Gräver ner mig allt djupare i Strindberg. En skön lirare den!
Alltför rastlös och egocentrisk för att lyssna ordentligt till vad någon annan egentligen försöker säga. Utan som redan innan den talande (kanske hans fru för tillfället, eller någon teosofisk auktoritet i stil med Swedenborg) nått fram till punkt är i färd med att omtolka och inkorporera utsagan så att den bättre ska passa hans egna syften.
Eftersom det väsentliga alltså aldrig är avsändarens faktiska budskap. Utan vad budskapet eventuellt lyckas göra med mottagaren. De nya tankar och idéer som denna nya input (vilken som helst) rör upp och genererar.
Han är heller inte mindre rastlös inför sin (mer eller mindre) vetenskapliga forskning. Gunnar Brandell är rolig när han säger att det utmärkande för Strindbergs "maner är att rada upp iakttagelser och experiment utan kommentarer, någon gång med en hastig rekommendation till eftervärlden att underkasta saken en noggrannare granskning". (Strindbergs infernokris)
En snubbe helt i min stil med andra ord.
Visar inlägg med etikett Om litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Om litteratur. Visa alla inlägg
tisdag 8 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
Ett historiskt glas vin
För första gången någonsin serverades alkohol i Stockholms stadsbibliotek i går, i samband med en poesiuppläsning anordnad av Bibliotekets bokbazar.
-Och det vill vi särskilt tacka bibliotekets jurister för, sa representanten för lilla Irrlicht förlag, som för kvällen intagit rotundan med en något försenad releasefest för sina två första bokutgivningar:
Den vita staden av Jessica Andersson och FPS av Kristofer Flensmark. Den första ensamt ekande. Den senare glödande av columbineskt hat.
Böckerna finns enbart i 300 numrerade exemplar, handgjorda med förlagets egentillverkade utrustning, svartvitt stilrena och mycket fina.
Jag hade gärna köpt båda, om så bara för att stödja Irrlicht i deras trotsigt smala nisch, placerad allra längst ut i ena änden av det svenska förlagsspektrat, med Bonnier svällande som Jabba the Hutt i den andra.
Men först måste jag kanske se till att köpa en ny säng, så att jag har någonstans att sova.
-Och det vill vi särskilt tacka bibliotekets jurister för, sa representanten för lilla Irrlicht förlag, som för kvällen intagit rotundan med en något försenad releasefest för sina två första bokutgivningar:
Den vita staden av Jessica Andersson och FPS av Kristofer Flensmark. Den första ensamt ekande. Den senare glödande av columbineskt hat.
Böckerna finns enbart i 300 numrerade exemplar, handgjorda med förlagets egentillverkade utrustning, svartvitt stilrena och mycket fina.
Jag hade gärna köpt båda, om så bara för att stödja Irrlicht i deras trotsigt smala nisch, placerad allra längst ut i ena änden av det svenska förlagsspektrat, med Bonnier svällande som Jabba the Hutt i den andra.
Men först måste jag kanske se till att köpa en ny säng, så att jag har någonstans att sova.
måndag 24 januari 2011
2666
Boken är ett monster. En koloss, trots sitt häftade format. Med gråsvarta pärmar, tunna blad och ett grått vävt band till bokmärke.
På tunnelbaneperrongen kommer man snart på sig själv med att hålla om den med båda armarna, för tyngden och omfångets skull. För att få vila för bicepsen och finna en behaglig jämnvikt. Att alltså bära den fromt i famnen. Folk sneglar. Bibelstudier?
Ett åtagande i sig.
150 sidor lästa snart. Bara 900 sidor kvar.
På tunnelbaneperrongen kommer man snart på sig själv med att hålla om den med båda armarna, för tyngden och omfångets skull. För att få vila för bicepsen och finna en behaglig jämnvikt. Att alltså bära den fromt i famnen. Folk sneglar. Bibelstudier?
Ett åtagande i sig.
150 sidor lästa snart. Bara 900 sidor kvar.
fredag 7 januari 2011
Grattis Ågust
August har namnsdag i dag. Firar det med ett stycke ur Till bords med Strindberg som jag fick i kär present på min födelsedag förra veckan.
