Pausfågel (20) - Ja, men varför inte?

Ur Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz:

"Jag såg framför mig hur jag skulle stå och rulla köttbullar i en femtiotalig skjortklänning med en knapp för mycket uppknäppt och vårt barn skulle stå på en stol framför spisen och röra i såsen och Erik skulle komma hem från jobbet och kyssa mig i nacken och lyfta vårt barn högt i luften och säga att han hade saknat oss. Författar/hemmafrulivet lockar mig så. Skriva på förmiddagarna och sen hämta från dagis vid två och vara med barnet eller barnen på eftermiddagarna och laga mat åt min man och ha fina bomullsklänningar och göra deras liv lyckligt."

Förutom att jag är vegetarian då alltså.

Maja "Maja" Lundgren

Myggor och tigrar...

Jag börjar läsa och genast tar vreden fyr. En bekant som jobbar för Nacka kommun sms:ar och säger att Maja Lundgren är inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen. Jag svarar att tanken på att en paranoid manshaterska ska föra kvinnors talan gör mig ursinnig: "Jag hoppas att hon inte får orera oemotsagd".

Jag plöjer vidare och lugnar ner mig en smula. Jag börjar undra om Lundgren verkligen är så helt omedveten om arten av sina egna vanföreställningar. Där finns signaler i texten som pekar på motsatsen. Jag börjar undra vad det är för bok jag egentligen läser. Jag beslutar mig att för enkelhets skull betrakta den som en roman.

Och om det är en roman så är det en roman om en författare som heter "Maja Lundgren" och som lider av en sexualfixerad och narcissistiskt förföljelsemani, en person som ständigt söker, och finner, konspiratoriska tecken i sin omvärld, som läser in budskap i tidningsrubriker och är övertygad om att den ljusblå färgen på en kavaj som någon valt att bära på en föreläsning är ett svar på den rosa tröja hon själv bar vid en tidigare tillställning och en direkt attack mot henne själv. Hon anklagar män för att vara sexuellt manipulativa horbockar, som håller varandra om ryggen och systematiskt trycker ner kvinnor; samtidigt som hon spelar högt på sin egen sexualitet, beskriver sina medsystrar som viljelösa våp och kallar majoriteten av alla män vid organrelaterade tillmälen - om hon tvärt om inte prisar dem för deras sexuella karisma. Hon förföljer gifta män i förälskad mani och ägnar sig åt sexuella fantasier med hotfulla och förtryckande våldsinslag. Hon undrar varför alla män är så rädda för kvinnors sexualitet. Som läsare undrar jag varför hon är så rädd för sin egen.

Jag störtar vidare i texten, hungrigt på jakt efter fler symptom på jag-personens galenskap. Jag inser att jag med andra ord måste tycka att boken är bra! Jag frågar mig varför. Är det för att det - trots de vaga sambanden, lösryckta episoderna, det stundtals nästan stillastående tempot - är en bra roman? Eller är det för att jag hela tiden vet att det står en verklig människa bakom orden , en person som dessutom låter sin litterära namne påstå att det som utskrivs i boken är sanningen? Hade jag tyckt att det här varit en fascinerande bok om den varit renodlad fiktion?

Frågan förföljer mig medan jag ivrigt fortsätter att diagnostisera berättaren. Jag tänker att hon förmodligen älskar att åka till Neapel eftersom de konspirationer som hennes hjärna ständigt letar efter i Stockholm får så mycket mer bränsle där i camorrans Italien. Där kan hon stå på sin balkong hela dagarna och lägga pussel med de vaga ledtrådar hon tycker sig uppsnappa ur gränden nedanför. Hon kan tolka tecken dygnet runt och ingen kan motsäga hennes slutsatser eftersom hon aldrig kommer få möjlighet att föra dem till bevis. Vem är maffioso, vem inte? Vad betydde blicken grönsakshandlaren gav dig i morse, egentligen? Och varför flinade killen på vespa åt dig sådär när du gick förbi? En felsägning är aldrig en felsägning. Allting kan alltid göras om till något mer. En paranoid person kan inte ha det bättre. Som utomstående kan hon utan invändningar förvandla hela Neapel till en tummelplats för sina egna paranoida gränslandsfantasier.

Som exotisk utböling i Neapels spanska kvarter kan "Maja Lundgren" dessutom njuta i att vara precis så annorlunda som hon alltid känner sig i Stockholm.

