Fler tankar om Strindberg

Kanske ligger nyckeln till berömmelse inte minst i den inte helt sunda förmågan att tro förbehållslöst på något vansinnigt.

Lägesrapport (32)

Läser: mig genom första och in i andra delen av 2666.

Undrar: om det är ett alltför slarvigt påstående att det som utmärker latinamerikanska författare är en lika kärleksfull som hänsynslös hantering av karaktärerna, det vill säga en stor och mycket finkalibrerad känsla för psykologin bakom allt, i kombination med plötsliga och gärna brutala ödeskast (samt, så klart, en över allting svävande närvaro av förtrollning) - vilket sammanslaget resulterar i en virvlande och mycket humoristisk storm till läsupplevelse.

Ser: Trädet, en mycket dum film vars enda behållning är att den får betraktaren att vilja åka på bilsemester i Australien.

Har: utöver den sett 23 andra filmer hittills i år, varav Medan åren går (förutom Soul Kitchen) kanske var bäst, även om gamla Brassed Off nog fick mig att gråta mest (så snart gruvarbetarna tutar i sin mässing väller tårarna fram och det börjar redan med Rodrigo's concierto Orangejuice) och Knight and Day faktiskt funkar alldeles utmärkt som fartfylld bakisrulle.

Skakar: efter ett par spanska löningsöl med jobbet, hand med en från Jämtland nyinflyttad biografkollega

och inser: att jag därmed lovat att visa honom Stockholm på longboard i sommar (jag kan inte åka longboard).

Lyckas: fem minuter senare åstadkomma sinnesvärldens mest spektakulära biljardstöt (eller snarare biljardmiss) genom att sänka den förbjudna vita bollen trots att den låg två decimeter från hålet (i perfekt linje) med en stor och skinande poängboll i vägen.

Är: förövrigt till förväxling lik en enarmad kvinna i Hedemora, enligt utsago.

Och går: på fest där värdinnan börjar brinna.

Skriver: under januaris mindre dramatiska stunder, första avsnittet till något som jag snart hoppas våga berätta vad det är.

Bakar: bröd.

Fyller: frysen med matlådor.

Tänker: på Strindberg (som skulle ha fyllt 162 år förra lördagen), på att han menade sig vara som mest kreativ direkt efter stora krascher, som skilsmässor.

Tänker: att förändring skapar dynamik, att kluvna atomer avger enorma mängder energi, plötsliga explosioner där ingenting är säkert och allting därför också möjligt, medan det stilla och trygga cementerar, både kroppen och tanken (för att tala med Per Hagman: det sätter sig som fett, fysiskt/mentalt).

Tänker: att jag kanske är lite som Strindberg, åtminstone i detta avseende, och som Dagerman som efter att tidigare ha suttit deprimerat tyst och sluten, tydligen brast ut i ett euforiskt skratt direkt efter en våldsam bilolycka, plötsligt upprymd, till synes lycklig - eftersom livet måste kännas om det alls ska vara någon mening med det, och för att en viss typ av hjärna blir glad av att skakas om (vilt och häftigt, som en snökula).

Sätter: med andra ord, tillvaron i gungning.

Flyttar: isär.

De dör hellre

Ann Heberlein skriver i dagens DN att män som söker sig själva flyr till spriten eller vildmarken. Kvinnor som vill finna sig själva förvandlar sig i stället ur till urmödrar och föder en massa barn.

Utropstecken. Frågetecken.

Är inte det kulturella motsatsparet snarare att män flyr bort från samhället, bort från familj och konventioner, rent fysiskt - eftersom den möjligheten ändå har getts dem. Medan kvinnor i samma desperata längtan efter något annat istället tar livet av sig - eftersom det i många fall har känts som den enda vägen ut.

Inte heller det en konstruktiv lösning så klart. Men i mina ögon en mer sann generalisering (och faktiskt mindre provocerande) än Heberleins påstående om mödraskapet som kvinnans väg till sig själv.

Om vi nu ska prata i extremer.

Särskilt som mödraskapet i sig kan vara ett nog så gott skäl att vilja fly civilisationen.

För satan!

Och så fick svära över morgontidningen för första gången i år också. Känns bra.

Lägesrapport (31)

Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.

Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),

Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.

Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.

Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),

och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).

Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).

Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".

Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.

Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.

Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).

Slår: in,

och packar: ned julklapparna i en lumparväska.

Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.

Klär: mig för tundravandring,

och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.

Hoppas: att vi en dag ses igen.

Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!

Brytpunkten

Försöker samla tankarna kring något vettigt att skriva om här.

