Efter stormen - tystnaden

Efter två månaders intensiv sysselsättning med allsköns göromål (projekt, sidoprojekt, allmäna utsvävningar) passerade jag idag - i och med att utställningen invigts i god ordning i foajén på biografen Grand - slutligen mållinjen. För första gången på... jag vet inte hur länge, har jag i detta nu inget brådskande inplanerat, inget akut måste som borde tas om hand, helst i dag eller åtminstone i morgon. Jag har inte ens en halloween-fest att gå till på lördag.

Efter det lilla minglet på biografen tog jag sålunda bara tunnelbanan hem igen, med det som blev kvar av vernissagevinet, och sitter nu i tystnaden och känner mig skrämmande tom. Tänker att allting väl förmodligen kommer ikapp mig nu. Flytten, omvälvningen, nervositeten som jag sköt undan eftersom det inte fanns tid för den när den väl var befogad, förkylningen som inte fått rum att bryta ut. Tänker att det nog är lika bra att släppa fram monstren nu, förr som senare, och låta dem rumla av sig, för att sen förhoppningsvis ge sig av.

Så jag låter tystnaden bre ut sig, och hör det som rör sig i oro där inne.

Tänker att det kan bli en intressant vecka framöver.

Ett slut, ny början

En filmisk epok går i graven.

I ungefär 15 år har videobutiken Casablanca legat på sin nuvarande adress på Sveavägen och har med sitt rika utbud, personliga tilltal och egensinnigt organiserade kaos vunnit hjärtat hos många av Stockholms cineaster. I veckan tas butiken över, och renoveras, av kedjan Video Town.

Namnet, det inarbetade varumärket, bevaras klokt nog. Och man får väl hoppas och tro att den nya ägaren fortsätter i gamla banor, med brett utbud och låga priser. Men inredningen lär väl på gott och ont bli både fräschare och mer strömlinjeformad sedan den inhyrda arkitekten sagt sitt.

Så för att i någon mån bevara det gamla för eftervärlden gick jag dit i går och tog en serie minnesbilder. Här kommer de. Som ett litet requiem.

Lägesrapport (9)

Läser (medan författaren jagas av skurkar och sedemera bjuds in av Akademien): Gomorra av Roberto Saviano.

Hittar så klart: En kommentar till det hela av den svenska neapelskildraren Maja Lundgren.

Håller med Horace: Om att det reella hoten mot Roberto Saviano inte blir mindre bara för att en litterär akademi går ut och fördömer dem, och att det hur som helst inte går att argumentera verbalt med blodtörstiga banditer som själva argumenterar med AK 47:or.

Och påminns (i ett stickspår): Om en föreläsning på journalisthögskolan där en av lärarna (bortglömt vem) påpekade att en ståndpunkt (politisk eller moralisk) är intetsägande om dess motsats är nonsens - exempelvis: "Vi ska ta hand om våra gamla" eller "Det är dumt att mordhota en författare".

Men antar samtidigt: Att det för den mordhotade, till synes alltmer uppgivne, författaren själv måste göra en enorm skillnad att, efter att ha satt sitt liv på spel, åtminstone veta att han har de rättrådigas stöd, hur tandlöst det än må vara.

Går: Från det ena till det andra.

Och sörjer i det lilla: Att de flesta löven redan fallit.

Äter: Hembakade lantbröd med ost och smör.

Suger på: Min brända fingertopp.

Beställer: Visitkort.

Längtar (ofta desperat) efter: En större makt över tiden.

Andas in: Oleum Basileum, enligt etiketten "traditionellt använt för lindring vid förkylningssymptom som täppt näsa och hosta", och med deklarationen: Pepparmyntsolja, Vintergrönolja, Eukalyptusolja, Enbärsolja, Kajeputolja, Kryddnejlikeolja.

Känner mig: Kanske lite bättre efteråt.

Extremt etermåleri

I vanliga fall har jag radion på när jag målar. I morse målade jag i den.

Som tidigare nämnts var det Morgonpasset i P3 som bjudit in mig för att (förhoppningsvis) försköna studio 13 med ett porträtt av frukostshowens trevliga programledare, Olle Garp och Martina Thun. Sändningstiden är på knappa fyra timmar. Sonika fick jag lika många (få) knappa timmar på mig att färdigställa tavlan, från första pennkrafs till signatur. Jag har aldrig haft sådan hög puls när jag målat tidigare. Jag har heller aldrig målat så mycket så tidigt. Eller så snabbt. Det är inte för inte jag kallade äventyret för ett slags extreme oil painting.

På Morgonpassets hemsida kan ni se hur det hela växte fram. Och de närmsta trettio dagarna kan ni också höra intervjun i repris.

Själv har jag dock inte vågat lyssna på den än. Gud vet vad jag kan ha hasplat ur mig mellan pulsslagen, i ren och skär skaparstress.

Datum spikat

Torsdagen 30 oktober blir det vernissage, på biografen Grand, för en handfull av mina målningar.

Kanske bjuds det på lite vin också om ni har tur. Annars kan ni alltid komma förbi och kika i smyg någon av de kommande dagarna. Utställningen pågår i ungefär en månad från startdatum, förutsatt alltså att allmänheten inte river konsten från väggarna innan dess. Det är ju bevars både Bond-premiär och filmfestival under just denna period. Så skriker mina tavlor inte redan av förskräckelse kommer de väl göra det då.

Men mitt främsta bekymmer i nuläget är snarare att allt ska hinna torka tillräckligt till dess.

