Kvalster

Äventyret fortsätter här:

2011-04-06T09:40:00.002+02:00

Ord- & bildbyrån!

2011-03-07T09:36:00.004+01:00

Ännu är inte hela hemsidan färdig. Men nu finns där i alla fall tak och väggar och om ni vill får ni gärna klicka er dit och börja göra er hemmastadda.

Exakt hur det löpande innehållet kommer te sig får framtiden utvisa. Det vet jag inte inte ens själv än. Men låt inte det avskräcka.

Välkomna bort!

Upplösningen

2011-03-03T22:59:00.004+01:00

Jag vet. Den här bloggen har fransat upp sig något alldeles väldigt bortåt slutet. Ingen ordning på trådarna alls.

Främsta anledningen: Livet härute bortom.

Näst främsta anledningen: Hela den här sidan har under en lång tid börjat kännas passerad. Jag vill inte säga att jag växt ur den. Det skulle antyda att jag ansåg mig stor nog att spräcka någon som helst kostym. Men jag har växt ifrån den.

I morgon inleds därför arbetet med en ny hemsida/blogg. Jag länkar härifrån så snart det finns något vettigt att länka till. Kanske vill ni som läst den här bloggen också följa mig dit. Jag hoppas det!

Varje slut en ny början, som de kloka gamla gummorna säger.

Tema: drömmar

2011-03-03T08:15:00.011+01:00

Den ambulerande kulturfestivalen Kultival fortsätter sitt lilla segertåg över staden. Förra helgen anordnades en fullspäckad lördag på biografen Tellus i Midsommarkransen. I morgon, fredag, öppnar en utställning på biografen Grand på Sveavägen.

Tema: drömmar.

Jag bidrar med det som alltså blev årets första målning, Gitarristen.

Även om motivet inte blev till med just drömmar i åtanke tycker jag att det passar bra in under paraplyet. Dels så klart för att kultur, inte minst musik, gärna får publiken att drömma. Men dels också eftersom utövarnas egna drömmar samtidigt är själva drivkraften bakom allt.

Att skapa är ju att se något som ännu inte finns och sedan göra det verkligt.

Ergo: Utan drömmar ingen konst.

Utan vansinne inga stordåd alls.

***

Ja, och just det: utställningen pågår från 4 till 23 mars och kan besökas under biografens ordinarie öppettider.

Fler tankar om Strindberg

2011-03-01T09:44:00.004+01:00

Kanske ligger nyckeln till berömmelse inte minst i den inte helt sunda förmågan att tro förbehållslöst på något vansinnigt.

Kärnexplosion

2011-02-28T08:24:00.005+01:00

Att klyva ett hem i två delar ser ungefär ut som när man istället klyver en atom.

Ett plötsligt och oöverskådligt kaos. Följt av ett lika plötsligt och ekande hålrum.

Ägnar en hel del möda åt att få kvarvarande möbler att se fler ut.

Ridande på tryckvågen efter de senaste månadernas förändring vill jag samtidigt ha ännu mer förändring. En mindre lägenhet närmare stan (och med den: nya vanor). Ingen teve (vad ska man med teve till?). Nya kunskaper. Nya kläder.

Ett nytt ansikte hade också suttit fint.

Jag börjar dock försiktigt, med en ny facebook-sida för Ord- & bildbyrån, som man gärna får gilla.

En ny hemvist på nätet.

Fortsättning följer.

Dagsverke

2011-02-19T09:29:00.004+01:00

Som jag skrev om i går:

Schjerfporträtt

49 x 57 cm

Namnsdags-sublimering

2011-02-18T20:02:00.007+01:00

När jag köpte ramen för ett par veckor sedan tänkte jag att det skulle bli något i stil med Helene Schjerfbecks senare självporträtt. Ännu en egopysslande oljemålning med mitt plyte på alltså. Ett schjerfporträtt...

Nu fick det bli vad det ville så länge det kunde ge mig en anledning att inte ligga kvar i soffan med en gammal filt över mig och blunda.

Det fick gärna blir egoschjerfiskt om det ville. Det fick också bli patetiskt om det ville. Det fick bli en omöjlig blandning av Afrika-kitsch och gråtande barn och flickor med örhängen och huvudklut om det ville. Kom där plötsligt någon svart-vit fjädrande dansestetik från trailern till Black Swan insmygande i bakgrunden så tänkte jag inte kämpa emot det heller. Det fick ta vägen vart det nu skulle bara det gav mig något att göra som inte var att dra något gammalt över sig och vad det nu var inte heller tog längre tid än en dag att få färdigt.

Sex timmar i sällskap med Cass McCombs senare sitter jag nu och iakttas av resultatet. Om det inte ter sig alltför generande i gryningsljuset, kanske jag lägger jag upp en bild av det i morgon.

Nu närmast känner jag mig dock värd att återgå till den där filten.

En annan olycka

2011-02-17T11:55:00.005+01:00

Den som förresten sett 127 timmar och önskar mer av samma vara kan med fördel leta upp dokumentären Touching the Void (finns om inte annat uppstyckad på youtube), om två bergsklättrare i Anderna, som (om mitt minne inte lurar mig) faktiskt är minst lika bra. Det vill säga: minst lika fysiskt utmattande och psykiskt omtumlande att se. Om man nu gillar sånt. Och det gör man.

Och i natt...

2011-02-17T11:38:00.003+01:00

...(till skillnad från i går) drömde jag verkliga drömmar om hus och översvämningar.

En våg drog plötsligt in mellan pålarna under husgrunden (Livet efter detta) och spolade mig ut till havs. Eftersom jag är trygg med vatten blev jag inte rädd men insåg att jag nog ändå befann mig i en ganska allvarlig knipa eftersom strömmarna, hur kapabelt jag än simmade, drog mig allt längre bort från stranden och jag dessutom hade mycket tunga kläder på mig. Det gällde sonika, tänkte jag, att hålla huvudet kallt och att inte klamra sig fast vid onödigt bagage (kropps- eller ägodelar) av strikt sentimentala skäl (127 timmar). Så jag hakade av mig min väska, som jag tror var packade med böcker, och lät den sjunka.

Sen vaknade jag.

Biografi (40) - Det undermedvetna

2011-02-16T15:30:00.004+01:00

Hjärnan är en lustig plats.

Efter tillräckligt mycket jobb i kombination med lite vin kan den få svårt att sära på vad som är dröm och vad som är annat.

Hela nätterna drömmer jag att jag är på jobbet. Eller (som i natt) drömmer jag att jag är vaken. Eller drömmer att jag vaknar och tittade på klockan som helt okronologiskt visar olika tider varje gång. Eller drömmer att jag vaknar och berättar för en av mina kollegor att jag drömt att jag vaknat och berättat för vederbörande vad jag drömt.

Och nu när jag faktiskt (tror jag) är vaken tolkar jag även verkligheten symboliskt. Som gårdagens översvämning på biograf Victoria. Då alltså vattnet (det undermedvetna) framåt åtta-tiden på kvällen började bubbla tillbaka upp ur golvbrunnarna på damtoaletten (i biografen/huset = drömmarens jag).

En inledningsvis mycket overklig syn, för det första.

Vi spärrade av toaletten för att inte förvärra tillståndet men vattnet fortsatte att stiga och snart rann det även upp ur brunnen inne på herrtoaletten, över trösklarna, ut över den nya röda heltäckningsmattan vid 5:ans salong, och sedan (likt blodet i en skräckfilm) ut från socklarna inne i själva salongen, som därmed utrymdes.

Under en kort, förvirrad stund stred vi alla mot vattnet med kvastar och andra tillhyggen, staplade lagervaror på hög och räddade för stunden vad som räddas kunde. Gav sen upp i väntan på fastighetsskötaren och stod mest i en liten klunga och tittade på det som vid det här laget mer liknade en stilla liten trädgårdsdamm med kartongfiskar i, än en nyrenoverad biograffoajé.

I verkligheten.

Och på det symboliska planet ett tydligt tecken på att det börjar bli lite mycket nu och att tröttheten gärna förvandlar sin bärare till någonting oförutsägbart.

***

Dagen innan, på alla hjärtans dag, kunde vi på Grand (till lycklig kontrast mot tragiken ovan) återbörda en dyrbar bröllopsring - i tungt guld, strösslad med stenar - till ett skånskt par som firade sitt 25:e år tillsammans. Till tack fick vi en stanniolinslagen förpackning med rätt goda NK-praliner i en hjärtformad chokladform, som vi satte i oss. Men vad det ska tänkas symbolisera kan jag inte komma på. Även om jag försöker. Det kanske bara är tänkt som en rolig historia.

Tack patron, tack tack...

2011-02-10T19:02:00.007+01:00

Och efter pass åtta månader eller något liknande ditåt ännu ett artigt refuseringsbrev.

"Vi vill samtidigt tillägga att vi ägnat ditt manus större intresse och mer eftertanke än de flesta manus som skickas oss. Vi ser alltså gärna att du skickar oss andra arbeten i framtiden."

Så bugar jag för smulorna. Böjer och bockar med mössan i hand. Lever på nåden genom en vinter till.

Tacksam under lumporna. Huttrande av harm.

(Där får bli en helvetes sol och prunknad, tänkte torparn (och drog jackan tätare kring), den dag min sommar väl kommer.)

Pausfågel (44) - Istället för ett långt och alldeles för personligt inlägg (apropå Strindbergs brev) om nyttan och vådan av att försöka mötas i skrift

2011-02-09T14:33:00.012+01:00

Just i min fason

2011-02-08T09:12:00.005+01:00

Gräver ner mig allt djupare i Strindberg. En skön lirare den!

Alltför rastlös och egocentrisk för att lyssna ordentligt till vad någon annan egentligen försöker säga. Utan som redan innan den talande (kanske hans fru för tillfället, eller någon teosofisk auktoritet i stil med Swedenborg) nått fram till punkt är i färd med att omtolka och inkorporera utsagan så att den bättre ska passa hans egna syften.

Eftersom det väsentliga alltså aldrig är avsändarens faktiska budskap. Utan vad budskapet eventuellt lyckas göra med mottagaren. De nya tankar och idéer som denna nya input (vilken som helst) rör upp och genererar.

Han är heller inte mindre rastlös inför sin (mer eller mindre) vetenskapliga forskning. Gunnar Brandell är rolig när han säger att det utmärkande för Strindbergs "maner är att rada upp iakttagelser och experiment utan kommentarer, någon gång med en hastig rekommendation till eftervärlden att underkasta saken en noggrannare granskning". (Strindbergs infernokris)

En snubbe helt i min stil med andra ord.

Ett historiskt glas vin

2011-02-03T10:44:00.004+01:00

För första gången någonsin serverades alkohol i Stockholms stadsbibliotek i går, i samband med en poesiuppläsning anordnad av Bibliotekets bokbazar.