Kanske något snärtigt om I'm Still Here. Ett inlägg som kunnat få rubriken "Skämskuddens njutning", "Socialt självmord - ett experiment" eller (med hänsyftning till filmen har premiär i Sverige först sedan det redan bekräftats att Jaquin Phoenix pinsamma förfall bara var en stor elaborerad bluff, vilket också gör dokumentären bitvis ointressant, bitvis intressant på ett helt annat sätt): "Taget ur sitt sammanhang".

Eller om att jag vann ett vad och nu gett mig i kast med att läsa det som visade sig vara vinsten: Stolthet och fördom och zombier. Mötet med en ny genre.

Eller så kunde jag kalkera någon av alla de där listorna jag skriver över saker som jag måste, borde och vill: research jag planerar, möten inför spännande projekt, jakten på en antik gammal skrivmaskin, briljanta idéer till nya målningar. Allt för att ni ska förstå hur otroligt upptagen och viktig jag i själva verket är.

En påminnelse om utställningen på lördag.

Eller något puttrigt om julen, alla duktiga inköp och cholkadkolakok.

Istället återkommer tankarna ideligen till det som eventuellt är resultatet av alla dessa osorterade tankar och planer, något som jag väl egentligen borde låta bli att skriva om alls.

Det som jag tror måste ha varit min första regelrätta lilla panikångestepisod.

Jag stod på jobbet när allt plötsligt krampade samman och min första tanke var att "Oj, nu får jag visst en hjärtattack", följt av "Eller så tror jag bara det eftersom jag har panikångest, och i så fall är det ingen fara". Och eftersom jag inte riktigt hade tid att dö just då förlitade jag mig på det senare, fortsatte med mina sysslor och ett par minuter senare var allt också som vanligt igen.

Nästa vecka tror jag att jag kanske kan vara helt ledig ett par dagar, till och med utan att behöva bli matförgiftad först.

Missmod och tröst

Har varit lite deppig å det sistone.

Självdiagnos (man måste alltid ha en diagnos): stress och anemi på grund av B12-brist.

Hjärtklappning och håglöshet ett par av symptomen. Samt envisa förkylningar med feberkänning.

Vaknar med halsont efter varje cinemateketvisning. Torrhettan mellan de båda projektorerna suger liksom musten ur hjärnan på en, fräter sönder alla slemhinnor och kokar ögongloberna i deras egen saft, samtidigt som nerverna lägger sig utanpå och grillas även de.

Lyckades ändå fint med min första egna visning (av Pianot) i går och steg heller inte upp mer sjuk än jag gick och la mig. Bara minst lika deppig.

Stirrar på målningen som fortfarande inte är klar och som i mitt nuvarande sinnestillstånd mest liknar ett hopplöst plotter av slumpmässigt blomster. Men exakt på det viset rinner livet undan, en dag, ett felaktigt val i taget. Hur fan blev det exempelvis november?

Började nästan att gråta när sambon (nu med en ny, sportig länk i titeln) trollade fram en present ur någon låda: Strindbergs Inferno, i Fabian Göranssons serieversion. Som jag önskat mig.

Jag borde ju spolas ner i toaletten, inte skämmas bort med gåvor. Men det är så sällan som man får som man vill.

Lägesrapport (30)

Läser: Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann.

Och målar: duktigt på min trädgård.

Passiviseras dock: i tre dygn, efter att sista säsongen av Lost fallit ner genom brevinkastet.

Blir: därav stingslig och hålögd som en fjättrad iller.

Gläds ändå: åt att serien lyckas knyta påsen någorlunda tätt efter alla förvirrade utspel.

Roar mig också: åt att med skrattet i halsen sammanfatta hela spektaklet för en kamrat som bara sett några avsikt.

Och enas: med vederbörande om att den där historien hade aldrig spelats in om skaparna själva haft hela idén klar för sig från början och därmed försökt sälja in hela idén som ett fullblommat koncept.

Ser: den amerikanska dokumentären Wanted and Desired från 2008 (på svt.play), som beskriver fallet Roman Polanski som å ena sidan ett anstötligt sexualbrott, å andra sidan som ett frapperande juridiskt övertramp från domarnas sida.

Tänker: att detta gör regissörens flykt från rättvisan något mer förståelig, men att faktum fortfarande kvarstår - en annans brott sonar inte ditt eget - och att inget är klart förrän karln tagit saken vid hornen.

