onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
Victoria växer på (och upp ifrån) djupet
Den 2 juli sattes nyligen upp som inofficiellt öppningsdatum för de nya salongerna, men ändrades snart till en vecka senare.
I
går fanns för första gången ett hål från övre foajén ner till den nya i källaren. Hur lång tid det kommer ta att förvandla detta hål till en trappa som pensionärer utan fara för liv och lem kan ta sig nedför, det återstår att se.
Biografpersonalen var där för att samtidigt röja lite i den ansamlade bråten på andra platser inom byggnaden.
I bland hittar man lustiga saker.
I
går fanns för första gången ett hål från övre foajén ner till den nya i källaren. Hur lång tid det kommer ta att förvandla detta hål till en trappa som pensionärer utan fara för liv och lem kan ta sig nedför, det återstår att se.Biografpersonalen var där för att samtidigt röja lite i den ansamlade bråten på andra platser inom byggnaden.
I bland hittar man lustiga saker.
söndag 27 juni 2010
Det större mönstret
När vi ändå är inne på fotboll, massupplevelser och Ruhrområdet:
I den snygga SANAA-Gebäude i Essen visas just nu en utställning med bilder av bland annat Andreas Gursky, som med sina ofta gigantiska fotografier tycks vilja få betraktaren att se sig själv som en myra bland andra identiska myror i samhällets stora stack. På tillräckligt stort avstånd visar sig allt som vi trodde var unikt hos oss själva vara blott variationer av ett mycket större mönster, som vi synbarligen och utan motstånd gärna förlorat oss till.
På den aktuella utställningen finns exempelvis en bild av en fotbollsläktare. Av planen i nederkant syn bara ett av målen. Spelarna är någon annanstans och fokus ligger istället på publiken, på det som fått dem att sätta sig där i identiska tröjor och hoppas på samma sak. Kanske handlar det inte alls om själva sporten. Kanske är sporten bara en ursäkt för något betydligt mer grundläggande.
Jag stod där en god stund och försvann bland de olika ansikten som framträdde i folkhavet, allihopa utbytbara, men i sig själva var och en egen liten värld, byggd som de tror, av den egna fria viljan.
Jag hoppades hitta en länk till själva fotografiet. Men den tycks inte finnas upplagd någonstans och istället får ni klicka igång filmsnutten på Ruhrblickes presentationssida, skrolla fram till 5.05-5.12 och eventuellt pausa där. På köpet får ni även en glimt av Gursky själv, när han pratar några sekunder om sin konst.
(Hans 99 cent II Diptychon är det världens dyraste foto, sålt på Sothesby´s, för 3,3 miljoner dollar.)
I den snygga SANAA-Gebäude i Essen visas just nu en utställning med bilder av bland annat Andreas Gursky, som med sina ofta gigantiska fotografier tycks vilja få betraktaren att se sig själv som en myra bland andra identiska myror i samhällets stora stack. På tillräckligt stort avstånd visar sig allt som vi trodde var unikt hos oss själva vara blott variationer av ett mycket större mönster, som vi synbarligen och utan motstånd gärna förlorat oss till.På den aktuella utställningen finns exempelvis en bild av en fotbollsläktare. Av planen i nederkant syn bara ett av målen. Spelarna är någon annanstans och fokus ligger istället på publiken, på det som fått dem att sätta sig där i identiska tröjor och hoppas på samma sak. Kanske handlar det inte alls om själva sporten. Kanske är sporten bara en ursäkt för något betydligt mer grundläggande.
Jag stod där en god stund och försvann bland de olika ansikten som framträdde i folkhavet, allihopa utbytbara, men i sig själva var och en egen liten värld, byggd som de tror, av den egna fria viljan.
Jag hoppades hitta en länk till själva fotografiet. Men den tycks inte finnas upplagd någonstans och istället får ni klicka igång filmsnutten på Ruhrblickes presentationssida, skrolla fram till 5.05-5.12 och eventuellt pausa där. På köpet får ni även en glimt av Gursky själv, när han pratar några sekunder om sin konst.
(Hans 99 cent II Diptychon är det världens dyraste foto, sålt på Sothesby´s, för 3,3 miljoner dollar.)
Tyskland 4 (England 2)
I kväll är jag glad att jag inte är i Essen.
När vi först anlände dit, ganska exakt på minuten för två veckor sedan, och först besteg de ännu otämjda cyklarna för att genomsöka stadskärnan i jakt på en bit mat, raljerade vi en hel del över vilken stendöd håla staden var. Inte en käft på gatorna. Allt som syntes av folkliv var ett och annat plyte som stack ut genom något av alla flaggprydda fönster och som så fort det fick syn på en annan människa gastade "Deutschland!" med plötslig och häpnadsväckande entusiasm.
