Pausfågel (42) - Nostalgiskämmis

Lilla baren, i kväll på Riche

Och jag hänger mina musikaliska kollegor i hasorna vart än de drar sta. Som en söt och glad liten gris.

I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.

Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.

Kalejdo med K-J

I kväll rattar jag in P2. För då har Karl-Jonas Winqvist satt ihop musiken till Kalejdoskop.

Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.

Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.

Pausfågel (40) - Håkans svar på Peter Sarstedt

Som alltså i texten för tankarna hit.

Pausfågel (39) - Tvivelaktig film, tveklös musik

Dagens rätt

Erik Enockssons och Jesper Ganslandts fina musikfilm Skinnskatteberg visas just nu i televisionen.

Hinner du inte se den fasta reprisen kvart över elva, i dag söndag, så ligger konserten också kvar på SVT Play till och med 27 september.

Väl värt ett par av dina sinnen.

På marken, under träden

För att aktivera mig på min enda lediga dag den här veckan (och inte som vanligt försjunka i ett manetliknande tillstånd bland kuddarna i tevesoffan, självmedicinerad med rörliga bilder och rostat bröd) gav jag mig på cykeln iväg till Brunkebergstorg där en kollega skulle spela med Barr på Kulturfestivalen.

Under rubriken "Upp till Kamping" visade sig den lilla parken tillfälligt förvandlad till ett flummighetens paradis, med stora svampar hängande i träden, stånd med något som liknade vetegräsförsäljning och en husvagn full av höns.

Var där något som knöt bandet till den inramningen så var det väl själva namnet, det så att säga skogsnära. Och att hönsvagnens tuppar plötsligt tycktes snappa upp någon välbekant i gitarrsolots tonföljd och sporadiskt, liksom förvirrat, stämde in. I övrigt rådde på scenen, i konstrast mot omgivningen, en betryggande avsaknad av just flum.

En jordnära och musikalisk liten spelning var det. Och särskilt gitarrerna var fina.

(Kanske dags att ta upp övningen igen?)

På måndag!

The Beatles för tusan!

Detta är det tusende inlägget i den här bloggen. Jodå. Det känns helt ok att det i flera avseenden kommer att handla om The Beatles.

Bland annat såg jag Nowhere Boy häromdagen. Förutom att den bjöd på en massa bilder av fina gitarrer, förstärkte den min känsla i stort just nu - att det bor en sällsynt lycka i att göra sådant som man ännu inte är självklart bra på (i filmen spelar Lennon gitarr med banjoackord innan MacCartney dyker upp och rätar ut honom), alltså innan förväntningarna (andras, men särskilt ens egna) vuxit sig så stora att de riskerar att konkurera ut den naiva entusiasm som nya passioner alltid bär med sig.

För mig innebar målandet länge ett kravlöst utlopp för allt möjligt som inte tycktes höra hemma i skriveriet. Medan skrivandet länge varit förbundit med en massa ångest, har jag mest ryckt på axlarna åt målningarna och varit lika förvånad som glad över att folk ibland tycker om dem. Och kanske beror det också i någon mån på att jag aldrig gått någon konstskola och därför inte har den ringaste aning om hur jag egentligen "borde" måla (behändigt nog kan jag ju då inte heller misslyckas).

Med tiden har dock även målandet blivit alltmer på allvar och även om jag, liksom med skrivandet, fortfarande kan ryckas med och känna en enorm glädje när jag är mitt uppe i det, kan numera våndatröskeln dithän vara nästan lika hög inför båda sysslor.

Jag pratade med en av mina musikaliska kollegor om detta när jag kom ut från salongen efter att ha sett Lennon-filmen. Kollegan i fråga står i begrepp att spela in nytt material och med detta finns så klart en massa ängslan och ångest förknippat. Han önskade att det bara kunde vara roligt igen, som när man var arton och saknade självinsikt och startade ett band med sin bästa kompis och spelade in kassettband med egenskrivna låtar och var glad bara det lät något alls sedan när man spolade tillbaka och tryckte på play.

Jag sa att jag gärna velat kunna dela med mig av den barnsliga glädje jag nu själv upplever när jag tar fram gitarren och övar mig på att skifta snabbt mellan G- D- och C-ackord utan att trassla in mig i övriga strängar.

I den bok med "100 lätta låtar" som jag köpte för ett par veckor sedan är det inte minst Beatles-bitarna som ger mest tillbaka. "Hey Jude", "Let it be".