Rättare sagt är det ett stycke ur Strindbergs Blomstermålningar och djurstycken som citeras i Catharina Söderbergh, Solveig Edlund och Johnny Johanssons litteraturhistoriska receptbok, och som jag nyper ett russin ur.
Russinet hittas där den entusiastiska hobbyodlaren Strindberg beskriver sitt enträgna arbete med täppan ute på Kymendö:
"En förtvivlans strid är den mot kålmaskerne. Jag plockade äggen som läggas på bladens undersida av den vita fjärilen Epeïra, tre gånger om dagen, och ändock fick jag senare plocka maskar (larver) sex gånger om dagen utan att lyckas skydda två dussin blomkålshuven mot förstörelsen.
Det är med kålmaskarne som med synden; man plockar och plockar och den sitter där ändå, tills man slutligen tröttnar, finner sig i sitt öde och tänker: det ska väl så vara efter det så är!"
I Till bords med Strindberg finner man också en hel massa exotiska maträtter med fascinerande, stundtals rent av poetiska ingredienser, som man (det vill säga jag) aldrig tidigare hört namnet på. Som lungmos.
Ingredienser (bland annat): Ett hjärtslag.
Livet är så förtvivlans vackert ibland.
Rättare sagt är det ett stycke ur Strindbergs Blomstermålningar och djurstycken som citeras i Catharina Söderbergh, Solveig Edlund och Johnny Johanssons litteraturhistoriska receptbok, och som jag nyper ett russin ur.Russinet hittas där den entusiastiska hobbyodlaren Strindberg beskriver sitt enträgna arbete med täppan ute på Kymendö:
"En förtvivlans strid är den mot kålmaskerne. Jag plockade äggen som läggas på bladens undersida av den vita fjärilen Epeïra, tre gånger om dagen, och ändock fick jag senare plocka maskar (larver) sex gånger om dagen utan att lyckas skydda två dussin blomkålshuven mot förstörelsen.
Det är med kålmaskarne som med synden; man plockar och plockar och den sitter där ändå, tills man slutligen tröttnar, finner sig i sitt öde och tänker: det ska väl så vara efter det så är!"
I Till bords med Strindberg finner man också en hel massa exotiska maträtter med fascinerande, stundtals rent av poetiska ingredienser, som man (det vill säga jag) aldrig tidigare hört namnet på. Som lungmos.
Ingredienser (bland annat): Ett hjärtslag.
Livet är så förtvivlans vackert ibland.
tisdag 28 december 2010
Kvantabsurda liknelser
En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.
Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.
En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.
Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.
Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.
Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.
Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.
I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.
Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.
Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.
En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.
Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.
Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.
Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.
I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.
Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.
lördag 25 december 2010
Frånvarande och överspänd
Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.
Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.
En helt spegelvänd version av mig.
(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)
Kanske är jag färdig med jular för ett tag.
Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.
En helt spegelvänd version av mig.
(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)
Kanske är jag färdig med jular för ett tag.
torsdag 16 december 2010
Snögungor vs zombier
Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.
Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.
Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.
På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.
Gunga trädgunga i snö är också roligt
Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.
Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.
På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.
Gunga trädgunga i snö är också roligtfredag 10 december 2010
100 svenska böcker
Den där listan över de 100 böcker som britterna röstade fram som sina favoriter i samband med världsboksdagen 2007 (den som jag pressade in här på bloggen i går) kom mig att tänka på de 100 svenska titlar som svenska folket röstade fram som förra århundradets bästa böcker, i SVT:s Röda rummet 1998.
Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.
Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.
Klicka på bilden för att läsa
Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.
Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.
Klicka på bilden för att läsatorsdag 9 december 2010
Räknas det om man bara köpt boken?
Hittade den här listan på Daniel Åbergs blogg. Den ska ursprungligen ha sammanställts av brittiska The Guardien.
Pysslet är att markera hur många av de 100 böckerna på listan som man själv har läst. Har man tagit sig igenom hela fetar man titeln (medelbritten gör tydligen detta med sex stycken). Har man bara läst delar kursiverar man. Har man sett filmen istället stryker man under.
Jag har inte mer att göra på jobbet än att jag välkomnar dylikt tidsfördriv.
Så här ser min lista ut:
1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling (vissa filmer, räknas det?)
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible
7
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller (just köpt, ska snart läsa)
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the
19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma -Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and the Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres (?)