Väl framme vid den restaurang vi fått oss rekommenderade (det mycket gemytliga Ampütte i Rüttenscheid) insåg vi emellertid var alla människor höll till - inomhus naturligtvis, hemma eller på lokal, framför Tysklands första match i VM-slutspelet. Vi slog oss för pannan som de idioter vi var och tog plats i det inre, i princip folktomma rummet, det utan teve, och lät smörja vårt krås medan jublet steg ute vid baren inte en, inte två, inte heller tre, utan fyra gånger.
Vi lyckades sedan betala vår nota just som matchen blåstes av och tog oss för att cykla tillbaka genom centrum igen. Nu var det inte längre lika öde.
Det som ett par timmar tidigare sett ut som den övergivna kulissen till en Europeisk kulturhuvudstad, hade på en kvart förvandlats till ett livsfarligt getingbo av tutande bilar, okontrollerat slirande längs gatorna i oroväckande hög hastighet och där unga män och kvinnor hängde halvvägs ut genom rutor och takfönster för att blåsa i lurar och i ett tillstånd av euforisk odödlighet vifta med svart-gul-röda fanor och skrika "Deutschland! Deutschland!".
Polissirenerna ylade i fjärran. Där jag vinglade fram över spårvagnsrälsen på min ovana lånecykel började jag undra om det var så här ni i framtiden skulle bli tvungna att säga att jag dött. Som ännu ett godtyckligt offer för patriotism och masshysteri.
Som ni redan konstaterat lyckades jag på något sätt ändå ta mig levande tillbaka till hotellet. Sålunda sparades jag för att i dag själv få se det tyska landslaget blixtra in fyra mål emot England i åttondelsfinalen.
Och det var ju onekligen en sann liten fröjd.
Hur obehagligt det än är med kollektiva känslor.
Undrar hur det ser ut på de där gatorna i kväll.
När vi först anlände dit, ganska exakt på minuten för två veckor sedan, och först besteg de ännu otämjda cyklarna för att genomsöka stadskärnan i jakt på en bit mat, raljerade vi en hel del över vilken stendöd håla staden var. Inte en käft på gatorna. Allt som syntes av folkliv var ett och annat plyte som stack ut genom något av alla flaggprydda fönster och som så fort det fick syn på en annan människa gastade "Deutschland!" med plötslig och häpnadsväckande entusiasm.
Väl framme vid den restaurang vi fått oss rekommenderade (det mycket gemytliga Ampütte i Rüttenscheid) insåg vi emellertid var alla människor höll till - inomhus naturligtvis, hemma eller på lokal, framför Tysklands första match i VM-slutspelet. Vi slog oss för pannan som de idioter vi var och tog plats i det inre, i princip folktomma rummet, det utan teve, och lät smörja vårt krås medan jublet steg ute vid baren inte en, inte två, inte heller tre, utan fyra gånger.
Vi lyckades sedan betala vår nota just som matchen blåstes av och tog oss för att cykla tillbaka genom centrum igen. Nu var det inte längre lika öde.
Det som ett par timmar tidigare sett ut som den övergivna kulissen till en Europeisk kulturhuvudstad, hade på en kvart förvandlats till ett livsfarligt getingbo av tutande bilar, okontrollerat slirande längs gatorna i oroväckande hög hastighet och där unga män och kvinnor hängde halvvägs ut genom rutor och takfönster för att blåsa i lurar och i ett tillstånd av euforisk odödlighet vifta med svart-gul-röda fanor och skrika "Deutschland! Deutschland!".
Polissirenerna ylade i fjärran. Där jag vinglade fram över spårvagnsrälsen på min ovana lånecykel började jag undra om det var så här ni i framtiden skulle bli tvungna att säga att jag dött. Som ännu ett godtyckligt offer för patriotism och masshysteri.
Som ni redan konstaterat lyckades jag på något sätt ändå ta mig levande tillbaka till hotellet. Sålunda sparades jag för att i dag själv få se det tyska landslaget blixtra in fyra mål emot England i åttondelsfinalen.
Och det var ju onekligen en sann liten fröjd.
Hur obehagligt det än är med kollektiva känslor.
Undrar hur det ser ut på de där gatorna i kväll.
lördag 26 juni 2010
Alla ljus som vill gå upp
I uppföljaren till E=mc² leder David Bodanis läsaren vidare genom människans utforskande av elektriciteten, från den första mystiska aningen om osynliga elektromagnetiska fält, via telegrafi, glödlampor, radar och datorer, in i våra egna kroppars elektrokemiska natriumimpulser.
