Biografi (37) - Tevespelsversionen

Banan, en enkel struktur över datorskärmen, består av en genomskuren byggnad i fyra våningar, med sammanlagt sju salonger. Vid varje salong sitter en urtavla som tickar ner till olika klockslag. När uret blir rött måste du - en liten gubbe med stort huvud och snabba ben - se till att befinna dig på rätt plats, eller ofta två eller tre platser samtidigt, annars samlas små tantfigurer där och blir tanterna tillräckligt många börjar de hytta med käppen. Efter alltför många missar blir du (game over) avskedad.

Kontinuerlig ökas ju takten i spelet och snart ljuder också diverse oväntade larm. Då måste du springa upp och ner för trapporna och avstyra olika katastrofer: en film anländer i sista minuten och måste spolas upp, det luktar bensin men du vet inte från var, du måste sätta på fläktar så att inte temperaturen i maskinrummen når för högt över 40 grader, krypa uppför fallfärdiga trappor, in under ventilationstrummor och tömma dunkar med ansamlad kondens, ringa samtal om den digitalreklamen som plötsligt, fjärrstyrt, visas upp och ner, allt medan motorerna skär sig, vajrarna brister och ridåerna faller ner.

Du får heller inte glömma att fylla på din gubbe med vätska och karameller - där är en energipelare som stadigt minskar i skärmens övre högra hörn. Delvis går pelaren också att höja med glada, lakoniska skämt. Men sjunker nivån för mycket börjar gubben snart att springa för långsamt. Katastroferna hopas och allt blinkar rött. Tanterna hytter och larmen går. Tar pelaren i botten (game over) så dör du.

Det är faktiskt ett ganska roligt spel!

Som man sår får man skörda

Efter att ha letat på antikvariat båd när och fjär efter Gustafssons Tennisspelarna (alltför snål för att vilka punga ut med nypris) lade jag ut en efterlysning på facebook och fick napp efter bara någon timme. Så i dag har jag den åter, gratis, i hand.

-Vad är det du särskilt vill just med den? undrade min bekant, hörsammaren av böner.

Jag sa att den bland annat fick mig att börja spela tennis.

Min bekant berättade att han för sin del spelat mycket tidigare, men att han nu mer eller mindre gett upp sporten. Han fick problem med serven. Plötsligt började han tänka på rörelsen och då körde det ihop sig. Vilket också berodde mycket på Gustafsson och dennes mycket detaljerade beskrivning av just servrar och servrarnas betydelse.

Så kan man säga att boken skördat en spelare men i gengäld sått en annan.

Inget dåligt litterärt betyg, någondera.

Symaskinist

Förmiddagens konstrelaterade prestation, några meter realiserat markistyg förvandlat till stryktålig tavelväska. Sopsäckarnas tid är änteligen förbi. Inte en dag för tidigt.

En nära-döden-upplevelse

Att se filmen och läsa boken så nära inpå varandra gör jämförelser oundvikliga. De båda berättelserna överlappar varandra, fördjupar varandra, blir till en enda större.

Isherwoods språk är finlemmat, vad jag på engelska skulle kalla delicate, utan att någonsin bli bräckligt och skört. Kristallklart och knivskarp, men ändå flyktigt som källvatten.

Tom Fords filmatisering hyllar den skärpan, ökar samtidigt melankolin. Genom att låta George leka med tanken på självmord, ja seriöst överväga den slutliga lösningen, ger filmen betraktelsen ytterligare en dimension.

De uppsluppna skratten, de självförglömmande utsvävningarna, de spontana infallen och plötsliga drömmerierna inför ögonblick av skönhet, skapar i dödens direkta närhet en känsla av märklig frid. Som om man endast då man släppt taget om framtiden på allvar kan uppleva, och uppskatta, nuet.

Som om människan först då - när morgondagen inte längre har någon betydelse, när det sista hoppet är ute, när hon slutligen kapitulerat och låtit sig falla - på allvar kan vakna, och känna sig fri.

Inspirationskällor

I målningen i mitt huvud en blandning av följande:

Millais Ophelia

Stanhopes Robins of Modern Times

Ja, allt det prerafaelitiska över lag.

