Ett kräk - vem påstår heller annat?

Läser vidare i Verner von Heidenstam: ett liv.

För ett par dagar sedan länkade jag ju till en mycket kritisk recension av boken. Nu när jag själv läst ytterligare en tredjedel av biografin, känner jag mig trygg på lovordarnas sida och kan bara höja på ögonbrynet åt åsikten, att Gedin blint skulle springa Heidenstams till försvar.

Biografin är tvärt om sprängfull av sublim ironi på huvudpersonens bekostnad. Gedin kallar inte rent ut karln för ett stort kräk, men det räcker gott att bara nyktert redogöra för skaldens ständigt lika egenkära perspektiv på tillvaron (som detta hur han svek Fröding), för att läsaren utan vidare ska kunna komma fram till den slutsatsen själv.

Sedan hör det väl bara till Gedins uppdrag att försöka förstå varför karln var ett kräk. Men dessa analyser bör rimligen ses som just möjliga förklaringar, inte som försvar.

Även kräk har ju sina bevekelsegrunder, som för dem själva kan synas som dygd.

***

Och med detta sagt, även ett kräk kan mellan varven göra mycket som är stort och gott. Som att i en tid när bara 6 procent av Sveriges befolkning har rätt att rösta, ursinnigt propagera för lika rösträtt åt alla.

Löplogg (3) - Jagad av vargar

Idag: 9,58 km på 53:33 minuter.

Det var ett lopp som började i stekande sol, övergick i hotfulla kastbyar och slutade i hällande regn. Idag hade jag också sällskap i spåret de första fem kilometrarna.

Vissa löpare kör med harar till draghjälp. Själv tar jag vargen till jaghjälp.

Om man placerar två likvärdiga cyklister på diagonalt avstånd från varandra i en velodrom och ger den ena instruktionen att den ska hinna ifatt den andre, och den andre att den ska hålla undan, så kommer den som jagar att vinna tävlingen. Det där har man gjort tester på.

Ändå föredrar jag spontant att ligga före. Det har så klart med det mentala att göra. För att så länge som möjligt få leva i illusionen att jag är snabbast och bäst (vilket ju är lätt att låtsas när man är i täten), pressar jag mig alltid lite extra. Det är också en härlig känsla när jag någon gång faktiskt lyckas skaka av mig min förföljare.

Detta sker dock alltid på bekostnad av harmonin. Jag njuter aldrig när jag springer i sällskap jag känner. Och minst lika ofta som jag skakar vargen av mig, hakar han sammanbitet blicken i min rygg, förnekar sin egen trötthet och gläfser mig istadigt i hälarna tills dess det är omkring en kilometer kvar. Då drar han med en ren viljeansträngning förbi mig och sprintar i mål på nya personbästa.

När detta skedde idag hade jag själv halva loppet kvar. Medan vargen spurtade i mål svängde jag av bakom honom, föll lättat in i min vanliga lunk och avverkade de sista 4,5 kilometrarna under betydligt mer makliga men också mer avspända former. Den första halvan hade jag hatat varje meter. Min kropp hade känts som en urvriden trasa. Men när regnet piskade på under den sista kilometern, kunde jag äntligen öka farten igen och åtminstone putsa upp det blygsamma rekordet med 15 fattiga sekunder.

Väl i mål, dyngsur och mör, glöms ju dessutom snart alla vedermödor bort. Smärtan glider undan och bara belöningen finns kvar.

Det är väl med löpning (?) ungefär som att föda barn.

(43 dagar kvar)

Titlar för dagen: illustratör, skolreformator och så tant

De senaste dagarna har gått åt till att bildsätta tre artiklar om ungt inflytande i skolan. Det blev tre ganska roliga bilder, lite smått satiriska, om hur de unga upplever sin skola idag och hur de tycker att den borde vara istället.

Jag ska så klart inte avslöja innehållet i artiklarna (dem får ni, om ni är intresserade, istället läsa när de publiceras), men de fick mig osökt att fundera över hur jag, för min del, tycker att skolan borde vara, och den lilla tanten i mig vaknade åter till liv.

Ofta hör man ju den traditionella skolan jämföras med korvstoppning. Nu när all information finns tillgänglig överallt, hela tiden borde man istället satsa på källkritik och analys, och uppmuntra kreativt tänkande.

Tanten i mig har nu rakt inget emot lektioner i källkritik. Men hon menar samtidigt att ingen analys och inget nytänkande egentligen är möjligt om man inte först stoppat in en hel del olika kunskaper i sin mjuka lilla hjärna och sedan knådat dem där en ordentlig tid.

Om du inte lär dig vissa saker kommer du heller aldrig bli medveten om vad du inte vet. Redan den där grumliga funderingen "vänta lite, hur var det nu?" (som för övrigt är mitt stora paradnummer) är oändligt mycket mer värd än en stor vit fläck. Vad ska man med all information i hela världen till om man inte vet vad man letar efter?

Att byta hemläxa mot källkritik fungerar ju dessutom bara inom ett fåtal ämnen. Försök göra dig förstådd på franska med sporadisk hjälp av en sökmotor. Försök operera ut en blindtarm med skalpellen i ena handen och andra handen på mobilens wap-knapp. Försök... ja ni fattar.

Vad lilla tanten istället skulle vilja se är en skola som satsar på inlärning genom inlevelse.

Jag blir alltid lite rosa i ögonen när jag hör talas om ämnesöverskridande kursplaner, där ett område attackeras från flera håll samtidigt, genom flera lärare och genom olika kanaler. Att till exempel juriststudenter har böcker som Kafkas Processen på litteraturlistan, ger mig stundtals hoppet åter.

Ja, för när det nu finns så många romaner, filmer och konstverk vars själva huvudsyfte är att gripa tag om publikens själ och skaka om dem, varför inte använda dessa verk i betydligt högre utsträckning för att skaka om skolans elever? Till kunskap genom insikt. Och insikt genom inlevelse.

Detta behöver inte bara gälla äldre elever, som är mogna nog för mer komplicerade teman. Vad beträffar de mindre barnen var Selma Lagerlöf på rätt spår redan 1906 med Nils Holgerssons underbara resa.

Hur mycket lärde jag mig inte själv som barn bara genom att sluka Kalle Anka? Ge ungarna Tintin i hemläxa. Låt dem se allt möjligt roligt och i de fall fiktionen tagit sig friheter gentemot verkliga fakta, ta just felen som utgångspunkt för nästa lektion. Låt språkelever själva välja texter ur sin egen favoritmusik att översätta. Det finns hur mycket som helst man kunde göra.