Elektricitet är inte fullt så fängslande som föregångaren om Einsteins särskilda relativitetsteori, och inte heller fullt så klargörande. Efteråt är jag för all del oändligt mycket visare när det gäller hur telefoner, transistorer och nervimpulser fungerar och jag hade trevligt när jag fick reda på det. Men jag hade gärna bytt några av de instuckna prosalyriska styckena i kursiv stil, mot exempelvis en pedagogisk förklaring av vad ett magnetfält egentligen består av, eller bara några förenklade illustrationer.
Nu lämnar jag läsningen på samma gång upplyst och en smula frustrerad, och jag längtar mer än någonsin efter den kanske inte allt för fjärran framtid då det ska finnas talande datorer som sorterar all befintlig fakta till exakta svar på ens specifika frågor, just som i alla de där rymdfilmerna man sett, så man slipper hålla på med allt trubbigt googlande.
Då skulle jag också vilja fråga var lägesenergin lagras. Och om svaret är, som jag läste någonstans, att det lagras i gravitationsfältet skulle jag vilja fråga exakt hur något kan lagras i ett fält. Och vad gravitation är, om nu någon över huvud taget kommit fram till det än. Och hur ljuset kan brytas så att olika saker ser ut att ha olika färg, och hur man kan flytta den färgen från ett ställe till ett annat. Och om upplevelsen av skönhet existerar hos alla större djur, och hur den upplevelsen i så fall har gynnats av evolutionen, och vad nyttan kan vara med att tycka att is, öknar och rost är vackert. Och så vidare.
Och så vidare.
Medan midsommardagens blixtrar slår ner.
Elektricitet är inte fullt så fängslande som föregångaren om Einsteins särskilda relativitetsteori, och inte heller fullt så klargörande. Efteråt är jag för all del oändligt mycket visare när det gäller hur telefoner, transistorer och nervimpulser fungerar och jag hade trevligt när jag fick reda på det. Men jag hade gärna bytt några av de instuckna prosalyriska styckena i kursiv stil, mot exempelvis en pedagogisk förklaring av vad ett magnetfält egentligen består av, eller bara några förenklade illustrationer.Nu lämnar jag läsningen på samma gång upplyst och en smula frustrerad, och jag längtar mer än någonsin efter den kanske inte allt för fjärran framtid då det ska finnas talande datorer som sorterar all befintlig fakta till exakta svar på ens specifika frågor, just som i alla de där rymdfilmerna man sett, så man slipper hålla på med allt trubbigt googlande.
Då skulle jag också vilja fråga var lägesenergin lagras. Och om svaret är, som jag läste någonstans, att det lagras i gravitationsfältet skulle jag vilja fråga exakt hur något kan lagras i ett fält. Och vad gravitation är, om nu någon över huvud taget kommit fram till det än. Och hur ljuset kan brytas så att olika saker ser ut att ha olika färg, och hur man kan flytta den färgen från ett ställe till ett annat. Och om upplevelsen av skönhet existerar hos alla större djur, och hur den upplevelsen i så fall har gynnats av evolutionen, och vad nyttan kan vara med att tycka att is, öknar och rost är vackert. Och så vidare.
Och så vidare.
Medan midsommardagens blixtrar slår ner.
torsdag 24 juni 2010
måndag 21 juni 2010
En massa energi
Det hade varit roligt att leva för ett par-tre hundra år sedan. Innan det var nödvändigt att behärska differentialekvationer för att bana nya vägar inom fysiken. Då när det räckte fint att exempelvis släppa dankar i en sandlåda och räkna djupet på groparna för att inse att energin inte är beroende av hastigheten, utan av hastigheten i kvadrat, och därmed sätta de gamla teorierna ur spel.
Nu för tiden är det så mycket mer komplicerat. Utan en enorm matematisk begåvning och tillgång till partikelacceleratorer är det närmsta man som lekman kan komma världsalltets mysterium att läsa populärvetenskapliga sammanställningar av vad klokare män och kvinnor redan lyckats komma fram till och göra sitt bästa för att få huvudet runt det.
Den som (i likhet med mig) dessutom älskar att öda sin fritid på sådant där vetenskapligt trivselgrubbleri har en hel del nöje att hämta i David Bodanis E=mc².
Här får man inte bara den särskilda relativitetsteorin förklarad för sig på ett lättsamt och pedagogiskt vis, man får även stifta bekantskap med de forskare (och intressanta personligheter) som genom århundraden studerat de grundläggande begreppen energi, massa, hastighet, och tillämpat kunskaperna för att bygga både nyttiga och förskräckliga ting.
För första gången tror jag mig faktiskt förstå hur massa och energi hör ihop, hur det ena kan övergå i det andra och vad ljusets hastighet har med saken att göra.
