Lägesrapport (6)

Läser: Klas Östergrens Gentlemen, och förbluffas över att den inte alls är som jag av någon anledning föreställt mig. Vad jag föreställt mig var ett slags blanding mellan en kriminalroman och en samhällsroman med pretentiösa intentioner, lite Jan Guillou möter Jens Lapidus, en betongfågel som härmar flygning. Fråga mig inte varifrån jag fått det intrycket. För på riktigt är det ju en sällsynt spänstig roman, en kusin till allt det som jag älskar med Jan Kjaerstad (minus allt det joller som jag också lärt mig hata) injecerat med en rejäl dos av Bukowski. Mästerligt! Vilket jag nu alltså utbrister 28 år senare än resten av världen. Men bättre är väl sent än aldrig.

Målar: Mordlystna aborrar och barrträd.

Lyssnar på: Sommarpratarna i P1.

Äter: Pizza och saltlakrits.

Ser på bio: Liknande skräp.

Dricker: Punsch med guldkrage av konjak, för att fira att jag förmodligen ska byta mitt gamla urvuxna skal i Danderyd mot en vindssnäcka i Bromma, med trägolv och frilagda bjälkar. Där man kan sitta under takfönstren och lyssna på regnet, med en kopp te i knäet, eller något annat lämpligt. Och bli sambo! Och det därtill med en man som inte bara är stilig, rolig, romantisk och allmänt begåvad, utan även karl nog att kunna gråta en par skvättar under Sex and the City.

Klipper: De blonda testarna ur mitt eget hår och sparar en massa pengar.

Köper istället: Hemliga presenter.

Di Ranelid

Åh, men det är ju Björn Ranelid som sommarpratar! Vad mysigt.

Finkulturens egen Tomas Di Leva.

Förlåt att jag svär

Som så många andra skrev jag just ett långt, svärande inlägg med anledning av det idiotiska förslaget från Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning, att (bland annat) registrera bloggare. För det första är idéen i sig på samma gång pueril som senil, för det andra i princip ogenomförbar - för hur ska en myndighet någonsin kunna kontrollera att alla åsikter, som vädras på vårt världsvida nät, går att knyta till identifierbar person?

När jag sedan vill gå tillbaka till källan och se hur förslaget verkligen är formulerat, lär jag mig att texten ännu inte är offentliggjord. Allt som finns är pressmeddelandet, som mest består av generella åsikter i högtravande, agitatiorisk ton.

Även om känslan dåligt aprilskämt hänger kvar (kan folk verkligen vara så här dumma i huvudet på riktigt?) stillar jag mig därför i ansatsen. Och istället för att svära i försvar för min egen anonyma yttrandefrihet, fräser jag indignerat över EU:s offentlighetsprinciper.

För lika mycket som det borde få fortsätta vara tillåtet för vem som helst att under pseudonym tycka bu eller bä om höstens nyanser på läppstift (och för vem som helst att fortsätta tycka olika och ge uttryck för det i en kommentar), så borde det vara otillåtet för eu-parlamentariker att i skymundan formulera underlag för beslut som konkret kommer att diktera villkoren för ditt och mitt liv.

Till skillnad från svamlet om de alltmer nätförorenande bloggarna (har nätet någonsin varit rent?) har politikerna här alltså en verkligt viktig demokratisk fråga att genast sätta tänderna i.

Mitt eget anonyma utskottsförslag är att de gör det på en gång.

In the city

Sista dagen på semestern och jag driver runt genom city på cykel, funderar på vad jag ska göra med min tid. Det är sommar, det är tyst (på något alldeles säreget sommarsätt som inte har med ljudnivåer att göra) och jag har dagen helt för mig själv. Jag kastar några slöa blickar åt realisationernas håll. Men solidariskt nog har mitt begär alltid anpassat sig efter plånboken. Så jag drar vidare. Jag behöver ingenting. Jag trampar hem och googlar gallerier istället. Min chef ringer och säger att de dubbelbemannar på bion nu för filmen om sexet och the city. Jag skriver upp mig för en extra kväll, försöker sen ge mig hän åt det långsamma livet igen, slår upp tv-bilagan och skummar eftermiddagsförströelsen i reklamkanalerna. Tankarna vandrar till en annan sommar.

