Först på vägen hem i lördags kväll kom en person i sällskapet på att han hade en plunta med whisky i fickan. Han hade köpt den i en antikbod i Tallin några år tidigare. Det påstods att den skulle ha tillhört en soldat i Röda Armén. Militärens tecken på framsidan. Lenin på skuvkorken.
När jag ifrågasatte symboliken sa han att det ju mest var en kul grej. Jag undrade om han på samma sätt skulle kunna gå omkring med en plunta dekorerad med SS-truppernas blixtar på framsidan, kanske ett hakkors på locket. Som en kul grej. Då skrattade han och sa - eftersom han väl kände sig träffad av piken - att hördu det där var inte snällt.
Någon annan i sällskapet menade att det faktiskt inte var samma sak. Kommunisterna gasade till exempel aldrig ihjäl flera miljoner judar. För att beväpna mig med ett närliggande exempel när jag gav mig in i den diskussionen stack jag ner handen i väskan och drog fram Pol Pots leende.
Jag har kommit två tredjedelar in i den boken nu och är ordentligt fängslad. Det intressanta är inte så mycket den stora grymheten (det är svårt att längre bli särskilt förvånad över människans förmåga till ondska) som psykologin bakom den. Jag satt och lade ut texten om det där inför en kollega på väg hem med Saltsjöbanan igår också. Då hade jag ännu inte kommit till det här stycket, det dök upp först tio sidor senare, men det sammanfattar i princip det jag försökte formulera, och med betydligt större elegans än vad jag spontant var kapabel till:
"Nazisterna såg sina fiender i grupp. Judar, romer, homosexuella och så vidare.
I Demokratiska Kampuchea, och flertalet andra kommunistiska diktaturer, kunde vem som helst vara en fiende. Brottet fanns inte i blodet eller genen, utan i tanken. Alla var därmed potentiella kontrarevolutionärer.
Därmed var ingen trygg."
Fascismen tycks med tiden, förr eller senare, automatiskt bli paranoid. Förmodligen för att ledarena inser att de har skäl att vara det. Eftersom de vet att vad den än hade för uttalade mål med sitt maktövertag ("jämlikhet" exempelvis, "broderskap...") så har de gjort sig oräkneliga fiender på vägen. Det folk som skulle befrias har istället förtryckts, "i den goda sakens namn". Och när det spirande missnöjet sedan ska slås ner skapas ideligen nya fiender. Till slut går det inte att lita på någon. Missnöjesyttringar förbjuds. Men det som inte längre hörs öppet, kan ju tänkas tyst var som helst, i vilket huvud som helst, när som helst. Fienden har blivit osynlig och därför ännu mer skrämmande. Paranoian växer sig således ännu större. Och förtrycket sig ännu blodigare till följd därav.
Kommunistiskt förtryck är dessutom så mycket mer intrikat än nazismens mer - vad ska man säga - målmedvetna? ondska. Precis som i fallet med den stränga kristendomens föreställningar om synd, är det i det kommunistiska samhället inom dig själv som fienden bor. När du längtar efter något mer än det som staten ger dig, är det jävulens röst du hör, och för att inte bli anklagad för att vara en dålig kamrat tvingas du därför strida mot dig själv, att hjärntvätta dig själv, att förtrycka dig själv för allas kollektiva bästa.
Den ideala kommunistiska medborgaren finns förkroppsligad i hästen i George Orwells Djurens gård. Hästen är någon som blint tror på ledarnas löften, som tar på sig en allt större börda för att göra dem till viljes, som anklagar sig själv för sin svaghet i trötta stunder, som inte klagar när maten tryter, när kölden piskar, som rättfärdigar alla orättvisor inför sig själv med att de är nödvändiga uppoffringar på vägen mot en bättre värld. Men när han slutligen bryts ner av alla umbäranden och inte längre orkar resa sig upp, skickar ledarna honom till slakthuset där han kokas till klister.
Jag håller med om att Lenins profil på en pluntas skruvkork inte är fullt så problematisk som Stalins eller Hitlers hade varit (och för säkerhets skull vill jag förtydliga att jag på intet vis försöker förringa nazismens grymhet genom att jämföra den med andra former av förtryck). Men vad man än tycker om det Sovjetunionen stod för, kan jag riktigt acceptera tanken på att utan vidare reducera den till kitsch.
***
Så läser jag i DN.s nätupplaga, precis efter det att jag avslutat Peter Fröberg Idlings bok om Kambodja, att en av Röda khmerernas ledare just idag överlämnats till domstol, som den första att ställas inför rätta för brotten som begicks i under Pol Pots regim, 1975-79.
En konstig slump. Och ett mycket passande efterord till både boken och det här inlägget.
tisdag 31 juli 2007
måndag 30 juli 2007
Bergman död
Förra årets Bergmanfestival. Jag hängde i krokarna där på Fårö, men lyckades aldrig pricka in en punkt i programmet där Ingmar själv dök upp. De som däremot haft turen att få se en skymt av den store mannen, avlade initierade rapporter efteråt, nickade och log, jämförde intryck och ville alla vara den som visste mest, om hur Hans hälsa verkat, om hur Han reagerat på de olika föredragen och hyllningstalen. Att Han sett rörd ut.
Jag minns att jag tänkte att det måste vara fantastiskt för en människa att få närvara vid sin egen begravning. Jag vet i alla fall ingen liknande festival som cirkulerat kring en ännu levande konstnär. Det brukar anordnas tioårsjubileum, femtioårs-, hundraårs-... av stora män och kvinnors födelse eller död. Men huvudpersonen själv får vid dessa tillfällen aldrig närvara och höra de vackra orden. Det fick Ingmar Bergman. Jag vill tro att det, om något sådant alls är möjligt, måste ha skänkt honom en sällsynt frid.
Nu är han död.
De säger att det skedde lugnt och stilla. Av döden är det väl det enda man kan begära.
Jag minns att jag tänkte att det måste vara fantastiskt för en människa att få närvara vid sin egen begravning. Jag vet i alla fall ingen liknande festival som cirkulerat kring en ännu levande konstnär. Det brukar anordnas tioårsjubileum, femtioårs-, hundraårs-... av stora män och kvinnors födelse eller död. Men huvudpersonen själv får vid dessa tillfällen aldrig närvara och höra de vackra orden. Det fick Ingmar Bergman. Jag vill tro att det, om något sådant alls är möjligt, måste ha skänkt honom en sällsynt frid.
Nu är han död.
De säger att det skedde lugnt och stilla. Av döden är det väl det enda man kan begära.
söndag 29 juli 2007
En intern angelägenhet
Gårdagens version av En ljummen i gräset var något av en intern angelägenhet. Jag hade ännu inte hört någon av mina begåvade biokollegor spela live, och av en slump hade det nu fallit sig så att tre av dem deltog i samma evenemang (Jonna Lee, Racket and Ball, Blood Music). I publiken satt ytterligare ett par stycken, och den lilla Vinterviks-tillställiningen kändes till slut som de konkursdrabbade astorianernas egen festival.
