Feberfantasier

När jag blir rik - vilket jag alltså är lika självklart övertygad om att jag en dag kommer att bli, som jag som barn var övertygad om att jag en dag skulle växa upp och bli stor - då ska jag köpa ett piano och lära mig spela några stycken på det. Det ska stå i vardagsrummet. Men när jag blir rik kommer vardagsrummet, till skillnad från idag, bara att vara ett av alla mina rum.

I ett annat ska jag inrätta en ateljé Där inne ska jag inte behöva vara försiktig. Där får det bli precis hur fläckigt och rörigt som helst. Men i direkt anslutning till ateljén har jag därför också ett litet extra badrum, som en slags sluss, där jag kan ömsa skinn fram och tillbaka mellan mitt rena, fåfänga jag, och det rufsiga, världsfrånvända i alldeles för stora kläder. I ateljén står det också en gammal nedsutten trasfåtölj i ett hörn, där jag kan sjunka ner ibland och stirra på den pågående målningen lika koncentrerat som om den faktiskt vore en film och att motivet rörde sig, även om det bara är jag som kan se det. En radio vill jag ha också, med en massa oljiga fingeravtryck på volymkontrollen.

När jag blir rik ska jag också ha ett rum med väggarna fulla av böcker, och ett skrivbord med min dator på. Bordet får nog stå vid fönstret, så att jag allt som oftast kan lyfta blicken och se ut. Det förutsätter en skaplig utsikt. Men eftersom jag är rik har jag ju sett till att fönstret vetter ut mot en park eller ett torg eller dylikt, en plats som i alla fall är berikad med ett inspirerande människomyller. Jag tror förresten jag blir tvungen att ha en radio i det rummet också, inbakad i bokhyllan någonstans.

I köket är kylen full av färska grönsaker och roliga ostar. Och på en hylla högt upp i skafferiet står också flera påbörjade askar med olika slags lyxchoklad. Där finns en apparat som brygger ordentligt kaffe, men jag vet ändå inte om det är en espressomaskin - trots att jag finner en sällsam ro i att pyssla om de frustande metallmonster vi använder på biograferna - en sådan skulle nog kräva för mycket underhåll och även när jag har gått om tid är jag otålig med sådant. I köket finns så klart också en rejäl frukostmöbel med bekväma stolar omkring och med tillräcklig yta för både gröttallriken och morgontidningen. Diskmaskin är inte så viktigt. Jag gillar att diska om det bara finns rimligt med plats på bänken. Men en radio kommer det nog att krävas här inne med...

I vardagsrummet, i vinkel mot pianot antar jag, och mittemot soffan, lär det väl även stå ett exemplar av det som blir kommande årtiondens motsvarighet till televisionsapparaten. En ruta av något slag där jag kan se på film (bland annat), vilken film som helst när helst jag vill och helt lagligt dessutom. Och till en överkomlig månadskostnad - de kommer förmodligen ringa mitt i maten från en massa olika bolag och erbjuda billigare och bättre abonnemang, och säkert kommer de också att vara billigare och bättre, men jag kommer inte gitta sätta mig in i siffrorna och därför hellre leva med den högre kostnaden, om så bara för att kunna be försäljarna dra åt fanders, för femtioelfte gången. Tevesoffans bekvämlighet är också viktigare än kvaliteten på rutan (dock inte viktigare än kvaliteten i rutan). Jag behöver kunna lägga upp fötterna någonstans och vila bakhuvudet mot något mjukt för att riktigt kunna slappna av, för att glömma min fysiska kropp och verkligen ge mig hän åt fiktionen.

När jag blir rik ska jag äta middag ute nästan varje dag, men också upptäcka att jag i regel blir så besviken på det som serveras och sättet det serveras på, att jag alltmer återgår till att som förut laga min egen mat hemma. Ibland ska jag emellertid vilja bli lite uppassad på och fjäskad för och då ska jag ta med mig något trevligt sällskap ut på en riktigt bra krog och frossa i femrätters supéer, magiskt komponerade så att smakerna långsamt vecklar ut sig, eller rent av exploderar i munhålan i flera etapper likt färgsprakande trestegsraketer. Jag ska bli mätt men inte för mätt och sedan ska jag dricka vin tills ljusen och hela lokalen tycks simma omkring som i ett varmrött sken, med mig i mitten som en böljande glad manet, oförmögen att sluta le.

När jag blir rik ska jag göra resor till spännande städer och göra avdrag för dem i min firma såsom nödvändiga kostnader för research, vilket också kommer vara sant eftersom resorna nästan alltid kommer resultera i noveller eller delar av större texter och jag behöver nya intryck för att få inspiration. När jag blir rik har jag också råd att resa med lätt bagage, för allt jag behöver, om jag nu behöver något, finns ju ändå att köpa på platsen. När jag blir rik kommer jag att ha tid och råd att åka tåg och båt istället för att flyga. Det kommer att ge mig en djupare förståelse för avstånden och de länder jag färdas genom. Dessutom kommer det vara mycket bättre i avseende på den globala uppvärmingen.

