"Jag rev Palmes sista biljett"

Jag hör till den årskull svenskar som lärde sig vem Olof Palme var i samma veva som han dog.

Det var lördagmorgon och jag skuttade ur sängen och nerför trappan hos mormor och morfar för att se Gomorron Sverige på teve. Men Gomorron Sverige sändes inte, för att någon gubbe hade blivit skjuten.

Detta att en gubbe blivit skjuten berörde mig inte särskilt. Mer upprörd var jag över att människorna på teve tydligen måste ägna all dyrbar sändningstid åt att rapportera om den där gubben trots att de aldrig hade någonting nytt att säga, men inte kunde offra så mycket som en kvart åt oss barn (det här var 1986 - barnprogrammen var något man längtade efter).

När min irritation lagt sig en smula började jag istället spekulera i vem som kunde vara mördaren. Med logiken hämtad ur mina sagoböcker ansåg jag att den skyldige måste vara den som hade mest att vinna på att statsministern försvann. Ergo måste Ingvar Carlsson vara boven. Jag tyckte att de kunde sy in honom på direkten och sen se till att visa barnprogrammen. Det gjorde de inte.

Min indignation övergick då i något slags barnsligt rättspatos och jag menade, mycket högljutt, att det var skamligt att när vissa gubbar dog så stannade världen visst upp alldeles och alla grät och lade blommor på gatan, men när de flesta andra dog så nämndes de inte alls, och ändå påstods ju alla människor vara lika mycket värda. Det var orättvist och fel och i namn av detta borde ältandet genast upphöra så att jag istället fick se på barnprogrammen. Men ingen lyssnade på mig.

Jag var ju bara åtta år då.

Min nuvarande biografkollega Peter Olofsson började däremot arbeta på Sandrew samma år som jag föddes och hade 1986 just fyllt 33 år. Han tjänstgjorde på Grand den där natten för i dag exakt 24 år sedan då Olof Palme, intet ont anande, såg sin sista film på bio (det var Bröderna Mozart av Susanne Osten) och Peters hågkomster är naturligt nog annorlunda än mina.

Salongen var i det närmaste utsåld, minns han, och det strömmade folk genom foajén. Peter stod i dörren för att släppa in publiken.

-Jag kände igen Björn Rosengren först. Märkte sen att: Jaha där är ju Olof Palme, och Lisbeth!

Han rev deras biljetter som man gör, med ett Hej och ett Tack, och tänkte sen inte mer på det.

När biografen stängts för natten strosade Peter till Fashing med en kamrat och gick då förbi blåljusen och avspärrningen en bit längre bort på Sveavägen. Kamraterna reflekterade inte heller över detta, utan antog bara att det hade varit något bråk igen. Det var först nästa dag de förstod vad det var de hade sett, och Peter reagerade på nyheten som de flesta andra (vuxna).

-Det var chockartat när jag vaknade på morgonen och hörde vad de sa på radion: "Sveriges stadsminister mördad". Det kändes som ett attentat mot hela folket. Sånt händer inte i Sverige. Det var som ett personligt angrepp nästan. Det var väldigt starkt.

Det sattes upp en liten minnesvård på biografen och efter vad Peter kommer ihåg höll stället stängt i ett par dagar medan polisen också förhörde alla som befunnit sig i närheten av mordet, däribland så klart personalen på Grand.

Peter drog sig då till minnes en man som kommit in på kvällen för att ringa ett samtal från mynttelefonen som då satt på väggen innanför entrén.

-Han verkade lite sådär... missbrukare av något slag. Hade gjort sig illa, bödde från fingret och bad om ett plåster. Det var det enda som avvikit från det normala den kvällen och när jag berättade det för polisen så blev de mycket intresserade. De spårade mannen genom det där telefonsamtalet och det visade sig att han var inblandad i någon knarkaffär. Mannen hade tydligen också någon lägenhet i närheten där Christer Pettersson varit och hälsat på, och de umgicks i samma kretsar.

-Det var därför jag blev inkallad till rättegången också.

Peter vittnade sålunda för palmeutredningen vid två tillfällen - den första relativt snart efter mordet, den andra gången ett par år senare, då ju Pettersson stigit fram som huvudmisstänkt. Och på bion var det också ett väldans spring de där åren.

-Det var ett jäkla halabalo, berättar Peter. Folk från alla möjliga håll. Pressen och polisen och en massa nyfikna som ställde frågor. Vissa var privatspanare, förstod man, som lekte detektiv. Jag tyckte det var jobbigt och ville inte prata med dem, så jag svarade bara så korthugget som möjligt att "Det är polisens sak att sköta det här".

Fortfarande kommer det in turister på biografen och frågar om det alltså var här Palme var innan han blev skjuten, vilken film det var han såg och var han satt.

Härom dagen var det två norrmän som frågade mig (undertecknad, nu 32) hur det kändes att jobba på bion med tanke på allt. Det hade jag inget svar på. Jag kunde inte såra dem genom att bara rycka på axlarna och säga att för mig personligen är det ju huvudsakligen kuriosa. Jag kittlade istället deras sensationslystnad genom att berätta att det ju också var här som John Ausonius jobbade som maskinist, innan han sedemera förvandlades till ett monster. Då spärrade de upp ögonen och nickade utan ett ord.

Biografen ser heller inte ut i dag som den gjorde för 24 år sedan. Den har renoverats invändigt ett flertal gånger och på tal om kuriosa kan jag berätta en märklig sak som uppdagades vid den senaste ombyggnaden 2004. Detta sista måste dock betraktas med en rejäl nypa salt, eftersom det inte finns något verkligt stöd för historien, mer än bristfälliga hågkomster, om än signerade en annan av mina kära kollegor som mig veterligen inte far med medveten osanning.