År 2000 satt jag hemma och skrev hela sommarlovet. Jag var pank, ensam och olycklig. Men disciplin hade jag. Jag gick upp tidigt (vilket inte var svårt eftersom jag aldrig gjorde något sent om kvällarna) skrev ett utkast till ett kort kapitel, åkte sedan in till stan och tog en lång promenad, handlade någon förnödenhet och åkte sedan hem igen för att läsa igenom det jag fått ur mig på morgonen. Allt som oftast tog jag små pauser eller satt framför teven och skrev. Högtidsstunden var en halvtimme på mitten av eftermiddagen. Då var det Caroline in the City.

Serien är en av de där halvtimmeslånga sitcomsen som stjäl ens hjärta utan att man riktigt kan motivera det ens inför sig själv. En flamsig serietecknerska och hennes triviala kärleksbeskymmer ihop med en nördig konstnärstyp i glasögon och alltför stora kavajer. Jag slukade avsnitten som hallonbakelser och även sedan de tu fått varandra och serien försvann, har jag fortsatt sakna den varje sysslolös sommardag i stan.

Kanske finns den som billig box någonstans?

Baske mig, jag ska faktiskt kika efter!

Som sig bör

Röda hus, gröna träd, blå himmel och en katt.

En humla.

Jordgubbstårta med rabarberfyllning.

Stämningar

Igår: The Happening. Några tjejer i salongens bakre halva började till slut fnittra på helt fel ställen. Det hade kunnat vara omåttligt irriterande. Nu tyckte jag att reaktionen var helt i sin ordning. Shame-alan. Vilken pekoral.

Idag: Måleri. Som befarat har jag svårt att komma i stämning när motivet inte innefattar en levande, mer eller mindre mänsklig varelse att relatera till. Fiskar faller liksom utanför den kategorin, även om de har ögon. Men jag kluddar på.

Ikväll: Mer film. Skulle ha varit Parkteaterns Jaques Brel i Vinterviken och idyllisk picknick därtill. Men med tanke på åskvädret som just drog förbi (Parkteaterns egen vädertjänst till trots "kl 15.00: Nederbörd: 0 mm") är det kanske klokast att skjuta på det till en annan dag.

Vem ska man tro på när?

Tittar på Riksdagens direktsända debatt. Nästa programpunkt: FRA-lagen.

Boken The Surrendered Wife - där kvinnor uppmanas att backa för sina mäns auktoritet, lära sig hålla tyst och låta honom bestämma över allt från ekonomi til vilken färg hos ska ha på håret - har blivit något av en försäljningssuccé världen över.

Och i USA tampas samtidigt evolutionisterna (förbluffat, kan jag tro) med de alltfler anhängarna av kreationismen.

I Litauen (låter mig en där bosatt bekant få veta) anordnas pro-choice konserter i ett försök att värna den tydligen allvarsamt hotade aborträtten, samtidigt som politikerna jobbar för att enbart hetrosexuella, gifta par ska räknas som familjer. Ensamstående med barn är inte en familj och ska sålunda få mindre bidrag.

Ibland undrar man.

Vart är världen på väg?

Källor

Målningen började som text.

I den av de tre noveller som ska ingå i en samling och som hittills är klar är jag-karaktären konstnär och finner en tillflykt i sitt måleri. Till skillnad från sin upphovsman målar hon emellertid landskap, närmare bestämt expressionistiska landskap som återspeglar hennes inre liv, medan jag själv upprepade gånger funnit att jag tröttnar på "obefolkade" målningar. Jag behöver en karaktär att identifiera mig med eller förhålla mig till, helst ett ansikte, i nödfall åtminstone en kroppshållning, varvid målandet blir till en slags dans, eller ett kroppsspråk överfört till linneduk. Men medan jag beskrev just den här målningen i ord blev jag samtidigt så förtjust i den att jag sedan dess fantiserat om att få se den med egna ögon, och inte bara i fantasin.

Nu har jag just skissat upp den och lagt det första lagret med färg. Det här är alltid en sådan tråkig fas. Skissen är alltid snyggare och mer livfull än detta tekniskt smarta, men platt förenklade ifyllandet av färger. Det ser ut som en teckning av ett föredömligt noggrant men ytterligt talanglöst barn. Det saknar själ och det saknar rörelse. Jag får klamra mig fast vid den inspirerande ursprungstanken för att inte förlora intresset för den trista fyrkanten framför mig.