Min hjärna kokar glatt av alla nya tankar och sedan jag lagt ifrån mig relativitetsteorin skyndar jag ivrigt vidare till Bodanis uppföljare om "universums mäktigaste kraft", den om Elektriciteten.
Nu för tiden är det så mycket mer komplicerat. Utan en enorm matematisk begåvning och tillgång till partikelacceleratorer är det närmsta man som lekman kan komma världsalltets mysterium att läsa populärvetenskapliga sammanställningar av vad klokare män och kvinnor redan lyckats komma fram till och göra sitt bästa för att få huvudet runt det.Den som (i likhet med mig) dessutom älskar att öda sin fritid på sådant där vetenskapligt trivselgrubbleri har en hel del nöje att hämta i David Bodanis E=mc².
Här får man inte bara den särskilda relativitetsteorin förklarad för sig på ett lättsamt och pedagogiskt vis, man får även stifta bekantskap med de forskare (och intressanta personligheter) som genom århundraden studerat de grundläggande begreppen energi, massa, hastighet, och tillämpat kunskaperna för att bygga både nyttiga och förskräckliga ting.
För första gången tror jag mig faktiskt förstå hur massa och energi hör ihop, hur det ena kan övergå i det andra och vad ljusets hastighet har med saken att göra.
Min hjärna kokar glatt av alla nya tankar och sedan jag lagt ifrån mig relativitetsteorin skyndar jag ivrigt vidare till Bodanis uppföljare om "universums mäktigaste kraft", den om Elektriciteten.
söndag 20 juni 2010
Houtermans bokhandel
Mitt berlinske ressällskaps flickväns föräldrar driver en bokhandel.Den är belägen i ett vackert hus i den pittoreska staden Arnsberg, något öster om Dortmund.
Där gjorde vi ett stopp på bilresan uppåt mot Stockholm, för att lämna tillbaka cyklarna vi så tacksamt fått låna, och naturligtvis för att köpa med oss en souvenir ur sortimentet, gärna något med lokal anknytning.
I brist på egna önskemål lät jag mig villigt rekommenderas Frank Goosens nya Radio Heimat - Geschichten von zuhause, som passande nog ska handla just om det Ruhrområde jag de senaste dagarna cyklat igenom.
Dessutom är den snygg.Och jag fick en fyndig påse och ett trevligt bokmärke på köpet.
Återstår att se om även innehållet är bra. Men det tar jag för givet så länge.
Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (3)
Ruhrområdet? Är inte det bara platt och smutsigt och fullt av motorvägar?
Den spontana reaktionen på mitt prat om cykelsemester i Tysklands traditionellt största industricentrum var ett, med tanke på historien, ganska förståeligt oförstående.
Den som också bara färdats genom Tyskland på autobahn lär också ha fått intrycket att ingenting finns där förutom sådana vägar. Man ser verkligen inte mycket av omgivningen från motorlederna. Men detta beror i sin tur på att motorvägarna inte heller syns från omgivningen. Och omgivningen i Ruhr består inte alls av ett asfalterat och kolrökigt slättland.
Det ser snarare ut som Provence.
När vi inte fotograferade industriruiner cyklade vi längs cykellederna utmed Ruhrfloden, kastade ett öga på Villa Hügel (stålmagnaterna Krupps vräkiga slott vid Baldeneysee), besteg Halde Rheinelbe (en av alla slagghögar som blivit stående inslag i landskapet), sökte och fann inspiration bland de klassiskt moderna målningarna i Essens Museum Folkwang, stötte på en hel del roliga djur, rullade förbi mängder av pittoreska korsvirkeshus och gjorde slutligen en lång och mödosam tur över de böljande jordbruksmarkerna ned till Neanderdalen för att återvända till någon procent av vårt mänskliga ursprung (Neandertalmuseet i sig var emellertid en ganska stor besvikelse).
Solen har strålat oförtröttligt och jag är brun som en vilde, vilket passar bra efter en vecka utan hårborste och internetförbindelser.
Den spontana reaktionen på mitt prat om cykelsemester i Tysklands traditionellt största industricentrum var ett, med tanke på historien, ganska förståeligt oförstående.
Den som också bara färdats genom Tyskland på autobahn lär också ha fått intrycket att ingenting finns där förutom sådana vägar. Man ser verkligen inte mycket av omgivningen från motorlederna. Men detta beror i sin tur på att motorvägarna inte heller syns från omgivningen. Och omgivningen i Ruhr består inte alls av ett asfalterat och kolrökigt slättland.
Det ser snarare ut som Provence.