Men också exempelvis Hodlers Frühling,

det sevrila, konturälskande i hela jugendstilen.

Och livet i sig, och melankolin.

Och så humlorna som flyger runt. De är fina.

Victoria växer på djupet (och du är, äntligen, välkommen ner!)

Från och med igår båda de nya salongerna på Victorias i drift. Två små men luftiga salonger om 40 respektive 45 petroliumgröna stolar.

-Det här har varit mitt värsta biografbygge hittills, säger en av de äldre hantverkarna.

Enligt den ursprungliga planen skulle båda salongerna ha stått färdiga till julhelgen 2009, sedan till påsken i våras. Men arbetet har ideligen stött på förhinder.

Exempelvis stannade byggandet upp helt under en månad medan man avlägsnade en ny bergknalle som oväntat dykt upp där trappan skulle vara. Sprängandet fick göras i försiktiga och därmed mycket tidskrävande doser, för att inte de närbelägna tunnelbanetunnlarna skulle löpa minsta risk att rasa in.

Först förra fredagen slogs porten upp för den ena salongen, efter en sista akut fördröjning. Ännu väntar också den nya foajén på en hel del inredningsdetaljer. Men med tanke på att hela källaren för bara några veckor sedan var en dammande gruva av byggbråte - byggbråte som fyllde hela rum så att allt man såg när man öppnade vissa dörrar var en ny vägg av bräder, sopsäckar, trasiga möbler, uttjänta hinkar och armeringsjärn - känns det ändå som ett under att där nu är tomt och rent, att det finns projektorer i maskinrummen och en mjuk matta som man kan gå på.

Att båda salongerna kom i drift i går betyder dessutom att jag kom delad etta i andra omgången av biografens interna vadslagning, med min satsning på 30 juli. I första omgången var även de krassaste bland oss - alla utom han som sarkastiskt gissade på augusti - alltför stora optimister.

I alla fall

Efter en andra stekhet löprunda i mina nya skor (ett par regelrätt utprovade Adistar Salvation 2W för den som bryr sig om sådant) vaknade i dag åter någon inspiration till liv. En ny tavla. Kanske två. Saker med bakgrund. Den ena innefattande en mikrovågsomellette. Den andra bergianska blommor.

Förutom nytt springmateriel köpte jag häromdagen också tre meter markistyg för 87 kronor på realisation. Det är tänkt att bli en ordentlig väska att frakta målningar i. Jag börjar bli trött på mina hoptejpade sopsäcksomslag med paketsnöre om.

Efter två böcker i rad av författare som hittar på efter hand (Murakami sen King) är det dessutom en lisa att få läsa Christopher Isherwoods A Single Man (som jag hittade på Myrornas för 10 kronor, när jag var där för att skänka bort en massa andra onödiga skor). Tennis gör sig verkligen fint som litteratur (där är som ni kanske minns en kort scen). Och i morgon ska jag på nytt ge mig sporten i våld.

Det ger om inte annat en hel del motion att ständigt behöva böja sig ner efter bollen.

Tilda Swinton bland blommor och bin

I teorin kunde det vara rätt fint med en film om en rakryggad isdrottning som väcks ur sin känslomässiga dvala med hjälp av lika delar mat och åtrå, lämnar ett liv av elaborerade gardenpartys och förvandlas till en omättlig kropp på en bergssluttning.

Men om detta i praktiken innefattar en helnaken (mycket... europeisk) Tilda Swinton i skarpt solljus, flämtande under en skäggig kock bland en massa surrande insekter, och om varje framvällande känsla måste förstorade av bombastisk musik så blir resultatet ändå ganska olidligt.

Synd efter en så lovande trailer.

En alternativ titel till Kärlek på italienska hade för övrigt kunnat vara En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (eller "nervsammanbrott" som det ett tag faktiskt stod på biljetterna). Men i så fall hade vi visst haft två filmer som hette så. Och nej, det går ju faktiskt inte heller.

