Induktiv slutledningsförmåga (eller en brist därpå, med tröst som följd)

De senaste dagarna har jag haft 144 träffar på min blogg till följd av en imponerande serie googlesökningar av orden "Dean Martin" och "duett" i ett tjugotal olika kombinationer (och sålunda hamnat här tror jag?).

De flesta sidladdningarna torde kunna härröras till en samma person, drabbad av ett plötsligt, desperat och uppenbarligen helt förblindande begär efter fakta om duetter med Dean Martin.

Vilket ju också är mycket lätt att sympatisera med.

Det skär mig bara i hjärtat att denne Dean-törstande varelse skulle behöva klicka sig in i samma blindgång åtminstone 144 gånger innan den insåg att jag inte kunde släcka hennes (eller hans) begär.

För att kompensera den tidigare frustrationen är jag ju nu mer eller mindre tvungen att lägga upp ett klipp med Dean Martin i en trevlig duett med Nancy Sinatra.

Jag kan bara hoppas att det ska stilla något av personens slutligen kanske helt förtvivlade hunger.

En bukett Paris

Enligt 1800-talspoeten Charles Baudelaire kunde en myllrande stad som Paris inte längre beskrivas som en enda sammanhållen saga, med början och slut, utan genom ett samling lösryckta fragment, som tillsammans måste säga något om helheten.

Den senaste i raden av filmiska kärleksförklaringar till Frankrikes huvudstad tar uttalat fäste på detta och bjuder oss en brokig bukett av löst sammanbundna människor. Som vanligt i dylika filmer lyser vissa blommor klart och avger känslosamma dofter (Fabrice Luchinis aningslösa dialog som Roland Verneuil hos terapeuten är exempelvis storslagen humor), medan andra fungerar mer som utfyllnad. Som helhet blir det en på samma gång charmig men oförarglig film, om liv och död, kärlek och sorg.

Att jag råkade se Paris just igår berodde mest av allt på det trevliga sällskapet.

Att emellertid få se Grand Palais, med sina kupolflyglar och stålbågade glastak, ur ett gudalikt fågelperspektiv, var också en lätt berusande syn.

Nu ska jag måla mig dit!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 15)

Att presentera ledtrådsbilden till en ny del av vår tävling är alltid mycket roligare än att presentera rätt svar.

Inledningen på något nytt är ju alltid så löftesrik, åtminstone för den som kan drömma. Ja, i starten av en sak kan vad som helst hända!

När man sedan väl sitter med facit är man i bästa fall känna nöjd och tillfreds men spänningen är likväl borta.

Därför föredrar jag onsdagar framför måndagar.

Vi är alltså framme vid ledtråd nummer 15. Och på vilken station står vi nu?

Vågrörelser

Die Welle handlar ju om ett skolprojekt om autokrati, ett experiment som snart skenar likt en kärnreaktion, och sprids genom skolan med fullblommad fascism som resultat. Men trots att filmen baseras på en ett verkligt skolprojekt, med verkligt skrämmande resultat, lyckas den i mina ögon ändå inte bli mer än en pedagogisk illustration över fascismens ytverk och generella lockelser.

Jag kan helt enkelt inte tro att en hel gymnasieklass, sånär som på ett par elever, på bara en vecka skulle kunna överge individualismen för masshälsning och uniform. Inte på det sätt det sker här.

Det verkliga experimentet skedde i USA 1968. För att hålla budskapet aktuellt försöker Die Welle kringgå årtalet och förlägga historien till en tysk skola på 2000-talet. Jag vet inte om det gynnar trovärdigheten.

På 1960-talet brann världen av en längtan efter nya ideal som också aktivt motarbetades av ledande kostymer (se exempelvis dokumentären The USA vs John Lennon, som ännu ligger uppe på svt.play). Det fanns då redan en attraktiv grogrund för de, egentligen mycket solidariska, idéer som skulle binda gruppen samman. Där fanns en känsla av vi mot dem, kanske också en föreställning om nödvändigheten att sätta hårt mot hårt. Jag inbillar mig att detta på ett avgörande sett bidrog till att Vågen så hastigt svetsades samman och antog totalitära karaktärsdrag.

Dagens människor är naturligtvis inte annorlunda. Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.

Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?).

Som film är Die Welle emellertid ytterst förutsägbar på ett rent dramaturgiskt plan att historien därmed blir ganska platt och oengagerande.

Jag ska då hellre läsa boken om det verkliga exerimentet: No substitute for madness (ett inledande stycke finns upplagd på google books).

Eller så ser jag om dokumentären A class divided, om ett skolexperiment i en lågstadieklass, även detta genomfört 1968, men med resultat som jag tror är mer tidlösa. Experimentet gick ut på att lärarinnan en morgon deklarerar att människor en viss ögonfärg har bevisats mer intelligenta än andra. Och så får vi under loppet av ett par dagar se vad som händer med de eleverna.

De brunögda. Och de blåögda.

Rätt svar (deltävling 14): Skogskyrkogården!

Och grattis Morgan, som återigen var snabbast på hanen. Tallkrogen (lite längre söderut på samma linjen) var annars en hedervärd gissning av Lisa. De något överdimensionerade länsstolarna i kärnvirke borde ju mycket riktigt anknyta till ett träigt stationsnamn.