-Och det vill vi särskilt tacka bibliotekets jurister för, sa representanten för lilla Irrlicht förlag, som för kvällen intagit rotundan med en något försenad releasefest för sina två första bokutgivningar:

Den vita staden av Jessica Andersson och FPS av Kristofer Flensmark. Den första ensamt ekande. Den senare glödande av columbineskt hat.

Böckerna finns enbart i 300 numrerade exemplar, handgjorda med förlagets egentillverkade utrustning, svartvitt stilrena och mycket fina.

Jag hade gärna köpt båda, om så bara för att stödja Irrlicht i deras trotsigt smala nisch, placerad allra längst ut i ena änden av det svenska förlagsspektrat, med Bonnier svällande som Jabba the Hutt i den andra.

Men först måste jag kanske se till att köpa en ny säng, så att jag har någonstans att sova.

Pausfågel (43) - Apelsinjuice

2011-01-27T11:18:00.000+01:00

Lägesrapport (32)

2011-01-27T10:03:00.005+01:00

Läser: mig genom första och in i andra delen av 2666.

Undrar: om det är ett alltför slarvigt påstående att det som utmärker latinamerikanska författare är en lika kärleksfull som hänsynslös hantering av karaktärerna, det vill säga en stor och mycket finkalibrerad känsla för psykologin bakom allt, i kombination med plötsliga och gärna brutala ödeskast (samt, så klart, en över allting svävande närvaro av förtrollning) - vilket sammanslaget resulterar i en virvlande och mycket humoristisk storm till läsupplevelse.

Ser: Trädet, en mycket dum film vars enda behållning är att den får betraktaren att vilja åka på bilsemester i Australien.

Har: utöver den sett 23 andra filmer hittills i år, varav Medan åren går (förutom Soul Kitchen) kanske var bäst, även om gamla Brassed Off nog fick mig att gråta mest (så snart gruvarbetarna tutar i sin mässing väller tårarna fram och det börjar redan med Rodrigo's concierto Orangejuice) och Knight and Day faktiskt funkar alldeles utmärkt som fartfylld bakisrulle.

Skakar: efter ett par spanska löningsöl med jobbet, hand med en från Jämtland nyinflyttad biografkollega

och inser: att jag därmed lovat att visa honom Stockholm på longboard i sommar (jag kan inte åka longboard).

Lyckas: fem minuter senare åstadkomma sinnesvärldens mest spektakulära biljardstöt (eller snarare biljardmiss) genom att sänka den förbjudna vita bollen trots att den låg två decimeter från hålet (i perfekt linje) med en stor och skinande poängboll i vägen.

Är: förövrigt till förväxling lik en enarmad kvinna i Hedemora, enligt utsago.

Och går: på fest där värdinnan börjar brinna.

Skriver: under januaris mindre dramatiska stunder, första avsnittet till något som jag snart hoppas våga berätta vad det är.

Bakar: bröd.

Fyller: frysen med matlådor.

Tänker: på Strindberg (som skulle ha fyllt 162 år förra lördagen), på att han menade sig vara som mest kreativ direkt efter stora krascher, som skilsmässor.

Tänker: att förändring skapar dynamik, att kluvna atomer avger enorma mängder energi, plötsliga explosioner där ingenting är säkert och allting därför också möjligt, medan det stilla och trygga cementerar, både kroppen och tanken (för att tala med Per Hagman: det sätter sig som fett, fysiskt/mentalt).

Tänker: att jag kanske är lite som Strindberg, åtminstone i detta avseende, och som Dagerman som efter att tidigare ha suttit deprimerat tyst och sluten, tydligen brast ut i ett euforiskt skratt direkt efter en våldsam bilolycka, plötsligt upprymd, till synes lycklig - eftersom livet måste kännas om det alls ska vara någon mening med det, och för att en viss typ av hjärna blir glad av att skakas om (vilt och häftigt, som en snökula).

Sätter: med andra ord, tillvaron i gungning.

Flyttar: isär.

2666

2011-01-24T09:13:00.002+01:00

Boken är ett monster. En koloss, trots sitt häftade format. Med gråsvarta pärmar, tunna blad och ett grått vävt band till bokmärke.

På tunnelbaneperrongen kommer man snart på sig själv med att hålla om den med båda armarna, för tyngden och omfångets skull. För att få vila för bicepsen och finna en behaglig jämnvikt. Att alltså bära den fromt i famnen. Folk sneglar. Bibelstudier?

Ett åtagande i sig.

150 sidor lästa snart. Bara 900 sidor kvar.

Hennes alldeles egna lilla mans-maskin

2011-01-20T12:35:00.009+01:00

Ena dagen Strindberg-biografier. Andra dagen Stålmannen-serier.

Jag fick fem gamla album från 70- och 80-talen i julklapp, och kompletterar nu intrycken med Fleichers tecknade Stålmannen-avsnitt från 40-talet (tillgängliga gratis på voddler).

Stålmannen, i sin superhjälteuniform, är ju för det mesta en synnerligen platt figur - så rättrådig och utomjordiskt oövervinnerlig att han snart blir tråkig. I kontrast står dock Lois Lane, i sitt dumdristiga mod, fram som betydligt mer komplex och företagsam.

Även om man i varje 40-talsavsnitt är noga med att låta henne tacka Stålmannen för alla de lysande artiklar hon skrivit, hade de (artiklarna) faktiskt aldrig blivit av om inte hon själv (på eget dödligt bevåg) hade klättrat in i magen på juvelrånande mekaniska monster, stannat kvar på museet när de djupfrusna dinosaurierna vaknat eller över huvud taget sett till att befinna sig i händelsernas centrum, dit emellertid Stålmannen snart svansar efter, som en trogen hund, för att rädda henne.

Man skulle nästan kunna hävda att Stålmannen förvandlats till Lois Lanes privata verktyg för att uppnå journalistisk berömmelse. Något han själv aldrig inser eftersom han är alltför upptagen med att sola sig i glansen av hennes noga (nästan raljant) uttalade beundran. Detta är inte mindre intressant att konstatera när det handlar om en produkt från 40-talet (mycket snyggt tecknad för övrigt, om än rätt tråkig i längden).

En toffel i sanning, vår man av stål.

Dö så vi får gå hem!

2011-01-18T09:07:00.005+01:00

Om filmmakarnas avsikt var att göra en film där man från första rutan ska hata alla karaktärer och hoppas att de ska dö så fort som möjligt så att man får lämna salongen och gå hem, ja då är Vår dag ska komma (om två rödhåriga mäns hämnd på samhället) en helt klockren prestation.

Om avsikten är någon annan, vilken som helst, då är det utan tävlan den sämsta film jag sett på mycket, mycket, mycket länge (och då räknar jag in Johnny Mnemonic som jag faktiskt lät rulla på Voddler härom förmiddagen). Kvinnorna är kåta våp, alla andra är idioter. Rödhåriga eller ej.

Det är så dåligt att jag inte ens blir arg. Vår dag ska komma är inte värd en sådan känsloyttring. Arg hade jag nog bara varit, om jag hade lurats att betala pengar för den.

Djävulens garn

2011-01-16T02:00:00.021+01:00

Och samtidigt som jag försöker rida in min nya iphone ska jag, på samma teknikintuitiva vis, lära mig behärska spakarna på vad som väl måste vara det amerikanska 1910-talets motsvarighet till detta intrikata kommunika- tionsmedel: en Royal skrivmaskin om närmare 10 europeiska kilogram, som stod omslagen med rött presentsnöre i personalrummet på Grand när jag kom dit i går, och som jag just burit 1,5 kilometer genom Norra Ängby i ett stilla snöfall mitt i natten.

Den plingar fint när man klonkar på tabulaturen och skrivarvalsen slår mot noll. Någon gång kommer jag säkert författa något på den, ett brev kanske, men i förstone har jag andra användningsområden i åtanke. Mellan varven fungerar den förresten fint bara som möbel.

Det regnar som manna från himlen nu: Konstpengar, mobiltelefoner, antika skrivmaskiner.

Jag undrar om jag i ett sinnessvagt ögonblick (någon av mina sömnlösa nätter?) råkat knyta en pakt med djävulen? Allt jag önskar ska jag slumpmässigt snubbla över och utan hakar få bära hem. Ett helt långt år av rikedom kanske. I utbyte enbart mot mitt fattiga hjärta, för honom att göra med vad han behagar: förfrysa, förbränna eller skära i tu?

("Nå, men vad ska fröken ändå med det där lilla köttstycket till?")

Tills ni i slutet av året finner mig ensam på toppen av en stor kulle med guld. Hålögd och utan vänner.

Kvadratism?

2011-01-13T12:03:00.002+01:00

Gitarristen
70x70 cm

Övervägde att ge även denna målning en kryptisk titel. Svensk översättning kanske. Det kunde ha knutit an till den animerade videon till M Wards "Chinese Translation", som i viss mån har tjänat som inspiration.

Men nu är det trots allt inga rebusar jag målar. Så nån måtta får det kanske ändå vara.

Även jag, till slut

2011-01-12T16:45:00.010+01:00

Om vi föreställer oss att världen går under men att mänskligheten på något sätt återhämtar sig igen och påbörjar en ny tideräkning, glömsk om allt som skedde före katastrofen, och att det i denna nya människoskara naturligtvis kommer finnas arkeologer som försöker gräva fram och kartlägga hur samhället f. Ka egentligen såg ut, och att de bland humus och aska en dag fann dessa två apparater, och på något vis lyckades lista ut hur de användes, och att detta också var de enda två mobila telefoner dessa framtida arkeologer någonsin sett; då skulle de väl samtidigt ha fått anse det bevisat att det faktiskt finns en gud (en grym och nyckfull men ändå fantastisk gud), för såhär snabbt kunde den elektroniska utvecklingen knappast ha gått på bara tio år, utan bistånd av något slags utommänskligt medvetande. Glappet är helt enkelt för stort.

Jodå för att, även jag har en iphone nu.

Jag fick överta 3Gs:en när en bekant slog till på nyare modell. Enda kruxet är att den ännu är bunden vid sitt ursprungliga abonnemang några månader till och att operatörsprogrammet ännu för nytt för att knäckas (något som ju för all del inte är så tillrådligt att göra men som jag inte tycker att jag har så mycket att förlora på eftersom jag ändå fått själva mobben gratis). Jag är heller inte sugen på att överge mitt snorbilliga, säljstoppade abonnemang för 19 kronor i månaden hos Tele 2 och byta för gott till ett dyrare hos 3.

Så medan jag väntar på att få upp telefonen på någondera viset kommer jag tillsvidare att dra runt på två telefoner. En som jag ringer och sms:ar med som vanligt, för 19 öre enheten, och en som jag för ytterligare några futtiga tior i månaden tar hipstamatiska foton med och kollar när bussen går, om den nu går över huvud taget.

Inte helt praktiskt kanske, men en ekonomisk försvarbar och helt ok lösning så länge.

