Tre och en halv vecka utan jobb.
Tre och en halv vecka av ostört arbete.
Och för att försäkra mig om detta:
Nästa vecka är det tagelskjorta på.
Från och med måndag råder symbolisk utrensning av slöhet och andra gifter ur kroppens alla vrår. Sju dagar av ren vegankost. Inget raffinerat socker, inget vitt mjöl, inga E-ämnen. (Inget kaffe heller? Kanske inte.) Motion och kreativitet på detta. Dör jag inte av toxisk chock, när alla miljögifter som samlats i fettvävnaden plötsligt frigörs i blodomloppet igen, kommer jag vid veckans slut förhoppningsvis att stråla av en sällsynt inre glöd. Redo för allt.
Jamen!
torsdag 29 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
Gubbsnusk?
För ett år sedan skrev jag upprepade gånger i lyrisk hänförelse över Jan Kjaerstads romankonst. Tidigare i vår hittade jag hans Kungen av Europa på bokrean och slog till.
Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.
Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...
Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.
Jag blir irriterad och smått äcklad.
Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...
Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.
Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...
Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.
Jag blir irriterad och smått äcklad.
Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...
måndag 5 maj 2008
Spetskragar
Egentligen vill jag bara virka. Det skänker ungefär samma tillfredställelse som dataspel (antar jag, som ju hoppade av det tåget strax efter Commodoren). Skillnaden är att man i fallet med virkning åtminstone har en rolig och konkret liten tingest att glädjas när man är färdig.
Men virkning är knappast ett försvarbart sätt att slösa bort all sin aktiva fritid. Då är det bra att skrivarcirkeln finns. Vi är ju än så länge bara tre, hängivna deltagare, och igår blev en av oss dessutom försenad eftersom han är ute på turné med sitt band Blood Music och således "sitter fast i Danmark". Men det ger mig åtminstone deadlines att brottas mot, eller med. Skrivandet går ju också alltid mycket bra det väl blir av.
Härom veckan drömde jag att min bok gavs ut. Det kändes helt naturligt. Drömmen har flutit runt i bakhuvudet på mig sedan den natten och idag tog jag mig i kragen och ringde upp förlaget jag pratade med för ett halvår sedan. Då bad de mig ha tålamod. Nu visade det sig att personen som stått på tur att läsa mitt manus slutat arbeta där och fått luntan med sig. Dessutom har de inte mycket utrymme för debutanter just nu. Men projektledaren var fortsatt positiv till boken och menade att den hur som helst var värd att ges ut någonstans. Hon bad mig maila över den igen tillsammans med mina kontaktuppgifter.
I min grandiosa plan för allt har jag mer eller mindre slutat hoppas på Zebra Crossing som förstlingsverk och isbrytare. Jag tänker mig istället att den, efter en omarbetning, ska kunna komma ut som nummer två. Tydligen behövs det något annat för att slå upp portarna och jag föreställer mig så klart att det är det verket jag arbetar på nu...
När jag inte virkar vill säga.
Jag sitter med fyra benvita nystan bommullsgarn i knäet framför Sopranos och ser framför mig hur de snart ska komma att förvandlas till en formgjuten solbikini. Det finns något enastående i tanken på att förvandla en tråd - något i princip endimensionellt - till något med både höjd, bredd och djup. Maska för maska och med bara ett enda litet verktyg, en slät metallkrok, perfekt avvägd för fingergrepen. Det är lockande likt att skriva en text, att beskriva en hel värld, bokstav för bokstav, med bara en kulspetspenna att tillgå. Men handarbetet är samtidigt ordlöst och helt fritt från mening. Så att hjärnan börjar snurra allt friare i skålen och asociationerna blir plastiska som drömmar.
Allt som stör transen är den svidande valken som bildas där garnet, likt en rev, löper över vänsterhandens pekfinger, och blåsan på högerhandens like. Men till slut har huden vant sig. Maska för maska. Sekund för sekund. Tråden som en navelsträng. Nystanet som moderkakan. Verket i andra änden - skapelsen.
Men virkning är knappast ett försvarbart sätt att slösa bort all sin aktiva fritid. Då är det bra att skrivarcirkeln finns. Vi är ju än så länge bara tre, hängivna deltagare, och igår blev en av oss dessutom försenad eftersom han är ute på turné med sitt band Blood Music och således "sitter fast i Danmark". Men det ger mig åtminstone deadlines att brottas mot, eller med. Skrivandet går ju också alltid mycket bra det väl blir av.
Härom veckan drömde jag att min bok gavs ut. Det kändes helt naturligt. Drömmen har flutit runt i bakhuvudet på mig sedan den natten och idag tog jag mig i kragen och ringde upp förlaget jag pratade med för ett halvår sedan. Då bad de mig ha tålamod. Nu visade det sig att personen som stått på tur att läsa mitt manus slutat arbeta där och fått luntan med sig. Dessutom har de inte mycket utrymme för debutanter just nu. Men projektledaren var fortsatt positiv till boken och menade att den hur som helst var värd att ges ut någonstans. Hon bad mig maila över den igen tillsammans med mina kontaktuppgifter.
I min grandiosa plan för allt har jag mer eller mindre slutat hoppas på Zebra Crossing som förstlingsverk och isbrytare. Jag tänker mig istället att den, efter en omarbetning, ska kunna komma ut som nummer två. Tydligen behövs det något annat för att slå upp portarna och jag föreställer mig så klart att det är det verket jag arbetar på nu...
När jag inte virkar vill säga.
Jag sitter med fyra benvita nystan bommullsgarn i knäet framför Sopranos och ser framför mig hur de snart ska komma att förvandlas till en formgjuten solbikini. Det finns något enastående i tanken på att förvandla en tråd - något i princip endimensionellt - till något med både höjd, bredd och djup. Maska för maska och med bara ett enda litet verktyg, en slät metallkrok, perfekt avvägd för fingergrepen. Det är lockande likt att skriva en text, att beskriva en hel värld, bokstav för bokstav, med bara en kulspetspenna att tillgå. Men handarbetet är samtidigt ordlöst och helt fritt från mening. Så att hjärnan börjar snurra allt friare i skålen och asociationerna blir plastiska som drömmar.
Allt som stör transen är den svidande valken som bildas där garnet, likt en rev, löper över vänsterhandens pekfinger, och blåsan på högerhandens like. Men till slut har huden vant sig. Maska för maska. Sekund för sekund. Tråden som en navelsträng. Nystanet som moderkakan. Verket i andra änden - skapelsen.
torsdag 1 maj 2008
Tillbakablick (5), såld 2002
Death and the Maiden(Den första målning jag sålde till en främling. Anna Svensson hette hon. Jag saknar tavlan ibland och skulle gärna haft med den på en utställning någon gång. Men hur bär man sig åt för att spåra upp en Anna Svensson?)
Tillbakablick (3), såld 2002
Sidvind(Den hittills enda av mina målningar som människor försökt bjuda över varandra för att få lägga vantarna på. Men priset var fast - attans attans- och tavlan gick till den som först visade sig intresserad, det vill säga en man som passande nog hette något i stil med Tim Hurricane.)
Tillbakablick (2), såld 2002
Korp (Såldes till Fredrik Ohlsson, och torde sålunda hänga på en vägg hemma hos Siw Malmkvist, om hon inte tvingat honom att bränna upp den...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