Odlar: Världens minsta tomater, inte större än små, blodröda och buckliga ärtor, antagligen eftersom tomatplantan Hemingway med kylans intåg övergivit alla planer på ytterligare expansion och i stället satsar allt krut på att kvalitetssäkra den del av verksamheten som fortfarande existerar.

Äter: butternut squash och makulerade M-kulor.

Promenerar: genom skogen i dubbla lager tröjor.

Vill: inte plocka fram vinterjackan ur garderoben.

Vill: inte!

Vill: inte!

Men måste: förmodligen ändå.

Det där inuti människan

Sverigedemokraterna är en tacksam fiende.

Alla någorlunda vettiga människor är emot dem. Det är heller inte mer än rätt. Men som jag någon annan gång också påpekat - det går mode även i indignationen.

När tillräckligt många börjar tycka samma sak och bekräftar varandra blir det lätt en ganska obehaglig stämning. Tonläget skruvas upp. Man byter sansade argument mot aggressivitet och nyanserna försvinner samtidigt som toleransen mot ifrågasättande.

Jag tänker att känslan i sig är densamma vad det än är man protesterar mot. Oavsett om det är bra eller dåligt. Ruset är detsamma, oavsett om man är många och hatar invandrare eller om man är många och hatar dem som hatar. Känslan av självrättfärdighet är densamma. Det hastigt eskalerande ryggdunkandet och upplevelsen av att företräda sanningen. Den där känslan som också kan få individer eller hela grupper att plötsligt gå över gränsen för det som alldeles nyss var otänkbart. Som att massavrätta människor. Eller att utan åtskillnad bara kalla dem för monster.

Och även om den indignation man känner är fullt rimlig, ur en humanistisk synvinkel kanske rentav önskvärd, bör man vara på sin vakt när man känner hur den där känslan börjar dra.

Det förföriska i att vara många och att ha en tydlig fiende är ju just vad som gärna gör människan så farlig.

Stå pall, håll ut!

Ok. Nu har de fått ett ansikte. De har fått ett namn och en kropp och de står här framför oss mitt i salongen. Och de ler mycket lyckligt och oskyldigt.

De var fler än vi ville tro. Det gör ont i magen när man räknar på det. Man vill vakna en annan morgon och då ska de åter vara försvunna.

Men nu är de alltså här. Och de är många. De är kanske till och med fler än de själva vågade tro. Vid åsynen av sin ledare briserar deras glädje i spontana hockeydängor. Den lätthanterliga vi-mot-dem-aspekten, lagsportens taktfasta, härligt enande uniformiteter ligger dem uppenbarligen nära. Man hade kunnat röras av deras tafatta eufori om den inte samtidigt vore så skrämmande. Om de inte vore så förtvivlat många.

Man vill vakna i går istället för i dag så att alla fick en chans att gå i väg och göra om.

Men nu är de alltså här. Och om de nu är så många som det visat sig att de är, kanske det också finns något bra i det att de fått ett namn, ett ansikte, en kropp och att de syns. När man famlar efter ett ljus i detta mörker: Att de står här nu framför oss mitt i salongen, och ler så lyckligt och oskyldigt.

Så att vi hädanefter kan se in i ögonen på det vi bekämpar, och inte bara med blind vrede heller, inte själva med hat och hockeydängor, utan med rakryggad värdighet, okrossbar saklighet och rimliga alternativ.

Så gott det nu går: Med omutlig humanism!

Så att katastrofen i stället för att skapa förvirring i bästa fall kan göra oss starka.

Så att vi kan städa upp den här sorgliga oredan igen, om fyra, förhoppningsvis inte alltför långa, år.

Lägesrapport (30)

Läser: Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist,

och menar: att efter alla böcker med vetenskaplig anknytning borde jag snart veta allt som behövs vetas om exempelvis radioaktiviteter,

men tror samtidigt: inte det.

Ser snarare: otåligt fram emot La danse (i morgon!)

Förväntar mig: att, två timmar och fyrtio minuter senare, kunna lämna salongen med mycket lång hals, mycket starka vrister och hela bröstkorgen full av helium.

Önskar: att de besökare hade rätt, som sedan de själva sett filmen menar att för min del är det ju ännu inte för sent, "Du är ju ung",

men vet mycket väl: att de är galna.

Ser: (såsom maskinist under en ljudupptagning för framtida textning) Milla Jovovich göra volter i slow motion i Resident Evil IV,

drar: snett på munnen åt spektaklet i stort,

men tänker: att det, på liknande vis som med dans, ändå är något visst med catsuit-action.