När jag blir rik kommer jag inte att vara så där rik att jag måste gå runt och ständigt vara rädd vid tanken på allt jag har att förlora. När jag blir rik kommer jag bara att vara alldeles lagom rik. Inte så rik att det leder till bekymmer. Men tillräckligt rik för att ha råd med allt det viktiga. Det där som jag måste välja bort nu. Rik på tid och på liv och på utrymme.

När jag blir stor ska jag bli rik.

Förr eller senare, sen någon gång snart.

Först ska jag bara göra något åt den här feberhostiga förkylningen.

Döden i förskott

Förra veckan var liv. Den var kreativitet och rörelse. Den nuvarande är istället motsatsen till liv. Den är trötthet och nednötning. Tid som går utan att någonsin komma tillbaka.

Jag kommer hem från jobbet och lägger mig på rygg, somnar i soffor framför skräckfilmer med plötsliga, blodiga zombieattacker som på sin höjd lyckas få mig att spärra upp ena ögat lite och gäspa. Kanske för att jag också är en zombie och mest känner igen mig i deras tomma blick och styltiga gång. Kravlar mig upp ur sängen på morgonen och knakar av mig likstelheten, bereder mig för en ny dag i klädbutiken.

Min kollega vågar inte gå till en kiropraktor av rädsla för vad denne i så fall skulle hitta i hennes rygg. Men kontor kan man ju inte jobba på heller, som hon säger, för då skulle man sitta still hela dagarna. Och bli fet.

Jag glor matt mot tavlan på staffliet, ser att den är på väg att bli bra men vet att jag inte kommer orka ta tag i det förrän tidigast på lördag. Risken är att jag även då kommer vakna så trött att jag hellre bara ligger kvar på rygg med en bok över magen, medan dagen bara går och livet påminner om den mörka evighet allting förr eller senare kommer att sluta i.

Jag klamrar mig fast vid vetskapen att det är tillfälligt. Att jag bara är besökare i det där helvetet, att det bara är en nödlösning på ett par veckor och snart får resa tillbaka hem igen. Bort från zombiedöden. Och meningslösheten. Hem till livet och kreativiteten.

Strama tyglar

Om inspirationen är framåtrörelsen, kraften, så är tvivlet tyglarna som förhindrar att projektet skenar ned i en ravin. Ibland är tvivlet större än inspirationen och då blir allting stående. I värsta fall för alltid. I bästa fall bara en tid, medan vägvalen omvärderas, varefter allting åter, efter en nödvändig justering, kan fortsätta framåt.

Min bok har stannat upp just på grund av att tvivlen blev starkare än inspirationen. Det är irriterande men samtidigt har jag med tiden lärt mig att acceptera stoppen, eftersom jag tror att de kan vara viktiga. Ibland behöver man gå till botten med saker och ting, verkligen ifrågasätta varenda liten del av något, tills man är så less på skiten att man även känslomässigt klarar av att släppa taget om det, att skjuta det ifrån sig.

Det är smärtsamt men också en lättnad. Och i bästa fall leder den nyvunna distansen till att man återigen får syn på guldkornen, allt det där bra som ju faktiskt gjorde att man föll för en idé från första början. Och med dem i sikte kan man, om man orkar, skänkla igång projektet på nytt.

Det är lite som att leka med en pistol, med tanken att man skulle kunna välja att dö precis nu, bara för att få höra livsviljan sprattla till någonstans i magen. Höra den protestera. Så att man blir påmind om alla god skäl till varför man ändå väljer att stanna kvar.

I morse kom jag så på en avgörande lösning för hela bokprojektet. Något som öppnar upp för nya möjligheter och tillåter mig att rensa bort en massa gammalt skräp. I alla fall fick det inspirationen att sprattla till lite i magen igen. Det var en mycket välkommen känsla.

Pausfågel (8)

Tove Jansson

Överlevnad

Midsommarhelgens filmranson: World Trade Center. Jag ber mina medtittare om ursäkt ännu en gång för att jag inte kunde låta bli att sucka så enerverande under hela den senare halvan. Det är verkligen ett tecken på uselt filmvett. Men så var filmen också verkligen usel.

Är man sugen på överlevnadsberättelser kan man istället hyra Touching the Void, som också är baserad på en verklig händelse. Jag satt hemma själv en julafton för ett par år sedan med tre hyrfilmer och en ask choklad och den här klätterfilmen var otippat den av de tre som gjorde djupast intryck på mig. Så enkel i sin berättarteknik - bara männen själva, placerade rakt upp och ner framför kameran medan de fått beskriva hur det var, varvat med scener från berget, enkla och nästan helt fria från dialog. Osentimentalt, opretentiöst och mycket, mycket spännande. Oliver borde ha tagit intryck av den.

Filmen får även tjäna som inspiration för dem av oss som för tillfället bara har 12 kronor och 76 öre i tillgängliga medel att leva av. Alla har vi våra bekymmer.

