I fäders skor

Jag fick för mig att jag ville köpa ett par träskor, att det likasom var dags, och att om jag nu skulle fick de gärna vara målade också. Så vi for genom samhället bort till Gudmunds lilla slöjdstuga i Sjurberg.

John Gudmunds startade sitt dalamåleri redan på 40-talet, ursprungligen i min mammas hemby Born. När hon och hennes syskon var barn hjälpte de till där lite då och då, och hon målade själv hästar ett tag som tonåring när firman flyttat till sin nuvarande plats invid Siljan.

Där drivs den nu vidare av sönerna, Lars och Johnny.

Johnny förhör mamma om släktskapen medan jag klampar runt i de skor jag fått mig tilldelade - ett par röda, av det bättre fabrikatet, det av ale-trä från Falkenberg, och med Gudmunds kurbitskrus på ovanlädret. När Johnny får höra att jag målar tavlor tycker han att jag ska föra familjearvet vidare och börja måla hästar också. De behöver någon extra som kan.

-Det är en väldig massa målande, säger han och tar sig åt pannan, smått förtvivlat.

Och jag säger utan lur att om det någon gång blir tillfälle så.

För trots att det troligtvis aldrig kommer ske, känns alltid fint att ha ett par dörrar på glänt. Inte minst de gamla knirkande, exotiska, rustika, de som vetter tillbaka in i traditionen.

***

Den som till äventyrs vill veta mer om Gudmunds kan med fördel klicka på bilden av den urklippta artikeln och, kisande kanske, utläsa det mesta av den. Där kan man också se de båda bröderna. Men fadern John får förbli ett mysterium, halvt dold där bakom kökspappershållaren med rättvikshästen på.

Inspirationskällor

I målningen i mitt huvud en blandning av följande:

Millais Ophelia

Stanhopes Robins of Modern Times

Ja, allt det prerafaelitiska över lag.

Men också exempelvis Hodlers Frühling,

det sevrila, konturälskande i hela jugendstilen.

Och livet i sig, och melankolin.

Och så humlorna som flyger runt. De är fina.

Det större mönstret

När vi ändå är inne på fotboll, massupplevelser och Ruhrområdet:

I den snygga SANAA-Gebäude i Essen visas just nu en utställning med bilder av bland annat Andreas Gursky, som med sina ofta gigantiska fotografier tycks vilja få betraktaren att se sig själv som en myra bland andra identiska myror i samhällets stora stack. På tillräckligt stort avstånd visar sig allt som vi trodde var unikt hos oss själva vara blott variationer av ett mycket större mönster, som vi synbarligen och utan motstånd gärna förlorat oss till.

På den aktuella utställningen finns exempelvis en bild av en fotbollsläktare. Av planen i nederkant syn bara ett av målen. Spelarna är någon annanstans och fokus ligger istället på publiken, på det som fått dem att sätta sig där i identiska tröjor och hoppas på samma sak. Kanske handlar det inte alls om själva sporten. Kanske är sporten bara en ursäkt för något betydligt mer grundläggande.

Jag stod där en god stund och försvann bland de olika ansikten som framträdde i folkhavet, allihopa utbytbara, men i sig själva var och en egen liten värld, byggd som de tror, av den egna fria viljan.

Jag hoppades hitta en länk till själva fotografiet. Men den tycks inte finnas upplagd någonstans och istället får ni klicka igång filmsnutten på Ruhrblickes presentationssida, skrolla fram till 5.05-5.12 och eventuellt pausa där. På köpet får ni även en glimt av Gursky själv, när han pratar några sekunder om sin konst.

(Hans 99 cent II Diptychon är det världens dyraste foto, sålt på Sothesby´s, för 3,3 miljoner dollar.)

Förflugen energi

Frukostgooglar strålningsmuterade insekter.

Borde måla mer i akvarell.

Vernissage i dag!

Då var det dags.

Jag deltar själv inte med så många nya tavlor. Men kom gärna och begrunda de övriga konstnärernas verk.