Föreställer mig: hur det vore att svinga sig i linor över bråda djup, brottas med medicinskt modifierade monstervarelser och skjuta skarpt på saker som inte har känslor, helt oberörd, mycket träffsäkert, mycket välsminkad.

Önskar: med andra ord, att det var huvudet, inte kroppen, som satte gränsen för det möjliga.

Vaknar: exempelvis varje morgon lycklig i tron att ikväll är jag ledig, vilket undantagslöst visar sig vara fel.

Springer: tvärt om upp och ner för trapporna i min (i jämförelse med Milla Jovovichs) betydligt mindre sexiga tevespelstillvaro,

bär: medan klockorna tickar, hundratals kilon fram och tillbaka mellan våningarna, i omgångar och beroende på rådande nödläge - ventilationsdunkar, läskbackar, spolbord, likriktare, skyddsmasker, filmlådor, mig själv.

Äter: allt jag rimligen kan få i mig.

Blir ändå bara: smalare och smalare.

Tackar: cykeln för att kroppen inte samtidigt blir svagare och svagare.

Men skulle: nog ändå, behöva vila lite snart.

Saknar: svt:s nätrepriser av dramaserien In Treatment, som varit mitt psykodynamiska katharsis, min dagliga ritual, min mentala tvagning, mitt nedåttjack varje natt efter cykelturen hem - vad ska jag nu ha att gråta åt?

Skissar: när tiden tillåter, på min nya kvadratmeter, som faktiskt ännu inte slutit sig mot de bakom surrande mästerverken.

Klipper: klorna av mig

och stämmer: gitarren.

Märker: att den i luftfuktigheten svällt under strängarna och kanske skorrar en aning, men i gengäld börjat ge i från sig nya dofter, som tobaksrök, alkohol, människoöde.

Andas: in,

och tycker: att det luktar som hemma.

I alla fall

Efter en andra stekhet löprunda i mina nya skor (ett par regelrätt utprovade Adistar Salvation 2W för den som bryr sig om sådant) vaknade i dag åter någon inspiration till liv. En ny tavla. Kanske två. Saker med bakgrund. Den ena innefattande en mikrovågsomellette. Den andra bergianska blommor.

Förutom nytt springmateriel köpte jag häromdagen också tre meter markistyg för 87 kronor på realisation. Det är tänkt att bli en ordentlig väska att frakta målningar i. Jag börjar bli trött på mina hoptejpade sopsäcksomslag med paketsnöre om.

Efter två böcker i rad av författare som hittar på efter hand (Murakami sen King) är det dessutom en lisa att få läsa Christopher Isherwoods A Single Man (som jag hittade på Myrornas för 10 kronor, när jag var där för att skänka bort en massa andra onödiga skor). Tennis gör sig verkligen fint som litteratur (där är som ni kanske minns en kort scen). Och i morgon ska jag på nytt ge mig sporten i våld.

Det ger om inte annat en hel del motion att ständigt behöva böja sig ner efter bollen.

Lägesrapport (29)

Läser: Radio Heimat av Frank Goosen,

och slår upp: en väldig massa tyska glosor.

Vet inte: hur mycket som fastnar.

Mår, rent själsligt: en smula risigt faktiskt.

Tänker: att det alltid är samma när jag just blivit klar med ett projekt - man föreställer sig att världen på något sätt ska förändras, som när man klarar en bana i Super Mario Bros och med ett uppmuntrande plingeling skickas vidare till nästa nivå, till en som inte nödvändigtvis är bättre, men i alla fall annorlunda, en där man tar sig fram genom att simma bland bläckfiskar eller studsa på moln och krokodiler, en med alldeles nya bakgrunder och föresatser; men efter verklighetens förrädiska plingeling skickas bara tillbaka till början av samma bana igen, till en stålbjälke i utkanten av samma genomtrista byggarbetarvärld, med samma sabla stegsekvenser att härmed försöka ta sig igenom, gång på gång, utan någon som helst variation.

Lockas: av tanken på att bara dra, till ett land med mycket sol och slitna stenhus, till en annan värld där allt på riktigt ska vara främmande.

Men behöver i sådana fall: rätt mycket mera pengar.

Kommer nu som närmast detta annorlunda bara: de ensamma stunder då jag (med imponerande envetenhet) cyklar fel i Tantolunden klockan tre på natten - den där timmen när bara trutarna är vakna, och platser uppenbarar sig som jag inte visste fanns, höljda i en drömsk och genomskinlig gryning, lummiga och klara, och med storslagna utsikter över Liljeholmsviken.

Skriver på: en mycket blodig och misantropisk novell som förmodligen passar mitt lynne.