Mannen som täljt till dem heter Hans Bartos (född i Wien 1944). Han fick sin utbildning vid Nyckelviksskolan, Konstskolan Idun Lovén och Konsthögskolan och idag är han själv en av två ansvariga för en konstutbildning i Målning och Skulptur på Vårdinge by folkhögskola. Bland hans övriga verk märks exempelvis "Vindflöjlar", en offentlig skulptur utanför Visby lasarett. Just vindmobiler lär också vara något av hans Bartros specialitet.

Men så mycket mer information om veckans konstnär har jag i ärlighetens namn inte lyckats skramla fram. Även plakatet på själva Skogkyrkogårdens station nämner inte mer än hans namn och att där ska finnas två "jättelika" (!) stolar i trä. Hans Bartros får sålunda göra sitt uttåg ur den här bloggen i nästan lika hemlighetsfulla former som han dök upp.

Skogskyrkogården i sig har dock (såsom utnämnd till ett av jordens ca 880 världsarv) en egen hemsida full av fakta. Här får vi bland annat veta att kyrkogården byggdes mellan åren 1917-40 (utifrån arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz tävlingsvinnande förslag "Tallum") och att detta är Sveriges största begravningsplats, åtminstone i antalet gravar räknat, det vill säga ungefär 100.000 stycken. (Räknar man enbart till ytan är emellertid Kvibergs kyrkogård, med sina 30.000 gravar, mer än 30 hektar större.)

Över huvud taget är detta en mycket vacker plats. Min farbror Sven begravdes här i höstas. Annars har jag tursamt nog enbart haft rent estetiska motiv för att besöka Skogskyrkogården. Jag vill hoppas att detsamma gällt för er.

Nu slår vi emellertid knut på denna deltävling och ser framåt mot onsdag. Då går startskottet för tävling nummer 15.

Vårsol - verkställ!

Min gårdag kan inte betraktas som annat än en föraktfull loska i ansiktet på våren. Idag ska det bli bättre ordning.

Efter en härlig löprunda runt Kyrksjölöten följt av 3 gånger 30 armhävningar med vardagsrumspelaren som fotstöd, beger jag mig nu av till första bästa innerstadsglasställe iförd min mesta favoritsommarklänning, den med rosa flamingosar - för övrigt den samma som på rubrikbilden ovan, köpt på H&M i Amsterdam 2006 för 24,50 euro, för den som antecknar sådant.

Sedan blir det kanske bio, helst lite pangpang, och säkert något alkoholhaltigt också innan dagen är slut.

Finkultur göra sig icke besvär. Den tar jag mig inte an igen förrän tidigast i morgon.

Nu (och försök inte stå i vägen): SOL!

Istället för vårsol

Varför slösa bort årets vackraste vårdag hittills på att sitta och dingla med benen på en kajkant och äta glass i solen, när man istället kan stå på huk, knä och alla fyra inne i sitt badrum med diverse skurdon och lösningsmedel och (återigen, men denna gång mer målmedvetet och med än större frenesi) spraya, skrubba och torka kaklet på väggar och golv, för att sedan vitstryka (med en fantastiskt praktisk svampförsedd flaska!) och (med fuktad trasa) rentorka fogarna som den förre hyresgästen förvandlat till ett rostbrunt rutnät av hopplöst ingrodd smuts?

Nej du gubbe lille! Jag har allt mina prioriteringar!

Lägesrapport (17)

Läser: Mitt namn är röd av Orhan Pamuk, för att få bocka av den nobelprillen också.

Äter: hulkenglasspinnar, som legat för länge i frysen,

och ser: Hulk, lika ospännande och seg som glassen.

Ser också: Nausicaä från Vindarnas dal,

och lär mig på Miyazakis säregna omvägar: att alltid vara snäll mot naturen.

Ser dessutom, och mest hela tiden: Deadwood, som åter gjort mig till en seriejunkie, men mer på grund av direkt tillgång (boxarna står hemma i hyllan) än omedelbara kvaliteter (det kan bli lite väl många stinna blickar, särskilt från en viss Seth Bullock).

Målar: mellan varven,

och gör mig: ingen brådska,

men avser hur som helst: att bli klar innan deadline.

Längtar allmänt: efter andra tider.

Men måste nu omgående: rusa.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 14)

Igår bet kylan riktigt ilsket i åtminstone ett par av tunnelbanans svansar. Jag gav mig ut mot två nya ändstationer och samlade foton till tävlingen.

Snart har jag nog varit överallt och plåtat, och då kan jag också ge ett klart besked om hur många deltävlingar det egentligen är som återstår. Redan nu kan jag dock försäkra att vi ännu har många spännande veckor att se fram emot.

Så jag hoppas ni är taggade för här kommer dagens bild. Och frågan är så klart: Var hittar vi den här sittgruppen någonstans?

Romanen är död! Länge leve romanen!

Ord som ett sätt att förinta orden. Språk som ett sätt att krossa sig självt och därmed också krossa minnet, krossa identiteten, krossa allt det som överhuvudtaget utgör en människa. Berättande som en väg att besudla och förvanska och på så sätt döda kärleken till det som aldrig blev. Text som ett försök att brotta själva texten till marken.