För egen del lär jag hålla mig gömd med ett glas vin i något skrymsle någonstans. Jag är verkligen inte förtjust i att stå och flina på sådana här tillställningar (jag står hellre framför staffliet här hemma). Men då slipper ni ju också ofoget med att krysta fram något slags beröm inför konstnären ifråga, och därmed finns ytterligare ett skäl mindre att inte dyka upp.

Och har man inte möjlighet just i kväll kl 18-20, så går det förstås också bra att gå dit när som helst under perioden, under ordinarie kontorstid.

Välkomna som sagt!

Galleri Nybroviken

Bara några veckor kvar, och kommande utställningen på Birger Jarlsgatan 2 har nu fått en egen hemsida.

Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.

Konst för jurister och andra

Kontoret Nybroviken är inte bara ett kontorshotell. Det är ett konstgalleri också. I de två våningarnas alla korridorer, fikahörnor, lunchsalar, prång och konferensrum hänger en ständigt pågående samlingsutställning om mer än ett hundratal verk av ett tiotal konstnärer åt gången.

Från och med 5 maj är jag en av dem.

Under organisation av Ana María Lorenzen (som också dirigerade svenska delegationen i Grand Palais) träffades maj-utställarna i dag på Birger Jarlsgatan 2 för att bese lokalerna och möta galleriets sprudlande initiativtagare Kim Sandefeldt, som även är Folkkulturcentrums konstnärliga ledare.

Information om vernissagen skall strax finnas instucket i bloggens högermarginal. Och mycket mer finns annars inte att säga om saken just nu. Men så här på internationella kvinnodagen vill jag ändå berätta om den installation som Sandefeldt just är aktuell med under kulturcentrets egen utställning.

Den fungerar som ett svar till alla dem som är för införandet av sharialagar och har formen av en prova-på-stening.

Eftersom det kan vara lite svårt för de otrogna att gå direkt från ett liv i slapphet och synd till att i ärbarhetens namn stena ihjäl en kvinna de älskar, har Sandefeldt arrangerat en hörna med en tussig vit gose-hund stående i en grop. Runt gropen ligger så bastustenar som publiken får ta upp och öva sig att kasta på hunden.

Härom dagen var det emellertid en liten flicka som steg ner i gropen och istället räddade nallen genom att ta upp den i famnen.

Så länge det fortfarande finns sådana flickor, tänker jag, så finns det kanske hopp för mänskligheten.

Punkt och knut

Så ekar palatset öde igen.

Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.

Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.

Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.

Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.

Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)

Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.

Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.

***

Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.

Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.

Fars dag

Min pappa läser nog inte den här bloggen. Men dagen till ära kan jag ändå berätta en lustig sak som har med både honom och min vistelse i Paris att göra.

Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.

Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?

Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.

Sådan ser världen ut.

Ripaletten, 5 minuter senare

Quatorze mille cinq cent personnes!

Presidenten för vår salong, Jean-Maxime Relange, bekräftade upplevelsen i siffror, när de utländska delegationerna bjöds på skumpa och maränger på en kylskåpskall trapp i Grand Palais igår.

14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.

Stål och glas

Vid sidan av allt annat är det svårt att inte imponeras av själva byggnaden Grand Palais, byggd inför världsutställningen i Paris år 1900.

Det är fint med katedraler som inte har med gud att göra. Eller mammon.

Framstegshetsen, visserligen.

Men stiligt är det, hur som haver.

Portarna öppnades

När den nyanlända sambon och jag - efter flera timmars vandrande bland konsten - till slut begav oss hemåt från vernissagen Grand Palais, hade mörkret fallit och kön ringlade fortfarande i en två hundra meter lång, paraplyförsedd orm längs trottoaren.

Det var först då, i det ständigt tilltagande myllret, som jag insåg hur stor Art en Capital faktiskt är, och då inte enbart till volymen – där samsas fem olika salonger med sammanlagt många hundra deltagare - utan även som publikmagnet i denna konstens huvudstad.