Efter halva boken kommer så det där stycket som också uttalat säger precis detta. Jag fick känna mig smart en stund innan hon ryckte det ifrån mig. Min diagnos skrivs mig snart också på näsan: "Jag är ensam. Jag är en narcissist med megaloman paranoia". I samma veva påstår berättaren-författaren "Maja Lundgren" att hon har bestämt sig för att aldrig blanda fakta och fiktion. Jag vet fortfarande varken ut eller in.

Hon kallar sig "hypersensibel", någon som finner tecken där de går den vanliga människan spårlöst förbi. Minsta myggstick snappar hon upp och mjölkar till botten på mening. Ändå går denna hypersensibla person rakt in i tigerns gap när hon till slut faktiskt ställs inför handgriplig fara. Inser den verkliga Maja Lundgren att hon i och med detta också avslöjar den litterära "Maja Lundgren" som en bluff? Är det i själva verket en av romanens poänger? Matar hon mig med godbitar ur sitt eget vansinne, nyktert medvetet och under full kontroll? Eller är dokumentet snarare ett spontant utkast, något som hon medvetet skrivit ur sig utan att reflektera så mycket, och sedan kastat som ett köttstycke till kulturvargarna för att de ska få något saftigt att bita i, något som inte är tillrättalagt och färdiganalyserat, utan som det går att vända och vrida på och... diagnostisera?

I bokens slut finns ju också hennes, Majas eller "Majas", diskussioner med förläggaren. Förläggaren är även han förvirrad. Är de personliga påhoppen på namngivna svenskar verkligen "estetiskt motiverade"? Är inte storyn för tunn, för spretig och... sjuklig? Borde det inte vara tydligare var gränserna går mellan det som berättaren får för sig och vad som verkligen sker?

Jag ror i hamn med båten full av liknande invändningar Och mina svar blir lika ambivalenta som frågorna. För är detta feminism vill jag bränna det på bål. Är Maja Lundgren så uppslukad av sin egen sjukdom att hon faktiskt inte inser vad det är hon avslöjar om sig själv, så borde boken aldrig ha publicerats. Men är det en medveten bekännelse av en medvetet paranoid och narcissistisk människa, och en eftertänksam beskrivning av hur det är att leva som en sådan i idag, är det snarare en snudd på lysande.

Jag deltog ju i fjolårets debatt innan jag ens hade läst boken, och nu har ju stormen lagt sig sen länge. Men fortfarande vet jag inte till vilken ståndpunkt jag ska sälla mig. Allt jag kan göra är väl att kapitulera inför tvetydigheten och uppmana den hågade att läsa själv.

Pausfågel (19) - Nyckelstycke

Ur Myggor och tigrar av Maja Lundgren:

"Har jag kommit till Neapel för att min paranoia skulle få något rejält att bita i?

Jag blir galen, livrädd, sjuk när ord används på ett felaktigt sätt. Jag blir ifrån mig, det snurrar i skallen och jag blir terrorist, vanmäktig. Att slå upp tidningen kan kännas som att bli anfallen av taggtråd. Men det finns sällan hot om våld bakom. Jag skräms mer av falskhet än av våld. Hyckleri, läpparnas bekännelser, folk som talar på ett sätt och lever på ett annat. Men det handlar bara om små positioner hit och dit. Här, däremot.

Här finns död runt knuten, under fötterna, vid horisonten. Folk förråder varandra med långt allvarligare konsekvenser."

En levande myt

Ibland lever man upp till myten om sig själv.
Det vill säga: Den myt som man tänker sig någon gång ska etableras om en.

Sitta på ett sunkhak med ett glas rött vin (första glaset smutsigt och utbytt) och skriva på ett utkast till en ny novell, naturligtvis i en svart anteckningsbok, medan människospillrorna hukar omkring en.

Knapra mandelskorpor i en innerstadslya under initierat samtal om en eller annan kulturfeminists litterära stil och paranoia.

Vandra hem till förortskvarten, sent om natten, i vägbelysningen utmed E18, med kapuschongen uppfälld, pratande för sig själv.

Ligga i sängen med snillet sprudlande av infall, läsa till sent och sedan sova som en björn, med avbrott för en vaktimme runt fyrasnåret.

För att när klockan ringer:
Stiga upp och gå till jobbet i strechjeans och koftset. Och där var den sagan all...