Man röjde alltså omkring i ettans salong, och högt uppe under taket, på en ventilationstrumma, fann man då till sin förvåning en plånbok som någon i publiken måste ha slängt upp. Plånboken var tom så när som på ett kärleksbrev samt ett antal kvitton - kvitton daterade 1986!

I tanke att man skulle kunna spåra personen som adresserades i brevet kollade min kollega upp namnet på nätet och döm om hans bestörtning när han upptäckte att mannen omnämndes som en av skumraskpersonerna kring Palmemordet.

Att min kollega inte ringde polisen med denna sensationella upptäckt berodde enligt honom själv på att kvittona var daterade 1986 efter mordet och att mannen själv tydligen var död. Dessutom försvann plånboken spårlöst samma natt från personalrummet. Min kollega kommer inte ens ihåg vad mannen i kärleksbrevet hette och allt är sammanfattningsvis mycket frustrerande.

Vad som är sant eller inte i fråga om den där plånboken får ni därför själva ta ställning till.

Sant är emellertid att tiden har sin gång, men att alla vi som var i medveten ålder när det hände minns vad vi gjorde den morgon när nyheten kablades ut att Sveriges stadsminister blivit mördad.

Somliga surade över att barnprogrammen utgick. Andra var så gott som där.

Tråden

Säsong 4

Så jag är nere med grannskapet.

Biografi (32) - Ser det jag vill se?

Det tilltalar mitt ordningssinne att publiken ofta matchar den film den ska se.

Det är exempelvis anmärkningsvärt hur många av de äldre damer som ska se Hatchiko - En vän för livet som bär äkta pälsmössor i samma ton som den trofasta hund de snart ska gråta över.

Till Away we go infann sig gärna nyvuxna par i grunge-hippiekläder.

Till An Education kommer, förutom pensionärerna, en hel del sofistikerade flickor.

Och på Vägen hade vi vårt lilla trasfölje härom dagen.

Den mest påfallande trenden är dock alla de stiligt klädda, svalt allvarsamma män som kommer ensamma för att se En enda man.

De ser alla ut som kunde de vara tagna direkt ur filmen. Där är till och med som ett särskilt slags vemod omkring tinningarna på dem (högeröga i fokus).

Det är nästan att jag känner mig lite utesluten.

Tre i rad

Ensam i salongen med en påse blandat godis och så på duken: Till vildningarnas land.

Lycka är att få gråta ostört på bio. För det är inte lätt att vara liten, som min mamma brukar säga. Men det är heller inte lätt att vara stor.

***

Hoppades få gråta en skvätt även under nästa film: En enda man. Men även om den är en mycket vacker och mycket välspelad historia om sorg - en film på hjärtslagsnivå - och jag är pinsamt svag för Colin Firth, nådde jag aldrig riktigt hela vägen fram.

***

I den tredje och sista filmen för dagen var det Leonardo DiCaprio som skötte gråtverket (och som han fick slita). Efter att ha sett fram emot Shutter Island i ett halvår - jag kan älska berättelser där det fysiska och psykiska svårbestämt speglar sig i varandra - var det bara att konstatera att den var alldeles för spretig, utdragen och smetig.

Jag roade mig istället åt betraktelsen att Leo Di C rent utseendemässigt blir allt mer lik Jack Nicholson för vart år som går (en likhet som säger något spännande om dem båda), och var annars mest glad när det hela var över.

Biografi (31) - Den rätta vägen?

Mannen, påtagligt berusad, klädd i något som inte tvättats på länge, mycket artig, inte särdeles välartikulerad, köper tre biljetter till filmen Vägen (som ska börja om någon timme) åt sig och sina vänner. Betalar i enkronor.

Kvinnan i följet återkommer en stund senare och undrar försynt ("Ursäkta madam...") var hennes bagage - en dramatenkärra med allsköns påknutna plastpåsar - tagit vägen. Hon hade lämnat den vind för våg vid dörren. Vi meddelar att den placerats i en skrubb. Hon kan hämta den efter filmen. Tackar ödmjukast.

Följet håller i övrigt låg profil och jag byter några tankar med maskinisten, om att vi väl får se när det är dags att gå in om de nyktrat till eller börjat bli oregerliga.

Det är alltid en knepig sits var man ska dra gränsen. Skam vore om bara välartade människor i nystrukna skjortor fick möjlighet att njuta film på bio. Å andra sidan kan man inte låta besökarna vara så ostrukna och impulsiva att det förstör upplevelsen för alla de andra. Att man inte luktar nyponros - utan istället, i likhet med kvinnan i det här lilla följet, har tre stora rosor tatuerade tvärs över pannan - kan inte heller innebära automatisk diskvalificering. Det ska gudarna veta att även nystrukna herrar i kostym kan lukta sprit redan tidigt om eftermiddagen.

Hur som helst släpptes följet in och ingen av de andra besökarna kom heller ut och klagade på deras uppträdande.

I kassan skrattade maskinisten och jag åt vår tidigare gemensamma tanke, att de valt en mycket passande film för sitt söndagsnöje. Det hade krävts en kallblodighet av bibliska proportioner hos den som velat ifrågasätta deras existensberättigande där inne i värmen samtidigt som jorden just gått under och det enda hopp som återstår är att de trasiga överlevande inte låter den sista lilla glöden av medmänsklighet förgås.

När filmen var slut hämtade männen ut bagaget och lämnade kvinnan kvar, rofullt sovande inne i salongen, och även sedan hon gett sig av, en vag men påträngande doft som förmodligen kom att skänka ytterligare ett grand av trovärdighet till nästa visning av filmen. Men det tog vi inget extra betalt för.

Från fest till allvar

Inspirerad av lördagens begivenheter har jag nu äntligen börjat läsa De fattiga i Łódź (samt även lärt mig hur det uttalas).