Idag finns förresten en essä i DN. om den självbiografiska bokserien kring det Lilla huset på prärien. Artikelförfattaren, Malin Nordgren, är förundrad över att hon som barn kunde fängslas så av en berättelse med så många långa praktiskt redogörande stycken. Men att med en god berättare som guide få följa en kunnig människas arbete, steg för steg, är ju något av det mest underhållande som finns.

Det är så klart lätt för mig att sitta här och tycka. Det är lika enkelt och kravlöst som att sitta och skrika åt en fotbollsmatch på teve. Men jag tror på det jag tycker.

Det skadar sällan med lite socker i medicinen för att den lättare ska glida ner. Fiktionen kan vara sockret i vårt lärande.

Löplogg (2) - Motarbetad

"I like a woman built for comfort, not for speed."

Variationer på uttrycket kan man snubbla över lite var stans. Jag hörde det först i filmen Shall We Dance. Det gjorde även min sambo.

Nu när jag alltså börjat träna inför en halvmara är han mycket ängslig för att jag på kuppen ska smälta bort och bli helt strömlinjeformad.

-Tänk på mig då! utbrister han förtvivlat och går dessutom iväg för att köpa pizza.

Och så ser alltså stödet ut här hemifrån.

Men med tanke på min tendens att ofta göra saker till överdrift, skadar det kanske inte heller med en liten välmenand motvikt till träningen.

***

Idag: 9,58 km, 53:56 minuter.
45 dagar kvar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 28)

Med tolv veckor kvar av vår allmänbildande tävling kan det kanske vara lämpligt med en liten morot.

Som jag antydde i måndags har jag börjat fundera allt mer på priset. Jag vill inte säga vad det blir. Roligast är väl om det helt enkelt blir en överraskning. Men det bör ju hur som helst vara något som anstår en kulturblogg.

Jag kommer nog helt enkelt ta tillfället i akt att dela med mig av det jag själv (bland annat) tycker gör livet värt att leva.

Så tänk på det när ni nu samlar kraft för den här veckans omgång. Förra veckan var det tydligen svårt. Undrar om ni istället kan placera den här prylen på rätt tunnelbanestation i Stockholm?

Bortom all räddning - ett kräk

Hittar på morgonen i Tidningen Kulturen denna svidande kritik av Per I. Gedins Heidenstambiografi.

Artikelförfattaren Crister Enander menar (i samband med utgivningen av boken 2006) att Heidenstam var ett kräk och att Gedin med oförlåtliga medel försöker skyla över detta faktum i ambitionen att förvandla honom till en litterär hjälte.

Jag har ännu inte kommit fram till delen med exempelvis nazisympatierna. Och för att inte förföras helt av det spännande material och alla härliga citat som skymtar förbi i Gedins tjocka bok, ska jag se till att även hålla kritiken i bakhuvudet.

Emellertid tycker jag ju att Gedin redan - sin ambition eller ej - gett mig bilden av Heidenstam just som ett stort självupptaget kräk.

Tydligen är han bortom all räddning. Det är bara synd om Gedin inte velat använda detta till bokens fördel. Kräk är ju betydligt mer stimulerande att läsa om, än någonsin änglar och martyrer.

Lifsglädje - Läsglädje!

Verner von Heidenstam: ett liv. Vilken njutning till bok!

Allt inleds nästan med ett litet försvar för varför biografen, Per I. Gedin, alls valt att skriva en finstilt tegelsten just om Heidenstam. Många av objektets samtida författarkollegor (Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Söderberg) har ju klarat tidens tand och 1900-talets trender betydligt bättre och läses i betydligt högre utsträckning idag.

Rimmad vers om Orientens fröjder känns nog lite svårsmält för den ironiska generationen.

Men redan efter ytterligare ett tiotal sidor känns alla brasklappar överflödiga.

Jag bryr mig under läsningen inte ens om huruvida Heidenstam var en stor skald eller ej (jag minns faktiskt inte vad jag tyckte när jag hade honom i hemläxa under universitetstiden, och jag har inte sökt upp honom frivilligt sedan dess). Boken lever istället gott på sin egen vitalitet och inte minst på alla citat ur de lyckligt bevarade och underbart mustiga brev som skrevs och skickades mellan förra sekelskiftets litterära stordjur.

Samtidigt är Heidenstam, såsom han här framstår som privatperson, en sådan drömmande, patetisk, utåtriktad, bortskämd, självömkande, charmig, stursk, kärlekstörstande, frisinnad, chauvinistisk, mjältsjuk och på alla sätt mänskligt mångbottnad människa att jag inte kan låta bli att engagera mig i hans själsliv.

Hela kvällen igår var jag exempelvis mycket vred på honom för hans förment medlidsamma men i själva verket ytterst egocentriska attityd gentemot sin första försmådda hustru.

Och sen kom kapitlet om hans vänskap med Strindberg, där ju även Strindberg får framträda i all sin Strindbergska glöd. Man kan riktigt se hur det pyr ur hans små brusiga mustascher när han upplever sig illa behandlad, och vi är inte ens framme vid "fejden" ännu.

Det är sammanfattningsvis underbar läsning.

Jag tar boken med mig i sängen. Vill ni mig något träffas jag enklast i sovande tillstånd, någonstans i slutet av förrförra århundradet.

Löplogg (1) - Med anledning av föregående inlägg

Många är de som skrattar rått åt en sträcka på 21 098 meter. Det är inte en ultramarathon vi snackar om. Det är bara en lite längre joggingrunda. På 2 mil hinner man inte ens nå den där gränsen när kroppen slutar förbränna kolhydrater och plötsligt försöker ta sig framåt på fett istället - något som för en ovan motionär i princip innebär att man springer rakt in i väggen.

Men lika många - för att inte säga de flesta - tycker nog ändå att 21 098 meter är en rätt saftig bit. Och även om jag själv inte skakar på huvudet åt den sträckan som en bisarr omöjllighet, kommer jag nog vara rätt stolt över mig själv när jag väl stapplar i mål efter fullbordat värv den 12 september.

För att inte göra upplevelsen onödigt smärtsam borde jag ju emellertid träna duktigt den knappa tid som är kvar. För att motivera mig själv, och för att det är roligt, tar jag härmed steget (något jag länge varit sugen på) och lanserar kategorin "Om löpning" i den här bloggen som ju annars borde handla om kultur.

(Men oroa er inte. Snart kommer en hel massa inlägg om Verner von Heidenstam också.)

Kanske ska vi ta det från början.

