Jonna Lee wrote this song

Och jag skuttar runt lite i den...

Ovetenskap med poäng

Läser andra delen av Doris Lessings romansvit Våldets barn. Av baksidestexten får jag veta att böckerna "är ett av vår tids viktigaste och mest beundrandsvärda kvinnoporträtt".

För att helt ovetenskapligt underblåsa min indignation som människovarelse googlar jag "kvinnoporträtt" och får cirka 12.700 träffar.

"Mansporträtt" får 2.800.

"Människoporträtt" får 1.070.

Paris!

Lösningen:
En aprilresa till Paris i påskägget till mig själv.

Vad som annars önskas av haren är ett ägg fullt av tid, att portionera ut mellan minuterna efter eget huvud, i det som återstår av mars.

Post-germanska depressioner

Detta trånga land.
Vad har jag här att göra?

Ich bin nur ein Brick

Mauerpark

På ett kick tillbaka. Tre dagar och skuggan av en hälseneinflammation senare. Det har gått lika snabbt som när Neo i Matrix fick en ubs-sladd instucken i nacken och på tre sekunder insåg sig behärska Kung Fu. Min hjärna har laddats med Berlin.

Intryck:

Hur hårfin gränsen mellan "sanktionerad" fasadkonst och graffiti kan vara. Hur det som i Stockholm anses för skadegörelse här är en odiskutabel och fullt naturlig del av stadsbilden. För vad vore väl Berlin utan spraymålningarna, såväl de anlagda som de ogräsväxande?

Hur varm de alternativa kvarteren i en stad kan bli när befolkningen inte super sig redlösa.

Hur tryggt och ledigt de okopplade hundarna rör sig längs trottoarerna. Hur även hundarna i Berlin känns som frisinnade och ansvarstagande individer.

Hur cykelvänlig staden är.

Hur härligt sydländskt det alltid känns att vakna i ett hus utan centralvärme, huttrande gå ut i trapphuset och höra fågelsången kvittra genom draghålen i fönster och väggar.

Hur okomplicerad lycka kan vara.

Streik!

Lokaltrafiksarbetarna i Berlin har gått ut i strejk. Och jag som trodde att jag skulle slippa gå två mil idag också.

Nu får jag nöja mig med en snabb förflyttning med det ännu rullande pendeltåget (S-Bahn) västerut och en ny uppsättning plåster på hälar och tår. Min sönderstressade värd har cyklat till kontoret för att färdigställa ett radioreportage om en svensk fabrik i Mexico, och lämnat mig med en ny numrerad rutt att avverka. Bland annat en Ufer-promenad längs Spree.

Gick på Berlinische Galerie och såg den utställning som bjöds, vilket råkade vara en retrospektiv över Emilio Vedova. Hade tidigare sett en hund i ett fönster som fascinerade mig mer, men slog mig ändå ner framför en dokumentärfilm om konstnären för att få vila benen en stund innan jag gick vidare.

Fyllde min digikamera med ödsliga bilder av pampiga hus och ruiner (man får inte stå uppepå klossarna i Denkmal:en över förintelsens offer bara för att få en bättre bild av monumentet, då kommer en uniformerad kvinna och säger till, vänligt men bestämt. Så respektlöst av mig. Shuldigung...).

Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Unter den Linden och "hemåt" igen. En natt djup sömn på en metallfjäderknölig madrass på golvet intill kakelugnen. Hälar och tår som i bästa fall hunnit återhämta sig efter gårdagens strapatser. För nu måste jag snart sminka mig och dra på mig skorna på nytt.

Fem grader varmt och växlande molnighet. Karta och checklista färdiga i väskan.

Håller tummarna för att transportstrejken inte satt griller i huvudet på mina fötter. Då är jag illa ute.

Buttercroissant

Inser när jag skickas ut i Friedrichshaim för att jaga fatt i frukostbröd att jag ju faktiskt kan det här språket. Mer eller mindre. Det är knappt som att jag lämnat Sverige.

Förutom:
-Kan man verkligen inte lyssna på radio i Tyskland mer än ett par minuter innan någon säger "Adolf Hitler"?
Nej.

Nu har jag av min vän och värd fått en karta, ett paket skavsårsplåster och en lång lista på saker som jag kan roa mig med under en ensam dag i Berlin. Muséer, gallerier och butiker. Det regnar men det kan ju med lite god vilja bara tyckas lite extra kontinentalurbanskt och bohemiskt. Jag har inte så höga krav.

Allt jag vill ha är lite nya intryck. Och en ny, snygg top.

Mot Germanien!

Och nu, god vänner, drar jag till Berlin.

Mans kvinna

Jag gjorde just misstaget att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora direkt efter Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig.

Det säger sig själv att Sandahl inte mådde bra av jämförelsen. Den litterära kvaliteten, eller bristen därpå, är heller inget jag tänker lägga ut texten om.