Den vän som gjort mig följe dit var emellertid tvungen att lämna gräset just när det roliga började. Han hade en telefonintervju inbokad med Perez Hilton, som tydligen lär vara världens mest läste bloggare. Vad vet jag. Själv gläder jag mig åt en personlig toppnotering denna vecka med blygsamma 199 unika inklickningar, så här långt.
Men nu: Frukost! Och sedan: Novellen!
Den vän som gjort mig följe dit var emellertid tvungen att lämna gräset just när det roliga började. Han hade en telefonintervju inbokad med Perez Hilton, som tydligen lär vara världens mest läste bloggare. Vad vet jag. Själv gläder jag mig åt en personlig toppnotering denna vecka med blygsamma 199 unika inklickningar, så här långt.
Men nu: Frukost! Och sedan: Novellen!
lördag 28 juli 2007
Man och hustru
Resor i skriptoriet läst och insorterad under bokstav A i min överfulla bokhylla. Jag hade haft mer behållning av den om jag haft Austers tidigare romankaraktärer bättre i hågkomst. Figurerna som nu besöker "den gamle mannen", Mr Blank, där han sitter instängd (fysiskt eller mentalt) i sitt lilla rum, och som mest liknar hjärnspöken sprungna ur författarens dunkla minne, förblir främlingar för mig, och en hel del poänger går mig troligtvis förbi.
Jag hade ändå nöje av boken. Men efter New York-triologin har jag egentligen aldrig riktigt blivit eld och lågor över någonting Paul Auster skrivit. Då känner jag mig mer litterärt besläktad med hans fru, Siri Hustvedt. Hennes Vad jag älskade brukar alltid dyka upp rätt tidigt i harangen när jag tvingas rabbla upp några favoritböcker. Dels för språket, men också för hur hon länge låter saker dröja i periferin, innan de långsamt får avgörande betydelse. Det är som att hon lika sakta formar om ens hjärna, tills den stora insikten plötsligt infinner sig. Sådant sätter mig däremot i brand.
Jag hade ändå nöje av boken. Men efter New York-triologin har jag egentligen aldrig riktigt blivit eld och lågor över någonting Paul Auster skrivit. Då känner jag mig mer litterärt besläktad med hans fru, Siri Hustvedt. Hennes Vad jag älskade brukar alltid dyka upp rätt tidigt i harangen när jag tvingas rabbla upp några favoritböcker. Dels för språket, men också för hur hon länge låter saker dröja i periferin, innan de långsamt får avgörande betydelse. Det är som att hon lika sakta formar om ens hjärna, tills den stora insikten plötsligt infinner sig. Sådant sätter mig däremot i brand.
fredag 27 juli 2007
Varning!
Om det inte redan är försent: läs inte Jane Magnussons recension av The Simpsons Movie innan ni sett filmen! Den spoilierar i princip allting. Efter att alla trailers lyckats med konststycket att ge en försmak om stämningen utan att egentligen avslöja någonting av den avgörande handlingen, lyckas DN. kultur tvärt om punktera ett flertal av alla stora överraskningseffekter.
Jag fick faktiskt hjärtklappning när jag läste den. Det var som att se en stor järnkula obarmhärtigt svaja fram, rakt mot de människor jag älskar mest.
Jag fick faktiskt hjärtklappning när jag läste den. Det var som att se en stor järnkula obarmhärtigt svaja fram, rakt mot de människor jag älskar mest.
torsdag 26 juli 2007
Biografi (10) - I backspegeln
En kollega stack nyss senaste numret av Film & TV i näven på mig och undrade vad jag tyckte om den tolv sidor långa intervjun med Astoria Cinemas och Triangelfilms före detta vd Mattias Nohrborg.
Jag vet så mycket som att Nohrborg länge längtat efter att få tala ut, att han sett fram emot att få ge sin version av varför allting gick åt pipsvängen. Nu har han fått göra det. Och han har ju sin version klar, samma version som han dragit ända sedan förra sommaren. Alltså, att allt var de stora amerikanska filmbolagens fel, eftersom de inte, vilket de i muntliga (läs ej bindande) avtal hade utlovat, levererade de storfilmer som biografkedjan Astoria räknade med och var helt beroende av. Stora stygga SF har också varit en varg i dramat, genom att, i förhandlingarna med samma amerikanska bolag, använda sig av sitt redan befintliga marknadsövertag.
Det är lite iögonenfallande att en man som först säger sig strida FÖR fri konkurrens, sedan blir sur när just hans bolag inte får en massa fördelar. Ödmjukheten och de kritiska insikterna får emellertid andra stå för. Och den som med störst pricksäkerhet slår huvudet på spiken är kanske Nohrborgs kollega, ekonomen Björn Ringdahl, när han med ett skratt ser tillbaka på arbetet med Triangelfilm:
"-Mattias tänker alltid i finansieringsbanor. Han är bra på att se till att en film som köpt för 10o.000 dollar också har möjlighet att dra in den summan. Det han inte tänker på är att vissa fakturor kanske måste betalas innan de där 100.000 dollarna är intjänade. Det tycker han att ekonomiavdelningen ska sköta."
Jag chockerar ingen när jag påstår att det till stor del var investeringsivern som drev Astoria i sank. Med hänvisning till mina tidigare båtliknelser, var det som om ett gäng ivriga fantaster gick samman och köpte en stor, rostig båt. De var fulla av vackra drömmar, såg framför sig hur fin båten skulle kunna bli. Läckorna i botten blundade man emellertid för. Det där fick liksom lösa sig på nåt sätt. Då var det mycket roligare att byta ut tekniken på discodäck, att köpa superblanka, superglansiga propellrar, inviga nya coola partylounger, utöka rederiet med flera små hypersnabba systerbåtar, att glittra upp, att måla om. Snart var också båten skinande blank och full av fräna blinkande lanternor. Men i botten tog den fortfarande in vatten. Personalen öste så gott de kunde, med popcornbägare och andra tillhyggen. Men inte hjälpte det.
Norhborg säger det ju själv när han får frågan varför han inte tog det lite piano i början:
"-Alla frågade oss vad vi skulle göra. [---] 'Ska ni bli ett Lill-SF bara?' Nej, vi ville inte bli ett Lill-SF, vi ville vara den coola biografen. Varför ska man ha en biografkedja om den ska vara precis som innan? Det ville vi inte."
Tydligen är det häftigare att inte ha någon biografkedja alls...
Gunnar Bergdahl, tidigare ansvarig för Götegorgs Filmfestival, numera kulturchef på Helsingborgs Dagblad, bidrar också med en lite mer nyanserad och realistisk bild av det hela:
"-Jag höll tummarna så klart. Det gjorde nog alla. Det var ju en mycket god tanke detta att biografen skulle återupprättas. Tyvärr blev jag väl inte heller förvånad när det gick som det gick, även om det tog slut väldigt hastigt. Det man kan anklada Mattias och Björn för är väl att de var lite blåögda. Det går ju inte att lita på dessa amerikanska distributörer. Mina erfarenheter från Göteborgs Filmfestival är inte så roliga. De amerikanska bolagen i Stockholm måste ju ha tillstånd från London eller Amerika för att gå på toaletten. Så om du frågar min hade jag inte litat på dem en sekund."