Hela världen på en kväll

I går sabrerade jag min första flaska mousserande vin på en balkong i Bro, med en antik sabel och med överraskande bra resultat.

Bakom mig en modern trerummare förvandlad till etnografiskt museum och bibliotek, inte minst med en hänförande samling av uppemot tusen titlar på jiddish, varav de flesta mörka läderband som inte skämdes bland cigarrer, vattenpipor, afrikanska masker, zebraskinn och kandelaberupplysta pianon.

En mycket internationell och på alla sätt stimulerande afton, som väl inte har något som helst med den här bloggen att göra. Så nu säger jag inget mer om den.

Ord ger dig vingar

Läste ut Precious i går kväll/natt medan jag satt på Odenplan och väntade i en och en halv timme på tunnelbanan som fastnat i snön.

Min inledande förtjusning höll väl inte riktigt i sig hela vägen in i mål. Även om historien om den sexuellt utnyttjade och helt försummade Precious är rak och gripande, drar den efter hand på sig lite för många upprepningar och hade tjänat på att vara betydligt mer stringent. Hela efterpartiet med utdrag ur läs-och-skriv-skolelevernas uppsatsövningar hade jag dessutom klarat mig utan.

Det som ändå gör romanen till spännande läsning är språket. Jaget är från början analfabet och skriver som hon talar, med fonetiska fel, slanguttryck och muntlig grammatik, vilket ger läsaren en direktfil rakt in i hennes tragiska liv. Genom språket speglas människans erfarenhet. Och detta lyckas romanen göra synligt.

Hela berättelsen är också en hyllning till språket, till skrivandet och läsandet som förlösande kraft.

Till skillnad från Stockholms lokaltrafik kan kunskapen, mot alla odds, liksom sanningen, sätta människan fri.

Bra är inte ordet

Dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong 2003 är egentligen inte en angelägenhet för någon annan än de närmast sörjande. Ingen annan än de närmast sörjande och de närmast sörjandes anhöriga kommer förmodligen någonsin att se den här tre timmar långa filmen. Men just denna mycket snäva begränsning är också det som gör filmen till en sådan magnifik prestation.

Jag känner själv tre av de personer som figurerar i (rörlig) bild under dessa timmar. Så fort någon av dessa tre visar sig sitter jag också med hjärtat i halsgropen och en pirrig känsla av utvaldhet i magen. För i och med den här filmen får jag osannolikt nog chansen att blicka tillbaka sju år i tiden och betrakta mina vänner så som de var, tänkte och såg ut långt innan jag första gången träffade dem.

Redan det gör mig mycket varm och lite rörd.

Men på köpet får jag även lära känna de övriga lagmedlemmarna i IFK Spaden: Den hetlevrade målvakten, han som redan tidigare blivit youtube-kändis genom att slå sönder sin dator efter en förlust i Conter Strike. Den ständigt utvisade forwarden och hans fäbless för tacos. Den skenbart fredlige fågeldansaren, som dock förvandlas till en fantom med klubban i hand. Liksom alla de andra ungefär 25-åriga unga männen i deras inte alltid helt friktionsfria laggemenskap.

Regissören, producenten, filmaren, klipparen, ljudteknikern, distributören - min käre sambo - har lyckats med konststycket att med hjälp av stort tålamod, friska låtval och en hel del finurlighet foga samman hela det här spretiga materialet till en film som det faktiskt går att titta på, en film som jag ler av och fröjdas åt, en film som hela tiden överraskar och som jag ofta önskar att jag kunde klättra in i så att jag också fick vara med, och med skräckblandad fascination också få betrakta mig själv såsom jag tedde mig den där gången för sju år sedan.

Det är på alla vis en helt fantastisk film, i sin alldeles speciella nisch. Och det enda tråkiga är att den nischen är så smal att inte fler kan få glädjas åt upplevelsen.

Senast i går bör alla utvalda ha fått sin dvd-kasett med posten (om Posten alltså är vad det en gång var - vilket jag sorgsamt nog betvivlar) och på tal om tidsparadoxer var det kanske någon som undrade hur den här recensionen kunde citeras på omslaget redan innan recensionen fanns till. För att förklara det skulle jag behöva en kvantfysisk vokabulär som jag ännu ej besitter. Så vi nöjer oss med att bara konstatera att NU existerar den i vilket fall som helst.

Som ni ser stämmer också både blurb och betyg helst överens med konvolutet. Och då är ju allt i sin ordning!

Någon reser runt i mina minnen

Vetskapen att min sambo nu befinner sig i Kapstaden, går på samma gator som jag gjorde för nio år sedan, andas samma luft, bränns av samma sol och ser dimman rinna ner över Table Mountain just som den gjorde då, får mig att minnas allt som om det var i går. Men de minnen som nyss bara var mina, unika, lika oåtkomligt inkapslade i min hjärna som de rabiessmittade hundar jag på sistone har börjat drömma om på nätterna, har plötsligt blivit verklighet för någon annan.

Det är en märklig tanke, och steget inte långt till andra märkliga tankar. Som denna: Att om han går upp till det där första vandrarhemmet han tog sikte på efter landning (det som var fullbokat), ringer på portknappen och blir insläppt i trädgården, ringer på nästa klocka och blir insläppt även vid ytterdörren, går genom hela byggnaden, över innergården med citronträdet, vidare nedför nästa korridor och knackar på dörren till singelrummet till höger - ja om han gör detta - så ska jag öppna den dörren och titta ut.