Vad som emellertid är intressant är hur en ung man - i den genusmedvetna landet Sverige, under 2000-talets första nervösa år, trots att han så febrilt försöker undvika det - lyckas skissa upp en av de mest idiotiska kvinnobilder jag läst på år och dar, medan machomännens matchoman Hemingway - trots att det redan gått 68 år sedan hans bok om Spanska inbördeskriget gavs ut - utan synbar svårighet förvandlar de kvinnor han skildrar till komplexa och rörande fullblodsmänniskor.

Det gamle skägget rörde mig, till min egen förvåning, till tårar.

Efter Sandahl är jag mätt på trams för ett tag.

I dödsskuggans dal, ge mig en sovsäck på en bädd av pinje!

"Jag har blivit kvinnohaterska"

Maja Lundgren säger att hon borde sluta upp med att googla sitt eget namn eftersom hon alltför ofta hamnar på olika bloggar där hon får läsa en massa skit om sig själv.

Vi är omkring trettio personer på översta våningen i kommunbiblioteket Runda huset i Gustavsberg, det är internationella kvinnodagen och jag lyssnar så intensivt på Maja Lundgrens gästföreläsning att jag känner mig töcknig och lätt sinnesrubbad efteråt. Jag har kommit dit i hopp om att en gång för alla bli klok på hennes bok Myggor och tigrar, som fascinerade mig så när jag läste den, men som jag än så länge inte lyckades reda ut för mig själv hur jag skulle angripa.

Hon är nervös, det är fullt förståeligt, och hon har så mycket att säga på en gång att det som kommer ut blir lite huller om buller. Det är en blanding av bittert försvarstal och avväpnande, leende små instick. När det blir dags för frågor slår mitt hjärta som om jag stod på randen av ett stup, redo att kasta mig utför, men jag vågar som vanligt inte göra rösten hörd. Jag är feg och blyg och så har också jag alldeles för många saker i huvudet på en gång som vill ut. Jag är rädd att det skulle bli osammanhängande och rörigt. Jag är också osäker på om det jag vill säga egentligen är en fråga eller snarare ett långt och undrande resonemang utan vare sig början eller slut. Samtidigt är jag orolig att min undran ska göra henne stött där hon sitter, inför auditoriumets annonyma blickar, och få henne att känna sig angripen. Igen. Det vill jag inte.

Allt jag vill veta är ju om det hon skriver i sin bok är sanningen så som hon själv nyktert anser att sanningen ser ut, eller om hon medvetet filtrerar världen genom en skärva av sin egen personlighet som hon själv vet är en aning problematisk. För på samma gång som Myggor och tigrar ju är glasklart intellektuell, baseras den på en slags känslans intellektualitet där fakta i många fall har utbytts mot aningar. Där finns en logik som till sin matematiska form är helt korrekt men där de underbyggande påståendena lika gärna kan vara fantasier.

Där hon nu sitter, på en stol vid ett bord högst upp i Runda huset, säger hon att alla de hetska reaktioner som hon fått på sin bok, främst från kvinnliga intellektuella, har lett till att hon blivit något av en "kvinnohaterska". Hon är inte alls sjuk, säger hon, vilket ju påståtts. Men hon tillägger att gränsen mellan vansinne och normalitet väl inte alltid är helt enkel att dra. Kanske, tänker jag, befinner hon sig, som så många andra begåvade människor, just precis där på gränsen. Och kanske kan hon sålunda suga näring ur båda sidor på samma gång? Det torde väl i så fall inte vara en ofördelaktig position för en författare. Om hon är medveten om det. Frågetecken.

Kanske googlar hon sig själv i kväll, i ett svagt ögonblick när hon hellre borde få gjort något substantiellt och duktigt, som att ta tag i disken, bena upp ramarna för ett nytt kapitel i sin kommande bok, eller åtminstone läsa ut någon annans. "Maja Lundgren" + "Runda huset" - och så hamnar hon här. Kanske har hon redan läst mina tidigare inlägg. Kanske hatar hon mig nu för deras skull. Det hoppas jag inte. Men om hon hamnar här kan jag väl passa på att vända mig direkt till dig, Maja:

Tack hur som helst för en fascinerande läsupplevelse! Hade jag själv varit lite mindre stissig hade jag väl kommit fram efter föredraget, då medan kommunrepresentanten bad dig signera samma exemplar av boken som han för övrigt gav mig i 30-årspresent i december förra året, och sedan lånade igen för att friska upp minnet inför ditt föredrag. Det var jag som stod en meter bakom honom och log som en mentalhuspatient medan stunden gick mig förbi. Det var förresten jag som spillde ut Pro Vivas mangodryck i min väska på bussen från Slussen också, och svor och höll på. Du satt visst på andra sidan gången, märkte jag när vi kom fram till Gustavsberg. Jag genade över körbanan sen, på yttersidan av grävmaskinsgropen. Medan du tog omvägen, via vägarbetarnas provisoriska gångbroar.

Jag har bett kommunrepresentanten om din mailadress. På det viset skulle jag kunna skriva ner mina frågor och skicka dem till dig. Om en av bloggskribenterna på det sättet gav sig till känna kunde du ju också få tillfälle att koncentrera din galla i en stråle just på henne. Krossa henne. Skingra hennes förvirring. Eller fördjupa den. Vilket du behagar.

En högljudd kvinna med långt, grått, nytvättat hår ("Vad gott det luktar!" "Ja, det är fruktis!") gjorde upp knarkaffärer på tunnelbanan hem, både över telefon ("Vi ses på första bästa mugg") och med en annan kvinna en personne ("Jag har bara 150 kronor med mig. Du får resten senare"). När kunden lämnat vagnen pyste hon upp locket på en cider och tog sig förnöjt en första klunk, berömde smaken. Frågade mig, när tåget plötsligt for fram ovan jord, om vi redan var framme i Danderyd. Vilket jag till hennes glädje bekräftade.

Vad nu det har med saken att göra.

"Är det inte borgerligt att spela stämt?"

Kommentar från måndagens poesiafton på South Side, Hornsgatan, yttrad av en yngling publiken, när gitarristen framme vid mikrofonen bad om överseende och en sekunds avbrott för att få tid att stämma instrumentet.

-Är det inte borgerligt att spela stämt?

Spridda skratt från kvällens auditorium.

Män bakom stora, ovårdade skägg, kvinnor i blommiga klänningar, stora örhängen. En liten flicka i trasiga, lila strumpbyxor - hennes bror i army pants och rosa pärlhalsband. 60-talistvänstern. Världens mest homogena grupp? (Nu blir min syster arg.)

Men inte ensamma. Kille i brat-klädsel läste poesi från mobilen. Äldre herre små humoristiska sentenser. Annonym poet lovsjöng kvinnans skönhet. Någon nämnde universum och brustabletter.

Mitt sällskap nöp sig hårt i handleden för att inte börja skratta på fel ställen. En annan i vår grupp ville smyga in en dikt av Heidenstam bland de annonyma bidragen, för att se hur den skulle tas emot, om kvaliteten på något sätt skulle skina igenom, eller om även Heidenstam i detta sammanhang skulle förvandlas till daterad äggröra.

Jag genomled det hela med en surrande ångest. Alla dessa ord. Alla dessa upptagna identiteter.

Hur skapa en egen ton i en värld där allt genuint redan malts till grus av självutnämnda genier? Hur undvika att bli stereotyp när även de som gör uppror förvandlas till stereotyper? Finns det ännu någon utpost kvar? Ännu några oanfrätta meningar? Vad skiljer mig från alla andra? Ingenting. Även min avsky för förutbestämda mallar placerar mig inom ramen för en förutbestämd mall. Ju mer man gör uppror desto streotypare blir man.

En fattig konstnär, lätt ångestriden, som för att slippa att ta ansvar för sitt liv kallar sig frisinnad och begåvad. För som konstnär är en allting förlåtet...

-Är det inte borgerligt att spela stämt?

Sedan alla flytt åt olika håll i vild existensiell panik, som en buffelhjord skingrad av vargar, är kanske vanligheten snart den enda plats som finns kvar där man fortfarande får vara ensam?

Lägesrapport (3)

Läser: Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway.

Köper: En begagnad scanner som emellertid aldrig på allvar begagnats.

Misslyckas med: Att lägga ut en mycket snygg (men något dammig) bild av nämnda scanners innanmäte under rubriken "Oförmåga är konstens moder", eftersom den uppstod under ett försök att scanna fotonegativ med fel formatfunktion inställd.

Beställer från Adlibris: De resterande fyra volymerna i Doris Lessings romanserie Våldets barn.

Funderar på: En offert som inte får bli vare sig för smaskig eller för feg.

Skrattar beklämt åt: Säljkursledaren Gunnar Ströms val av bilder till sina "inspirationsmöten" för servicepersonal - särskilt den av en ägg- och baconsmörgås, i tillblivelsen av vilken hönan med Ströms ord varit "engagerad" medan grisen är "involverad", och där det enligt biografledningen tydligen är grisen som har den rätta inställningen. Låt oss av detta dra slutsatsen att företaget inte bara köper frukten av personalens arbetsinsats mellan vissa klockslag, utan även gör anspråk på sina anställdas liv och död och anser sig ha fullmakt att strimla och steka humankapitalets fläsk och sälja det till kunderna per saltat uns, om det är vad som krävs för att gå med vinst. Jag trodde livegendomens tid var förbi.

Bygger i anfall av manisk energi: Strukturer som likt broar av stål ska kunna bära mig fram över den återkommande nedstämdhetens meandrande flod. Mitt liv är ett delta.

Bygger mer i klarspråk: Ett litet nätverk för skrivande människor som tröttnat på sina egna ursäkter och behöver deadlines att stångas mot för att äntligen få arslet ur vagnen.

Går och ser på samma fredag: Andy Warhol på Moderna och Vårsalongen på Liljevalchs.

Fascineras av: Hur människan ofrivilligt avslöjar sig själv när hon utan att få direktiv blir betraktad.

Äter för mycket: Choklad.

Skriver: I små stötar.

Målar: Inuti huvudet.

Ser ikväll: Melodifestivalen