Jag har en (enda) gång tidigare i mitt liv sprungit en sträcka någorlunda motsvarande en halvmarathons längd. Då var jag väl 18-19 år. Jag bodde i Skarpnäck och hade hela Nackareservatet till mitt förfogande alldeles utanför knuten. Den här perioden var inte första gången jag försökte mig på löpning (det började jag så smått med redan som 15-åring) men det var första gången jag bemästrade några längre avstånd. Jag sprang faktiskt ungefär en mil tre gånger i veckan, runt sjön Flaten. Och vid något tillfälle fick jag plötsligt för mig att inte bara runda Flaten utan också Älta och Söderby. Det lyckades utan större problem.

Tyvärr satte hybrisen in och jag tränade alldeles sönder mig de där dagarna (nästa dag - tre timmar på motionscykel) och kroppen sa stopp. Jag tror jag till och med drabbades av feber och frossa. Sen slutade jag faktiskt nästan att springa helt.

Under flera år ägnade jag mig istället åt aerobics, promenader och simning. Ibland satte jag upp små egna träningsprogram. Ibland gjorde jag ingenting. Det var först för fyra-fem år sedan som jag egentligen tog upp löpningen på något slags allvar igen. Det var inledningsvis oväntat arbetsamt. Men övning ger ju färdighet (åtminstone relativ sådan) och sedan dess har löpning ändå varit min huvudsakliga källa till motion.

I januari i år tvingade min rygg mig att köpa ett gymkort, eller så skulle den göra livet surt för mig i allt högre utsträckning ända tills jag dog (kotorna i min ländrygg fungerar som kvarnstenar för stressen). Följaktligen har löpningen fått ge med sig av sin tid till styrketräningen. Men jag kan inte tro annat än att styrka kan vara till stor fördel i löpspåret. Förhoppningsvis ger mig gympassen bättre hållning, starkare lår och, inte minst, stryktåligare knän. Är det något som kommer sätta käppar i hjulet för mig den 12 september så är det nämligen knäna.

Ja, och där är vi alltså nu. Jag föreslår att vi tar gårdagen som startskott för den här resan och för att det ska bli tydligt vad jag talar om så bör det nog till lite jämförande statistik. Alltså:

27 juli: 9,58 km i lugn och efterkännande takt, 53:48 minuter
28 juli: En timme på gymet

46 dagar kvar.

Den ektomorfa kroppen

Jag läste just ut en mycket inspirerande bok.

Vilken det är håller jag emellertid hemligt. Jag har nämligen en tanke om att den, vid sidan av lite annat smått och gott, ska ligga i potten för den marathonlånga tunnelbanetävlingen.

Så istället för att skriva om själva boken, så hänvisar jag (med den gamla glimten i ögat) till en artikel på Wikipedia, som på sitt sätt bildar sidospår till ämnet för icke namngivna bok. Artikeln behandlar 40-talspsykologen William Sheldons teorier om människors olika kroppstyper, en tredelad indelning som sedemera kändes psykologiskt föråldrad (för att inte säga Dickensartat karikatyrisk på ett ganska underhållande sätt) men som ibland ännu används i samband med idrott.

Indelningen löd enligt Sheldon som följer:

*Den mesomorfa kroppstypen: Centrerad kring muskulaturen och cirkulationssystemet (hjärta och blodådror). En mesomorf människa är ofta muskulös, har ett somatotont temperament, och är modig, energisk, aktiv, dynamisk, självsäker, och tar gärna risker.

*Den ektomorfa kroppstypen: Centrerad kring nervsystemet och hjärnan (ektodermt). Den ektomorfa människan har ett cerebrotont temperament (cerebral är något som har med hjärnan att göra) och är konstnärlig, känslig, snabbtänkt och inåtvänd.

*Den endomorfa kroppstypen: Centrerad kring matspjälkningssystemet, särskilt tarmarna (endodermt). Den endomorfa människan har ett visceratont temperament (viscera är latin för tarm), med en tendens till övervikt, älskar bekvämlighet och lyx, och är utåtriktad.

Idrottare med tydliga mesomorfa drag håller sig troligtvis till sprinterlopp och andra explosiva, styrkekrävande grenar. De ektomorfa hittar vi istället i sammanhang som kräver envishet och uthållighet.

Som långdistanslöpning.

Eller romanförfatterier.

***

I morse insåg jag förresten överrumplat att det ju är mindre än tre veckor kvar till Midnattsloppet, som jag (ända sedan det begav sig förra gången) haft alla avsikter att delta i. Hittills i år har jag emellertid inte sprungit längre än 6,06 km (enligt kartorna på jogg.se), och även om jag gjort det allt oftare kändes det väl som hög tid att börja ta pulsen på metrarna där bortom. Inspirerad av ovan (undflyktigt) nämnda bok snörade jag sålunda på mig skorna och brände av en knapp mil i stadig takt, uppmuntrad av upptäckten att det återigen är de första kilometrarna som är jobbigast.

Nu kände jag mig i alla fall på den säkra sidan vad löpningen anbelangar. Återstod bara att äntligen betala anmälningsavgiften till själva loppet. Döm om min snopenhet när jag förstod att det redan var fullbokat.

Efter en häftig känsla av yttersta orättvisa (som om detta faktum att jag inte fick vara med och springa skulle kunna skyllas på någon annan än mig själv) bubblade istället en (minst lika mållös) hämndlystnad upp i mig, och i ett smått mesomorft anfall av övermod (nu skulle det jävla loppet få se!) betalade jag istället avgiften till Stockholms halvmarathon.

Nu sitter jag här med bekräftelsen framför mig och ett (uppmuntrande?) citat ur boken ekande i huvudet: "Pain is inevitable. Suffering is optional."

Rätt svar (deltävling 27): Västertorp!

Och nähänej. Det var det visst ingen som kunde lista ut.

Folk åker väl heller inte till Västertorp dagarna i ända utan specifik anledning. Kanske passande då att konsten på stationen har inspirerats av en flykt snarare bort än hem - dock i ett helt annat slags färdmedel än det rälsburna - närmare bestämt S.A. Andrées fatala expedition med vätgasballong över Nordpolen år 1897.

I ledtrådsbilden såg vi ballongen sväva strax ovanför marken, med släplinorna hängande efter i snön. En bit längre ned mot ingången finns en skisserad karta över resan och en bild av expeditionens läger, så som det till slut återfanns, mer än fyrtio år senare, med spår efter isbjörnar, utspridda kläder och skelettdelar.

Verket, Med örnen mot polen, är gjort i tekniken sgraffito - en yta med två olikfärgade lager, där man ristat in motivet i det övre lagret medan detta ännu är mjukt, så att det undre lagret skiner igenom.