I vilket fall som helst behöver jag en äppelplatta för att kunna hålla koll på det där projektet jag tidigare mumlat om, och som jag fortsätter att mumla om tills jag säkert vet hur det blir, men som väl är enda anledningen till att det här inlägget inte är fullkomligt ointressant för någon annan än mig själv.

Eller så ville jag kanske bara berätta för alla att också jag vågat steget in i min elektroniska samtid nu, och att det som förväntat känns rätt bra.

Utställningen avslutad (med en liten sammanfattning)

2011-01-11T09:11:00.014+01:00

I söndags kväll plockade jag ner målningarna från väggarna på Grand och stuvade in dem i ett lampförråd innanför 1:ans maskinrum. Så är ännu en utställning till ända, vilket är både tråkigt och skönt.

Det är en speciell situation att hänga ut sig där man samtidigt arbetar: Att stå på en trappavsats bara några meter ifrån sina egna målningar och riva biljetter, helt inkognito, medan hundratals människor passerar förbi det man gjort. Det faller ingen in att jämföra de avbildade figurernas ansikten med biografarbetarnas plyten. Alltså är man osynlig mitt i mängden, och kan (nyfiket och nervöst) ta sig tid studera de andra.

Många, de flesta, har strömmat förbi som blinda fiskar. Men lite stolt har jag också kunnat konstatera att de som ändå råkat kasta en blick uppåt väggarna - medan de krånglat med ytterrocken eller väntat på sin fru inne på toaletten - i regel fastnat där med blicken och gärna låtit den vandra ett tag från duk till duk. En eller annan har gått närmare, lutat sig fram och zoomat in signaturen nere i högerhörnet, kanske för att se om det är någon känd, vilket de med blandade känslor insett att det inte är. Vissa har pekat och visat varandra, som i förbifarten. Någon enstaka har också blivit stående, i begrundan.

Särskilt den senare sorten är smickrande att se. Dock räknade jag aldrig med sälja något. Det är ju inte för att köpa tavlor folk går på bio. Man har liksom inte den plånboken med sig, vare sig i fickan eller mentalt. Men roliga saker händer alltid då man minst väntar sig det, och samma kväll som jag städat bort målningarna från foajén kom till slut ett mail från en hågad spekulant, en regissör som jag respekterar och som dessutom visade sig vara mycket trevlig. Hon hade varit på bio och fastnat för mina målningar. Ville bara se ett par av dem igen innan hon helt bestämde sig.

Eftersom jag själv körde Cinematekets Pimpernel Smith på Victoria (för hundra entusiastiska 85-åringar som visste att berätta hur det var att se den här filmen för första gången, under själva kriget) fick jag be mina kollegor på Grand att styra upp en privatvisning för henne i 1:ans maskinrum. Sedan fick hon ta med sig den hon ville ha, vilket alltså blev gungtavlan, den som tidigare hängde i Paris.

Att skiljas från en målning är alltid ett vemod. Men när jag vet att den istället hamnar hos en bra person (någon som är värd den) är det också en stor glädje. Så vill jag ändå kalla utställningen en blygsam succé.

Kanske har den också genererat en beställning. En vänlig herre har varit där och tittat, först själv och sedan i sällskap med sin fru, på jakt efter någon som kan måla ett porträtt av hans 95-åriga svärmor. Vi hann gå igenom några övergripande detaljer och det låter som ett mycket spännande uppdrag. Förhoppningsvis hör de av sig igen.

Efter ett kort dygns träda öppnar i dag en ny utställning på biografen, av någon jag ännu inte vet vem det är. Det ska bli intressant att ta reda på, vad det lider.

Såld!

2011-01-10T23:11:00.006+01:00

Keep on dreaming

Jämt skägg

2011-01-08T18:43:00.006+01:00

Förra målningen tog tre slitsamma månader att få klar. Den senaste tog tre dagar.

(En stiliserad gitarrist (tidstypiskt skäggig), intensivt försjunken.)

Betyder det att den förra målningen är 30 gånger bättre?

Så rättvist är sällan konsten beskaffad.

Grattis Ågust

2011-01-07T18:08:00.005+01:00

August har namnsdag i dag. Firar det med ett stycke ur Till bords med Strindberg som jag fick i kär present på min födelsedag förra veckan.

Rättare sagt är det ett stycke ur Strindbergs Blomstermålningar och djurstycken som citeras i Catharina Söderbergh, Solveig Edlund och Johnny Johanssons litteraturhistoriska receptbok, och som jag nyper ett russin ur.

Russinet hittas där den entusiastiska hobbyodlaren Strindberg beskriver sitt enträgna arbete med täppan ute på Kymendö:

"En förtvivlans strid är den mot kålmaskerne. Jag plockade äggen som läggas på bladens undersida av den vita fjärilen Epeïra, tre gånger om dagen, och ändock fick jag senare plocka maskar (larver) sex gånger om dagen utan att lyckas skydda två dussin blomkålshuven mot förstörelsen.

Det är med kålmaskarne som med synden; man plockar och plockar och den sitter där ändå, tills man slutligen tröttnar, finner sig i sitt öde och tänker: det ska väl så vara efter det så är!"

I Till bords med Strindberg finner man också en hel massa exotiska maträtter med fascinerande, stundtals rent av poetiska ingredienser, som man (det vill säga jag) aldrig tidigare hört namnet på. Som lungmos.

Ingredienser (bland annat): Ett hjärtslag.

Livet är så förtvivlans vackert ibland.

Lättar upp stämningen

2011-01-06T22:46:00.006+01:00

Tänker att om folk ramlar in här på bloggen lite oförhappandes så bör kanske inte det första de läser inte vara ett inlägg där det förefaller som att bloggskribenten hatar barn.

Så för att istället låta något annat hamna överst ett tag skulle jag kanske kunna tipsa om en bra film. Det passar extra bra som filmen i fråga råkar vara en av de få titlar som inte går för utsålda hus på Stockholms biografer just nu (så här i presentkortsvågen efter jul) och som det därför (skamligt nog) finns hur mycket plats som helst på för den som är hågsen:

Faith Akins Soul Kitchen. En underbart varm och grabbig film, kryddad med härlig karaktärer, en hel massa mat och bra musik. Feelgood när den är som bäst och dessutom befriande tysk, det vill säga: inte så förbannat ängslig.

Jag skrattade högt flera gånger, vilket inte säger lite. Alla jag känner som har sett den älskar den. Tanter så väl som unga vuxna har tackat mig för tipset när jag föreslagit den istället för något annat där platserna var slut.

Så vet ni vad ni ska göra med era fribiljetter.

(Visserligen finns också de som kommit ut från salongen efter en halvtimme och begärt pengarna tillbaka. Men de människorna tycker jag mest bara synd om.)

De dör hellre

2011-01-02T10:52:00.004+01:00

Ann Heberlein skriver i dagens DN att män som söker sig själva flyr till spriten eller vildmarken. Kvinnor som vill finna sig själva förvandlar sig i stället ur till urmödrar och föder en massa barn.

Utropstecken. Frågetecken.

Är inte det kulturella motsatsparet snarare att män flyr bort från samhället, bort från familj och konventioner, rent fysiskt - eftersom den möjligheten ändå har getts dem. Medan kvinnor i samma desperata längtan efter något annat istället tar livet av sig - eftersom det i många fall har känts som den enda vägen ut.

Inte heller det en konstruktiv lösning så klart. Men i mina ögon en mer sann generalisering (och faktiskt mindre provocerande) än Heberleins påstående om mödraskapet som kvinnans väg till sig själv.

Om vi nu ska prata i extremer.

Särskilt som mödraskapet i sig kan vara ett nog så gott skäl att vilja fly civilisationen.

För satan!

Och så fick svära över morgontidningen för första gången i år också. Känns bra.

2010

2010-12-31T09:34:00.002+01:00

Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.

*Jag blev biografmaskinist.

*Jag började spela gitarr.

*Jag var i Essen och på Skiathos.

*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).

*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.

*Jag illustrerade ett bokomslag.

*Jag började recensera för nån annan än mig själv.

*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.

Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.

Kvantabsurda liknelser

2010-12-28T08:53:00.003+01:00

En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.

Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.

En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.

Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.

Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.

Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.

Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.

I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.

Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.

Frånvarande och överspänd

2010-12-25T23:55:00.006+01:00

Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.

Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.

En helt spegelvänd version av mig.

(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)

Kanske är jag färdig med jular för ett tag.

Lägesrapport (31)

2010-12-23T08:16:00.006+01:00

Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.

Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),

Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.

Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.

Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),

och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).

Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).

Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".

Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.

Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.

Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).

Slår: in,

och packar: ned julklapparna i en lumparväska.

Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.

Klär: mig för tundravandring,

och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.

Hoppas: att vi en dag ses igen.

Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!

Världens mest uttänkta titel

2010-12-21T07:44:00.006+01:00

Sehnsommar (of modern times)

Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.

Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.

"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.

Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".

Ja, det var väl det.

Så slipper ni gå rådlösa och undra.

Sehnsommar (of modern times)

1 x 1 m

Pausfågel (42) - Nostalgiskämmis

2010-12-20T12:26:00.001+01:00

Snögungor vs zombier

2010-12-16T17:59:00.006+01:00

Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.

Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.

Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.

På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.

Gunga trädgunga i snö är också roligt

Omslag

2010-12-13T08:39:00.004+01:00

Avhandlingens författare hävdar blygsamt att han själv inte har en aning om vad boken handlar om. Men om jag förstått saken rätt undersöker den vilka ekonomiska effektiviseringar som kan genomföras inom vården utan att det går ut över enskilda patienters grundläggande behov.

The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.

En kväll i kyrkan

2010-12-12T12:05:00.006+01:00

Läsare av den här bloggen vet att jag knappast är religiöst lagd. Likväl är det ju något med tempelbyggnader som borgar för själslig frid.

Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.

En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.

Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.

Utställningen öppnad!

2010-12-11T18:25:00.011+01:00

Välkommen in!

Målningarna hänger kvar på Grand
fram till trettonhelgen ungefär.

Kvällens premiär

2010-12-10T18:12:00.006+01:00

Och borta på Cora finns nu min recension av Svinalängorna.
Trevlig läsning!

100 svenska böcker

2010-12-10T16:20:00.005+01:00

Den där listan över de 100 böcker som britterna röstade fram som sina favoriter i samband med världsboksdagen 2007 (den som jag pressade in här på bloggen i går) kom mig att tänka på de 100 svenska titlar som svenska folket röstade fram som förra århundradets bästa böcker, i SVT:s Röda rummet 1998.

Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.

Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.

Klicka på bilden för att läsa

Fläng, sen häng

2010-12-10T09:02:00.002+01:00

Och i dag far jag härs och tvärs genom Stor-Stockholm, mellan tre olika utställningslokaler, för att hämta och lämna tavlor.

Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.

Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!

Välkomna i vilket fall!

Räknas det om man bara köpt boken?

2010-12-09T16:22:00.006+01:00

Hittade den här listan på Daniel Åbergs blogg. Den ska ursprungligen ha sammanställts av brittiska The Guardien.