Och vet: att det snart blir bättre.

Spelar: tennis i Ängby, åtminstone på prov, för att det är en sådan snygg och stilig sport, och för att Tennisspelarna en sådan trevlig bok, och för rytmen bör kunna vara terapeutisk.

Ser, med stort nöje: Stand-up med John Oliver på SVT Play.

Inleder: min sommar som biografmaskinist, på ett nyöppnat Grand med en massa nervkrävande strul - automatik som låser sig, reklamprojektorer som strejkar, spotlights som spökar - men tack vare vädret, lyckligtvis inte med så många besökare.

Visar: annars en hel del bra grejer - enligt biografens tidningsannons (beispielsweise) Det vita bordet klockan 20.15 i kväll.

Antar: att det är Evert Lundquists målning de menar?

Tycker: det är en rätt vacker tavla.

Lägesrapport (28)

Återvänder: bortskämd och utvilad, från de grönskande dalar i det relativa norr, där min mamma slagit ner sin senaste rot, bland kossor och björnar i en trivsam timmerstuga, med egen linda och utsikt över Boda kyrkby.

Läser: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (bok 1-6).

Springer: duktigt men bara de enstaka dagar när jag inte snuvar SL på pengar genom att cykla härs och tvärs genom tillvaron.

Checkar in: online inför resan mot Ruhr.

Ser om: Flickan ovanpå (1955) och Niagara (1953),

konstaterar: att kvinnobilden på film inte var stort sämre då än den är nu,

tänker: att vi ju gärna vill tro att det var värre förr så att det vi har nu ska kännas som framsteg, vare sig det stämmer eller ej,

och undrar lite uppgivet: om samhället alls är på väg.

Gläder mig: i gengäld, och på ett rent personligt plan, åt att stavningskontrollen av novellerna snart är klar, och att jag inom bara några dagar kommer kunna skriva ut och lämna in dem till några av de lyckliga förlag som hittills varit mest positiva till mina ansatser.

Lägger under tiden: sista penseln vid tavlan av Å.

Hämtar ut: en ny sändning böcker från mitt lokala postombud, närmare bestämt en Strindberg och två populärvetenskapliga trivsamheter om relativitetsteorin respektive elektriciteten (den senare i hopp om att kanske äntligen förstå det där med watt och joule - vilket väl kan begäras av maskinister).

Firar: sommaren med kakor och rabarber.

Och ser snart fram emot: mera semester.

Lägesrapport (27)

Läser: Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn, för att sen kanske bli sugen på Ryssland och Europa: En kulturhistorisk studie, som en kollega på bion lånat ut.

Lappar: Läckande duntäcken, vilket också betyder att gåtan om varifrån alla sabla fjädrar kommer tillslut har fått en generande lösning.

Beundrar: Tomatplantan som redan börjat blomma.

Lägger: Mungbönor i blöt,

och är: Allmänt huslig.

Trodde: Att jag skulle känna mig lugn och belåten när jag blev klar med mina noveller, men där är mest något rastlöst, irriterat.

Planerar: En ny liten målning, som nog kan gå snabbt, av Å med ett O i magen.

Behöver: Ramar och nya löpardojor,

och hoppas på: Semesterersättningen, löneförhöjningen, pengar.

Ser om: Meryl Streep i Mitt Afrika,

och vill: Ut i den verkliga världen.

Köper: Flygbiljett till Berlin för den 13 juni, för vidare resa till kulturcentret Ruhr,

men tycker inte riktigt: Att det räknas.

Lägesrapport (26)

Läser: Glitterscenen av Monica Fagerholm.

Äter: olika glassar.

Ser: meningslös film (på bio - Gainsbourg, hemma - Changeling).

Brottas: med varianter på b-mollackord.

Vattnar: tomatplantan Hemingway.

Tänker: att jag ska måla klart den pågående tavlan först, för att sen ta tag i sista versionen av novellerna oavsett om sista testläsaren någonsin blir klar, och så skicka iväg allt, cirkus två år senare än planerat.

Målar: mycket långsamt men ganska noga.

Hänger: annars mest oavlönad i kulisserna på biografen Grand, i samband med Junior-festivalen, för att vidga svängarna i lärlingsskapet och insupa undantagsfall,

men bekantar mig: i lika hög utsträckning med de anmärkningsvärt bekväma fåtöljerna där,

snackar: skit med tjänstgörande maskinister,

och fyller: frysen med överbliven sponsor-mjölk.

Borde: formulera en inbjudan till den hastigt nalkande vernissagen.