När vi inte fotograferade industriruiner cyklade vi längs cykellederna utmed Ruhrfloden, kastade ett öga på Villa Hügel (stålmagnaterna Krupps vräkiga slott vid Baldeneysee), besteg Halde Rheinelbe (en av alla slagghögar som blivit stående inslag i landskapet), sökte och fann inspiration bland de klassiskt moderna målningarna i Essens Museum Folkwang, stötte på en hel del roliga djur, rullade förbi mängder av pittoreska korsvirkeshus och gjorde slutligen en lång och mödosam tur över de böljande jordbruksmarkerna ned till Neanderdalen för att återvända till någon procent av vårt mänskliga ursprung (Neandertalmuseet i sig var emellertid en ganska stor besvikelse).
Solen har strålat oförtröttligt och jag är brun som en vilde, vilket passar bra efter en vecka utan hårborste och internetförbindelser.
Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (2)
"Kokeriets" del av industriminnet Zeche Zollverein vilar tämligen ostört i sitt mycket vackra förfall. Andra byggnader som ingår i landskapet - tvätteriet och de olika schakten - har i högre utsträckning renoverats, byggts till och förvandlats till museum och kulturcentrum. Även detta har emellertid skötts med utomordentlig stilsäkerhet. Banvallar har med några enkla grepp blivit gångstigar, maskindelar står kvar som bardiskar och turisten leds upp mot receptionsvåningen via en rulltrappstunnel som på ett självklart sätt harmoniserar med den ursprungliga arkitekturen.
Det samlade intrycket är ett mycket imponerande konstaterande att: Tyskar kan! Om någon nu tvivlat på det. Och för den som gillar industriskrot bör Zeche Zollverein kunna te sig som något av ett mecka.
Här överst syns gruvlaven som blivit Zeche Zollverein och kulturhuvudstadens karaktäristiska symbol.
Den kubiska högskolan och utställningslokalen SANAA-Gebäude, uppförd 2003, är också ögongodis för den som gillar stilren och innovativ arkitektur.
Det samlade intrycket är ett mycket imponerande konstaterande att: Tyskar kan! Om någon nu tvivlat på det. Och för den som gillar industriskrot bör Zeche Zollverein kunna te sig som något av ett mecka.
Här överst syns gruvlaven som blivit Zeche Zollverein och kulturhuvudstadens karaktäristiska symbol.
Den kubiska högskolan och utställningslokalen SANAA-Gebäude, uppförd 2003, är också ögongodis för den som gillar stilren och innovativ arkitektur.
Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet
Zeche Zollverein (mellan 1847 och 1986 storskalig kolindustri - nu världsarv, industriminne och kulturcentrum).
Vi börjar där, liksom vi gjorde - jag och min vän från Berlin.
Att utan förväntningar cykla in genom ett hål i grönskan bakom Zollvereins "kokerei" (den del av indrustrin som förvandlade kol till koks) och plötsligt befinna sig vid foten av denna enorma fabriksruin, ensamma med den i en stilla måndagsmorgon, kan nästan liknas vid en religiös upplevelse.
Det som en gång var en smutsigt bullrande jättemaskin, myllrande av tusentals svettiga arbetare, ligger nu tyst och slutet, närmast mystiskt i sitt långsamma förfall. Likt en futuristisk katedral mitt i landskapet. En byggnad uppförd med stor möda av fjärran framtida människor, och nu återfunnen i en ännu mer fjärran framtid, av människor som sedan länge glömt bort varför den en gång blev rest.
Vi kunde så klart inte låta bli att klättra in i den, som två organiska löss på detta utomjordiskt stora, mekaniskt fossilerade leddjur. (Liknelserna hopar sig.)
Den som minns mitt i jämförelse mycket ynkliga bidrag till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" inser lätt att det var kärlek vid första ögonkastet.
Vi börjar där, liksom vi gjorde - jag och min vän från Berlin.
Att utan förväntningar cykla in genom ett hål i grönskan bakom Zollvereins "kokerei" (den del av indrustrin som förvandlade kol till koks) och plötsligt befinna sig vid foten av denna enorma fabriksruin, ensamma med den i en stilla måndagsmorgon, kan nästan liknas vid en religiös upplevelse.
Det som en gång var en smutsigt bullrande jättemaskin, myllrande av tusentals svettiga arbetare, ligger nu tyst och slutet, närmast mystiskt i sitt långsamma förfall. Likt en futuristisk katedral mitt i landskapet. En byggnad uppförd med stor möda av fjärran framtida människor, och nu återfunnen i en ännu mer fjärran framtid, av människor som sedan länge glömt bort varför den en gång blev rest.
Vi kunde så klart inte låta bli att klättra in i den, som två organiska löss på detta utomjordiskt stora, mekaniskt fossilerade leddjur. (Liknelserna hopar sig.)
Den som minns mitt i jämförelse mycket ynkliga bidrag till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" inser lätt att det var kärlek vid första ögonkastet.
fredag 11 juni 2010
Spritt språngande
Har slutligen avlagt mitt första besök i Strindbergs Inferno.
