För någon gång i ordningen har jag kommit till slutet av novell nummer ett.
Och denna gång - ett helt nytt slut.
Det oroar mig.
måndag 30 november 2009
Biografi (29) - Luftslottet som sprängdes
I onsdags gick en liten skara ur bions personal ut efter jobbet för att fira löningens ankomst. Av slump och bekvämlighet steg skaran in på Monks och möttes av en overklig syn.
Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.
En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.
Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.
För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.
-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.
-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.
Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.
En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.
Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.
För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.
-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.
-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.
En misslyckad present
På allmän (nåja) begäran kommer här en ny novell, den andra i ordningen, ur mitt blåa skrivhäfte från femte klass.
Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.
Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.
***
En misslyckad present
"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.
-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.
Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.
Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den
Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.
-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.
När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.
Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.
Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.
-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.
Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.
Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.
Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.
Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.
-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.
När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?
Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.
-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.
Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.
När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.
Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.
Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.
Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"
Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen
Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.
Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.
Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.
Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer
Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.
Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.
***
En misslyckad present
"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.
-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.
Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.
Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den
Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.
-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.
När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.
Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.
Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.
-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.
Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.
Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.
Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.
Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.
-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.
När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?
Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.
-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.
Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.
När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.
Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.
Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.
Klick
Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"
Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen
Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.
Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.
Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.
Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer
SLUT"
söndag 29 november 2009
Biografi (28) - Insläpp
-Du får komma ihåg att folk med min sjukdom tolkar allting bokstavligt, sa kollegan under insläppet till Victorias salong 3 (Metropia), mycket muntert.
På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.
På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.
Mitt hjärtdjur tiger stilla
Vad letar jag efter i alla böcker jag läser?
Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta.
Kanske något som gör spår i hjärnan. Något som stansar hål i den gamla filten över tillvaron, och få den att blinka som av stjärnor.
Och vidare:
Något som talar till en del av mig jag inte visste fanns, så att den också reser sig och svarar.
Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta. Men det prosalyriska anslaget talar inte till mig. Och jag svarar inte heller när det ropar.
Istället kör fast i de korta satser där subjektet predikatar objektet, stakar mig i formen, ser rytmen och orden men uppfattar inte vad de menar. Vackra bilder slår upp och försvinner. Men inget blir kvar som gör förenar.
Är jag då ohjälpligt döv för hela Herta Müller, eller bara tillfälligt rastlös och splittrad?
När jag söker upp henne igen, en annan gång i livet, kanske vi hör varandra bättre.
lördag 28 november 2009
Löplogg (23) - Livets cykel
Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
fredag 27 november 2009
Mina tankar också?
Jag läser Herta Müller och mina meningar blir korta.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
Tomtebonus
Idag grundades julklappspocketinköpen 2009 med en ny beställningslista hos nätbokhandeln.
Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.
-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.
Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?
Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.
-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.
Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?
torsdag 26 november 2009
Vem kunde ana?
(Mer trams.)
Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.
Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.
Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.
Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.
Helvetets ingång
Någon gång som tioåring förlorade jag mig till lusten att skriva skräcknoveller. Jag tejpade ihop två blå skolhäften till ett extra tjock skrivbok och fyllde den till bredden med fasa.
I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.
Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.
(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)
***
Helvetets ingång
"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.
Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.
Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.
Det stod Döda havet.
Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.
Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.
En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.
Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.
Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.
Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.
Hemma under tiden:
-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.
Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.
Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.
Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.
Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.
-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.
Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.
Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.
Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...
I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.
Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.
(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)
***
Helvetets ingång
"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.
Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.
Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.
Det stod Döda havet.
Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.
Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.
En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.
Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.
Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.
Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.
Hemma under tiden:
-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.
Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.
Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.
Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.
Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.
-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.
Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.
Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.
Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...
SLUT"
onsdag 25 november 2009
Pausfågel (35) - Såsom i en spegel
Ur Speranza av Sven Del Blanc:
"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.
[---]
Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.
Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."
"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.
[---]
Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.
Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."
tisdag 24 november 2009
Grattis...
En av huvudkaraktärerna i min novellsamling har namnsdag idag.
Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.
Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.
måndag 23 november 2009
Argument för slaveriet
Apropå Speranza, Del Blancs dagboksroman om ett slavskepp på färd över Atlanten. Apropå Tyst hav: Jakten på den sista matfisken, Isabella Lövins genomgång av tillståndet i våra hav. Apropå Välkommen till paradiset, Jennie Dielemans reportage om turismen som en fortsättning på kolonialismen
Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.