Kommer: av någon anledning mig inte riktigt för.

Men hälsar (tills dess jag tagit mig i kragen): er alla välkomna ändå!

Tänk om...

Jag har varit ute och åkt båt, fyra på en fribiljett. (Nej, man håller sig inte för fin för folkliga äventyr).

Isen skrapade mot båten så den skalv och vi hoppades att vi skulle frysa fast någonstans på vägen. Det borde rimligen innebära ett par dagars extra semester på Viking Lines bekostnad. Men så blev det nu inte.

I gengäld roade jag mig med att fantisera ihop ett tänkbart scenario för vad som skulle hända om ett fartyg av den här sorten verkligen skulle isoleras på mitten av ett fryst hav, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Berättelsen fann sig väl tillrätta bland föregångare som Stephen Kings Dimman och William Goldnings Flugornas Herre.

Utvecklingen, föreställer jag mig, skulle genomgå olika faser.

Först en blandning av irritation (hos dem som räknat med att komma hem) och barnslig glädje (hos oss andra slackers). Rutinen på båten skulle under ett par dagar emellertid fortsätta ungefär som tidigare. Man skulle bara köra hela konceptet i repris.

Därefter skulle ändå en oro börja sprida sig. Hur länge ska vi bli sittande här? Varför får vi ingen information? Varför kommer ingen till undsättning? Säkerhetsvakterna får ett allt större ansvar. Fyllecellerna fullbelagda. Servicepersonalen börjar få svårt att upprätthålla en fasad av normalitet. Eftersom ingen kan svara på frågor börjar istället passagerare med initiativkraft stiga fram och anta nya roller.

Vi kan kalla detta för uppluckringsfasen. Olika grupperingar strider (om än inte handgripligt - ännu) om inflytande över organisationen. Kaptenen är fortfarande befälhavare, men han kan inte ensam kontrollera många hundra passagerare och där behövs undergrupper som kan ta ansvar för det rullande - serveringspersonalen får (under högljutt mutter) bli tvättare av kläder och så vidare.

En expedition sänds på ett tidigt stadium ut på isen för att söka efter hjälp (land kan ju inte ligga många mil bort i rätt riktning) men hörs sen inte mera av. Inte heller nästa grupp, ledd av en av kaptenens närmsta män, återvänder, och bristen på kunskap leder snart till fruktan och en närmast religiös spekulation.

För fiktionens och tankeexperimentet skull kan vi väl spä på mystiken med en viss mått av övernaturlighet. Isen ligger varje morgon lika tjock. Inga räddningsfartyg syns vid horisonten. All satelitmottagning är död. Läsaren inser att båten verkligen frusit fast, inte bara i isen, utan också som i en lucka i tid och rum. Finns världen verkligen kvar bortom horisonten? Eller är båten och det som finns ombord på den allt som egentligen återstår?

I vilket fall som helst har taxfreeshopen för länge sedan utsatts för plundring och vakter har ställts ut vid ingången till alla lager. Det börjar gå upp för alla att maten inte kommer räcka för evigt.

Det är också nu det börjar bli spännande på allvar.

Säkerhetsstyrkan som tidigare bara fungerat ordningsvakter har plötsligt fått en verklig makt ombord. Den som kontrollerar maten skaffar sig inte bara många nya vänner utan också många nya fiender. Och är tillräckligt många missnöjda med hur du sköter ransoneringen vinner den grupp som är fysiskt starkast. Det är inte självklart att de starkaste heller utgörs av de största humanisterna.

Den som just läser De fattiga i Łódź kan inte annat än måla upp en skräcksituation. Vi har, låt oss säga, 2000 människor och mat tillräckligt för att kanske 200 av dem ska kunna överleva längre än ett par månader. 500 om man snålar. Hur länge är det tillrådigt att fördela maten lika till alla? Och om inte alla ska få äta, vilka ska rimligen förvägras sin ranson?

Vi befinner oss alltså på ett kryssningsfartyg där ca 85 procent av passagerarna är ålderspensionärer och ordningen vidmakthålls av en minoritet av yngre män. Hur lång tid tar det innan någon fattar beslutet att enbart människor som ännu inte uppnått en viss ålder ska få mat, och hur lätt går det inte sedan att successivt sänka den åldern? De som redan dött (av hjärtinfarkt och alkoholförgiftning) förvaras i säckar i frysrummen. Kunde man inte använda (det trots allt - ännu - oätliga) köttet från dem till bete för att försöka få upp fisk ur havet?