Jag känner inte Mattias Nohrborg. Han kanske är en jättetrevlig kille privat. Vad vet jag. Han må också vara en stor filmkännare och visionär. Det hindrar inte att jag är arg på honom. Arg därför att jag trodde på honom. Arg för att jag hoppades att Astoria Cinemas skulle bli en aktör att räkna med på den svenska filmmarknaden och att jag därför ville vara med, även om det nu bara var som biljettör. Arg för att jag, precis som all annan personal i det här företaget, så tydligt har tyckt mig kunna se så många av felprioriteringar redan medan de begicks men att ledningen ändå verkat totalt blinda för dem. Arg för att jag ändå ville tro att han visste vad han sysslade mig. Arg för att han fibblade bort det hela. Arg för att han även försatt flera andra små firmor i konkurs längs vägen och nu, slutligen, gjort mig och mina biografkollegor arbetslösa.
Film & TV:s intervju finns tyvärr inte på nätet, så vill ni läsa den i sin helhet, vilket jag gärna vill rekomendera, får ni masa er iväg och köpa tidningen. Den finns på Zita, till exempel, en biograf som visar smal film, och som faktiskt fortfarande lever.
Jag vet så mycket som att Nohrborg länge längtat efter att få tala ut, att han sett fram emot att få ge sin version av varför allting gick åt pipsvängen. Nu har han fått göra det. Och han har ju sin version klar, samma version som han dragit ända sedan förra sommaren. Alltså, att allt var de stora amerikanska filmbolagens fel, eftersom de inte, vilket de i muntliga (läs ej bindande) avtal hade utlovat, levererade de storfilmer som biografkedjan Astoria räknade med och var helt beroende av. Stora stygga SF har också varit en varg i dramat, genom att, i förhandlingarna med samma amerikanska bolag, använda sig av sitt redan befintliga marknadsövertag.
Det är lite iögonenfallande att en man som först säger sig strida FÖR fri konkurrens, sedan blir sur när just hans bolag inte får en massa fördelar. Ödmjukheten och de kritiska insikterna får emellertid andra stå för. Och den som med störst pricksäkerhet slår huvudet på spiken är kanske Nohrborgs kollega, ekonomen Björn Ringdahl, när han med ett skratt ser tillbaka på arbetet med Triangelfilm:
"-Mattias tänker alltid i finansieringsbanor. Han är bra på att se till att en film som köpt för 10o.000 dollar också har möjlighet att dra in den summan. Det han inte tänker på är att vissa fakturor kanske måste betalas innan de där 100.000 dollarna är intjänade. Det tycker han att ekonomiavdelningen ska sköta."
Jag chockerar ingen när jag påstår att det till stor del var investeringsivern som drev Astoria i sank. Med hänvisning till mina tidigare båtliknelser, var det som om ett gäng ivriga fantaster gick samman och köpte en stor, rostig båt. De var fulla av vackra drömmar, såg framför sig hur fin båten skulle kunna bli. Läckorna i botten blundade man emellertid för. Det där fick liksom lösa sig på nåt sätt. Då var det mycket roligare att byta ut tekniken på discodäck, att köpa superblanka, superglansiga propellrar, inviga nya coola partylounger, utöka rederiet med flera små hypersnabba systerbåtar, att glittra upp, att måla om. Snart var också båten skinande blank och full av fräna blinkande lanternor. Men i botten tog den fortfarande in vatten. Personalen öste så gott de kunde, med popcornbägare och andra tillhyggen. Men inte hjälpte det.
Norhborg säger det ju själv när han får frågan varför han inte tog det lite piano i början:
"-Alla frågade oss vad vi skulle göra. [---] 'Ska ni bli ett Lill-SF bara?' Nej, vi ville inte bli ett Lill-SF, vi ville vara den coola biografen. Varför ska man ha en biografkedja om den ska vara precis som innan? Det ville vi inte."
Tydligen är det häftigare att inte ha någon biografkedja alls...
Gunnar Bergdahl, tidigare ansvarig för Götegorgs Filmfestival, numera kulturchef på Helsingborgs Dagblad, bidrar också med en lite mer nyanserad och realistisk bild av det hela:
"-Jag höll tummarna så klart. Det gjorde nog alla. Det var ju en mycket god tanke detta att biografen skulle återupprättas. Tyvärr blev jag väl inte heller förvånad när det gick som det gick, även om det tog slut väldigt hastigt. Det man kan anklada Mattias och Björn för är väl att de var lite blåögda. Det går ju inte att lita på dessa amerikanska distributörer. Mina erfarenheter från Göteborgs Filmfestival är inte så roliga. De amerikanska bolagen i Stockholm måste ju ha tillstånd från London eller Amerika för att gå på toaletten. Så om du frågar min hade jag inte litat på dem en sekund."
Jag känner inte Mattias Nohrborg. Han kanske är en jättetrevlig kille privat. Vad vet jag. Han må också vara en stor filmkännare och visionär. Det hindrar inte att jag är arg på honom. Arg därför att jag trodde på honom. Arg för att jag hoppades att Astoria Cinemas skulle bli en aktör att räkna med på den svenska filmmarknaden och att jag därför ville vara med, även om det nu bara var som biljettör. Arg för att jag, precis som all annan personal i det här företaget, så tydligt har tyckt mig kunna se så många av felprioriteringar redan medan de begicks men att ledningen ändå verkat totalt blinda för dem. Arg för att jag ändå ville tro att han visste vad han sysslade mig. Arg för att han fibblade bort det hela. Arg för att han även försatt flera andra små firmor i konkurs längs vägen och nu, slutligen, gjort mig och mina biografkollegor arbetslösa.
Film & TV:s intervju finns tyvärr inte på nätet, så vill ni läsa den i sin helhet, vilket jag gärna vill rekomendera, får ni masa er iväg och köpa tidningen. Den finns på Zita, till exempel, en biograf som visar smal film, och som faktiskt fortfarande lever.
onsdag 25 juli 2007
Godispåsen
Den Potterhysteriker som mot förmodan ännu inte införskaffat ett exemplar av den sista boken kan förslagsvis göra det på Bok & Bild för bara 139 kronor. Det är långt ifrån Stockholms mest inbjudande bokhandel, men jag vill tro att det är den billigaste. De påstår även att om man hittar en bok i en annan butik till ett lägre pris än det de redan begär så drar de av mellanskillnaden. Stående erbjudande är alltjämt 3 pockets till priset av 2 (gäller numer även engelska paper backs). Så jag brukar gå dit med jämna mellanrum för att bunkra upp lite. Som idag, när lönen äntligen klirrade in från konkursbolaget.