Små grodorna, små grodorna

För den som är trött på majstången vill jag i fortsättningen rekommendera följande variant av midsommarens överlägset mest populära härmlek:

Fyll en badtunna ordentligt med vatten men låt sedan en tredjedel sippra ut genom torrgliporna så att bara två tredjedelar av vattnet återstår. Elda envist och kompetent i flera timmar för att få badet varmt men förlora slutligen tålamodet när termometern stigit till 32 grader, klockan snurrat till midnatt, och byt då med noga dold bävan om till badbyxor. Preparera därefter tre corona med limeklyftor och se efter en sista gång så att det verkligen regnar ordentligt. Tassa sedan ut i mörkret och all den våta växtligheten, skala av dig din vita handduk, och låt kroppen huttrande sjunka ner i tunnan tills bara övre halvan av huvudet sticker upp över ytan. Kura ihop dig som en boll med armarna kring knäna och konstatera att om du bara sitter helt stilla och tyst så blir kylan nästan uthärdlig. Stick ändå gärna upp en arm då och då och ta en klunk av ölen. Det hjälper till att trubba av hjärnan och förpassa den till en mer ursprunglig nivå.

Blunda nu och ta in den höstlika rökdoften från vedbrasan, ljudet av regnet i träden ovanför och ge efter för festandets trögmjuka efterdyningar. Kisa bara lite försiktigt ibland och se regndropparna landa i badtunnan och bilda små kristallklara stalagmiter på den stilla ytan i din egen ögonhöjd. Acceptera barren och barken och småkrypen som också guppar omkring där och låtsas (vilket vid det här laget inte alls borde vara svårt) att tunnan är en naturlig pöl i leran någonstans ute i skogen med dig och dina bekanta sittande i ring som tre harmoniska amfibier.

Så lustiga att se.

Mina helger är av guld just nu.

Ideala dagar

Igår vaknade jag. Slog på radion. Skrev blogg. Sprang sex kilometer på en tid som tangerade personbästa. Åt lunch. Läste lite innan jag målade på revolvertavlan med P3-musik till sällskap. Åt middag. Läste lite. Slötittade på teve tills idiotin blev helt outhärdligt. Skrev en sida på boken. Läste lite. Slog sedan på teven ändå och lät den jönsa för sig själv i bakgrunden (Murder she wrote - tågmord, satelitkoder och kommunister) medan jag målade igen. Märkte att jag nog var trött. Kröp ner i sängen och läste en timme till innan jag somnade.

Förrgår var snarlik. Den slutade dessutom i trevligt samkväm med rosévin och boule i bersån.

Produktiva dagar. Sociala kvällar. En bra bok och ett par löpskor som ständigt finns till hands att fånga upp och avleda rastlösheten. Det är så jag vill leva!

Men idag vaknar jag med ångesttryck över solarplexus för jag vet att jag måste släpa mig iväg till mitt extraknäck i en klädbutik och hänga om hela rasket inför sommarrean. Kläder väger. Och jag är alltför otålig för att bära bara lite åt gången, vill få det gjort, vill vara snabbast i kassan och mest effektiv med prispistolen. Någon idiotisk tävlingsgen som slår på. I helt fel sammanhang. Kommer ha träningsvärk i armarna och ont i fingrarna. Jag skulle mycket hellre stanna hemma i mitt målarställ - grå strumpbyxor med hål, randig t-tröja i XXL med hål, extra grå överdragströja vid behov i XXL utan hål.

Men det kan jag inte, för då skulle jag bli vräkt från min lägenhet och slutligen svälta till döds på en bädd av tidningspapper i någon port i innerstan. Medan mina medmänniskor stegade förbi på väg till sina hemska arbeten...

En sak är bra med vissa jobb i alla fall. Förutom pengarna. Och det är att de påminner en om hur man INTE vill leva sitt liv.

Jag är ett mysterium

Går det att på allvar veta vem man är? Det finns så många versioner av sanningen. Alla rör de sig i banor runt det som ska berättas, en del snäva, en del vidlyftiga. Ingen klarar ensamt att täcka in hela sanningen. Det krävs ständigt nya perspektiv, nya tolkningar. Bara för att man kan berätta en del av en historia i jag-form behöver inte betyda att man kommer närmare än någon annan. Och det gäller inte minst historien om en själv.

Jag läser om Ur kackerlackors levnad. Det var nog tio år sedan sist. Jag hade inte glömt hur bra den var, däremot varför den var det. Nu kommer jag ihåg det alltmer.

Boken ger oss samma skeende utifrån fyra olika personers perspektiv. Alla närmar de sig sanningen utifrån sina egna, vitt skilda, psykologiska förutsättningar. Vissa saker är alla överens om. Annat går stick i stäv. Alla ser de på verkligheten genom det begränsade nyckelhål som livet givit dem. Och så ser de även på sig själva. På samma sätt som ingen av dem till fullo kan förstå någon av de andra, kan de till fullo inte heller förstå sig själva. Kanske sitter någon av de andra inne med en bättre tolkning av personen i fråga. Kanske är jaget den som i själva verket är sämst rustad att dra korrekta slutsater om sin egen karaktär.

Henrik, i boken, har exempelvis en mycket tydlig bild av vem han är. Läsaren får snart en helt annan bild. Förutom att detta litterära grepp alltid ger mig heta kårar av förtjusning, öppnar det upp för skrämmande funderingar. Tänk om de som betraktar dig utifrån faktiskt känner dig bättre än du själv. Tänk om du är dömd att leva hela ditt liv som en främling för dig själv, utan att du ens vet om det.