-Ger du dig än textjävel?

Men nej det gör ju texten inte.

Trots att Världens sista roman utsätter sig själv för ett riktigt tappert nacksving är Daniel Sjölin (författaren och sin fiktiva namne berättarjaget) lika mycket språkets fånge i romanens slut som i dess början. Han tvingas kapitulera, som ett vilt protesterande men slutligen helt utmattat barn, i en förälders tålmodiga famn.

Och nog är hans hatkärlek till orden alltför glödande för allvarligt menade mord?

Ja, det är svårt att inte bli imponerad av Sjölins förmåga att göra slavsylta av språket och samtidigt vitalisera det. Det är en svindlande bergochdalbana han bygger, full av hisnande associationer, äckel och humor. Hör man till dem som älskar sådana här böcker, böcker som ytterst egentligen handlar om sig själva och som använder språket som dissektionskniv för att angripa människans själ, då är det bara att gratulera för här bjuder författaren förmodligen in till årtiondets fest.

Hör man emellertid till dem som lätt tappar tålamodet när språket helt förlorar kontakten med det som vi i vanliga fall kallar verkligheten och stundom snarast förvandlas till ett slags abstrakt ordmåleri, bör man nog hålla sig borta.

Själv pendlar jag mellan lägren. Jag är glad att ha läst Världens sista roman. Jag är glad att den finns. Men personligen föredrar jag litteratur som försöker nå utanför sig själv, litteratur som gör sitt bästa med de verktyg som ändå står till buds - orden, språket, texten - hur otillräckliga, missriktade och förrädiska de än kan synas vara. Ofta kommer man ju ändå en bra bit på vägen.

(Svd hade en fin recension av Världens sista roman när boken först publicerades.)

Rätt svar (deltävling 13): Medborgarplatsen!

Och Ack! Kristian, som ju gissade helt rätt vid sin andra chansning, men som sedan ändrade sig igen och därför gick miste om poängen. Men Ack! också alla mina kära biografkollegor som går förbi den här väggen åtminstone en gång i veckan, på väg till Victoria, och ändå inte kände igen sig!

Medborgarplatsens tunnelbanestationen invigdes 1950 och är alltså en av de allra första stationerna i Stockholm. Konsten tillkom långt senare, och på sätt och vis i en helt annan tid (1997), influerad såväl av den katolska kyrkan på Folkungagatan som av den då ännu ej invigda, men mycket omdebatterade, moskén i Björns Trädgård. Moskén med sin minaret (som också skymtar i bilden ovan) stod färdig år 2000, efter många förseningar. Lokalen var redan vid ursprungsuppförandet 1903 inspirerad av österländsk arkitektur, och även tidigare användes den faktiskt som kraftstation, men då av det alltså mer bokstavliga slaget.

Verket nere i tunnelbanegången (uppgång Folkungagatan, västerut) heter ”Solen och Tiden har sin gång” och består av en glaserad, islamsk kakelsättning, uppbyggd utifrån fyra former: en rosett, en sexuddig stjärna, en trubbig kil och ett (kristet) kors. Korset återfinns även strösslat över golvet. Rimligen manar verket till ömsesidig respekt och samförstånd, över kulturgränserna. En förhoppning som skulle komma på skam, med besked, redan fyra år senare men som ju knappast blivit mindre aktuell sedan dess.

Konstnären bakom verket heter Mari Pårup (född 1955). Hon är keramiker och konsthantverkare och hennes skapelser pryder ytterligare ett flertal offentliga platser i Stockholm, bland annat fasader i Vårbygård, en innergård i Bromma sjukhus, gångtunnlar Åkersberga. Bilder av detta finns på hennes hemsida, där man också hittar foton av mindre keramiska (ofta tandlika) figurer.

Med tanke på att ingen lyckades känna igen Pårups väggdekoration vågar jag kanske påstå att det inte sätter några djupare spår i de förbipasserandes medvetanden. Själv hade jag nog inte heller kunnat placera det på tunnelbanekartan om jag vore lekledare för den här tävlingen.

Den utsmyckning som jag (och fler med mig?) istället förknippar Medborgarplatsens tunnelbanestation med är de randiga blå pelarna längsmed plattformens mittlinje. Dessa formgavs 1979 av Gunnar Söderström. 1992 överfördes emellertid hans trevliga, men med tiden sorgligt nötta målningar till i mitt tycke helt själlösa emaljplåtar. De är har snarast övergått från form till funktion.

Och med de krassa orden lämnar vi Stockholms eget Citizen Square, och samtidigt hela den här deltävlingen, bakom oss och hoppas allmänt på en ljusnande framtid. Åtminstone ser vi fram emot onsdag. Då avslöjas nästa ledtråd.

Foto på Grand

Idag är det vernissage för min kompis Olof Dybeus fotografier på biografen Grand.

Som fritidsornitolog har han tidigare ofta plåtat fåglar, men detta är en svit med en annan typ av bilder, ofta trollska, vemodigt ödsliga, med fokus på människans mer eller mindre lyckade bidrag till landskapsbilden.

Utställningen kallas den Den moderna människans natur och pågår i ungefär en månad. Väl värt en omväg på vårpromenaden.