Pysslet är att markera hur många av de 100 böckerna på listan som man själv har läst. Har man tagit sig igenom hela fetar man titeln (medelbritten gör tydligen detta med sex stycken). Har man bara läst delar kursiverar man. Har man sett filmen istället stryker man under.

Jag har inte mer att göra på jobbet än att jag välkomnar dylikt tidsfördriv.

Så här ser min lista ut:

1 Pride and Prejudice – Jane Austen

2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien

3 Jane Eyre – Charlotte Bronte

4 Harry Potter series – JK Rowling (vissa filmer, räknas det?)

5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee

6 The Bible

7 Wuthering Heights – Emily Brontë (?)

8 Nineteen Eighty Four – George Orwell

9 His Dark Materials – Philip Pullman

10 Great Expectations – Charles Dickens

11 Little Women – Louisa M Alcott

12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy

13 Catch 22 – Joseph Heller (just köpt, ska snart läsa)

14 Complete Works of Shakespeare

15 Rebecca – Daphne Du Maurier

16 The Hobbit – JRR Tolkien

17 Birdsong – Sebastian Faulk

18 Catcher in the Rye – JD Salinger

19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger

20 Middlemarch – George Eliot

21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell

22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald

23 Bleak House – Charles Dickens

24 War and Peace – Leo Tolstoy

25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams

26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh

27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky

28 Grapes of Wrath – John Steinbeck

29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll

30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame

31 Anna Karenina – Leo Tolstoy

32 David Copperfield – Charles Dickens

33 Chronicles of Narnia – CS Lewis

34 Emma -Jane Austen

35 Persuasion – Jane Austen

36 The Lion, The Witch and the Wardrobe – CS Lewis

37 The Kite Runner – Khaled Hosseini

38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres (?)

39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden

40 Winnie the Pooh – A.A. Milne

41 Animal Farm – George Orwell

42 The Da Vinci Code – Dan Brown

43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez

44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving

45 The Woman in White – Wilkie Collins

46 Anne of Green Gables – LM Montgomery

47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy

48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood

49 Lord of the Flies – William Golding

50 Atonement – Ian McEwan

51 Life of Pi – Yann Martel

52 Dune – Frank Herbert

53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons

54 Sense and Sensibility – Jane Austen

55 A Suitable Boy – Vikram Seth

56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon

57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens

58 Brave New World – Aldous Huxley

59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon

60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez

61 Of Mice and Men – John Steinbeck

62 Lolita – Vladimir Nabokov

63 The Secret History – Donna Tartt

64 The Lovely Bones – Alice Sebold

65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas

66 On The Road – Jack Kerouac

67 Jude the Obscure – Thomas Hardy

68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding

69 Midnight’s Children – Salman Rushdie

70 Moby Dick – Herman Melville

71 Oliver Twist – Charles Dickens

72 Dracula – Bram Stoker

73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett

74 Notes From A Small Island – Bill Bryson

75 Ulysses – James Joyce

76 The Inferno – Dante

77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome

78 Germinal – Emile Zola

79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray

80 Possession – AS Byatt

81 A Christmas Carol – Charles Dickens

82 Cloud Atlas – David Mitchell

83 The Color Purple – Alice Walker (?)

84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro

85 Madame Bovary – Gustave Flaubert

86 A Fine Balance – Rohinton Mistry

87 Charlotte’s Web – E.B. White

88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom

89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle

90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton

91 Heart of Darkness – Joseph Conrad

92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery

93 The Wasp Factory – Iain Banks

94 Watership Down – Richard Adams

95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole

96 A Town Like Alice – Nevil Shute

97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas

98 Hamlet – William Shakespeare

99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl

100 Les Miserables – Victor Hugo (?)

Allt som allt 60 titlar, varav 36 är lästa, 9 delvis lästa och 15 sedda på film. Rätt stabilt, tycker jag.

Utöver det finns 3 titlar som är jag osäker på; kanske har de passerat revy på teve eller under litteraturvetenskapen, men jag kan inte ta gift på att jag läst eller sett dem, så därför räknas de inte.

Om ni har lika tråkigt som jag, berätta gärna hur era listor ser ut!

Skärselden tur och retur

2010-12-08T15:05:00.013+01:00

Vid sidan av allt annat har jag de senaste dagarna försökt finna en stil och en teknik för att löpande kunna illustrera ett, än så länge hemligt, projekt.

Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.

Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.

Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.

Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.

För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.

Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.

Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.

Brytpunkten

2010-12-06T11:48:00.009+01:00

Försöker samla tankarna kring något vettigt att skriva om här.

Kanske något snärtigt om I'm Still Here. Ett inlägg som kunnat få rubriken "Skämskuddens njutning", "Socialt självmord - ett experiment" eller (med hänsyftning till filmen har premiär i Sverige först sedan det redan bekräftats att Jaquin Phoenix pinsamma förfall bara var en stor elaborerad bluff, vilket också gör dokumentären bitvis ointressant, bitvis intressant på ett helt annat sätt): "Taget ur sitt sammanhang".

Eller om att jag vann ett vad och nu gett mig i kast med att läsa det som visade sig vara vinsten: Stolthet och fördom och zombier. Mötet med en ny genre.

Eller så kunde jag kalkera någon av alla de där listorna jag skriver över saker som jag måste, borde och vill: research jag planerar, möten inför spännande projekt, jakten på en antik gammal skrivmaskin, briljanta idéer till nya målningar. Allt för att ni ska förstå hur otroligt upptagen och viktig jag i själva verket är.

En påminnelse om utställningen på lördag.

Eller något puttrigt om julen, alla duktiga inköp och cholkadkolakok.

Istället återkommer tankarna ideligen till det som eventuellt är resultatet av alla dessa osorterade tankar och planer, något som jag väl egentligen borde låta bli att skriva om alls.

Det som jag tror måste ha varit min första regelrätta lilla panikångestepisod.

Jag stod på jobbet när allt plötsligt krampade samman och min första tanke var att "Oj, nu får jag visst en hjärtattack", följt av "Eller så tror jag bara det eftersom jag har panikångest, och i så fall är det ingen fara". Och eftersom jag inte riktigt hade tid att dö just då förlitade jag mig på det senare, fortsatte med mina sysslor och ett par minuter senare var allt också som vanligt igen.

Nästa vecka tror jag att jag kanske kan vara helt ledig ett par dagar, till och med utan att behöva bli matförgiftad först.

Surtantspudel

2010-12-03T12:24:00.005+01:00

Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.

Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.

När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.

Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.

Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.

Rätt ska vara rätt.

Lilla baren, i kväll på Riche

2010-12-02T09:00:00.003+01:00

Och jag hänger mina musikaliska kollegor i hasorna vart än de drar sta. Som en söt och glad liten gris.

I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.

Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.

Ny utställning på Grand

2010-11-30T08:39:00.003+01:00

Från och med lördagen den 11 december hänger jag återigen upp några målningar på biografen Grand i Stockholm. Det blir de två från Paris och några av de nya.

Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!

Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.

***

Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).

Festivaldag #12

2010-11-29T15:37:00.004+01:00

Sista dagen slog maskinisternas huvuden ut. Alla sysslor tog tre gånger längre tid än vanligt och en loj trötthet överföll oss så att vi i stället för att fara upp och ner för trapporna som pigga arbetsmyror ägnade mesta tiden åt att sitta lealöst hopsjunkna i varsin fåtölj och prata om kärlek.

Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.

Pepparkukskakor

Och i dag har jag vinterkräken. Bara så ni vet.

Advent igen

2010-11-28T09:06:00.003+01:00

Nytt pynt varje år

Festivaldag #11

2010-11-28T08:52:00.006+01:00

En halv minut tidigare fanns där tre körsbärslikörer i asken. Någon måste ju offra sig på de sista.

I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.

Jultradition

Trappan mot 2:ans maskinrum,
i vinterskrud

Kindertotenlieder

2010-11-26T14:13:00.003+01:00

"Sånger om döda barn".

Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.

Barnadödssånger.

Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.

En möjlig titeln även på Munros bok.

För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.

Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.

Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.

Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.

Ingen tröst i systerskapet här inte.

Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.

Festivaldag #9

2010-11-26T08:28:00.004+01:00

Festivalen lider mot sin sista helg och röken skingras i maskinrummen.

Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.

När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.

Maskinrumsfåtöljen från himmelen,
på hyllan kortfilmen Vicky and Sam

Du och jag, mobilen

2010-11-24T19:02:00.005+01:00

Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.

-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.

För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.

-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.

Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.

Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.

Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.

Nokia 3510
med polyfona ringsignaler

avbildad i olja både en och två gånger

Kalejdo med K-J

2010-11-24T13:06:00.006+01:00

I kväll rattar jag in P2. För då har Karl-Jonas Winqvist satt ihop musiken till Kalejdoskop.

Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.

Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.

Musen och elefanten

2010-11-23T14:54:00.005+01:00

Fick just höra skvallrat av en biografkollega, att när en av SF:s maskinister ville köpa loss en projektor som skulle tas ur bruk, och använda den i sin egen hemmabio, så fick han först skriva på ett kontrakt där han lovade att inte använda maskinen för kommersiella syften.

Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.

Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.

Festivaldag #7 (ledig - trodde jag)

2010-11-23T10:15:00.004+01:00

Intensivt arbete tar över hjärnan. Det kan vara både bra och dåligt. Själv hör jag till dem som sedan de väl kommer upp i spinn har mycket svårt att komma ner igen. Efter ett visst varvtal snurrar jag i stället bara fortare och fortare (tills jag i värsta fall snurrar av pinnen och far med huvudet före in i väggen).

Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.

Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.

Skadar nog inte att vara ledig någon dag.

***

Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...

Fin sak i personalrummet

Festivaldag #6

2010-11-23T01:59:00.005+01:00

Nedspolning av Happy Few

Undrar varför någon kom med den här

Ljudrackets baksida

Blandade vintervapen

samt Projektoren-Öl

Festivaldag #5

2010-11-21T17:53:00.006+01:00

Den groteska tekniken digibeta

***

Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:

"1: Håll in skift
Tryck meny

2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]

3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on

4: Push set (står i displayen)
Tryck set

5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)

6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set

7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen

8: Slå då av och sen på spelaren

9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"

Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?

Festivaldag #4

2010-11-21T07:26:00.008+01:00

(Jag behövde inte vänta länge.)

I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.

Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.

Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.

En liten skvätt av alla filmer, här i väntan på transport

Startknappspinnen har jag inte behövt använda än

Skörbjugg

Festivaldag #3

2010-11-19T23:28:00.007+01:00

Efter att ha spänt nerverna inför alla problem som jag varit säker på skulle inträffa även på årets festival känns det nästan snopet när dagarna förlöper utan allvarliga störningar.

Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.

Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.

Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.

Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.

Festivaldag #2

2010-11-19T09:58:00.005+01:00

Mitt första maskinpass på årets filmfestival förlöpte utan intermezzon. Men då slapp jag också vara där i förrgår, dag #1.