Det jag som öppnar ska dock inte vara det jag som jag är i dag. Utan jag såsom jag såg ut för nio år sedan. Lite yngre, lite mjukare. Jag ska vara ganska knubbig faktiskt (det var en sån period) och mitt hår ska vara kort och färgat blankt och mörkbrunt och mina kläder förmodligen varken vara snygga eller praktiska (kanske en oformlig mix med trikåkjol och linnetunika). Och jag ska titta på honom mycket förvånat (för vem är han) men ändå mycket öppet (för han vill mig säkert väl) och över huvud taget se så bedårande lättlurad ut att han genast måste smälta för eländet.

Efter det vet jag inte vad som händer.

Men om några dagar vaknar jag kanske upp på morgonen och drar mig till minnes just en sådan här episod, att den alltså verkligen hände då för nio år sedan. Och då vet jag att han just hittat dit.

Äntligen!

Min sambo äventyrarens blogg är nu i rullning!

Läser upp och ner

Filmbolaget Noble Entertainment nöjer sig inte med att bara distribuera Precious som film. De ger också ut en specialupplaga av Sapphires roman i en svensk översättning, men med det bångstyriga engelska originalet (Push, från 1996) biofogat för den som vänder boken upp och ner och istället börjar läsa från slutet.

Filmen har jag av någon anledning inte kommit mig för att se. Så jag köpte boken istället (till halverat personalpris, skall sägas - boken finns att köpa för 65 kr i Victorias biografkassa).

I går började jag läsa den engelska halvan och det är just så rått och rakt som de påstått. Den nonchalanta slängigheten gör bara berättelsen mer fängslande som den frångår fällan att vara ömkande och sentimental.

Efter ett tiotal sidor är jag fast.

Spadar och benvärmare

Först i dag fick jag öppna kuvertet med den hittills hemliga Spadenfilmen, dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong i Lund 2003.

Och kanske för att filmaren/klipparen min sambo (äventyraren) inte är helt säker på att division 3-innebandy ska vara min kopp te, fanns i kassetten även en lapp om var jag kunde hitta en present (på namnsdagen): första säsongen av 80-talsklassikern Fame.

Nu ska jag frossa i bandyklubbor, svett och trikåer.

Synd bara att jag måste åka till arbetet först.

Fuskläser fuckböcker

Det är ytterst sällan jag inte läser ut en bok jag börjat på.

Är innehållet emellertid så tröttsamt och stilen så intetsägande att det enda jag till slut vill få reda på är hur det slutar, så kan jag gärna öka tempot till en mycket tidsbesparande och mycket respektlös skumning, där jag i princip bara läser första meningen i vart stycke, samt några godtyckliga ord här och där.

Skulle jag mot förmodan tappa bort mig i intrigen går jag tillbaka och läser om. Men metoden funkar i regel generande väl för den här typen av berättelser som just inte har mer att erbjuda än en matt nyfikenhet i fråga om hur det ska gå.

I natt genomgick de sista 100 sidorna av Jens Lapidus Aldrig fucka upp den här brutala behandlingen. På morgonen placerade jag den sedan i vår trånga bokhylla i utrymmet bakom Snabba cash (som jag ju däremot var mycket förtjust i), så att den står rätt i sorteringen men inte tar plats från annan litteratur.

Och gärna inte syns heller.

Min sambo äventyraren (albatrossen)

Länge har jag tyckt att den vackraste kärleken i djurriket är den som albatrossparen uppvisar.

Fåglarna parar sig för livet en frisk, antarktisk vår och samarbetar över sitt anspråkslösa rede tills äggen är kläckta och ungarna farit ut. När arbetet sålunda är över sträcker de ut vingarna och seglar åt var sitt håll över världen. I månader flyger de ensamma genom himlen. De fyller dagarna med albatrossars sysslor, luften med albatrossars tankar och är fria och starka under solen.

När kylan sänker sig över norra halvklotet är det dock något som börjar dra i dem igen, det osynliga band de en gång knutit med den andra fågeln nere i syd. Och så styr de ditåt igen.

Jag har undrat om det som albatrossen känner när det är dags att vända söderut faktiskt är en regelrätt längtan. Ser de, i sina inte särskilt stora hjärnor, minnesbilder av den motpart de lämnat? Är det kärlek de känner vid dessa minnen? Även instinkter kräver känslomässig styrning - Är det saknad som manar dem tillbaka?

Då fåglarna återses, på exakt samma plats där de skiljdes året innan, utspelar sig en dans som är svår att inte tolka som glädje. De öppnar sina vingar och tycks ha svårt att finna utlopp för ivern. De går i cirklar, gnider näbbar mot varandra. Är det av lika delar lättnad som lycka? En känsla av hemkomst de nästan glömt att fanns?

När jag liknar min egen syn på tvåsamheten vid albatrossars liv, skadar det heller inte att fågeln i fråga ofta fått stå liknelse för konstnären. Det krävs rymd till tankar för den som vill skapa. Och det starkaste bandet, som jag ser det, är det som vågar lämna plats för det enskilda. Att vara två är inte att göra allting tillsammans. Det som berikar den ene är också till glädje för den andra.

För en dryg timme sedan lämnade min sambo lägenheten med en fullpackad ryggsäck, en tung påse med snart postade dokumentärfilmer i ena handen, samt en obligatorisk reseförkylning i näsan. Om några timmar går han ombord på ett flyg och efter en mellanlandning i Turkiet vaknar han i morgon förmiddag, möjligen till sin egen förskräckelse, i Kapstaden, Sydafrika.

Han vet ännu inte hur länge han ska vara borta. Det kan bli en månad, det kan bli fem. Och om hans vistelse i södra Afrika blir tillnärmelsevis lika spännande som min var för nio år sedan är det en fantastisk tid som väntar honom.

Jag saknar honom redan. Men jag ser också mycket fram emot att läsa hans blogg (den som när som helt sätts i rullning). Och hur tråkigt det än kommer att vara att gå här hemma och hasa medan han på andra sidan jorden ser livet i vitögat, så önskar jag inget annat än att han ska ha en så innehållsrik och uppfyllande resa som möjligt.