(Det behövs knappast sägas att den stora mängd kött och chokladmousse som buffégästerna lämnat kvar på tallrikarna och som sedan skrapats av och ner i soporna också har kommit i nytt omlopp.)

I en miljö där makt bygger på armkraft är dessutom kvinnorna också illa ute - förutsatt att allt får pågå under tillräckligt lång tid. På en båt med 85 (eller snart kanske bara 65) procent ålderspensionärer, en liten maktelit bestående av män som inte drar sig för att använda brutalitet för att tillgodose sina intressen, och utöver det mycket, mycket lite att göra, måste de fertila kvinnorna snart betraktas som en resurs i sig själva. Å ena sidan kan de erbjuda sina tjänster för att få extra ransoner. Å andra sidan kan de lika gärna tas med våld.

Självmord blir allt vanligare.

(Ljudspår: Viking Lines interna radiokanal - discohits, alternativt 90-talsreaggy.)

Motståndsgrupper bildas. Uppviglare fängslas. Hela nedre hyttdäcket har nu förvandlats till fyrdubbla rader av fängelseceller (bör fångar ännu ha rätt till mat på bekostnad av "laglydiga" passagerare?). Intellektualiteten är kanske inte den bland de mentala egenskaper som flödar rikast bland tisdagspassagerarna på en Cinderella-kryssning, men de element som ändå finns lär snart identifiera och söka sig till varandra.

Till skillnad från liknande exempel i historien handlar emellertid inte problemet enbart om en orättvis fördelning av resurser. Problemet i grund och botten är ju att resurserna faktiskt är på väg att ta slut, även för den allt mindre grupp som nu har makt över dem.

Hur historien slutar vet jag inte. Kanske kommer räddningen utifrån (som i alla andra exempel jag kan komma på). Men det vore också en alltför enkel lösning. Kanske dör alla bara tillslut? En sista spillra av kannibaler driver genom båtens tomma korridorer i jakt på och flykt från varandra (Vägen), men snart är även det sista köttet slut. Eller så finner man ett sätt att förnya resurserna (kanske lyckas man tillslut faktiskt med fisket) och läget stabiliseras tillräckligt länge för att motståndsgrupperna med list ska lyckas överta makten och göra livet på båten nästan uthärdligt för de sista 100 passagerarna - åtminstone i fysiskt avseende.

(Till Hollywoods filmatisering måste så klart också en kärlekshistoria vävas in här någonstans, mellan motståndsgruppens ledare och någon för rollen lämplig man.)

Och kanske är det i ett sällsynt ögonblick av frid, när allt är lugnt och vakterna lägger ifrån sig sina vapen, som den första måsen slår sig ner i radartornet med ett skrän som låter vår och isen (likt en stel rygg) knakar till med ett lättat stön och vågorna åter börjar skvalpa kring fören.

Vad vet jag.

Lägesrapport (26)

Läser: De fattiga i Łódź, som det tagit ett tag att fastna för men som nu änteligen fått kroken i mig.

Fantiserar: om att baka ett bröd som i sig själv skulle vara en fullvärdig måltid,

och är: eventuellt något på spåren med röda linser och soltorkade tomater.

Avundas: min sambo äventyraren, som efter två veckors konstant skräck, uppenbarligen fått en biljett till paradiset.

Skakar: på huvudet åt mitt eget prat om resor som ständigt skjuts på framtiden.

Gläds: åt att jag hur som helst inte åkte till Chile i februari, vilket länge var på tal.

Men hoppas: på cykelsemester i Ruhrområdet framåt solsäsongen, och sedan Grekland ett tag i september.

Sliter: på gymmet så att jag blir yr och mår illa,

och borde: kanske gå dit lite oftare.

Kastar: tvehågsna blickar mot mitt "abstrakta experiment" som står lutat mot väggen inne i målarhörnan,

och vet: inte riktigt vad det vill mig.

Väntar: fortfarande på utlåtandena från mina tre testläsare,

men har: för tillfället ingen trängande brådska.

Ser klart: första säsongen av Fame i stället,

och fascineras: inte minst, åt hur illa de i övrigt begåvade karaktärerna sjunger.

Överväger: i gengäld, att gå på releasfesten för Vit päls nya album Nu var det i alla fall så i kväll,

men måste: först och främst tjäna pengar.

Kulturtips

På fredag drar kulturfestivalen Kultival igång igen för en ny spännande omgång. Denna gång på Galleri Kocks på Södermalm.

Själv deltar jag i den samlade konstutställningen med tavlan Keep on dreaming som ju senast syntes i Paris. Och på scenen pågår samtidigt en frisk stafett av allsköns underhållning - sång, dans, teater och poesi.