Det krävdes ett flertal varv genom den färgklara skärmlabyrinten innan man som besökare kunde sortera intrycken. Lyckligast fann jag mig till rätta bland de stora oljemålningarna i salongerna ”Comparaisons”, ”Société des Artistes Francais” och ”Société Nationale des Beaux-Arts”, och återvände flera gånger för att beundra imponerande arbeten.

Nästa gång jag ställer ut, tänkte jag, ska jag också se till att fläska på.

Nakna, yppiga kvinnor var annars ett genomgående motiv på utställningen, lika populärt 2009 som någonsin tidigare i konsthistorien. Brösten dignade som sprängfyllda vattenballonger vart man än vände blicken.

Så sambon hade inte heller tråkigt.

Svensk konst i Paris tunnelbana

Vad vore väl jag för en tunnelbanekonstbloggare om jag inte passade på att dokumentera höstens svenska samlingsutställning på linje 14, nu när jag ändå är i Paris?

Med avsevärd möda lyckades jag hitta alla montrar utom dem på Gare de Lyon. Så här ser det ut:

På station Madeleine - verk av (från vänster): Martina Vasques, Carin Ellberg och Susanne Simonson...

...samt Ann Jansson, Maya Eizin Öijer och Johanna Schartau.

På station Pyramides - verk av: Mette Björnberg, Lovisa Ringborg och Klara Kristalova.

På station Gare de Lyon - verk av: Anna Kleberg (montrarna finns att se i länken ovan, där stämmer emellertid inte alltid uppgifterna om vilket verk som finns på vilken station).

På station Bercy - verk av: Maria Hall, Anna Kleberg och Lenke Rothman.

Upplevelsen kan sammanfattas i en lärdom. Om man får möjlighet att ställa ut sin konst i något så monstruöst som en tunnelbanestation, då bör man också se till att fläska på.

De här 12 konstnärinnornas konstverk är alla rara var för sig. Men för den förbiilande pendlaren blir deras närvaro försumbar, om de märks över huvud taget. Det förefaller mig som om konstnärernas främsta fundering handlar om logistiken - hur få fanstyget över kontinenten? (en funderingen jag själv blivit väl förtrogen med) - och inte så mycket om hur de skulle ta vara på den plats de fått sig givna.

Även om jag blev spontant förtjust särskilt i Lovisa Ringborgs fotografier och Klara Kristovas lilla svampfamilj, blir utställningen sammantaget alltså en besvikelse. Men den gav mig i alla fall en anledning att stanna några timmar i underjorden, medan regnet föll över Paris.

Rätt svar (deltävling 40): T-centralen!

Och grattis Burrburr, som alltså fick vara sist att vara först!

Men grattis ännu mer Morgan, som trots hård konkurrens i sluttampen, skrapade ihop flest poäng sammanlagt och alltså har vunnit hela tävlingen! Trummor och trumpeter.

För att dra ut på det roliga sparar vi emellertid prisutdelingen till senare. Först har vi nämligen en hel armé av konstnärer att stifta bekantskap med. Konsten har vuxit fram i omgångar sedan stationen invigdes 1957 och omfattande verk av femton kreatörer samsas nu i denna centralknut i tunnelbanenätet.

För att det här inlägget inte ska bli tio digitalmeter långt, tar vi det därför lite kort och koncentrerar vi oss främst kring konsten på själva plattformarna.

Till att börja med var ledtrådsbilden hämtad från en av spårväggarna på den övre plattformen. Väggen pryds av mångfärgade figurer i stengods, som ska föra tankarna till olika trafiksignaler och symboler.

Konsthantverkaren, keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin (född 1925) har utformat kaklet, med inspiration ur sin vanliga produktion av bruksföremål (här syns bland annat hennes för den tiden fräcka matkruka med stor text). Den stiliserade naturmålaren, autodidakten och ordföraren för Svenska Konstnärsförbundet Anders Österlin har sedan stått för kompositionen av själva figurerna (här ett galleri med en del av hans andra verk).

