Återblick 2008

Egentligen har jag ingen tid att se över axeln. Jag måste måla. Sen måste jag göra en vit chokladmousse med granatäppeldekoration och göra mig fin till festen i Nacka ikväll. Men här kommer i alla fall en kort sammanfattning av några av det senaste årets större och mindre höjdpunkter:

Den tidiga våren gick mest åt till kartillustrationerna för Nacka Värmdö Posten. Ett omfattande och framför allt lärorikt uppdrag. Det var en stor lättnad när de äntligen var klara.

I mars var jag i Berlin.

I april i Paris.

I maj inleddes en hälsovecka, som förövrigt också fick mig att sluta dricka kaffe regelbundet.

Över midsommar hälsade jag på hos min sambos familj i Skärsboda, Småland.

I juli körade jag bakom Jonna Lee och The Ooo's and the Aaa's på Babylon.

Målade klart en tavla med abborrar på och sålde den. Sålde även en annan.

I augusti genomförde jag mitt första, men absolut inte sista, Midnattslopp.

I september var det sedan åter dags för Bellmanstafetten.

I oktober körade jag likaledes på Debaser Medis.

Avslutade ännu en tavla full av popcorn.

Samt målade ett dubbelporträtt av Morgonpasset i p3:s programledare i direktsänd radio.

En artikel jag illustrerat vann på samma gång ett fint pris.

Dessutom flyttade jag äntligen ut från mitt hemska höghus i Mörbylund, till en ny och betydligt rymligare taklägenhet i Bromma, tillsammans med min hunkiga sambo och hans - som han själv gärna påpekar efter att ha cyklat till och från jobbet i över ett halvår - "buns of steel".

En till liten tavla blev klar.

Sedan i november har jag haft en utställning med oljemålningar på biografen Grand. Och för ett par veckor sedan, nu i december, blev jag med anledning av detta kontaktad av Galerie Paname, som undrade om jag ville ställa ut hos dem en period nästa år.

I december blev jag också klar med den andra novellen i en blivande samling om sammanlagt tre längre berättelser och har gott hopp om att kunna få iväg det hela till förlagen i mitten av nästa år.

*

Vid sidan av allt detta har jag jobbat mer än nödvändigt och kunnat spara undan en skön liten slant som finanskrisen förbisett.

Jag har läst en massa böcker, sett en massa film. Men jag har varken tid eller ork att lista och rangordna dem.

Nu måste jag verkligen få fart på penslarna.

Julens skörd

Att göra

Skrämmande mysterier

Tredje Amityville-filmen gör allting rätt - med det vanliga, tråkiga tillägget i skräckfilmssammanhang: till en början. De första 70 minuterna är det hela en varsamt uppbyggd historia - en vetenskapligt sinnad skeptiker köper det ökända huset, hemska saker börjar hända. De sista 10 exploderar allt.

Amityville 3 gör skäl för siffran även på det viset att den spelades in i 3D. Här är en hel del gulliga bildlösningar i djupled och färgerna drar mot skarpt rött respektive grönt. (Jag erkänner att jag till och med försökte tillverka ett par hemmagjorda 3D-glasögon, genom att preparera en remsa från en plastficka med overheadpennor i olika nyanser, för att se om jag kunde återskapa en smula av den ursprungliga effekten, men det gick väl lite sådär.)


Dessutom passerar ett flertal bekanta ansikten revy i rutan. Först och främst en 22-årig Meg Ryan. Hon ser exakt likadan ut idag som då, 1983. Redan det är ett mysterium. Vidare möter vi en ännu yngre Lori Loughlin (senare i teve-styggelsen Huset fullt) och en duktig, fullvuxen Tony Roberts.

Vad som är mest fascinerande med hela filmen är emellertid hur en av de unga männen (här nere till vänster) kan vara så otroligt lik James Van Der Beek, utan att faktiskt vara James Van Der Beek, som vid tillfället själv var (påstås ha varit?) blott 6 år gammal.

Det hela är mycket obehagligt. Jag vet rakt inte vad jag tro.

Ett nytt år fyllt

Det är min födelsedag idag!

Därför ska jag snart krusa håret och kasta mig ut i mellandagsrean för att köpa en fin present till mig själv. Sen vill jag gå och se Max Ernst på Moderna Museet. Sen vill jag äta gott och dricka färgglada drinkar.

Men först måste jag visst stänga in mig i sovrummet och låtsas att det regnar för att min kära sambo ska hinna förbereda en liten present.

Jag som redan fått alldeles för många fina klappar i år.

En eltandborste?

Följande rim stod på ett av alla ovanligt fina paket:

"När detta händer,
Marit skakar tänder"

Innanför pappret fanns en hela serien Amityville Horror, tre uppföljare i orginalversion plus (tråkigt nog) remaken ('05) av första delen ('79).

Trogen läsare av denna blogg känner till min särskilda relation till Huset som gud glömde. Nu kan jag frossa i flugor och indianförbannelser tills jag inte vågar gå ner ensam till tvättstugan längre.

Tack, kära tomten!

Tålamodskrävande juldagspyssel

Resultatet av mitt julspyssel ser ni här ovan.

Det kan man inte tro men det tog större delen av den här dagen och krävde sin beskärda del av såväl behärskade suckar som ilskna, verbala utfall åt datorns håll.

Jag borde gå en kurs i digital bildbehandling.

Kanske något att fundera på inför 2009, det nya år som ligger och gror någonstans i just detta nu, alldeles under ytan på tidens mjuka mull.

Årets julklapp (2): Presentkortet!

Ändhållplats, julafton

Saltarö strand

God jul nu!

Men då sätter vi väl igång, tycker jag.

Bjällerklang på er alla.

Årets julklapp: slipsen

Innan min sambo for i taxi till radion, för att assistera några sista timmars sändning innan julfirandet börjar, med en stort, hemligt paket till föräldrarna i ena handen och en avskeds-caprizosa till Olle Garp i den andra, hann jag ge honom en första julklapp:

En vacker slips med tomten på, klättrande uppför stegen till sin magiska ballong.

Han fick hjälp med knuten av AnnaKarin Berglund i Twiggy Frostbite.

Den fick till och med en egen liten programpunkt i Morgonpasset!

(eventuell länk bifogas senare)

Hög tid

Dan före dan

God vibrations

Senaste försändelsen från Lovefilm: Mississippi brinner. Nu börjar det arta sig!

Den skälvande indignationen, i kamp mot den likaledes skälvande sydstatsfundamentalismen, matchade utmärkt den oroliga stämning jag vaknade med i morse. Stress kräver en distraktion som vibrerar i samma frekvens. Just som melankoli. Eller för den delen sprudlande glädje.

I natt jag drömde

Jag var en medelålders man, kanske 65-70 år. Jag visste att jag från och med nu bara skulle bli svagare och sjukare ända tills jag dog. Det ville jag inte. Jag hade länge arbetat med att utveckla ett serum som skulle skänka evigt liv, men medlet var inte färdigt ännu. I sin nuvarande form fick det inte åldrandet att avstanna, utan att hastigt gå baklänges, tills man blev barn på nytt och slutligen upphörde att existera. Jag ansåg emellertid att denna effekt var att föredra framför att långsamt men oundvikligt gå mot min grav. Så jag svepte en portion och började snart bli allt yngre. Eftersom jag visste att jag inte hade många dagar kvar i livet, betedde jag mig osedvanligt ansvarslöst. Jag beräknade att polisen hur som helst inte skulle hinna arrestera mig i tid, tillskanskade mig därför en stor summa pengar på olaglig väg och började spendera dem på ljusa kostymer och annan lyx, likt en playboy. Jag var nu ungefär 40 och i mina bästa år. Detta varade dock i blott en dag eller två. Snart var jag tonåring igen och förlorade alltmer av mitt vuxna omdöme, därefter ett spensligt barn i alltför stora kläder. Jag hade fortfarande en mycket tydlig vilja i kroppen, men ingen tog mig på allvar så jag hade inte mycket nytta av den. Processen fortsatte och jag antar att jag till slut hade förintats. Det hade varit intressant att se exakt hur. Men drömmen tog slut en stund innan.

Tabula rasa

Den nye intervjuar sig själv

"Horace" blev ett helt begrepp.

Nu får Svenska Akademien en ny "ständig" sekreterare.

Här intervjuar Peter Englund sig själv, mycket påpassligt, med anledning av det stora tillkännagivandet.