Stationen invigdes 1964, ballongbilderna 1982 och vår konstnär heter Jörgen Fogelquist (1927-2005). Han var bildkonstnär i ordets vida mening (inte minst grafiker) och skulptör. Redan som 19-åring satte han igång att skapa offentliga verk och sammantaget kom han att bli man för i runda slängar ett 50-tal sådana utsmyckningar i olika material.

Förutom resebetraktelsen vid den här stationen, står han exempelvis bakom skulpturerna Singlande slant och Trollkarlens hatt (som ni, vid sidan av bilder på konstnären själv flygande drake och ballong, kan titta närmare på här) och ett spanskt kakel vid det folkmyllrande T-centralen (för vilket många gärna kallar honom "Sveriges mest sedda konstnär").

Karaktäristiskt för Fogelquist är (sitt namn till heder) en luftig och skissartad stil, lekfull och skenbart slarvig, med en blandning av både föresställande och abstrakta motiv. Detta gjordes inte minst tydligt under en utställning på Galleri Palm i Ängavallen. Med anledning av detta evenemang presenterades konstnären med både en text, ett litet bildspel och dessutom en film från vernissagen, där många av verken passerar revy. Så klicka er dit om ni vill se mer.

Som självbiografisk kuriosa kan jag nämna att jag själv, sommaren 2005, jobbade som flygvärdinna hos ett luftballongsföretag i Stockholm. Det ledde till ett 20-tal flygningar kors och tvärs över staden, allt enligt vindens önskningar. En och annan gång blev formerna för landningen en smula... oförutsedda. Min första flygning avslutades exempelvis intill en busskur i Rissne.

Men några isbjörnar behövde vi gud ske pris aldrig brottas emot. Den vanligaste typen av skada i samband med luftballongsflygning är i själva verket fötter som stukas när överivriga passagerare hoppar ur korgen efter landning för att ta bilder av ballongen och vrickar sig mot en tuva. Detta är trots allt det säkraste sättet att flyga.

Men tunnelbanan är ju inte fy skam den heller! Så på onsdag tar vi väl sikte på en ny station.

Pausfågel (31) - Även ur ett gudlöst hjärta

Välkommen till helvetet

Likt en gräshoppssvärm far turisterna över jorden, från strand till strand, girigt behjälpta av resebolagen. De finner en vit sandremsa, fransad av palmer, och flockas där i kryllande massor, skräpar ner, trampar sönder, berövar lokalbefolkningen sitt land och sitt människovärde, och när det orörda paradiset liksom börjar kännas "förstört", drar svärmen vidare till nästa strand, till nästa orörda paradis, för att skövla och trampa sönder.

Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset innehåller inget som förvånar en cynisk och någorlunda berest själ. Men den förtydligar och lyfter fram det man redan anat, den sätter fingret på den där svävande olusten man inte kunde skaka av sig där i solstolen, i bungalowen, på de konstbevattnade gräsmattorna inne på resorten. Den borde ligga i tidningsfickan på alla säten på alla flygplan som transporterar turister från västvärlden till fattiga och billiga paradisländer, för att under västerländskt trygga och kontrollerade former låta dem sola och dricka sprit.

Men det kommer den aldrig att göra.

Boken inleds med ett intressant och underhållande historiskt perspektiv - hur och varför började vi egentligen resa bara för nöjes skull? Därefter gör den en serie ambitiösa nedslag på ett antal turistorter runt om i världen - på Gran Canaria, i Thailand, Vietnam, Dominikanska republiken och i Mexiko.

Av dessa ställen har jag själv besökt Dominikanska republiken (2004) och Thailand (2006-07). När jag var liten var vi flera gånger i Spanien och på Mallorca. Senare Cypern (för att nu enbart nämna resor med fokus på turistanpassat strandliv).

Jag är med andra ord en av gräshopporna

Jag försvarar mig med att jag, långt innan jag läst Dielemans bok, förlorat lusten att göra liknande resor igen. Obehaget har varit alltför trängande. Den äckliga tanken på hur lokalbefolkningen slår knut på sig själv för att tillgodose mina förmodade behov. Att jag, bara genom att vara här, bidrar till en kapitalistisk kolonisation av fattiga människors mark, och i värsta fall även deras själar. Att min exotiska utflykt i djungeln i fyrhjulsdriven jeep bara naggar ytterligare på de känsliga ekosystemen. Att elefanten vi red på var hunsad och deprimerad. Att skiten jag spolar ner på toaletten rinner orenat rakt ut i vattnet, över korallrevet utanför. Att de som byggde hotellet var livegna flyktingar från grannlandet. Att det över huvud taget inte kan finnas några jämnbördiga möten, inte här, inte på resorten, bara ett ömsesidigt dividerande om priset. Att den fattiga världen är de rika människornas antropologiska zoo. Och att jag inte har något där att göra.

Medan jag läser funderar jag på hur man ska kunna resa alls utan att göra skada. Det svar som infinner sig är kallt men obevekligt: Det är inte en mänsklig rättighet att resa bort på semestern. Det är inte en mänsklig rättighet att sitta på en inhägnad strand på andra sidan jorden med en importerad öl, kasta flaskan i havet och sedan åka hem igen med en crazy tatuering.

Ska man ändå promt ut och fara finns det, som jag ser det, bara ett försvarbart sätt att göra det på: Att resa på det sätt som gör minst åverkan på miljön. Att hålla sig borta från komplexen. Att konsumera traditionell mat och traditionella varor tillverkade och sålda lokalbefolkningen. Samt att, utan att kräva särskilda hänsyn, vackert ta seden dit man kommer.

Det ger i alla händelser, en betydligt sötare eftersmak.

(Bilden är från Koh Muk, Thailand, julen 2006)

En bra dag

Morgon: 6 kilometer runt sjöarna, med en putsning av ban-rekordet med 58 sekunder på ett bräde.

Middag: Mat på café Blåbär, med påföljande gratis påtår och tretår, samt färdigställande av första utkastet till novell nummer fem - 19 handskrivna A5-sidor på mindre än tre timmar.

Eftermiddag: Spontaninspektion av IKEA-utställningen på Liljevalchs - en satsning som kunde varit rolig men som istället visade sig bestå av alldeles för mycket ensidig reklam (som man dessutom måste betala inträde för att utsättas för), och alldeles för lite spännande möbler (bläddra med fördel genom katalogen för valfri säsong istället).