Schysst förpackning

Vad man än tycker om innehållet, det är ett fint pocketomslag på Världens sista roman. Det minner om Norstedts gamla mjukpärmsutgåvor, som exempelvis Frans G. Bengtssons Röde Orm (första delen från 1941, på bilden i sin 9:de upplaga från 1942). Dolly Parton fick här också vara med på ett hörn. Jag har henne som bokmärke.

Tankar till musik

Efter två album av Ane Brun är även sko nummer två färdig.

Jag lyssnar gärna på musik när jag målar.

Jag lyssnar aldrig på musik när jag skriver.

I senaste avsnittet av Babel menar Joyce Carol Oates att den som ständigt går runt med musik i öronen inte lämnar utrymme för egna tankar och alltså inte torde kunna bli författare.

Nu hör jag förvisso till dem som hatar att gå omkring med ljud i öronen (det är dels fråga om något slags kontrollbehov, dels har jag alltid varit överdrivet rädd om min hörsel - på konserter ser man mig ofta med fingrarna i öronen och ett kräkfärdigt uttryck i ansiktet), men jag tycker inte att man ska förakta de tankar och känslor som musik faktiskt förmår väcka hos åhöraren, på samma sätt som läsandet av litteratur.

Den som emellertid hellre lyssnar på musik än läser böcker vill förmodligen inte heller bli författare, utan snarare låtskrivare.

Det vill säga, om man nu promt måste bli något alls.

Efter lunch målar jag mig vidare genom spotify.

Amen ok då

Läste ut Doris Lessings Gräset sjunger igår kväll.

Det är egentligen märkligt hur en stil som ofta går emot reglerna om "show, don't tell!" ändå lyckas vara så fängslande. Lessing håvar upp och vänder ut och in på varenda liten känsla som vågar sig förbi. Hon inspekterar den från alla håll, skär upp, kavlar ut, och beskriver, beskriver, beskriver.

Där är inga språkliga krusiduller alls. Inga kronologiska hopp eller andra pretentiösa konster. Det är bara rakt, enkelt och mycket, mycket redogörande. Men mitt i den där skenbart tråkiga enkelheten finns samtidigt en sådan enorm klarsyn, ett sådant moraliskt patos och en sådan osinlig empati med alla romanens karaktärer, att berättelsen drivs vidare lika effektivt som om den vore späckad med cliffhangers. Man sugs in och kan helt enkelt inte sluta läsa.

Sedan Gräset sjunger är slut måste jag emellertid ta tag i en ny bok. Det får väl blir Daniel Sjölins Världens sista roman, som legat på hyllan ett bra tag nu. Det vill säga, om jag bara lyckas ta mig förbi de två första meningarna:

"Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone."

Tredje gången gillt, kanske?

***

Vill som ett tillägg bara rapporera att Världens sista roman lyckligtvis blir betydligt bättre, redan så där efter mening 25.

Gouache

I november varje år har Grand Palais i Paris en stor utställning med hundratals konstnärer från olika håll i världen. Förra året deltog exempelvis Ana Maria Lorenzen. Det föll sen på hennes lott att försöka samla ihop några skandinaviska konstnärer till detta års salong. Hon fick se min utställning på Galerie Paname tidigare i våras, och frågade om jag ville vara med.

Och det vill jag så klart.

Utställningen kallas Salon du dessin et de la peinteur á l'eau. Vilket alltså innebär teckningar samt målningar i vattenfärg. Underlaget måste enligt reglementet vara papper. (Man får även delta med skulpturer i papper.)

I morse började jag färglägga det uppskissade motivet till det som förmodligen ska bli mitt bidrag. (Jag ropar dock inte hej förrän björnen är skjuten.) Det är något av ett äventyr för jag har aldrig målat något så stort i vattenfärg förr. Jag visste inte ens vad det var jag letade efter när jag gick till en butik för konstnärsmaterial igår och bad om någon typ av vit vattenfärg i tub, något som gick att kombinera med akvareller.

Som vanligt när jag befinner mig i konsthandlar, kände jag mig alltså en smula tafatt och osäker. Jag är ju inte utbildad till målare. Jag har inte fått lära mig i förväg vad alla saker heter och hur de används. Jag erövrar istället teknikerna i den takt jag behöver behärska dem (tacksam över att ha ärvt min mors inställning till hantverk och liknande: Man kan allt innan motsatsen bevisats). Hittills har ju detta också lyckats över förväntan, även om jag säkert tar en hel massa experimentella och onödiga omvägar innan jag når mina mål.

(Jag hade faktiskt en lång irriterande dröm härom veckan där jag just stod och dividerade med en getskäggig fransk materialhandlare. Svart basker hade han dessutom och han försökte pracka på mig en mängd prylar jag inte alls bett om och ville över huvud taget inte alls lyssna på mina fåniga invändningar. Till slut föste jag honom helt enkelt åt sidan och plocka själv åt mig de tuber och penslar jag faktiskt visste att jag behövde. Han muttrade men lade sig. Det kändes som en seger.)

Som vanligt tyckte jag nu också att expediten tittade föraktfullt på mig när jag steg fram. Inombords suckade hon kanske över att behöva svara på ännu en idiotisk fråga från någon glad amatör som skulle hem och kludda för att sedan plåga sin omgivning med resultatet. Hon pekade trött på en samling tuber med gouache och förklarade att det alltså är täckande vattenfärg. Jag plockade åt mig två stycken och skyndade mig så snabbt jag kunde därifrån.