Potter lämnar jag därhän. Istället blev det följande godbitar:
Paul Auster, Resor i skriptoriet
Haruki Murakami, Hard-boiled Wonderland and the End of the World
Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende
Jag har redan börjat nagga lite på Auster. Det är ren njutning. Som att få skölja munnen med en uppfriskande klunk kolsyrat vatten, efter allt det där cementpulvret jag torrtuggade på igår.
Potter lämnar jag därhän. Istället blev det följande godbitar:
Paul Auster, Resor i skriptoriet
Haruki Murakami, Hard-boiled Wonderland and the End of the World
Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende
Jag har redan börjat nagga lite på Auster. Det är ren njutning. Som att få skölja munnen med en uppfriskande klunk kolsyrat vatten, efter allt det där cementpulvret jag torrtuggade på igår.
Fusk
Jag erkänner. Efter 140 sidor övergick jag igår helt ogenerat till den mest brutala formen av skummande. Jag bläddrade otåligt och läste bara ett par meningar i början av varje nytt stycke, hela vägen till slutet. Jag tänker inte skämmas för det. Glaspärlespelet är kanske den tråkigaste bok jag nästan läst. Inte en enda kvinna av kött och blod finns där. Bara ett fåtal identitetslösa mödrar och andra barnafödande kroppar. Förutom ett vackert och nyfiket flickebarn som när tiden är mogen "ges bort" till hustru åt en lärling. Resten är olidligt sansade redogörelser för samtal mellan diverse torrfnöskiga män på en eller annan plats inom den akademiska, teologiska eller kyrkliga hierarkin.
Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:
"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."
Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.
Så. Nu har jag sagt mitt.
Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:
"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."
Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.
Så. Nu har jag sagt mitt.
tisdag 24 juli 2007
Thommy och jag
Det spelar ingen roll vad som är sanning och vad som är lögn och förbannad dikt, så länge lögnena bara är lika underhållande som Thommy Berggrens. Kanske har han som ambition att berätta sanningen, men någonstans på vägen tycks berättelsen själv ta över. Kanske ser han hungern tändas i åhörarens ögon, och så kan han liksom inte låta bli. Att bre på lite. Att skarva här och där. Att dramatisera. Att skådespela.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
måndag 23 juli 2007
Dan före dan före dan
Har läst drygt hundra sidor i Glaspärlespelet nu. Ska den aldrig ta slut?
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
söndag 22 juli 2007
Tillbaka till skräckens barndom
Gårdagens försök att vara kreativ i sällskap ledde till två timmar någorlunda koncentrerat skrivande, följt av tio timmar trevligt samtal, underblåst av en väl avvägd och, av min kompanjon, generöst sponsrad berusning. Någonstans på mitten fanns det också plats för en glass och Amityville Horror.
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
lördag 21 juli 2007
16 år gammal
I Amelias test för att avgöra din biologiska ålder fick jag 14 positiva minuspoäng och lär sålunda vara sisådär 16 år gammal. Skulle jag skaffa hund, pojkvän, oroa mig lite mindre och börja använda tandtråd dagligen skulle jag kunna pressa ner min ålder ytterligare några år och återvända till en tidpunkt före puberteten. Jag är rätt glad att slippa göra om allt det där en andra gång och passar mig nog för hundar och tandtråd. Men jag har inget emot att av Amelia plötsligt ha fått ett drygt decennium extra till skänks för att förverkliga mina drömmar. Det är inte alltid man erhåller så fina presenter.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
fredag 20 juli 2007
Sås och potatis, tegel och fluff
Bibliotek i all ära. Själv tycker jag inte om att läsa låneböcker. Det finns inga förnuftsbaserade skäl till det. Egentligen är det ju idealiskt. Det är gratis. Det är miljöekonomiskt. Man slipper krånglet med att förvara en massa papper när man läst klart. Är man ute i god tid kan man till och med lägga vantarna på helt nyutgivna böcker och hålla sig á jour med de senaste turerna i den litterära debatten. Ändå gillar jag det inte.
När jag någon gång försökt motivera detta, såväl för mig själv som för andra, har jag beskrivit känslan av att inte vara ensam med boken. Innehållet, berättelsen, är man förstås aldrig ensam om. Men när jag läser en lånebok får jag alltid en känsla av att en massa främlingar, det vill säga alla de som tidigare läst samma volym, hänger över axeln på mig och stirrar ner i texten. Jag anar deras reaktioner. Ibland tycker jag till och med att de skrattar på fel ställe. Det är stressande och störande. Särskilt om dessa tidigare läsare har vikt hundöron i boken, gjort idiotiska understrykningar och klottrat obegripliga hänvisningar i marginalen.
Det hör också till saken att jag över huvud taget inte gillar att dela saker. Antingen är en grej min och bara min, eller så är den någon annans och då vill jag inte ha den. Det är förstås en mycket snål, kontrollerande och allmänt osympatisk hållning, men det kan inte hjälpas. Jag vill ha tydliga gränser mellan mitt och andras. Precis som när man är liten och inte vill att såsen på tallriken nuddar vid potatisen (för säkerhets skull undvek jag som barn förresten sås helt och hållet).
Att öppna en ny, otörnad och obläddrad bok, är däremot en sällsam njutning. Hur många som än läst historien tidigare öppnar den sig nu för mig och bara för mig. Inga lättköpta idioter eller överbelästa bättrevetare flåsar mig i nacken med sina kommentarer. Jag är i fred och kan ta mig den tid jag behagar. En dag eller en månad. Det varierar.
Just idag har jag emellertid inga pengar över till böcker, inte ens för alla pocketar som reas ut i olika sommarkampanjer. Så i väntan på lönen har jag fått vända mig till min egen bokylla, där det ju står ett eller annat som jag ännu inte gittat läsa. Valet senast föll på Herman Hesses Glaspärlespelet.
Stäppvargen var ju intressant. Och som tonåring ramlade jag över hans Siddhartha och blev ögonblickligen fascinerad. Vid ett tillfälle i våras gjorde jag dessutom ett lättsamt personlighetstest på nätet, där man genom att svara på ett fåtal frågor blev identifierad med en bok. I mitt fall blev det just Siddhartha (sökande, ensam individualist - tja, nja, njo). Så då kanske det var dags för en ny Hesse nu.
Men ack! Hur trälig den är! Efter att ha klämt mig genom inledningen med uppbådande av en stor portion envishet, är jag redan utled när själva historien ska börja på allvar. Jag härdar ut, men längtar egentligen bara efter att få bära hem en ny trave med frasiga, fluffiga pocketböcker från Bok & Bild på Drottninggatan, och sluka dem en efter en, i giriga munsbitar, som gräddbakelser. Men det är ännu en vecka kvar innan slantarna klirrar in, och under tiden tuggar jag vidare på min torra tegelpanna. Förr eller senare borde jag väl upptäcka varför den anses vara så bra. Jag hoppas vid gudarna att det händer inom någon av de närmaste sidorna.