Jag skulle vilja införa en måttstock.
Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.
Exempel:
Det är billigt
Det är bekvämt
Alla andra gör det
Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning
Det är tradition
Det är naturens ordning
Gud har sagt att det ska vara så
Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig
Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller
Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo
Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa
Det var inte jag som började
Jag orkar inte tänka på det
Jag tycker att jag är värd det
Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.
Jag skulle vilja införa en måttstock.
Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.
Exempel:
Det är billigt
Det är bekvämt
Alla andra gör det
Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning
Det är tradition
Det är naturens ordning
Gud har sagt att det ska vara så
Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig
Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller
Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo
Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa
Det var inte jag som började
Jag orkar inte tänka på det
Jag tycker att jag är värd det
söndag 22 november 2009
Biografi (27) - Rör ej!
Saker har en tendens att försvinna från biografkassan under festivalveckorna.
Det sker knappast av illvilja, men för att lösöret lätt blandas ihop, när flera personalstyrkor törnar samman på samma mycket begränsade yta.
Desperata tider kräver desperata åtgärder. I år testar platschefen det här.
Dan före dan
Jag skriver så mycket just nu att varje ledig dag känns som julafton.
Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.
Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.
Som jag längtar redan!
Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.
Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.
Som jag längtar redan!
Synd att klaga
-Fast jag tycker ju att ditt liv låter rätt bra. Du jobbar lite lagom och behöver inte bekymra dig för pengar. Resten av tiden kan du syssla med det du helst vill och folk gillar dessutom det du gör. Det låter ju rätt idealiskt faktiskt.
-Tja, när du säger det på det viset så...
-Tja, när du säger det på det viset så...
lördag 21 november 2009
Biografi (26) - Andra kassan tack
En gång, i vad som känns som en ganska avlägsen dåtid, var Stockholms filmfestival en skimrande lockelse att se fram emot.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
torsdag 19 november 2009
In vino imagines
När man hälsar på hos min vän vid Odenplan bjuds man alltid på vin och mandelskorpa. Sån är seden och jag är sen att klaga.
Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.
Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.
Efteråt är jag full av nya idéer.
Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.
Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.
Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.
Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.
Efteråt är jag full av nya idéer.
Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.
Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.
onsdag 18 november 2009
Fem små nätta melodier (och en stämpel)
I jämförelse med den obehagsladdade, mycket suggestiva framtidsskildringen Never let me go, är Kazuo Ishiguros Nocturnes: Five Storys of Music and Nightfall, förvånansvärt slätstrukna.
De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken.
Det ena troligen som en direkt följd av det andra.
De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken. Det är upplagt för funderingar kring tidens gång, om att önskningar som slår in, sker för sällan, det blir nånting mittemellan.
Men karaktärerna är för enformiga för att riktigt engagera. Männen tafatta och tjurskalliga. Kvinnorna nyckfulla, lite till åren och inte längre fullt så vackra. Deras öden är underhållande men kommer aldrig åt på djupet.
Jag lägger den till handlingarna med en liten axelryckning.
Så här i efterhand gläds jag fortfarande mest åt den fina stämpeln på försättsbladet, från Shakespeare and Company i Paris.
tisdag 17 november 2009
Allting har sin tid
Funderade på att läsa om Sven Del Blancs Speranza. Det var femton år sedan jag öppnade den sist men ur bakhuvudet har den ändå inspirerat mig till den novell jag skriver på nu. (Liksom även Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, och säkert en helt massa andra saker som jag inte kan sätta fingret på med rak arm.)
Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.
Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.
En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.
Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.
Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.
En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.
måndag 16 november 2009
Otrohet och rödvinstryffel
Det senaste året har jag läst ovanligt många noveller. Det hör naturligtvis ihop med att jag själv försöker skriva en samling sådana. Men det har inte varit ett medvetet beslut. Inför vart nytt bokval har dock det där att jag själv skriver korta berättelser fungerat som ett tungt vägande köpargument. Och så har novellerna stadigt blivit allt fler.
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)Scenariot: En man, två kvinnor och ett barn är på bilsemester. I den lilla stad de övernattar har just ett svartsjukedrama utspelat sig. Två personer har mördats. När gryningen kommer räknar polisen med att finna mördaren. Men ännu ligger han och trycker någonstans i staden. Medan regnet öser ned.