Nu lutar jag mig tillbaka och begrundar resultatet av en första förmiddags ansträngningar. En svart herrsko. Lite grånad och sandig. Men framför allt, med tydlig tyngd! Det är alltför tidigt att säga något om det slutgiltiga resultatet men det artar sig i alla fall bra.

Det tackar jag min nya vän gouachen för.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 13)

Ny onsdag, ny tävling och för att sätta er i stämning ber jag att få citera ett par stycken ur en av mina favoritböcker som barn, Barbro Lindgrens lilla dagboksroman Bladen Brinner (som föregicks av mina än större favoriter Jättehemligt och Världshemligt). Episoden torde ha utspelat sig den första oktober 1950, någonstans mellan Slussen och Hökarängen.

"Tunnelbanan invigdes igår!
Tänk att man nu har åkt med gamla elvan för sista gången! Jag kommer ihåg innan det fanns någon spårvagna alls, då gick man och plockade tussilago där rälsen går nu. Och vid Islandstorget tog allt slut - efter det var det bara trädgårdsmästare och svampskogar!
Jag och Daggi gjorde en invigningstur för att kunna berätta för våra barnbarn (eller åtminstone syskonbarn) om den FANTASTISKA dagen, då TUNNELBANAN invigdes i Stockholm.
[---]
De var gröna, ganska trista vagnar, och dörrar som smällde ihop på samma gång. Inga konduktörer, bara förare. Jag tröttnade faktiskt redan första dan på tunnelbanan."

Jag hoppas ni är mer uthålliga. För här kommer ledtrådsbild nummer 13. På vilken station kan vi tänkas vara nu?

Ska bara

En påsk senare och äntligen är novellen klar. Den andra.

Kortare och bättre än någonsin. Hoppas jag.

Enligt ursprungsidén återstår nu bara en tredje novell innan hela samlingen är klar.

Om det inte blir en fjärde också. Vi får se.

Det är då som den stora ödmjukheten rullar in

Jag har nu kommit till slutet av En kortfattad historik över nästan allting.

Att läsa den har varit som att kastas ut till världsaltets ytterkant, in bland de minsta partiklarnas svärmar, från det någorlunda kända universums födelse, genom jordklotets vulkaniska calzonepizza, till livets uppkomst, havens mysterier, människornas framväxt samt nästan allting dessemellan, inom loppet av bara några dagar. Jag är mörbultad, upprymd och för ett oskattbart ögonblick mycket mycket tacksam för den oändliga tur jag haft som alls får finnas till.

Jag ska försöka att inte slarva bort tiden.

Rätt svar (deltävling 12): Aspudden!

Och grattis Ingemar, som alltså visste var vår lådförsedda bronspingvin hörde hemma och som också var först att räcka upp handen. (Ett par andra gissare var annars ovanligt fyndiga den här gången, och sånt gillar vi. Plus i kanten till er.)

Det gemytliga förortens tunnelbanestation invigdes 1964. Konsten var på plats 1987 och förutom skulpturen innefattade den också stora geometriska figurer i klara färger på emaljerad plåt. Den hittar dem här och där längs spårväggarna och lär vara tänkta att locka den väntande resenären till förnöjsamma promenader utmed plattformen. (Jag vet inte det.) 2003 kompletterades pingvinens sockel med en klinkersättning som även matchar de klara figurerna såväl i färg som form.

Den surrealistiska lådfågelns pappa är konstnären Pär Gunnar (PG) Thelander (1936). Han har under sitt långa yrkesliv arbetat i en mängd material men framföra allt gjort sig känd som grafiker.

Lekfullhet och igenkänning är ord som ständigt återkommer i beskrivningar av hans bildvärld. Han tycks överhuvudtaget begåvad med en munter dragning till det smått bisarra och utsätter gärna välbekanta ting för märkliga sammanhang (gärna med anspelning på andra kända motiv ur konsthistorien), något som lockar betraktaren till leenden och fantasifulla associationshopp.

Titta exempelvis gärna på hans morötter, potatisar, svampar, stenar, pingviner, hästar och fiskar.

Thelander har en respektingivande rad av utställningar bakom sig och är även representerad på ett stort antal museer runt om i världen, exempelvis Bibliothèque National i Paris, British Museum i London, Moma i New York och Moderna Museet i Stockholm.

Uppsala Nya Tidning gjorde en fin intervju med konstnären i januari 2008. Och i samband med en utställning i Pumphuset, strax norr om Landskrona, sammanställdes ett blad med några röster om Thelander, som kan lämpa sig för den som vill veta lite mer.

Nu tycker jag dock att vi rundar av veckans lilla föreläsning. På onsdag börjar vi om med en ny deltävling.

Apropå kvantfysik

Hittade just det här lite smålustiga klippet på Forskning och Framstegs hemsida, när jag uppfylld av mitt nyväckta, tillfälligtvis omättliga (och förhoppningsvis långlivade) kunskapsbegär, insåg att jag måste börja prenumerera på deras feed.

Om man vill kan man se det som en passande förlängning av min svarskommentar till förra inlägget.