Jag hoppas min hyresvärd också gillar dem, för glömsk för tiden har jag suttit uppe till efter midnatt flera gånger och övat just på dem och den arme mannen bor i lägenheten under. Hela dymmelonsdagen har jag dessutom hållit mig helt utanför spotifys räckvidd och spelar istället växelvisa låtar från röda och blå boxen.

Där har varit stunder av genuin lycka.

Om inget oförutsett händer tror jag kvällen får fortsätta i samma anda.

Träskblues

I kväll var det releasefest för Mother James nya skiva "Brute Noir" på Strand. (En kursare hjälper dem på livespelningar, så jag var där.)

Det handlar om den typen av musik som spelas av män i svettiga linneskjortor i det södraste av USA, på en brygga vid en flod, på fallfärdiga pianon, kontrabasar och munspel, medan krokodilerna glider genom det bruna vattnet nedanför.

Mycket bra musik med andra ord.

Min sambo äventyraren hade gillat det. Men han sitter i ett rum på Ilha de Moçambique just nu, tillfälligt förvissad om att han inte har malaria, och ser Indiska oceanen kastar sig över murarna borta i hamnen. Jag får ge honom länken när han kommer hem.

Barn på nytt!

Det här är mitt nya liv. Inte för att jag inte hade fullt upp med mig gamla, men plötsligt finns det inget roligare i världen än att spela gitarr.

Köpte den här boken med lätta låtar och ackordtabeller i går och plinkar mig nu igenom dem lite som det faller sig. Mina fingertoppar ser ut som röda sammetskuddar och ryggen knakar när jag då och då ändå måste resa mig upp.

Natten ägnades särskilt åt "Bad Moon Rising", och som bäst lät det väl ungefär som när ett litet, litet ulligt djur försöker smyga sig förbi en tiger.

Men alla är vi ju barn i början! (Och somliga av oss växer visst aldrig upp.)

Skulle jag mot förmodan också bli trött på att öva in fingervrickande ackordkombinationer kan jag alltid luta mig tillbaka på den här lappen, som, enligt en av mina musicerande kollegor, innehåller allt jag egentligen behöver veta.

***

Den som förresten vill få smakprov på betydligt mer skolad gitarrhantering, kan gärna klicka sig vidare till en låt som tre av mina andra överbegåvade biografkollegor (tripp, trapp, trull) snickrat ihop tillsammans, som ett litet sidoprojekt.

Jag är särskilt förtjust i hur den tar fart prick 1:28 minuter in!

Pappas Levin

Pappa fick den här gitarren av sin äldre bror (som väl i mångt och mycket även var som ett slags far för honom, tror jag) någon gång för 35 år sedan. Vid det laget hade den hängt med min farbror jazzmusikern ett bra tag.

Farbrodern är död nu, och ingen vet hur han fick tag i gitarren i sin tur. Allt min pappa svävande kan konstatera är att "Han kom över den på något vis...", vilket, när det handlar om min farbror, faktiskt skulle kunna betyda nästan vad som helst.

I dag räddade jag den från pantbanken i Gullmarsplan (där den legat sedan 23 december). Allt som återstår nu är att lära mig spela på den också. Det känns helt enkelt som att jag är skyldig den det. Det är som att den fordrar det av mig.

Dagens (och större delen av vaknattens) tanke

Kanske borde jag lösa ut min pappas gamla Levin-gitarr från Pantbanken ("Den står på Stampen just nu...") och lära mig spela på den?

Som min kollega sa i går medan han (inspirerad av filmen Crazy Heart och vägledd av jourhavande musicerande biografmaskinist) second hand-googlade allsköns stränglådor:

-Man kan inte gå genom livet utan att behärska ett instrument!

Och det har han baske mig rätt i.

För att spara tid, till dess jag fått loss de nödvändiga 1500 pixen, kan jag ju alltid repetera barndomens mest elevtillvända musiklektioner: "Hemliga Arnes ukuleleskola".

Pausfågel (38) - Till födelsedagsbarnet, som fortfarande sover

Pausfågel (37) - Bakgrundsmusik, ny målning

Pausfågel (36) - Tittar upp medan jag går

De älskade skamsedimenten - ett stickprov

I referensjakt på en annan version av Real Wild Child än orginalet och Iggy Pops, fick jag åter en välkommen anledning att botanisera i min ytterst begränsade samling av musikkasetter från 80- och 90-talet.

Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.

Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.

Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.

Pausfågel (33) - Natt, tystnad, tagning

Pausfågel (32) - Ted och i bakgrunden, överraskande nog, Helen Sjöholm igen (apropå henne)

Det torde ha varit 1993

Pausfågel (31) - Även ur ett gudlöst hjärta