Förhastade slutsatser

Jag tittade förstrött på teveintervjun med Håkan Nesser igår, där han alltså skulle avslöja vem mördaren var i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Av det allvarstyngda tonläget kunde man få känslan att den person han härmed identifierade lika gärna kunde ha varit Olof Palmes baneman. Det hela kändes en aning parodiskt.

Det var dessutom ett märkligt antiklimax, för min egen del.

Jag läste Kim Novak... en sen natt 1999. Jag var vid tillfället kurskamrat på journalisthögskolan med Håkan Nessers son, och trots att faderns böcker dittills aldrig lockat mig till läsning, fann jag i detta faktum skäl nog att ta mig an en titel. (Den första och hittills enda.) Den visade sig också vara en riktig bladvändare. Enkel och luftig. Efter en handfull timmar var jag framme vid slutscenen och blev blev mycket förtjust i det som jag upplevde som en snillrik twist - jagpersonen var mördaren!

Nio år senare lär jag mig att denna tolkning förvisso var den rätta, men inte alls den tydligt avsedda.

Jahaja. Där ser man.

Spader madam

Den första av de fem nya målningarna är så gott som klar. Det är bara det vita kvar, men innan jag lägger på det måste det angränsande svarta få torka lite först. Annars geggar det bara ihop sig och allt tar dubbelt så mycket tid än vad som är nödvändigt.

Målningen är en remake på Spader dam, som jag inte längre har kvar och som jag aldrig blev helt nöjd med. Nu ger jag henne en ny chans och det är intressant att se hur jag målar samma motiv idag, två och ett halvt år senare.

Det mest slående är att damens ansikte, utan att det egentligen varit min avsikt, blivit en liten aning äldre, hållningen en liten aning stoltare, blicken en liten aning mer utmanande.

Jag vill hoppas att det också speglar min egen personliga utveckling.

Sweets to the sweet

Jag är, som sagt, svag för skräck. Jag har dock vissa kriterier för vad en bra skräckfilm är. Det är inte ofta jag stöter på en sådan film. Men det sker ibland (Barnhemmet är ett exempel). Och det är nog för att jag, varje gång jag bänkar mig framför en ny rulle, ska ha magen full av fladdrande hopp.

Candyman (1992) inleds lovande. Den har en tydlig utgångspunkt - en kvinnlig doktorand skriver en uppsats om moderna myter och börjar sålunda utforska historien om den demoniske mördaren Candyman, vilket snart, så klart, visar sig ödesdigert. Filmen öser inte heller på med effekter utan tar hellre vara på rädslan för en överhängande fara. Skräckeffekterna är korta, intensiva, de dröjer inte vid blodet i onödan. Och när skräcken väl stegras behåller filmen sitt sansade grepp om händelseförloppet. Åtminstone till en början.

Mitt främsta kriterium för bra skräck är konsekvent inneboende logik. Kan en demon exempelvis förflytta sig med tankekraft i en scen måste den också kunna göra det i nästa. Och öppnar filmen för tolkningen att allt som sker bara sker i huvudkaraktärens huvud (en delgenre jag personligen är mycket förtjust i), så måste den hålla fast vid denna möjlighet ända till sista rutan.

Candyman lyckas hålla greppet om logiken i nästan en hel timme. Sedan släpper Bernard Rose tyglarna lösa och filmen skenar rakt ner i det sedvanliga skräckfilmsträsket.

Nå. Virginia Madsen är i alla fall söt som honung att titta på, för den som nu är sån.

Kungen och hans män

Tjusningen med att hyra film enligt ett kontrollerat slumpvalssystem är att nästan vad som helst kan dimpa ner i brevlådan om dagarna. I den senaste leveransen av Lovefilm-filmer fanns exempelvis The Man Who Would Be King, ett äventyr för vuxna pojkar, daterat 1975, av John Huston, och med Sean Connery, Michael Caine och Christopher Plummer i huvudrollerna.

Det är härligt att se de tre ikonerna stångas mot varandra i en berättelse av Rudyard Kipling. Men den förlegade människosynen är svår att svälja.

1975 var detta förmodligen inte alls rasism, bara underhållning. Och kanske gick det att se den här filmen 1975 utan att fundera över att det faktum att det enda läte en kvinna upplåter under de två timmar historien varar är ett gutturalt Uögghh innan hon, i något slags skräckvållad trans, biter Sean Connery i kinden.

2008 blir det emellertid lite tragiskt.

Men jag gnuggar händerna ändå. Vi får se vad som rasslar ned genom postfacket nästa gång.

Sparar på skogen

Varje jul köper man metervis med papper vars enda egentliga uppgift är att rivas sönder för att sedan kastas bort. Varje dag rasar det in en trave papper genom brevlådan vars genomsnittliga förbrukningstid är 20 minuters förstrött bläddrande innan detta också kastas bort. Tanken gör mig sjuk. För att känna mig lite mindre sjuk under julen brukar jag strunta i att köpa nytt kast-papper och istället återvinna det jag redan har. Med lite fantasi kan bli ganska fint.

I år blev det så här:

Klara, färdiga, gå!

Jag måste få ihop åtminstone fem tavlor till. Fem tavlor på två månader. Det ger i genomsnitt tolv dagar per målning. På något sätt måste det gå. Som tur är har jag det åtminstone klart i huvudet redan.

*Den första blir relativt enkel. Det är en ny, och bättre, version av en tavla jag redan målat tidigare.

*Den andra kräver mer planering. Den förpassar mig ut på tantsafari på Östermalm och jag kan bara hoppas att slumpen är på min sida så att jag återigen får se den där gamla, gamla damen i gröna kappan med pälsbräm, som jag senast mötte på Karlavägen, när jag var på väg till kiropraktorn och hon, böjd likt en u-sväng, kämpade sig fram på sin käpp i rikting mot Fältöversten. Henne vill jag fånga på bild, eller en annan tant i samma stil.

*Den tredje klarar sig utan slumpen, men blir i gengäld det mest omfattande jag gjort hittills, med hela fem personer i panorama. Till detta får jag samla ihop ett gäng goda vänner och släpa med dem till en pub för att fotografera dem i olika poser vid något av nischborden.

*Den fjärde får bli en förmörkad stillbild ur teveprogrammet Ordjakten.

*Den sista föreställer är en man som bär omkring sina egna tankar, i en stor, stiliserad bubbla på ryggen.

Idag justerar jag startblocken. I morgon sätter jag fart.

Om jag var en bläckfisk

-Stort grattis, grisen! säger min sambo tillika remissinstans för novell nummer två. Men det är nästan lite synd. Det jag läser nu är ju så bra...

Han menar att jag borde ha tid att skriva klart den sista berättelsen också så att jag kunde skicka iväg hela smacket till förlag.

Hade jag bara två huvuden och åtta armar kanske jag hade hunnit med allt det där som jag ständigt borde göra samtidigt. Nu får jag som vanligt försöka göra en sak åt gången:

1) Ta ställning till remissutlåtandet, arbeta om och sedan färdigförklara den aktuella novellen
2) Planera åtminstone fem nya målningar
3) Fira jul
4) Måla

5) Måla


6) Måla

Galerie Paname!

Utställningen på Grand löper mot sitt slut. Efter snart två månader har jag blivit så van vid att tavlorna hänger där att jag slutat fundera över det. Jag hade i alla fall slutat hoppas att någon skulle våga slå till på en målning. Många har sagt uppskattande saker. (Andra har trott att Girl with a gun visat vägen till toaletten.) Men jag antar att man inte går på bio med spenderbyxorna på. Jag har varit nöjd med att bara få visa upp mitt arbete på ett sådant välbesökt och stilfullt ställe.

Så igår ringde telefonen. Ägarna av Galerie Paname hade sett mina målningar och ville bjuda in mig till ett möte. Idag var jag där. Smickrad och glad kunde jag sen tackat ja till att ställa ut hos dem nästa år.

*

Lejonet Aslan dyker alltid upp när man minst väntar det. Det lärde mig Narnia-böckerna när jag var barn och det har visat sig vara en sanning applicerbar på allt annat här i livet som också är roligt och bra. Ett galleri till exempel.

Dramatiserad historielektion

Igår såg även jag Katyn. Filmen fick mig att tänka på Frankensteins monster.