Förlorad till vetenskapen

Att ge mig i kast med Bill Brysons tegelsten var ett helt och hållet taktiskt val.

Jag var säker på att den skulle vara mycket matnyttig, men bitvis också mycket tung. Det skulle förmodligen krävas ett gott mått av målmedvetenhet och självdisciplin för att ta sig igenom hela luntan och under tiden skulle min panna få djupa rynkor av alla koncentrerade veck. Jag var hur som helst övertygad om att det här skulle ta tid.

Och att det skulle ta tid var även min första förhoppning. Jag har slukat alldeles för många böcker nu på alltför kort tid. Jag har läst när jag egentligen borde skriva. Det är ett elände. Bill Bryson skulle bli min räddning. Han skulle tvinga mig att stanna upp.

Tji fick jag!

Förutom att vara ruskigt påläst och föredömligt pedagogisk, har Bill irriterande nog visat sig vara en varmhjärtad situationskomiker med underbar tajming. När han här tar sina färdigheter i bruk sitter han dessutom på ett mycket tacksamt persongalleri. För forskare är, förutom genier, ofta knasbollar, inte sällan dråpligt självgoda, folkskygga eller tragiskt otursförföljda.

Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag senast läste något så underhållande.

(Kanske var det, den brutalt tråkiga titeln till trots, Tidernas fisk - Samantha Weinbergs fängslande historik över kvastfeningen.)

Jag är fast nu. Allt annat kommer gå åt skogen.

Sms till Småland

Gladpåskmorgon! Ligger och läser
En kort historik efter frukost. Ska
ut och springa sen. Skriva. Kanske
ser en gratis filmdirekt-film.
Äter du ägg?

Början, mitt och slut (utan inbördes ordning)

I morse: Universums sista dagar - en filmisk själsfrände till Järn 3:an, och nästan lika bra.

Jag tycks kemiskt predisponerad för stillsam och brutal asiatisk film. Den vibrerar på samma frekvens som min själ.

***

Återvände därpå till universums första dagar genom den populärvetenskapliga En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, som jag hoppas ska ge min överlästa hjärna just lagom med motstånd för att minska i varvtal utan avstanna helt, och som åtminstone inledningsvis lyckas med konststycket att göra partikelfysik lekande enkelt, utan att för den skull göra den så enkel att den blir outhärdligt tråkigt.

***

Fysik är en egen poesi. Den lämpar sig så väl för metaforer. Vi kan spegla oss i rymdgruset rent existensiellt.

Som exempelvis i följande sanning: Hur långt vi än rör sig genom varat, kommer vi förr eller senare tillbaka dit vi började.

Aldrig kan man fly från sig själv.

Självhypnos

Sträckläser först Kvinnan och apan. Därefter Babian. Särskilt Babian förtrollar.

Försjunker sakta. Ögonen blöder. Hjärnan slår långsamt om. Ett knäpp med fingrarna och jag är över på andra sidan. Nu kan jag äntligen skriva.

Efter flera, lediga, overksamma dagar.

Då är det dags att åka till jobbet.

Plockar fram lexikonet

Règlement

1 - La liste des exposants est arrêtée par le Comité.

2 - Chaque artiste expose une seule œuvre. Elle doit être présentée sous verre (ou plexiglas), exécutée sur papier uniquement avec les techniques du dessin ou de la peinture à l'eau, prête à être accrochée (vérifiez le système d'attache) et clairement identifiée au dos (nom OU pseudo, adresse). Pas de pinces. Taille : minimum 65cm x 50cm, maximum 1,20m de large et 1,80m de haut. Chaque artiste a la possibilité de présenter également un petit format dont les dimensions sont impérativement 20 x 26cm, cadre compris. Toutes les œuvres ne respectant pas ces consignes seront refusées. (l’œuvre principale peut être une sculpture si elle est entièrement réalisée en papier et présentée sur socle.)

3 - L'emballage des œuvres ne pourra pas être conservé.

4 - Le transport et la manutention (déballage et ré emballage) des œuvres sont à la charge exclusive des artistes ou de leur transporteur.

5 - Le Salon du Dessin et de la Peinture à l'eau n'est pas responsable des œuvres qui lui sont confiées. Il décline toute responsabilité en ce qui concerne les vols, incendies, détériorations de toute origine, et conseille aux artistes de prendre une assurance personnelle depuis le jour du dépôt jusqu'à celui du retrait.

6 - Aucune œuvre ne pourra être retirée avant la fin du Salon.

7 - Chaque artiste s'engage à ne pas demander au Salon de droit de reproduction pour l'œuvre présentée dans le catalogue ou dans les supports médiatiques traitant de notre manifestation.

8 - Le Comité se dégage de toute responsabilité pour les erreurs ou omissions concernant la réalisation du catalogue. Les noms, adresses et téléphones seront reproduits dans notre catalogue et éventuellement sur notre site Internet (www.peinturealeau.com).

9 - En cas de vente d'une œuvre, l'artiste s'engage à offrir un don de 20% au Salon du Dessin et de la Peinture à l'eau. Le chèque de la vente sera établi à l’ordre de l’artiste, tel qu’il apparaît sur le catalogue (nom OU pseudonyme). Le prix de vente s’entend cadre compris.

