Det är författarens lott, tänker jag, att när hon väl lämnar ifrån sig en bok, har hon inte längre full kontroll över innehållet. Läsaren kommer utan
ågren att tolka den precis som hon själv vill. Och detta är väl också en del av charmen. Att inget konstverk någonsin blir färdigt. Att för var ny person som beskådar det, förvandlas det till något nytt, något annat, något som liknar det som konstnären/författaren en gång såg inuti sitt eget huvud, men som ändå aldrig är exakt detsamma.
Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till
Maja Lundgren. Jag fick hennes
mailadress i samband med
internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i
Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.
Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.
Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som
rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.
Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig,
ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.
Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i
Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan
ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.
Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