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskapen om Sartres drama Inför lykta dörrar, påvisade hur han där gestaltat sin filosofi om jaget och de andra. Hur en människa blir till som person först i mötet med en annan, någon som ser personen utifrån och tvingar subjektet att bli objekt i någon annans ögon. Om spelet människor emellan. Om hur det vi gör visar vilka vi är, inte det vi påstår att vi vill. Hur det är de andra som i slutändan, efter din död, när handlingarna summeras, fäller domen om vem du varit. Hur du på något sätt alltid är prisgiven åt andra. ("Helvetet är andra människor")

Joyce Carol Oats Blonde kan också sättas in i den diskussionen. Över berättelsen om Marilyn Monroe svävar den outtalade frågan, vad som händer med en människa som alla betraktar på ett specifikt sätt, när den bilden samtidigt inte stämmer överens med personens egen, inre, om än mycket vaga, uppfattning om sig själv. Vad blir resultatet? Kommer personen på sikt att förvandlas till den de andra förväntar sig att hon ska vara? Eller går hon istället sönder? Håller jaget ihop utan stöd i omgivningen? Eller är det hjälplöst beroende av andra?

Jag-starka människor är ofta imponerande. Självsäkra människor som ger sken av att veta vilka de är, vad de vill och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Men hur ofta är det inte också just sådana människor som vi andra menar oss genomskåda? Som till exempel med Göran Persson i de där intervjuerna. Uppenbarligen tror han sig framstå som insiktsfull, personlig och rolig, en stark man med fina värderingar. Vi ser istället en lismande och självgod buffel med predikantkomplex, ett stort barn i total avsaknad av självdistans. Kan han någonsin förstå vår tolkning? Eller slår han den ifrån sig och skyller allt på redigeringen? Bara för att slippa ifrågasätta sin egen självbild - något av det mest skrämmande som finns.

En alltför hög dos av sådana här funderingar leder rimligen till en känsla av konturupplösning. För kontrastens skull tänker jag återigen på Morvern-känslan. Vid sidan av de redan nämnda finns det en till aspekt av den som också är fascinerande. Det vill säga den barnsliga sammansmältningen av kropp och tanke. Morvern lever i sig själv som om hon var tolv år, följer sina instinkter, begränsar sin värld till en silvrig tändare, lite smink och en favoritjacka. Hon har en bild av sig själv och den duger alldeles utmärkt utan att hon behöver intellektualisera den. Som ett barn i sin lek väljer hon att se sig själv som den hon vill vara. Ändå finns det inget glapp mellan hennes bild av sig själv och den hon är, vad hon tänker och vad hon gör. Hon bara är.

Självreflektion var det ursprungliga syndafallet. Ständigt strävar vi nu efter att återigen få glömma oss själva. Paradiset är de stunder när vi lyckas.

Pausfågel (7)

Ur kackerlackors levnad, Inger Alfvén,

Henrik:

"Svartsjuka är den eländigaste och mest förkastliga av alla egenskaper, den jag tycker allra sämst om. Man kan inte äga en annan människa, det insåg jag tidigt. Om Eva bara kunnat få in det i sin lilla skalle skulle vi fortsatt att leva i det mest fulländade av äktenskap, trofasta och kärleksfulla, stödjande varandra men öppna mot andra. Det var så jag tänkt mig förhållandet. Om hon bara förmått att mogna och växa i sin kärlek till mig kunde det blivit just så.

Men då, för elva år sedan, var allt glädje och harmoni. Det är nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Den tid då jag verkligen älskade. Det är människans tragik att när hon erövrat det hon åtrått förlorar föremålet sin glans.

Nej, det var dumt sagt. Eva förlorade aldrig sin glans och skönhet för mig. Tvärtom, jag älskade henne mer för vart år som gick, det var en oavbrutet fördjupad kärlek. Felet var att hon saknade förmågan att ta emot den gåvan. Hon älskade aldrig mig så som jag älskade henne. Det fanns ett grunt och ytligt drag hos henne, ett slags tomhet. Jag tvingade mig på henne, det är sant. Jag erövrade henne med stormande kärlek som hon till sist inte motstod. Men hon förblev i viss mån kall. Det var det som var det märkliga.

Inte heller älskade hon våra barn på samma sätt som jag. Hon var glad när hon väntade André, men förlossningen tyckte hon var direkt motbjudande trots att allt gick som det skulle, och sedan började hon tala om att resa hem och ta upp sin dans igen. Det var som om jag och vår kärlek spelade den mindre rollen för henne, som om hon satte karriären främst."

Eva:

"Jag är inte för gammal. Trettioåtta är ingen ovillkorlig gräns. Inte om man är tillräckligt bra. Jag skulle kunna. Om jag fick möjligheten. Jag vet att det inte skulle vara för sent. Men jag tiger. Inför Henrik tiger jag. Det tjänar ingenting till att säga vad jag tänker. Han har alltid motarbetat min dans. Det förlåter jag honom inte. Att han berövat mig den. Men det säger jag heller inte. Han blir bara arg. Talar om mitt fria val. Att han aldrig lagt hinder i vägen för mitt val.