I mitt huvud, såsom jag lät novell-figuren måla tavlan, är den en bild av ett sinistert landskap, ett övergivet kalkbrott där gruvkratern fyllts med iskallt vatten varöver industribetongen tornar upp sig, öde och farligt förfallen. Byggnaden dominerar höjden likväl som djupet och under ytan av det ogästvänliga vattnet simmar ett stim av tröga sötvattensfiskar. Jag vill att betraktaren ska fastna inför denna vy, liksom man kan fastna vid randen av ett stup, med bultande hjärta och en skrämmande blandning av känslor. Det mörka huset som lockar trots att man vet att det säkert är oförnuftigt att vistas där - man kommer skära sig på de blottade armeringsjärnen, förlora fotfästet och ramla ner genom öppningen i golvet, slå huvudet i en bjälke på vägen och dö. Ändå kan man inte låta bli att gå närmare. Och fiskarna som simmar i sin liknöjda ring, är vackra men sänder en isande kåre nedför ens rygg. Man vill inte hamna i vattnet där man skulle känna dem stryka sig emot en, kanske rent av slå till och gå till attack. Ja, varför simmar de egentligen i en sådan meningslös cirkel? Vad är det egentligen de väntar på?

Förlagan till kalkbrottet står i verkligheten på Gotlands östkust, i en skog av vinande vindkraftverk. I målningen är det mycket stiliserat. Exakt hur det kommer se ut när det är klart, vet jag inte heller själv. Det är väl det som gör det så spännande.

Takhöjd

Vaknar nervös.

I förhoppning om att snart bli sambo har jag annonserat ut min lägenhet för byte. Igår fick vi krok på en vindlande takvåning i ett litet hyreshus i Bromma. Med huvudet fullt av ögonmått försöker jag nu möblera denna presumtiva lya i fantasin. Jag tar ytorna som jag minns dem, placerar våra saker på dem och skapar så en tredimensionell vridmodell som jag ängsligt och mycket inkännande vandrar runt inuti. Trivs jag här? Trivs vi?

Den stora frågan: Är det bohemiskt intagande med snedtak, fönsternischer och frilagda bjälkar? Eller är stället bara en förvriden kub, helt omöjlig att hantera? Var ska jag exempelvis göra av min garderob? Var kan jag hänga min sydafrikanska vägskylt? Eller spänna upp stafliet? Och mest brännande av allt: Var får jag plats för alla mina böcker?

Tidigt på morgonen är jag uppe, kokar hälsogröt och läser DN. Fastnar så i artikeln av Nina Björk, om begär kontra behov, och lugnas för en stund av tanken på att saker inte är viktiga.

Ja, vad är egentligen behov i mina trånande bostadsdrömmar? Vad är rimliga krav? Och vad kan förkastas som fåfänga begär?

Behov: Värme, vatten, elektricitet. Frisk luft. En ytterdörr att låsa så att inte rövarna kommer in. Allt för en kostnad som inte inkräktar för mycket på baslivskassan.

Rimliga krav: Två rum och en plats att laga mat. Hyfsade förbindelser med resten av världen. En spontan känsla av hemtrivsel. Arbetsro. Allt för en kostnad som inte helt utesluter existensen av en kläd-, nöjes- och resekassa.

Fåfänga begär: Centralläge, alternativt en hipp förort vars namn får andra att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat. Trägolv. En vacker utsikt. Ett coolt kök som får besökare att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat. En orginell inredning som ger hemmet en känsla av konstärligt frisinne utan att för den skull gå över styr och bli kulturkoftigt och flummjönsigt. En medveten brist på statusprylar som metod för att uppnå en annan, förment "högre" status. Allt för en kostnad som samtidigt inte inkräktar nämnvärt på mode-, nöjes- och resekassan; detta så att jag, på samma gång som jag bor läckert, kan svassa runt i coola kläder, gå på coola konsterter och besöka coola städer, vars omnämnande får människorna omkring mig att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat.

Men under vilken katagori sorteras egentligen raka väggar?

Vi ska dit igen i morgon, mäta bättre och fundera. Då får jag kanske också ro för tanken som fladdrar nu som en fågel under taknock, från bjälke till bjälke utan att hitta varken fram eller ut. Och till dess ska jag, där jag fortfarande sitter i mitt gamla vanliga hem på 23 kvadrat, med raka väggar, skissa på en ny målning.

Grön bock - grönt är skönt

150 handskrivna A5-sidor.