Moln och människor

En målning slår upp i skallen.

Jag beskrev den egentligen redan i min förra novell. Den är tänkt som en parallell till den övriga handlingen. Den fungerar så att säga som jag-personens, delvis undermedvetna, bearbetning av sin egen situation. Jag trodde dock aldrig att jag faktiskt skulle få lust att måla den bild jag då hittade på - särskilt inte som den inte innehåller några människor. Jag har ofta funnit det svårt att engagera mig i en målning utan människor. I alla fall när jag målar själv. Som betraktare nöjer jag mig gärna med landskap bara det är besjälat, som prinsens moln eller så.

Nu kliar det likfullt i fingrarna.

Det är bara irriterande att när jag väl får idéer, så måste jag tydligen alltid få så många på en gång att jag till slut mest känner mig frustrerad över tidsbristen. Tänk om det ändå gick läsa, skriva, se på film, umgås, promenera och måla samtidigt! Och tjäna pengar dessutom... Hur mycket enklare vore inte livet då!

Som ett rö

På förekommen önskan: några rader om Bukowski.

Postverket är det första (och hittills enda) jag läst av mannen i fråga. Men jag på förhand införstådd med stilen - rakt på sak utan krusiduller och konstlade omskrivningar (rent ut sagt "knulla" hellre än att "ägna sig åt kropparnas himmelska poesi"). Det förefaller (i alla fall skenbart) som en litteratur skriven utan närmare eftertanke och totalt fritt från prestationsångest. Pang bom och här har ni era dönickar! Inga konstnärslater eller bajsnödiga metaforer. Schmackedonk bara!

Bukowskis postverks-alter ego Chinanski, släpar sig mellan sina slitsamma plikter, diverse kvinnor och flaskan. Hans uttalade filosofi är att strunta i allt. Han tar ingen skit och låter sig inte förnedras av några pennalistiska förmän. Kvinnorna kommer och går. Han orkar knappt bli besviken.

Gläntar man lite anar man dock en annan person bakom orden. För hur obekväm Chinanski än gör sig och hur mycket han än hånar och trotsar sina chefer, får han aldrig sparken från sitt arbete. Av 150 nykomna är han ständigt en av de två som står ut längst och blir kvar. Trots alla varningar måste han alltså ha hållit sig precis innanför gränsen för det acceptabla, gjort sitt jobb, även om han mer än gärna snackar skit om det.

Och när kvinnorna tar vad de vill ha och sedan lämnar honom liknar hans litterära axelryckningar snarare ett slags vemodig resignation, som om han från början ändå räknat med kvinnornas nyckfullhet och att det till slut är han som ska bli sårad. När han pricksäkert raljerar över donnornas egenheter, sker det ändå alltid med ömhet.

Det är väl just i motsägelserna hans charm också ligger. Han är en plikttrogen slarver. En kärleksfull rumlare. En sliten suput men alltjämt diciplinerad. Hunsad men aldrig bruten.

Hemligheten bakom detta, hans samlade livsfilosofi, tycks vara att aldrig öda kraft på att försöka motsätta sig ödets växlingar. Det är en kamp man ändå är dömd att förlora. Det enda man kan bestämma över är den egna integriteten. Och med stoltheten intakt har man rent fundamentalt ingenting annat att frukta.

Luftighet

Ack, jag är en sådan duktig kulturkonsument!

Förutom ett flertal avsnitt av Sopranos har jag sedan i onsdags sett två filmer på bio, läst ut en roman, börjat på en till och köpt fem nya.

Den utlästa är Charles Bukowskis Postverket, som i sin burdusa rättframhet var en ganska befriande läsning. Den påbörjade är Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som är fascinerande och upprörande på ett helt annat sätt än det som uppenbarligen varit författarinnans avsikt.

Bland de fem nyinköpta finns en roman av Jeanette Winterson, om vilken Anders Paulrud vid något tillfälle tydligen råkat undslippa sig: "Hon är ta mig fan den bästa författare jag någonsin läst!" Jag känner visserligen till Paulruds produktion lika lite som Wintersons, och vet därför inte om jag delar hans smak. Men han gick ju nyss ur tiden och det inger alltid en viss respekt.