Vad finns att säga om det, som ingen annan redan sagt förut?
Nöjer mig med att konstatera att det är underhållande med galet folk, och att gränsen nog inte är så bred mellan den vansinniges tro på mystiska tecken å den ena sidan och konstnärers medvetna pussel med frapperande samband och symbolik å den andra.
Vad kittlar väl fantasin mer än händelser som ter sig just SOM OM de avsåg något mer? Alla dessa plötsliga sammanträffanden som hjärnan så beredvilligt börjar skapa meningar hos och väva mönster av.
Kanske bör man vara glad så länge ens hjärna också nöjer sig med SOM OM.
Det vill till att hålla huvudet kallt, närom helvetets eldar knackar på.
Vad finns att säga om det, som ingen annan redan sagt förut?Nöjer mig med att konstatera att det är underhållande med galet folk, och att gränsen nog inte är så bred mellan den vansinniges tro på mystiska tecken å den ena sidan och konstnärers medvetna pussel med frapperande samband och symbolik å den andra.
Vad kittlar väl fantasin mer än händelser som ter sig just SOM OM de avsåg något mer? Alla dessa plötsliga sammanträffanden som hjärnan så beredvilligt börjar skapa meningar hos och väva mönster av.
Kanske bör man vara glad så länge ens hjärna också nöjer sig med SOM OM.
Det vill till att hålla huvudet kallt, närom helvetets eldar knackar på.
tisdag 8 juni 2010
Buskis går alltid hem
Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (färdig 1769) avbetad.
Jag får lov att själv bekänna att jag skummade många av de delar som inte handlar om sex, fetischer och prygel-masochism, utan istället behandlar böcker, arbeten och resor mellan olika städer.
Bitvis är den ännu, efter ca 250 år, stor underhållning och påminner om att vilken tid en människa än lever i så är hon i grunden detsamma som alla andra människor.
Om än vissa har lite märkliga fäblesser...
Här en passus om hur ynglingen Rousseau tafatt söker utlopp för sin hemliga önskan att bli smiskad:
"Min upphetsning växte ända därhän att jag, då jag icke kunde tillfredställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i det tillstånd i vilket jag skulle ha åstundat att vara hos dem. Vad de såg var inte den oanständiga delen, därpå tänkte jag ej ens; det var den löjliga."
Man skrattar genom näsan - ffh ffh ffh...
Men bitvis är självbiografin (eller del 1 till och med 6 som jag nu har läst) också ganska långdragen läsning för en rastlös fröken (nåja) från 2000-talet.
Och mest ville jag kanske också ha läst den för att verka duktig.
Jag får lov att själv bekänna att jag skummade många av de delar som inte handlar om sex, fetischer och prygel-masochism, utan istället behandlar böcker, arbeten och resor mellan olika städer.
Bitvis är den ännu, efter ca 250 år, stor underhållning och påminner om att vilken tid en människa än lever i så är hon i grunden detsamma som alla andra människor.Om än vissa har lite märkliga fäblesser...
Här en passus om hur ynglingen Rousseau tafatt söker utlopp för sin hemliga önskan att bli smiskad:
"Min upphetsning växte ända därhän att jag, då jag icke kunde tillfredställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i det tillstånd i vilket jag skulle ha åstundat att vara hos dem. Vad de såg var inte den oanständiga delen, därpå tänkte jag ej ens; det var den löjliga."
Man skrattar genom näsan - ffh ffh ffh...
Men bitvis är självbiografin (eller del 1 till och med 6 som jag nu har läst) också ganska långdragen läsning för en rastlös fröken (nåja) från 2000-talet.
Och mest ville jag kanske också ha läst den för att verka duktig.
Klädd för framgång
Ligger med en bok på magen och högertassen på en kudde. Det myckna cyklandet har överansträngt trampdynan och satt igång en ganska ilsken inflammation runt storklon, vilken jag nu försöker kurera med motverkande krämer och tabletter. Stundom ser det som sitter längst ut på högerbenet som en stor och dallrande silikon-hobbit-fot, och jag får svinga den framför mig i stelopererade halvcirklar, ungefär som en stympad, men ännu inte besegrad, terminator (modell 101) eller kvinnan med kulspruteprotesen, hon i Planet terror.
Detta hindrar mig emellertid inte från att åka in till stan senare i dag och lämna in mitt manus till förlag, och att sedan stappla vidare till personalfesten på det som tidigare var biografen Astoria Kungsgatan, ännu tidigare biografen Royal, och som i vår förvandlats till en bowlinghall av gammal amerikansk modell. Följaktligen måste jag locka håret och ha på mig en retrodoftande klänning med mönster av gula äpplen, och en klargrön kofta till.