Efter en vinter och en vår av idel frustrationer, halvdassiga ursäkter och en mängd faktiskta förhinder är den aktuella versionen av min "novell" äntligen klar. Det tillåter mig att teckna till en ny, härlig bock i vänstermarginalen på min upptejpade väggplansch: " Den grandiosa planen för allt". Jag skyller fördröjningen på privata glädjeämnen, jobbstress och konstaterad anemi. Att jag till slut kommit i land är dock helt och hållet semesterns förtjänst.

Jag brukar säga att tristess är en nödvändighet för den typen av introvert och mycket koncentrationskrävande kreativitet som skrivande innebär. Ett yttre liv fullt av intryck är roligt och laddar batterierna med ny inspiration, men skadar samtidigt fokus. Ett av huvudsyfterna med min första semestervecka var därför just att bara ta det lugnt, att leva snävt, rensa ut, stanna upp. Som förväntat resulterade detta också i ett flertal dagar av koncentrerat hitta på.

Klart är det inte för den skull. Klart på allvar blir aldrig någonting någonsin. Att just den här novellen faktiskt har varit helt klar en gång tidigare, för ett antal år sedan, hindrar inte ens att den nu, i sin nya version, bara är ungefär trefjärdedels färdig. Nästa steg är att tänka över helheten, infoga några stycken här och där. Och samtidigt ska jag måla en tavla - allt i enlighet med min "grandiosa plan".

I kväll är det dock Åland som kallar. Biograferna ska ut på havet och leva rövare (rent bokstavligt denna gång). Hur kropp och sinne ska klara av att så drastiskt övergå från introvert askes, till superi och discodunka, återstår att se. I värsta fall finner ni mig väl hopkurad i en av livbåtarna på akterdäck, kruslockig och festsminkad, iförd en kortkort silverpaljettklänning (á la Eurovision - men, nota bene, införskaffad ett halvår tidigare) med raggsockor på fötterna och en bok i knäet. Men så illa ska det väl förhoppningsvis inte behöva bli.

Lägesrapport (5)

Vaknar: Utvilad men dåsig i värmen.

Springer: Igen och allt snabbare, i stadig riktning mot Midnattslopp och Bellmanstafett.

"Läste nyss": Kungen av Europa, eller skummade är väl ett riktigare begrepp - jag ögnade mig igenom hela andra hälften och lade den till slut ifrån mig med en lättnadens suck. Vilken skit.

Läser nu: Ett liv av Guy de Maupassant, som jag bland en hel del annat smått och gott fann i lådorna med mammas utrensade böcker. En frisk fläkt av ungdomlig oskuld, i alla fall än så länge.

Betraktar sporadiskt: Diverse fotbollsmatcher.

Dricker inte: Kaffe, svart thé, sockrade juicer, alkohol. Det är sista dagen på min hårdföra hälsovecka och huvudvärken har för länge sedan släppt.

Äter inte: Gifter, raffinerade kolhydrater, animalier. Det är sista dagen på min hårdföra hälsovecka och jag är lätt i kroppen och ren i sinnet, men tycker ändå att det gått för enkelt. Det enda jag försakat, som jag saknat, är glass. Om det var enklare att äta på lokal med mina krav uppfyllda, skulle jag gärna fortsätta hur länge som helst.

Minns apropå detta: En eller annan episod. Jag var vegan i exakt 12 månader för ett antal år sedan. Det var tänkt som ett experiment men startades också som en slumt i och med det att mjölken en vacker dag tog slut och jag vid tillfället var för fattig för att köpa ny. Under det året fick jag svara på allsköns vansinniga frågor. Vissa blev provocerade och undrade om jag slog sönder saker också eftersom jag inte åt kött. Min chef i grönsakshandeln (obeservera grönsakshandeln!), där jag då jobbade, skulle bjuda hem personalen på middag och frågade mig, som ju var lite konstig, om jag åt "kryddor". Nej, ville jag svara, irriterat och uppgivet, kriterierna för min kost är att jag över huvud taget inte äter någonting som smakar gott! En annan gång var jag på restaurang och bad om att få tomatpastan utan ost. Jag fick in fatet täckt av ost och sände ut den igen med den upprepade förklaringen att jag inte åt något som kommit från djur. Till slut kom rätten ut med tomatsåsen o-ostad, men vid sidan av ställde man samtidigt fram en skål med skalade räkor. Som jag kunde ha, som de sa: "Uti fall att". När jag nu berättat att jag inte äter vitt mjöl, animaliska produkter, socker och E-ämnen har flera frågat vad det egentligen finns kvar att äta. Frågan är i sig chockerande. Den avslöjar hur många människor som faktiskt baserar hela sin kost på just vitt mjöl, animaliska produkter, socker och kemikalier. Som kvinnan i det för all del ganska kostextremistiska programmet Du är vad du äter, som blickade ut över ett bord dignande av färska frukter, bönor, nötter, dadlar, fisk, quinoa, fullkorn, grönsaker och annat gott, och som oroligt mumlade att Visst det här ser ju för all del fint och färggrant ut, men var finns egentligen maten?