Han tjatar om hur han monterat stången i lastrummet. Han förstår inte. Att där är mörkt. Det dryper av fukt som rinner i rännilar utefter plåten. Jag måste ha öppen lastlucka för att få ljus, men den går inte att öppna. Jag avskyr lamporna som han satt upp i taket. Och ljudet av metallen som nynnar. Så snart jag rör mig i detta odjur nynnar metallen. Klanglöst. Som om den inte ville ha oss här. Jag övar därnere i grottan. Men vad blir det för övning. I lukterna och fukten och instängdheten. Med djuren. Aldrig vet jag om jag ska råka trampa på dem. Här finns så mycket otäcka små kräk. Man kan knappt sätta fötterna på durken utan att det kraschar under fotsulorna. Det är äckligt. Jag mår illa av det."

Fåglarns

Pizza på en bryggad segelbåt. Kan det bli mer svenskt än så? Folköl till det. En svanfamilj på betryggande avstånd. Tre gröna änder som oportunistiskt cirkulerar sittbrunnen. Bedjande andögon med hjärnor innanför som inte kan förstå varför bara den mest luggslitna får sig smulor, lök och oliver tillkastade, medan de stöddiga får tomma pistageskal. Det strider mot det naturliga urvalet.

Någon sa, apropå flamingomönstret på min klänning, att i Latinamerika finns det flockar av flamingosar som med jämna mellanrum flyger rakt ut i öknen bara för att äta salt. De bländvita dynerna, böljande av hetta, och så de chockrosa djuren i mitten. Det måste se helt overkligt ut. Som en tavla.

Kråkorna blir visst färre förresten. Kajorna tar över marknaden. De är mindre och hackar med huvudet som hönor när de går. Det går inte att låta bli att förakta ett djur som måste hacka med huvudet när det går. Det verkar så oekonomiskt ur energisynpunkt. Borde vara det i alla fall. Och utanför mitt hus finns det gula skator. Men det kanske är fullt normalt.

Vad beträffar måsar. Tre timmars promenad i solen, inberäknat omväg för inköp av jordgubbar. Motion sätter igång kreativiteten. Man ser en betongrundel någonstans och sedan en kobbe med trutar. Idéerna jongleras som heta ägg mellan de spatserande och fem minuter senare kläcks en enaktare ur det som nyss var tomma intet. En bisarr liten pjäs, eller kanske en novell. Måsholmen. Det doftar Tjechov.

Ica-charkens klarblå plåster fäster dåligt och det blev skavsår igen. Men inga spontana nakenbad bland vitkindade gäss. Den här helgen heller.

Medan andra är rädda för duvor. De litar inte på att duvorna ska ha förstånd att veja undan i tid när de kommer störtande så där rakt emot en. I 24 Hour Party People dödar de duvor med råttgift. Såg om den igår. Kadavren faller som grodor ur himlen och Gud ser ut som du. Helt logiskt.

Annars vet jag inte.

Ett omkullfallet träd, undanröjt

Äntligen klar med Mrs Dalloway. Den har stått i bokhyllan i flera år. Ibland har jag tagit fram den, slagit upp första sidan och läst det där med blommorna. Sen har jag ställt tillbaka den. Så, för ett antal veckor sedan, när stapeln med nyköpta pocketböcker återigen sjunkit ner till bottenlagret (första delen av Bob Dylans memoarer, helt oläslig) tog jag fram Woolf. Nu skulle det till slut bli av. Jag höll just då en föredömlig lästakt, med flera goda romaner i veckan, samtidigt som jag jobbade och pysslade med annat. Så kom Mrs Dalloway och lade sig över vägen som ett omkullfallet träd, trafiken stockade sig baktill. Irriterade tryck på signalhornen från dem som från sin position längre bak inte kunde se vad som orsakade stoppet. Och längst fram tampades jag med att få undan det spretiga bladverket från körbanan, stammen och rötterna - mest var det väl rötterna.

Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.

Tolv sorters sill

Debutbar på kulturhusets takterass igår. Konferenciern Daniel Sjölin beskrev evenemanget med dess gästande författare som en bricka med tolv olika sorters sill, vilka publiken kommit för att avsmaka. Precis som på en midsommarafton började snart också ett stilla regn att falla över anrättningen. Större delen av publiken flockades under de utvevade takdukarna. Blott en liten tapper skara satt kvar framför scenen. En liten tant överlät sin lånade pläd till mig. Den visade sig bestå av ett mirakulöst vattenavstötande fliesematerial, och hopkurad under den som en same i sin kåta (smurfblå), uthärdade jag vädret till dess att den siste sillen, Jonas Karlsson, slutligen sorterat scenen. (Mitt sällskap fick nöja sig med en liten snål flik över knäet. Dör han i lunginflamation är allt således mitt fel.)

Tankar om texterna, medan regnet föll:

Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.

Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.

Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.

Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?

Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.

Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.

Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!