Förutsatt att han slutligen (och det vill jag tro) känner något i kroppen som drar norrut igen och att han då styr om kosan på nytt och vänder hem.

I natt jag drömde

Där fanns en hemlig väg genom ett snår i Vita bergen.

Genom att klättra uppför en slänt, genom grenverket på ett dött gammalt träd, kom jag ut i en stad där jag fick gå ombord på ett flygande regalskepp. Jag stod i fören, bakom ett litet järnräcke, medan skeppet seglade genom gatorna bara någon decimeter över kullerstenen. Folk hoppade åt sidan när vi ljudlöst kom farande, förskräckta först men sedan glada åt synen av den förunderliga farkosten. Jag skrattade och vinkade.

I kurvan nedmot slottsbacken fick skeppet slagsida och kaptenen påpekade att det kanske var säkrast om passagerarna gick ur en stund så att ingen blev klämd. Jag hoppade ut från fören och sprang en genväg genom gränderna för att genskjuta skeppet vid nästa krök. Att springa var också lätt som att flyga. Som var jag tio år och utan gränser, viktlös och snabb som vinden. Efter en stund började jag dock bli orolig för att inte få komma ombord på skeppet igen. Kanske var förtrollningen bruten.

Istället för att gräma mig var jag glad över att så enkelt hitta tillbaka till snåret i Vita bergen, och jag klättrade smidigt in i det från motsatt håll. Samtidigt insåg jag att jag nu nått till den punkt i filmatiseringen av den här historien att huvudrollskaraktären (dvs jag) snart måste göra en smärtsam upptäckt. Jag skulle inse att min vistelse i det förtrollade landet bara varit en mental flykt från en mycket omskakande händelse, kanske också förenad med skuld, något som ju kunde vara mycket svårt att hantera för ett barn som det jag nu var.

Jag blev alltså inte förvånad när jag på ett stort blad i det vassa snåret såg mitt lillasyster ligga insomnad och död (som Tummelisa i en daggkåpa). Jag försökte väcka henne genom att kasta grenar mot lövet men det gick inte. Då skyndade jag mig att klättra ner och ut ur snåret och var snart hemma i den lägenhet där jag bodde med mina tre syskon och föräldrar. Som i en tillbakablick blev jag nu vittne till hur familjens hund (en brunsvart dog) attackerade min minste bror där han låg och sov på golvet bland sina leksaker, och med ett dreglande bett slet av honom ansiktet. Även en äldre bror fick kinden avbiten.

Det var uppenbart att hunden hade rabies. Mina föräldrar försökte emellertid bete sig om ingenting allvarligt hade hänt. Mamman satt i sin morgonrock vid frukostbordet och tittade ömsint på medan min bror snällt tuggade sin smörgås. Hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att hon kunde se rakt in i hans munhåla genom det blodiga såret i ansiktet.

Av mina föräldrars samtal förstod jag att pappa hade fått hunden i representationsgåva på en affärsresa nyligen och den var tydligen värd 200.000 kronor. Att avliva den vore alltså att kasta alla pengarna i sjön.

Jag iakttog allt och tyckte att filmatiseringen vid det här laget hade blivit lite väl spektakulär på bekostnad av den psykologiska trovärdigheten.

Istället ledde spåret med rabiessmittade hundar drömmen vidare till en strand på andra sidan jorden. Jag fann mig stå i ett vattenbryn just när tidvattnet drog sig tillbaka och på den blottade havsbottnen slog nu en mängd färgstarka, segbladiga rosor ut i dyn. Lokalbefolkningen vandrade ut på den nya, åtminstone kilometerbreda landremsan för att göra olika ärenden. Reguljära busslinjer började köra tvärs över sandbotten och just innan vattnet åter svepte in kom jag mig äntligen för att själv stiga ut på bottnen och fotografera alla blommor.

Jag tänkte att jag skulle visa bilderna för min sambo senare. Men när jag vaknade var ju också kameran borta.

Kulturtips

På fredag drar kulturfestivalen Kultival igång igen för en ny spännande omgång. Denna gång på Galleri Kocks på Södermalm.

Själv deltar jag i den samlade konstutställningen med tavlan Keep on dreaming som ju senast syntes i Paris. Och på scenen pågår samtidigt en frisk stafett av allsköns underhållning - sång, dans, teater och poesi.

Jag har dessutom lovat att sammanställa en kulturell tipsrunda med tio frågor för besökarna att svara på. Efter att ha kliat mig i skalpen hela förmiddagen har jag nu fått ihop ett gäng nötter som jag tror ska vara just lagom svåra att knäcka.

Här finns med andra ord något för alla smaker. Gå dit och kika vet jag!

Pärlor för svin

Vad gäller Läderlappen kan jag väl säga som så att beträffande första akten var ju inredningen på själva Operan ganska så pampig att vila ögonen på. Beträffande andra akten var Helge Skoogs interaktiva utsvävning som bitter fångväktare faktiskt rätt så underhållande (men den hörde väl egentligen inte till pjäsen).

För övrigt kunde allt som försiggick uppe på tiljorna gärna ha ersatts av pappkulisser och klippdockor som skjutits fram och tillbaka över scenen med hjälp av ett par sm-mästare i bordshockey.

Något manus hade inte heller behövts eftersom det var omöjligt att uppfatta ett enda ord av någon alls om man var hänvisad till tredje raden.

Som min sambo sa:

-Jag satt säkert i tjugo minuter och undrade om de sjöng på tyska.

Loa Falkman (åh Loa!) var dessutom ersatt av någon annan i rollen som herr von Eisenstein.