Man kunde ha två identiska skapelser, två monster, liggande sida vid sida på var sin bänk i ett tornrum. Blixten slår ner i det ena monstret; det får liv, reser sig från bänken och ger sig ut för att erövra världen. Det andra monstret ligger kvar. Det har getts alla förutsättningar för liv, men det förblir där det ligger, fängslat i sina föresatser.

Katyn är för mig som det där andra monstret. Andrzej Wajda har konstruerat det mycket omsorgsfullt, kärleksfullt och med stor kännedom om ett filmmonsters nödvändigaste nervbanor. Det är tårar, rök, frostiga andedräkter, blod, död, kärlek, grymhet och stolthet. Det är obligatoriska närbilder på militärstövlar som stampar i vattenpölar. Det är vackra, hetlevrade patrioter vars liv och spirande kärlek spills till ingen nytta. Det är små barn och stora tyskar, stora ryskar. Men för mig saknas den tändande gnista som kunde förvandla allt detta till ett levande mästerverk. Det är och förblir en påkostad journalfilm.

Som journalfilm är den emellertid mycket intressant. Med åren har jag börjat utveckla allt mer av ett historiskt specialintresse för Sovjetunionens inflytande över våra närmaste grannländer och psykologin i hela den realkommunistiska apparaten överlag.

Katyn fungerar således bra som historielektion. Tyvärr satt jag dock där och önskade att jag fått snabbspola mig fram mellan faktainslagen.

Dagens anekdot

En man kommer till biokassan för att köpa en biljett. Han blir personligt förorättad när han får veta att filmen han vill se inte visas i största salongen.

-Vi måste ju anpassa det där efter hur stora filmerna är och hur bra de går, säger jag.
-Ja och då diskrimineras de bra filmerna, säger han.
-Helst skulle vi ju så klart visa alla filmer i största salongen hela tiden, säger jag diplomatiskt.
-Förr fanns bara en stor salong, säger han, en aning triumfatoriskt.
-Och då kunde man bara visa en film åt gången, påpekar jag. Nu kan vi visa fyra.
-Förr fanns fler biografer, säger han.
-Det har du i och för sig rätt i, säger jag.
-Det var bättre förr, sammanfattar han. När det inte var marknadsekonomi.

(Låt oss bortse från hans påstående att vi någonsin skulle ha haft annat än någon form av marknadsekonomi här i Sverige.)

Till poängen hör att filmen mannen just löst biljett till är Katyn. En film med underrubriken"Brottet Stalin inte kunde dölja", om det synnerligen planekonomiska Sovjets brutala mord på tiotusentals polacker i Katynskogarna 1940.

Hade jag inte varit en sådan väldrillad serviceperson hade jag gärna påpekat för honom att en film som denna med största sannolikhet hade strypts i sin linda, så att han inte kunnat se den alls, på stor duk eller liten, om vi inte just begåvats (och förbannats) med en fri marknad.

Nu ler jag bara och tiger still.

Ur min sambos samling (2)

Efter att ha blivit väckt av mig i vit skrud, sjungande Ljusklara hägring med ett flammande ljus i ena handen och en fat med hembakade lussekatter i den andra, var min sambo blid nog att välja ut en ny handfull skivor åt mig att lyssna på under veckan.


Los Super 7: Heard It on the X
M.Ward: Transistor Radio
Nick Lowe: The Convincer
A celebration of Kris Kristofferson: The Pilgrim
Houndog: Houndog

Nämnde sambo har även lovat att kommentera sina val både här nedan och i anslutning till förra inlägget.

Det kan bli mycket underhållande!

En måne bitter som ett par stinkande kalsonger

En biokollega säger att han för sin del slutat se Polanskifilmer överhuvudtaget, eftersom mannen är ett svin.

Hittills har jag varit av den desillusionerade ståndpunkten att börjar man bojkotta konstnärer på grundval av saker de begått i sitt privatliv, så blir det snart inte mycket konst kvar. Att Polanski bevisligen har drogat och våldtagit minderåriga skådespelare har jag sålunda försökt bortse från när jag sett hans filmer.

Med Bitter Moon är det emellertid omöjligt. Den stinker av hans vidriga kvinnosyn. Jag ska inte säga att jag aldrig i mitt liv tänker se en Polanskifilm igen. Men det lär dröja. Länge.

D-vitaminbrist?

Bitter Moon, den andra första dvd:n från lovefilm.

En kropp utan bakgrund, utan tankar, utan någon som helst personlighet kastar med huvudet och ormar sig i otakt omkring sin egen halvnakna sinneslöshet. Den manliga fantasin i sin mest beklämmande skepnad.

Är det meningen att jag, precis som Hugh Grants figur, ska bli på en gång lockad och äcklad av den här historien? Ska jag sitta som klistrad av en perverterad tjusning? I så fall lyckas det till hälften. Jag är kräkfärdig. Inte av sadomasokismen, som väl är poängen, utan av den här vidriga kvinnan som Polanski serverar mig, med ett förväntansfullt leende, likt rått kött på en bricka. Lagom dallrande.

När filmen äntligen är slut, hatar jag Polanski, klockan är halv tolv mitt på dagen och rummet ligger i mörker.

Den där kvinnans ihåliga ögonspringor.

Jag försöker fläta håret och misslyckas. Det tar för lång tid. Allting tar för lång tid. Mörkret blir bara mörkare och dagen har inte ens börjat än. Som en svartklädd folkflod är tiden och mörkret, som mot min vilja driver mig med sig, pressar på från alla håll, tar andan ur mig, för mig allt längre bort från dit jag egentligen var på väg och allt närmare stupet. Jag försöker fäkta mig loss men det går inte. Jag är fast. Kunde jag skrika rakt ut tills tiden stannade och mörkret upplöstes skulle jag göra det. Min enda flykt är att skriva. Men när jag slutar är mörkret fortfarande där, ännu mörkare än förut, och tiden har gått likförbannat.

Äckel och panik. Förbannade Polanski.

Jag tror jag behöver en burk vitaminer.

Havet vinner alltid

Kom hem från en vända på sjön igår. Det blev en blöt kväll för många. Jag fick pikar för att jag till kryssningslitteratur tagit med mig en bok som hette Vi, de drunknade. Men vad ska man läsa där om inte just en bok om havet.

Nu är det torsdag. Det regnar. Det gör det även över skogarna i Skinnskatteberg, Jesper Ganslandts konsertfilm med Erik Enocksson. Mossa och myggor. Träinstrumenten knakar som ekor och åror. Även här, mitt ute i skogen, finns havet. "The state the sea left her in", "Think of me as the sea". Tonerna i "The joy of DH Lawrence", lika lätta och mäktiga som fallande vattendroppar, en naturkraft.

Filmen visas på olika biografer runt om i landet i morgon (bla Zita) och Debaser Medis lördag den 13:de. Jag hade turen att få hand om ett recensionsex.

Nu sitter jag hemma under takfönstren med Vi, de drunknade i knäet, suger på en lakritsklubba från taxfreeshoppen och blandar sötvatten med salt. I mitt eget huvud. Regn och hav.

***

-Such staring out to sea is provocative, intolerable, and sinful!

Avslutade gårdagen med Den franske löjtnantens kvinna. I ett tillstånd av "obskyr melankoli".

Det var den första film vi fick från lovefilm.se. En sådan passande liten slump.

Apropå Stephen King (2)

Fan.

Jag sitter och bläddrar hit och dit i Stephen Kings Att skriva, men jag hittar inte tillbaka till det rätta stycket. Jag är nästan hundra på att det var han som påpekar att publiken av någon anledning alltid älskar att läsa om människor som arbetar. Jag är nästan hundra på att han nämnde det i samband med Knackarna (där Bobbi Anderson sida för sida gräver och gräver för att få upp det sabla rymdskeppet ur skogens jord).

Jag hade tänkt ge honom rätt och dra en parallell till Vägen av Cormac McCarthy, som jag nyligen läste ut, och där vi mycket ingående får följa mannen/faderns metodiska arbete för att skaffa kläder, mat och vatten till sig själv och sin son. Det är mycket fängslande.

Jag hade tänkt föreslå att anledningen till att det är så tillfredställande att iaktta en person som vet vad han gör är att det skapar en känsla av trygghet. Av ordning och reda. Konkretion inger förtroende. Jag som aldrig läser bruksanvisningar (jag blir arg bara jag ser bruksanvisningar - fråga mig inte varför) kan inte sluta läsa McCarthys stegvisa redogörelser. Jag får för mig att det hakar tag i någon avgörande sekvens av den mänskliga DNA-spiralen, i själva den renodlade överlevnadsinstinkten. När alla pengar brunnit och alla strukturer fallit är praktisk kompetens det enda som avgör om du klarar dig eller ej.