Pausfågel (6)

Roy Lichtenstein - Kiss

En fråga om inställning

Det slog mig på Carpe Noctem att jag kanske, troligen, skulle vara betjänt av att ta mig an skrivandet ur ett lite annat perspektiv. Det slog mig att de textstycken som var roligast att lyssna på var de där det stora seriösa författandet så att säga, stigit åt sidan till förmån för det rakare berättandet. Det slog mig att jag någonstans på vägen kanske råkat lägga mig till med en ganska missgynnsam och tyngande inställning till själva skrivandet i sig.

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:

Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.

Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.

Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.

Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.

Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.

***

I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.

Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.

Leve tvivlet!

Livet distraherar och jag ifrågasätter allt. Sol, tvivel och kall öl (jag som inte ens dricker öl!). Kroppen fungerar fint i hettan. Det blev en mil igår igen. Inget målande. Inget skrivande. Bara livet som rusar fram genom sommaren som en röd cabriolet. Med tvivlet bakom ratten. Jag faller mot botten av av bloggtoppen men bryr mig inte om det. Saker spricker. Gröttallrikar. Illusioner. Blåsorna under mina fotsulor. Det gör ont men det är ok. Det betyder att jag lever. Solen är fin vid fem på morgonen. Sovrummet stekhett när förmiddagen knackar på. Jag tänker att en massa människor borde sluta betrakta sig själva som författare och börja berätta istället. Om de nu har något att säga. Jag med! Jag med. Men först vill jag leva lite till. Först vill jag svassa nedför trottoarerna i en liten klänning och känna solen bryna axlarna. Först vill jag tvivla på allt ett tag till. Åh! Härliga tvivel! Som en kall öl (jag som inte ens gillar öl!) är tvivlet. Till intet förpliktigande. Hoppet är värre! Mycket värre. Hemska hopp. All kraft som går åt. Herregud. Till att bara orka hoppas. Nej då vill jag hellre tvivla och leva. Peka på träd och gissa vad de heter. Alm? Alm ja. Eller ask? Ask? Tja det spelar ingen roll. Man behöver inte vara smart för att leva. Det klarar de allra dummaste djur betydligt bättre än jag. Så jag låter tvivlet tömma hjärnan och fyller den istället med glass. På lyxkryssaren "Navigator of the Seas" får man gratis glass i en vecka för bara tusen kronor per dag. "Navigator of the Seas" är tre gånger så stor vissa andra båtar. På längden eller bredden? Får man välja vilken? Vilken vecka alltså? Jag tvivlar. Man får köpa egen på 7-eleven. Och svassa vidare med handväskan dinglande. Munnen full av len vanilj. Krispig knäck. Svala läppar. Sval i magen. Het utanpå. Mjuk och böjlig med en mil i benen. En blåsa som reser sig på vänster lilltå. Vackert rosa. Jag lever och tvivlar. Som om det faktiskt vore samma sak. Konsten är att i båda fall ge sig hän åt det på allvar. Fullblodigt. Att bara släppa taget och låta det skölja över en. Tvivlet och friheten. Sol och öl (jag som inte ens dricker öl!). Den rosa blåsan spricker. Vackert som en illusion. Plopp! Det svider till men det gör inget. Glassen är mjuk som en kyss i munnen. Solen bränner axlarna. Det är ok.

Biografi (7)

Arbete på biograf tenderar att koncentrar sig huvudsakligen kring kvällar och helger. Det var därför ohälsosamt länge sedan jag inte suttit på jobbet samtidigt som mina vänner varit lediga. De senaste dygnen har jag emellertid gjort mitt bästa för att kompensera denna sociala svält med en härlig blandning av solskenspromenader, dvd-kvällar, utemiddagar och pseudofilosofiskt bakgårdsmys under blekblå sommarhimlar till åtminstone halv fem på morgonen. Bloggen har, som ni märkt, blivit eftersatt. Klagomål har inkommit. Så jag antar att jag måste ge ifrån mig ett litet livstecken innan jag sticker ut i solen igen och vinkar åt marathonlöparna.

Bläddrar genom kulturdelen på jakt efter inspiration och inser att det får bli en kort kommentar till det faktum att kaptenen lämnat skutan. Ett s har dock fallit bort i DN:s notis. Vad den avgående VD:n Mattias Nohrborg alltid brukar påpeka är att Astoria Cinemas lovades filmer, inte lovade. Det har varit en tuff tid för biografkedjan och som personal har det inte alltid varit lätt att hålla modet uppe. Under tisdagens personalmöte hördes emellertid en hel del positiva tongångar. Astoria Cinemas må inte vara någon stor kedja längre. Men med underdogens rätt till självhävdelse vågar jag tro att den i gengäld fortfarande har chans att bli naggande god.

Tack, Povel!

Povel Ramel är borta, säger de på radion. En av mina spökfäder är död.