Där jag styltar fram med pappersluntorna under armen och håret muntert studsande lär jag sammanfattningsvis te mig som en blandning av troll-fantasy, robot-science fiction, grindhouse och 50-talsnostalgi, med en air trosviss naivitet svävande över alltihopa.
Spar den scenen i minnet till filmatiseringen av mitt liv.
Detta hindrar mig emellertid inte från att åka in till stan senare i dag och lämna in mitt manus till förlag, och att sedan stappla vidare till personalfesten på det som tidigare var biografen Astoria Kungsgatan, ännu tidigare biografen Royal, och som i vår förvandlats till en bowlinghall av gammal amerikansk modell. Följaktligen måste jag locka håret och ha på mig en retrodoftande klänning med mönster av gula äpplen, och en klargrön kofta till.
Där jag styltar fram med pappersluntorna under armen och håret muntert studsande lär jag sammanfattningsvis te mig som en blandning av troll-fantasy, robot-science fiction, grindhouse och 50-talsnostalgi, med en air trosviss naivitet svävande över alltihopa.
Spar den scenen i minnet till filmatiseringen av mitt liv.
måndag 7 juni 2010
Meningen med livet
Manuskorrekturen är klar och jag har övergått till att istället författa följebrev.
Det är en svårbemästrad balanskonst att vara på samma gång stursk och ödmjuk, inte minst när man, som jag just nu, vinglar runt på linan med bultande hjärta, ansatt från alla flanker av högmodets och självtvivlets kastvindar.
Jag tycker själv att mina noveller är värda att ges ut. Efter alla förlagsutlåtanden som hängt och snurrat i luften (likt bollen i Match Point) innan de till slut fallit tillbaka, på fel sida nätet (och alla som för den delen smackat direkt i nät), känns det äntligen som dags att få tillfälligheterna på min sida. Vad förlagen själva tycker (och känner...) är dock en helt annan fråga.
Jag ger inte upp, vad som än händer. Men det skulle inte skada nu att en gång för alla få legitimitet i mina strävanden. Att slippa ursäkta det jag skriver, eller över huvud taget att jag skriver, med att med falsk blygsamhet behöva kalla det en hobby (en oavlönad fritidssyssla bland andra), eller i bittrare ton "kulturflummeri", för att slippa vidare frågor.
När det i själva verket är hela anledningen till att jag lever.
Det är en svårbemästrad balanskonst att vara på samma gång stursk och ödmjuk, inte minst när man, som jag just nu, vinglar runt på linan med bultande hjärta, ansatt från alla flanker av högmodets och självtvivlets kastvindar.
Jag tycker själv att mina noveller är värda att ges ut. Efter alla förlagsutlåtanden som hängt och snurrat i luften (likt bollen i Match Point) innan de till slut fallit tillbaka, på fel sida nätet (och alla som för den delen smackat direkt i nät), känns det äntligen som dags att få tillfälligheterna på min sida. Vad förlagen själva tycker (och känner...) är dock en helt annan fråga.
Jag ger inte upp, vad som än händer. Men det skulle inte skada nu att en gång för alla få legitimitet i mina strävanden. Att slippa ursäkta det jag skriver, eller över huvud taget att jag skriver, med att med falsk blygsamhet behöva kalla det en hobby (en oavlönad fritidssyssla bland andra), eller i bittrare ton "kulturflummeri", för att slippa vidare frågor.
När det i själva verket är hela anledningen till att jag lever.
lördag 5 juni 2010
fredag 4 juni 2010
Lägesrapport (28)
Återvänder: bortskämd och utvilad, från de grönskande dalar i det relativa norr, där min mamma slagit ner sin senaste rot, bland kossor och björnar i en trivsam timmerstuga, med egen linda och utsikt över Boda kyrkby.
Läser: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (bok 1-6).
Springer: duktigt men bara de enstaka dagar när jag inte snuvar SL på pengar genom att cykla härs och tvärs genom tillvaron.
Checkar in: online inför resan mot Ruhr.
Ser om: Flickan ovanpå (1955) och Niagara (1953),
konstaterar: att kvinnobilden på film inte var stort sämre då än den är nu,
tänker: att vi ju gärna vill tro att det var värre förr så att det vi har nu ska kännas som framsteg, vare sig det stämmer eller ej,
och undrar lite uppgivet: om samhället alls är på väg.
Gläder mig: i gengäld, och på ett rent personligt plan, åt att stavningskontrollen av novellerna snart är klar, och att jag inom bara några dagar kommer kunna skriva ut och lämna in dem till några av de lyckliga förlag som hittills varit mest positiva till mina ansatser.
Lägger under tiden: sista penseln vid tavlan av Å.