Jag hade som sagt nämna detta apropå Stephen King. Eller nämna King apropå McCarthy. Men nu hittar jag alltså inte tillbaka till rätta stycket.

Hur förtroendeingivande är det?

Apropå Stephen King (1)

Istället för att betala för dåliga teveprogram betalar vi hellre för bra filmer. Härom dagen beslutade vi därför att ge lovefilm en chans.

(Lovefilm är alltså en hyrtjänst via snigelpost, för en viss summa får man se så många filmer man själv vill, och posten hinner leverera, på en månad, dock max två per gång.)

Där finns en mängd kategorier och underkategorier att välja ur. Särskilt skräcken delas in under 19 riktigt sköna rubriker:

B-filmsskräck

Demoner

Djurskräck
Farligt vatten

Hämnd

Klassisk skräck
Natur och vetenskap

Psykologisk

Psykopater

Satan
Seriemördare

Slasher

Splatter

Tonårsskräck

Utomjordingar

Vampyrer

Varulvar

Zombies

Övernaturligt

Personligen föredrar jag kategorierna Psykologisk och Övernaturligt, men rubriker som Djurskräck, Satan och Farligt vatten säger samtidigt så mycket om människan som kognitiv varelse att jag inte kan låta bli att le. Det är paradoxalt hur glad man kan bli av de skräckbilder andra fantiserat ihop utifrån sina värsta rädslor.

Alla kategorier kryllar så klart av Stephen King-filmatiseringar. Som tidigare nämnts hade jag min (nära nog obligatoriska) King-period någon gång i 11-13 års åldern. Jag läste uteslutande King-skräck och skrev också egna små skräckhistorier. På senare år har jag ofta tänkt att jag ska försöka skriva en seriös skräckberättelse någon gång. En där skräckbilderna fungerar som uppförstorade konkretioner av något abstrakt inom eller utomkring människan. En där inre konflikter och samhälleliga problem får fysisk form och kan bestridas med alla tillgängliga tillhyggen, glasflaskor, toalettborstar, skruvmejslar...

Och bloden den rann.

Jag har nu länge famlat efter den tändande gnistan av inspiration som jag behöver för att sätta igång med den tredje och sista novellen i min pågående samling. Alla tre har en dragning åt det ovissa eller absurda - är det huvudkaraktären eller världen som är galen? Den mellersta berättelsen har dock förefallit mig alltför utflippad, och temat för den samtidigt lite för moraliserande. Jag har inte funnit den känslomässiga ingång som krävts för att sätta igång.

Igår slog det mig att jag kanske kan ta min utgångspunkt, inte i det återhållet psyko-absurda, utan tvärt om i skräcken, och plötsligt öppnades helt nya möjligheter. Historien är redan besläktad med flera klassiska skräckteman och lyckas jag bara förankra skeendet ordentligt i karaktärerna finns egentligen inga gränser för vad som kan hända. Det är bara att ösa på.

Nu ser jag mycket fram emot att sätta igång.

Tack Kingen!

Kan nån kan Candy

1986 skulle jag fylla 9 år. Vi hade en stor toppladdad videokassettspelare med fjärrkontroll på sladd. Den maskinen var både mitt sällskap och en magisk port till andra världar. Då och då fick jag en tia att hyra film för (det var i princip inte billigare då) och No 1 på Götgatan var verkligen uthyrningsbutiken nummer ett.

På 80-talet (långt innan Spirited Away tog den svenska storpubliken med storm, 2003) inföll den japanska seriekonstens guldålder. Vid den här tiden kom jag själv att bli helt insöad på animé. Jag hyrde helst ett par kassetter i veckan om jag bara fick loss pengar ur mina föräldrar, och det jag huvudsakligen slukade var en viss serie, närmare bestämt Candy Candy, om den föräldralösa pojkflickan som växer upp på ett barnhem.

Här är introt:

Den japanska stilen, med de uttrycksfulla ögonen, de expressionistiska bakgrunderna, de stora känslorna, var omöjlig att värja sig emot. Det enda jag tecknade vid den tiden var stilstudier av Candy. Candy som dansade, Candy som grät, Candy som skrattade, Candy i sidvind, Candy i profil.

Av mig 8 år
Vid blotta anblicken kan det verka som att Candy var en obehagligt söt och slätstruken flicka. Det stämmer inte. Candy är dödsföraktande fysisk. Hon klättrar i träd som en akrobat och har en till synes medfödd fallenhet för lassokastning. Hon tvekar heller aldrig att stå upp för sig själv och andra mot alla typer av orättvisor. Sammanfattningsvis är hon en ganska exakt blandning mellan Pippi Långstrump och Kulla Gulla (mina andra stora förebilder som barn) och jag ville väldigt gärna vara som hon.

Ännu idag kan jag drabbas av en Candy-romantisk känsla, en slags visuell doft, när jag ser en viss typ av rosor. Jag blev mycket förtjust när jag idag insåg att min kollega på bion varit nästan lika Candy-frälst som jag. Vi fördrev dötiden mellan filmstarterna med att gotta ned oss i minnena.

Här finns avsnitt 1: (del 1), (del 2), (del 3), (del 4). Det är tyvärr på spanska, och dessutom i usel ljudkvalitet. Men det mesta av handlingen framgår ändå.

Kym står bredvid

Rachel gifter sig och hennes syster Kym kommer hem från behandlingshemmet för att vara med. För en gångs skull ska familjens fokus inte ligga på den självupptagna knarkardottern och alla hennes problem, utan på den duktiga flickan. Det är i alla fall allt den duktiga flickan begär. Men sorgen och svartsjukan rör sig ännu nära under ytan och läcker fram i bittra pustar genom bröllopets färgglada fasad.

Det hade kunnat bli smörigt och sentimentalt, men på något sätt klarar den sig undan. Utan att ta i från tårna (utom möjligen vad gäller det extremt multikulturella temat för festen), eller snarare just därför, lyckas Rachel getting married beröra.

Kym är odräglig och outhärdlig, just som den missbrukare hon är. Men också just så känslig och ömkansvärd. Hon vet vad hon är och hon hatar det. Filmen, liksom livet, ger förklaringar men aldrig några ursäkter. Att veta detta och vara nykter kräver betydligt större styrka än att veta det och vara hög. Och hur osympatisk och barnslig Kym än kan vara, försöker hon åtminstone hålla fast vid den styrka som krävs.

Den svulstiga bröllopsfesten är en perfekt fond till problematiken. För när Kym strävar för att vara nykter, att bli som alla andra, förlorar hon också sin särart. Hon kan inte längre kräva speciella hänsyn. Hon kan inte längre, som ett stökigt barn, propsa på hela uppmärksamheten. Vem är hon nu när hon inte längre knarkar? En människa i mängden. Vare sig mer eller mindre.

Att se sin syster stå brud, är en lektion i ödmjukhet. En smärtsam men nödvändig läxa.

Lägesrapport (11)

Skickar: Novellen på remiss.

Och känner mig plötsligt: Rastlös.

Sorterar: Kvitton.

Bakar: Bröd.

Fakturerar: Nacka Värmdö Posten för en vinjett till en artikelserie om döden.

Läser: Carsten Jensens Vi, de drunknade.

Men ser inte på: Teve, eftersom det är myrkrig på alla kanaler utom 1:an, 2:an, 4:an, som är svarta.

Betar mig i stället igenom: Fredrik Strages Youtube-lista från # 100 och uppåt.

Och blir förhoppningsvis: Lite allmänbildad.

Återbäring!

Jag fick just en hel månadslön av tomten!

Eller av skatteverket då.

Eller om man säger så här:
Skatteverket har äntligen beslutat att lämna tillbaka mina pengar.

Eller: de arma handläggare som haft till uppgift reda ut härvan efter Astoria Cinemas konkurs (då ingen brydde sig om att lämna in kontrolluppgifter för de anställda) har alltså slutligen gett upp i sina försök att förstå sig på alla de olika metoder som de anställda på eget bevåg uppfunnit för att i efterhand kunna redovisa sina inkomster för 2007, och helt enkelt kommit överens om att lita på deras påståenden.

Eller vad det nu är som hänt.

Hur som helst är slanten välkommen.

Nu slipper jag sälja svavelstickor i jul.