Dag #1 var där en rumänsk film med enbart svensk textning som skulle visas för en jury bestående av engelsmän. Ej bra.

En annan film, Red Nights, hade anlänt så sent att den inte hunnit genomgå festivalens teknisk kontroll, och som när den rullade i gång visade sig vara fullständigt sönderrepad. Sista akten var dessutom bitvis krusad som ett presentsnöre och gick över huvud taget inte att titta på. Filmen utgår således ut programmet. Ej bra det heller.

Men som den människa jag är unnar jag mig ändå att vara nöjd, så länge det inte är vi på biografen som själva orsakar problemen, utan helst av allt folk som jag inte känner, någonstans långt bort i ett annat land. Ta i trä, med andra ord.

Några första bilder ur friden:

Reklamfilm på hjul

Uppspolning av Bedeville inför morgondagen

Utgår

Helt plötsligt!

2010-11-17T16:53:00.003+01:00

Klar! Klar? Ja. Jag tror det.

Strax innan lunch i dag, efter mer än tre månaders idogt kluddande, signerade jag målningen med namn och årtal och tog ett steg tillbaka.

Kanske upptäcker jag något litet som måste justeras när duken stått till sig ett par dagar. Men det är i så fall inget som tar tid, bara någon kontur som behöver förtydligas. Annars står målningen nu här så som den till slut faktiskt blev.

Känns overkligt.

Festivalen bakom kulisserna

2010-11-17T14:04:00.005+01:00

I dag, onsdagen den 17 november, börjar Stockholms filmfestival. I morgon dyker jag huvudstupa in i det kaos som alltid råder på stadens festivalinblandade biografer, och lyckas förhoppnings hålla näsan över ytan samtidigt som jag serverar rätt filmer i rätt format, på utsatt tid, eller för den delen alls.

När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.

Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.

För att ge er en liten inblick i hur festivalen ser ut, från maskinisternas perspektiv, hoppas jag också kunna bjuda på en fotografisk inblick i livet bakom festivalkulisserna, närmare bestämt på biografen Grand, där jag alltså kommer hållas på de mest oländiga tider de närmsta veckorna. I dag får ni dock nöja er med en bild av årets medlemskort. Jag tycker det är rätt roligt.

Inspiration genom tid - förlamning

2010-11-15T10:47:00.008+01:00

Blood Diamond igår och sedan ångest.

Inte ångest över de omänskliga förhållandena i världshandeln med diamanter. Ångest för att jag ju känner huvudrollskaraktären Danny Archer. Eller inte honom personligen kanske. Men i en annan upplaga, och så gott som. Och inte fortfarande heller kanske, men gjorde det alla fall, en gång för tio år sedan.

Jag skrev en bok om honom som bara nästan blev bra. Lade den åt sidan i väntan på att någon gång skulle förstå hur den egentligen måste skrivas. Börjar jag förstå det nu?

Kanske.

Påminns då om allt det andra som också.

Att där är för lite liv till allt som vill göras! För många bakhuvuden till svar på det som faktiskt blir av.

Så faller jag till marken istället.

Tantsnusk!

2010-11-14T11:49:00.006+01:00

Strax efter hälften exploderar plötsligt snusket. Och vilket storstilat snusk det är!

Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.

I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.

Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?

Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.

Jag kommer inte att protestera om det blir så.

Det sexistiska nätverket

2010-11-13T09:12:00.012+01:00

Facebook-filmen The Social Network fick ju högt betyg på bloggen häromsistens. Jag hade visserligen några invändningar också, men dem lämnade jag till slut därhän. Man orkar faktiskt inte vara rabiatfeminist hela tiden, även om samhället gärna kräver det.

Uppeldad av en diskussion under gårdagskvällen (om huruvida en statschefs kvinnosyn är hans privatsak) tänder jag emellertid till lite extra på nyheten om gymnasiekillarna i Borås sognam lade ut sina kvinnliga skolkamraters foton på en sajt och uppmanade andra att rösta på vem som var ful och vem som var snygg.

Sajten kan knappast vara annat än inspirerad av facebook-grundaren Mark Zuckerbergs första, lika hastigt nedstängda nätsuccé - att just göra en interaktiv rankinglista över skolans kvinnliga studenter.

Ingenting förvånar. För egen del kulminerade jämförandet redan i mellanstadiet. Ännu utan intranät. Men lika öppet, lika ogenerat, gärna till och med handgripligt (en flyktig, inte sällan smärtsam dask över det man nu hade under tröjan). Och samtidigt som man som flicka blev en mästare i hastiga karategarderingar (vax off) skolades man förvirrat för den vuxenvärld som snart skulle komma, och där det inte var färdigheter utan fysiska företräden som bestämde vad man var värd.

Min invändning mot The Social Network är alltså de manliga karaktärernas kvinnosyn. Jag antar (jag vill tro) att alla de halvnakna tjejer som flamsar förbi ska illustrera den grabbkultur varur grundarna av facebook stammar. Jag kan emellertid inte känna att filmmakarna samtidigt tar avstånd från den kulturen. Det kan vara en omedveten miss. Resultatet blir dock det samma som vid nonchalans. Avskyn lämnas åt publiken och det är tveksamt om publiken över huvud taget inser vad det är de bör förakta. Tvärt om tycks filmen ju lika gärna kunna inspirera till liknande kränkningar som dem på Zuckerbergs eget collage.

Och till Boråspojkarna vill jag bara säga: Ni blir inte snillen själva för att ni kalkerar andra snillens skit.

Gå hem och jämför snorkråkor istället.

Härliga, härliga Unheimlichkeit!

2010-11-11T08:30:00.006+01:00

Hur sällsynt är det inte med skräck som på allvar insett att det som skrämmer mest inte är demonen i sig utan de där första små tecknen på att någonting är förbaskat fel. Tecken man fortfarande kan rationalisera bort intellektuellt, men som magkänslan redan börjat göra stora, skavande knutar av. Skräck som alltså stannar kvar i det unheimlichska så länge som det bara är möjligt och som sen inte heller ballar ur och spränger hela huset i luften när demonen mot slutet ändå måste fram.

Paranormal Activity 2 fungerar prequel till första filmen, den om ett sympatiskt ungt par som (med oväntat goda resultat) försöker fånga det oförklarliga som händer i deras hem med en uppriggad handkamera. Med sina små medel (både dramaturgiskt och finansiellt) blev detta en av filmhistoriens mest lönsamma lågbudgetproduktioner.

Den nya filmen utspelar sig i samma fiktiva sfär, låter karaktärer komma tillbaka och utvidgar släktmystiken till att innefatta även systerns familj. Det berättartekniska greppet - att placera karaktärerna själva bakom kameran - det kvarstår, men handkameran kompletteras samtidigt med klipp från husets övervakningssystem, oftast helt händelselösa, grynigt blåtonade, men likväl gastkramande klipp. När man vet att vad som helst kan hända, när som helst, behöver det ju sällan hända något alls för att man ändå ska sitta som en spänd fjäder, halvt i knäet på den lika skräckslagne bänkgrannen.

Det är full njutning rakt igenom. (Så gå och se!)

Man blir så underbart lycklig av fasa.

(Som ni har väntat!) Ännu ett inlägg om tavlans spännande framväxt!

2010-11-08T14:26:00.013+01:00

Och just när jag trodde (igen) att jag kommit så långt att det var dags att fylla i huden, tår, knän, fingrar o.s.v. (jag var redan klar med benen och fötterna i sandalerna) och sedan gå över duken en sista gång för de sista justeringarna av detaljer som kanske bleknat vid torkningen eller smetats ut mot omgivningen,

(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)

så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.

Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.

Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).

Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.

Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!

Eller hur. Jag gör allt för min publik.

Brott: samman, ut eller genom

2010-11-06T11:43:00.000+01:00

Målningen är som en galenskap i sig. Hungrig, frusen, kissnödig och lortig sitter jag med fläckiga fingrar och kan inte slita mig.

Som i drömmarna där man redan är försenad till något som det borde vara mycket enkelt att finna fram till, men där man ändå bara skapar fler och fler hinder för sig själv, rör sig allt längre ifrån målet tills man inser att man aldrig kommer komma fram. Vaknar med skenande hjärta och kvävningskänslor. Men i det här fallet: en helt subjektiv, delvis positiv, delvis destruktiv, perfektionism över färg- och detaljbalanser och som gör det omöjligt att sluta måla innan den inneboende, på ständigt nya saker projicerade, missnöjdheten är borta.

Den här kvadratmetern har redan tagit hela min höst i anspråk. När träden brann som häftigast utomhus (och så förtvivlat kort de brann!) satt jag inne med näsan fyrtio centimeter från en kinesiska linneduk av medelgrov gräng och målade sensommarblommor som jag vid det här laget ändå har raderat. I förrgår målade jag över både vildhortensian och de röda rosetter jag inte vet vad de heter, bytte mot tistlar och vallmor, lät jorden under kvinnan bli blodröd, efter att den tidigare varit ljusgrön, sen mörkgrön, sen brun. Sneglade därefter på trädet som tog mig två arbetspass att bara bli nästan nöjd med. Tänkte att om jag lät grenarna stå nakna skulle det nog göra sig bättre mot de flygande humlornas svartludna ben, och bryta av mot det övriga gröna, och gula. Gör gräset rosa vid vägkorset, sedan grönt igen. Bränner av några kaveldun mot eftermiddagshimlen. Lägger en grundfärg till huden som senare ska skifta i pärleblått enligt någon klassisk teknik som jag inte behärskar men kanske kan efterlikna.

Det är långt i från varje dag jag lämnar duken och har kommit närmare ett färdigt resultat. Rycks ändå därifrån av klockan, burdust som ur en sömnvandring. Stapplar till bussen, sur och folkilsk.

Tränar inte, duschar knappt, ser ogärna folk i ögonen.

Vill bara få förbli i min vindskupa där jag ostört kan tvinga den fysiska verkligheten till anpassning efter mina tankar. Vare sig den vill det eller ej. Oavsett hur lång tid det tar.

Är, sålunda, per gängse definition, tokig.

Vilket bara är glamoröst om man samtidigt råkar vara ett geni.

("En ska vara Fröding först, sen galen", som väl Bangs mamma förmanande sa (?), men som jag inte kan hitta tillbaka till i boken.)

Så därmed punkt.

.

Pausfågel (41) - Allt för blommorna, apropå

2010-11-06T08:06:00.004+01:00

Missmod och tröst

2010-11-02T12:18:00.005+01:00

Har varit lite deppig å det sistone.

Självdiagnos (man måste alltid ha en diagnos): stress och anemi på grund av B12-brist.

Hjärtklappning och håglöshet ett par av symptomen. Samt envisa förkylningar med feberkänning.

Vaknar med halsont efter varje cinemateketvisning. Torrhettan mellan de båda projektorerna suger liksom musten ur hjärnan på en, fräter sönder alla slemhinnor och kokar ögongloberna i deras egen saft, samtidigt som nerverna lägger sig utanpå och grillas även de.

