söndag 29 november 2009
lördag 28 november 2009
Löplogg (23) - Livets cykel
Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
fredag 27 november 2009
Mina tankar också?
Jag läser Herta Müller och mina meningar blir korta.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
Tomtebonus
Idag grundades julklappspocketinköpen 2009 med en ny beställningslista hos nätbokhandeln.
Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.
-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.
Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?
Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.
-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.
Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?
torsdag 26 november 2009
Vem kunde ana?
(Mer trams.)
Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.
Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.
Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.
Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.
Helvetets ingång
Någon gång som tioåring förlorade jag mig till lusten att skriva skräcknoveller. Jag tejpade ihop två blå skolhäften till ett extra tjock skrivbok och fyllde den till bredden med fasa.
I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.
Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.
(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)
***
Helvetets ingång
"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.
Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.
Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.
Det stod Döda havet.
Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.
Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.
En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.
Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.
Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.
Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.
Hemma under tiden:
-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.
Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.
Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.
Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.
Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.
-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.
Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.
Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.
Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...
I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.
Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.
(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)
***
Helvetets ingång
"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.
Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.
Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.
Det stod Döda havet.
Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.
Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.
En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.
Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.
Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.
Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.
Hemma under tiden:
-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.
Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.
Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.
Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.
Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.
-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.
Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.
Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.
Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...
SLUT"
onsdag 25 november 2009
Pausfågel (35) - Såsom i en spegel
Ur Speranza av Sven Del Blanc:
"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.
[---]
Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.
Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."
"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.
[---]
Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.
Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."
tisdag 24 november 2009
Grattis...
En av huvudkaraktärerna i min novellsamling har namnsdag idag.
Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.
Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.
måndag 23 november 2009
Argument för slaveriet
Apropå Speranza, Del Blancs dagboksroman om ett slavskepp på färd över Atlanten. Apropå Tyst hav: Jakten på den sista matfisken, Isabella Lövins genomgång av tillståndet i våra hav. Apropå Välkommen till paradiset, Jennie Dielemans reportage om turismen som en fortsättning på kolonialismen
Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.
Jag skulle vilja införa en måttstock.
Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.
Exempel:
Det är billigt
Det är bekvämt
Alla andra gör det
Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning
Det är tradition
Det är naturens ordning
Gud har sagt att det ska vara så
Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig
Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller
Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo
Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa
Det var inte jag som började
Jag orkar inte tänka på det
Jag tycker att jag är värd det
Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.
Jag skulle vilja införa en måttstock.
Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.
Exempel:
Det är billigt
Det är bekvämt
Alla andra gör det
Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning
Det är tradition
Det är naturens ordning
Gud har sagt att det ska vara så
Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig
Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller
Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo
Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa
Det var inte jag som började
Jag orkar inte tänka på det
Jag tycker att jag är värd det
söndag 22 november 2009
Biografi (27) - Rör ej!
Saker har en tendens att försvinna från biografkassan under festivalveckorna.
Det sker knappast av illvilja, men för att lösöret lätt blandas ihop, när flera personalstyrkor törnar samman på samma mycket begränsade yta.
Desperata tider kräver desperata åtgärder. I år testar platschefen det här.
Dan före dan
Jag skriver så mycket just nu att varje ledig dag känns som julafton.
Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.
Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.
Som jag längtar redan!
Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.
Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.
Som jag längtar redan!
Synd att klaga
-Fast jag tycker ju att ditt liv låter rätt bra. Du jobbar lite lagom och behöver inte bekymra dig för pengar. Resten av tiden kan du syssla med det du helst vill och folk gillar dessutom det du gör. Det låter ju rätt idealiskt faktiskt.
-Tja, när du säger det på det viset så...
-Tja, när du säger det på det viset så...
lördag 21 november 2009
Biografi (26) - Andra kassan tack
En gång, i vad som känns som en ganska avlägsen dåtid, var Stockholms filmfestival en skimrande lockelse att se fram emot.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
dam.JPG)