Två glödande korn i askan

Genom ett postapokalyptiskt USA vandrar en far och hans son. Världen ligger i aska. Himlen är grå och träden döda. Inga fåglar flyger längre. De är på väg mot kusten, men det är osäkert vad som väntar dem där. Huvudsaken är väl att bara ha en anledning att fortsätta leva. Ett mål för att, steg för steg, orka ta sig igenom även nästa dags umbäranden. För att uthärda kylan och svälten.

Vägen gav Cormac McCarty Pulitzerpriset 2007. Jag köpte den häromdagen och läste sista sidan för en timme sedan. Under två dygn hade jag då levt flera månader på livets yttersta gräns, under ett skälvande paraply av ömhet.

Jag skulle kunna skriva en lång utläggning om den här boken men jag vill inte riskera att prata sönder den. Dess storhet är för skör. Läs den själv i stället.

Människorna och avgrunden

Det är inte ofta jag tar fram superlativen. Jag sparar dem till när de verkligen behövs.

Ruben Östlund är ett geni!

De ofrivilliga är en genialisk film!

Manuset är genialt. Skådespeleriet/regissörsarbetet är genialt. Att välja helt praktiskt taget helt omöjliga kameravinklar, så att allt vi ofta ser av människorna är deras mellangärden, halva ansiktet eller benen, är genialt.

I samband med sin första film Gitarrmongot förklarade Östlund de långa, passiva, tagningarna med sitt ursprung inom offpistskidåkningen. När ett svårt åk ska dokumenteras är en av grundreglerna att hela åket ska fångas i en enda tagning. Detta för att ingen ska kunna misstänka att flera olika åk klippts samman, trick fuskats in och vurpor fuskats bort. Man bara sätter på kameran och så får det gå som det går. Det kan sluta väl. Det kan gå käpprätt åt H.

Just denna hypnotiserande ovisshet har Östlunds alltså lyckats överföra till sina spelfilmer. Framför våra ögon sätts ett skeende i rullning, som kan sluta precis var som helst.

Piskade av majoritetens makt försätter sig de djuriskt dumma, smärtsamt vanliga (ofta berusade) karaktärerna i situationer som i vilket ögonblick som helst kan visa sig ödesdigra. I tron att inget farligt egentligen kan hända, så länge allt bara är på garv, leker människorna med avgrunden. Som maktlös betraktare mår man illa av nervositet. Men det är omöjligt att sluta titta.

Gitarrmongot hade geniala scener, som när de tre fulla grabbarna "leker" rysk roulette med laddad pistol. Andra scener var emellertid inte lika gripande.

De ofrivilliga är en minutiös dissektion av gruppdynamikens vitalaste, mest förskrumpnade organ och så näst intill helgjuten en film förmodligen kan bli.

DN.s Mårten Blomqvist ger högsta betyg. Den här gången är vi helt på samma linje.

Jag vill ÄTA den här filmen rå.

Sista chansen

I går tog Stockholms filmfestival slut, till de ordinarie biografchefernas stora lättnad.

Idag hänger jag sålunda upp mina målningar igen på Grand. Sedan har ni en sista möjlighet att se dem där, fram till torsdag nästa vecka.

Man tar vad man har

Den enda roman jag hittade oläst i hyllan som inte stod där sparad enbart på grund av en kul dedikation eller för att den är en sjuhundrasidor tung klassiker, var Ett karibiskt mysterium av Agatha Christie (eller som jag sa i ett synnerligt sömningt och intellektuellt sammanblandat tillstånd i går kväll: August Kristus).

Jag ska ut och köpa julklappsböcker senare idag. Det liknar hög tid att även leta reda på ett par pocketar till mig själv.

Lång resa, hårda bollar

I förrgår kom jag äntligen fram till sista sidan i Resa till nattens ände. Trots det underhållande språket kom titlen snart att kännas representativ för min läsupplevelse. Så när jag väl stapplat mig igenom det kompakta mörker som var Célines litterära värld ville jag inte gärna kasta mig in i något liknande. Jag var mer sugen på något luftigt och lättläst. Något som dessutom stod redo hemma i hyllan.

Det fick bli bloggromanen Konsten att förlora (2005) av sportjournalist Olle Svalander, alias Mats Hård.

Jag hade tänkt skriva att bloggberättelsen var en lisa att läsa efter den långa dystra resan med Céline. Men Svalander/Hårds angreppsvinkel på tillvaron är egentligen inte många snäpp ljusare när man tänker på det. I jämförelse med fransosens långa natt, påminner den väl snarare om en flyktig, gråjäklig måndagmorgon, dagen efter att ens lag just förlorat den sista avgörande matchen i Allsvenskan och ohjälpligt sjunkit under strecket. Stilen är också dräpande, cyniskt och snärtigt, precis som hos Céline - om än så klart i betydligt blygsammare skala.

Jag hade mycket nöje av den. Men efter två misantropiska gnällgökar i rad, är jag nog hur som helst mogen för något uppbyggligt igen.

Advent

Biografi (24) - Långa fingrar

För att göra kassadisken lite fin och få godiset att se tilltalande ut för biobesökarna brukade vi förr lägga upp chokladbitar och annat i en flack skål på ett täcke av kaffebönor. Till slut fick vi, av ren barmhärtighet, sluta upp med det eftersom tanterna flera gånger varje dag nöp till sig ett par av bönorna och stoppade in dem i munnen.

-Usch, sa de sen. De där var verkligen inget vidare.

Vi log då bara lite, som för att antyda att smaken är delad, och gentlemannamässigt rädda dem från att förlora ansiktet.

Andra som på samma sätt finglat åt sig några bönor (som per automatik vid åsynen av något som deras hjärnor genast klassade som gratis) förstod själva, om än med en viss fördröjning, vilken pinsam blunder de begått. De fick fullt sjå med att i smyg smussla fram en servett att spotta ut de torra, bittra och förmodligen även ganska dammiga bönorna i. Hur som helst blev bönorna allt färre och till slut struntade vi i att fylla på dem igen.

Det skulle dock visa sig att tanters begär efter bruna tilltugg är så gränslöst att det inte spelar någon roll om de måste gå genom eld för att få dem.

På Victoria har Barista (caféet) här och där placerat ut låga glas till hälften fyllda av kaffebönor med ett värmeljus uppepå. Vi har även ett par sådana i biografkassan. Igår var jag noga med att inte ställa fram dem innan vi tänt ljusen. För säkert skulle det då vara någon som trodde att det stearinindränkta kaffekonglomeratet i botten var gratisgodis. En kvart efter att ljuset ställdes fram på disken var en tant framme och stoppade ner fingrarna i lågan.

-Aj, sa hon.
-Ja, sa jag.

När hon gått tog jag med en suck undan ljuset. Undrar om det skulle göra någon skillnad ens om vi riggade bönorna med råttfällor.

Romankomplex

Texten sväller som en svulst.

De första tio, utskrivna A4-sidorna har utan vidare förvandlats till 14 sedan jag fört över alla inpass i blyerts. Fortsätter det på samma vis kommer de 60 sidorna växa till 90 innan jag är klar med den här omgången, och ändå vet jag inte om jag då lyckats bromsa ner historien tillräckligt för att hela den märkliga metamorfosen ska kännas trovärdig. Vi får väl se var det slutar.

Det är en novell med storhetsvansinne.

Ur min sambos samling (1)

Som nybliven sambo har jag plötsligt fått tillgång till en imponerande samling cd-skivor. De dominerar halva väggen inne i sovrummet. Själva mängden är nog för att handlingsförlama mig. Dessutom är jag hotad med stränga repressalier om jag stör ordningen där i hyllan eller repar någon av skivorna. Så jag håller mig respektfullt på minst ett halvt stegs avstånd från samlingen.

För att få lite guidning in i den där guldgruvan av blandad musik (med en överrepresentation av sentimental gubbcountry) har jag därför bett min sambo att välja ut några skivor åt gången åt mig, som jag kan ta mig an. På sikt hoppas och tror jag att det kommer bli en matnyttig blandning av sådant jag, i rent allmänbildande syfte, tycker att jag bör känna till, sådant jag redan hört i andra sammanhang men nu ges en mer övergripande förståelse för, sådant som bara han själv gillar och sådant som oväntat rockar min värld.