Hämtar ut: en ny sändning böcker från mitt lokala postombud, närmare bestämt en Strindberg och två populärvetenskapliga trivsamheter om relativitetsteorin respektive elektriciteten (den senare i hopp om att kanske äntligen förstå det där med watt och joule - vilket väl kan begäras av maskinister).
Firar: sommaren med kakor och rabarber.
Och ser snart fram emot: mera semester.
Läser: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (bok 1-6).
Springer: duktigt men bara de enstaka dagar när jag inte snuvar SL på pengar genom att cykla härs och tvärs genom tillvaron.
Checkar in: online inför resan mot Ruhr.
Ser om: Flickan ovanpå (1955) och Niagara (1953),
konstaterar: att kvinnobilden på film inte var stort sämre då än den är nu,
tänker: att vi ju gärna vill tro att det var värre förr så att det vi har nu ska kännas som framsteg, vare sig det stämmer eller ej,
och undrar lite uppgivet: om samhället alls är på väg.
Gläder mig: i gengäld, och på ett rent personligt plan, åt att stavningskontrollen av novellerna snart är klar, och att jag inom bara några dagar kommer kunna skriva ut och lämna in dem till några av de lyckliga förlag som hittills varit mest positiva till mina ansatser.
Lägger under tiden: sista penseln vid tavlan av Å.
Hämtar ut: en ny sändning böcker från mitt lokala postombud, närmare bestämt en Strindberg och två populärvetenskapliga trivsamheter om relativitetsteorin respektive elektriciteten (den senare i hopp om att kanske äntligen förstå det där med watt och joule - vilket väl kan begäras av maskinister).
Firar: sommaren med kakor och rabarber.
Och ser snart fram emot: mera semester.
onsdag 2 juni 2010
Framtidens legender och andra solstekta tankar
Semesterlektyren går åt.
Nu senast Goodbye to Berlin, och jag tänker slöa tankar. Som att om man tvingade samman Sally Bowles och Holly Golightly i ett rum tillsammans så skulle de instinktivt och ögonblickligen börja hata varandra. Självmedvetna och skamlösa lycksökerskor, omöjliga att inte förälska sig i. Men för sin egen skull, bäst utan mänskliga speglar.
Undrar vidare, apropå (men inte som i likhet med) den berlinska dekadensen, hur man i Stockholm om sjuttio år kommer att se tillbaka på Stureplanskulturen. I dag fungerar den ju (utom för dem som befinner sig mitt i den, eller vill göra det, och de är förvisso många) mest som parodi på sig själv, eller som verklighetsfrämmande kontrast till samhällets mörkare sidor. Men kanske kommer just den där verklighetsfrämmande, till synes fullkomligt oreflekterande men samtidigt icke-hycklande livsstilen förefalla mycket bohemisk när vi väl ser tillbaka på den om några decennier. I alla fall i betydligt högre grad än det skenheliga Sofo-alternativet.
På Stureplan tog man åtminstone steget fullt ut, menar minnet, och ur den där grytan av självdestruktivitet i kombination med måttlös lyx borde till slut något legendariskt, något tidstypiskt och mycket fascinerande kunna resa sig. Sedan vi väl fått nödvändig distans till skiten.
Föreställer jag mig, utan att någonsin ha funnit skäl att festa där.
Nu senast Goodbye to Berlin, och jag tänker slöa tankar. Som att om man tvingade samman Sally Bowles och Holly Golightly i ett rum tillsammans så skulle de instinktivt och ögonblickligen börja hata varandra. Självmedvetna och skamlösa lycksökerskor, omöjliga att inte förälska sig i. Men för sin egen skull, bäst utan mänskliga speglar.Undrar vidare, apropå (men inte som i likhet med) den berlinska dekadensen, hur man i Stockholm om sjuttio år kommer att se tillbaka på Stureplanskulturen. I dag fungerar den ju (utom för dem som befinner sig mitt i den, eller vill göra det, och de är förvisso många) mest som parodi på sig själv, eller som verklighetsfrämmande kontrast till samhällets mörkare sidor. Men kanske kommer just den där verklighetsfrämmande, till synes fullkomligt oreflekterande men samtidigt icke-hycklande livsstilen förefalla mycket bohemisk när vi väl ser tillbaka på den om några decennier. I alla fall i betydligt högre grad än det skenheliga Sofo-alternativet.
På Stureplan tog man åtminstone steget fullt ut, menar minnet, och ur den där grytan av självdestruktivitet i kombination med måttlös lyx borde till slut något legendariskt, något tidstypiskt och mycket fascinerande kunna resa sig. Sedan vi väl fått nödvändig distans till skiten.
Föreställer jag mig, utan att någonsin ha funnit skäl att festa där.
tisdag 1 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