Spårväggen mitt emot figurerna täcks samtidigt av glasprismor i ett nonfigurativt mönster och harmoniserande färgtoner. Verket kallas Karlavagnen och har skapats av mångkonstnären Bengt Edenfalk (född 1924, här några bilder av hans glashantverk) och målaren, grafikern Erland Melanton (1916-1968, här en hel trycksak med text och många riktigt vackra bilder).

Längs mitten av plattformen finner vi Egon Möller-Nielsens (1915-1959) mjukt formade (och blåskatarrkalla) soffor i benvit stengöt, helt i linje med konstnärens ideal, att konst inte bara ska beskådas, utan även brukas - som synes på bilden är ju bänkarna bra både till vila och lek. (Här en mer avsiktligt leksak.)

Siri Derkerts (1888-1973) Kvinnopelaren i ristad betong står också här på övre plattformen, med bilder från hennes favorit motiv - freden, kvinnokampen- men också av hennes egna döttrar. (Derkert känner vi sedan tidigare från Östermalms tunnelbanestation.)

Landskaps- och porträttmålaren Vera Nilssons (1888-1979) pelare Det Klara som trots allt inte försvinner hittar vi i andra änden av plattformen.

Liksom Derkert var Nilsson en av våra kvinnliga konstpionjärer och de var båda med och stred för att få konst till tunnelbanan. (Här rätt och slätt ett bildsök på Vera Nilsson.)

På en tredje pelare hittar vi skulptören, medaljkonstnären, marathonlöparen och samlaren av afrikansk konst Berndt Hellebergs (1920-2000) svarta (draken Katla-liknande) högrelief.

(Här bilder av Hellebergs fågelklump-skulpturer Fågel Rock på min egen hemstation Brommaplan.)

På plattformen nedanför, ett steg närmare jordens kärna, finner vi istället pelare täckta av svart klinker där Torsten Treutiger smugit in reliefer av olika föremål, som djur, instrument och fordon. (Treutiger smyger även under radarn på intranätet)

Och på väg ännu längre nedåt, mot blåa linjens plattform i botten av Centralens spårknut, hittar vi på grund av tunnelarbete just nu inte Carl Fredrik Reuterswärds (född 1934) emaljsvit Take the A-train. Men den brukar annars hänga där längs rullbandet. (Han har ju också gjort Den knutna pistolen som bland annat finns i ett exemplar på Fittjas tunnelbanestation.)

Målaren, grafikern, skulptören, tecknaren och författaren Per Olof Ultvedts (1927-2006) vackra, blå bladrankor täcker dock fortfarande nedre plattformsgrottan. På golvet ser vi hans cementmosaik, och ovanför rulltrappan de harmoniska siluetterna av arbetarna som var med och byggde stationen. (Tillsammans med Tinguely och Niki de Saint Phalle skapade Ultvedt 1966 den monstruösa katedralen Hon till Moderna museet i Stockholm.)

***

Kort och bildlöst kan också nämnas att Jörgen Fogelquist (1927-2005) har gjort det spanska (blyhaltiga, i Sverige olagliga) kaklet, kallat Tur och retur, i tunneln mot Centralstationen. (Honom känner vi sedan gammalt från Västertorp.)

Britt-Louise Sundell (född 1928) har gjort grindarna i konstsmide i gången mot Klara kyrka. (Hon har ju även skapat grinden vid Mariatorget.)

Och i den bara några år gamla glasentrén ovanför Sergelstorg, finns ett tillfälligt verk med pressade växter och färgat silikongummi kallat In between, av naturivraren Roland Persson (född 1962).

***

Pust!

Ja, pust!

I fyrtio veckor har vi nu farit tunnelbanenätet runt och (passande nog, tycker jag i alla fall) slutligen hamnat dit alla spår förr eller senare leder (stationen domineras så av tunnelbanan att den rent av kommit att uppkallas efter sig själv).

Åtminstone för mig har det varit en lärorik resa. Men nu är det i alla fall dags att sätta punkt.

Trots att vi i den här tävlingen uppmärksammat mer än hundratalet konstverk och deras mer eller mindre berömda skapare, finns det emellertid fortfarande en hel massa verk kvar i tunnlarna för dem som gärna vill se mer.