Lyckades ändå fint med min första egna visning (av Pianot) i går och steg heller inte upp mer sjuk än jag gick och la mig. Bara minst lika deppig.

Stirrar på målningen som fortfarande inte är klar och som i mitt nuvarande sinnestillstånd mest liknar ett hopplöst plotter av slumpmässigt blomster. Men exakt på det viset rinner livet undan, en dag, ett felaktigt val i taget. Hur fan blev det exempelvis november?

Började nästan att gråta när sambon (nu med en ny, sportig länk i titeln) trollade fram en present ur någon låda: Strindbergs Inferno, i Fabian Göranssons serieversion. Som jag önskat mig.

Jag borde ju spolas ner i toaletten, inte skämmas bort med gåvor. Men det är så sällan som man får som man vill.

Uppvärmning inför Stockholms filmfestival

2010-11-02T10:06:00.007+01:00

Har du inget annat i kalendern i kväll så plita dit en "Inspirerande kortfilmskväll" och ta dig sedan till biograf Victoria i Stockholm.

Det är mina kära vänner i kulturföreningen Kultival som anordnar ännu ett evenemang under sitt färgglada paraply. Denna gång alltså en hel kortfilmsfestival med (om jag räknat rätt) 17 filmer fördelade på sex block under tre timmar (18.00-21.00).

Varje timme kostar 30 kronor, lika med mer eller mindre gratis. Och du köper biljetterna på plats.

Ett perfekt tillfälle att härda sittfläsket inför den något större festivalen som ju drar igång om bara ett par veckor.

Inget snack alltså. Vi ses där!

Världens alla möjliga mått

2010-10-29T10:25:00.009+02:00

Naturforskaren och upptäcktsresaren Alexander von Humbolt flackade världen runt med sina mätinstrument, rastlös och smått manisk i sin ansats att stega ut den värld han såg framför sig, öppen, god och oföränderlig.

Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.

Vem av dem kom verkligheten närmast?

Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.

I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.

Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.

Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.

Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.

Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.

Pausfågel (40) - Håkans svar på Peter Sarstedt

2010-10-28T21:33:00.002+02:00

Som alltså i texten för tankarna hit.

Bättre sent än aldrig!

2010-10-28T14:00:00.002+02:00

Min Somewhere-recension hos Cora.

Recensent? Kanske... (alt. Kapitel ca 793 i serien "Saker som nästan hände i mitt liv")

2010-10-27T08:33:00.010+02:00

För någon månad sedan skickade jag ett par noveller till kulturtidskriften Cora för att se om de vill göra nåt med dem. Svar kom samma dag. Mina texter var alldeles för långa för en tidskrift. Men någorlunda bra måste de ändå ha varit, för man undrade om jag kunde tänka mig ett samarbete i någon annan form? Det kunde jag.

Det bestämdes att jag skulle läsa Beata Arnborgs biografi om Bang, Krig, kvinnor och Gud, och recensera den för magasinets hemsida. Jag erbjöd mig också att se filmen Somewhere.

Sagt och gjort. Jag ägnade några intensiva läsdagar åt Arnborgs insatta text. Såg Sofia Coppolas fina film och skrev. Efter flera vändor med ändringar har nu texterna också varit klara att läggas ut i snart en vecka. Men eftersom universum sällan stryker mig medhårs saboterades Cora-sajten i fredags av ett gäng snorfrustande hackers. (Hö hö hö, liksom. Titta var vi har bajsat!)

Stor frustration. Inte mest, antar jag, från min sida.

Nu får vi väl se när, eller över huvud taget om, recensionerna till slut går att läsa någon dag framöver.

I sammanhanget är det ju för väl att jag har en blogg, där jag löpande kan ta åt mig äran av saker, som bara nästan händer.

Faller in i det gröna

2010-10-26T22:27:00.007+02:00

Såg Antichrist som kvällsfördriv, och har nu en irrande ångest i kroppen.

Jag tänker inte ge mig i kast med Lars von Triers kvinnobild. Den har stötts och blötts så frenetiskt av andra att det av den diskussionen väl mest finns tunna trasor kvar. (Hur som helst har jag inget att tillägga.) Jag koncentrerar mig istället på känslan.

Att se en film om människor som uppslukas av naturen, efter att man i timmar suttit och målat på en (skulle man kunna kalla det) våg av grönska, som kaosartat bryts över en kvinnas kropp, gör ett och annat med det mentala.

Jag hade just i dag dessutom ägnat viss möda åt att få förgrunden mer krypande, mer jordartat mörk och sugande (åtminstone för mitt öga). Och när filmens figurer börjar trassla in sig i undervegetationen på allvar, så var jag liksom redan där.

Vad ska vi kalla det? Att falla baklänges in i sig själv.

Med tanke på händelseutvecklingen i den där okristliga filmen borde sambon kanske gömma undan saxarna, skiftnyckeln, och inte minst slipstenen (om vi har en sån)?

Eller så förlitar vi oss alla på det faktum att min målning trots allt också är ganska ljus och rolig. Räven i fjärran har varken skabb eller hemfaller åt onda profetior. Blodet lyser med sin frånvaro och motivets huvudperson tycks snarare apatiskt försjunken, än attacklystet hjärntvättad av 1500-talets häxprocesser.

Ja.

Likväl bör jag nog i morgon ägna mig mer åt himlen och näckrosorna, än åt maskarna och de skrumpnade löven. Alltså: till besvärjelse mot von Triers satansfantasier.

Så kanske det slutar fladdra svarta fåglar inuti bröstkorgen sen.

Tappad must återfunnen, tappad röst fortfarande borta

2010-10-25T17:25:00.004+02:00

Det går bra nu. Vinden har vänt.

Efter ett par dagars i hopplöshetens rand, har måleriet fångats i en virvel av genial inspiration. Jag strösslar blommor över min trädgård, likt herren vår Gud över jorden (nejlikor, lavendel, snöbollsbuskar och nypon), ser på vad jag skapat och ser att det är gott. Om bara ett par veckor kan jag kanske vara klar.

Det vill säga: Inte en månad för tidigt.

Till slut måste jag ha använt över 100 timmar av mitt liv åt att förmedla något som jag säkert hade kunnat säga precis lika uttömmande, och dessutom betydligt mindre svårbegripligt, i ord på mindre än en tjugo minuter.

Prata kan jag (likt herren vår Gud) emellertid inte heller. Min röst försvann med en hostning natten mellan lördag och söndag. Rent kommunikativt går jag alltså bara runt och stampar otåligt i marken. Dunder! Mycket förtörnat. Jag har inget som helst tålamod med folk som ställer frågor som det inte går att svara ja eller nej på, eller som sen ställer följdfrågor som bara för mig längre och längre bort från det jag egentligen vill säga. Spontant börjar många dessutom använda teckenspråk tillbaka när de pratar med mig, som om jag inte bara var stum utan även döv, och varför inte lite dum också, med resultatet att förbistringen blir ömsesidig och därmed total.

Livet är en charad!

Ja, det var allt jag hade att säga.

Vattnet vi alla simmar i

2010-10-22T08:54:00.003+02:00

Som det sägs i trailern till en annan film:

Katarina har slutat med avsugningar. Hon har gått ur facebook. Nu är hon på väg. Till det som är vackert.

Facebook har aldrig varit vackert. David Finchers The Social Network visar därtill hur solkig själva tillkomsten var. En genial men genomcynisk snilleblixt, följd av en serie med kallt mod i ryggen stuckna knivar.

Det blir ett spännande stycke samtidshistoria paketerad som på samma gång rättegångs- och collagefilm. Ganska kallt, ganska torrt, men fascinerande.

Efteråt går man hem och går ut på den där förbannade sajten och känner sig för en stund nyvaket medveten om vattnet man simmar i.

Det är just den typen av örfil man blir glad av.

Publikreaktioner, knark och snoppar

2010-10-17T11:22:00.013+02:00

Snälla, kan ingen rycka pennan ur handen på den som skrev speaker-texten till Oceans?

Kvasipoetiska, stundtals rent missvisande, formuleringar av typen "i de oändliga djupen inuti en vattendroppe döljer sig universum som människan ännu inte" kombinerade med uddlösa uppmaningar om naturvård borde faktiskt vara förbjudna. Filmen blir inte bättre av att man ser den i utsåld salong, med bänkraderna dignande av överbegåvade åttaåringar som var och varannan minut pekar mot duken och ropar "Titta en valhaj!" "En rocka!" eller något annat förvisso korrekt men likväl enerverande samtidigt som deras föräldrar sitter och mysfrustar åt alla små söta och lustiga djur. Snälla, tvinga mig inte att göra detta igen. Skjut mig hellre! Snälla.

Trodde att jag skulle skonas från idiotiska kommentarer när jag direkt efteråt skyndade in på Himlen är oskyldigt blå. Jag hade glömt att inte heller medelålders människor besitter det minsta uns av självbehärskning. Bredvid mig satt naturligtvis ett par som gång på gång fann sig nödgade att lufta de mest uppenbara slutsatser om filmen: "Jaha, hon är dagmamma!", "Titta vilken betongtrist bakgård de har!" varefter de kunde nicka initierat och skrocka bekräftande tillhopa.

Att någon sedan snyftade oupphörligt genom hela Engelen vill jag emellertid inte klaga på. Till skillnad från prat hör någorlunda kontrollerade känsloyttringar till när man går på bio. Kanske kände kvinnan igen sig. Redan det är ju tragiskt i sig, och filmen var lika sorglig som den var vacker.

Konstaterar sammanfattningsvis att de två filmer som hade mycket knark och snoppar i sig var mycket bra, medan den med skuttande delfiner i var dålig. Vad man nu kan dra för slutsatser av det.

Lägesrapport (30)

2010-10-16T13:01:00.006+02:00

Läser: Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann.

Och målar: duktigt på min trädgård.

Passiviseras dock: i tre dygn, efter att sista säsongen av Lost fallit ner genom brevinkastet.

Blir: därav stingslig och hålögd som en fjättrad iller.

Gläds ändå: åt att serien lyckas knyta påsen någorlunda tätt efter alla förvirrade utspel.

Roar mig också: åt att med skrattet i halsen sammanfatta hela spektaklet för en kamrat som bara sett några avsikt.

Och enas: med vederbörande om att den där historien hade aldrig spelats in om skaparna själva haft hela idén klar för sig från början och därmed försökt sälja in hela idén som ett fullblommat koncept.

Ser: den amerikanska dokumentären Wanted and Desired från 2008 (på svt.play), som beskriver fallet Roman Polanski som å ena sidan ett anstötligt sexualbrott, å andra sidan som ett frapperande juridiskt övertramp från domarnas sida.

Tänker: att detta gör regissörens flykt från rättvisan något mer förståelig, men att faktum fortfarande kvarstår - en annans brott sonar inte ditt eget - och att inget är klart förrän karln tagit saken vid hornen.