Utan att så mycket mer behöver sägas speglas två triangeldramer nu i varandra. Ett våldsamt. Och ett undertryckt.
Att läsa sådant här när man finputsar text är som att äta ren äggvita när man deffar. Skillnaden är bara att Marguerite Duras inte alls smakar som äggvita. Utan som rödvinstryffel.
lördag 14 november 2009
Fiskarnas tysta skrik
Isabella Lövin gör själv den bästa jämförelsen: Om det som just nu händer i haven istället hade hänt i våra skogar, skulle de flesta för länge sedan ha protesterat.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.
Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Fröken Kan-Själv! gräver sin egen grop (och tar sig upp ur den igen)
Att papper sväller och krymper när det utsätts för vatten är ingen nyhet för någon.
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
fredag 13 november 2009
De älskade skamsedimenten - ett stickprov
I referensjakt på en annan version av Real Wild Child än orginalet och Iggy Pops, fick jag åter en välkommen anledning att botanisera i min ytterst begränsade samling av musikkasetter från 80- och 90-talet.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
torsdag 12 november 2009
Tillbaka på jorden
Nähej, ingen vårsalong för mig i år.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
onsdag 11 november 2009
De får väl börja snickra istället
Kommer hem till tråkiga biografnyheter - i alla fall i Södertälje.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
tisdag 10 november 2009
Tråden
Feber + Skräpmat + 6 x Kvalitetsteve (i streck) = En faktiskt inte jättehemsk kombination
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
måndag 9 november 2009
20 år senare, i Paris
En tyst och sansad flod av människor rörde sig i mörkret genom Tuilerierna, bort mot Place de la Concorde. Det doftade storslagenhet och eftertanke. Himlen var klar över obelisken och vädret milt och stilla. Det borgade för en vacker stund.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
När själva firandet väl startade, med pampig körsång och bildspel längs fasaderna, kändes det också som en fläkt av historiens vingslag. Men mycket mer än så blev det väl inte.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
Ett vackert antiklimax, med andra ord. Men så här såg det ut i alla fall.
Perspektivval
Allting har en baksida.Även Hotel Tolbiac.
Hur man nu väljer att se på saker och ting.
Feber och snuva gör sitt till.
Jag är rätt trött på det här stället nu.
Punkt och knut
Så ekar palatset öde igen.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.
Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
söndag 8 november 2009
Lägesrapport (23)
Ugglar: på hotellet med feber och en enorm flaska apelsinjuice.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Fars dag
Min pappa läser nog inte den här bloggen. Men dagen till ära kan jag ändå berätta en lustig sak som har med både honom och min vistelse i Paris att göra.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
lördag 7 november 2009
Parisar på, efter förmåga
Efter fem timmars (mer än 15 kilometers) vandrande genom Paris igår, återvände jag till hotellet där jag läste ut Birgitta Lindqvists novellsamling Tangokavaljer.
Stilen, ett försök till fingersättning:
Flickaktig. Mogen. Finurlig.
Jag insåg först efter ett tag att hon har samma efternamn som Herman Lindqvist eftersom han gett henne sitt. Kan inte låta bli att fascineras – de är väldigt lika varandra.
Undrar om de trettio år de tillbringat tillsammans har gjort dem sådana, eller om det var likheten som förde dem samman?
(Här blir hon förresten avmålad av en av de andra deltagarna i vår svenska delegation.)
***
En man spelade trumpet på andra sidan torget, medan mörkret föll, trafiken blev nattlig. Paris var vackert igen.
Jag tvättade av mig i den hopplösa duschen en trappa ner och gav mig av till ett brasserie för att dricka vin och läsa igenom resten av novell nummer ett. (Insikten kvarstår – den måste kortas något drastiskt.)
När köket öppnade hade jag tänkt äta också, men vid det laget kunde jag inte förneka det längre. Jag har blåskatarr, igen. För många kalla stenbänkar. För lite citrus och vatten.
Svärande återvände jag till hotellet.
När jag var liten och vi skulle på skidresa stickade mamma korta, pastellfärgade yllekalsonger till mig, att ha på under overallen. Var finns sådant förutseende nu, när man tydligen faktiskt behöver det?