Sammantaget hade det väl räckt rätt fint med bara orkestern, och kanske var sin liten lånekikare också. Så hade alla i publiken kunnat sitta där i glittret i två och en halv timme och istället spionerat på varandra. Lystet. Som på den gamla goda tiden. Sånt är kul!

Virkar själv och ger bort

I dag fyller sambons ärade moder ett jämnt och stiligt antal år och bjuder ett följe till Gyllene Freden för fin middag innan sällskapet promenerar vidare till Kungliga Operan och deras uppsättning av Läderlappen.

Förutom att älska god mat och musikaliska kulturupplevelser, är födelsedagsbarnet även en stor kattvän. Motivet kändes alltså givet när jag till present fick för mig att virka en liten grytlapp.

Så här blev den.

Förmiddag, eftermiddag

Med febern som bromskloss försöker jag ändå att vidmakthålla min nya rutin, att måla på morgonen, sedan skriva efter lunch.

Vad det blir av målningen, mitt som jag kallar det "abstrakta experiment", har jag ännu ingen aning om. I nuläget liknar den en korsning mellan islossning och huden hos en inverterad giraff.

Skrivandet sker också mot ett relativt okänt mål. Jag rör mig mot en vindskupa. Det är allt jag vet. Utsikt: ljusen från en stad redan etablerad i andra populärkulturella fiktioner. Huruvida det stannar där, eller om om detta bara är början, visar sig kanske först när jag kommer fram.

Russinen, vid jämförelse

När jag tänker efter är det inte bara en reaktion på höga förväntningar.

Min ovilja att plocka russinen ur kakan, när jag står framför olästhyllan och ska välja något nytt att sätta ögonen i, handlar lika mycket om att utan russinen skulle det bara bli en massa kaka kvar. Bättre i så fall att plocka bort kakan runt om tills bara russinen återstår. Och sedan njuta fullt utan tanke på framtiden.

Kanske undviker jag dessutom den litteratur jag tror högst om just nu för att jag inte vill bli påmind om hur usel jag själv är vid jämförelse. Att utsätta sig för sådana lavetter är karaktärsdanande och behövs när man vill piska sig framåt. Men det är alltså inte läge just nu.

Just nu vill jag vara som tolv år igen, då när man springer nedför en stig någonstans och tänker att man är snabbast i världen, eftersom ingen finns där att jämföra med.

Så jag fortsätter med sådant som inte riktigt spelar roll. Som Aldrig fucka upp. Med gunnen i munnen.

Vända blad.

Tu dis à moi?

I går: An Education.

Söt film. Men vad är poängen?

Vill den på allvar vara en emanciperande kraft? Försöker den upplysa drömmarna i publiken om att det inte finns några genvägar? Det känns i så fall minst 50 år för sent.

Eller vill den bara vara just ett levnadsöde? Och underhålla mig ett tag med fint skådespeleri och bilder av vackra kläder?

Nej, jag vet inte. Jag ger upp.

Pausfågel (38) - Till födelsedagsbarnet, som fortfarande sover

Feber

-Kan inte du vara sjuk lite oftare? säger sambon. Du far inte runt så mycket då.

Pausfågel (37) - Bakgrundsmusik, ny målning

Årets filmhändelse! (för dem det berör)

Föreställ dig att du, för sju år sen eller så, var med i ett idrottslag eller annan tät sammanslutning av vänner, som sågs regelbundet och delade stunder av högt och lågt, vann och förlorade, flabbade och svor, jublade och drog ert hår i förtvivlan.

Föreställ dig vidare att under en av de många tävlingssäsongerna, för sju år sen eller så, så var det en i laget som sprang runt med en DV-kamera och filmade allt ni tog er för, både på planen och privat, i match och på fest, och nej - inte heller alltid i spiknyktert tillstånd.

Kanske orerade han, på det sätt han ofta gärna gjorde, om att han skulle klippa ihop det snart helt oöverskådliga materialet till en storslagen dokumentär om er och ert lag.

Föreställ dig sedan att det gick sju år eller så utan att den där filmen nämndes igen med ett knyst, att allt föll i glömska eller väl allmänt betraktades som ännu ett av livets alla högtflugna projekt, som det ju aldrig blev något av när det kom till kritan.

Och föreställ dig så, en kall förmiddag i februari, när du slött ögnar igenom nätet efter de vanliga ickenyheterna, att den här trailern plötsligt dimper ner i din inkorg och vid första snudden briserar i ditt ansikte som en osannolik, tidsinställd bomb!

Ännu har jag inte fått se mer än några snuttar av den färdiga filmen, men jag utnämner den ändå till årets, kanske årtiondets, eller varför inte hela själva livets filmhändelse! Om inte för palmjuryn i Cannes, så åtminstone för de ca 20 personerna som det tre timmar långa dokumentet berör. Och det är då sannerligen inte heller det sämsta.

Den saknade uppföljaren

Efter att ha sett Food, Inc. om oegentligheterna i den storskaliga matindustrin, efterlyser jag en gång för alla den dokumentär, som efter alla larmrapporter och skakande berättelser om hur fel allting är, faktiskt skulle kunna göra en skillnad.

Det vill säga en film som inte bara (hur än snyggt och underbyggt) mular oss med skräck och fasa i 90 minuter för att sedan trösta oss med tio goda råd under eftertexterna, utan som ägnar alla de 90 minuterna åt att gå igenom de bra alternativen.

Förslag till sammanfattande arbetstitel, i brist på fyndigare uppslag: Hej, köp det här istället

Våga älska

Det är så mycket på att-läsa-hyllan som jag verkligen ser fram emot att läsa men som jag bävar inför att öppna eftersom jag så innerligt vill älska dem att den verkliga upplevelsen knappast kan leva upp till min längtan (ja - längtan).

Alice Munros Nära hem, Monica Fagerholms Glitterscenen. Särskilt.