(ty, de döda är inte riktigt som vi andra -
ändå ska vi alla den vägen vandra)

Ytterligare en bok i högen är Stefan Spjuts debutroman Fiskarens garn, som jag vill ha inbunden i förstautgåva mycket eftersom jag författaren i fråga råkar vara en bekant. Vi gick i samma klass på JMK, liksom för en tid även Daniel Åberg. Att två före detta kurskamrater hittills debuterat som skönlitterära författare, men inte jag, väcker så klart en hel del avund. Samtidigt är jag ju fortfarande enfaldigt förvissad om att förr eller senare göra dem sällskap, där på andra sidan skranket.

Filmerna var Air guitar nation och Du levande. Av dessa är naturligtvis Roy Anderssons guldbaggebelönade pärla ett betydligt större konstverk än den amerikanska dokumentären om ett världsmästerskap i luftgitarr. Men jag vill ändå avsluta dagens inlägg med en liten svärmisk betraktelse över den senare.

För allt börjar som en kul grej, i spexig amerikansk-patriotisk anda, med den bröliga inställningen att om det finns ett världsmästerskap där ute så kan vi inte låta någon nation ta hem bucklan. USA är störst och bäst - och hela den där retoriken. Men man tvingas samtidigt överse med jänkarnas självhävdelsebehov eftersom de i gengäld har så lätt för att bjuda på sig själva. När en amerikansk vinnare sedemera utsetts och förväntansfullt skickas iväg för att ro hem titeln i stormästerskapen i den lilla staden Uleåborg i Finland, förbyts emellertid också tonen i hela filmen.

Den påträngande drygheten övergår ödmjukhet, lika skarvlöst som om det ena snarast var en variation av det andra. Och det som från början mest liknat ett skämt - att tävla i luftgitarr - visar sig rent av kunna inbegripa en hel liten dröm om en bättre värld, så anspråkslös att den också blir legitim.

Lika anspråkslöst bjuder luftgitarren också på en filosofi om konstens sanna väsen, där det som är kvalitet aldrig går att ta på, men ändå är omöjligt att inte registrera. Detta odefinierbara som inträffar när något för ett magiskt ögonblick spränger sina egna gränser och blir något något annat, något mer, blir konst.

I filmen kallas det för "airness", luftighet. Ett tillstånd att ständigt sträva efter. En nåd att stilla bedja om. Det syns inte. Det bara finns där.

Förlustelser

Nick Flynn, Ännu en jävla natt i Suck City, första utgåva 2005
Sigge Eklund, Det är 1988 och har precis börjat snöa, första utgåva 2005

Av en händelse läser jag båda med mindre än en veckas mellanrum. Jag kan inte låta bli att slås av likheterna: Två söner som lever i skuggan av var sin frånvarande far. Bägge sönerna blivande författare. Bägge fäderna narcissister. Avståndstagandet som när det kommer till kritan, och vare sig de vill det eller inte, snarare blir en repris av allt de hatat.

Berättelsernas form är också snarlik varandras. Episodiska tillbakablickar från en problematiskt nutid, ett försök att lägga pussel med fragmenten och en gång för alla skapa distans och klarhet. Hur var det egentligen? Vad betydde allt? Minnen är alltid förenklingar. Att omvärdera, att nyansera, något som man trott att man lämnat bakom sig, är ofta lika nödvändigt som omtumlande.

Jag läser Flynn först. Sedan Eklund. I början märker jag bara de uppenbara skillnaderna i stil och ton. Flynns universum är en värld av missbruk, av hemlöshet sjukdom och missär. Eklunds en tillvaro av parfymerad värme och trygga dofter. Flynns far är en söndersupen drömmare utan arbete, utan framtid. Eklunds en respekterad man i samhällets innersta kretsar. När Flynns alterego bosätter sig på en iskall gammal båt som han själv rustat upp, köper Eklunds en flaska dyr aftershave och drar till Monaco för att räkna kort på casino. Ändå framstår även olikheterna till slut som variationer av samma sak.

När Flynn frossar i detaljerade skildringar av smuts och förfall, frossar Eklund i mjukhet och godis (denna ständiga sötsaktnostalgi som i ett framtida retrospektiv för övrigt måste bli ett av de mest utmärkande kännetecknen för svensk samtidslitteratur). Medan Flynns far förvillar sig in i superiets träsk och dimmor, försvinner Eklunds med huvudet upp bland molnen.