Svaret på frågan

Man börjar med knark. Inledningsvis gör det mirakel för ångesten och nedstämdheten. Det kostar en del pengar så klart och ett tag ser detta ut att kunna bli ett problem, men i takt med att angelägenheten växer krymper också skruplerna. Först knarkar man väl upp sitt sparkapital. Sen tar man sms-lån med skyhöga räntor och sedan ännu fler för att täcka de förra. Ångesten detta medför knarkas effektivt bort. Kanske får man börja med hårdare grejer också, lite nedåttjack mellan varven för att den kemiska extasen inte ska bli alltför slitsam. Och där någonstans, äntligen, passerar man väl också gränsen för "kan sluta när jag vill". Efter ett helt liv av spretiga drömmar, rationaliseringar och hänsynstaganden till höger och vänster lever man nu enbart för en enda sak. Hundra procent. Förbehållslöst. Man lånar pengar av sina vänner tills man inte har några vänner kvar. Bra. De började ändå kännas lite i vägen med sina goda råd och förmaningar. Sen börjar man väl stjäla lite här och var. Muddra tanter på stan och sånt. Rädslan innan, och det dåliga samvetet efteråt, får man om inte annat bukt på med rohypnol. Förr eller senare är man säkert också dum nog att be någon av langarna om en väntjänst och nu har man plötsligt rejäla blåmärken och fast jobb, utan lön visserligen men vad ska man med pengar till så länge man har knark. Där finns ändå inte plats för något annat. Ett tag rullar livet, i raskt och behagligt tempo, nedför av sig själv tills man når vad man själv klassar som absolut botten. Kanske har man till och med tur och når botten strax innan man satt fart med prostitutionen på allvar. Förmodligen inte. Men kanske. Man inser hur som helst att härifrån finns bara en väg och det är andra hållet. Och så går man in för det i stället. Hundra procent. Förbehållslöst. Eftersom man dessutom ägnat all tid de sista åren åt att trubba av sitt kritiska tänkande, är det inte alls otänkbart att idén om Gud plötsligt förefaller fullt rimlig. Man möter Jesus vid ett soppkök en natt i november och inser, som i en blixt, att man tidigare levat i mörker, men nu fått sina ögon öppnade för den allsmäktiges ljus, och inget skola hädanefter felas en. Man faller i gråt och låter sig tas omhand av frälsningssoldaterna. De lägger en filt om en och nynnar tröstande ord om villkorslös kärlek och kristi gemenskap. Universum som förut brusade där ute så kallt och tomt, fylls med faderlig värme, konkreta avsikter och en högre mening. Det känns som att ha kommit hem. Det tar några år till kanske innan man är helt fri från de kriminella gängen, lyckats sluta med knarkeriet, har tilldelats ett statligt subventionerat deltidsjobb och kan klara sig själv igen. På fritiden ägnar man sig i det här läget åt att, i nära samarbete med någon driven kvällstidningsjournalist, skriva en gripande bok om sitt liv: Mörker och ljus - mitt livs mening. (Baserad på en sann historia.) Boken ges ut på ansett förlag, får ljumma omdömen men säljer som smör till följd av den mycket målmedvetna marknadsföringskampanjen, särskilt riktad till medelålders kvinnor på landsorten. Man säger upp sig från sitt deltidsjobb och börjar istället turnera land och rike runt med en serie uppskattade föreläsningar, samtidigt som boken översätts till bland annat spanska och engelska och slår stort i USA. Snart har man betalat av alla gamla skulder, kan flytta från sin lägenhet till ett hus utanför stan och behöver inte tänka så mycket på framtiden eftersom allting vid det här laget flyter på lite av sig själv. Man ser fortfarande hyfsat bra ut och får ofta vara med i teve. Eftersom man som sagt knarkat bort en del av sitt förstånd tycker man också att detta, i de nu allt mattare efterdyningarna av frälsningens förälskelse, är själva definitionen av framgång. Kombinationen Kristus+status leder förövrigt till en (hemlig) känsla av utvaldhet (du och jag Jesus) som faktiskt är mycket uppfyllande. Man är lycklig helt enkelt. Ett tag i alla fall. Ja så skulle man kunna göra.

Den stora frågan

Hemma igen och konstaterar att tomatplantan Hemingway lever och frodas, stick i stäv mot tio dagars törst. Själv mår jag lite så där.