Igår fick jag min första skörd om fyra skivor. Dem ska jag börja lyssna på nu medan jag läser igenom de sista sidorna av novellen:

Willie Nelson: Red Headed Stranger

John Fogerty: Deja Vu All Over Again

Ben Folds: Live
och
Eels: Meet the Eels

Orolig Pitt

Vad är humor? Svaret skiftar så klart från person till person. Ett av de viktigaste kriterierna enligt min egen åsikt är förmågan att känna av var gränsen går mellan att förädla en alldaglig gest just tillräckligt för att den ska bli rolig och att överdriva den så mycket att den förvandlas till clownartat överspel, samt att stanna så långt som möjligt innan den gränsen har passerats.

Burn after reading skulle kunna användas som pedagogisk hjälpmedel för komedistudenter. Där finns alla variationer på skalan.

I ena änden har vi Tilda Swinton. Hon spelar i princip en av sina vanliga kallhamrade roller och det är snarare kontexten än hennes eget spel och dialog som förvandlar den till komedi.

Lite tydligare blir det i dialogen mellan David Rasche och J.K. Simmons på CIA-kontoret. Den enes nervositet är bara lätt överdriven, den andres luttrade cynism likaså. Dialogen är dessutom mycket välskriven. Som oförstående gudar skådar de ner på händelseförloppet. Detta är, i mitt tycke, humor.

Ungefär på samma del av skalan finner vi John Malkovich. Liksom Swinton behandlar han sin karaktär på samma sätt som han skulle gjort med en dramaroll. Där är bara en lätt dragning mot det återhållet neurotiska, och en härlig tajming i blickväxlingen, som förutom dialogen markerar att det handlar om komedi.

Sen, balanserande på slak lina i mitten, hittar vi George Clooney. Han är som vanligt ett charmtroll med barnasinnet glittrande ur sina mörkbruna hundögon. Rollen är skräddarsydd för honom. Han trivs kanske lite för bra i den rent av. För lika ofta som han förvaltar sin naturliga humor, genom att bara vara sig själv och hålla tillbaka onödiga utspel, lika ofta faller han över i pajaskonster. I jämförelse med hans värsta överspel är det roligare när han bara står och skivar morötter.

Frances McDormand måste dock placeras helt på andra sidan av mitten. Hon är rolig. Men hon är roligt ungefär på samma sätt som Eva Rydberg är rolig. Det är stort skatt och stora tårar. Realismen överges. Hon är inte ens en människa längre. Hon är bara en spratteldocka i humorns tjänst. Det är tur för henne att hon är en sådan skicklig spratteldocka.

Längst bort i andra änden av spektrat hittar vi slutligen Brad Pitt. "Jag visste inte att Brad Pitt kunde vara så kul" skriver SvD och ger filmen 5 av 6. DN. är mer modest i sin betygssättning (3 av 5) men tycker likväl att Pitt glänser som träningfanatiker. Jeanette Gentele och Mårten Blomkvist har uppenbarligen helt andra svar än jag, på frågan om vad humor är.

Till synes överlycklig över att få spela en rolig roll studsar Pitt genom filmen som Nalle Puhs Tiger på sin spända svans. Hans version av komedi liknar ett litet barns försök att roa sina tålmodigt applåderande föräldrar, genom att ramla omkull på vardagsrumsmattan och göra lustiga grimaser.

Jag minns hur Pitt var på vippen att fördärva även De tolv apornas armé med sitt spattiga irrande. Men Terry Gilliam hade kanske en tydligare vision av vad han ville med sina skådespelare än vad bröderna Coen hade med Burn (Gilliam lär ju inledningsvis ha gett Bruce Willies en lång lista med aktörens vanligaste gester och miner och förbjudit honom att använda sig av dem i filmen). I Burn är han enbart en pajas.

Skulle jag ge filmen ett betyg landar det sammantaget på något slags medel. Manuset, den Coenska nihilismen och de återhållna rollerna väger upp. Det kunde ha blivit ännu bättre utan clownerier.

Förgrymmade slarv, eller vad det nu är

Min käre sambo påpekade just att jag glömt ett "s" i inlägget om Öijer och kallat hans dikter för "plitterbomber". Ett "I" hade dessutom försvunnit i meningen efter...

Det är en black om foten det där, att jag alltid tycks bli som mest ordblind de perioder jag är som mest produktiv. Det är som att hjärnan flyger ifrån sig själv när jag är uppe i varv, eller rimligare uttryckt: att en del av hjärnan flyger ifrån en annan.

Kreativiteten som ger fingret åt noggrannheten. Jag önskar de kunde bli kompisar.

Genomläsning

Det är något som inte längre förvånar, men likväl inger mig den största fasa, hur annorlunda en text blir så snart man skrivit ut den på papper. Skönhetsfläckar som tidigare gått en förbi, står plötsligt fram som illröda blämmor på sidan. Irriterande upprepningar, idiotiska stavfel, genanta metaforer. Jag skyndar mig att stryka över och skriva om. Men mest av allt är det rytmen som måste justeras.

För även om text i sig är något statiskt, är den litteratur den rymmer ett medium i tid. Det måste finnas en medveten korrespondens mellan det som händer i en text och den tid det tar att läsa den. Ofta är det svårt att få till det rätta tempot när man sitter och filar på enskilda formuleringar och det kan ta dagar mellan ena skrivtillfället och nästa. Så vad jag nu mest sysslar med är alltså att putsa på rytmen. Jag slätar ut övergångar och bromsa upp där texten skenar.

Det är trots allt en stor förvandling som sker, på bara 60 (snart kanske 80) sidor. Jag måste se till att skynda långsamt.

Payday mayday

I början av den här månaden råkade jag, i tron att jag var rikare än jag var, stoppa undan en tusenlapp för mycket. För stolt för att emellertid erkänna mitt övermod (och ovillig som von Anka att skiljas från mitt kapital) vägrade jag ta ut sparpengarna igen och har med andra ord tvingats leva mycket ekonomiskt sedan dess. Men fri som jag varit från distraherande tankar på klädköp och annan lyx har jag istället kunnat ägna min koncentration åt diverse "högre" och mer trängande projekt. Jag har inte sköljt mitt hår med balsam på ett par veckor ungefär. Men en massa annat har blivit gjort i gengäld.

Så idag kom lönen. Jag såg fram emot det - ända till igår kväll. Igår kväll hade jag 70 kronor kvar på kontot med bara ett par timmar kvar av löneperioden. Jag insåg att jag klarat det med glans. I lugn och ro hade jag seglat i mål. Nu skulle hetsen åter börja.

För ja, istället för att ägna morgonen åt novellen har jag ägnat den åt att räkna ihop hushållskassan, betalat räkningar och bollat med överföringar. Nu när det är klart borde jag gå till affären och handla för att fylla upp kylen igen. Sen börjar det bli dags att göra upp en sansad julklappsbudjet, gå ut på stan och spräcka den. Sen vill jag ju skaffa adventspynt till nya hemmet. Jag vill ha en ny klänning till decemberfesterna. Jag vill vara en god och bullig husmor och baka egna pepparkakor och lussekatter och allt det där som mina nya slantar plötsligt tillåter mig.

För var ny finansiell kalkyl sjunker novellen allt längre undan. Det är mycket enklare när man är fattig, att hålla tankarna i styr.

Ännu ett uppmuntrande nästan

Mail från förlagschef just inkommet:

"Tack för att du skickade oss Zebra Crossing. Vi har läst den med stort intresse, men tackar ändå nej till utgivning. --- Skriver du något nytt så hoppas jag att du skickar det till oss. Jag vill gärna läsa mer av dig!
Allt gott [osv]"

Nära skjuter inga harar.

Men att ideligen snudda vid öronen på dem, är väl åtminstone ett gott tecken.

Bokhorornas Augustenkät

Sedan jag skickat iväg novellen för kostnadsfri utskrift på ett lurigt ställe, har jag just inget mer att ta mig för med mina sista lediga timmar innan kvällens jobbpass. Så jag kan väl lika gärna, på Bokhorornas uppmaning, ta mig den enkät om Augustpriset, som de själva besvarat i DN.:

Bryr du dig om Augustpriset, ja, nej och varför?
Mediebevakningen gör det i princip omöjligt att undgå, men tillkännagivandet är inget som får min puls att slå snabbare. Jag slår bara upp tidningen en morgon och konstaterar att: Jahaja, nu var det alltså dags igen. Jag ser det sällan som mål i sig att alltid ha läst det senaste (är en roman bra blir den knappast sämre av att ligga till sig något år; tids nog tar jag mig väl an den). Men en nominering ökar ändå chansen att jag till slut läser en bok, eller köper just den när pocketarna kommer.

