Att klyva ett hem i två delar ser ungefär ut som när man istället klyver en atom.
Ett plötsligt och oöverskådligt kaos. Följt av ett lika plötsligt och ekande hålrum.
Ägnar en hel del möda åt att få kvarvarande möbler att se fler ut.
Ridande på tryckvågen efter de senaste månadernas förändring vill jag samtidigt ha ännu mer förändring. En mindre lägenhet närmare stan (och med den: nya vanor). Ingen teve (vad ska man med teve till?). Nya kunskaper. Nya kläder.
Ett nytt ansikte hade också suttit fint.
Jag börjar dock försiktigt, med en ny facebook-sida för Ord- & bildbyrån, som man gärna får gilla.
En ny hemvist på nätet.
Fortsättning följer.
måndag 28 februari 2011
lördag 19 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Namnsdags-sublimering
När jag köpte ramen för ett par veckor sedan tänkte jag att det skulle bli något i stil med Helene Schjerfbecks senare självporträtt. Ännu en egopysslande oljemålning med mitt plyte på alltså. Ett schjerfporträtt...
Nu fick det bli vad det ville så länge det kunde ge mig en anledning att inte ligga kvar i soffan med en gammal filt över mig och blunda.
Det fick gärna blir egoschjerfiskt om det ville. Det fick också bli patetiskt om det ville. Det fick bli en omöjlig blandning av Afrika-kitsch och gråtande barn och flickor med örhängen och huvudklut om det ville. Kom där plötsligt någon svart-vit fjädrande dansestetik från trailern till Black Swan insmygande i bakgrunden så tänkte jag inte kämpa emot det heller. Det fick ta vägen vart det nu skulle bara det gav mig något att göra som inte var att dra något gammalt över sig och vad det nu var inte heller tog längre tid än en dag att få färdigt.
Sex timmar i sällskap med Cass McCombs senare sitter jag nu och iakttas av resultatet. Om det inte ter sig alltför generande i gryningsljuset, kanske jag lägger jag upp en bild av det i morgon.
Nu närmast känner jag mig dock värd att återgå till den där filten.
Nu fick det bli vad det ville så länge det kunde ge mig en anledning att inte ligga kvar i soffan med en gammal filt över mig och blunda.
Det fick gärna blir egoschjerfiskt om det ville. Det fick också bli patetiskt om det ville. Det fick bli en omöjlig blandning av Afrika-kitsch och gråtande barn och flickor med örhängen och huvudklut om det ville. Kom där plötsligt någon svart-vit fjädrande dansestetik från trailern till Black Swan insmygande i bakgrunden så tänkte jag inte kämpa emot det heller. Det fick ta vägen vart det nu skulle bara det gav mig något att göra som inte var att dra något gammalt över sig och vad det nu var inte heller tog längre tid än en dag att få färdigt.
Sex timmar i sällskap med Cass McCombs senare sitter jag nu och iakttas av resultatet. Om det inte ter sig alltför generande i gryningsljuset, kanske jag lägger jag upp en bild av det i morgon.
Nu närmast känner jag mig dock värd att återgå till den där filten.
torsdag 17 februari 2011
En annan olycka
Den som förresten sett 127 timmar och önskar mer av samma vara kan med fördel leta upp dokumentären Touching the Void (finns om inte annat uppstyckad på youtube), om två bergsklättrare i Anderna, som (om mitt minne inte lurar mig) faktiskt är minst lika bra. Det vill säga: minst lika fysiskt utmattande och psykiskt omtumlande att se. Om man nu gillar sånt. Och det gör man.
Och i natt...
...(till skillnad från i går) drömde jag verkliga drömmar om hus och översvämningar.
En våg drog plötsligt in mellan pålarna under husgrunden (Livet efter detta) och spolade mig ut till havs. Eftersom jag är trygg med vatten blev jag inte rädd men insåg att jag nog ändå befann mig i en ganska allvarlig knipa eftersom strömmarna, hur kapabelt jag än simmade, drog mig allt längre bort från stranden och jag dessutom hade mycket tunga kläder på mig. Det gällde sonika, tänkte jag, att hålla huvudet kallt och att inte klamra sig fast vid onödigt bagage (kropps- eller ägodelar) av strikt sentimentala skäl (127 timmar). Så jag hakade av mig min väska, som jag tror var packade med böcker, och lät den sjunka.
Sen vaknade jag.
En våg drog plötsligt in mellan pålarna under husgrunden (Livet efter detta) och spolade mig ut till havs. Eftersom jag är trygg med vatten blev jag inte rädd men insåg att jag nog ändå befann mig i en ganska allvarlig knipa eftersom strömmarna, hur kapabelt jag än simmade, drog mig allt längre bort från stranden och jag dessutom hade mycket tunga kläder på mig. Det gällde sonika, tänkte jag, att hålla huvudet kallt och att inte klamra sig fast vid onödigt bagage (kropps- eller ägodelar) av strikt sentimentala skäl (127 timmar). Så jag hakade av mig min väska, som jag tror var packade med böcker, och lät den sjunka.