Nog nu: Om detta!

Skriver: Vidare på samma (om än långa) novell som jag jobbat på det senaste 8 månaderna, och förtvivlar lite över hur improduktiv jag är, men hyser ändå gott hopp om att bli klar med den aktuella versionen redan inom de närmsta dagarna.

Blir sugen på: Skräckfilm,

och ser: Från andra sidan - ännu en spökbesvikelse, som under devisen "ska någonting bli gjort får man väl göra det själv" fått mig att fantisera om att själv ge mig i kast med rysargenren. Jag vill skriva skräck baserad på en benfast, fiktiv logik, och som gärna får vara kryddad med symboliska budskap - något som läsaren kan välja att beakta om han orkar, men som historien samtidigt är spännande nog att klara sig utan.

Ser om: The Queen, och gråter lite över en blomsterbukett.

Är stolt över: Min allre bäste och käraste vän, som just fått jobb på P3!

Ser fram emot: Midsommar i Småland. Och en glass...

Dimmor och jättebin

För någon månad sedan läste jag Stephen Kings handbok Att skriva. För ett par dagar sedan såg jag filmatiseringen av hans berättelse The Mist, som jag läste under min monomaniska Stephen King-period som tidig tonåring. I biosalongen funderade jag på för- och nackdelarna med hans uttalade sätt att skriva.

Själv är han uttryckligen emot att basera historier på en i förhand konstruerad intrig. Han hävdar, och här håller jag ivrigt med honom, att sådana historier i regel blir just konstruerade. De kan möjligen vara berättartekniskt effektiva. Men de kommer aldrig att kännas ärliga, just eftersom de följer en sådan tydlig mall. Verkligheten är betydligt mer plastisk och häpnadsväckande.

Hans egen metod, och det som sätter fart på hans fantasi, är istället att utgå ifrån situationer. Ett plötsligt Tänk om! Som i: Tänk om en vanlig familjefar fick en förbannelse kastad över sig av en uppretad zigenare! Vad skulle hända då? Eller: Tänk om en författare blev tillfångatagen av en psykiskt störd kvinna som älskade hans böcker och tvingade honom att skriva en till! Eller: Tänk om en samling människor blev instängda i ett snabbköp av någon slags mystiskt dimma full av osynliga, blodtörstiga och skräckinjagande varelser! Och utifrån denna situation börjar hans hjärna sedan att skapa en berättelse.

Samtidigt arbetar han med mycket tydliga karaktärer, ungefär som Charles Dickens. Och en berättelse som Dimman blir sålunda något av ett komplicerat parti i schack: En samling rigida pjäser, med sina egna specifika rörelsemönster, kastas in på ett bräde och med en given situation som katalysator sätts allting i rullning. Hur reagerar den förnuftige fadern på monstrens antåg? Hur reagerar träbocken som förlitar sig helt på förnuftet? Hur fungerar den försupna och outbildade? Hur reagerar den goda, vackra flickan? Det annars alltid så hunsade butiksbiträdet? Den fördömande, kristna enstöringen?

Det hela börjar alltså som ett socialt tankeexperiment. Men var slutar det?

Selma Lagerlöf slår huvudet på spiken i den avslutande meningen i Gösta Berlings saga: "Här har fantasins jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur ska de komma in i verklighetens kupa, de få de sannerligen se sig om." Ja för lika enkelt som det är att släppa monsterinsekterna fria, lika svårt är det sen att bli av med dem igen.

(Alla kommer ju inte undan med att helt enkelt kasta jäst på djuren, som Spejon-Jon.)