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Varje år publiceras en sådan mängd litteratur att all form av vägledning är välkommen . Även om det inte finns någon objektiv rättvisa när pristagaren utses, är den vinnande boken åtminstone (förhoppningsvis) bättre än många andra i floden av böcker, och förtjänar därmed att uppmärksammas. I spekulationerna inför och svallvågorna efter utnämningen skapas dessutom alltid en debatt om andra värdiga kandidater, som därmed kan åka snålskjuts på jippot utan att själva ha chans på själva titeln. Drömmen om att en dag vinna ett fint pris tjänar säkert också till motivation för de arma stackare som dagligdags sitter hemma och sliter med sina texter, utan att få något för det. Sen är det ju i största allmänhet alltid roligt när det blir lite glam.

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Dels av ovanstående anledning (att jag inte känner något behov av att ständigt vara först med det senaste), dels eftersom jag är för fattig och snål för att köpa inbundet, har jag ännu inte läst en enda av de nominerade böckerna. Jag brukar gilla P.O. men hejar nog på Öijer (om inte annat så härför).

Läser du alltid Augustvinnaren?
Inte av princip. Men när jag nu ögnar igenom listan med vinnare konstaterar att jag att ändå läst 12 av 19 vinnare hittills (12 av 15 räknat fr.o.m '93). Så det blir väl oftast så av bara farten.

Vilken titel är din favorit genom åren?
Hummelhonung kanske, alternativt Den amerikanska flickan.

Maskrosbollen och gymnasienörden

När min lärare i svensk litteratur vid Östra Reals gymnasium visade oss en inspelad uppläsning av Bruno K. Öijers "Skisser till ett av dödens tal" (...spådd, spådd att bli spådd...) från Medan giftet verkar, blev somliga fascinerade, andra roade av den skelettmagre maskrosbollens tvära tankekast och ansträngda frasering (...jag var bensin i mörkrets motor... det skrämda kaninögat i trollkarlens hatt...).

Som den enstöriga, själv skelettmagra nörd jag var, hörde jag så klart till dem som blev fascinerade. Jag gick till skolbiblioteteket och lånade hela volymen, kunde inte sluta läsa. Jag stod ombytt mitt i gymnastiksalen medan de roströda skumgummibollarna ven omkring huvudet på mig och kunde inte slita blicken ur diktsamlingen. Jag slukade sen Det förlorade ordet, försökte med en samling av hans tidigare verk men saknade tätheten hos de senare dikterna. Jag fick vänta flera år tills Dimman av allt kom ut 2001 och slutligen kompletterade trilogin.

Medan lejonparten av all annan poesi alltid runnit av mig som vatten på en gås (jag läser löjligt lite lyrik, jag är för otålig, för lättirriterad), lyckades Öijer borra sig rakt in i min tankevärld och spränga den inifrån. Hans dikter är som splitterbomber. (Oj, nu låter jag som Ranelid.)

Ikväll får Öijer kanske Augustpriset för sin senaste samling Svart som silver.

Jag måste erkänna att jag ännu inte har läst den. Jag är nog lite rädd att inte kunna bli lika fascinerad av dikter någonsin igen (vare sig hans egna eller någon annans), som jag blev som olycklig nörd i gymnasiet. Kanske ska min otålighet till slut ha gjort mig oemottaglig även för honom?

Det är en risk jag får ta. Den möjliga vinningen överskuggar rädslan. Jag får önska mig boken i julklapp.

Litet krafs på den franska historien

Fortsätter att slå mig fram igenom den djungel av missmod som är Resa till nattens ände. Stundtals engagerar den mig med sina cyniska iakttagelser, stundtals far tankarna undan och jag förlorar jag tråden (som inte är mycket tjockare heller än att tiden går och världen fortsätter att vara lika bedrövligt). Språket är vitalt och mycket humoristiskt. Människosynen horribel. Empatin för djuren grundmurad.

Jag gör ett svep på nätet för att kanske hitta något stöd för det där jag hörde att Céline skulle ha varit spritt språngande galen när han skrev sin debutroman, eller om detta bara är en slutsats som dragits utifrån själva berättelsen (vilket ju inte vore så svårt). Inget sådant dyker dock upp i googles övre sediment. Istället hittar jag i en jämförelse mellan författaren/läkaren Céline och hans exakt 400 år äldre dubbelkollega François Rabelais, ur Läkartidningen tidigare i år. Den kan man gott läsa igenom, om man vill veta lite mer.

Berömmande klapp på egen axel

Sisådär ja!

En vecka senare är den segdragna inskrivningen färdig, just som jag föresatt mig, och jag unnar mig en kväll av belåtenhet.

På tretton dagar har jag därmed fått ur mig nära nog 50 sidor. Jag kan inte låta bli att göra en kalkyl över hur mycket detta faktiskt kunnat bli på ett år, om jag bara fått fabulera på heltid.

Lägesrapport (10)

Läser: Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline och förstår varför den är Charles Bukowskis favoritroman - den handlar om allt på en gång.

Ser: Sommarminnen och förstår varför den är pensionärernas favoritfilm - den handlar inte om någonting alls.

Äter: Hembakt bröd med ost och smör.

Skriver i lunkande trav: Min novell.

Skriver i ryckiga knyckar: En kort biografi till ett kommande album.

Och påminns: Om knivigheten i att fungera språkrör för någon annan än sig själv.

Låser in: Mina målningar i ett rum längst in på Grand, bakom maskinrummet till salong 1.

För att sedan: Ta fram dem igen om tio dagar.

Utsätts för: Brottargrepp, nålstick och elchocksbehandling av en sjukgymnast på Östermalm.

Och hoppas: Att detta en gång för alla ska råda bot på min krampande rygg.

Heter enligt Fortum: Marit Purns.

Blir inte längre: Förvånad.

Flyt

Det blev tjugo sidor förra veckan, med toppnotering på tio bara under tisdagen.

Håller jag samma takt den här veckan betyder det att hela - den tidigare blott handskrivna - novellen finns överförd till datorn under nästa helg.

Två genomarbetningar sålunda klara. Återstår sen de mer punktvisa justeringarna, ett antal instick och inspirerade utsvävningar, som förvisso kan ta lika lång tid, samt den slutliga finkamningen.

Jag har inte för avsikt att slå av på takten.

En kväll på teatern

Ikväll: Teater Tre och En vattensamling.

En vän och kollega kastar sig, utan fruktan (?), ut i rampljuset, därtill i sin första egna produktion.

Då vill jag så klart vara där.

***

Och ett vackert svanhopp var det också. Ja, för tusan!

Apropå Gud

När man studerar ett fenomen är det alltid undantaget som är intressant, påpekar den amerikanske socionomen Peter L. Berger, i P1:s Människor och tro.

Ser man till fenomenet religositet, fortsätter han, är det Västeuropa som står för detta intressanta undantag. Medan resten av världen lever med en gud är just Västeuropa sekulariserat, kanske för att kyrkan här historiskt sätt varit så tätt knuten till staten, att revolter mot makthavarna automatiskt blev revolter mot prästväsendet. Vi har velat tro att vi legat i bräschen för en ny världsordning när vi kastade ut Gud med badvattnet.

Men hur länge kan egentligen vår lilla glänta av religionsfrihet/troslöshet här på jorden överleva de starka gudfruktiga krafterna ur skogen omkring? Radioprogrammet får mig att fundera.

Själv är jag, i enlighet med min geografiska hemvist, en sådan inbiten ateist att jag instinktivt provocerad av möjligheten att vårt västeuropeiska undantag inte ska överleva framtiden. Hade de gudadyrkande staterna varit varma och vänliga platser, fulla av just den förlåtelselusta och människokärlek som deras heliga skrifter så gärna förespråkar, då hade jag inte funnit något legitimt skäl att invända mot en sådan utveckling. Nu leder tanken istället till misströstan.

Kanske kommer då vår tids västeuropéeiska människor, sådana som jag, beskrivas som obegripliga avarter i nästa årtusendes historieböcker. En kuriös parentes: "Under ungefär ett sekel betraktade européerna (se äv. s. 567-689) det som en dygd att tvärt om alla tidigare och senare rättesnören förneka sina religiösa läror".