Odlar: Världens minsta tomater, inte större än små, blodröda och buckliga ärtor, antagligen eftersom tomatplantan Hemingway med kylans intåg övergivit alla planer på ytterligare expansion och i stället satsar allt krut på att kvalitetssäkra den del av verksamheten som fortfarande existerar.

Äter: butternut squash och makulerade M-kulor.

Promenerar: genom skogen i dubbla lager tröjor.

Vill: inte plocka fram vinterjackan ur garderoben.

Vill: inte!

Vill: inte!

Men måste: förmodligen ändå.

Tavlor på vift

2010-10-13T19:03:00.003+02:00

Mailade för att fråga hur det går för mina målningar i Solna. Har de kommit upp än? En månad senare har jag ju ännu inte hört något om saken.

Förstår då att hela rasket hamnat på ett skatterådgiviningskontor vid Norrmalmstorg i stället.

"Mycket bättre", får jag veta. "Där har sålts saker förut och de gillade dina verk."

"Skoj!", svarar jag och återgår till att måla på min trädgård, på kungsljusets rotblad och sedan på gräsmattan långt bort i bakgrunden, den bit som kanske borde skifta i rosa, som av ljung, om det går.

Tänker på de där uppfordrande frågorna tonårsföräldrar brukar få i olika kampanjer: Vet DU var din dotter håller hus om kvällarna? (Underförstått: förmodligen inte.)

Inser det är tur att de stackars tavlorna sköter sig så bra själva, när deras dagars upphov är en sådan dålig mor.

Motvillig repris (så småningom)

2010-10-12T23:40:00.005+02:00

Tog fram Bockfesten för att bekräfta något jag tyckte mig minnas ur den. Upptäckte att det lösa omslagspappret låg invikt i boken någonstans vid två femtedelar och blev plötsligt osäker på om jag någonsin ens läst ut den.

Kanske är allt jag tror mig komma ihåg om den skröpplige gubbtjyven bara mattade speglingar av Gabriel Gárcia Márquez Patriarkens höst, som ju också handlar om en latinamerikansk diktator och hans folk, men som till skillnad från Llosas Trujillo verkligen grep tag och ryckte med.

Det är ingen stor komplimang till en författare om man inte ens kommer ihåg om man läst ut hans böcker till slut.

Och nu blir jag väl tvungen att börja om från början.

Kom an då, Gud!

2010-10-09T08:57:00.008+02:00

Inför risken att låta onödigt rabiat, eller för all del bara tjatig, har jag dragit mig för att skriva ännu ett religionskritisk inlägg, så tätt inpå det där om P1:s söndagsgudstjänster.

För om jag gjorde det skulle jag kanske också tvingas förklara att jag för all del inte har något emot vad enskilda individer dragit för slutsatser om tillvaron bortom. Och var och en ska naturligtvis ha rätt att bli salig helt på egen fason.

Dyker det exempelvis upp en samling människor som övertygat sig själva om att det finns omnipotenta enhörningar på en ö någonstans i Söderhavet - "Jodå, vi har bara inte hittat dem än!" - så får de gärna skapa sig en facebooksida i ämnet och hålla möten där de bekräftar varandras slutsatser.

Jag skulle däremot finna goda skäl att protestera om de här enhörningsmänniskorna fick möjlighet att uttrycka sina åsikter en vackert inramad timme i veckan i statligt ägda etermedier. Jag skulle också protestera om våra ledande politiker förväntades uppsöka den här gruppens samlingslokal en gång om året, för att under högtidliga former lyssna till hur en rituellt utklädd företrädare välsignade det kommande årets arbete.

Hänvisning till gammal fin tradition är knappast ett hållbart argument. Riksdagen har ingenting i kyrkan att göra.

Jag bryr mig heller inte om ifall någon tycker att jag är grym och nedlåtande när jag likställer tron på Jesu uppståndelse med den om allvetande enhörningar. Tvärt om. Att inte kritisera religionen för att inte vara elak är som att bryta arm med någon som man antar är svagare än man själv och därför inte ta i ordentligt. Och jag har alltid avskytt att bryta arm mot en motståndare som inte tar i.

I en spänstig krönika i dagens DN. liknar Lena Andersson det hela med att ta ballonger från barn. Det funkar också. Hon frågar sig samtidigt vilka livslögner ska vi värna och vilka ej.

Handlade diskussionen om huruvida det verkligen finns enhörningar eller inte skulle det knappast ens bli en diskussion. Ingen (förutom så klart de redan frälsta) skulle dra sig för att ifrågasätta den övertygelsen. Det hade räckt med att kalla den absurd.

Hade gruppen emellertid fått tillräckligt många anhängare, en global organisation och stort politiskt och moraliskt inflytande hade man tydligen varit tvungen att börja buga för den, tygla tungan och akta sig noga för alla ömma tår.

Borde det inte vara tvärt om? Att när lögnen lämnar det privata och börjar göra anspråk på människors liv och tankar, skulle vi ha än större rätt att peka på den och kritisera den, att ifrågasätta själva grunden för hela dess existens?

Istället för att stå i farstun och skrapa med fötterna av hänsyn.

Annars är vi alla illa ute.

Snuvad på min årliga dumförklaring

2010-10-07T13:03:00.006+02:00

Satt med markören i adlibris sökruta, och händerna på tangenterna, redo att hungrigt få kasta mig över ett nytt och spännande författarskap. Ivrig att få känna mig obildad och dum. Som vanligt. Och efter ett par böcker något mindre obildad och dum. För en dag eller två.

Nu slappnar fingrarna av och jag känner mig istället snuvad på konfekten.

För Mario Vargas Llosa har jag ju redan läst både en och två titlar av.

Bockfesten, om Trujillo.

Paradiset finns om hörnet, om Gauguin.

Och de var bra, men rörde väl ändå inte riktigt om i min gryta.

Vad snopet.

I jättekungsljusets sken

2010-10-06T11:51:00.010+02:00

Min kvadratmeter trädgård växer långsamt fram. De flesta växter har planterats nu. Gäller bara få dem att resa sig ur duken och prunka.

De senaste fem dagarna ägnade jag exempelvis åt att ansa ett knippe smalbladiga, lite läskigt krylliga solrosor, som upptar kanske en tjugondel av min lott. I går övergick jag till de knoppiga stänglarna i ett gyllenflammande jättekungsljus.

Varje litet kronblad tar sin egen tid i anspråk. Veckorna går. Efter mer än en månad har jag inte ens börjat färglägga de animaliska varelserna i trädgården än. Det lär dröja ytterligare en månad, säkert ännu mer, innan jag kommit i närheten av det slutgiltiga resultatet.

Allt detta bara för att kunna få tag i en specifik känsla och (på det omständligaste sätt som tänkas kan) fästa den känslan utanför kroppen, på något flyttbart som andra kan betrakta och förhoppningsvis uppleva samma känsla, eller en annan känsla. Och som jag själv också kan titta på och tänka: Där är den. Just den förnimmelsen. Just den delen av mig förvandlad till något fristående och utöver.

Sekundärt också i tanken att kunna ställa ut den, sätta ett pris på den och sälja den.

Tertiärt för att bli berömd som det störtstaste genisnillet i helaste världshistorien.

Biografi (39) - Skiftarbete

2010-10-05T08:28:00.006+02:00

När Victoria inledde sitt måndagssamarbete med Cinemateket i våras fick biografen också skaffa sig en extra projektor, för att kunna köra Svenska filminstitutets arkivkopior. Sedan dess har det också varit något av en process att hitta maskinister som vill ta sig an uppgiften. För det innebär ett inte alldeles försumbart pyssel, och samtidigt ett betydligt större ansvar.

Det vanligaste förfarandet på en modern biograf (så här just i de sista flämtande sekunderna innan digitaltekniken helt tar över) är att de olika akterna som en film kommer uppdelad i (ofta 5 eller 6 stycken) tejpas ihop till en enda stor rulle som man sedan laddar genom apparaturen (som en tråd genom en symaskin) och sedan låter man i princip ett enkelt datorprogram sköta resten. (Själv skyndar man vidare till nästa salong för att sätta på filmen där.)

Så får man emellertid inte att göra med särskilt skyddsvärd film. I sådana rullar får man nämligen inte klippa och då kan man heller inte ta bort de extra meterna film (tomma rutor, nedräkning eller annan information) som sitter i början och slutet av varje akt. Följaktligen kan man då heller inte tejpa ihop allting till en enda skarvlös och sammanhängande upplevelse.

Istället får man göra som på den gamla goda tiden, när man körde en akt åt gången, och växla fram och tillbaka mellan två parallella projektorer. Med hjälp av "cigarettmärkena" (de där fläckarna som med ca 20 minuters jämna mellanrum blinkar förbi uppe i högra hörnet av filmduken) vet maskinisten när det är dags att starta nästa akt, och i precis rätt sekund byter man sen projektor. Det kallas att "skifta" ("skifta ur" ljud och bild, respektive "skifta in").

Är man skicklig, och har lite tur, lyckas man göra detta utan att publiken märker det alls. I värsta fall skiftar man bort hela repliker, halva scener och avgörande ögonblick, alternativt bjuder publiken på svartrutor, rasp och startsladdsrassel. Förhoppningsvis har man också laddat akterna i rätt ordning.

I går fick jag en första praktisk genomgång av hela proceduren - att spola upp de enskilda akterna på metallhjul, göra minnesanteckningar om repliker och annat som händer i filmen just innan märkena, att ladda projektorerna och, sedan cinematekets alla kufar kommit till ro inne i salongen, att slutligen starta upp första akten och sedan skifta mellan de följande.

Filmen i fråga: Den sista färden, avec Burt Reynolds, pre snusborrar.

En adrenalinkick i förmodligen ännu högre utsträckning för mig än för dem som koncentrerade sig på innehållet. Äventyret gick också betydligt bättre för mig än det gjorde för kanotisterna uppe på duken.

Tyvärr höll jag väl på att ladda om när de väl satte igång att spela banjo, och jag fick aldrig se det själv. Så vi tar väl den scenen i repris:

Är då inte kristendom en åsikt?

2010-10-03T11:22:00.005+02:00

Sitter, med händerna kladdiga av målarfärg, och hör som så ofta P1:s söndagsprogram övergå från samhällsdebatt och satir till helgmålsbön, och orkar inte riktigt torka av tassarna och byta kanal.

De rikstäckande radiorösterna uppmanar mig att öppna mitt hjärta för Jesus. De ber Herren om barmhärtighet. De menar sig i Den heliga skrift ha funnit sanningen om sanningen. Sådana saker.

Undrar vad som skulle hända om någon anmälde detta, helt okommenterade, helt oproblematiserade, veckovis återkommande, timslånga program, till granskningsnämnden, för brott mot de statsfinansierade etermediernas regler om opartiskhet?

Eller är religion inte också ett ställningstagande som, likt alla andra typer av ställningstaganden, kan ifrågasättas?