I början irriteras jag över Eklunds självömkan när Flynn haft det så uppenbart mycket värre. Efterhand tar emellertid en annan tanke överhanden. Att alla bär vi ju på vårt eget helvete. Och smärtan är vår egen utan att vi ska behöva försvara den mot andras även om deras för ett objektivt öga kanske verkar större och mer legitim. För oavsett hur är ju förlusten och saknaden alltjämt den samma.

Det är hur vi hanterar vår sorg som är det avgörande.

Pausfågel (18) - En parallell

(Detta stycke är inte något märkvärdigt i sig. Det hör inte heller till de bättre bitarna i den aktuella boken. Men det kommer ändå fungera som en intressant parallell, i ett resonemang jag har för avsikt att föra här i bloggen så snart jag bara har tid. Jämför gärna redan nu med det här citatet.)

Ur Det är 1988 och har precis börjat snöa, av Sigge Eklund:

"Varannan vecka kom ett tjockt kuvert från Sverige. Mats var noga med att jag inte skulle missa något som gällde hans medverkan i pressen, han skickade buntar med kopior av artiklar och intervjuer. Jag läste dem aldrig, sneglade bara helt kort på bilderna av honom och lade dem i en låda på mitt skrivbord."

Ultimate ballroom craze

Alla borde börja sina dagar med att dansa foxtrot. Det gjorde jag i fredags.

Med hjälp av en dvd-kurs till vrakpriset av ynka trettiofem realiserade svenska kronor, en föredömlig grundinställning och inte alltför stor möda, har jag och min stolta kavaljer hittills lärt oss behärska åtminstone de tre första stegkombinationerna - feather step, reverse turn och feather finnish.

När vi sedan, trots den sorgliga storleken på bådas våra respektive balsalar (jag har som exempel ett nytt blåmärke där jag med inspirerad kraft slog armen i bokhyllan), fått finess på resten av rörelserna, går vi tappert vidare med valsen, sedan quicksteppet och vågar oss kanske till och med på tangon också, innan vi överväger de latinska rytmerna.

Det enda som därefter saknas är att någon bankar oss i huvudet med en inbjudan till en eller annan strikt formell tillställning. När musiken spelar upp och de övriga gästerna tafatt famlar efter varandra och väl mest av allt försöker undvika att lemlästa varandras fötter, skrider min kavaljer och jag ledigt ut på golvet och slår församlingen med häpnad.

Och om vi snavar och faller huvudstupa över vår egen taktfasta hybris? Tja - skratt är ju också ett sätt att sprida glädje.

Biografi (20) - Parentes, slut parentes

Ibland sker saker med pompa och ståt, men faller ändå genast i glömska så snart det hela är över. Människornas hjärna suddar ut det, som något på det stora hela ovidkommande, en lätt ojämnhet i en annars rak vägbana.

För de utomstående tycks Astoria Cinemas redan vara på väg att förvandlas till en sådan fotnot i historien. Besökarna kommer in på Grand eller Victoria och frågar förvirrade om den här biografen tillhör SF eller Sandrew Metronome. Även de som egentligen vet med sig att det skett ett flertal ägarbyten de senaste åren måste famla efter namnet på det där andra företaget som sen försvann. Flera av mina vänner - som ju ändå tvingats höra mig prata om än den ena än den andra biografkedjan - slirar i regel med tungan och kallar gärna Astoria för Sandrew.

Det är som att Astoria - i stockholmarnas ögon - egentligen aldrig fanns.

Jag får dagligen hålla ett tiotal små pedagogiska genomgångar av biografmarknadens närhistoria från min plats i biokassan.

-Nej, vi är Svenska Bio. Svenska Bio grundades faktiskt redan i början av 1900-talet, även om vi [det pronomen som jag ju i egenskap av anställd använder] inte synts till i Stockholm tidigare... [osv]

Många besökare är lättade över att inte allting är SF nu för tiden. Men lika många verkar smått irriterade över det omoderna i att alla biografer ännu inte samordnats till en enda stor och lätt överblickbar enhet, med ett enda biljettsystem och en gemensam princip för konsekvent prissättning av popcornmenyerna. Som om filmvisning alltså helst av allt borde styras av en statligt utsedd myndighet snarare än av konkurrerande (eller stundom samarbetande), kommersiella företag.