Det senaste motivet är så färskt att det sprattlar.

Litterärt vansinne

Mitt immunförsvar stämplade ut för semester igår. Det tyckte väl att det fick vara nog med släp och jäkt nu efter dryga två veckor av ingenting annat. Jag har egentligen inte tid att vara sjuk. Men tar tillfället i akt för att ändå få vila en smula.

Passar på att läsa ut Tintin: den kompletta guiden, som var intressant, men för min smak kanske lite väl inriktad på specifika detaljer, som bil- och flygplansmodeller, istället för på helhet och tolkning. Dessutom hade jag gärna sett mer skisser, fått veta mer om hur själva arbetet gick till. För det jag främst bär med mig efter läsningen är en vilja att själv lära mig att teckna med tusch.

Lagom till tillkännagivandet av detta års nobelpristagare i litteratur, läste jag ju också ut sista delen i en bokserie av förra årets vinnare, Doris Lessing. De fem volymerna i Våldets barn gavs ut mellan 1952 och 1969, och när jag googlar mig fram finner jag att det skulle dröja ytterligare tio år innan hon började skriva science fiction på allvar. Ändå leker hon med sådan tematik redan i den senare halvan av sista volymen av Våldets barn, och det är också där hon förlorar mig.

Efter att ha följt en mycket rak berättelse i mycket redogörande ton, om en mycket viljestark om än ambivalent ung kvinna med en mycket stark längtan till något mer, något större, någon annanstans, på cirka 1500 sidor, faller allt pladask för mig när samma kvinna till slut landar som hushållerska och sporadisk älskarinna i ett hus fullt av sinnessjuka människor. Martha blir själv sinnessjuk. Hon hör röster, börjar tro på telepati och när hon öppnar dörren för detta är det som att kasta sig in i ett "hav av ljud".

Nå. Jag hade kunnat köpa allt det där - det hade till och med kunnat vara intressant, och vi följer ju i viss mån Lessings egen psykologiska utveckling - om hennes tidigare så driftiga rollkaraktär samtidigt också velat förverkliga sig själv, något som ju varit hennes ledstjärna hela vägen fram till dess. Men oavsett vilket fullkomligt avskyr jag det avslutande kapitlet som utspelar sig i en tänkt framtid där Storbritannien drabbats av en stor katastrof och skickat sina invånare ut i förskingringen. Martha avslutar sålunda sina dagar på en liten ö utanför Skottlands kust, helt isolerad från all civilisation och utan el eller liknande bekvämligheter. Här finns endast en skock får, hon själv och en liten samling andra människor, varav ett flertal är små, oförstörda barn, som tydligen fötts med översinnliga gåvor som det vanliga samhället inte skulle förstå sig på...

Nu ogillar inte jag sådana historier per se. Det är ju exempelvis inget fel på fantasierna i The X-Men. Men i Lessings bokserie kommer vändningen alltför sent och alltför plötsligt för att läsaren ska vara med på noterna. Det håller inte ihop. Varesig i stil eller tema. Och det gör hela serien till en besvikelse. Då väljer jag hellre att bortse helt från sista delen och låta allt stanna vid Marthas resa, från Afrika till England. Även om allt på det viset blir rumphugget i gengäld.

Nästa påbörjade bok är Gomorra: en resa i camorrans land, om Neapels maffia som rent av sägs ha vassare tänder än sin motsvarigheten på Sicilien. Den börjar bra. Och så länge inte en karaktär i stil med Mighty Mouse opåkallat gör sitt intåg där på de sista tio sidorna, ska nog resten också vara till belåtenhet.

Hem ljuva hem

Spunk

Jag samlar blygsamma meriter till min minnesbank, som ett litet barn samlar sten och fjädrar. Senaste tillskottet, inhåvat igår:

En ack så flyktig kvart på Debasers stora scen.

Scenklädd

Äter banan iförd svart kortklänning med lampskärmsfransar. (Jag inte bananen.)

Måste snart dra till spelningen.

Känner mig som Joséphine Baker.

Klar igen

Cinemasurium

Istället för ett pris - förfining

När nobels litteraturpristagare avslöjades idag stod jag i en källare och sjöng ooo och aaa.

Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.

När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.

Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.

Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.

Inte längre

Sura toner

Jag har ofta svårt att acceptera att jag inte kan vara bäst på allt. Eller om inte bäst, så i alla fall bra. Och om inte allt, så åtminstone allt som jag lägger manken till för att bemästra. Jag hatar att behöva inse att jag då och då måste ha fel.

Efter att ha gått runt med en enorm, oförlöst stress i kroppen i flera veckor, sedan ägnat de senast fem dagarna åt att omvandla den stressen till febril framåtrörelse, att packa saker, nedmontera möbler, ställa upp detaljerade planer, slänga grovsopor, skura, springa staden runt med olika grejer, jobba när jag varit schemalagd, lägga mig sent och vakna tidigt, blev jag i dag gränslöst besviken när jag upptäckte att min hjärna var totalt oemottaglig för sångslingor.

Jag hatar att inte kunna. Jag hatar det. Det finns ingenting jag hatar mer än min egen sporadiska oförmåga. När den visar sitt fula tryne vill jag bara slå ihjäl den. Jag vill brotta ner den till marken och trampa inälvorna ur den. Sen vill jag dansa schottis i smeten som blir kvar.

Och när den, som idag, överrumplar mig bakifrån när jag som minst anar det och brottar mig till marken, vill jag bara gråta.

Jag är väl trött antagligen. Det är väl inte så sabla konstigt heller.