Världen innehåller överlag så ofantligt mycket mer än vi i vanliga fall orkar lägga märke till. Att då och då på allvar se på sin omgivning kan faktiskt vara något av en uppenbarelse.

Så fortsätt hålla ögonen öppna i kollektivtrafiken, och ha en fortsatt trevlig resa genom tillvaron i stort!

Jag återkommer snart med priset.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 40)

Minsann, kära tävlande, om vi inte har lyckats ta oss fram ända till slutdestinationen på den här långa resan!

För förmodligen (man ska aldrig säga aldrig) sista gången under denna bloggs paraply sätts er uppmärksamhet i vardagen på prov (eller för somliga, google-tekniken).

Frågan är den samma som tidigare: På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man konstverket nedan?

Rätt svar avslöjas på måndag, och då vet vi också vem som har lyckats svara rätt och snabbast flest gånger, skrapat ihop mest poäng, och alltså vunnit både äran och det länge utlovade priset!

Här är bilden. Så för sista gången, lycka till!

Rätt svar (deltävling 39): Västra skogen!

Och grattis Morgan, som i denna näst sista deltävling åter var först att peka åt rätt håll, vilket kanske också kommer att visa sig avgörande.

Bilden kom mycket riktigt från tunnelbanestationen vid Västra skogen, eller Ingentingskogen som den också heter.

Det är den mystiska klangen hos detta ortsnamn som inspirerat utsmyckningen av perronggrottan, och eftersom det är så fascinerande stannar vi upp vid det först och främst.

Ingentingskogen har döpts efter ett torp som tidigare låg där men nu hittar Tomteboda postterminal. Torpet Ingenting ska ha varit alla dryckesbröders favorittrubadur C.M. Bellmans eget sommarnöje, och en gåva från Gustav III. (Om det inte bara är en skröna.)

Tunnelbanestationen i Västra eller Ingentingskogen är ovanligt stor, med glesa plattformar, luft och gångbroar.

Väggarna pryds av ett färglatt kakel i smått kaleidoskopiska formationer, vilket skänker lite liv och ljus åt det annars så gråbruna bergrummet. Kaklet ska också knyta an till 1950-talets tunnelbanestationer, där utsmyckningen ofta utgick från kakel.

Vi finner också skulpturer och reliefer lite här och var. Mig påminner den delen av konsten osökt om stridsgravar. De runda formerna som sticker upp ur gruset liknar övergivna soldathjälmar (de liknar också ollon, men så får man väl inte säga?), och det som förmodligen ska vara färgglada konturer av träd - en skogshorisont - kunde lika gärna vara skyttevärn.

Tittar man lite närmare på silutetten på hjälmarna (ollonen?) går det emellertid att urskilja konstnärens egen profil i dem. Siluetten syns också, förstärkt med vita linjer på flera ställ i den långa skulpturen mitt emot rulltrappan.

Sammantaget blir Västra skogens tunnelbanestation hur som helst en märklig plats, ett övergivet slagfält strösslat med färglatt kakelkonfetti. Och om ledordet för det hela var "mystiskt" kan man väl på det viset säga att konstnären träffat rätt.

Stationen och den konstnärliga gestaltningen invigdes 1975 och kompletterades 1985.

Konstnären är Sivert Lindblom (född 1931). Han experimenterade redan på 60-talet med abstrakta gestaltningar av sitt eget ansikte, och mest känd är han också just för sina maskinelt utsvarvade silutettskulpturer.

I sitt arbete har Lindblom över huvudtaget gjort sig hemmastadd i det offentliga rummet. Han har samarbetat med kända arkitekter som Sigurd Lewerentz och Peter Celsing, och flera gånger med konstnären Ulrik Samuelsson (som vi ju om inte annat känner igen från Kungsträdgårdens tunnelbanestation). Han arbetade också som lärare vid Akitekturhögskolan under slutet av 60-talet.