När jag någon gång försökt motivera detta, såväl för mig själv som för andra, har jag beskrivit känslan av att inte vara ensam med boken. Innehållet, berättelsen, är man förstås aldrig ensam om. Men när jag läser en lånebok får jag alltid en känsla av att en massa främlingar, det vill säga alla de som tidigare läst samma volym, hänger över axeln på mig och stirrar ner i texten. Jag anar deras reaktioner. Ibland tycker jag till och med att de skrattar på fel ställe. Det är stressande och störande. Särskilt om dessa tidigare läsare har vikt hundöron i boken, gjort idiotiska understrykningar och klottrat obegripliga hänvisningar i marginalen.
Det hör också till saken att jag över huvud taget inte gillar att dela saker. Antingen är en grej min och bara min, eller så är den någon annans och då vill jag inte ha den. Det är förstås en mycket snål, kontrollerande och allmänt osympatisk hållning, men det kan inte hjälpas. Jag vill ha tydliga gränser mellan mitt och andras. Precis som när man är liten och inte vill att såsen på tallriken nuddar vid potatisen (för säkerhets skull undvek jag som barn förresten sås helt och hållet).
Att öppna en ny, otörnad och obläddrad bok, är däremot en sällsam njutning. Hur många som än läst historien tidigare öppnar den sig nu för mig och bara för mig. Inga lättköpta idioter eller överbelästa bättrevetare flåsar mig i nacken med sina kommentarer. Jag är i fred och kan ta mig den tid jag behagar. En dag eller en månad. Det varierar.
Just idag har jag emellertid inga pengar över till böcker, inte ens för alla pocketar som reas ut i olika sommarkampanjer. Så i väntan på lönen har jag fått vända mig till min egen bokylla, där det ju står ett eller annat som jag ännu inte gittat läsa. Valet senast föll på Herman Hesses Glaspärlespelet.
Stäppvargen var ju intressant. Och som tonåring ramlade jag över hans Siddhartha och blev ögonblickligen fascinerad. Vid ett tillfälle i våras gjorde jag dessutom ett lättsamt personlighetstest på nätet, där man genom att svara på ett fåtal frågor blev identifierad med en bok. I mitt fall blev det just Siddhartha (sökande, ensam individualist - tja, nja, njo). Så då kanske det var dags för en ny Hesse nu.
Men ack! Hur trälig den är! Efter att ha klämt mig genom inledningen med uppbådande av en stor portion envishet, är jag redan utled när själva historien ska börja på allvar. Jag härdar ut, men längtar egentligen bara efter att få bära hem en ny trave med frasiga, fluffiga pocketböcker från Bok & Bild på Drottninggatan, och sluka dem en efter en, i giriga munsbitar, som gräddbakelser. Men det är ännu en vecka kvar innan slantarna klirrar in, och under tiden tuggar jag vidare på min torra tegelpanna. Förr eller senare borde jag väl upptäcka varför den anses vara så bra. Jag hoppas vid gudarna att det händer inom någon av de närmaste sidorna.
torsdag 19 juli 2007
Det brinner i martallens topp
Har tillbringat större delen av den här dagen i Roslagens famn. Eller i alla fall Roslagsbanans famn. Uppretad och frustrerad, på jakt efter en sommaröppen arbetsförmedling.
Den jag gick till förra gången (första och enda gången) jag var inskriven låg i Mörby Centrum. Utan att meddela detta på hemsidan har de emellertid sommarstängt den och hänvisar via en lapp på dörren till Täby. Så jag tog bussen dit, missade hållplatsen eftersom Täby Centrum tydligen stavas Tibble skola på SL:ska, och fick vänta i en kvart på bussen åt andra hållet. Allt mer våldsbenägen kom jag till slut ändå fram, varvid det emellertid visade sig att gatuadressen naturligtvis inte alls låg i Täby, som påstått, utan i Roslags Näsby.
Vid det här laget var jag redan så sur att jag åkte Roslagsbanan åt fel håll och fick vänta i tjugo minuter på perrongen för att åka två stationer tillbaka.
Det enda som var bra med den sinnesstämning jag nu befann mig i var att den passade utmärkt när jag i väntan på tåget tog fram skrivboken ur väskan och rafsade ner de sista sidorna på utkastet till den psykologiskt labila och allmänt klaustrofobiska novell jag började på för en vecka sedan. 90 handskrivna A5-sidor, producerade i ett nära nog maniskt tillstånd med alltför lite sömn och en hjärna som stundtals känts på väg att ta fyr och flamma upp i en sprakande låga. Foff bara.
Jag hoppas det håller i sig. Farten. Intensiteten. Kanske också ilskan. Den är välkommen. Sorg får inte fäste på stenar som rullar, eller hur det nu var. Kanske kan kreativiteten slå som en bro över nedstämdheten, tillräckligt lång för att mitt humör redan ska vara på väg upp när farten till slut går ner. Vi får se.
Mannen på förmedlingen var i alla fall föredömligt snabb och smidig att ha att göra med. Han lyckades till och med lugna ner den här stridslystna kvinnan, som just stormat in i lokalen som ett blixtrande åskmoln, mullrande av missnöje med hela situationen. Det var några knapptryckningar bara så var jag tillbaka på tåget (åt rätt håll till den här gången) och anlände mot förmodan i god tid till det jobb jag faktiskt fortfarande har.
Inom någon vecka lär jag väl få veta hur det blir. I alla fall när det gäller min försörjning. Det är inte utan att det börjar kännas som hög tid nu, för lite goda nyheter överlag.
Den jag gick till förra gången (första och enda gången) jag var inskriven låg i Mörby Centrum. Utan att meddela detta på hemsidan har de emellertid sommarstängt den och hänvisar via en lapp på dörren till Täby. Så jag tog bussen dit, missade hållplatsen eftersom Täby Centrum tydligen stavas Tibble skola på SL:ska, och fick vänta i en kvart på bussen åt andra hållet. Allt mer våldsbenägen kom jag till slut ändå fram, varvid det emellertid visade sig att gatuadressen naturligtvis inte alls låg i Täby, som påstått, utan i Roslags Näsby.
Vid det här laget var jag redan så sur att jag åkte Roslagsbanan åt fel håll och fick vänta i tjugo minuter på perrongen för att åka två stationer tillbaka.
Det enda som var bra med den sinnesstämning jag nu befann mig i var att den passade utmärkt när jag i väntan på tåget tog fram skrivboken ur väskan och rafsade ner de sista sidorna på utkastet till den psykologiskt labila och allmänt klaustrofobiska novell jag började på för en vecka sedan. 90 handskrivna A5-sidor, producerade i ett nära nog maniskt tillstånd med alltför lite sömn och en hjärna som stundtals känts på väg att ta fyr och flamma upp i en sprakande låga. Foff bara.
Jag hoppas det håller i sig. Farten. Intensiteten. Kanske också ilskan. Den är välkommen. Sorg får inte fäste på stenar som rullar, eller hur det nu var. Kanske kan kreativiteten slå som en bro över nedstämdheten, tillräckligt lång för att mitt humör redan ska vara på väg upp när farten till slut går ner. Vi får se.