Jag bara frågar.

(Tillägg till föregående sågning)

2010-10-03T09:20:00.006+02:00

Kanske borde jag, apropå mitt underkännande av Alexandros Papadiamantis noveller, i hederlighetens namn också ha understrukit, att allt jag rimligen kan ha en aning om är innehållet och dispositionen. Eftersom jag, språkhandikappad som jag i det här fallet är, läste dem översatta till engelska.

Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.

Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.

Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.

Vita stränder, liljekullor

2010-10-02T08:58:00.012+02:00

Att ta sig an litteratur från de platser man besöker både fördjupar och förlänger resan. Efter cykelturen i Ruhrområdet läste jag Radio Heimat. Efter semestern i Norra Sporaderna införskaffade jag Tales from a Greek Island. Nu har jag också tagit mig igenom den.

Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.

Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.

I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.

Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.

På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.

Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.

Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.

För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.

En grusad förmildring

2010-10-02T08:58:00.004+02:00

Någon halvtimme in i Wall Street: Money Never Sleeps började jag på allvar grubbla över de märkligt fula bildlösningarna. Ytterligare någon halvtimme senare kände jag mig smart när det slog mig att de kanske var en kärleksfull blinkning till första filmen.

Att dela duken mellan de karaktärer som för tillfället talar i telefon, eller att låta personen i andra änden svischa in i synfältet inuti en suddig bubbla (lite som den goda fen i Oz), eller att göra scenbyten genom att snöpa ihop bilden till en rund liten cirkel (á la James Bond) innan den blir helt svart; sådant skulle väl knappast ha fått förekomma i en ny och påkostad produktion om det inte varit en stilistisk återkoppling till 1987?

I går såg jag (om?) den gamla Wall Street och antog mig kunna bekräfta sambandet. Istället ökade min förvåning. För nej, den bisarra redigeringen i årets film har inga sådana rötter.

De är bara fula, helt i sin egen rätt.

RIP lilla öring

2010-09-30T08:23:00.004+02:00

Efter höjningen hade jag veckopeng på 20 kronor.

20 kronor (två turka 10-lappar) var nästan, men bara nästan, hur mycket pengar som helst. Hade man några kronor kvar av den i slutet av veckan kunde man (fastän man egentligen inte fick göra det förrän i fyran) smita ut genom grinden från Katarinas skolgård under lunchrasten, pila nedför Gotlandsgatan bort till tobakshandeln i hörnet där Café Cinema ligger nu, och driva den tjocka kiosktanten till vansinne genom att peka på styckgodiset och säga:

-Två såna för 10 öre och sen sex såna där för 5 öre... Eller nej vänta! EN sån för tio öre, och sen åtta såna för 5 öre.

(5 öringen var inte giltig då, den försvann 1985, men man fick två för 10.)

Eller så omvandlade man en stor del av slanten till refresher-kola.

En refresher kostade 50 öre och för 10 kronor fick man mer kola från Pressbyrån än man egentligen orkade äta upp. Länge förhöll jag mig till pengars värde över lag genom att helt enkelt räkna om summan till refresher. 100 kronor var till exempel 200 refresher-kolor! Vilket vill säga: helt galet många.

Hade gubbarna på Wall Street räknat i refresher hade de nog också haft lite sundare perspektiv. En miljon dollar är i dagsläget (tydligen inte mer än) 6,71 miljoner kronor, vilket ger 13,42 miljoner refresher-kolor på en och samma gång. Och vad ska man egentligen med alla dem till?

I dag försvinner så slutligen den sista svenska öringen från handeln. Det känns lite som att klippa det sista bandet mot fornåldern. Lite sorgligt (generationstypiskt godisnostalgiskt), men kanske likväl på tiden.

Refresherna kostar väl ändå jämna kronor nu?

Kär serie dissar sin nästa

2010-09-29T08:27:00.003+02:00

Tredje säsongen av Deadwood har länge stått orörd hemma i dvd-hyllan nu. Timothy Olyphants stinna ögonkast gick mig för mycket på nerverna och jag fick ge upp efter andra boxen.

I gengäld njöt jag emellertid desto mer när serien fick sig en subtil pik i en scen av The Wire:

Den sympatiske före detta fången och boxaren Dennis hamnar på sjukhus efter att ha försökt avstyra ett slagsmål. Eftersom han saknar försäkring hamnar han i ett delat rum utan egen teve. Exakt hur enerverande detta är exemplifieras av att hans nolla till sänggranne däremot har en egen teve och när kameran sveper förbi honom (det tar inte mer än ett par sekunder) skrattar han också högt (det skulle kunna vara med mat i munnen) åt det program han valt. Vilket det är får vi inte veta, men det förstår vi ändå av hans korkade kommentar:

-Ha ha! He said "cocksucker"!

Det vill säga den förolämpning som utgör ungefär 30 procent av Deadwoods dialog. Vår sympatiske boxare himlar med ögonen. Det är allt. Mer behövs inte.

Det är en lika vass och snygg diss som den skaparna av The Simpsons åstadkommer i avsnittet där Homers hängmatta förvandlas till en magisk virvel där han, genom att hoppa in och snurra runt, kan klona sig själv i oändlighet. I en kort sekvens sveper bilden över ett hav av Homer-kopior. Och i mitten av detta skymtar även pappan ur Family Guy.

I går var jag emellertid en smula satt ur spel av biografpersonalens senkomna fest för att inviga de nya salongerna på Victoria dagen innan. (Man ska inte cykla sig mager en hel sommar och sen tro att man kan dricka vin hur som helst. Alternativt var där någon som förgiftade mig. Det är ju jag som ska vara den präktiga i den där församlingen.) Och i det tillståndet satt en osedd hbo-säsong ändå ändå väl på plats, så jag bäddade ner mig i soffan i väntan på lämpligt tillfälle att äta frukost, framåt tretiden på eftermiddagen så där.

Efter att ha sluppit från Olyfjant några månader har min nednötta toleranströskel också hunnit resa sig en aning. Hans självmedvetna struttande fram och tillbaka i sheriffkostymen är nästan uthärdligt igen. Och Ian McShanes Al Swearengen kompenserar för den irritation som återstår.

Den här gången ska jag kanske klara mig hela vägen genom leran.

Omständigheternas offer

2010-09-23T14:05:00.005+02:00

"The uncertainty principle. It proves we can't ever really know what's going on. But even though you can't figure anything out, you will be responsible for it on the midterm!"

Så sammanfattar Larry Gopnik, huvudkaraktären i A Serious Man, en av sina inte alltid så entusiasmerande universitetsföreläsningar i matematik och fysik.

Det är en sammanfattning av den härva av motgångar som plötsligt svept in genom Gopniks tillvaro, som en nyckfull och destruktiv tornado, och utan hans förskyllan men som han ändå är så illa tvungen att utan vidare framgång försöka reda ut; en sammanfattning alltså av bröder Coens hela frustrerande (i ordets bästa bemärkelse) film över lag och kanske också av livet i stort, såsom det i sina sämre stunder inte sällan kan hampa sig.

Filmen bjuder inte på svar, inte på förklaringar och inte heller på försoning.

Oförlöst lämnas publiken efter sista rutan åt sitt öde - med magknip, illa tillfredsställd och i vredesmod. Det är grymt och underbart.

Jag älskar det.

Pausfågel (39) - Tvivelaktig film, tveklös musik

2010-09-22T18:56:00.004+02:00

Det där inuti människan

2010-09-21T22:53:00.006+02:00

Sverigedemokraterna är en tacksam fiende.

Alla någorlunda vettiga människor är emot dem. Det är heller inte mer än rätt. Men som jag någon annan gång också påpekat - det går mode även i indignationen.

När tillräckligt många börjar tycka samma sak och bekräftar varandra blir det lätt en ganska obehaglig stämning. Tonläget skruvas upp. Man byter sansade argument mot aggressivitet och nyanserna försvinner samtidigt som toleransen mot ifrågasättande.

Jag tänker att känslan i sig är densamma vad det än är man protesterar mot. Oavsett om det är bra eller dåligt. Ruset är detsamma, oavsett om man är många och hatar invandrare eller om man är många och hatar dem som hatar. Känslan av självrättfärdighet är densamma. Det hastigt eskalerande ryggdunkandet och upplevelsen av att företräda sanningen. Den där känslan som också kan få individer eller hela grupper att plötsligt gå över gränsen för det som alldeles nyss var otänkbart. Som att massavrätta människor. Eller att utan åtskillnad bara kalla dem för monster.

Och även om den indignation man känner är fullt rimlig, ur en humanistisk synvinkel kanske rentav önskvärd, bör man vara på sin vakt när man känner hur den där känslan börjar dra.

Det förföriska i att vara många och att ha en tydlig fiende är ju just vad som gärna gör människan så farlig.

Valvakesyssla

2010-09-21T10:54:00.007+02:00

Handarbete.

Benvärmare.

Istället för
nagelbitning.

Stå pall, håll ut!

2010-09-20T09:36:00.005+02:00

Ok. Nu har de fått ett ansikte. De har fått ett namn och en kropp och de står här framför oss mitt i salongen. Och de ler mycket lyckligt och oskyldigt.

De var fler än vi ville tro. Det gör ont i magen när man räknar på det. Man vill vakna en annan morgon och då ska de åter vara försvunna.

Men nu är de alltså här. Och de är många. De är kanske till och med fler än de själva vågade tro. Vid åsynen av sin ledare briserar deras glädje i spontana hockeydängor. Den lätthanterliga vi-mot-dem-aspekten, lagsportens taktfasta, härligt enande uniformiteter ligger dem uppenbarligen nära. Man hade kunnat röras av deras tafatta eufori om den inte samtidigt vore så skrämmande. Om de inte vore så förtvivlat många.

Man vill vakna i går istället för i dag så att alla fick en chans att gå i väg och göra om.

Men nu är de alltså här. Och om de nu är så många som det visat sig att de är, kanske det också finns något bra i det att de fått ett namn, ett ansikte, en kropp och att de syns. När man famlar efter ett ljus i detta mörker: Att de står här nu framför oss mitt i salongen, och ler så lyckligt och oskyldigt.

Så att vi hädanefter kan se in i ögonen på det vi bekämpar, och inte bara med blind vrede heller, inte själva med hat och hockeydängor, utan med rakryggad värdighet, okrossbar saklighet och rimliga alternativ.

Så gott det nu går: Med omutlig humanism!

Så att katastrofen i stället för att skapa förvirring i bästa fall kan göra oss starka.

Så att vi kan städa upp den här sorgliga oredan igen, om fyra, förhoppningsvis inte alltför långa, år.

Novell i valtider

2010-09-18T10:11:00.006+02:00

Var det Lars Ahlin som skrev? Det tycks rimligt men minnet vacklar (som vanligt). Jag lyckas jag inte få det bekräftat.

Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.

Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.

Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.

Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.

Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.

Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.

I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.

Och ni andra också - vilket det än blir.