I Stockholm har han bland annat utformat entrén till Kungliga Biblioteket, bronsurnorna i Kungsträdgården, hästarna på Blasieholmstorg samt arbetat i S:t Eriksområdet och i Frescati. På Gustav Adolfs torg i Malmö hittar man den här ilskne lille gynnaren. Och han har även skapat en egen, lite abstraktare Nike.

Någon personlig anknytning till det här området har jag inte, och därmed lämnar vi Ingentingskogen och reser förväntansgullt vidare mot tävlingens själva slutstation. Vilken det är får ni själva gissa er till på onsdag!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 39)

Dagarna rusar plötsligt.

Nyss tycktes den här tävlingstraditionen ha evigt liv. Nu är vi redan en station från slutmålet.

I och med nästa veckas, sista tävling avgörs det vem som vinner hela klabaket. Och var poäng fram till dess är nu avgörande. Jag hoppas ni alla har hjärtat i halsgropen.

Själv har jag bråttom som tusan, så vi drar i gång utan vidare dröjsmål.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man följande konstverk?

Rätt svar (deltävling 38) - Hässelby strand!

Och grattis Annelie som alltså visste var hon var först av alla.

Det vi såg på ledtrådsbilden var en teleporterad groda, mitt i själva teleportationen.

Verket kallas just Teleportering, och enligt informationsskylten är detta "ett begrepp inom kvantfysiken som innebär att ljuskvanta, fotoner, transporteras utan tidsåtgång".

Verklighetens teleportering handlar dock inte om förflyttning av materia, utan på sin höjd om egenskaper (vilket ju inte är fy skam det heller!). Det närmsta man kommit är ett slags partikeltelepati, i vilken en partikel härmar en annan, på en annan plats (exempelvis Kanarieöarna), exakt samtidigt, vilket förväntas revolutionera kommunikationsmöjligheterna i framtiden.

Hade en groda förresten kunnat förflyttas "utan tidsåtgång" hade det ju heller inte funnits några mellanlägen att avbilda i färgglad glasmosaik.

Men på Hässelby strands tunnelbanestation överser vi gärna med vetenskapens begränsningar för att istället glatt få begrunda just detta - en amfibie förpulvrad till atomer, vinande över korridorväggarna i naturvidrig överljushastighet.

Stationshissen - som ju erbjuder ett annat och mer modest sätt för människor och djur att förflytta sig - har inkorporerats i konstverket genom ett skevt kakelmönster i svart och vitt, och golvets cementmosaik trotsar samtidigt rumtiden med sina, serpentina cirklar och krökta linjer.

Stationen invigdes 1958 och konsten 2000 i samband med stationens ombyggnad.

Den kvantfascinerade konstnären Christian Partos (född 1958) är skulptör och arbetar ofta med tekniskt avancerade skulpturer och installationer.

På hemsidan (som han delar med sin fru Helen Partos) finns en en omfattande historik över hans karriär, och mängd spännande bilder att gotta ner sig i.

Exempelvis hittar vi en väggklocka med en enda treledad arm, som på ett nytt sätt visar tiden i timmar, minuter, sekunder. Hans eget förslag till det senare omdiskuterade minnesmärket över Raul Wallenberg såg ut så här. (Och själv ser han ut så här.)

Christian Partos finns representerad bland annat på Moderna museet, och tågenärer i Malmös Citytunneln kommer i framtiden stifta bekantskap med hans lysmaskliknande Ljusvarelser.

Och med detta sätter vi punkt för idag och reser istället framåt i tiden till onsdag förmiddag. Då är det nämligen dags för den näst sista delen i den här tävlingen!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 38)

När jag bestämde mig för att den här stationen skulle bli temat för tävlingsvecka 38 var jag inte medveten om att det skulle sammanfalla med tillkännagivandet av årets nobelpris.

Nu när ändå råkade göra det, känns det likväl riktigt passande. Konsten är ju (så mycket kan jag väl ändå avslöja) en liten flirt med vetenskapens mer mystiska sidor.

Men frågan till er handlar ju inte om innehåll utan om geografi. På vilken tunnelbanestation i Stockholm ser det ut så här?