Så istället för att kasta mig över dem går jag som katten runtikring och väljer istället ut sånt som det inte är så noga med.

Just nu Sylvia Beachs Shakespeare and Company: Min boklåda i Paris, som är ett trivsamt virrvarr av egensinniga konstnärer, men inte tar klogrepp om hjärtat.

Men sen kanske, Alice, om jag vågar.

Sherlocks första äventyr

Läste ut En studie i rött av Arthur Conan Doyle i natt.

Detta var alltså mitt första möte med Sherlock Holmes i präntad form och jag var mycket nyfiken på hur succén tog sin början.

Jag kunde konstatera att språket bitvis är mer måleriskt än jag föreställt mig, inte minst i skildringen av det nordamerikanska ökenlandskapet. Men i huvudsak bygger ju historien på rapp dialog mellan det tävlingsinriktade detektivgeniet och hans mindre begåvade omgivning.

Där är en lätthet och humor som så självklart fängslat läsarna.

Upplägget - att ägna första delen av boken åt att beskriva mordutredningen, och sedan andra halvan åt att skildra mördarens bakgrund och motiv - känns också snyggt än i dag.

Det går dock inte att komma ifrån att boken är skriven 1887. Av tiden är karaktärerna dömda att bli förutsägbara klippdockor, och i efterhand känns de flesta stilgrepp snarare tröttsamt typiska än fräscha.

Kanske låter jag det alltså stanna vid ett första möte (och ser i stället fram emot uppföljaren till förra årets film).

Ibland är det med böcker som med människor. Man mönstrar varandra uppifrån och ner, ger varandra en tämligen reserverad nick, och skiljs därpå i ömsesidig sämja, som gentlemen.

Medans järnet är varmt

Testar ett nytt grepp. Frångår principen om en sak i taget, och gör allt på en gång.

I går kväll: Pusslade med foton och gjorde grundskiss till en ny tavla. Spände upp duk till en annan. Plockade fram ytterligare en tredje, gammal halvdan, som med några drastiska ingrepp kanske går att förvandla till något bra.

Skapade sedan i datorn en ny mapp, provisoriskt döpt till "pop-noveller", öppnade ett nytt word-dokument och hamrade ner de två första sidorna av den första i samlingen.

Hetsad av vetskapen jag helst bör skjuta framför mig (men som ändå gör mig förtvivlad). Att snart stelnar järnet igen.

Den fattiges föda

Jodå, det blev ett nytt besök hos Östgötagatans Röda korset där jag idag kunde lägga rabarber på Mickey Spillanes Utan förbarmande.

På Myrornas i kvarteret intill fann jag vidare två sinsemellan mycket olika självbiografier, som jag inte kunde låta bli att spendera halva min dagliga matbudjet på.

Rousseaus Bekännelser (20 kr) och Arne Ankas Bombad & sänkt, inklusive den refuserade diktsamlingen "Spyor och mandelblom" (10 kr).

Både Spillane och Anka blev glatt välkomnad present till min förkylde sambo.

Och på tal om lustiga omslag:

Den här klassiska yoga-handboken (fan jag borde köpt den också) går verkligen inte av för hackor, och tydligen inte mannen på framsidan heller.

Tid och lust...

På väg mot tunnelbanan kom det över mig en sådan underbar lust att skriva en ny novellsamling, med än mer fantastiska händelser och utifrån en betydligt mer populärkulturell palett. Två historier finns i så fall klara i huvudet.

Men i byrålådan ligger ju också den ofärdiga Sydafrika-romanen och pockar på en extreme makeover.

Och i bakhuvudet bullar idéerna ihop sig till en mycket spännande, mycket rolig och samtidigt (vill jag tro) djupt psykologisk roman som emellertid kommer kräva en hel massa referensläsning och kanske till och med ett par forskningsresor för att bli klar.

Därtill de tre-fyra omålade tavlorna som jag ser framför mig. Plus ännu fler än så om jag ska kunna ha en utställning.

Och samtidigt vetskapen att de här inspirerade perioderna förvisso är regelbundet återkommande men inte alls pålitliga utan snarare än jag vill tillåta övergår i ett mer lågfrekvent och introvert tillstånd, det som Johan Cullberg beskriver som ens "depressiva rum", där man kanske ser klart men likväl förmår litet.

Mitt i idéfyrverkeriet grumlas alltså glädjen av den vanliga gamla sorgen, att jag aldrig kommer hinna göra allt vad jag vill. Uppslagen hopas sig alltid i betydligt högre takt än de kan avverkas.

Å andra sidan är det väl i alla fall bättre att ha ett sisyfoskt överflöd att skotta ur, än att varje morgon vakna tyst och tom inför dagen.

Röda korset räddar den arme

Att ha ont om pengar är inte samma sak som att inte kunna köpa böcker. Man får bara köpa dem på lite andra ställen.

Hos Röda korset på Östgötagatan säljs litteratur av varierande kvalitet exempelvis ut till det facila priset av 10 för de stora (inbundna) och 5 för de små (pocketarna).

Jag ägnade en timme åt att gå bland hyllorna och snålvälja, vände på flera av de alltid lika frekventa Sven Del Blancerna och Inger Alfvénerna, skrattade åt omslaget och baksidestexten till Mickey Spillanes pulpdeckare Utan förbarmande (fan jag borde köpt den ändå) och höll ett tag i de två första delarna av Jan Kjaerstads triologi om Jonas Wergeland.

Dock ställde jag till slut tillbaka allt för att istället slå till på det första Sherlock Holmes-äventyret En studie i rött (har aldrig läst någon Sherlock förr), Gudfadern av Mario Puzo (som hur som helst är rolig att ha) och en bok om själva bokhandeln Shakespeare and Company (den jag förälskade mig i när jag var i Paris i november), komplett med fläckar av smält stearin, och som jag hoppas ska bjuda på en hel del roliga anekdoter om James Joyce, Ernest Hemingway och grabbarna.