10- Aucun changement de prix ne sera accepté après le jour du dépôt des œuvres.

Två systrar på Tre systrar

"Allt jag ville göra var att säga uppriktigt till människorna. 'Se på er själva och se hur eländigt och tråkigt ert liv är!' " /Anton Tjechov

Tre systrar på Stadsteatern igår. Bortsätt från pensionärernas rökhosta och patologiska oförmåga att stänga av sina mobiltelefoner, var det en riktigt fin föreställning (så här tyckte Svd).

Min egen syster, som redan i december gett mig föreställningen i julklapp, anade emellertid inte vilket genomdystert budskap hon skulle utsätta mig för, ej heller att Tjechov genom sitt 108 år gamla verk satt sina egna ord på den genomdystra människosyn jag själv just grottat ner mig i.

Friherre Niklas (ungefärligt citerad): Liksom tranorna flyger, manade av ett inre tvång, likadant varje år, utan att förstå varför, kommer vi människor ohjälpligt leva våra liv exakt likadant generation efter generation.

Andreas (ungefärligt citerad): Att man knappt ens ska hinna födas innan man blir tråkig!

Det är ett fängelse att vara människa. Antingen får man acceptera det och inreda buren så gott man kan med ikea-möbler och orientaliskt mönstrade kuddar. Eller så får man förgäves slå sig blodig mot gallren.

Slutet på Tjechovs programförklaring: "Det viktiga är att människorna ska för stå det [hur tråkigt deras liv är], ty om de gör de kommer de säkert att skapa ett annat och bättre liv för sig."

Jag tror han hoppades för mycket. De flesta som snuddat vid sanningen kommer genast att lugna sig själva med livslögner, för att slippa göra något verkligt. Och så kommer allting bestå.

Det enda man bästa fall kan begära är att en eller två, en handfull, några hundra, varesig det leder någonstans eller ej, får för sig att verkligen försöka. Och i sällsynta fall händer det ändå att någon enstaka själ slipper fri.

Det enda som egentligen ger livet mening, är väl hoppet att få bli en av dem.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 12)

Onsdagen innan påsk ska, enligt gammalkristen tradition, kläpparna i kyrkklockorna ersättas av dymblar, det vill säga trästavar, för att dämpa klangen och förebåda långfredagens sorgefrosseri.

Gudlös som jag är (och trots att detta är min 32 påsk) blandade jag vid uppstigandet i morse ihop begreppen och ville kalla nuvarande dag för askonsdag. Det hade ju passat betydligt bättre med ledtrådsbilden jag tänkte presentera. Men askonsdagen är ju för guds skull den första onsdagen efter fastlagssöndagen.

Några dymlar har jag emellertid inte hittat i tunnelbanan än. Så vi får ändå nöja oss bilden nedan.

Vart har jag tagit med er nu tror ni?

Spridda primater

Värmer upp inför Babian, som jag just hämtade ut från ombudet, genom att läsa Peter Høegs Kvinnan och apan.

Fina bananer.

Nöden är uppfinningarnas moder

Snart (närmare bestämt den 20 april) har den här bloggen hela två år på nacken.

Bloggandet har, föga förvånande, skett på bekostnad av dagboksskrivandet. Under motsvarande tid har det senare minskat till ungefär en genomsnittlig fjärdedel, eller ännu mer.

Jag inbillar mig dock att jag någon gång i framtiden kommer att vilja printa ut och spara alla mina inlägg på papper, som ett naturligt komplement till anteckningsböckerna.

En sjuherrans insats av klippa och klistra!

En bloggrelaterad programfunktion - med innebörden att man bara behövde klicka på ett kommando och därmed autosortera alla sina hundratals (tusentals?) inlägg i kronologisk ordning i ett enda, prydligt buntat dokument anpassat till A4-format - hade i detta läge knappast gjort ont.

Medan jag skjuter allt på framtiden håller jag sålunda tummarna för att någon annan, någon som behärskar tekniken, också inser det redan existerande (förmodligen hastigt eskalerande) behovet av en sådan här funktion, och dessutom tar sig tid att utveckla den.

Kanske finns den rent av där ute någonstans. Man är aldrig ensam om en tanke.

Rätt svar (deltävling 11): Thorildsplan!

Och grattis Åsa, som denna gång var först ut mer rätt svar. Ni andra har kanske inte åkt västerut på gröna linjen de senaste året. Stationen har förvisso funnits där sedan 1952 men den nuvarande konsten invigdes först så sent som 2008.

Det var då kaklet kring mittgången förvandlades till pixlade figurer, inspirerade av Arkadspelen från 1970- och 1980-talen (nyligen nämnda även här i bloggen, då i samband med dokumentären The King of Kong).

Tanken med de skalenligt uppförstorade figurerna är att passagerarna själva ska få uppleva hur det vore att röra sig genom ett blippande datorspel. Motorleder och vridna viadukter, med sina blinkande trafikljus, ramar in stationen likt snurrorna i ett flipper.

Den tekniska anknytningen blir än mer relevant eftersom Thorildsplans gymnasium ligger nästgårds med stationen. Skolan var förr om åren ett renodlat tekniskt gymnasium. När jag själv genomled första ring just där (närmare bestämt 1993-94), var det som medlem i den första årskullen samhällsvetare.