Förkväll: Uthämtning av extra tjockt bokpaket från matbutiken på Ängby torg, innehållande (bland annat) följande:

Välkommen till Paradiset: reportage om turistindustrin av Jennie Dielemans
Werner von Heidenstam: ett liv av Per I. Gedin
Fantomerna av Klas Östergren
Snö av Orhan Pamuk
I Gorans ögon av Stefan Lindberg
samt en mycket blygsam räkning.

Afton: Hembakad tigerkaka med banan, varmt välkomnad av en platt och utmattad kropp framför teven.

I morgon: Ledighet. Njutning!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 27)

I natt insåg jag till min förskräckelse, mitt i en dröm, att det ju var tävlingsonsdag nästföljande morgon.

Av någon anledning hade jag förlorat bredbands-

uppkopplingen hemma och skulle inte kunna lägga ut någon ny ledtrådsbild. Jag fick ägna resten av drömmen åt att, på drömmars tröga och irrationella vägar, försöka komma på ett sätt att få över bilderna från min dator till en annan dator, på en annan plats, där det fanns internetanslutning.

Många krångliga och inte särskilt begåvade planer formulerades och förkastades lika snart. Dessutom måste jag, fortfarande i drömmen, åka till jobbet. Hela projektet var med andra ord i fara!

Döm om min lättnad när jag sedemera vaknade och insåg att jag ju bara behövde stiga ur sängen och sätta mig vid skrivbordet så var saken biff!

Och där är vi alltså nu. Kanske uppskattar ni dagens tävling så mycket mer när ni vet att den varit utsatt för allvarliga hot - åtminstone under några nattliga timmar någonstans i min trötta fantasi.

Men nu kör vi! På vilken tunnelbanestation hittar man det här konstverket?

Korta koppel

Bokpaketet från Adlibris försenat.

Vänder mig till den skönlitterära sektionen i min egen (av platsbrist ständigt omstrukturerade) bokhylla (snart får jag utöka hyllmetrarna med brädor över takbjälkarna) i jakt på något ännu oläst.

Det får bli Farväl till vapnen.

Jag tror att mitt skrivande kan må bra av lite isbergsteknik just nu, särskilt efter alla de rännande hundarna nyss, och inte minst deras ständigt reflekterande husse.

Jag har en novell som i allra högsta grad behöver tuktas.

Skäller kanske värre än jag biter

I natt hastade jag mig igenom de sista kapitlen i The Story of Edgar Sawtelle. Det skedde med en blandning av lättnad och irritation. Var det inte detta jag befarat hela tiden?

Historien rinner förvisso inte ut i sanden. Men fram till någon specifik ändpunkt når den (trots sina spektakulära slutscener i bästa Hollywood-anda) likväl inte - allt lämnas mer eller mindre därhän utom just dramatiken. Och så går det när författaren av allt att döma (och detta är ju en analys baserad enbart på själva romanen) har inlett sitt skrivande med en förförisk ansats i sinnet, men inte från början varit säker på vad han egentligen vill säga med sin historia.

Dessutom demonstrerar berättelsen (efter en första, omsorgsfull hälft) det vanskliga i ett konsekvent långsamt tempo. Händer inget intresseväckande måste något annat ändå hålla läsaren fängslad. Att plötsligt, efter trehundrasidors tålmodig kronologi, börja göra hastiga tidshopp skulle verka märkligt. Men det håller inte heller med hundra sidor av omständligt irrande. Jag får erkänna att jag skummade vissa stycken när allt som hände var efteranalytiska återblickar, alternativa framåtblickar, detaljerade miljöteckningar och beskrivningar av hur hundar flämtande springer kors och tvärs genom vildmarken.

Nu låter det väl som att jag förkastar den här boken helt och hållet och det är väl bara delvis sant. Jag tror fortfarande att många kan gilla den (den kallas ju - för guds skull - för en "New York Times bestseller"). Älskar man hundar kan det kanske rent av bli en liten favorit. Men min smak är nu en gång lite annorlunda. Jag kräver mer distinkta poänger.

Är någon intresserad av att skapa sig en egen uppfattning om boken kan den alltid få överta ett begagnat ex från mig.

Rätt svar (deltävling 26): Näckrosen!

Och det visste ni tydligen allihop lite till mans. Bra jobbat där!

Men så är Näckrosen är också en tunnelbanestation väl värd att lägga på minnet. Här är det som att vandra på botten av en ut-och-in-vänd näckrosdamm, i en luftbubbla mitt i berget, med blommorna som flyter överallt runtomkring en på rummets tak och väggar, blandade med runda stenar, glaserade kakelskärvor och brottstycken av ornament - lämningarna efter ett litet Atlantis i miniatyr.

På perrongväggarna hänger även montrar med fotografier och rekvisita som leder tankarna till den anrika Filmstaden alldeles i närheten. I golvet snubblar vi över dikter och aforismer, som den på bilden nedan av religionsfilosofen Martin Buber.

Stationen och konst invigdes båda 1975, och hjärnan bakom den kreativa utsmyckningen var Lizzie (Märta Lisa) Olsson Arle (1926-2006), som studerat såväl vid Konstfack som i Paris och Ravenna och gjort sig känd för sin sprudlande och fantasifulla formvärld.

Verk och idéer som blev över från utsmyckningen kom senare till användning i Edboskolans matsal i Skogås, där man också kan beskåda några av Arles skapelser under samlingsnamnet Cirkusliv.

Även i Edboskolan dominerar stenar och skärvor av mosaik. Jag kan inte låta bli att tänka på de där stentrollen jag (och fler med mig?) med hjälp av lim, garn och lite färg, uppmuntrades att tillverka på dagis.

I mingelbilder från Dalslands konstförenings 50-årsjubileum 1985 kan man, om man vill, se bilder på själva konstnärinnan.

Och med det får ni låta er nöja för idag. Det finns en onsdag i den här veckan också.

Något för hundälskaren

Gillar du hundar? Alltså riktiga hundar, inte sådana där accessoarer på snöre? Då är The Story of Edgar Sawtelle förmodligen en bok för dig.

Är du mer tveksam till hundsläktet, men känner någon som däremot förlorat sig till det, kan väl boken istället betraktas som ett julklappstips.

Här får man nämligen så mycket hund man bara kan önska - söta valpar, intelligenta tikar, förvildade hannar, ja faktiskt en hel kennel full av ovanligt smarta jyckar - och slipper samtidigt hårandet och lukten.

En god roman är det också. För all del.

Jag har kommit igenom två tredjedelar nu, och även om det amerikanska (episkt omständliga) tempot inte hör till det som inspirerar mig mest, är det ju samtidigt måleriskt och fängslande. Man får tid att lära känna sina karaktärer, och bryr sig därför om hur det ska gå för dem.