Mannen på förmedlingen var i alla fall föredömligt snabb och smidig att ha att göra med. Han lyckades till och med lugna ner den här stridslystna kvinnan, som just stormat in i lokalen som ett blixtrande åskmoln, mullrande av missnöje med hela situationen. Det var några knapptryckningar bara så var jag tillbaka på tåget (åt rätt håll till den här gången) och anlände mot förmodan i god tid till det jobb jag faktiskt fortfarande har.
Inom någon vecka lär jag väl få veta hur det blir. I alla fall när det gäller min försörjning. Det är inte utan att det börjar kännas som hög tid nu, för lite goda nyheter överlag.
onsdag 18 juli 2007
måndag 16 juli 2007
Pausfågel (9) - Kära gamla Grand...
Ur Gellert Tamas Lasermannen:
"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.
Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.
Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.
'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.
För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.
Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.
'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'
'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'
'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'
Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'
Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'
Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"
Från svt.se:
"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.
Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.
Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.
Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."
"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.
Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.
Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.
'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.
För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.
Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.
'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'
'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'
'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'
Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'
Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'
Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"
Från svt.se:
"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.
Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.
Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.
Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."
lördag 14 juli 2007
Propplösning
Skrivkramp är som blodproppar. Det sätter sig i lederna som stora klumpar och täpper till. Armarna domnar. Musklerna stelnar. Humöret tar stryk och förr eller senare rullar det stora vemodet in.
Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.
Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.
Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.
Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.
Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.
Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.
Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.
Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.
fredag 13 juli 2007
Biografi (9) - Fortsättningen på slutet
Såja, nu är vi alla avskedade.
Till och med tionde augusti (men inte en dag längre) drivs kedjan vidare av konkursförvaltarna i hopp om att en ny intressent dessförinnan ska träda fram och vilja köpa biograferna. Personalen flyter med så länge. Skulle den nya ägaren behöva anställa har vi förtur till platserna, enligt gällande turordningsregler. Men just nu informeras vi mest om lönegarantier, uppsägningstider och ams-procedurer.
Här i Sickla fyller Harry Potter och Fenixordern stora salongen till bristningsgränsen. Förvandlar den till en puttrande kastrull full med popcorn.
Alltid lönar det någon.
Till och med tionde augusti (men inte en dag längre) drivs kedjan vidare av konkursförvaltarna i hopp om att en ny intressent dessförinnan ska träda fram och vilja köpa biograferna. Personalen flyter med så länge. Skulle den nya ägaren behöva anställa har vi förtur till platserna, enligt gällande turordningsregler. Men just nu informeras vi mest om lönegarantier, uppsägningstider och ams-procedurer.
Här i Sickla fyller Harry Potter och Fenixordern stora salongen till bristningsgränsen. Förvandlar den till en puttrande kastrull full med popcorn.
Alltid lönar det någon.
onsdag 11 juli 2007
Att vinna tid genom att förlora den
För en dryg månad sedan hade jag ett intressant samtal med en man i en hotellbar. Bland mycket annat berättade han för mig vilket tips han hade fått från en etablerad skribent, när han själv inledde sin karriär som manusförfattare. Tipset gick huvudsakligen ut på att veta när det är dags att ge upp. Om en text spontant inte fungerar ska man inte försöka tvinga den. Det går inte. Visst kan man skriva om ett par gånger, räta till ett och annat. Men kör man fast på allvar är det bättre att bara dra ett streck över det hela. För då saknades redan från början det som var menat att ge texten liv, hjärtat, lungorna. Transfusioner i efterhand kommer bara att kännas konstruerade. De kommer förbli nödlösningar som ursprungstexten hela tiden vill stöta ifrån sig. Så i stället för att slösa tid på något som ändå är dödfött, bör man inse faktum och börja om med något annat.
Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.
När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.
Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.
Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.
Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.
När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.
Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.
Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.
tisdag 10 juli 2007
Biografi (8) - The end
Satt och skrev ett långt blogginlägg om hur härligt det var att vara tillbaka i biobranchen efter två förtärande veckor i klädbutik, och om skräckfilmsfestivalen som pågår nu, och om mina egna smarta åsikter om den genren överlag, när min chef ringde och berättade.
Astoria Cinemas har gått i konkurs.
Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.
Sorg kanske? Jo det är nog sorg.
***
Konkurs, alltså.
Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:
1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.
2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?
3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?
4) En stor sorg och uppgivenhet...
5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.
6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.
7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?
Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.
Astoria Cinemas har gått i konkurs.
Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.
Sorg kanske? Jo det är nog sorg.
***
Konkurs, alltså.
Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:
1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.
2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?
3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?
4) En stor sorg och uppgivenhet...
5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.
6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.
7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?
Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.
måndag 9 juli 2007
Ett besök i deckargenren
Det senaste dygnet har min lägenhet fungerat som utkikspost för länskriminalen. Över internradion kallar de den rätt och slätt för "kvarten".
När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.
Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.
Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.
-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!
Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.
Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.
Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.
Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.
-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.
-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.
I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.
När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.
Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.
Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.
-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!
Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.
Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.
Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.
Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.
-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.
-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.
I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.
söndag 8 juli 2007
Mikroorganismer
Till biblioteket i Katrineholm kom härom dagen en tant som önskade lämna tillbaka den bok som hon just hämtat ut. Det hade skett ett litet missöde, sa hon. I vanliga fall brukade det gå alldeles utmärkt att köra låneböckerna i mikrovågsugnen. Men nu, när de börjat klistra in datachip på pärmens insida, hade den gamla rutinen misslyckats kapitalt. Trots att det ju faktiskt var ett mikrochip, hade boken börjat spraka, sa hon, och pyra, och sedan hade boken börjat brinna. Så nu ville hon inte ha den längre.
Förvirrat tog bibliotikarien emot boken och konstaterade att den mycket riktigt bar spår av märkliga brandskador. Det såg ut som om någon bränt sig rakt igenom hela volymen med en stor cigarr. När den första bestörtningen släppte och de uppenbara frågorna till slut började ta form i bibliotikariens huvud, var tanten emellertid redan borta.
Så i bibliotektes fikarum samlades personalen runt den söndermikrade volymen för att spekulera i tantens inre liv. Tyckte hon om varma böcker? Eller var det där med mikron en tvångstanke? Kanske mikrade hon även sina kläder, skor och hemtextilier? Kanske hade hon bacillskräck? Det sista var nog den förklaring som låg närmast. Tydligen hade hela tanten, och boken hon lämnat tillbaka, förvisso sett ut som en enda stor, kryllande bacill. Men kanske var det bara andras baciller som tanten skrämdes av, och därför så finurligt försökte oskadliggöra med hjälp av mikrovågor, medan all den smuts hon själv alstrade snarare fungerade som en trygg och hemtrevlig sköld mot omvärldens alla mikrobiska faror?