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – A.A. Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
58 Brave
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The
74 Notes From A
75 Ulysses – James Joyce
76 The Inferno – Dante
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple –
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
87
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo (?)
Allt som allt 60 titlar, varav 36 är lästa, 9 delvis lästa och 15 sedda på film. Rätt stabilt, tycker jag.
Utöver det finns 3 titlar som är jag osäker på; kanske har de passerat revy på teve eller under litteraturvetenskapen, men jag kan inte ta gift på att jag läst eller sett dem, så därför räknas de inte.
Om ni har lika tråkigt som jag, berätta gärna hur era listor ser ut!
fredag 3 december 2010
Surtantspudel
Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.
Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.
När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.
Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.
Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.
Rätt ska vara rätt.
Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.
När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.
Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.
Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.
Rätt ska vara rätt.
fredag 26 november 2010
Kindertotenlieder
"Sånger om döda barn".
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.
Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
söndag 14 november 2010
Tantsnusk!
Strax efter hälften exploderar plötsligt snusket. Och vilket storstilat snusk det är!
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.
Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
fredag 29 oktober 2010
Världens alla möjliga mått
Naturforskaren och upptäcktsresaren Alexander von Humbolt flackade världen runt med sina mätinstrument, rastlös och smått manisk i sin ansats att stega ut den värld han såg framför sig, öppen, god och oföränderlig.
Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.
Vem av dem kom verkligheten närmast?
Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.
I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.
Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.
Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.
Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.
Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.
Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.
Vem av dem kom verkligheten närmast?
Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.
Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.
Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.
Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.
Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.
tisdag 12 oktober 2010
Motvillig repris (så småningom)
Tog fram Bockfesten för att bekräfta något jag tyckte mig minnas ur den. Upptäckte att det lösa omslagspappret låg invikt i boken någonstans vid två femtedelar och blev plötsligt osäker på om jag någonsin ens läst ut den.
Kanske är allt jag tror mig komma ihåg om den skröpplige gubbtjyven bara mattade speglingar av Gabriel Gárcia Márquez Patriarkens höst, som ju också handlar om en latinamerikansk diktator och hans folk, men som till skillnad från Llosas Trujillo verkligen grep tag och ryckte med.
Det är ingen stor komplimang till en författare om man inte ens kommer ihåg om man läst ut hans böcker till slut.
Och nu blir jag väl tvungen att börja om från början.
Kanske är allt jag tror mig komma ihåg om den skröpplige gubbtjyven bara mattade speglingar av Gabriel Gárcia Márquez Patriarkens höst, som ju också handlar om en latinamerikansk diktator och hans folk, men som till skillnad från Llosas Trujillo verkligen grep tag och ryckte med.
Det är ingen stor komplimang till en författare om man inte ens kommer ihåg om man läst ut hans böcker till slut.
Och nu blir jag väl tvungen att börja om från början.
torsdag 7 oktober 2010
Snuvad på min årliga dumförklaring
Satt med markören i adlibris sökruta, och händerna på tangenterna, redo att hungrigt få kasta mig över ett nytt och spännande författarskap. Ivrig att få känna mig obildad och dum. Som vanligt. Och efter ett par böcker något mindre obildad och dum. För en dag eller två.
Nu slappnar fingrarna av och jag känner mig istället snuvad på konfekten.
För Mario Vargas Llosa har jag ju redan läst både en och två titlar av.
Bockfesten, om Trujillo.
Paradiset finns om hörnet, om Gauguin.
Och de var bra, men rörde väl ändå inte riktigt om i min gryta.
Vad snopet.
Nu slappnar fingrarna av och jag känner mig istället snuvad på konfekten.
För Mario Vargas Llosa har jag ju redan läst både en och två titlar av.
Bockfesten, om Trujillo.
Paradiset finns om hörnet, om Gauguin.
Och de var bra, men rörde väl ändå inte riktigt om i min gryta.
Vad snopet.
söndag 3 oktober 2010
(Tillägg till föregående sågning)
Kanske borde jag, apropå mitt underkännande av Alexandros Papadiamantis noveller, i hederlighetens namn också ha understrukit, att allt jag rimligen kan ha en aning om är innehållet och dispositionen. Eftersom jag, språkhandikappad som jag i det här fallet är, läste dem översatta till engelska.
Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.
Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.
Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.
Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.
Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.
Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.
lördag 2 oktober 2010
Vita stränder, liljekullor
Att ta sig an litteratur från de platser man besöker både fördjupar och förlänger resan. Efter cykelturen i Ruhrområdet läste jag Radio Heimat. Efter semestern i Norra Sporaderna införskaffade jag Tales from a Greek Island. Nu har jag också tagit mig igenom den.
Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.
Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.
I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.
Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.
På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.
Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.
Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.
För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.
Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.
I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.
Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.
På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.
Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.
För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.
lördag 18 september 2010
Novell i valtider
Var det Lars Ahlin som skrev? Det tycks rimligt men minnet vacklar (som vanligt). Jag lyckas jag inte få det bekräftat.
Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.
Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.
Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.
Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.
Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.
Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.
I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.
Och ni andra också - vilket det än blir.
Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.
Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.
Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.
Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.
Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.
Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.
I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.
Och ni andra också - vilket det än blir.
onsdag 15 september 2010
Brev från sambon till kär vän, anno 2003 (eller: om livet, såsom det kunde blivit, eller kanske mest av allt: om ungdomen)
"som följer - jag har en plan.
2004 skall bli året, gamle kamrat, då vi greppar tjuren vid hornen. som du själv sade: det är inte lönt att vänta på rätt tillfälle, för det kommer aldrig. således skall vi agera!
jag skall nu avslöja något för dig som jag inte vill att du nämner för någon annan, ingen alls, jag vill nämligen inte att det blir något som det snackas om, för snack är för snackare och snackare kväver folk med drömmar.
saken:
jag kommer ägna första halvåret av 2004 åt att färdigställa en roman. jag har redan börjat, och jag vill tro att det kan bli bra. tiden är hög, och dessutom god, jag vill tro att den är god. varför? jo, det är ju bara gapande kvinnor som publiceras nuförtiden och pendeln kommer slå tillbaks, som den alltid gör. och nu är det vi, käre kamrat, som skall träda fram.
utopin, kamrat, lyder som följer:
framåt försommaren är jag klar och förhoppningsvis skall detta bli så pass bra att något förlag tar emot det. hur stor upplagan blir är av underordnad betydelse, bara det kommer ut, så första steget är taget. det är nummer ett. samtidigt hoppas jag på ett liknande förlopp för dig, i min utopi ståtar vi alltså båda med varsin debut nästa höst. sedan har jag en tanke, det är om sådana här saker jag drömmer: vi sticker och rensar fisk i norge, jobbar som illrar (jobbar likt harry martinsson!) i en månad eller två och samlar på oss en 30 - 40 000. sedan, håll i dig nu, bosätter vi oss för en tid i berlin. där finns billiga lägenheter och precis som du sagt håller berlin på att utvecklas till vår tids paris. likt hemingway, henry miller och de andra, skall vi alltså leva i vår samtids mest sprakande kulturscen för en tid. vi skall göra detta för att vi måste göra det, för att vi skall föra facklan vidare. kanske bara för ett halvår, men i alla fall ett tag. trycker vi ihop oss i en skokartong till lägenhet i gamla östberlin skall vi nog klara oss länge på de insamlade pengarna. tilläggas bör att jag gärna välkomnar en sådan som pontus på en sådan resa, ju fler, så länge vi är likasinnade, desto bättre. i berlin ska vi leva, samt jobba på roman nummer två. sedan har jag faktiskt ytterligare en plan: i sverige, av någon anledning känner jag att göteborg hade blivit en bra plats för detta - i göteborg skall vi bli delägare i ett café, ett som kanske inte går så bra och som sålunda är öppna för idéer. där skall vi bilda "författarnas café", smaka på namnet och erkänn att du själv hade besökt just detta café om du vore student. i "författarnas café" skall ett stort porträttbild synas vid ingången, på porträttet skall du och jag ståta kaxigt a la jan guillou och under bilden skall det stå skrivet "på order gör vi ingenting". det är en devis som tilltalar oss och hela den generation vi representerar. som delägare i detta kan jag också nämna ett annat namn - dan ***, han är en av oss och han skulle säkerligen hänga med på ett berlin-äventyr. (dessutom har han barr och snok - och mage!) jag tror på kärngruppen du, jag, pontus, dan, samt kanske ngn mer som du lär känna på författarkursen.