Eftersom Astoria alltså inte riktigt passar in i den bild som många vill ha av biomarknaden har det konkurserade projektet, så snart som bara ett halvår senare, redan börjat suddas ut ur medborgarnas minnen. Hur många storstilade projekt har inte gått samma väg? Hur många fler ska inte komma att göra det? Som förvirrande utsvävningar i en för övrigt bättre sammanhållen textmassa.

Som parenteser bara.
Slut parentes.

Ungdom och vår

Min morfarsfar hette Ollas Anders Hansson. Det var han som byggde släktgården i den lilla byn Born vid sjön Ljugarn i Dalarna. Han var med och startade upp det socialdemokratiska partiet i Rättvik, forskade i allmogekultur och grundade hembyggdsgården i Rättvik som en följd av sitt intresse. Privat målade han porträtt och landskapsmålningar och på Skansen här i Stockholm finns ett högloft som i regel inte är öppet för allmänheten, men där han målat innertaket i skira kurbitsmönster.

Under sin levnad hann han också bli man för en liten och ganska imponerande samling med Zornreproduktioner. Anders Zorns like blev väl aldrig min morfarsfar - det schvung i penselföringen med vilket förebilden åstadkom sina karaktärer, finns hos min morfarsfar mest som en trevande om än lyckad efterapning. När Ollas Anders Hansson lade bort sitt "Ollas" och bytte efternamn till den fyra tecken långa och ganska kryptiska bokstavskombination som släkten ännu bär i dag, är emellertid min privata teori att det i hög grad var den store idolen som inspirerade honom.

Det är detta senare namn som också pryder den diktsamling som min morfarsfar på egen bekostnad gav ut på Allmogeförlaget i Vetlanda 1939.

Jag träffade aldrig min morfarsfar. Jag vet heller egentligen inte så mycket om honom. Men bland fåtalet av de förfäder jag känner till är han väl ändå den jag känner mig mest besläktad med, även på ett icke-blodsmässigt plan. Som barn lekte jag otaliga dagar i hans egenhändigt allmogedekorerade finstuga. Min mamma har ett av hans landskapsmotiv hängande på soffrumsväggen. Och jag har ett sepiatonat exemplar av hans diktsamling i min bokhylla.

Ungdom och vår heter den.
Underrubrik: sång och dikt

När han dog låg de flesta av häftena kvar fortfarande i drivor här och var runt om på gården, så jag har med tiden kunnat få ett eget. Jag tycker också mycket om att ta fram och titta på den ibland. Det är kanske som att den ger mig en lite stabilare grund att stå på när jag själv fantiserar om att ge ut böcker. Men samtidigt gör mig titeln både rörd och lite lätt generad. För den säger allt om lyriken innanför pärmarna; en sprudlande samling av mycket entusiastiska naturmetaforer, alla mycket svärmiska och mycket vackra. Det är den där typen av poesi som kommer ur pennan på någon som satt sig ner på en sten i den skogsdunge någonstans, tagit ett djupt andetag, för att låta sig uppfyllas av skönheten, och sedan i en salig utandning plitat ner de ord som inspirationen sänt i hans väg.

Jag bläddrar i den ibland. Men läser bara det som går att se mellan pappersvecken, för jag erkänner att jag inte sprättat upp sidorna. Att den fortfarande bara är ett ihopvikt storark fullt av förborgad text är av någon anledning en del av själva tjusningen. Nu tänker jag på måfå välja något av styckena att citera här. Kanske kommer det i ett svep att tredubbla antalet av de läsare som någon gång läst dessa rader. Och det förtjänar han också i min mening, om inte för kvaliteten i sin lyrik, som för det inspirerande faktum att han på eget bevåg gjorde något av sina drömmar istället för att bara sitta och vänta på förbarmande. Hade internet funnits för hundra år sen hade väl inget kunnat stoppa honom!

Nu ska vi se. Harkel och hum.

Vårfröjd, av Anders F.

"Älskling, hör sången i grönskande hagen,
sången bland träden och buskarna där!
Se, där är sångaren, som yr och betagen
diktar sin visa till den han har kär!
Hör, får du höra, hur innerligt roligt
livet kan tagas i majsolens ljus,
fastän små vingarna fladdra oroligt,
sökande grenen för vårdrömmens hus! -

Älskling, min älskling, väl äro vi ringa,
ringa som fågeln, fattiga, små.
Samlade håvor vi äga just inga,
äga ej mer än varandra vi två.
Veta ej än, var den vrå är belägen,
där vi få stanna och reda vårt bo.
Här vi dock vandra i glam framåt vägen,
fulla av jublande lycka och tro.