Stilen, ett försök till fingersättning:Flickaktig. Mogen. Finurlig.
Jag insåg först efter ett tag att hon har samma efternamn som Herman Lindqvist eftersom han gett henne sitt. Kan inte låta bli att fascineras – de är väldigt lika varandra.
Undrar om de trettio år de tillbringat tillsammans har gjort dem sådana, eller om det var likheten som förde dem samman?
(Här blir hon förresten avmålad av en av de andra deltagarna i vår svenska delegation.)
***
En man spelade trumpet på andra sidan torget, medan mörkret föll, trafiken blev nattlig. Paris var vackert igen.
Jag tvättade av mig i den hopplösa duschen en trappa ner och gav mig av till ett brasserie för att dricka vin och läsa igenom resten av novell nummer ett. (Insikten kvarstår – den måste kortas något drastiskt.)
När köket öppnade hade jag tänkt äta också, men vid det laget kunde jag inte förneka det längre. Jag har blåskatarr, igen. För många kalla stenbänkar. För lite citrus och vatten.
Svärande återvände jag till hotellet.
När jag var liten och vi skulle på skidresa stickade mamma korta, pastellfärgade yllekalsonger till mig, att ha på under overallen. Var finns sådant förutseende nu, när man tydligen faktiskt behöver det?
Halvvägs? Nej tack!
Konstaterar nu (eller påminns väl snarare): De för allmänheten (och fyra euro) öppna trapporna leder bara till Eiffeltornets andra nivå.
Antar att vakter och sjukvårdare på detta vis undviker att behöva springa upp och ner i den blåsiga krokanen för att frakta bort drivor av otränade turister, som fastnat med hjärtflimmer och knastrande knän, någonstans vid 200 meter.
Så tragiskt.
Antar att vakter och sjukvårdare på detta vis undviker att behöva springa upp och ner i den blåsiga krokanen för att frakta bort drivor av otränade turister, som fastnat med hjärtflimmer och knastrande knän, någonstans vid 200 meter.Men vem vill bestiga hälften av något högt?
Det hela är mycket olyckligt. Jag hade till och med planerat ett blogginlägg som skulle läsas nerifrån och upp, i etapper, just som min promenad uppför spiran.
Nu får jag finna ett nytt mål för dagen.
(Bilden är från förra våren.)
fredag 6 november 2009
Lägesrapport (22)
Läser ut: Skynda, kom och se, som skickligt imiterar god litteratur, men som ändå aldrig blir det, och som därför lämnas kvar på hotellet.
Lämnas: av sin sambo att åter irra ensam, längs trottoarerna i ett mulet Paris,
och känner mig (för tillfället): övergiven.
Hoppas: att det inte bara var vinet som talade när han, för ett par dagar sedan, njöt sig igenom den sista novellen, och tyckte att den var Stephen Kingsk.
Hoppas: att förlagen ska dela hans åsikt (alternativt dricka samma slags vin).
Dricker: kaffe, vatten och vin.
Äter nästan uteslutande: vetemjöl, ost och ägg,
och börjar bli: ganska trött på det.
Rekommenderar gärna: ett framtida besök på Art en Capital, som kombinerar de mest patetiska konstyttringarna med de verkligt förkrossande bra, och som alltså lyckas slå en mycket underhållande cirkel runt hela konsten som fenomen.
Rekommenderar däremot inte: Hotel Tolbiac, som alla sina färgglada ränder till trots, inte kompenserar spartanska förhållanden med ett hjärtligt och generöst bemötande (utan tvärtom, för var ny dag som går, känns allt mer dammigt och sniket).
Vandrar: längs gatorna tills fötterna värker, huvudet är tomt.
Fryser: på bänkar i Jardin des Plantes.
Besöker: en biodynamisk restaurang och Victor Hugos ganska tråkiga bostad.
Begrundar: surrealister och en svartmålare i Centre Pompidou,
men orkade sen: inte med fler museer.
Ser med blandade känslor fram emot: ytterligare dagar i Paris,
och är: osäker på hur de bör fyllas.