Varken du eller jag eller Katrineholms bibliotekspersonal kommer kanske någonsin att få svar på dessa frågor. Men med tanten i gott minne, och innan jag själv förvandlas till en sådan där outgrundlig existens som drar runt på stan i lortiga kläder och pratar högt för sig själv, ska jag idag försöka utrota en eller annan bakterie här i mitt eget hem.
Först ut: dammsugaren.
Förvirrat tog bibliotikarien emot boken och konstaterade att den mycket riktigt bar spår av märkliga brandskador. Det såg ut som om någon bränt sig rakt igenom hela volymen med en stor cigarr. När den första bestörtningen släppte och de uppenbara frågorna till slut började ta form i bibliotikariens huvud, var tanten emellertid redan borta.
Så i bibliotektes fikarum samlades personalen runt den söndermikrade volymen för att spekulera i tantens inre liv. Tyckte hon om varma böcker? Eller var det där med mikron en tvångstanke? Kanske mikrade hon även sina kläder, skor och hemtextilier? Kanske hade hon bacillskräck? Det sista var nog den förklaring som låg närmast. Tydligen hade hela tanten, och boken hon lämnat tillbaka, förvisso sett ut som en enda stor, kryllande bacill. Men kanske var det bara andras baciller som tanten skrämdes av, och därför så finurligt försökte oskadliggöra med hjälp av mikrovågor, medan all den smuts hon själv alstrade snarare fungerade som en trygg och hemtrevlig sköld mot omvärldens alla mikrobiska faror?
Varken du eller jag eller Katrineholms bibliotekspersonal kommer kanske någonsin att få svar på dessa frågor. Men med tanten i gott minne, och innan jag själv förvandlas till en sådan där outgrundlig existens som drar runt på stan i lortiga kläder och pratar högt för sig själv, ska jag idag försöka utrota en eller annan bakterie här i mitt eget hem.
Först ut: dammsugaren.
lördag 7 juli 2007
Alternativa (rygg-) slut
Min arma länd läker så sakterliga och tavlan närmar sig sin fullbordan. Jag låter färgen sätta sig och intrycken klarna. Har man stått och stirrat allt för länge på samma fläck kan man inte längre lita på sin egna ögon. Men efter ett par dagars paus brukar felen poppa upp ett efter ett och då kan jag också räta till dem.
Under tiden ligger jag på rygg och läser tantsnusk sanktionerat av Nordiska rådet. Jan Kjaerstad igen, första delen i triologin om Jonas Wergeland. Jag hittade mittenboken bland i ett magert hotellbibliotek i Hat Lamai, på Koh Samui i Thailand i vintras, och flydde in i den för att slippa ta itu med det så kallade paradiset utanför bungalown. När jag kom hem gav jag bort pocketen till en vän som jag trodde skulle tycka om den, hittade oväntat ett sista exemplar av tredje delen i en bokhandel i Mörby Centrum och letade sedan förgäves i flera veckor efter den första, tills samme vän upptäckte den i bokhyllan hos en bekant och på förfrågan om han fick låna den istället fick den i present. Det är det exemplaret jag nu i min tur lånar och läser.
Jag gillar det slumpmässiga i den här hela proceduren - med tre böcker spridda över stora geografiska områden, utlånade och överlåtna - för det passar så bra ihop med böckernas innehåll. Det gör heller ingenting alls att jag läser böckerna i fel ordning: 2, 3, 1. De uppmuntrar rent av till en sådan alternativ omstrukturering. Gång på gång ifrågasätter de den sedvanliga kronologin i ett liv och letar ideligen efter andra infallsvinklar, som om det går att vända på orsak och verkan, bara genom att i efterhand vända på ordningsföljden. Och om man väljer att berätta en vacker episod sist, går det kanske att få en sorglig historia att sluta lyckligt. Som att lyssna på Ted Gärdestads Sol, vind och vatten idag, och genom att koncentrera sig på textraden "För jag, jag tror att livet får ett lyckligt slut" kan bortse från det faktum att det i hans fall slutade så tragiskt, framför ett tåg.
Ryggraden är dessutom central i Jonas Wergelands fiktiva levnad. Så kanske är mitt nuvarande tillstånd bara bra med tanke på inlevelsen. Jag kan så att säga inbilla mig att min aviga kota är en pendang till drakbenet eller silvertråden i Jonas egen rygg, och inte alls bara det trista resultatet av att jag förlyft mig på fula kläder.
Det är bara hundra sidor kvar av första och för mig sista delen nu. När de ofrånkalleligen är slut måste jag hitta något nytt som håller hjärnan i rörelse, för att jag ska kunna sätta igång med min egen bok igen. Tavlan är ju snart klar, som sagt. Efter det, och efter min planerade storstädning, finns inte längre några ursäkter.
Under tiden ligger jag på rygg och läser tantsnusk sanktionerat av Nordiska rådet. Jan Kjaerstad igen, första delen i triologin om Jonas Wergeland. Jag hittade mittenboken bland i ett magert hotellbibliotek i Hat Lamai, på Koh Samui i Thailand i vintras, och flydde in i den för att slippa ta itu med det så kallade paradiset utanför bungalown. När jag kom hem gav jag bort pocketen till en vän som jag trodde skulle tycka om den, hittade oväntat ett sista exemplar av tredje delen i en bokhandel i Mörby Centrum och letade sedan förgäves i flera veckor efter den första, tills samme vän upptäckte den i bokhyllan hos en bekant och på förfrågan om han fick låna den istället fick den i present. Det är det exemplaret jag nu i min tur lånar och läser.
Jag gillar det slumpmässiga i den här hela proceduren - med tre böcker spridda över stora geografiska områden, utlånade och överlåtna - för det passar så bra ihop med böckernas innehåll. Det gör heller ingenting alls att jag läser böckerna i fel ordning: 2, 3, 1. De uppmuntrar rent av till en sådan alternativ omstrukturering. Gång på gång ifrågasätter de den sedvanliga kronologin i ett liv och letar ideligen efter andra infallsvinklar, som om det går att vända på orsak och verkan, bara genom att i efterhand vända på ordningsföljden. Och om man väljer att berätta en vacker episod sist, går det kanske att få en sorglig historia att sluta lyckligt. Som att lyssna på Ted Gärdestads Sol, vind och vatten idag, och genom att koncentrera sig på textraden "För jag, jag tror att livet får ett lyckligt slut" kan bortse från det faktum att det i hans fall slutade så tragiskt, framför ett tåg.
Ryggraden är dessutom central i Jonas Wergelands fiktiva levnad. Så kanske är mitt nuvarande tillstånd bara bra med tanke på inlevelsen. Jag kan så att säga inbilla mig att min aviga kota är en pendang till drakbenet eller silvertråden i Jonas egen rygg, och inte alls bara det trista resultatet av att jag förlyft mig på fula kläder.