Jag väntar ännu på svar på mina utskick, och jag tycker själv att mina noveller är mycket bra. Jag tycker att de ska ges ut.

Samtidigt inser jag hur nyckfull och hård den litterära världen är och förbereder mig redan nu på att behöva lägga ytterligare tre år av mitt liv på att skriva något annat. Att börja från början igen. På en ny bok som inte nödvändigtvis är bättre än något jag tidigare skrivit, men som till exempel har en tydligare säljvinkel.

Tanken är inspirerande (jag älskar ju att skriva). Men den är också mycket deprimerande.

Mycket mycket deprimerande.

För vem är jag om det faktiskt visar sig att ingen någonsin vill ge ut det jag gör? Om jag aldrig någonsin, hur bra jag än är, lyckas skära mig igenom den här äckliga äckliga ÄCKLIGA hinnan som sluter sig runt mig, en genomskinligt seg men ändå oforcerbar mur mellan mig och det egentliga livet? Om jag måste dö som ofödd? Om inget jag gjort någonsin spelat någon roll?

Det är ingen bra fråga.

Höga byggnader och mörker.

Så tröttsamt att klockorna stannar

Jag är alltid skeptisk till romaner som jag vet att författaren hittat på efter hand.

Säkert har jag läst och tyckt om många sådana böcker genom åren utan att veta om hur de var skrivna. Och säkert kan konceptet funka fint i somliga fall. Men vet jag om det drar jag genast öronen åt mig. För att bara sätta igång en resa på måfå kan lika gärna leda till en mycket lång och mycket tröttsam vandring som aldrig tycks leda någon vart.

Haruki Murakami säger själv (senast i Vi läser) att han skriver inte minst för att överraska sig själv. Jag är mycket förtjust i hans löpar- och författarbiografi. Jag har däremot aldrig förstått storheten i hans fiktiva skriverier. Fågeln som vrider upp världen är 740 sidor knasiga påhitt och lustiga identitetsbyten med krig och mysterier som fond.

Det var länge sedan jag hade så tråkigt i en läsfåtölj.

Kanske är jag helt enkelt för västerländskt influerad för att till fullo kunna uppskatta det japanska berättandet, där historierna flödar betydligt mer fritt än vad Aristoteles någonsin hade tolererat. Jag trollbands visserligen förbehållslöst av Hayao Miyazakis animerade Spirited Away - som är en på flera vis likartad historia, med en separation som kastar ut huvudpersonen i en slags alternativ värld, full av märkliga figurer. Men kanske är toleranströskeln högre i fråga om filmer.

I bokform retar samma upplägg i alla fall gallfeber på mig. Alla glättiga förväxlingar, där kvinnor i röda galonhattar, med namn hämtade från den grekiska övärlden, byter identitet och röster med varandra, gör mig inte upphetsad alls, bara uttråkad. Den ordrika stilen är dessutom svårbegripligt pladdrig och barnslig. Otåligt (irriterad och oförstående) ögnade jag mig genom stora delar av dessa bästsäljande vakendrömmar. Ändå tog det mig över en vecka att ta mig igenom tegelstenen.

En bra sak med att läsa detta på semestern var visserligen att jag inte lurats att ligga inne på en soffa och sluka romaner hela dagarna, utan rastlöst sysselsatt mig i utomhuset - solat, grillat, badat, sågat, vattnat, cyklat, besökt auktioner (blivit sanslöst biten av bromsar).

Men detta gör ju knappast boken bättre. Och så snart jag var klar med den gav jag bort den, för att slippa se åt den mer.

Pausfågel (38) - All Stieg jag behöver

"The Girl Who Fixed the Umlaut"

Ur The New Yorker

Kunde ha det så

Krusagårdens loppmarknad

I går cyklade vi genom skogarna till Eksjö, den lilla trästaden på det småländska höglandet.

Där fick jag (bland inte så väldigt mycket annat) stifta bekantskap med Krusagårdens loppmarknad. Alla böcker 5 kronor styck, utom de mer sällsynta som värderats utifrån priserna på antikvariat.net, utifrån vilka de gett 30 procents rabatt ungefär, om man får tro farbrorn som tog betalt (och det får man).