Dessutom ska ett mysterium lösas, där ute på den amerikanska slätten. Kanske rent av flera stycken.

Jag hinner ett kapitel till innan lunchen.

Pausfågel (30) - En på miljonen

Jag har inget att säga om kultur idag, så jag lägger upp en bild på en groda.

Kyrksjölötens grunda vatten föds just nu de här små gynnarna i tiotusentals (hundratusentals?) och hoppar ut framför fötterna på de andra djuren, dag som natt (i detta fall natt), i formliga hordar och hjärtskärande små, mjukbruna och aningslösa, inte större än fyrbenta flugor.

(För många slutar livet också tillplattat och tragiskt.)

Tydligen är miljön här ute (med flera naturreservat) synnerligen idealisk för våtmarksälskande amfibier. Borta vid Judarn, ett par kilometer längre söderut, finns exempelvis en damm där man, som ett del av ett rikstäckande projekt, hjälper naturen på traven med att tillverka större vattensalamandrar.

Så fick ni veta det istället.

Ingen dag är helt bortkastad om man fått lära sig något nytt. Inte sant? Jag tar er tystnad för medhåll.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 26)

Jaha, kära tävlande! Då var det dags för denna veckas ledtrådsbild.

Ni var så duktiga förra veckan att jag känner mig så gott som säker på att ni ska kunna lista er fram till den här stationen också, med endera igenkänning eller en smula klurighet.

Själv har jag ett franskt lantbröd på jäsning, så jag får lägga på ett kol.

Ni vet vad som gäller: Först fram med rätt svar får två poäng. Efterföljande får nöja sig med ett.

Och frågan är också en välbekant refräng vid det här laget: På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man konstverket nedan?

Lägesrapport (18)

Läser: The Story of Edgar Sawtelle som artar sig friskt på det där amerikanskt episka sättet som förhoppningsvis också håller i sig hela vägen till slutet (stället för att mynna ut i ingenting, som en omvänd å), vilket ju inte alltid är säkert med just amerikanskt episka romaner.

Är lämnad: ensam i lägenheten för en vecka och en halv,

och känner mig redan: lite lappsjuk.

Men förväntar mig i gengäld: att isoleringen ska leda till produktivitet, för sådan brukar den vara - tristessen.

Skriver också: just som förhoppats, men trevande och i växlan mellan marschtakt och vägskälsvåndor, rädd att ta fel och tvingas vända om, råka in på omständliga omvägar eller - ännu värre - genskjuta mig själv i otid.

Tycker ändå, så här långt: att vägen känns självklar, den bit jag gått den.

Ser: Whatever Works, ett cyniskt-humoristiskt spel med klippdockor, kvick men utan egentlig botten, och trots alla turer, en smula förutsägbar rent rytmiskt - på gott och gott, allt kommit att förvänta sig av Woody Allen.

Funderar likväl, som en följd av filmen: på kärlekens allehanda nycker,

men kommer inte fram: till något särskilt.

Sparar: pengar till i morgon,

och lever: barskrapad idag.

Äter: vattenmelon och bröd, för det är billigt.

Springer: Judarn runt, för det är gratis.

Blir till slut, förhoppningsvis och i förlängningen: svinrik och snabb som blixten.

Rätt svar (multitävling 2)

En imponerande mängd kvalificerade förslag har rasslat ner i svarskorgen den här gången. Flera av er hade fyra eller fem rätt. Ingen lyckades dock med konststycket att pricka in alla stationer och nummer 2 tycks ha varit särskilt knepig.

Så här ska det i själva verket vara (återse alla ledtrådsbilderna här):

Rätt svar bild 1: Bandhagen! (ordlek - måttband)


En tumstock (1983, klädd i kopparplåt 1987) av Freddy Fraek
Stationen invigdes 1954 (här under reparation)


Rätt svar bild 2: Masmo! (krystad ordlek - Carl Larsson var dalmas...)


Carl Larssons Gustav Vasas intåg i Stockholm med tillskott av en grupp människor drar solen i ett snöre, av Staffan Hallström och Lasse Andréasson (som ville ta ner solen i den här stationsgrottan - och det behövs!)
Station och konst blev klar 1971, men öppnades inte förrän 1972

Rätt svar bild 3: Tekniska högskolan!

Ett äpple (kunskapens eller Newtons påstådda eller bådas?), del i en skulptural svit över våra naturvetenskapliga landvinningar av Lennart Mörk

Konst och station invigdes 1973

Rätt svar bild 4: Kista! (våldsamt krystad ordlek - kiselkristaller...)

En aluminiumskulptur i 73 graders lutning (1980) av Lars Erik Falk

Stationen invigdes 1977

Rätt svar bild 5: Tekniska högskolan igen!

Solsystemet, del i en skulptural svit över våra naturvetenskapliga landvinningar av Lennart Mörk som för övrigt var scenograf på Dramaten och samarbetade bland annat med Ingmar Bergman
Konst och station alltså inviga 1973

Rätt svar bild 6: Björkhagen! (ordlek - björkar i en hage)

En skulptural gestaltning av stationsnamnet (1991) av Lenka Jonesson

Stationen invigdes 1958

Rätt svar bild 7: Råcksta!

Keramiska reliefer med avtryck av omgivningens kastanjeträd (2001) av Mia E. Göransson

Stationen invigdes 1952

Och det var det hela för den här gången. Vill ni se aktuell poängställning så klicka här. På onsdag siktar vi mot nya mål igen!

Fingersvammel

Att litteratur engagerar mig är väl varken konstigt eller förvånande. Exakt om i vilken utsträckning detta manifisterar sig rent fysiskt, hade jag däremot ingen aning.

Igår blev jag smygfilmad under en diskussion om stil i förhållande till innehåll. Vad jag sa ska ni tursamt nog slippa höra, det var nog bara rapparkelja. Men så här menade i alla fall mina händer.

(När de för ett ögonblick försvinner under bordskanten är det inte för att vila, utan för att irriterat räta till bordsduken så att rutmönstret ligger i bättre fas med glasskivan ovanpå.)

Ett litterärt Bravo, hur som helst

Jag vet som sagt inte tillräckligt om Googles förehavanden för att kunna uttala mig om huruvida deras strävan är ond eller god. Än mindre vet jag vad företaget i framtiden kommer att få för sig att vilja göra med detta sitt enorma "moln" av information, vad deras avsikt är med allting (eller vilka bieffekter molnet självt skulle kunna generera).

Men jag håller med om, att som det artar sig, så är det lätt att skena iväg i skrämmande och fascinerande fantasier om vår informationsteknologiska framtid.

