Ett litterärt Bravo, hur som helst

Jag vet som sagt inte tillräckligt om Googles förehavanden för att kunna uttala mig om huruvida deras strävan är ond eller god. Än mindre vet jag vad företaget i framtiden kommer att få för sig att vilja göra med detta sitt enorma "moln" av information, vad deras avsikt är med allting (eller vilka bieffekter molnet självt skulle kunna generera).

Men jag håller med om, att som det artar sig, så är det lätt att skena iväg i skrämmande och fascinerande fantasier om vår informationsteknologiska framtid.

Den här repliken i rådande diskussion (skriven av Stefan Lindberg i DN.) var i vilket fall som helst en verklig njutning - som text, menar jag, rent litterärt. Och sådant räknas högt när jag för protokoll.

Ja, jag stämmer faktiskt upp i ett litet spontant Bravo!

***

Till Lindbergs stora lycka sitter jag just nu och googlar honom som bäst. Landade i en presentationstext om I Gorans ögon, en samling med tolv noveller som - med tanke på mitt eget pågående projekt (om fem, gärna lite märkliga, berättelser) - nog måste sättas upp på den ständigt växande beställningslistan.

Värmdöleden - resultatet - reportaget

För den som undrar - så här blev det långa vandrandet i tryck (bläddra fram till sida 44 i pdf:en).

Värmdöleden

Igår besegrade vi Värmdöleden.

Det blev uppåt en 3 mil genom skog och mark, på 7,5 soliga timmar, allt medan sambon samlade intryck och fakta till ett reportage i Nacka Värmdö Postens sommarbilaga. Jag fungerade som lyckligt sällskap och assisterande fotograf.

Så här fint var det:

Glans

Nacka Värmdö Posten håvade hem hälften av "Groddarna" när branschorganisationen Sveriges Gratistidningar delade ut sina pris härom sistens.

Utan att någon ära ska tillfalla mig är jag stolt att i egenskap av illustratör få se mitt namn i anknytning till en av de vinnande bidragen.

Folk kämpar på. Det är bra. Vad mer kan man göra?

Min lilla radiot

Som ni kanske förstått är jag mycket förtjust i radio. Inte konstigt då att jag är lite stolt över att min specielle någon just nu jobbar som reporter på P3:s Morgonpasset.

Här kan ni se hans presentation (längst ner på sidan). Rolig.

Kuddar är tydligen grejen om man vill få en person att se lika härligt kramgo ut på bild som morgonrösten förhoppningsvis antyder.

Syndabockens försvarstal

Vare sig man själv jagat information i frågan eller bara bläddrat i morgontidningen som vanligt, kan debatten kring de mördade Arboga-barnens obduktionsbilder knappast undgått någon. Det är inte heller en händelse som fått mitt blod att svalla högre än vanligt.

Härom dagen hörde jag emellertid en intervju med Pirat Bays Peter Sunde i Sveriges Radio och reagerade på att inte bara Sundes inbjudne antagonist utan även programledaren tyckes så förblindad, eller kanske snarare fördövad, av en slags moralisk affekt att han inte längre var mottaglig för Sundes sansade och utifrån hans eget perspektiv mycket logiska argument.

Det spelade ingen roll att Sunde gång på gång påpekade att det inte var han som lagt ut bilderna på nätet, att det inte heller varit han som från första början bestämt att bilderna skulle offentliggöras, eller snarare - beslutat att det inte finns några tillräckligt starka skäl för att obduktionsbilderna inte skulle omfattas av offentlighetsprincipen. Såväl den andre gästen som programledaren hade båda redan på förhand bestämt sig för att det var Peter Sunde, och ingen annan, som var en djävul.

Det hela kändes mycket märkligt. Jag var imponerad över att Sunde höll sig så lugn.

Innan jag går och lägger mig ikväll vill jag därför följa Daniel Åberg goda exempel och länka till Peter Sundes egen partsinlaga. Förhoppningsvis kan den skänka en något bättre balans åt debatten.

***

Uppdatering: När jag försöker hitta ovannämnda radioinslag för att kunna lyssna på det igen(meningsmotståndaren är den före detta chefen för nyhetsprogrammet Ekot, Staffan Sonning), fann jag också det här i Kvällspasset i P3, där jag tycker att Sunde faktiskt ges en helt juste chans att förklara sig. (På webben går inslagen att lyssna på i en månad efter att de sänts.)

Förlåt att jag svär

Som så många andra skrev jag just ett långt, svärande inlägg med anledning av det idiotiska förslaget från Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning, att (bland annat) registrera bloggare. För det första är idéen i sig på samma gång pueril som senil, för det andra i princip ogenomförbar - för hur ska en myndighet någonsin kunna kontrollera att alla åsikter, som vädras på vårt världsvida nät, går att knyta till identifierbar person?

När jag sedan vill gå tillbaka till källan och se hur förslaget verkligen är formulerat, lär jag mig att texten ännu inte är offentliggjord. Allt som finns är pressmeddelandet, som mest består av generella åsikter i högtravande, agitatiorisk ton.

Även om känslan dåligt aprilskämt hänger kvar (kan folk verkligen vara så här dumma i huvudet på riktigt?) stillar jag mig därför i ansatsen. Och istället för att svära i försvar för min egen anonyma yttrandefrihet, fräser jag indignerat över EU:s offentlighetsprinciper.

För lika mycket som det borde få fortsätta vara tillåtet för vem som helst att under pseudonym tycka bu eller bä om höstens nyanser på läppstift (och för vem som helst att fortsätta tycka olika och ge uttryck för det i en kommentar), så borde det vara otillåtet för eu-parlamentariker att i skymundan formulera underlag för beslut som konkret kommer att diktera villkoren för ditt och mitt liv.

Till skillnad från svamlet om de alltmer nätförorenande bloggarna (har nätet någonsin varit rent?) har politikerna här alltså en verkligt viktig demokratisk fråga att genast sätta tänderna i.

Mitt eget anonyma utskottsförslag är att de gör det på en gång.

Rödhaken med luvan

Eller idealen kontra kapitalet.

När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.

Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.

-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?

Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?

Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.

När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.

Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.

Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.

Trond i katedern

Det är en konst att inför en klass till hälften bestående av elever som egentligen vill göra något annat än det de just håller på att utbildas till, kunna få ett så dammigt ämne som offentlighetsprincipens lagparagrafer att låta inspirerande. Trond Sefastsson hade den förmågan. Han var lärare på JMK när jag studerade där och jag har lagt hans föreläsningar på minnet tillsammans med ett litet leende.

Sefastsson tog sig an juridiken med en sådan förförande blandning av granitgrå korrekthet och burdus humor att lektionerna närmast måste beskrivas som infotainment. I långa stunder stod han bara med händerna i fickorna och rabblade citat innantill ur diverse lagtexter som på olika sätt kunde vara relevanta för det resonemang som fördes. Ändå satt man hela tiden på helspänn.

För när man minst anade det gnistrade det till en liten jävel i blicken hos det där slätgrå stenansiktet och då kunde vad som helst komma. Mustiga skämt eller torrhumoristiska one liners som förvandlade de trista föreläsningarna till efterlängtade och russinspäckade kakor.

Apropå den just nu växande skandalen...

Jag hade mycket hellre fått fortsätta att minnas honom så.