Överväger: en loppmarknad, någon av alla, eller om andan faller på: att gå till fots hela vägen till Eiffeltornets topp, vilket varit en dröm sedan Stålmannen II.
Planerar dock närmast: en sväng till affären,
och förväntar mig därefter: horisontalläge.
Lämnas: av sin sambo att åter irra ensam, längs trottoarerna i ett mulet Paris,
och känner mig (för tillfället): övergiven.
Hoppas: att det inte bara var vinet som talade när han, för ett par dagar sedan, njöt sig igenom den sista novellen, och tyckte att den var Stephen Kingsk.
Hoppas: att förlagen ska dela hans åsikt (alternativt dricka samma slags vin).
Dricker: kaffe, vatten och vin.
Äter nästan uteslutande: vetemjöl, ost och ägg,
och börjar bli: ganska trött på det.
Rekommenderar gärna: ett framtida besök på Art en Capital, som kombinerar de mest patetiska konstyttringarna med de verkligt förkrossande bra, och som alltså lyckas slå en mycket underhållande cirkel runt hela konsten som fenomen.
Rekommenderar däremot inte: Hotel Tolbiac, som alla sina färgglada ränder till trots, inte kompenserar spartanska förhållanden med ett hjärtligt och generöst bemötande (utan tvärtom, för var ny dag som går, känns allt mer dammigt och sniket).
Vandrar: längs gatorna tills fötterna värker, huvudet är tomt.
Fryser: på bänkar i Jardin des Plantes.
Besöker: en biodynamisk restaurang och Victor Hugos ganska tråkiga bostad.
Begrundar: surrealister och en svartmålare i Centre Pompidou,
men orkade sen: inte med fler museer.
Ser med blandade känslor fram emot: ytterligare dagar i Paris,
och är: osäker på hur de bör fyllas.
Överväger: en loppmarknad, någon av alla, eller om andan faller på: att gå till fots hela vägen till Eiffeltornets topp, vilket varit en dröm sedan Stålmannen II.
Planerar dock närmast: en sväng till affären,
och förväntar mig därefter: horisontalläge.
torsdag 5 november 2009
Quatorze mille cinq cent personnes!
Presidenten för vår salong, Jean-Maxime Relange, bekräftade upplevelsen i siffror, när de utländska delegationerna bjöds på skumpa och maränger på en kylskåpskall trapp i Grand Palais igår.
14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.
14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.
onsdag 4 november 2009
Shakespeare och gänget
Ingen visit i Paris är komplett utan ett besök på bokhandeln Shakespeare and Company, vid Seines strand just söder om Notre Dame.
Och för första gången är nu en Parisvisit komplett även för mig.Shakespeare and Company är på samma gång bokhandel, antikvariat, museum, läsbibliotek anslagstavla och hem för unga författare.
Butiken är döpt efter en tidigare, mycket anrik anglo/amerikansk bokhandel i Paris. Denna hade sedan 1919 frekventerats av storheter som Ernest Hemingway, Ezra Pound, Gertrud Stein och James Joyce.
Stället nämns upprepade gånger i Hemingways En fest för livet, men 1941 tvingades bokhandeln att stänga i och med invasionen under andra världskriget.
1951 öppnade emellertid den nuvarande versionen av Shakespeare and Company på ny adress men i samma vackra anda.
Jag hade svårt att slita mig från stället sedan jag väl kommit in. Inte minst uppskattade jag den demokratiska sorteringen som inte gör skillnad på inbundet och pocket.
Jag hade svårt att slita mig från stället sedan jag väl kommit in. Inte minst uppskattade jag den demokratiska sorteringen som inte gör skillnad på inbundet och pocket. Allt blandas till ett varmt, skenbart, men egentligen mycket välordnat kaos som får pulsar att sjunka och rynkor att slätas ut, bara man stiger över tröskeln.
Jag vet inte hur lång tid vi tillbringade där inne, men till slut lyckades jag ändå välja en bok att spara som kombinerat nöje och souvenir - Kazuo Hishiguros novellsamling Nocturnes - som i kassan förseddes med butikens fina stämpel.Ja, vem behöver ljusterapi i höstrusket, så länge det bara finns böcker?
Stål och glas
Vid sidan av allt annat är det svårt att inte imponeras av själva byggnaden Grand Palais, byggd inför världsutställningen i Paris år 1900.Det är fint med katedraler som inte har med gud att göra. Eller mammon.