Sen vaknade jag.
onsdag 16 februari 2011
Biografi (40) - Det undermedvetna
Hjärnan är en lustig plats.
Efter tillräckligt mycket jobb i kombination med lite vin kan den få svårt att sära på vad som är dröm och vad som är annat.
Hela nätterna drömmer jag att jag är på jobbet. Eller (som i natt) drömmer jag att jag är vaken. Eller drömmer att jag vaknar och tittade på klockan som helt okronologiskt visar olika tider varje gång. Eller drömmer att jag vaknar och berättar för en av mina kollegor att jag drömt att jag vaknat och berättat för vederbörande vad jag drömt.
Och nu när jag faktiskt (tror jag) är vaken tolkar jag även verkligheten symboliskt. Som gårdagens översvämning på biograf Victoria. Då alltså vattnet (det undermedvetna) framåt åtta-tiden på kvällen började bubbla tillbaka upp ur golvbrunnarna på damtoaletten (i biografen/huset = drömmarens jag).
En inledningsvis mycket overklig syn, för det första.
Vi spärrade av toaletten för att inte förvärra tillståndet men vattnet fortsatte att stiga och snart rann det även upp ur brunnen inne på herrtoaletten, över trösklarna, ut över den nya röda heltäckningsmattan vid 5:ans salong, och sedan (likt blodet i en skräckfilm) ut från socklarna inne i själva salongen, som därmed utrymdes.
Under en kort, förvirrad stund stred vi alla mot vattnet med kvastar och andra tillhyggen, staplade lagervaror på hög och räddade för stunden vad som räddas kunde. Gav sen upp i väntan på fastighetsskötaren och stod mest i en liten klunga och tittade på det som vid det här laget mer liknade en stilla liten trädgårdsdamm med kartongfiskar i, än en nyrenoverad biograffoajé.
I verkligheten.
Och på det symboliska planet ett tydligt tecken på att det börjar bli lite mycket nu och att tröttheten gärna förvandlar sin bärare till någonting oförutsägbart.
***
Dagen innan, på alla hjärtans dag, kunde vi på Grand (till lycklig kontrast mot tragiken ovan) återbörda en dyrbar bröllopsring - i tungt guld, strösslad med stenar - till ett skånskt par som firade sitt 25:e år tillsammans. Till tack fick vi en stanniolinslagen förpackning med rätt goda NK-praliner i en hjärtformad chokladform, som vi satte i oss. Men vad det ska tänkas symbolisera kan jag inte komma på. Även om jag försöker. Det kanske bara är tänkt som en rolig historia.
Efter tillräckligt mycket jobb i kombination med lite vin kan den få svårt att sära på vad som är dröm och vad som är annat.
Hela nätterna drömmer jag att jag är på jobbet. Eller (som i natt) drömmer jag att jag är vaken. Eller drömmer att jag vaknar och tittade på klockan som helt okronologiskt visar olika tider varje gång. Eller drömmer att jag vaknar och berättar för en av mina kollegor att jag drömt att jag vaknat och berättat för vederbörande vad jag drömt.
Och nu när jag faktiskt (tror jag) är vaken tolkar jag även verkligheten symboliskt. Som gårdagens översvämning på biograf Victoria. Då alltså vattnet (det undermedvetna) framåt åtta-tiden på kvällen började bubbla tillbaka upp ur golvbrunnarna på damtoaletten (i biografen/huset = drömmarens jag).
En inledningsvis mycket overklig syn, för det första.
Vi spärrade av toaletten för att inte förvärra tillståndet men vattnet fortsatte att stiga och snart rann det även upp ur brunnen inne på herrtoaletten, över trösklarna, ut över den nya röda heltäckningsmattan vid 5:ans salong, och sedan (likt blodet i en skräckfilm) ut från socklarna inne i själva salongen, som därmed utrymdes.
Under en kort, förvirrad stund stred vi alla mot vattnet med kvastar och andra tillhyggen, staplade lagervaror på hög och räddade för stunden vad som räddas kunde. Gav sen upp i väntan på fastighetsskötaren och stod mest i en liten klunga och tittade på det som vid det här laget mer liknade en stilla liten trädgårdsdamm med kartongfiskar i, än en nyrenoverad biograffoajé.
I verkligheten.
Och på det symboliska planet ett tydligt tecken på att det börjar bli lite mycket nu och att tröttheten gärna förvandlar sin bärare till någonting oförutsägbart.
***
Dagen innan, på alla hjärtans dag, kunde vi på Grand (till lycklig kontrast mot tragiken ovan) återbörda en dyrbar bröllopsring - i tungt guld, strösslad med stenar - till ett skånskt par som firade sitt 25:e år tillsammans. Till tack fick vi en stanniolinslagen förpackning med rätt goda NK-praliner i en hjärtformad chokladform, som vi satte i oss. Men vad det ska tänkas symbolisera kan jag inte komma på. Även om jag försöker. Det kanske bara är tänkt som en rolig historia.
torsdag 10 februari 2011
Tack patron, tack tack...
Och efter pass åtta månader eller något liknande ditåt ännu ett artigt refuseringsbrev.
"Vi vill samtidigt tillägga att vi ägnat ditt manus större intresse och mer eftertanke än de flesta manus som skickas oss. Vi ser alltså gärna att du skickar oss andra arbeten i framtiden."
Så bugar jag för smulorna. Böjer och bockar med mössan i hand. Lever på nåden genom en vinter till.
Tacksam under lumporna. Huttrande av harm.
(Där får bli en helvetes sol och prunknad, tänkte torparn (och drog jackan tätare kring), den dag min sommar väl kommer.)
"Vi vill samtidigt tillägga att vi ägnat ditt manus större intresse och mer eftertanke än de flesta manus som skickas oss. Vi ser alltså gärna att du skickar oss andra arbeten i framtiden."
Så bugar jag för smulorna. Böjer och bockar med mössan i hand. Lever på nåden genom en vinter till.
Tacksam under lumporna. Huttrande av harm.
(Där får bli en helvetes sol och prunknad, tänkte torparn (och drog jackan tätare kring), den dag min sommar väl kommer.)
onsdag 9 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
Just i min fason
Gräver ner mig allt djupare i Strindberg. En skön lirare den!
Alltför rastlös och egocentrisk för att lyssna ordentligt till vad någon annan egentligen försöker säga. Utan som redan innan den talande (kanske hans fru för tillfället, eller någon teosofisk auktoritet i stil med Swedenborg) nått fram till punkt är i färd med att omtolka och inkorporera utsagan så att den bättre ska passa hans egna syften.
Eftersom det väsentliga alltså aldrig är avsändarens faktiska budskap. Utan vad budskapet eventuellt lyckas göra med mottagaren. De nya tankar och idéer som denna nya input (vilken som helst) rör upp och genererar.
Han är heller inte mindre rastlös inför sin (mer eller mindre) vetenskapliga forskning. Gunnar Brandell är rolig när han säger att det utmärkande för Strindbergs "maner är att rada upp iakttagelser och experiment utan kommentarer, någon gång med en hastig rekommendation till eftervärlden att underkasta saken en noggrannare granskning". (Strindbergs infernokris)
En snubbe helt i min stil med andra ord.
Alltför rastlös och egocentrisk för att lyssna ordentligt till vad någon annan egentligen försöker säga. Utan som redan innan den talande (kanske hans fru för tillfället, eller någon teosofisk auktoritet i stil med Swedenborg) nått fram till punkt är i färd med att omtolka och inkorporera utsagan så att den bättre ska passa hans egna syften.
Eftersom det väsentliga alltså aldrig är avsändarens faktiska budskap. Utan vad budskapet eventuellt lyckas göra med mottagaren. De nya tankar och idéer som denna nya input (vilken som helst) rör upp och genererar.
Han är heller inte mindre rastlös inför sin (mer eller mindre) vetenskapliga forskning. Gunnar Brandell är rolig när han säger att det utmärkande för Strindbergs "maner är att rada upp iakttagelser och experiment utan kommentarer, någon gång med en hastig rekommendation till eftervärlden att underkasta saken en noggrannare granskning". (Strindbergs infernokris)
En snubbe helt i min stil med andra ord.
torsdag 3 februari 2011
Ett historiskt glas vin
För första gången någonsin serverades alkohol i Stockholms stadsbibliotek i går, i samband med en poesiuppläsning anordnad av Bibliotekets bokbazar.
-Och det vill vi särskilt tacka bibliotekets jurister för, sa representanten för lilla Irrlicht förlag, som för kvällen intagit rotundan med en något försenad releasefest för sina två första bokutgivningar:
Den vita staden av Jessica Andersson och FPS av Kristofer Flensmark. Den första ensamt ekande. Den senare glödande av columbineskt hat.
Böckerna finns enbart i 300 numrerade exemplar, handgjorda med förlagets egentillverkade utrustning, svartvitt stilrena och mycket fina.
Jag hade gärna köpt båda, om så bara för att stödja Irrlicht i deras trotsigt smala nisch, placerad allra längst ut i ena änden av det svenska förlagsspektrat, med Bonnier svällande som Jabba the Hutt i den andra.
Men först måste jag kanske se till att köpa en ny säng, så att jag har någonstans att sova.
-Och det vill vi särskilt tacka bibliotekets jurister för, sa representanten för lilla Irrlicht förlag, som för kvällen intagit rotundan med en något försenad releasefest för sina två första bokutgivningar:
Den vita staden av Jessica Andersson och FPS av Kristofer Flensmark. Den första ensamt ekande. Den senare glödande av columbineskt hat.
Böckerna finns enbart i 300 numrerade exemplar, handgjorda med förlagets egentillverkade utrustning, svartvitt stilrena och mycket fina.
Jag hade gärna köpt båda, om så bara för att stödja Irrlicht i deras trotsigt smala nisch, placerad allra längst ut i ena änden av det svenska förlagsspektrat, med Bonnier svällande som Jabba the Hutt i den andra.
Men först måste jag kanske se till att köpa en ny säng, så att jag har någonstans att sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