Jag vet inte. Jag kommer inte vara där. En person mycket lik mig kommer emellertid vara där och hur hennes värld än ser ut kommer hon förmodligen tycka att just hennes nutid är fullt normal och kanske rent av värd att bevara. Hon kommer bli provocerad vid tanken på, enligt hennes egen åsikt, reaktionära alternativ.

Det enda jag kan påverka efter min egen död härvidlag, är möjligen min egen begravning.

Jag har hittills brukat säga att hur jag tas om hand efter min död får bli helt upp till de efterlevande. Jag kommer inte längre finnas kvar att ha en åsikt. Därför bör mina anhöriga istället få bestämma om hur de bäst vill säga adjö. Efter min farbrors begravning för ett par veckor sedan vill jag emellertid komma med ett mycket specifikt önskemål: Låt ingen stå över mina kvarlevor och mässa om Jesus och det stora ljuset!

Att tvångsmata mina kalla öron med amsagor, när jag ligger där död (efter 92 levande år eller så) och inte längre kan försvara mig, vore blott att förolämpa mig en sista gång innan man grävde ner mig i jorden (eller spred mig för vinden, eller vad man nu ville göra). Säg gärna något om mina goda sidor (om ni kan komma på en eller två) och mina dåliga (de är många). Nämn kanske något om hopp eller tröst. Men lämna för all skull religionen därhän. Det är det enda jag vill begära.

S.O.L.

Min farbror Sven gick nyligen bort.

På begravningen hasplade prästen ur sig en kort, opersonlig resumé av hans liv, mellan de olika varianterna av halleluja. Uppvuxen i såväl Skåne som Dalarna. Jazztrubadur och handelsman. Prästen knöt ihop min farbrors levnad med konstaterandet att vi helst bör lämna det åt Gud att fälla dom över en människas tid här på jorden. För det gör Han Ovan Där så mycket bättre och mer rättvist än vi. Även ett liv som vid första anblicken kan synas torftigt och betydelselöst, menade prästen, kan få en högre mening i Vår Faders ögon.

Den vitskrudade mannen med bibeln i händerna syntes mycket nöjd med sin predikan. Allt han lyckades illustrera var väl emellertid att åtminstone präster bör hålla sig ifrån att göra domslut över människors liv.

Den låt min pappa valt att spelas i kyrkan var också The Mills Brothers with The Tommy Dorsey Orchestra och "Please Don't Talk About Me When I'm Gone".

Istället för att säga något mer lägger jag därför bara ut en bild av min farbror, så som han såg ut under sin glans dagar, när han var ung, fingervig och stjärnögd och frontfigur i sin egen jazzorkester. Om det funnes en gud ville jag också få tro, att det var så här han såg till att min farbror fick fördriva evigheten.

Sven Olov Löf (1932-2008)

Ra bla bla barber

Till slut ville jag slita av mig min egen arm och använda den som tillhygge för att slå vilt omkring mig, istället för att svara på nästa fråga om pensionärsbiljetter längst bak i salongen på nästa föreställning av Sommarminnen (eller som de annars säger "Den där franska filmen" eller "Den där nya med hon Juliette Pinochet"). Då hade gudarna äntligen förbarmande med mig. Istället för att tvinga kvar mig i kassaburen till tio på kvällen, dök en kollega upp och lät mig pysa vid sju.

I jakt på vad som helst annat än ett hav av pensionärer sökte jag mig tillflykt till Poetry Gang Bang på restaurang Rabarber. Jag brukar annars inte bevista sådana. Var gång jag ändå gör det minns jag varför. Kanske hoppas jag bli inspirerad, kanske till och med berörd eller i alla fall sporrad att göra något bättre än det trams som reciteras från scenen. Men den känsla jag bär med mig från poesiaftnar som denna handlar snarare alltid om motsatsen. Efter att ha proppat öronen fulla av ännu fler av livets banaliteter - deklamerade i en ton som den aktuella amatören ofta hört användas vid något annat tillfälle, av andra poeter, poeter som kanske till och med varit bra, och vilkas anslag amatören därför lagt sig till med - börjar jag tillslut bli så avtrubbad att jag börjar undra om jag alls skulle märka någon skillnad om någon steg upp på estraden och, som ett spex (vilket min i regel närvarande bekant i dessa sammanhang också gärna hotar med), läsa upp några rader av Ekelöf, Boye eller Ferlin.

(Ferlin, som förövrigt ligger begravd på Bromma kyrkogård, blott ett stenkast från där jag sitter nu.)

Jag blir illa till mods och förmodligen också rädd. För om kvalitet är så sällsynt att det utan vidare drunknar i den gyttja av blod, skit och tårar som de flesta andra, likväl allvarligt menande, konstnärer häver ur sig, och om dessa allvarligt menande, men likväl usla, konstnärer inte själv vet att se skillnaden, hur ska då jag veta om det jag producerar är värd något alls eller om det också bara är skit?

Värre än att inte vara någon poet alls, är hur som helst att vara en dålig poet. Ack detta ödes straff! - för att nu ta i från tårna.

På sätt och vis kunde jag då åtminstone sympatisera med den siste i raden av kvällens tio uppläsare (hans namn har jag dock inte lagt på minnet), som i en lång mässande dikt uppmanade oss att göra bomben från en bro och på det viset skapa en svallvåg så stor att den sköljde bort hela staden och allting däri. Så blev vi av med alla tröstlösa klichéer.

Somliga straffar gud med detsamma

Bara för att läxa upp mig för min bitterhet senast, har nu gudarna valt att göra mig till ett komplett dumhuvud. Jag sitter i kassan och kan inte prata rent. Ska någon betala 65 kronor ber jag om 35, vilket alltså är växeln på en hundralapp, eller 320 istället för 180, växeln på en femhundring. Dessutom har de ådömt mig att göra mitt jobb under inflytande av en skälvande ångest, eller panikartat flyktbegär, febrigt besläktat med en ganska allvarlig matförgiftning, eller i alla fall det darrande förstadiet till en sådan. En del av mig, den alldeles närmast ytan, ler och delar ut biljetter som ett välsmort löpande band. En annan, den inre, härjar som en tiger i sin bur.

Jag vill ut härifrån.
Jag vill hem.

Kan ingen komma och befria mig?

Futuristisk idé en måndagmorgon

Efter att alla tavlor är klara och upphängda för den här gången är det nu meningen att jag ska ägna mig åt skrivande ett tag igen. Nya målningar hopar sig på näthinnorna, men eftersom jag bara är en ena person med en enda fattig uppsättning av ögon och armar, kan jag bara ta hand om ett projekt åt gången och måste skjuta oljebilderna på framtiden.

Detsamma måste också ske med den briljanta idé jag fick precis innan jag gick upp i morse -en science fiction-historia besläktad med Atwoods Oryx and Crake och Ishiguros Never let me go. Vad den handlar om kan jag naturligtvis inte avslöja, då kommer ni genast stjäla den. Men eftersom inga tankar är unika (vilket ju konstaterades härförleden) sitter det förmodligen ett tusental andra självutnämnda författare, samt även ett halvdussin etablerade, på sina kamrar över hela globen och funderar på samma historia. Väntar jag för länge finns snart min bok i handeln, signerad någon annan.

Ändå måste jag försöka ta itu med mina planer i någon slags översiktlig ordning: först novellen (som så länge blivit offer för mina ständiga ursäkter, brådskande parallelleprojekt och andra förtvivlade måsten), sen några av de mest angelägna dukarna, kanske en ny utställning, sen den sista novellen i samlingen (så att allt äntligen kan lämnas till läsning av kritiska bekanta och omarbetas för inlämning på förlag), sen förmodligen några dukar igen innan jag är redo för nästa litterära projekt, och samtidigt som detta troligtvis en eller annan illustration eller liknande åtagande.

Jag borde lägga på ett kol med andra ord. Eller säga upp mig från mina betalande arbeten. Kan man leva på drömmar allena?

Jävla fruntimmer

Läste just ut Erica Jongs Alla kvinnors blues och gick för att ställa in den på rätt plats i bokhyllan. Fann att alfabetet tvingade in den mellan Eyvind Johnsons Strändernas svall och James Joyces Ulysses, som tidigare dansat kind mot kind. För en sekund måste jag sörja den förlorade symeterin - där en rosa pocket full av kuk och fitta ettrigt slog in en kil mellan de båda kanoniserade männen och störde dem i deras tankeutbyte över Homeros Odysséen. Snart kom jag dock till ro med den nya ordningen. Kanske går det att se något större även i den.