Framstegshetsen, visserligen.
Men stiligt är det, hur som haver.
Portarna öppnades
När den nyanlända sambon och jag - efter flera timmars vandrande bland konsten - till slut begav oss hemåt från vernissagen Grand Palais, hade mörkret fallit och kön ringlade fortfarande i en två hundra meter lång, paraplyförsedd orm längs trottoaren.
Det var först då, i det ständigt tilltagande myllret, som jag insåg hur stor Art en Capital faktiskt är, och då inte enbart till volymen – där samsas fem olika salonger med sammanlagt många hundra deltagare - utan även som publikmagnet i denna konstens huvudstad.
Det krävdes ett flertal varv genom den färgklara skärmlabyrinten innan man som besökare kunde sortera intrycken. Lyckligast fann jag mig till rätta bland de stora oljemålningarna i salongerna ”Comparaisons”, ”Société des Artistes Francais” och ”Société Nationale des Beaux-Arts”, och återvände flera gånger för att beundra imponerande arbeten.
Nästa gång jag ställer ut, tänkte jag, ska jag också se till att fläska på.
Nakna, yppiga kvinnor var annars ett genomgående motiv på utställningen, lika populärt 2009 som någonsin tidigare i konsthistorien. Brösten dignade som sprängfyllda vattenballonger vart man än vände blicken.
Så sambon hade inte heller tråkigt.
Det var först då, i det ständigt tilltagande myllret, som jag insåg hur stor Art en Capital faktiskt är, och då inte enbart till volymen – där samsas fem olika salonger med sammanlagt många hundra deltagare - utan även som publikmagnet i denna konstens huvudstad.
Det krävdes ett flertal varv genom den färgklara skärmlabyrinten innan man som besökare kunde sortera intrycken. Lyckligast fann jag mig till rätta bland de stora oljemålningarna i salongerna ”Comparaisons”, ”Société des Artistes Francais” och ”Société Nationale des Beaux-Arts”, och återvände flera gånger för att beundra imponerande arbeten.
Nästa gång jag ställer ut, tänkte jag, ska jag också se till att fläska på.
Nakna, yppiga kvinnor var annars ett genomgående motiv på utställningen, lika populärt 2009 som någonsin tidigare i konsthistorien. Brösten dignade som sprängfyllda vattenballonger vart man än vände blicken.
Så sambon hade inte heller tråkigt.
tisdag 3 november 2009
Avtäckning!
I dag slås dörrarna upp för utställningen Art en Capital i Grand Palais i Paris.
Ni som inte har nöjet att vara där personligen, får nu i bloggen i alla fall se mina bidrag:
Keep on dreaming
97 x 75 cm
Hedgehog thinking
26 x 20 cm
måndag 2 november 2009
Udda fåglar i Svenska huset
I dag träffades vår delegation i Svenska huset i Cité Universitaire för kaffe och presentationsrunda.
De flesta i vår, omkring 20-hövdade, grupp har arbetat med konst i decennier, många sedan länge på heltid, och ofta knutna till internationella sällskap. När det var min tur att säga några ord om de vägar som fört mig till Paris, kände jag mig som något av en kråka bland tranor.
De flesta i vår, omkring 20-hövdade, grupp har arbetat med konst i decennier, många sedan länge på heltid, och ofta knutna till internationella sällskap. När det var min tur att säga några ord om de vägar som fört mig till Paris, kände jag mig som något av en kråka bland tranor.(Tidigare hade jag berättat att mina bidrag var målade på golvpapp och en av kollegorna utbrast förskräckt: "Men det är väl knappast syrafritt!" och jag slog ut med händerna. Senare föll det mig in att jag, istället för att lite ursäktande förklara mig som självlärd, underförstått amatör, i fortsättningen borde kalla mig "anarkist". Konstanarkist. Det torde i alla fall innebära slutet för all kontraproduktiv motargumentation, och då framför allt min egen.)
Symptomatiskt nog blev jag själv dessutom mest intresserad av den i sällskapet som reste sig upp och berättade att hon för sin del inte var målare utan författare, och att hon följde den här gruppen som skribent inte som bildkonstnär.
Efteråt köpte jag hennes novellsamling.
söndag 1 november 2009
Inlämnad och utpumpad (2)
Sydvästra långsidan av Grand Palais förvandlades till ett nervöst kryller när det var dags för inlämning till Salon du Dessin et du Peinture á l'eau.
Tavlor och papier maché figurer avtäcktes, kontrollmättes, förseddes med klisteretiketter och travades längs med väggarna, medan utställningens roddare byggde montrar, kånkade material, körde runt på truckar och steghissar och ropade ut direktiv på för många helt obegriplig franska.
Vi var alla glada att äntligen vara av med fanstygen. Allt vi behöver göra nu är att att invänta vernissagen på tisdag. Då ska skärmarna i hallen digna av konst (vår konst).
Vilket på ett sätt nästan är synd.
Väggarna i stora palatset var ju vackra som de var, även utan tavlor.
Tavlor och papier maché figurer avtäcktes, kontrollmättes, förseddes med klisteretiketter och travades längs med väggarna, medan utställningens roddare byggde montrar, kånkade material, körde runt på truckar och steghissar och ropade ut direktiv på för många helt obegriplig franska.Vi var alla glada att äntligen vara av med fanstygen. Allt vi behöver göra nu är att att invänta vernissagen på tisdag. Då ska skärmarna i hallen digna av konst (vår konst).
Vilket på ett sätt nästan är synd.
Väggarna i stora palatset var ju vackra som de var, även utan tavlor.
Svensk konst i Paris tunnelbana
Vad vore väl jag för en tunnelbanekonstbloggare om jag inte passade på att dokumentera höstens svenska samlingsutställning på linje 14, nu när jag ändå är i Paris?
Med avsevärd möda lyckades jag hitta alla montrar utom dem på Gare de Lyon. Så här ser det ut:
På station Madeleine - verk av (från vänster): Martina Vasques, Carin Ellberg och Susanne Simonson...
...samt Ann Jansson, Maya Eizin Öijer och Johanna Schartau.
På station Pyramides - verk av: Mette Björnberg, Lovisa Ringborg och Klara Kristalova.
På station Gare de Lyon - verk av: Anna Kleberg (montrarna finns att se i länken ovan, där stämmer emellertid inte alltid uppgifterna om vilket verk som finns på vilken station).
På station Bercy - verk av: Maria Hall, Anna Kleberg och Lenke Rothman.
Upplevelsen kan sammanfattas i en lärdom. Om man får möjlighet att ställa ut sin konst i något så monstruöst som en tunnelbanestation, då bör man också se till att fläska på.
De här 12 konstnärinnornas konstverk är alla rara var för sig. Men för den förbiilande pendlaren blir deras närvaro försumbar, om de märks över huvud taget. Det förefaller mig som om konstnärernas främsta fundering handlar om logistiken - hur få fanstyget över kontinenten? (en funderingen jag själv blivit väl förtrogen med) - och inte så mycket om hur de skulle ta vara på den plats de fått sig givna.
Även om jag blev spontant förtjust särskilt i Lovisa Ringborgs fotografier och Klara Kristovas lilla svampfamilj, blir utställningen sammantaget alltså en besvikelse. Men den gav mig i alla fall en anledning att stanna några timmar i underjorden, medan regnet föll över Paris.
Långrandigt
Till min egen stora förvåning började jag faktiskt läsa igenom den längsta av novellerna på hotellrummet igår.
Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord.
Till min glädje var där mycket som var bra.
Till min irritation var det däremot för pladdrigt.
Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord. Och för att en dagbok ska kännas autentisk får den heller inte vara för tillrättalagd och välredigerad. Det måste också finnas en tydlig kontrast mellan jagets ord och de avskrivna citat som sprängs in efter hand. Så har i alla fall mina funderingar gått tidigare.
Nu inser jag att jag måste koka ner eländet med åtminstone en femtedel.
Men det är ok. Det finns en fin buljong där i botten, om jag bara reducerar den tillräckligt.
***
Hotel Tolbiac (lokaliserat i trettonde arrondissementet, "i hjärtat av Paris Chinatown") är förresten också mycket långrandigt. Men i glada färger. Var våning har sin egen kulör.
Jag håller till på den turkosa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