Vad The Mist diskuterar är hur ett samhälle reagerar på ett mycket påtagligt och skrämmande yttre hot. Det är särskilt intressant för i tider som dessa, och inte minst i USA. För budskapet spelar det då ingen roll exakt i vad hotet består - spöken eller utomjordingar gör i stort det samma. Men för fiktionen skull måste dessa videunder ändå på något sätt förklaras, annars faller korthuset samman, och jag ser framför mig hur King tagit sig för pannan i frustration över den lösning som skulle vara mindre dålig än alla andra.

Utan att avslöja det egentliga slutet vill jag mena att han misslyckades. Och min poäng är att ett sådant misslyckande eventuellt kunnat avstyras om berättaren redan från början, vid sidan av den katalytiska situationen, även haft upplösningen klar för sig. Ja, jag vill dra det så långt som att säga att denna tendens till bristfällig planering är huvudproblemet hos nästan all (i övrigt mycket lyckad) fiktion. Hur många gånger har man inte öppnat en bok och känt att det här börjar bra. Språket gnistrar, tankarna ljungar, karaktärerna andas och blöder. Man sugs med, vill ha mer, kan inte få nog av elden. Men någonstans efter fyra femtedelar falnar det hela och när man slutligen slår igen boken igen är den redan förvandlad till aska.

King har många goda råd att ge. Inte minst när det gäller adverb - adverb är satan! Men vid sidan av hans egna råd ser jag även detta som en utmaning. Många böcker är berömda för sin inledning. Tänk att även få bli berömd för sina slut.

***

Hade en diskussion om The Mist på Boule & Berså, med ett par goda vänner som också just sett filmen. För det första upplyste de mig om att den sista sluttwisten i filmen inte är hämtad ur Kings berättelse. Eftersom jag läste den som tolv-trettonåring hade jag, vilket kanske kan förlåtas mig, glömt bort en hel del detaljer. Så det bör tilläggas.

Vidare munhöggs vi om militärens roll i filmen, och för att kunna fortsätta det resonemanget måste jag avslöja en del väsentliga delar av handlingen, så den som inte vill få sin upplevelse spolierad ombedes sluta läsa nu.

Jag var spontant tveksam till att det skulle varit militären som av misstag råkat slå upp en portal till en annan dimension varifrån monstren formligen vällde in. Jag tyckte det kändes som en nödlösning. Det tycker jag i någon mån fortfarande, men om man fokuserar på vad filmen har att säga om tillståndet i USA idag - med det ständiga hotet utifrån och den samtidigt alltmer fanatiska, bokstavstroende, förföriska och moralhatiska kristna högern - så passar det ju mycket bra att det är militären som varit orsak till att allting gått snett. USA flög ut i världen med sina kanoner laddade med lika delar goda intentioner som en känsla av gudabenådad överlägsenhet. De såg det som sin rätt att styra och ställa på platser där de inte hörde hemma. Fullt övertygade om sin förmåga att tämja monstren. Men se: en dag när de minst anade det, följde monstren istället med dem hem!

Jag vidhåller min ståndpunkt att många bra berättelser faller på det faktum att skaparna inte haft upplösningen klart för sig när de från början släppte fantasierna fria. Men i det här fallet ser jag nu en poäng med den lösning som erbjöds mig, även om den möjligen (och synnerligen i fallet med den skrivna berättelsen - som ju blev till långt tidigare än 2001) är en hemmasnickrad efterhandskonstruktion.

Bokstaven J

Le-jon, spe-jon hopp fallera.

Ur Min ABC-bok

av Marit i 1f

Sediment

Kära lilla mor ska sälja sitt hus och som pensionär slå sina rötter tillbaka i Dalarnas jord. I helgen såg jag till att ha en sista grillfest där i skärgården innan stället ryms ut.

Innan gästerna kom förpassade mamma mig emellertid till förrådet för att rensa bland alla mina gamla leksaker och skolarbeten. Det var dags att en gång för alla bestämma vad som skulle sparas och vad inte.

Försjunken till vaderna i Monchichi-kläder och spelkulor gick jag bärsärk bland sedimenten. Det mesta gick direkt i sopsäcken. Men här och där dök också en pärla upp som fick oss att skratta så vi grät. Exempelvis ett häfte om våren, signerat mig vid 7 års ålder.

Här får ni en sida om vårkänslor.

Och lägg särskilt märke till den läskiga, rödklädda figuren som tycks vilja hugga en lite mindre, vettskrämd figur med kniv.

Kände ni mig inte så gör ni det nu.

Av Marit 7 år