Visar inlägg med etikett Om löpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Om löpning. Visa alla inlägg
tisdag 1 juni 2010
fredag 16 april 2010
Vårfödd
Tre lopp på tre dagar.
För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.
Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.
Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!
För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.
Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.
Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!
tisdag 9 mars 2010
Du ska inte tro det blir sommar
Årets första utomhuslopp avklarat! Det var 5,73 km långt och tog en sabla tid, men det senare kan till stor del skyllas på underlaget.
Merparten av sträckan fick jag äggsteppa på knöggliga isar, oviss om huruvida nästa steg skulle innebära en ny triumfatorisk meter uppåtframåt eller en smärtsam kullerbytta utåtnedåt. Dessutom gnällde mina knän över minusgraden.
Kanske är det alltså ännu för tidigt att ropa några trosvissa hej till sommarsäsongen. Men våren känns i alla fall lite närmare.
Merparten av sträckan fick jag äggsteppa på knöggliga isar, oviss om huruvida nästa steg skulle innebära en ny triumfatorisk meter uppåtframåt eller en smärtsam kullerbytta utåtnedåt. Dessutom gnällde mina knän över minusgraden.
Kanske är det alltså ännu för tidigt att ropa några trosvissa hej till sommarsäsongen. Men våren känns i alla fall lite närmare.
onsdag 20 januari 2010
Innan utomhuset
4 km på löpbandet känns som en helt försvarbar "sträcka" med tanke på hur förbaskat tråkigt det är att springa i över 20 minuter med blicken fästad på en godtycklig punkt i en vit strukturtapet en knapp meter framför näsan.
Och en förberedelse inför våren är det ju i vilket fall som helst.
Om löpsäsongen ter sig lite som ett helt liv (vilket jag ju tidigare kåserat utikring) och det första utomhusloppet i så fall måste representera den smärtsamma födelsen, så får man väl se detta som den blivande löparens allt otåligare sparkar inuti magen.
Och en förberedelse inför våren är det ju i vilket fall som helst.
Om löpsäsongen ter sig lite som ett helt liv (vilket jag ju tidigare kåserat utikring) och det första utomhusloppet i så fall måste representera den smärtsamma födelsen, så får man väl se detta som den blivande löparens allt otåligare sparkar inuti magen.
torsdag 14 januari 2010
Blånaglar och muskelknuttar
I dag försvann det sista av min blåa tånagel efter Stockholm halvmarathon. Det kändes nästan lite vemodigt. Jag längtar allt mer efter nästa löpsäsong. "Terräng"-programmet på gymets stair master är liksom inte riktigt samma sak.
Idag kunde jag inte hålla mig från att toppa uppvärmingen med en femminutersspurt på löpbandet trots att jag vet att jag har fel inneskor för sådant och undantagslöst får ont i fötterna. Hur vacker frostdimmorna än må vara, när de förvandlar träden till något ur kinesiska gobelänger, börjar jag slutligen se fram emot våren.
Stämningen på Bromma träningscenter är annars föredömligt god och stället domineras av vänliga själar. En ung kille, som jag tror började träna där samtidigt som jag, har gått ned bortemot 20 kg sedan jag såg honom första gången. På sista tiden har han fått en ny glöd i blicken och hälsas med uppmuntrande handslag från de övriga stammissnubbarna.
Några kaxerier syns inte till. Muskeltyperna kör mer av tjuren Ferdinand-stilen. Förra veckan dök en av byggarna upp med sin nykläckta lilla dotter och det blev en massa ooh:ande och ååh:ande. När jag gick därifrån idag stod biffen med det tryggt sovande lilla knyttet i nävarna medan kompisen låg på en matta bredvid och gjorde rumpövningar och sa saker som:
-Lycka för mig, vet du vad det är? Det är en fin fru och kärlek och så barn som är friska och har det bra.
Jag tror jag ska förnya medlemskapet med ytterligare ett år.
Idag kunde jag inte hålla mig från att toppa uppvärmingen med en femminutersspurt på löpbandet trots att jag vet att jag har fel inneskor för sådant och undantagslöst får ont i fötterna. Hur vacker frostdimmorna än må vara, när de förvandlar träden till något ur kinesiska gobelänger, börjar jag slutligen se fram emot våren.
Stämningen på Bromma träningscenter är annars föredömligt god och stället domineras av vänliga själar. En ung kille, som jag tror började träna där samtidigt som jag, har gått ned bortemot 20 kg sedan jag såg honom första gången. På sista tiden har han fått en ny glöd i blicken och hälsas med uppmuntrande handslag från de övriga stammissnubbarna.
Några kaxerier syns inte till. Muskeltyperna kör mer av tjuren Ferdinand-stilen. Förra veckan dök en av byggarna upp med sin nykläckta lilla dotter och det blev en massa ooh:ande och ååh:ande. När jag gick därifrån idag stod biffen med det tryggt sovande lilla knyttet i nävarna medan kompisen låg på en matta bredvid och gjorde rumpövningar och sa saker som:
-Lycka för mig, vet du vad det är? Det är en fin fru och kärlek och så barn som är friska och har det bra.
Jag tror jag ska förnya medlemskapet med ytterligare ett år.
fredag 18 december 2009
lördag 28 november 2009
Löplogg (23) - Livets cykel
Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
lördag 12 september 2009
21 098 meter
En blå nagel och lite andra överkomliga småblessyrer senare. Såhär gick det.
Och för det är jag stolt.
Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:
"At least I never walked."
Och för det är jag stolt.
Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:
"At least I never walked."
Löplogg (22) - 0 dagar kvar
När startskottet går börjar jag springa. Sen slutar jag inte springa igen förrän jag är i mål.
Ju mindre tankar där emellan dess bättre.
Ju mindre tankar där emellan dess bättre.
onsdag 9 september 2009
Löplogg (21) - På jakt efter känslan som flytt
6,06 km på 33:19 min = 5:30 min/km
Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.
Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.
Dagens bikt: Jag har en tendens att forcera. Både i det ena och det andra.
Idag fick kroppen bestämma, medan mitt huvud tänkte på annat.
Det var ett mycket vilsamt lopp.
tisdag 8 september 2009
lördag 5 september 2009
Tronds torpeder (3) - Vi hade i alla fall tur med vädret
Förutsättningar inför loppet:
Förstasträckan - i fin form.
Andrasträckan (jag) - just på benen igen efter en förkylning med avslutande magsjuka och föregående matthetskänslor.
Tredjesträckan (lagkaptenen) - bakfull och försenad efter att ha tillbringat gårdagkvällen på en bastuflotte.
Fjärdesträckan - i träning inför ett halvt Lidingölopp och i fin form.
Femtesträckan (reserven, räddaren i nöden) - hade sprungit 6 km i tisdags "utan att i alla fall behöva gå".
Med tanke på detta kan vi inte annat än gratulera oss själva till årets resultat, vad det än blev. En sensommarsol sken på vår lilla picknick, så för en gångs skull behövde vi inte frysa. Fjärdesträckan slog dessutom personligt rekord i Bellmansammanhang.
Själv var jag sämst. Jag fick ont i magen efter 300 meter, försökte ta rygg på en liten, kort och tjock kvinna efter vätskekontrollen, men hon sprang i från mig. Mina ben var av lera. Hela min kropp var i olag. Efter all träning den här sommaren, fick jag vara nöjd med att alls komma runt.
Konvalesensen blir allarmerande kort, inför nästa veckas eldprov. Hade jag haft någon ork över för sådant, hade jag förmodligen varit bitter.
Så här gick det förra året.
Och så här gick det året innan.
Förstasträckan - i fin form.
Andrasträckan (jag) - just på benen igen efter en förkylning med avslutande magsjuka och föregående matthetskänslor.
Tredjesträckan (lagkaptenen) - bakfull och försenad efter att ha tillbringat gårdagkvällen på en bastuflotte.
Fjärdesträckan - i träning inför ett halvt Lidingölopp och i fin form.
Femtesträckan (reserven, räddaren i nöden) - hade sprungit 6 km i tisdags "utan att i alla fall behöva gå".
Med tanke på detta kan vi inte annat än gratulera oss själva till årets resultat, vad det än blev. En sensommarsol sken på vår lilla picknick, så för en gångs skull behövde vi inte frysa. Fjärdesträckan slog dessutom personligt rekord i Bellmansammanhang.
Själv var jag sämst. Jag fick ont i magen efter 300 meter, försökte ta rygg på en liten, kort och tjock kvinna efter vätskekontrollen, men hon sprang i från mig. Mina ben var av lera. Hela min kropp var i olag. Efter all träning den här sommaren, fick jag vara nöjd med att alls komma runt.
Konvalesensen blir allarmerande kort, inför nästa veckas eldprov. Hade jag haft någon ork över för sådant, hade jag förmodligen varit bitter.
Så här gick det förra året.
Och så här gick det året innan.
Löplogg (19) - Klara, färdiga...
Fyra journalister, en "konstnär" och så Bellman.
Den spridda snuvan är under någorlunda kontroll. Nu ska vi lägga Stora Skuggan för våra fötter!
(0 respektive 7 dagar kvar)
Den spridda snuvan är under någorlunda kontroll. Nu ska vi lägga Stora Skuggan för våra fötter!
(0 respektive 7 dagar kvar)
tisdag 1 september 2009
måndag 31 augusti 2009
Löplogg (17) - Står och stampar
6,06 km på 32:36 min (= 5:23 min/km...)
Jag tar tillbaka allt jag någonsin påstått om att tider inte betyder något för mig. Jag är en oresonlig tävlingsmänniska. Jag accepterar att inte vara bäst så länge jag hela tiden blir bättre (det vill säga, lite mer bäst - relativt sätt - för var dag eller vart år som går).
I brist på framsteg blir jag bister.
Idag ser jag mest fram emot att det ska vara över.
(5 respektive 12 dagar kvar)
Jag tar tillbaka allt jag någonsin påstått om att tider inte betyder något för mig. Jag är en oresonlig tävlingsmänniska. Jag accepterar att inte vara bäst så länge jag hela tiden blir bättre (det vill säga, lite mer bäst - relativt sätt - för var dag eller vart år som går).
I brist på framsteg blir jag bister.
Idag ser jag mest fram emot att det ska vara över.
(5 respektive 12 dagar kvar)
lördag 29 augusti 2009
Löplogg (16) - Intervallerna och steglängden
Uppjogg: 2,36 km på 11:35 min
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min
För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)
Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.
Vad nu detta har att säga om någonting alls.
(7 respektive 14 dagar kvar)
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min
För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)
Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.
Vad nu detta har att säga om någonting alls.
(7 respektive 14 dagar kvar)
torsdag 27 augusti 2009
Löplogg (15) - Intervallerna och djävulen
Uppjogg: 2,32 km på 12:14 min
Intervall: 6 x 500 m på 1:53 + 2:04 + 2:05 + 2:19 + 2:06 + 2:11 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 2,32 km på 13:23 min
Influensan har invaderat lägenheten. Jag är vare sig rädd för fåglar eller svin. Jag är rädd för min sambo.
Hopkurad ligger han i hemmets alla vrår, hostar, nyser och snörvlar. Men istället för att tycka synd om den kraken, skyr jag honom som pesten, letar själviskt efter symptom i min egen organism (darrningar? rosslighet?) och motar djävulen i grind med tiotimmars sömn och extrakt av röd solhatt.
Jag vägrar bli förkyld nu.
(9 respektive 16 dagar kvar)
Intervall: 6 x 500 m på 1:53 + 2:04 + 2:05 + 2:19 + 2:06 + 2:11 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 2,32 km på 13:23 min
Influensan har invaderat lägenheten. Jag är vare sig rädd för fåglar eller svin. Jag är rädd för min sambo.
Hopkurad ligger han i hemmets alla vrår, hostar, nyser och snörvlar. Men istället för att tycka synd om den kraken, skyr jag honom som pesten, letar själviskt efter symptom i min egen organism (darrningar? rosslighet?) och motar djävulen i grind med tiotimmars sömn och extrakt av röd solhatt.
Jag vägrar bli förkyld nu.
(9 respektive 16 dagar kvar)
lördag 22 augusti 2009
Löplogg (14) - Generalrep
15,92 km på 1:29:35 tim = 5:38 km/km (och återigen det längsta jag sprungit på 14 år)
Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.
Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.
(14 respektive 21 dagar kvar)
Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.
Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.
(14 respektive 21 dagar kvar)
Löplogg (13) - Som kärlek
Att löpträna är lite som att leva i en stormig relation med en svårfångad och mycket principfast människa.
Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.
Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.
Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.
Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.
Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.
Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.
fredag 21 augusti 2009
Löplogg (12) - Startnummer
6,06 km på 32:32 min = 5:22 min/km (och nytt rekord igen)
Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E
Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.
Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.
(15 respektive 22 dagar kvar)
Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E
Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.
Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.
(15 respektive 22 dagar kvar)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