Väl är det mycket, som ännu vi sakna,
väl är vår längtan ungdomlig och het.
Väl måste skilda vi somna och vakna,
ack, huru länge nog ingen än vet.
Dock, vi mot höjden förtröstansfullt blicka;
Gud han förstår väl de unga också.
Låt oss jubla i våren, min flicka;
majsolen lyser och himlen är blå!"

Tack min käre morfarsfar!

Pausfågel (17) - den stora skräcken

Ur Ännu en jävla natt i Suck City, av Nick Flynn:

"När jag frågar pappa hur han träffade mamma berättar han hur man blåser en bank. Jag frågar om åren när han sov på gatan och han berättar hur man lurar till sig ett rum på Ritz. Kan jag få se din bok? frågar jag varje gång jag träffar honom. Han spelar chockad, kränkt över att jag tvivlar på honom, pekar mot ett hörn av rummet, mot en låda som är begravd under flera ögar av olästa tidningar. Den måste vara där, det är det enda stället som är kvar. [---] På väggarna hänger inramade brev från Little, Brown & Company och Viking Press. Han går fram till de här inramade breven och pekar på dem som bevis. Ett av dem beskriver boken som 'en ekvilibristisk personlighetsuppvisning', men tyvärr skulle 'dosen den innehåller ta kål på mer hårdhudade läsare än våra'. Längst ner på ett av dem har pappa skrivit: 'Ann Hancock och jag är fortfarande nära vänner. Hon älskar det jag gör. Christoffer Cobbs äventyr! - Det blir en amerikansk klassiker! Jag tänker aldrig lägga av! Jag ger aldrig upp!' Jo, säger jag, jag ser breven. Du har skickat dem till mig hundratals gånger. Men kan jag få se boken nu?"

Drömda minnen

Drömde att jag plötsligt mindes en massa saker ur mitt förflutna. Saker som tidigare bara legat bortglömda och dammbleka i minnessedementen blommade nu upp i full färg igen.

Som då när jag i flera veckor campade på undertaket i olika sydländska busskurer. Eller då under studietiden, när jag ägnat en stor del av min fritid åt en multimedial blogg (innan bloggen som fenomen ens fått ett namn) med fantastiska inlägg och iakttagelser. Det enda problemet med den var att forumet egentligen inte var byggt för stora kartotek och att bara de senaste tio inläggen gick att nå om man inte mindes rubrikerna på de äldre inläggen eller kunde söka på väldigt specifika ord ur innehållet. Jag gjorde mitt bästa för att fiska fram alla gamla inlägg ur detta minnets mörker men insåg med ökande sorg att jag många måste ha gått förlorade för alltid.

I drömmen planerade jag att länka upp den gamla bloggen mot den här nya för att åtminstone inte riskera att glömma bort alla de nyfunna texterna igen. Men samtidigt kände jag mig också lite beklämd inför all den oreflekterade skaparglädje som den gamla bloggen uppvisade, när jag märkte med vilken lätt hand jag tydligen knapprat ur mig mina iakttagelser och infall, som om det vore en självklarhet, inget att lägga någon allvarlig vikt vid, eftersom jag tydligen ansett mig ösa ur en osinlig källa när jag skrev och att det därför hade varit i det närmaste löjligt att spara allt som sprang ur den.

Medan jag klickade runt bland inläggen blev jag rädd att jag förlorat denna ångestbefriade kreativitet. För i jämförelse med den där gamla bloggen (där de insiktsfulla inläggen också ackompanjerades av opretentiösa låtlistor, rörliga bilder och en massa andra intagande effekter) var ju den nya så mycket blekare, så mycket plattare, så mycket mer ängsligt självmedveten...

Jag vaknade och trodde ytterligare för ett par minuter att jag ägnat en period av mitt liv åt att som självsäker hemlös kampera på busskurer, innan drömdimman skingrades och verkligheten bredde ut sig på nytt. Naken och hård. Men också full av möjligheter.

Det börjar bli dags att skriva igen. Och kanske göra en liten resa.

Fröken Flipper

Ledig i fyra härliga dagar i rad. Som jag längtat!