Jag lusgrävde mig igenom hela den skönlitterära sektionen, i hopp om att hitta ett eget ex av Tennisspelarna. Den fanns inte men i gengäld stötte jag på en hel del annat och måste slutligen slå till på betydligt mer än som egentligen var praktiskt att frakta tillbaka.

50 kronor för hela bunten.

Särskilt sugen är jag på Död zon. Det var den King som låg på tur när jag efter en intensiv period och under upprivande former bröt med honom för mer än 15 år sedan. Nu får den bli en lyckobiljett tillbaka till mina tidigaste tonår. Läsgodisnostalgi.

Säljer och köper

Förtjänsten omvandlas snarast möjligt till ett par nya löparskor (hög tid - de gamla är snart helt platta), en ny sport-bh (väldigt, väldigt hög tid - den gamla håller på att falla i bitar) samt en sista-minuten-resa till Medelhavet i september (vila efter kommande maskinistmaraton - vita klippor, blått hav).

Liv som blir till liv. Med andra ord.

Känns passande.

Forsen

Jag byggde en liten badtrappa vid forsen.

Det bor stora, röda signalkräftor i den, där nere bland stenarna. När man plaskat en stund kryper de fram och vandrar runt på botten för att se vad som står på. Och över ytan flyger klarblå sländor.
Till vänster stillar sig strömmen och glider hastigt bort mellan träden. Om man slappnar av glider man med. Som Millais Ofelia. Men lycklig ändå på nåt vis.

Det sociala arvet

Efter fem timmar på landet hade jag redan sovit middag (dödstrött) till en film med Kevin Costner, vaknat igen och plockat smultron, klappat en katt, fällt träd och rensat sly ända till kvällen, vattnat blommor och buskar, badat naken i en fors, ätit citronkaka med jordgubbar, somnat i rena lakan.

Tänker mig att resten av veckan ska fortsätta på ungefär samma vis. Närmast ska jag till exempel såga ved, sen bygga en liten trappa.

Som illustration över nyttan med att dra med sig en arbetar-/bondkvinna hem. Hemgiften är väl inte så stor, men kraft i nyporna har hon.

Men vad grönt det är här!

Det är en märklig och samtidigt lyxig upplevelse att först kunna besöka ett tämligen ovanligt resmål, sedan få läsa en helt nyutgiven bok med mustiga hågkomster från just denna plats, skrivna av en lokal författare, och få alla sina iakttagelser bekräftade.

Radio Heimat - Geschichten von Zuhause (berättelser hemifrån) ger mig just denna möjlighet ifråga om Ruhrområdet och alla de små orter jag ju alldeles nyligen cyklade igenom. Boken är verkligen en klockren souvenir.

Genom bouchumbon Frank Goosens ögon har jag fått uppleva hela resan igen, men ur ett mycket mer initierat perspektiv som fördjupat alla tidigare intryck. Ja, fotboll är faktiskt blodigaste allvar här. Folk är mycket direkta. De tomma industrierna ser verkligen ut som katedraler. Och städerna flyter omärkligt över i varandra utan att man märker var den ena börjar och den andra tar vid.

Jag rodnar när jag inser att jag som ny besökare i Ruhrområdet naturligtvis också hasplat ur mig den allra vanligaste (och av Frank Goosen allra mest hatade) av klichéer:

-Men vad grönt det är här!

Som om Ruhrområdet, bara för att det en gång producerade en massa stål och kol, fortfarande måste vara en enda stor cementerad skog av rykande skorstenar, med en kolgrå himmel ovanför och en brungul flod som ett varande knivsnitt tvärs igenom.

Goosen målar ett mycket humoristiskt och mycket kärleksfullt porträtt av sin hembygd och av människorna där, kryddat med kvicka dialoger på ortens grötmjuka dialekt, och det är naturligtvis ingen slump att boken kommer ut samma år som Ruhrområdet utsetts till kulturhuvudstad.

En aktuell kopplingen torde göra målgruppen för skildringar av godtyckliga europeiska småstäder, någonstans mitt i myllret av andra godtyckliga europeiska småstäder, åtminstone en liten aning större.