Den här repliken i rådande diskussion (skriven av Stefan Lindberg i DN.) var i vilket fall som helst en verklig njutning - som text, menar jag, rent litterärt. Och sådant räknas högt när jag för protokoll.

Ja, jag stämmer faktiskt upp i ett litet spontant Bravo!

***

Till Lindbergs stora lycka sitter jag just nu och googlar honom som bäst. Landade i en presentationstext om I Gorans ögon, en samling med tolv noveller som - med tanke på mitt eget pågående projekt (om fem, gärna lite märkliga, berättelser) - nog måste sättas upp på den ständigt växande beställningslistan.

Tantfilm och trötthet

För mycket jobb senaste veckan. Jag menar som Séraphine: Att slita för brödfödan lämnar för lite tid till det andra.

Filmen om den sinnessjuka hushållerskan/konstnärinnan är biografpensionärernas stora favorit just nu. Den har också alla de rätta ingredienserna: Den är fransk. Den är stillsam, vacker och varmt mänsklig. Den handlar om en viljestark kvinna. Den handlar om handfast kunskap och kärlek till konsten och naturen. Den är baserad på en verklig historia. Den är dessutom gripande och lite tragisk, utan att för den skull vara visuellt otäck.

Den är med andra ord en perfekt tantfilm, och jag sällar mig gärna till deras skara.

Några verk av den verkliga Séraphine de Senlis: Les grappes de raisin, Feuilles och Le fruits.

***

Min egen lediga dag ägnar jag inte åt eget skapande (jag är för trött för kreativ feber - man måste vara rädd om sin själsliga hälsa) utan åt sofflocket, med Lanterna Magica på magen, och Ingmar Bergman - 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd i dvd:n.

I morgon torde jag förhoppningsvis vara så fullproppad av inspiration att ingen trötthet i världen kan stoppa mig.

Sömnlös

Får inte sova.

Läser Lanterna Magica av och om en likaledes sömnförvägrad Ingmar Bergman.

Det ena har dock inget samband med det andra, förutom att det sker på samma gång.

Gläder mig åt en självbiografi som är så mustig och tät att den faktiskt varit (nästan) lika intressant att läsa även om den inte handlat om Den store regissören, utan om en annan, kanske helt påhittad person.

Ett monster framför en spegel. Omättlig.

Vad är väl också konst, om inte ett sätt att under sanktionerad egoism få glorifiera sina egna tillkortakommanden?

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 25) Multitävling 2

Dags för en ny multitävling med flera ledtrådsbilder och flera rätta svar!

Den som eventuellt lyckas pricka in full pott får dessutom tre extrapoäng (det spelar i det här fallet alltså ingen roll vem som är först). Så om ni inte kan, gissa hej vilt bara. Den procentuella sannolikheten att faktiskt hitta fram på måfå till de stationer som ännu återstår blir ju faktiskt bara större och större för var vecka som går. Behöver någon en lathund över vilka platser vi redan besökt, finns en sådan lämpligt nog här.

Beträffande vissa av veckans bilder kan det dessutom löna sig att tänka i rebus-form om man är lite osäker. Stationens namn finns, i några fall, så att säga inbakad i konsten.

Jag påminner slutligen om att det inte nödvändigtvis behöver röra sig om sju olika stationer, bara för att ledtrådsbilderna är så många.

Nu kör vi!

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Framtiden i backspegeln

1993 lade Ryszard Kapuscinski sista handen vid Imperiet. Det hade då gått två år sedan Sovjetunionens sönderfall. I sitt efterord manar han till tålamod. Med en sådan lång historia av kommunistiskt förtryck och dessförinnan ett inte heller vidare folkvänligt tsarvälde, skulle det ta tid att skapa de omvälvningar som behövdes. Från maktfullkomligt centralstyre, mot demokrati och bättre livsvillkor för alla.

Han kallar det man nu var inne i en övergångsperiod. Och han vågar vara optimistisk om framtiden. Därvid tar han Kina som ett lovande exempel på hur en stor och kreativ stat trots en turbulent historia långsamt kan resa sig ur misären och närma sig något nytt och bättre.

Nu är det 2009.

DN. sammanfattar läget i Ryssland i dagens ledare:

"Under Putins år vid makten har utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter gått åt fel håll på alla väsentliga områden. Medierna är kraftigt beskurna, oppositionen trakasseras och äganderätten gröps ur. Putin har centraliserat makten till Kreml och det är tveksamt om valen i Ryssland längre kan betraktas som fria."

Tidningens förstasida domineras samtidigt av de blodiga sammandrabbningarna i den kinesiska provinsen Xinjiang.

Kapuscinskis optimism 1993 är förklarlig. Den färgas av längtan och hopp. Det hade inte heller varit på sin plats i början av 90-talet att redan börja kraxa med olyckskorparna. Samtidigt påminner hans inställning om hur vi alla lite till mans tycks vilja tro att demokrati och rättvisa är det naturliga sluttillståndet för världens alla stater - att efter årtusenden av stridigheter och förtryck ska vart land ändå äntligen landa i en stilla och stabil demokrati, att allt annat liksom bara är steg på vägen. (En inställning som förresten inte heller är så olik den marxistiska, där ju alla orättvisor av nödtvång måste leda till revolution och slutligen ett klasslöst samhälle.)

När vi skakat ett helvete av oss tror vi alltid att det var sista gången något sådant kunde ske. Men det finns en fara i det strängt linjära tänkandet. För lika möjligt är väl att vi människor alltid kommer att vara låsta vid ödesbundna cykler, av ständiga pendelrörelser mellan olika extremer, ett naturligt förlopp där inte heller demokratin orkar utgöra ett undantag? Åtminstone bör vi inte hålla det för otroligt.

Situationen i världen förändras ständigt. Människans grymhet och makthunger består.

***

Nu är det ju över huvud taget svårt, för att inte säga omöjligt, att sia om framtiden. Varesig Kapuscinski var rätt ute eller ej (kanske är vi faktiskt fortfarande inne i en övergångsperiod), så är Imperiet naturligtvis en imponerande reseskildring, skriven med största inkänning men samtidigt en helig vrede över de besinningslösa orättvisor, miljökatastrofer, arkitektoniska mord och personliga tragedier som den styrande eliten i detta stora land lyckades åstadkomma.

Trots att jag läst andra skildringar av liknande öden - om godtyckliga likvideringar, lägerliv i Sibirien, svält, och en detaljfixerad övervakning av rent psykopatiska proportioner (En dag i Ivan Denisovitjs liv nämndes ju exempelvis också i min kära morgontidning igår) - och jag är luttrad nog att inte bli förvånad, så tycks de mig fortfarande overkliga.