Jag har dessutom lovat att sammanställa en kulturell tipsrunda med tio frågor för besökarna att svara på. Efter att ha kliat mig i skalpen hela förmiddagen har jag nu fått ihop ett gäng nötter som jag tror ska vara just lagom svåra att knäcka.

Här finns med andra ord något för alla smaker. Gå dit och kika vet jag!

Lägesrapport (25)

Läser: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón,

och muntras upp: av den ohämmade bibliofilin.

Bakar: franskt lantbröd med en diskret förnyttning av näringsrika vetegroddar,

och planerar: att äta det, ännu ljummet, med smör.

Skriver mig: igenom den första halvan av sista novellen.

Skickar: förfrågningar till fräschögda genomläsare, på jakt efter en sista runda åsikter.

Och börjar: på det stora hela, faktiskt se slutet!

Längtar efter: att sedan få måla igen, måla mörkare, ur en annan slags känsla, och på mitt petnoga sätt ändå försöka fläska på - en tanke som (åtminstone i förväg) känns som en berusning.

Ser: The Cove,

men tycker: att den aldrig blir större än sitt eget ämne - det är fullgott nog att bara höra faktan (att 23 000 kvicksilverförgiftade delfiner varje år går en brutal slakt till mötes i en liten avspärrad japansk vik - något som Japan mutar fattiga länder för att stödja i internationella sammanhang - samtidigt som ett handplockat urval "flipper"-delfiner flygs till delfinarium världen över där de lär sig dansa efter människornas pipa och i största allmänhet blir sjukligt deprimerade) och sen kan man göra något annat med sin tid än att se just denna film på bio (textningen är för övrigt en skandal).

Ser: Up in the Air,

och finner: i den, och i gengäld, en oväntat smärtsam njutning.

Slirar svärande: i slasket.

Lubbar flämtande: på löpband.

och hoppas: förr eller senare, möta våren med storm, och i form.

Människan och hennes sagor

Sedan jag läste Illusionen om Gud ser jag religion överallt. I Bang om Bang beskriver Barbro Alving sin kristna övertygelse ("han dog för mig - då är väl det minsta jag kan göra att älska honom!") P.O. Enquist glider ifrån bygdetron i Ett annat liv och Ann Heberlein tampas med Svenska kyrkan i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även kalenderns röda dagar (med deras ledighet och ob-tillägg) har för en stund blivit extra tydliga.

Så mycket av vårt samhälle och hela vår egen identitet är uppbyggd utifrån en bok med sagor och i bästa fall subjektiva, i värsta fall strikt påstådda ihågkomster, sammanställd för mer än 1600 år sedan och modererade sedan dess utifrån växlande, ofta tveksamma motiv.

Ett av Richard Dawkins huvudskäl till hela sin kritik av religionen är att om vissa sanningar tas för givna, och dessa sanningar inte heller får kritiseras (eftersom man då anses intolerant), så låser vi oss samtidigt för förnuftsargument och alternativa förklaringar.

Religiösa slutsatser kan synas logiska enligt principen om A så B. Som exempelvis: Jesus dog för mig alltså måste jag älska honom. Eller den klassiska: Gud är allsmäktig och god alltså kan det inte finnas ondska (vilket det bevisligen gör, så hur förklarar vi det?). Men resonemangen är luft eftersom första ledet A aldrig har bevisats och aldrig kommer att kunna bevisas, helt enkelt eftersom det med största sannolikhet inte är sant.

Det jag paradoxalt nog därför uppskattade med filmen Avatar är att den panteistiska gudomen på planeten Pandora inte är skapad utifrån fantasier utan är ett fysiskt påvisbart system av nervtrådar som binder samman allting levande. Guden här är inte något övernaturligt. Den utgör själva naturen.

I övrigt är James Camerons epos ännu en av de där filmerna jag önskar att jag hade sett när jag var tolv. Då hade jag sugits in i den fluorescerande djungeln med varje fiber av min varelse och genast gett mig av för att lära mig skjuta med pil. Även i den 32-åriga kroppen får scenerna det att spritta det i klädklättrargenerna. Men den ursprungsdoftande naturtron till trots är ju detta i princip bara ännu en berättelse om den smorde krigsfurstens återkomst.

Jag tar mig (återigen) tid att fundera på hur världen hade sett ut om andra sagor hade styrt vårt tänkande? Mycket bättre hade det kanske inte varit. Men säkerligen annorlunda.