Det är bara hundra sidor kvar av första och för mig sista delen nu. När de ofrånkalleligen är slut måste jag hitta något nytt som håller hjärnan i rörelse, för att jag ska kunna sätta igång med min egen bok igen. Tavlan är ju snart klar, som sagt. Efter det, och efter min planerade storstädning, finns inte längre några ursäkter.
torsdag 5 juli 2007
Invalido
Med hjälp av 400 milligrams ipren, dubbla Orange Delila och en gammal dosa sydafrikanskt tigerbalsam har jag förvandlat min deprimerande konvalesens till en kreativ semester.
Det är något i ryggen som hoppat fel igen. Jag kan aldrig ta i bara lagom när det är mycket att göra. Jag ska alltid vara så snabb och duktig och hinna med. Så går det som det går. Men hade jag inte så ont och gick miste om en dagslön skulle jag ändå tacka min länd för att den så påpassligt låter mig att vara hemma och måla.
Psykosomat? Fan vet.
Det är något i ryggen som hoppat fel igen. Jag kan aldrig ta i bara lagom när det är mycket att göra. Jag ska alltid vara så snabb och duktig och hinna med. Så går det som det går. Men hade jag inte så ont och gick miste om en dagslön skulle jag ändå tacka min länd för att den så påpassligt låter mig att vara hemma och måla.
Psykosomat? Fan vet.
tisdag 3 juli 2007
Kläck
Något har släppt i skallen på mig. Boken som för ett par veckor sedan kändes stelnad och död har åter börjat röra på sig. Det som såg ut som hopplöst röse med gamla stenklumpar visar sig plötsligt vara en lovande täppa med ägg och nu kläcks de, en efter en på löpande band. Texten spricker upp och lever igen, piper och flaxar. Det får det att pirra i magen på mig, nästan som i förälskelse - en nervositet inför möjligheterna, blandat med en oro att allt bara är inbillning och när som helst ska tas ifrån en.
Såg Amadeus på teve härom dagen och tänkte på nytt att man ska lita till de spontana infallen, inte låta förnuftet bre ut sig och komma med snustorra invändningar. Genialiteten kommer av sig själv, och gör den inte det är det ingen idé att krysta och forsera. De bästa idéerna är de som plötsligt bara öppnar sig i hjärnan på en, till synes sprungna ur ingenting. Som om det faktiskt funnes en annan dimension, alldeles intill vår egen, där alla de smarta idéerna redan svävar omkring fix färdiga, och att en eller annan då och då som av en slump råkar slinka över till vår sida. Man känner igen dem på att de ögonblickligen känns självklara. Som om de egentligen alltid har existerat, även om ingen tidigare har sett dem. Och att det enda man själv egentligen bidrar med är att upptäcka dem och synliggöra dem även för andra.
Men sådant där flum tror jag inte på.
Såg Amadeus på teve härom dagen och tänkte på nytt att man ska lita till de spontana infallen, inte låta förnuftet bre ut sig och komma med snustorra invändningar. Genialiteten kommer av sig själv, och gör den inte det är det ingen idé att krysta och forsera. De bästa idéerna är de som plötsligt bara öppnar sig i hjärnan på en, till synes sprungna ur ingenting. Som om det faktiskt funnes en annan dimension, alldeles intill vår egen, där alla de smarta idéerna redan svävar omkring fix färdiga, och att en eller annan då och då som av en slump råkar slinka över till vår sida. Man känner igen dem på att de ögonblickligen känns självklara. Som om de egentligen alltid har existerat, även om ingen tidigare har sett dem. Och att det enda man själv egentligen bidrar med är att upptäcka dem och synliggöra dem även för andra.
Men sådant där flum tror jag inte på.
söndag 1 juli 2007
Titanium white
Jag försöker få saker att glänsa. Det har ingenting med farmors silverljusstakar att göra. Det hade varit enkelt. Istället handlar det om olja.
Mer specifikt handlar det om kontraster mellan ljus och mörker. Ju tvärare kast, dess större lyster. I bästa fall kan man få saker att stråla som om de verkligen var upplysta inifrån. Men då måste man nog vara skickligare än jag.
Det handlar om vinklar också. Det fick jag om inte annat lära mig av extrauppgifterna i mellanstadiets mattebok. Om de mest grundläggande lagarna för hur saker studsar. Om de spegelvända vinklarna mellan en reflekterad ljuskälla och dess betraktare. Betraktaren som alltså redan från början är en del av målningen. Fastän han tror att han är osynlig, att han tjuvgluttar bara, har han i själva verket varit där hela tiden - på en tänkt punkt strax framför duken, i spegelvänd vinkel mot de infallande strålarna - precis lika närvarande som ljuskällan själv. Inmålad och förutsedd. För glansens skull. Eftersom de ställen i motivet där ljuset faller in, reflekteras och slutligen träffa betraktaren rakt i ögat, måste vara de ställen som också glänser starkast.
Det är där man hittar fläckarna av titanium white, oblandad och pålagd med rentvättad pensel.
På det hela taget handlar det om att bygga upp ett tredimensionellt rum inuti en platt yta och att sedan låta ett tänkt ljus falla in i detta fiktiva rum, snett uppifrån, och få det att studsa i spegelvänd vinkel mot just de rätta kanterna så att det träffar dig i ögat som en stickande solkatt och lurar dig att kisa medan dina pupiller dras ihop.
Det vill säga, om jag lyckas.
Allt jag har till mitt förfogande är en tub med vit oljefärg. Och med den ska jag måla ljus inuti din hjärna.
Mer specifikt handlar det om kontraster mellan ljus och mörker. Ju tvärare kast, dess större lyster. I bästa fall kan man få saker att stråla som om de verkligen var upplysta inifrån. Men då måste man nog vara skickligare än jag.
Det handlar om vinklar också. Det fick jag om inte annat lära mig av extrauppgifterna i mellanstadiets mattebok. Om de mest grundläggande lagarna för hur saker studsar. Om de spegelvända vinklarna mellan en reflekterad ljuskälla och dess betraktare. Betraktaren som alltså redan från början är en del av målningen. Fastän han tror att han är osynlig, att han tjuvgluttar bara, har han i själva verket varit där hela tiden - på en tänkt punkt strax framför duken, i spegelvänd vinkel mot de infallande strålarna - precis lika närvarande som ljuskällan själv. Inmålad och förutsedd. För glansens skull. Eftersom de ställen i motivet där ljuset faller in, reflekteras och slutligen träffa betraktaren rakt i ögat, måste vara de ställen som också glänser starkast.
Det är där man hittar fläckarna av titanium white, oblandad och pålagd med rentvättad pensel.
På det hela taget handlar det om att bygga upp ett tredimensionellt rum inuti en platt yta och att sedan låta ett tänkt ljus falla in i detta fiktiva rum, snett uppifrån, och få det att studsa i spegelvänd vinkel mot just de rätta kanterna så att det träffar dig i ögat som en stickande solkatt och lurar dig att kisa medan dina pupiller dras ihop.
Det vill säga, om jag lyckas.
Allt jag har till mitt förfogande är en tub med vit oljefärg. Och med den ska jag måla ljus inuti din hjärna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