Insikten att medan jag växte upp här i Stockholm i största välmåga, stod människor, som lika gärna kunde ha varit jag, i brödköer på andra sidan havet, bara några tiotal mil bort, och tänkte på föräldrar, syskon och anförvanter, som lika gärna kunde ha varit mina, och som misshandlats, arkibuserats, flytt eller deporterats.

Hur nära detta liv hela tiden varit, och ändå så i grunden väsensskilt. Det upphör aldrig att fascinera mig.

Rätt svar (deltävling 24): Sockenplan!

Och nej Ingemar, det var inte Svedmyra den här gången heller, men nära, väldigt nära. Sockenplan ligger bara en station ifrån.

Stationen invigdes 1951 och brons- och betongskulpturen tillkom 1990. Verket kallas Dårarnas båt, och visar med komisk tänkvärdhet hur hela mänskligheten driver mot sin undergång, likt ett skepp lastat med panikslagna dårar, som slår sig för pannan och gör ängsliga kullerbyttor istället för att styra allt på bättre kurs. (Två exemplar av den här skulpturen finns också på Hornsgatspuckeln i Stockholm och i Vasaparken i Västerås.)

Verket är en travesti på den än mer kaotiska målningen Dårarnas båt (eller Narrskeppet) av den holländske konstnären Hieronymus Bosch (ca 1450–1516).

Vår skulptör heter emellertid Sture Collin (1939), och hans humorisktiska bronsskulpturer (ofta gubbar likt de här dårarna) speglar genomgående människornas skröppliga (varmt patetiska) existensiella ångest.

Collin har gjort ett flertal offentliga uppdrag, bland annat för Huddinge, Sollefteå, Tierp och Uppsala. Ett par andra kända verk är Filosofen och Fulingväxt.

En bekant till mig samlar faktiskt på bronser av Sture Collin. För ett antal veckor sedan var jag i hans hem på fest och det var en fröjd att se hans lilla uppsättning av både större och mindre figurer. En favorit, som jag tyvärr inte lyckats hitta på bild, är den av hur den av Zeus, som förälskar sig i den badande Leda och för att komma henne nära (och genom att formligen slå knut på sin egen kropp) förvandlar sig till en svan.

De dåraktiga saker vi gör!

Och med detta stänger vi dagens facit och tar istället itu med den nya veckan. På onsdag vankas multitävling. Res i frid så länge!

Som pärlor på en tråd, till slut, hoppas jag

Efter den, som det verkar, obligatoriska perioden av suckande frustration, grinigt missmod och en över huvud taget bottenlös irritation över allting i största allmänhet, kom jag idag äntligen igång med skrivandet igen.

Det här ska alltså bli den sista av sammanlagt fem noveller, och jag har väntat med den till sist, och dessutom dragit mig för att inleda arbetet med den, eftersom jag i ärlighetens namn fortfarande inte vet exakt vad som ska hända i den.

Att börja skriva utan att veta vad man vill och vart man är på väg leder ju sällan någon annanstans än in i återvändsgränder. I värsta fall förstör man dessutom en god idé på vägen, eftersom man, så att säga, skriver sönder den. Jag brukar därför vänta tills jag i grova drag har alltid klart för mig, och dessutom samlat på mig ett digert lager av inspirerande detaljer att strössla med. Resten blir till av bara farten.

Vad gäller den här novellen (eller berättelsen) har jag emellertid processat den så länge i huvudet (jag tror jag skrev första versionen 2004) och har sålunda så många motsträviga idéer och osorterade scener klara, att jag tror att jag i det här fallet faktiskt måste skriva ner den (det vill säga, tvinga in allt i en rak linje - som pärlor på en tråd) för att till slut bli klok på vad allt egentligen tänker ta vägen.

Jag har tidigare lekt med tanken på att snudda vid skräckgenren. Där är jag i någon mån fortfarande. Samtidigt sitter jag fast i ett redogörande språk, efter umgänget med Sebald och nu Kapuscinski, men känner också en dragning till en friare, liksom fiktionell essästil, där en berättelse utan vidare gärna kan ändra rikting i mitten och övergå i något annat, så länge bara språket och innehållet fortsätter att engagera.

På några timmar har jag i alla fall fått ur mig en arton A5-sidor lång inledning. Som sagt, vi får se vart det leder.

Kanske en kanslist

För några år sedan fick jag Statsrådet och döden i present. Som present gjorde den mig glad, och som föremål tycker jag därför mycket om den boken. Som roman lämnade den mycket övrigt att önska.

I samband med det nya "avslöjandet" om vem som skulle finnas bakom författarpseudonymen Bo Balderson sammanfattar Lars Linder det hela krasst och ordentligt. Det här är i grunden för dålig litteratur för att vara skrivet av en god skönlitterär författare. Att bli utpekad som "den skyldige" måste i det närmaste betraktas som en skymf. Linder vill istället härröra den "infama formuleringsglädjen" till en journalist.

(En journalist kan ju mycket väl vara en strålande språkekvilibrist, men skönlitteratur är ändå något väsensskilt annat.)

Jag kan också tänka mig en politisk tjänsteman eller kanslist. Jag ser framför mig en spjuver i kostym. En man med ett trist men respektabelt arbete inom den politiska sfären (därav miljön i böckerna - en journalist av samma kynne skulle ha skrivit om en redaktion), som roade sig med att knåpa ihop de här böckerna på sin fritid. Han skrev som andra löser korsord, inte för att gå på djupet av någonting utan för att roa sig själv, och för att han alltid haft en fallenhet för ord och lustiga formuleringar. Och sen blev det väl extra roligt när folk faktiskt köpte böckerna och började spekulera.

Om några år (när mannen bakom pseudonymen dör) ska enligt överenskommelse hans verkliga identitet slutligen avslöjas. Då står det er fritt att använda det här inlägget emot mig.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 24)

I månader räknat är vi nu till hälften komna genom ytterligare ett år. Den här tävlingen har med god marginal också passerat halva sträckan.

Som jag tidigare antytt blir det sammanlagt 40 deltävlingar. För att fånga in så många stationer som möjligt blir ytterligare tre av dessa återstående tävlingar multitävlingar med flera stationer och flera rätta svar.

Med andra ord ökar vi snart farten med åtskilliga avgörande knop - kanske redan så tidigt som nästa vecka!

Men den här veckan guppar vi väl framåt i samma makliga takt som vanligt.

Så rådbråka hjärnknölen nu! På vilken tunnelbanestation står den här lustiga skulpturen?