Konstnären bakom stationen nya utsmyckning är Lars Arrhenius (född 1966), och det grafiskt stiliserade är också typiskt för hans stil. Han rör sig görna kring det serieartade, eller utnyttjar det extremt generella hos exempelvis instruktionsskyltars streckgubbar för att på detta generaliserande sätt kommentera vår samtid.

På youtube hittar man flera av hans animationer, exempelvis The Street, och The Man Without Qualites, där vi just följer stiliserade streckgubbar genom tillvarons olika faser.

Arrhenius finns representerad på ett flertal konstmuseer förrutom Moderna Museet och tycks ständigt aktuell med något nytt tillfälligt evenemang. Exempelvis har Riksutställningar just nu flera saker på gång runt om i landet.

På spårväggen, längst bort på perrongen, syns för övrigt också träreliefen ”Moder sol” från 1975. Konstnären heter Huck Hultgren (född 1931) och på hans hemsida ser man många exempel på hans naivistiska och över lag mycket trevliga konst. Men mer om den här solen orkar jag inte säga, för den tycker jag i ärlighetens namn är så ful att jag vill slåss varje gång jag ser den.

Skärvor från en främmande folksjäl

Bland mynten i biografens växelkassa landar stundom slantar som ser ut som svenska enkronor men som vid en närmare granskning inte alls är det. Härom dagen exempelvis en amerikansk kvartsdollar.

Mottot på klavesidan:

"Live free or die"

Orden är så stora att de egentligen inte borde få plats på den lilla ytan. Jag höll quartern i min hand och tyckte att jag samtidigt höll i en skärva från en fjärran och mycket exotisk folksjäl. Van att slentrianmässigt kritisera jätten i väster - för allt det där olidligt överdästa, för den vidskepliga tilltron till gudar, för det allstunds så livsfarligt maktfullkomliga - drabbades jag nu av en plötslig beundran.

Jämför texten på det svenska förväxlingsmyntet:

"För Sverige i tiden"

Hur annorlunda måste inte två människor bli, som lever sina respektive liv med dessa respektive ord i fickan? Vem av de två kommer att sikta högst (oavsett strävan)? Vems vilja vässas hårdast?

Med posten kom Jakten på lycka, från lovefilm, häromdagen. Vi kan ta den som exempel.

Lägesrapport (17)

Läser: Don Delillos Falling man

Beställer, mycket för att hon fick feber när hon skrev den: Naja Marie Aidts Babian

Ser: för första gången under programmets ordinarie sändingstid det nya, härligt glossiga Babel där de för övrigt också hyllar Aidts novellsamling, och intervjuar en alltid lika uppspelt Jonas Gardell Om Jesus.

Funderar sedan, för egen ateistisk del: på om den historiske personen Jesus bör betraktas som en samhällskritisk agitator, verksam i ett av alla de samhällen som länge funnits och ännu finnes här på jorden, där religion är en faktor man som politiker inte kan komma förbi (Iran, USA) - en indignerad människorättskämpe som, varesig han velat det själv eller inte, var nödd och tvungen att gå omvägen via gud som moraliskt argument, istället för att bara lägga fram sin åsikt; eller om han verkligen ansåg sig vara utsänd av gud, och som sådan måste betraktas som en människa med en potentiellt farlig narcissistisk personlighetsstörning, en karismatisk ledare, förvisso driven av en genuin känsla för alla människors lika värde, men likväl oemottaglig för kritiska frågor och som sådan - en självtillräcklig egoist.

Anser i vilket fall som helst: att profeten är en fascinerande gestalt, som det är mumma att kasta sig över litterärt.

Planerar därför: att förr snarare än senare sätta i mig Gardells roman,

och hoppas: att den är mustigare och mindre intetsägande än exempelvis Norman Mailers Evangelium enligt Jesus.

Skriver samtidigt: duktigt på mina egna noveller, som långsamt, ack så långsamt, blir bättre.

Fotograferar innan jobbet: en nybliven pappa, i profil och kostym, stadd i hopp från en gunga,

och avser att därefter: översätta honom till oljefärg på golvpapp.

Äter: hemlagad gubbröra på rostat grovbröd,

smuttar: på punsch med guldkant till

och tänker äntligen: att nu är det vår!

Joggablogga

Årets första löprunda avklarad!

5,7 kilometer på asfalt i strålande sol med fläckvisa frostskuggor.

Utvärdering:
Styrka - God!
Flås - Helt ok.
Hastighet - Kan bara bli bättre.

Nu hoppas jag snart på ihållande vår, och torra marker omkring Kyrksjölöten.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 11)

Vi har nu kommit ända till elfte delen i denna gissnings- och kunskapssport. Ändå anar vi inte på långa vägar ljuset i slutet av tunneln.

Utomhus får vi emellertid se alltmer av solen. I helgen ställdes klockan om till sommartid och det är då inte mer än rätt att även den här tävlingen drabbas av digitala vårkänslor.

Så låt er nu gripas av de spirande lökarnas glada lättsinne (skaka av er eventuella depressioner). Och kasta er sedan ut på kunskapens frodiga ängar i vilda chansningar och krumma språng.

Här är veckans rara ledtråd: