Pausfågel (27) - Almogekultur

Vecka 31 varje år samlas raggarna i Rättvik för att visa upp sina vrålåk för varandra.

Så även 2009.

Jag är inte på plats då. Men jag är på plats nu.

Så för att ändå ge er lite känsla för bygden bjuder jag på ett reportage som SVT:s Packat och klart gjorde om Classic Car Week 2006.

Mitt kreativa rum

Det var den här bilden jag deltog med på Kultival. Den överväxta banvallen i Eriksdal. En bottenlös grotta, helt utan stängsel och varningsskyltar.

I mitt tycke Stockholms mest osvenska plats.

Som jag någon gång förklarade för en gapskrattande hotellägare i Kapstaden:

"In Sweden, we are not allowed to hurt ourselves."

Här lämnas vi för en gångs skull ensamma med vårt eget goda omdöme. Hur exotiskt och befriande är inte det? (Läs mer här.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 19)

Medan jag sitter i Dalarna och äter analoga, förhoppningsvis hembakade, tunnbröd med messmör, rullar tunnelbanetävlingen på som vanligt här i det virtuella.

Nu är det bara en tävling kvar innan multitävlingen nästa vecka när ni kan håva in hela 10 poäng var, om ni bara har huvudet på skaft.

Men även ett eller två poäng kan vara det som avgör i slutet.

Så samla er nu för att ta er an följande bild. På vilken tunnelbanestation hittar man det här verket?

Lämnar Stockholm med en påminnelse

När ni läser detta sitter jag på en buss på väg mot mödernet i norr.

Mödernet har ännu inte till fullo insett intranätets välsignelser och lever sålunda ett praktiskt och hederligt liv i det analoga. Så tvingas även jag leva i verkligheten den kommande veckan.

Ni får hålla till godo med tidsinställda inlägg så länge.

Idag påminner jag exempelvis om tillställningen Kultival på Impro & Co, Hagagatan 42. Den kostar bara 30 pix och det blir mycket kultur per krona.

Jag deltar själv med ett fotografi där. I jämförelse med övriga programpunkter är detta mellertid en skvätt i Mississippi. Klicka bara på länken ovan så får ni se.

Sidospår i sanden

Terra Nullius väckte förövrigt också min nyfikenhet för Australiensisk konst.

Enligt Sven Lindqvist är det just som konstnärer kontinentens förtryckta folk kunnat väcka internationellt intresse, inte bara som utrotningshotade kuriositeter, utan även i makt av sitt eget personliga uttryck.

Lite krasst frågar jag mig förvisso om inte just det kuriösa spelar en roll även här. På en mättad marknad letar man ständigt efter det annorlunda.

Det är dessutom fortfarande de rika, vita som bestämmer vad som är fint och fult, vad som är klotter och vad som är konst.

Och hur mycket av den ekonomiska framgången når egentligen konstnärerna själva?

En artikel i The Sydney Morning Herald (från 2003) belyser problematiken och tar Johnny Warangkula Tjupurrula som exempel.

1973 sålde han sitt verk Water Dreaming ay Kalipinypa för 150 dollar. 1997 såldes detta på Sotheby’s för 210.000 dollar, tre år senare hade priset mer än fördubblas. Samma sak skedde med flera av hans verk. Men konstnären själv dog fattig i februari 2001.

Jag får väl bara hoppas att jag själv har bättre tur.

(Här är en länk till Aboriginal Fine Arts Gallery- där bland andra Tjupurrula finns representerad.)

Någon annans land

Att läsa En kortfattad historik över nästan allting var att villigt låta allmänbildas och samtidigt skratta uppsluppet åt den rara enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän, som lade fantasifulla pussel med fossilerade benrester och försökte förklara bergkedjornas existens(det lilla vi vet om världen i dag tycks ju självklart så här i efterhand).

Att läsa Terra Nullius: en resa genom ingens land (2005) är att tvehågset låta sig allmänbildas och samtidigt känna hjärtat dras ihop i vred förtvivlan över den mordiska enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän. Som överallt annars lyckades ju den vita mannen under sitt intåg i Australien förringa, förskingra och i många fall förinta de människor som redan levde där. Det är en skildring av systematiserad rasism i dess värsta form, ofta i kombination med kvinnohat, och gång på gång vill man resa tillbaka i tiden och puckla skiten ur de känslokalla vildar som förslavade, våldtog och mördade öknens släkttrogna barn, kvinnor och män.

Men tidsresor existerar (åtminstone för oss människor, åtminstone vad vi vet) än så länge bara i fiktionens värld. Och den fråga Sven Lindqvist ställer sig, och oss, är därför om kollektiv skuld kan gå i arv och vad vi som dragit (och ännu drar) sådan nytta av andras folks lidande i så fall bör göra för att sona vårt brott.

Frågan är ständigt angelägen och Lindqvist ställer den lika stilfullt som vanligt. Skulle jag ändå kritisera hans cyniska redogörelse av hur den vita mannen sökt kartlägga aboriginernas liv och kultur utan att egentligen närma sig källan, så är det väl att det svarta folkets röst faktiskt ropar i sin frånvaro även här. Intervjuer har gjorts med ett fåtal vita nyckelpersoner. Resten är hämtat ur skriftliga källor, varav också där ett fåtal är skrivna av ursprungsbefolkningen.

Jag inser att de vita källorna är betydligt fler och mer lättillgängliga. Men ett eller annat personligt möte hade inte skadat texten. Lindqvist är ju ändå där.

I Terra Nullius vilar istället närvaron hos det landskap Lindqvist färdats igenom. Men så är det ju å andra sidan också marken som gett boken dess namn.

Rätt svar (deltävling 18): Zinkensdamm!

Och grattis Yavie som denna gång var först att gissa rätt. Bra jobbat! Zinkensdamm ligger ju mitt på Söder men är ändå inte någon vidare centralpunkt (annat än för stadens bandyspelare). Sent på kvällen en gång varje augusti är här dock ett imponerande myller av människor. Då går startskottet för Midnattsloppet och löparna rinner nedför Ringvägen likt en guppande älv, för att något senare också gå i mål just här, fast då på Hornsgatan.

Vad beträffar tunnelbanekonsten var det emellertid inte bandyklubban eller löpskon som fick stå modell när stationen från 1964 skulle få nya utsmyckningar 2003, utan istället vårt vanligaste pappersformat, A4-arket.

Vi hittar den välkända formen dels i golvet under spärrarna. Men också på lutbänken utanför entrén och på fondväggen i klinker nere på plattformen. Murväggen vid entrén har också utskurna former av klinkermaterial i nio olika färger.

Konstnären bakom detta heter John Stenborg (född 1957, om inte ratsit lurar mig). Han är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har under flera år undervisat vid Konstskolan Idun Lovén och vid Gerlesborgsskolan. Bland hans andra, mer ärofyllda uppdrag, kan nämnas utformandet av Nobelprisdiplomet till JMG Le Clézio, 2008.

Här på Zinkensdamm har Stenborg även målat de två fondväggarna på plattformen mot Ropsten/Mörby centrum. Detta invigdes redan 1991 och vid tillfället hade han sällskap av Göran T. Karlsson som gjorde en motsvarande utsmyckning på fondväggarna mot Fruängen/Norsborg.

Målningarna är, enligt plakatet, avsedda att "markera stationens avslutning och bromsa oändligheten i kakelsättningens mönster". Min tolkning av detta är att Stenborg velat få det geometriska att liksom upplösas i ett abstrakt flimmer i var sin ände av sin plattform, medan Karlsson tvärt om tagit fäste på den slutgiltiga kollisionen, resans slut och en annan resas början, mötet mellan två människor - kyssen.

Göran T. Karlsson (född 1954 - också en trolig ratsitgissning) är målare och fotograf, utbildad på Kungliga Konsthögskolan och numera lärare i teckning och måleri vid Nyckelviksskolan i Stockholm. Han skapar även digitalt bearbetade verk. Även han har bland annat formgett en utmärkelse, bronsplaketten Stadsmiljöpriset, som 2002 delades ut av Solna stad.

Bäst på stationen tycker jag emellertid är verket Väderlekar från 2007, som består av en serie färgglada oljemålningar på duk, upphängda på reklamplats längsmed spårväggarna. Dessa är en del av den pågående satsningen med tillfällig, och regelbunden utbytt, konst på vissa stationer runt Stockholm. Skaparen Thomas Henriksson (född 1964) tillhör det något yngre garde av konstnärer som insett vikten av en egen hemsida. Gott så!

Hans himmel får också avsluta dagens föreläsning. På onsdag kör vi vidare igen.

Terra Nullius

På allmänningen bakom vårt hus, ensam med Sven Lindqvist.

Som bär?

Jag är alltså helt insnöad på detta nu, men ärligt talat:

Är inte Björn Ranelid lite lik Paulie "Walnuts" Gualtieri?

Inte alls vägs ände!

Nu har jag tjatat om The Sopranos flera gånger den senaste veckan, och så nås jag ändå först idag av nyheten att världens bästa gangsterepos inte alls tar slut till de abrupt avbrutna tonerna av The Journeys "Don't stop believing", utan tvärt om får en uppklarande (alternativt omtolkande) fortsättning som film. Och inte bara en gång heller, utan två!

Avslöjandet gör mig både exalterad och skräckslagen.

För lika gärna som filmerna kan bjuda på ytterligare fyra timmars högkvalitativ njutning, kan de ju råka förse en annars mästerlig serie med en tung, slapp och i anatomiskt onödig svans av pengagnidig produktmjölkning.

Jag trodde jag såg sista scenen i morse. Lättnad och vemod. Nu måste jag ha ångest i flera år innan jag vet med säkerhet hur allting slutar.

Herregud, Tony!

Hur i all sin dar ska jag stå ut!?

Pausfågel (26) - Vägs ände

Så var det över.

Utkastat

Handskriften till novell nummer tre färdig.

36, hastigt nedkrafsade, mer eller mindre otydbara, i princip värdelösa, A5-sidor.

En ungefärlig tanke slarvigt fästad på papper.

Nu börjar det verkliga arbetet.

Inte mer med det

Läste ut Theres för ett par dagar sedan.

Den var bra.

Någon vidlyftigare tanke kommer inte för mig.

Som Jonas Thente konstaterade i sin blogg tidigare i vår, ibland finns liksom inget att mer att säga.

Sjätte säsongen

Efter en lång, till synes förgäves, väntan på att Warner skulle släppa greppet om snålheten och ge ut hela sjätte säsongen i en enda låda, snubblade vi över de två sista boxarna till ett oemotståndligt andrahandspris.

Jag borde avnjuta dem i små portioner. Men det är som med en drog. Man måste välja allt eller inget.

I flera dagar har jag knappt gjort något annat med min överskottstid än matat sensorerna med italiensk-amerikansk brottslighet och familjedramatik.

Först när avsnitten är slut, bryts väl förtrollningen och släpper mig fri.

Jag är så illa däran att jag nästan längtar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 18)

Nu har jag bestämt mig.

Tävling nummer 20 blir en multitävling, där sju olika konstverk presenteras, och då gäller det att gissa stationer för glatta livet. Det spelar heller ingen roll vem som gissar rätt först. Det gäller bara att gissa bäst. Har man alla rätt får man nämligen, utöver ett poäng per rätt svar, även tre sköna bonuspoäng.

Att jag förvarnar om detta redan ett par veckor i förväg, är för att ni inte ska känna er överrumplade sedan. Men nu fokuserar vi återigen på nuet.

Och idag sjunger vi det hålslagna A4-papprets lov.

På vilken tunnelbanestation ser golvet i biljetthallen ut så här?

Sans och vett?

Igår fortsatte jag i min målmedvetna strävan att försöka förstå tjusningen med Star Trek. Denna gång genom att se den fjärde filmen i ordningen, The Voyage Home från 1986, den av filmerna som också lär älskas mest av anhängarna (åtminstone innan de fick se J.J. Abrams bidrag till det det ständigt växande eposet).

Jag fann till min förvåning att det var en propagandafilm mot valfiske.

-Men det ska ju vara lite dåligt, sa min bisittare. Det är det som är charmen.

Jag känner mig ändå förvirrad. Vore det härmed på sin plats att revidera hela mitt tidigare inlägg, det där om sans och vett? Finns det Star Trek jag föreställer mig enbart i mitt eget huvud?

När serierna går i repris på nytt (eller jag kommer över dem på med moderna vägar) ska jag lustitta på dem från a till ö, om så bara för att få svar på den frågan.

(Jag känner mig lite som en gammal tant som helhjärtat men rådvill försöker förstå sina barnbarns interna humor, i övertygelsen att där ju måste finnas något verkligt roligt att utvinna, trots att det möjligen inte alls gör det.)

Om däremot The Voyage Home ska vara den bästa av filmerna lämnar jag helst de övriga (åtta ännu osedda) därhän. Tanken på att just knölvalar skulle har sina egna intergalaktiska, ytterst högteknologiska skyddsandar är faktiskt lite för svår att smälta, till och med för en godhjärtad (och allmänt valälskande) gammal tant.

Den stora, rosa hjärntvätten

DN. frågar sig, efter en genomgång av några nutida ungdomsböcker riktade till flickor, vad unga kvinnor egentligen skolas till.

Svaret tycks deprimerande nog bli det samma gamla vanliga: att sätta den romantiska kärleken och utseendet främst.

Denna ödesdigra romantiska hjärntvättning!

Hårdraget (min version):

Efter ett sexuellt möte är kvinnan genast dömd att tvångsmässigt återvända till den episoden, att peppra den med romantiska innebörder och drömma om den stora kärleken.

En man lämnar mötet fri att genast börja fantisera om nästa erövring

Hans egenvärde har, genom den tillfälliga bekräftelsen, redan stärkts. Han rätar på ryggen.

Hennes är avhängigt av att mannen kommer tillbaka.

Någonstans under allt rosa fluff hörs en mufflad men förtvivlad bön: Befria oss från de där smäktande gallren i våra hjärnor!

Det tar alldeles för mycket på krafterna, att ständigt leva lyckliga i alla sina dagar.

Rätt svar (deltävling 17): Ängbyplan!

Och det var det ingen som visste. Även om ni någon gång gått av tåget vid den här stationen är det heller inte säkert att ni skulle lagt märke till konsten där.

För ett stressat sinne förvandlas lätt till ett randigt mönster i ögonvrån, något svart-vitt-rött på trapphusväggarna, något slags myllriga kakellöpare med olika orientaliska schabloner.

Stannar man upp och går närmare upptäcker man emellertid att de där mönstren inte alls är samma stiliserade liljor och lotusblommor som på farmors gamla tapet, utan ålderdomliga fotografier, tagna från vykort och veckotidningar, spegelvända åt flera håll och sedan upprepade så många gånger att detaljerna uppslukas av regelbundenheten.

Idén är smått genialisk. Jag skulle gärna haft ett sådant här kakel någonstans hemma.

Nu får jag istället nöja mig med att titta på min närmsta tunnelbanestation här ute i Bromma (som invigdes 1952, konsten tillkom 1994). I julas fick jag också äran att dricka snaps ur konstnärens Åsa Lindström (född 1956) specialdesignade glas från Rörstrand.

Att arbeta utifrån redan befintliga bilder för att skapa stilrena och humoristiska mönster är något av Åsa Lindströms signum.

Hon har en lång rad utställningar bakom sig och förutom kaklet på Ängbyplans tunnelbanestation har hon också bidragit med utsmyckningar i köket på Grand Hotell Stockholm, Karolinska institutet Studenternas Hus och Svenska Dagbladets foajé.

***

Inför en tidigare deltävling citerade jag förresten Barbro Lindgrens ungdoms- (skrev nästan ungdums!) bok Bladen brinner.

Genom kulturförvaltningens satsning "Det litterära Stockholm", som sedan 1992 satt upp små skyltar över hela stan med citat ur olika skönlitterära verk, har jag nu insett att det är här i Ängby boken utspelar sig. Så vet ni det också, av bara farten.

En sådan vacker dront

För att ha något nytt att läsa efter Dumskallarnas sammansvärjning tog jag med mig presentkortet vi fick med posten när vi flyttade till Bromma och for omvägen via Äppelviken för att byta det mot en bok.

Redan namnet Äppelviken skvallrar om samhällets pitoreska karaktär, och den lokala bokhandeln gör onekligen sitt till för att späda på gemytet. Så här önskar man ju att alla små bokhandlar kunde se ut för evigt.

Efter att ha tvekat länge och väl bland det begränsade men ändå väl avvägda utbudet av pocketböcker föll valet på Steve Sam-Sandbergs Theres. Trots rabattchecken på 50 riksdaler återstod det att punga ut 25 kronor innan den blev min.

Finns det då fortfarande människor som kan tänka sig att betala 75 kronor för en bok som finns för 39 kronor fraktfritt på nätet? Förmodligen inte länge till.

Att överräcka den lilla slanten till kassörskan kändes därför lika vemodigt som att mata ett sävligt och vackert men hopplöst utrotningshotat djur med kaksmulor.

När jag gick tog jag också en bild på stället. Passade på, så att säga, medans tid var.

De förnuftigas sammansvärjning

"När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom"

Detta citat av Jonathan Swift pryder titelsidan i Dumskallarnas sammansvärjning.

Bokens huvudperson, Ignatius J. Reilly, skulle mer än gärna se detta som förklaring till alla sina egna katastrofala misslyckanden. Samtidigt fann väl hans jämnårige skapare en bitter tröst i samma ord.

För John Kennedy Toole lyckades själv aldrig få sin roman publicerad. Han tog sitt liv 1969, vid 32 års ålder, deprimerad av bristen på erkännande. Elva år senare var det istället hans mamma som lyckades få en förläggare intresserad av den knappt läsbara handskriften sonen lämnat efter sig. 1981 belönades verket med Pulitzerpriset för främsta amerikanska roman.

Denna bakgrund är en fantastisk historia. När man läser den vill man ju inte annat än att det där manuset, som med sådan nöd och näppe undgick förgängelsen, verkligen ska varit ett missförstått mästerverk. Kanske vill man det så hett att man till och med intalar sig att det är sant, och av bara farten belönar med en prestigefull utmärkelse? Jag vet inte.

Vi älskar alla historier om människor som aldrig gav upp, som trotsade sina antagonister och firade stora triumfer i slutet (om än, i detta fall, postumt). Vi ser det väl som ett argument för att själva inte ge upp våra vanvettiga drömmar. Historier som dessa har lärt oss att vi också kommer segra till slut, hur mörkt det än ser ut för tillfället. Se bara på Askungen.

Efter att ha läst Tooles livsverk förvandlas emellertid den hoppingivande historien lika mycket till en tragisk påminnelse om att inte alla drömmar är värda att bevara. Om hela världen motarbetar dig är det kanske inte världen utan dig själv det är fel på.

Att som svar på den insikten krossa din moders hjärta genom att begå självmord är i alla lägen onödigt drastisk åtgärd. Men kanske bör du se dig om efter nya drömmar. Eller åtminstone lyssna på kritiken och se över dina gamla.

Bakåt, inåt, nedåt

Idag lånade jag en bättre kamera och tog tunnelbanan till min barndom.

Målet var att hitta en bild till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" på multifesten Kultival. Frågan som ska besvara med den bilden är: Var finner du din inspiration?

Jag har aldrig tidigare funderat så noga på detta.

Jag tror att det handlar om känslor.

Som upplevelsen av att oväntat befinna sig strax utanför upptrampade vägar, att råka ta ett steg åt sidan (faktiskt eller bildligt) och plötsligt se allt som för första gången. Att för en kort stund återfå hoppet om att det ännu finns ett par tankar kvar där ute som ingen annan redan tänkt förut. Friheten i insikten att man inte ha något kvar att förlora, att allt man varit rädd för till slut slagit in och det därför inte finns något att frukta. Uppvaknanden. En berusande känsla av nu.

I dag är ju det mesta på Södermalm hemvant och uttjatat. Knivsöder har sedan länge begravts under drivor av Monki-toppar, fyllda crèpes och märkessneakers. Men än finns några platser kvar av min barndoms yttre rymder som sofo-kidsen inte tagit över.

En finns under broarna vid Eriksdal.

Mellan Clarion Hotel, det högmoderna inomhusbadet, det inte fullt så moderna utomhusbadet, badmintonhallen och de gemytliga kolonilotterna, ligger ett övergivet tågspår och rostar. I ena änden löper det ut på Norra Hammarbyhamnen och följer promenadstråket hela vägen bort till Stadsgårdskajen. I andra änden försvinner det, mellan två murar av kompakt grönska, rakt in i ett kolsvart hål.

Mitt hjärta slog hårdare ju närmare jag kom. För vart steg jag tog kastade jag två blickar över axeln. Inte en människa. Tio meter från den delvis avskärmade tunnelmynningen vägrade mina fötter att gå vidare. Träden prunkade, solen sken från klarblå himmel, fjärilarna fladdrade och ändå var jag rädd.

Då visste jag att jag var framme.

***

(Bilden ovan togs idag på samma plats. Det är dock inte den som ska vara med på Kultival.)

En tragisk historia

Nya novellen utspelar sig på en semesterort i osedvanligt tragiskt skick, en miljö som emellertid fungerar alldeles utmärkt som bakgrund för själva historien.

Än har jag inte klottrat ner mer än ett tiotal sidor för hand i ett A5-block, men jag tror att det kan bli riktigt bra, förutsatt att jag bara hittar rätt i tonen.

Jag siktar i det här fallet på något i stil med novellsamlingen Babians ordkarga tragikomik. Men eftersom jag alltid och oavsiktligt härmar de författare jag för tillfället läser (just som jag automatiskt härmar folks dialekter) påminner det hela just nu mer om de vindlande ordvävarna i Dumskallarnas sammansvärjning.

Jag kan bara hoppas att det snart går över.

Till min egen förvåning har jag förresten redan nått halvvägs i John Kennedy Tooles dräpande roman. Lyckligtvis blir den betydligt mindre outhärdlig så snart dialogen (och tjatet om huvudpersonens strejkande magmun) tillåts stå tillbaka för mer berättande text. Kanske kan jag lägga den, och därmed dess pytsfyndiga stil, till handlingarna redan under helgen.

Konst i väntan

Nu hänger fyra av mina målningar i väntrummet (eller snarare i den redan rätt överbelamrade lilla hallen) på City Sjukgymnastik på Skeppargatan 56 i Stockholm, allt på initiativ av föreståndarinnan själv.

För ska patienterna ändå vila ögonen på något i väntan på elchocker, träningsprogram och akupunktur kan de ju lika gärna titta på min konst, som på något annat.

Och ska min konst ändå förvaras någonstans i väntan på en eventuell köpare, är det ju lika bra att den hänger någonstans och blir sedd, som att den står undanstuvad bakom hyllorna i vårt vardagsrum, till glädje för ingen utom dammråttorna.

Skulle några av er dessutom behöva bli knakade raka, värmebehandlade eller stungna med nålar, kan ni ju lika gärna gå dit där mina tavlor på samma gång förgyller er väntan.

Ni kan köpa franska stödstrumpor där också. Och parfymerad tvål inslagen i blommigt papper. Men det där lägger inte jag mig i.

I min handväska idag

En hammare.

Ett vitt, pärlbestrött visitkortsfodral i form av en katt.

Ett anteckningsblock med de första handskrivna sidorna av en ny novell.

Tio medelstora spikar.

En äppelkaka (hembakad).

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 17)

Somliga tror inte längre att det är någon idé att gissa i deltävlingarna. De menar att de ju ändå aldrig kommer hinna ikapp ledarna och kunna ro hem det hemliga priset.

Trots att vi inte ens nått halvvägs på vår långa resa (det lutar åt sammanlagt ca 40 deltävlingar - ska man göra något, ska man göra det ordentligt), och loppet ingalunda bör betraktas som kört, kan jag i någon mån förstå deras modstulenhet.

För att motivera mina kära deltagare, vill jag idag därför avslöja att jag filar på formerna för ett par spännande jokertävlingar, tävlingar med chans på upp emot ett tiotal poäng för varje deltagare i ett enda svep, vilket eventuellt kan skaka om en del i poängtabellen (eller, för all del, ytterligare befästa rådande trend).

Hur som helst kommer det innebära viktiga pinnar. Så pass på!

Men först och främst ska vi ju koncentrar oss på denna veckas tävling. Den här gången har ni dessutom två bilder att begrunda (den ena är alltså en uppförstorad detalj ur den andra). Och frågan är som frågan alltid är: på vilken tunnelbanestation kan jag ha fotograferat detta?

Ett kreativt rum på kultivalen

Igår fick jag ett erbjudande jag inte ville motstå.

Jag ska bidra med en bild till fotoutställningen Mitt kreativa rum i samband med endagarsfestivalen Kultival den 26 maj.

Hela den lilla kulturcirkusen annordnas av en synnerligen driftig ung man och själva utställningen av en synnerligen temperamentsfull fotograf.

Jag har nu till den 19 maj att komma på en plats eller situation som inspirerar mig, samt hur jag ska fånga detta på bild.

Än har jag ingen aning om hur detta ska gå till, men jag vill tro att det klarnar.

Storknar på direkten

Till slut var det enda som fanns kvar mitt tidigare kvartsmeterhöga att-läsa-kaos ett tummat exemplar av Dumskallarnas sammansvärjning.

Jag började på den härom dagen. Hittills har jag inte kommit längre än till sida 37 och frågan är om jag någonsin tar mig hela vägen till slutet.

Jag ger verkligen inte mycket för litteratur som så envetet försöker vara rolig.

Ta en fet man med matsmältningsproblem och slunga in honom i en diverse sammanhang där folk svänger sig med enfaldiga dialekter (på svenska naturligtvis översatt till en fri version av eken-slang - "Å på direkten dykere upp en varuhussnok å snor mej å sen kommer en potatisgris å drar i väg me mej", "Snutarna verkar ha blitt helt hysto"), använd vidare minst 80 procent direkt anföring för att ge fart och fläkt åt texten, och publiken förväntas flabba något djävulskt.

Boken räknas för en stor humorklassiker.

Själv är jag är redan trött. I brist på annat får jag ändå tappert kämpa vidare, åtminstone till sida 38.

Resa i rymd utan sans och vett

Jag hoppade på hela Star Trek-grejen först i och med seriegenerationen Voyager. Då och då har jag slötittat på något äldre avsnitt på eftermiddagsteven, och det har i regel varit ett riktigt trivsamt tidsfördriv.

I en äkta trekkers ögon har jag dock knappast mandat att uttala mig om något alls som har med detta framtida universum att göra. Jag är mest att betrakta som en överflödig fripassagerare på något av federationens mest perifiera skepp. Ändå tänker jag nu ta mig ton om den senaste bioaktuella filmen.

Det jag alltid funnit sympatiskt med Star Trek-legenden är att de Enterprise-skepp vi följer inte är ute i krigsimperialistiska ärenden. Tvärt om styrs de av fredsbevarande och diplomatiska ambitioner. Den uttalade avsikten med rymdfärderna är ju att nyfiket utforska nya världar, inte att krossa alla oliktänkande. Sålunda har färderna i görligaste mån färgats av en sund och sansad humanism. Ingen blodspillan om inte nöden absolut krävt det - även om äventyren, för dramatikens skull, ju förr eller senare brukar utmynna i laserblixtrande pangpang bland galaxerna, och vilka som är dumma kan man då i regel direkt avgöra på ögonbrynen. Överlag har det hur som helst varit mer hjärna än muskler och stundom till och med något så oamerikanskt som ett uttalat avståndstagande mot dödsstraff.

Det jag därför har svårt för i den nya filmen är den slående bristen på sans. (Är du extremt känslig för spoilers, och ännu inte sätt filmen, sluta läs nu.) Kanske är jag härvidlag mer av en vulcan än en människa, men jag skulle aldrig för mitt liv befordra en dödsföraktande hetsporre som JT Kirk till befälhavare över ett stjärnskepp, hur tursamma hans vilda gissningar än visat sig vara. Jag skulle på min höjd och under stränga restriktioner behållit honom som rådgivare till den faktiska kaptenen.

Jag accepterar så klart en hel massa fysiska orimligheter för fiktionens skull - som att våra hjältar exempelvis tål hur mycket stryk som helst, kan bli svedda av eld och kasta sig ur bilar utan att få värre men än på sin höjd någon liten skråma. Men jag har inte mycket till övers för onödiga idiotier. Hur vettigt är det förslagsvis att bombardera ett fiendeskepp med "allt vi har" när det redan, och utom all räddning, är på god väg att uppslukas av en expanderande singularitet, och sålunda slösa vapen för (troligtvis) miljontals dollar (eller intergalaktiska rand eller vad den framtida valutan än kan tänkas heta) på något som bara kan betraktas som pojkaktig skjutglädje?

Jag tycker också att varelser som befolkar isplaneter borde vara något bättre rustade för köld än exempelvis röda, växelvarma ödledjur.

Nej, den nya Star Trek är möjligen ett fyrverkeri av snygga effekter och ett nostalgipiller för de inbitna. Jag ska inte heller säga att jag hade tråkigt när jag såg den. Men frälste mig gjorde den inte, trots att jag så villigt hade låtit mig frälsas.

Rätt svar (deltävling 16): Östermalmstorg!

Och grattis återigen till Morgan, som väl börjar få ett nästan oklädsamt självförtroende vid det här laget, efter alla tvåpoängare han kammat hem.

Klagomål har för övrigt inkommit till tävlingsledningen att de olika ledtrådarna alltid presenteras så okristligt tidigt om morgnarna att bara toppluvade friskusar och mjukhulda mjölkerskor rimligen kan vara vakna då. Utan att alls vara så säker på att de som just nu ligger i topp i tävlingssatistiken är några osedvanligt morgonystra människor, men eftersom jag betraktar mig som en resonlig person, ska jag överväga att presentera de kommande deltävlingarna vid lite mer skiftande tider under onsdagförmiddagarna.

Nå, åter till själva stationen och dess lustiga figurer. Bilderna är utspridda över hela spårväggarna och här och där även på skiljeväggen längsmed plattformen, men då mot svart botten. Verket lyfter fram tongivande kvinnor inom litteraturhistorien (Sapfo, Simone de Beauvoir, Virginia Wolf...) handlar gärna om relationen till man och barn, och hyllar över huvud taget dansen, freden och miljön, allt inramat av noterna till Internationalen och Marseljäsen.

Såväl stationen som den konstnärliga gestaltningen invigdes 1965. Verket hade dessförinnan tagit två år att färdigställa och "tecknades" rakt in i betongen med en stark sandstråle. Konstnären heter så klart Siri Derkert (1888-1973) och här kan ni se en fascinerande bild av den vid tillfället över 75-åriga konstnärinnan iförd rymdliknande skyddsdräkt och med den respektingivande sprutan i hand, i full färd med att blästra en av dessa bilder.

Derkert klassas som expressionist, influerad av kubismen och fauvismen. Hon arbetade under sitt yrkesliv inom en rad olika tekniker, bland annat måleri (Palermobukten), teckning (Fogelstadkören), skulptur (Ansikte, stålband och betong), naturligtvis betongristring (ett exempel) och andra material (Salome är tex karvad i trä och målad med vattenfärg). På hemsidan finns vidare ett galleri med bilder på några samlade verk.

1960 blev Derkert, med sin Rörelser i alla riktningar, den första kvinnan med en separatutställning på Moderna museet i Stockholm. Till följd av sitt arbete med Östermalms tunnelbanestation fem år senare kallas hon en förnyare av hela den offentliga konsten.

Själv har jag stått på de här perrongerna oräkneliga gånger under mitt ännu inte allt för långa liv, dels av fritidsroliga skäl, men också på väg till eller från ett arbetspass i som fruktmånglerska i Östermalmshallen, butiksbiträde i Sturegallerian, eller biljettör på den nu sorgligt nedlagda singelbiografen Astoria.

Jag har aldrig varit oförblomberat förtjust i Derkerts utsmyckning, men den har alltid fungerat fint att vila ögonen på i väntan på nästa tåg. Linjerna gäckar blicken. Är det där en vinge eller en näbb? Ligger mannen där för döden eller uppvaktas han med frukost på sängen? Dansar eller slåss de? Tolkningarna skiftar efter humör. Jag lämnar åt er att åka dit och bilda era egna.

Och sålunda far också den här tävlingen vidare mot nya mål. Vilket som väntar härnäst får ni själva gissa er till på onsdag.

Blod rött som karmosin

Det sker ett brutalt mord inom en krets av högt prisade illustratörer, i färd med att skapa en hemlig bok på beställning av Sultan Murad III (1546-1595). Jakten på mördaren blir den tråd som binder samman Orhan Pamuks (lika prisade) Mitt namn är röd.

Innanför ramarna på denna stilfulla pusseldeckare gömmer sig emellertid andra teman som är ännu mer spännande. Teman som också utgör själva motivet till det bloddrypande brottet.

För vad Mitt namn är röd egentligen handlar om är konsten och vår syn på den.

Efter århundraden av en traditionell muslimsk konstsyn nås illustratörerna i öster av influenser från den europeiska renässansen. I stället för att avbilda världen på det idealiserade sätt som Allah måste betrakta den - som från toppen av en minaret - målar européerna sin omvärld som betraktad genom ett fönster - där saker i bakgrunden exempelvis målas mindre för att ge sken av att vara belägna längre bort. Istället för att låta bilden förklara en given historia, låter européerna bilderna tala för sig själva och trolöst bli sig själva nog. Istället för att i sina linjer sträva efter den perfekta hästen, det perfekta trädet, den perfekta vackra ynglingen, tillstår sig européerna att avbilda alla individuella skavanker hos sina motiv, alla unika drag, alla fel och förtjänster, och på så sätt skapar beläten av sig själva som inte tjänar den store guden utan snarare ersätter honom.

Alltsammans är en styggelse och det är också dessa "frankiska" influenser som leder till slitningar och ond bråd död i Mitt namn är röd.

Samtidigt som boken är en hejdlös lek med perspektiven (berättaren är ömsom någon av huvudpersonerna, ömsom mördaren, ömsom en bild av en häst, ett förfalskat mynt, av satan själv eller färgen karmosin, röd som kärlek och nygjutet blod) är den sålunda en mycket fascinerande djupdykning i ett österländskt konstideal som från början förefaller mycket främmande men som efterhand känns alltmer begripligt.

I väst är vi idag hysteriskt fixerade vid det individuellt unika. Vi uppmanas ständigt att stå ut ur mängden, att skaffa oss en egen stil, att inte vara som andra. Och en konstnär som inte går att skilja från andra konstnärer röner föga framgång hur sensibel och skicklig personen än är. Är man inte unik är man utbytbar. Är man utbytbar kan man lika gärna låta bli att finnas alls.

Det gäller att förtjäna sin existens.

Att se bra ut på bild är för oss lika viktigt, för att inte säga ännu viktigare, än att se bra ut i verkligheten. Mitt i vår desperata sökande efter det särskilda, skapar jakten på det perfekta lika märkliga och likriktade förebilder som de anatomiskt orimliga figurerna i persernas 1500-talskonst. Skillnaden är att vi inte bara försöker omskapa konsten, utan även oss själva efter de bilder vi ser.

Illustratörerna i boken revolterar mot det frankiska kätteriet. Ändå känner de själva den oemotståndliga dragningen till det individuella avbildandets och självförhärligandets konst. Även om de utåt sett, och enligt tradition, säger sig vilja uppnå en skicklighet som ska utradera alla särdrag, drivs de framåt av ett starkt behov av självhävdelse. För alla vill vi ju stå i världens mitt, och bli ihågkomna för alltid, om än blott i en målning.

Vad européerna och de osmanska illustratörerna också har gemensamt är ju att de båda, om än från helt skilda utgångspunkter, sätter bilden högre än verkligheten.

Ja, Orhan Pamuk, som själv inledde sin karriär som målare, väcker trängande frågor om konst kontra verklighet.

För vilken lättnad vore det inte att stundom slippa denna desperata jakt efter perfekta linjer och unika särdrag, efter odödlighet och ära? Att slita ner "bilden" och "eftermälet" från sina himmelska piedestaler och istället koncentrera sig mer på själva livet?

Grands filmklubb: Ferris Bueller's Day Off

I åttonde klass var detta min favoritfilm. Gång på gång tjatade jag mig till att få låna den av en VHS-samlande klasskamrat som vänligt nog också gjorde mig till viljes.

Jag köpte till och med en mockajacka med långa fransar för att mer likna Ferris coola flickvän. Jag försökte i samma veva tycka om sagofantasyfilmen Legend (1985) där samma Mia Sara spelar en huvudroll mot Tom Cruise och en massa gyllenbelysta enhörningar i en förtrollad skog eller liknande. Men det var verkligen en riktigt usel rulle. Senare sålde jag den fransade mockajackan tillsammans med en tidig oljemålning till en klasskamrat på JMK och för ett förmånligt paketpris. Mia Sara klamrar sig tappert fast i rampljusets ytterkanter.

Idag ska vi se om Fira med Ferris (1986) är värd mitt goda minne. Och om de andra filmklubbsmedlemmarna kan hålla med mitt fjortonåriga jag i hennes hyllningar.

Nej, så dålig är den inte

Eftersom det ibland känns lyxigt med Marvel-legender och specialeffekter, hur usla recensioner en film än har fått, gick jag igår och såg Wolverine.

DN. sågade den på papper. Göran Everdahl sågade den i teve.

Jag förberedde mig på något i särklass idiotiskt.

Efteråt kunde jag förvånat konstatera att det här väl inte var sämre skräp än något annat. Utan snarare en ganska lagom blandning av humor, aktion, inre kamp och kärleksvånda. En helt ok serietidningsfilm, med andra ord.

Efter eftertexterna på Sergels filmkopia visas förresten den japanska varianten av de två epiloger Fredrik Strage annonserat om. För den som samlar på sådan information.

Nu ska jag gå till gymet och bli stark som adamantium.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 16)

Jajemen! Då är det dags igen!

Ni är nog väl förtrogna med regimen vid det här laget.

Vad figurerna på bilden än har för sig (spelar de fiol på sina egna kroppar?) är ju den viktigaste frågan istället: På vilken tunnelbanestation hittar vi konstverket?

Först med rätt gissning får två poäng och kommer ett snäpp närmare priset som hägrar i vid tävlingens mål.

Så kom igen nu alleman! Den här ska ni nog fixa.

Paris nästa!

Nu har jag precis varit i Ana María Lorenzens ateljé, i "Borgerskapets enkehus" på Norrtullsgatan 45, och lämnat in mina ansökningshandlingar till konstsalongen i Grand Palais i november.

Det firas omgående med hemslungade pannkakor med grädde och blåbär!

Rätt svar (deltävling 15): Sundbyberg!

Och grattis ännu en gång Morgan, som var först, och något överraskande ensam, med rätt svar denna vecka och som därmed gjort ett betydande ryck i ledningen. Förhoppningsvis lägger tätklungan nu på ett extra kol för att genast hinna i fatt igen. Än finns allt att vinna.

Dagens station och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes båda 1985. Med sina insprängda, skulpturala fasader och korresponderande målningar blev då hållplatsen en hyllning till hantverkskonsten och en arkitektonisk dröm om Sundbyberg.

Hela tre konstnärer har dessutom samarbetat för att få till denna stilfulla soppa: den skulpturala byggaren Lars Kleen (som stått för konstruktionen av fasaderna), målaren Michael Söderlundh (som exempelvis gjort det gröna fantasilandskapet i cementmosaik vid botten av rulltrappan) och målaren och skulptören Peter Tillberg (som, om jag tolkar den motstridiga informationen rätt, bland annat har målat den för Sundbyberg typiskt funktionalistiska fasaden Fönster mitt emot där skuggan av ett träd kan tänkas komma från målningen på spårväggen, just mitt emot).

Resultatet liknar kulissen i en smått förvrängd men harmonisk dröm, en futuristisk Pelle Svanslös-värld att som en nöjd katt vandra runt i. I jämförelse med andra stationers platta mosaiker, blyga figurer och bläffiga målningar är detta smått magnefikt.

Stationen är samtidigt en presentation av tre fina konstnärer.

Med sina monumentala, hisnande verk utmärker sig Lars Kleen (född 1941) som en av våra främsta skulpturala byggare. Han har gjort ett flertal offentliga konstverk, bland annat ett minnesmärke över sjömän i Göteborg. och finns representerad i många museers samlingar. Fler fina bilder finns i exempelvis anslutning till artiklar på sajten Om konst (här, här och här).

Michael Söderlundh (född 1942) hör till de smarta kulturfigurer som skaffat sig en egen hemsida med info och bilder, och det tackar vi alldeles särskilt för. Där finner vi många exempel på hans mättade men dämpade landskapsmåleri.

Peter Tillberg (född 1946) har framför allt gjort sig känd för sina stora målningar om människans utsatthet. Ni känner förmodligen till klassrumsscenen Blir du lönsam, lille vän? som ju gärna parafraseras i olika sammanhang. En annan blogg har samlat fler bilder av hans målningar. Idag arbetar Tillberg mestadels med skulptur med en dragning åt märkliga och klumpiga varelser som snarast tycks uppkastade ur en smått bisarr del av hans undermedvetna. Vidare har han varit ledamot av Konstakademien sedan 1990.

Och så har vi alltså inlett den här veckan en tredubbel lektion i svensk samtidskonst. På onsdag presenteras nya möjligheter till ökad lärdom. Då tror jag att det ska bli lite enklare. Så ta chansen att skrapa hem ett poäng eller två.

Om inte annat, tänk på priset! Innan jag avslöjat vad det är kan det ju vara precis vad som helst. Kanske just det där ni önskat er i hemlighet hela ert liv fram till nu.

Vem vet?