När jag var barn lekte jag oftast ensam. Jag ville ha det så. Jag bad om en egen nyckel för kunna gå hem direkt efter skolan, eftersom jag tyckte att barnen på fritis störde mig i mina projekt med sina eviga frågor. Istället höll jag verkstad hemma på vardagsrumsmattan, med LP-spelaren eller den toppladdade videon som sällskap. Apparaterna stod på i bakgrunden och spelade samma film eller skiva om och om igen, ibland flera dagar i sträck. Mest var det också AB Svenska Ord och Povel Ramel. Filmer, sketcher och melodier. Hasse, Tage och Povel blev mig på det viset minst lika bekanta som min egen far. De fanns där alltid när man behövde dem, välkända och trygga. Och medan jag lekte med lego, byggde trädkojor åt Yoda i mammas fikus rubustus eller tvinnade rep av björntråd, lärde jag mig nästan de någonsin gjort utantill.

Tillsammans med de andra befolkade Povel min barndom och laddade den med text. För det vill jag tacka honom även om han inte längre hör. Han har tagit av sig skorna för gott nu och slutit öronen för världens larm. Barfota ler han i mitt minne.

Nationalafton?

Några av författarna till Wahlström & Widstrands altologi Debut 2007 entrade scenen på Carpe Noctem igår och läste upp smakprov ur sina bidrag. En vän till mig deltar i samma skrivgrupp som en av författarna. Så jag följde med. Eftersom jag är helt oförmögen att ljuga beträffande mina åsikter om text (det ligger mig för känslomässigt nära, mitt ansikte avslöjar mig alltid), var jag glad att just Jon Jordås novellbit hörde till de bästa styckena för kvällen - rakt, okonstlat och mysroligt om en nybliven änkas gravstensdilemman.

Efteråt frågade jag min vän i fall skrivgruppen (förutsatt att den fortfarande var aktiv) hade plats för ytterligare en medlem. Jag tänkte att kontinuerliga deadlines och regelbunden feedback skulle kunna vara precis vad jag behöver för att komma loss ur mitt introverta kvalsterliv. Positiv kritik skulle ge mig självförtroende nog att ta större kliv framåt, negativ skulle hjälpa mig att styra upp texten i tid eller att helt ge upp projekt som inte har någon framtid. I vilket fall som helst skulle det förmodligen vara väldigt nyttigt. Men vännen var tveksam till låta mig vara med. Han är visst rädd att jag skulle vara för kritisk. Den fegisen.

Men idén med en skrivgrupp tilltalar mig ändå. Jag får väl leta upp en ny eller starta en egen...

***

En annan fråga som diskuterades under gårdagkvällen var Nationaldagens förutsättningar som festdag. Dagen efter Nationaldagen kommer ju i det flesta fall att infalla på en arbetsdag, och frågan är svensken verkligen förmögen att fira någonting alls på allvar utan en rejäl spritfylla? Vad som behövs är en Nationalafton i samma stil som Påskafton, Midsommarafton och Julafton, en till ledig dag, med mat och nubbe, då medborgarna kan supa av sig, trygga i vetskapen att de slipper gå upp och jobba nästa morgon.

Så kom vi på att 5 juni redan har börjat förvandlas till en halvdag. Vaccinationscentralen (jag var där och blev immun mot gulsot) klappade exempelvis igen vid tre på eftermiddagen. Kontorister flexade hemåt efter lunch. Som genom en tyst överenskommelse har medborgarna alltså redan börjat lägga beslag på dan före dan, och kanske lägga grunden för en framtida Nationalafton. Vi fyller uteserveringar, samlas i klungor med klingande påsar, blandar oss med studentmössorna som redan kräks på tunnelbaneperrongerna, ringer varandra och kollar läget - alla uppfyllda av en spänd förväntan om att någonting måste hända men ännu vet ingen vad, eftersom den här dagen, till skillnad från Midsommarafton, inte är cementerad med traditioner ännu.

Vilka seder som kommer formas, kanske mindre i namn av, än i skydd av, 6 juni, återstår att se. Om tio år vet vi kanske. Ännu är allting möjligt.

Drunknar i goda råd

Välmenande människor vill putta mig i rätt riktning. Alla i var sin. Rådvill står jag kvar i mitten och känner mig bara alltmer pressad.

"Borde du inte söka in till en konstskola?" tycker någon. "Ta tag i målandet på allvar". "Du borde skriva kortare texter" säger någon annan, "och skicka dem till tidsskrifter och sånt." "Ska du inte börja frilansa då?" menar ytterligare en, medan en annan säger: "Du borde kanske resa bort ett tag, få nya perspektiv på allting." Och vidare: "Filmmanus, har du aldrig funderat på det? Det är brist på bra filmmanus just nu." Sen: "Kan du inte söka jobb som illustratör eller nåt?" Eller: "Sök in på en skrivlinje. Det kan öppna dörrar." Och så detta som grädde på moset: "Du borde blivit skådespelerska istället. Det är inte för sent än."

Jag är tacksam för att så många i min omgivning faktiskt tror på mig. Och de flesta råd är ju utmärkta var för sig. Problemet är att jag inte kan göra allting. Även om jag hemskt gärna skulle vilja kan jag inte gå på konstskola, skriva ett filmmanus, skaffa mig ett "riktigt" jobb, resa bort och bli skådespelerska, på samma gång. För att komma loss ur dödläget jag befinner mig i just nu, måste jag välja. Så tänker jag att det jag ju verkligen vill faktiskt är att skriva romaner. Och då kanske jag helt enkelt ska fortsätta med det. Men med den insikten är jag också tillbaka på ruta ett. Det vill säga: hemma, framför datorn, minst lika frustrerad som nyss...

Använder jag mina eviga romanprojekt som förevändning för att slippa ta tag i mitt liv på allvar?

Det är en isande tanke som tar över allting. Sen slår jag bort den. Blundar...

X är bäst i böcker

Kan man unna sig att tycka om den visuella stämningen i en film, att trivas i de sköna övergångarna och känna sig ombonat hemma hos berättarrösten, när kvinnosynen i samma film samtidigt är så totalkväljande vedervärdig?

Det gäller Cashback. Jag såg den idag efter jobbet och fick klart för mig att kvinnor är levande konstverk, ett slags svårfångade väsen som man antingen kan betala 50 pence för att de ska ta en med ut i garaget och visa en hur de ser ut under kjolen, eller som kastar drinkar i ansiktet på en utan egentlig förvarning. Som konstverk skulle kvinnorna dessutom fungera ännu bättre om man bara kunde frysa tiden så att de förvandlades till skyltdockor som man helt ostört kunde klä av och på som man ville. I annat fall får de gärna hålla till bakom sargen intill fotbollsplanen, studsa upp och ner av förtjusning och heja på ens lag...

Det är så man vill kräkas i en påse och posta den till filmbolaget, helst via något tropiskt land så att hettan hinner få spyan att jäsa och ruttna ordentligt innan den väl når fram.

På samma gång konstaterar jag åter, att sex är bäst i böcker. Inte bara för att en text kan välja vad den visar på ett helt annat sätt än bilder. Utan främst för att man som läsare av en text aldrig behöver fundera över vem som egentligen döljer sig bakom nakenheten, vem den nakna kroppen tillhör, på riktigt, och vilka motiv den verkliga kvinnan (eller mannen) haft för att vilja klä av sig framför kameran. Man behöver inte dra sig till minnes att en skrämmande hög procent (jag önskar jag kom ihåg den exakta siffran) av dem som viker ut sig "som en kul grej" har blivit sexuellt utnyttjade tidigare i livet. Man behöver inte undra om den kropp man just nu sitter och stirrar på tillhör den kategorin. Man behöver inte heller fundera över hur människan där på duken, kände sig efteråt, när kameran stängdes av.

Den stora massorgie i filmen Parfymen är ett exempel en sådan scen. I berättelsens fiktiva verklighet vaknar människorna efteråt upp och kan inte förstå vad de själva har gjort. Det som verkade som en bra idé när det hände, känns efteråt så skändligt och frånstötande att de flesta väljer att helt enkelt glömma bort vad de varit med om. Jag kan inte låta bli att undra om alla de till synes hundratals statister som ställde upp på att göra den där orgiescenen, inte måste ha kännt så i verkligheten också, efter det att regissören skrikit "bryt" och det var dags att resa sig upp igen och se varandra i ögonen.

Nakenheten är alltså ett dåligt grepp även rent konstnärligt, eftersom den avklädda kroppen alltid riskerar att bryta illusionen. Nakenheten är aldrig bara rollfigurens nakenhet. Den är i minst lika hög grad den privata skådespelarens egen.

(Att Parfymen (boken så väl som filmen) också är idiotisk på det viset att den reflektionslöst påstår att doften av universell kärlek skulle vara identisk med den av en vacker ung flicka, naturligtvis en oskuld, kan vi väl lämna därhän. Det gör mig bara trött.)

Cashback skulle ha kunnat vara en helskön liten film, och svaret på min inledande fråga hade gärna fått vara ja. Jag hade gärna fått lämna salongen med en sådan där varm och luddig känsla i maggropen som bara välgjorda men oförargliga kärlekskomedier kan ge. Lite grabbighet kan jag också ursäkta. I små doser kan det till och med vara charmigt. Cashbacks dumhet är emellertid så obegripligt stor att den skymmer sikten för allting annat. Det är synd men det är oundvikligt. Jag måste hata skiten.

Samtidsskärvor

Läser dagens essä i DN, om det privatas erövring av offentligheten, bland annat genom bloggar. Man skulle kunna se det som ett övergivande av det generella till förmån för det närsynt enskilda. Men vad är väl det generella om inte summan av sina inneboende enskildheter? Det allmänna existerar inte utan det privata.

Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.

Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.

Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.

Genanta böjelser

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det är hur bra som helst. Genial-banalitet i dess renaste form:

Känns som vår kärlek kom på sned från början,
just som det lutande tornet i Pisa.
Men tornet står där än i dag
och här står du och här står jag.

Hämtat ur en bara alltför välkänd sommarplåga. Behöver jag ens nämna vilken?

Mammas lilla strypsnara

En kompis mamma har vad som måste vara en av världens mest ångestframkallande skärmsläckare. Den består av en textremsa som rullar fram över rutan. Rullar och rullar. Från sida till sida. Gång på gång. Utan uppehåll. Meningen lyder:

Jag är så tacksam för, att båda mina söner har fast anställning