Hur underhållande Goosen än skriver hade jag förmodligen aldrig läst den här boken om jag inte själv just varit där. Men nu är jag i gengäld mycket glad att jag har gjort det.

(På nedre bilden syns den forna gaskraftcentralen, numera konserthallen Jahrhunderthalle, som också fått ett eget kapitel i boken.)

Biografi (36) - Skärselden

Dag tre av min sommar i Grands maskinrum inser jag var jag hamnat.

Att det är detta jag måste igenom för att ha den minsta rätt att faktiskt kunna titulera mig projektionist.

Jag för länge sedan använt upp (och överskridit) mina tre livlinor. Jag har ringt en vän (många gånger). Jag har chansat fifty-fifty. Och jag har rent av frågat publiken.

Ändå ler maskinguden emot mig från sin oljiga himmel när han ser att jag lyckas släcka betydligt fler eldar än han hinner starta. Och jag ler tillbaka för han kunde verkligen gjort den här prövningen ännu så värre för mig om han velat. Han kunde exempelvis (och nu hoppas jag inte att jag ger honom några dumma idéer) ha fått en 2000 watts xenonkolv att explodera mitt under pågående visning.

Men än så länge är vi kompisar han och jag. Han håller mig föredömligt på allerten och lär mig dessutom en hel massa nyttiga saker om matrixer och tillhållarvalsar.

Om jag bara klarar mig igenom den första veckan med fin tåga och vid god moral, är jag också övertygad om att det på andra sidan väntar ett välsmort och mycket rutinerat nirvana på den tappra och nu mycket upplysta maskinisten.

Lägesrapport (29)

Läser: Radio Heimat av Frank Goosen,

och slår upp: en väldig massa tyska glosor.

Vet inte: hur mycket som fastnar.

Mår, rent själsligt: en smula risigt faktiskt.

Tänker: att det alltid är samma när jag just blivit klar med ett projekt - man föreställer sig att världen på något sätt ska förändras, som när man klarar en bana i Super Mario Bros och med ett uppmuntrande plingeling skickas vidare till nästa nivå, till en som inte nödvändigtvis är bättre, men i alla fall annorlunda, en där man tar sig fram genom att simma bland bläckfiskar eller studsa på moln och krokodiler, en med alldeles nya bakgrunder och föresatser; men efter verklighetens förrädiska plingeling skickas bara tillbaka till början av samma bana igen, till en stålbjälke i utkanten av samma genomtrista byggarbetarvärld, med samma sabla stegsekvenser att härmed försöka ta sig igenom, gång på gång, utan någon som helst variation.

Lockas: av tanken på att bara dra, till ett land med mycket sol och slitna stenhus, till en annan värld där allt på riktigt ska vara främmande.

Men behöver i sådana fall: rätt mycket mera pengar.

Kommer nu som närmast detta annorlunda bara: de ensamma stunder då jag (med imponerande envetenhet) cyklar fel i Tantolunden klockan tre på natten - den där timmen när bara trutarna är vakna, och platser uppenbarar sig som jag inte visste fanns, höljda i en drömsk och genomskinlig gryning, lummiga och klara, och med storslagna utsikter över Liljeholmsviken.

Skriver på: en mycket blodig och misantropisk novell som förmodligen passar mitt lynne.

Och vet: att det snart blir bättre.

Spelar: tennis i Ängby, åtminstone på prov, för att det är en sådan snygg och stilig sport, och för att Tennisspelarna en sådan trevlig bok, och för rytmen bör kunna vara terapeutisk.

Ser, med stort nöje: Stand-up med John Oliver på SVT Play.

Inleder: min sommar som biografmaskinist, på ett nyöppnat Grand med en massa nervkrävande strul - automatik som låser sig, reklamprojektorer som strejkar, spotlights som spökar - men tack vare vädret, lyckligtvis inte med så många besökare.

Visar: annars en hel del bra grejer - enligt biografens tidningsannons (beispielsweise) Det vita bordet klockan 20.15 i kväll.

Antar: att det är Evert Lundquists målning de menar?

Tycker: det är en rätt vacker tavla.