Nu står jag emellertid precis i början av denna ledighet, denna "ocean av tid" som en lärare på JMK uttryckte det, och är mest bara stressad över hur otroligt uppstressad jag är. På jobbet stressade jag upp mina kollegor genom av vara så hypereffektiv att jag slår knut på mig själv, pratar med tre kunder samtidigt och ökar takten som om livet hängde på det trots att det egentligen inte är någon brådska alls. När jag kommer hem ger jag mig knappt tid att ta av mig ytterkläderna innan jag sätter på datorn, lagar kvällsmat och viker tvätt samtidigt.

Nu är det dock meningen att jag bara ska njuta, ha en långsam morgon med frukost på sängen och sedan ta dagen som det kommer. Jag vaknar med spänningshuvudvärk och stressklåda över hela kroppen. Detta vid sidan av alla blåmärken jag redan har efter att, som en stissig flipperkula, ha sprungit rakt in i en massa hårda hörn i arbetet.

Det är som i det militära, när befälen förvägrar rekryterna sömn och vila dygn efter dygn, samtidigt som man då och då petar till dem hårt med långa käppar, i sadistiskt hopp om att de en morgon till slut ska bryta samman...

Suck...

Om jag vräker i mig diplomchoklad tills jag blir så rund och tung att jag inte orkar röra mig, så kanske jag äntligen kan varva ner.

Fridas epistel

Det knakar i min kropp
Kom och hjälp mig opp
Kom och hjälp mig opp

***

Ett rätt av tre

Min idealtillvaro består av tre komponenter:
Att kunna skriva/måla. Ett stimulerande socialt liv. Motion.

Den här vintern har såväl kreativitet och träning emellertid fått ge vika för diverse lönearbeten. Det ska tilläggas att service inte sällan är fysiskt slitsamt, särskilt under julrusher, och jag är betänkligt trött i kroppen nu när jag vaknar om morgnarna. Men den tröttheten har inget gemensamt med den behagliga utmattning man känner efter en löprunda i vårsolen.

Skrivandet rör sig ständigt i bakhuvudet men får aldrig riktigt plats att komma fram. Så snart det närmar sig ytan är det genast dags att dra skorna på trötta fötter igen och stämpla in på något arbete.

För att kunna vara kreativ måste jag ha blank tid och fasta rutiner. Min yttre tillvaro måste vara så förutsägbar och tråkig att fantasin automatiskt börjar bre ut sig. Som kompensation, men också av obändig livslängtan - så snart det bara finns syre nog. Jag hade gärna önskat att mitt skrivande var mer som ett ogräs, en stryktålig växt som alltid fann sig väg att skjuta skott. I sprickorna i asfalten. I den kompakta skuggan under andra, mer imponerande buskar. Men jag tvingas inse att det för min del krävs något mer i stil med ett rofyllt drivhus för att mina plantor ska ge frukt.

När det därför är mycket annat som händer får jag helt enkelt acceptera att det viktiga hamnar på undantag. Jag tröstar mig med att mycket jobb betyder mycket pengar, och mycket pengar betyder mycket tid och att när den tiden väl infinner sig så kommer lugnet åter tillbaka.

Igår jobbade jag också mitt sista monsterpass på överskådlig tid. Det börjar samtidigt bli en vacker styrsel på mitt privatliv. Så kanske, kanske, att det nu snart är dags för en ny period av skapande. Och motion. Axlar utan surrande spänningsknutor. Ben utan blåmärken. Följsamma nagelband. Befriande morgnar. Och ljusa kvällar. Ro i sinnet. Och läshunger...

Jo, min suck. Det hoppas jag verkligen.

Mindfullness

Äntligen en blank dag!

Inget jobb. Inga trevliga fester. Allt jag ska göra idag är att äta chokladpraliner och ägna mig åt min senaste hobby - att virka formanpassade skyddsfodral till mina egna och mina vänners teknikleksaker.

Ahh, virka. Det är meditation det!

Tids nog ska jag väl börja skriva också. Men det är en annan historia.

***

Dagens "bedrift" - ett iPod-fodral med citat av Elvis Presley:

Första dagen och redan dagen efter

Champagne, fyrverkerier, dramatik. Glädje och sorg i en enda stor, härlig cocktail. En suddig fläck i pannloben någonstans mellan ögonbrynen. Osminkad, iklädd arbetströja och tyllkjol, tampas jag ensam mot full foajé av bakfulla biobesökare. Mer får ni inte ur mig en dag som denna.

Skål och välkomna till ett nytt år!