Alla tre alltså för sammanlagt 15 kronor.

Till middag: gratispopcorn (till en viss gräns gör själslig föda även magen mätt).

I morgon: kanske ett återbesök hos räddarna i nöden, för att knipa åt mig det som blev kvar.

Jäsande specialintressen

Läser Johan Cullbergs Skaparkriser: Strindbergs Inferno och Dagermans.

Den psykiatriska analysen av Strindbergs själskaos är som förväntat mycket spännande men det jag mest av allt tar fasta på är att jag, trots allt jag läst av och om honom, vet alldeles för lite om mannen.

Innan året är slut ska jag äntligen ta mig an hans Inferno, Ockulta dagboken och gärna något utsnitt av de samtida breven.

Sen ska jag knåda honom i min hjärna som man knådar en deg, och baka bullar helt utan respekt för recepten.

Sol, vind och ghetton

Sjunger med till en blandning av amerikansk gangstarap och svenska sommarklassiker medan jag målar klart den lilla tavla som snart ska förvandlas till present.

Motivet: En fluffig liten kloförsedd best.

Kan då knappast vara fel med musiken.

Varje möte ett farväl

Vi har redan sagt hej då, Daniel Åbergs andra bok, tog många kvalfyllda år att skriva. Likväl är det en berättelse av den sort man gärna sträckläser. I går kväll var det jag som gjorde det.

Romanen öppnar luckan till en sluten liten värld, en tillvaro av närhetsskräck och allvarsflykt, ett avgränsat mikrokosmos där planeterna inte kan slita sig ur sina banor men aldrig heller lyckas mötas på riktigt. I centrum, likt en slocknad sol, och likt de andra oförmögen att sluta snurra runt sin egen axel, står historiens jagperson och nav - Filip.

Uttråkad och självömkande söker han omkring sig efter något som ska kännas på riktigt. När något sådant väl infinner sig tar han emellertid tillvara på första bästa flyktväg, för att istället fortsätta sitt liv som tidigare, med på förhand dömda förbindelser som inte kan eller inte får betyda någonting och där verklig ömhet är ett brott mot reglerna.

Varken han eller de många kvinnorna i hans närhet har ork eller vilja till att sätta gränser för sitt eget beteende. Otrohet är knappast något problem. Självförebråelserna lika skenheliga som ihåliga. Det är inte konstigt att vart nytt möte redan från början har formen av ett mer eller mindre utdraget farväl.

Det är en mycket beklämmande skildring av något som känns mycket typiskt. Och utan att själv känna igen mig i berättelsen (jag är, trots allt, betydligt mer naiv när det kommer till kärlekens praktikaliteter) är jag övertygad om att många andra kommer göra det. Vi har redan sagt hej då känns över huvud taget som en mycket naken spegling av ett drama som pågår i många snarlika versioner och på många andra platser, precis just nu, och inte minst i Stockholm som också är skådeplats för romanen.

Den stora förtjänsten med romanen är också just att den inte väjer för det vanliga, utan verkligen försöker gå till botten med det, med det där som händer hela tiden, inom oss och utom oss, och som andra kanske därför inte skulle tänka på som litteratur.

Samtidigt når slutscenen utan vidare upp till storstilad romkom-nivå.

Finns där en lärdom att dra (avsiktlig eller ej) är det väl att man så långt det är möjligt bör försöka leva sitt liv så att man aldrig behöver kasta oroliga blickar över axeln när man är ute bland folk, utan istället kan stå för sina möten.

Att hålla hjärtat öppet, ryggen fri, och att faktiskt våga mena hej!

Den äldre & den yngre

Fadern: Genialisk restaurator och konstförfalskare, genuint passionerad, grundmurat kunnig, slipad av kriget och trots sitt brottsliga yrkesval och sina många falska identiteter en i själen sympatisk och hederlig man.

Sonen: Svårsmält odåga, ytlig, bortskämd efter ett liv i relativ välfärd, över lag oaptitlig och ned i djupet av själva sitt väsen en stor och patetisk bluff.

Kunzelmann & Kunzelmann är en lika kluven bok som titeln antyder. Det är inte utan att min läsning har varit detsamma.

De första avdelningarna om Kunzelmann d.ä. gjorde mig smått lyrisk och förde osökt tankarna till en annan fantastieggande roman om ett tecknargeni med anknytning till andra världskrigets förföljelser, 2001 års Pulitzerprisvinnare - Kavalier & Clays fantastiska äventyr.

Den vid tiden mycket unge förfalskarens listiga affärer under nazisternas härjningar är härligt fräcka, miljöerna levande. Inte minst imponerande är det hur påläst Carl-Johan Vallgren uppenbarligen är beträffande de tekniska detaljerna i äldre måleri och förfalskning.

De växelvisa delarna om Kunzelmann d.y., med alla sina perversa nutidsreferenser och ytliga egocynism, stod mig däremot redan från början en smula upp i halsen. På samma gång som jag (vilket boken också gärna bjuder in till) föraktar sonen Kunzelmann och hela hans låtsasförmögna förhållningssätt till världen, ogillar jag också den överbelamrade och ofta hårda text som ska beskriva honom.

Återigen finner jag mig alltså vara förtjust i bara en halv bok.

Eventuellt hade frågorna om vad som egentligen är äkta och falskt, genuint eller inbillat, lika väl kunnat väckas ändå, utan inblandning av den odräglige sonen, och vår ihåliga samtid hade kunnat bli tydlig bara genom speglingen mot det förflutna.

Ja, för min egen del önskar jag kanske att hela romanen bara hade kunnat fått heta Kunzelmann.