jag tror på detta. i och för sig vet jag ju inte hur du själv tänkt dig din framtid, men jag tror att du kommer märka, liksom jag har gjort efter mina rundflyttningar, att sverige är trångt. vi kan det här landet nu, och skall därför vidare. första halvåret 2004 måste vi uthärda på våra respektive platser, jag vet inte hur det går med ditt bibliska epos, men jag hoppas... ja jag hoppas.
kommentera, är jag helt borta? jag vill att vi ska njuta, och jag tror att vi kan göra just detta. och det jäkla är, bergus, att vi i varandra kanske funnit något man sällan finner, nämligen likasinnade, och detta skall man nog vårda. annat är högmod. polare finner man lätt, man kon stapla dem på hög, men likasinnade - det är sällsynt.
om du tycker att detta är rappakalja, så är det ok, det får du också säga till mig, men hur det än är så låt det bli min rappakalja och sprid den inte till andra. för jag pallar inte med alla förnuftiga människor som säger att det inte är lönt att hoppas.
det här är skrivet i fyllan o villan, så har överseende med eventuella överspel, i sak menar jag just detta, nykter som onykter.
och ha det bra"
2004 skall bli året, gamle kamrat, då vi greppar tjuren vid hornen. som du själv sade: det är inte lönt att vänta på rätt tillfälle, för det kommer aldrig. således skall vi agera!
jag skall nu avslöja något för dig som jag inte vill att du nämner för någon annan, ingen alls, jag vill nämligen inte att det blir något som det snackas om, för snack är för snackare och snackare kväver folk med drömmar.
saken:
jag kommer ägna första halvåret av 2004 åt att färdigställa en roman. jag har redan börjat, och jag vill tro att det kan bli bra. tiden är hög, och dessutom god, jag vill tro att den är god. varför? jo, det är ju bara gapande kvinnor som publiceras nuförtiden och pendeln kommer slå tillbaks, som den alltid gör. och nu är det vi, käre kamrat, som skall träda fram.
utopin, kamrat, lyder som följer:
framåt försommaren är jag klar och förhoppningsvis skall detta bli så pass bra att något förlag tar emot det. hur stor upplagan blir är av underordnad betydelse, bara det kommer ut, så första steget är taget. det är nummer ett. samtidigt hoppas jag på ett liknande förlopp för dig, i min utopi ståtar vi alltså båda med varsin debut nästa höst. sedan har jag en tanke, det är om sådana här saker jag drömmer: vi sticker och rensar fisk i norge, jobbar som illrar (jobbar likt harry martinsson!) i en månad eller två och samlar på oss en 30 - 40 000. sedan, håll i dig nu, bosätter vi oss för en tid i berlin. där finns billiga lägenheter och precis som du sagt håller berlin på att utvecklas till vår tids paris. likt hemingway, henry miller och de andra, skall vi alltså leva i vår samtids mest sprakande kulturscen för en tid. vi skall göra detta för att vi måste göra det, för att vi skall föra facklan vidare. kanske bara för ett halvår, men i alla fall ett tag. trycker vi ihop oss i en skokartong till lägenhet i gamla östberlin skall vi nog klara oss länge på de insamlade pengarna. tilläggas bör att jag gärna välkomnar en sådan som pontus på en sådan resa, ju fler, så länge vi är likasinnade, desto bättre. i berlin ska vi leva, samt jobba på roman nummer två. sedan har jag faktiskt ytterligare en plan: i sverige, av någon anledning känner jag att göteborg hade blivit en bra plats för detta - i göteborg skall vi bli delägare i ett café, ett som kanske inte går så bra och som sålunda är öppna för idéer. där skall vi bilda "författarnas café", smaka på namnet och erkänn att du själv hade besökt just detta café om du vore student. i "författarnas café" skall ett stort porträttbild synas vid ingången, på porträttet skall du och jag ståta kaxigt a la jan guillou och under bilden skall det stå skrivet "på order gör vi ingenting". det är en devis som tilltalar oss och hela den generation vi representerar. som delägare i detta kan jag också nämna ett annat namn - dan ***, han är en av oss och han skulle säkerligen hänga med på ett berlin-äventyr. (dessutom har han barr och snok - och mage!) jag tror på kärngruppen du, jag, pontus, dan, samt kanske ngn mer som du lär känna på författarkursen.
jag tror på detta. i och för sig vet jag ju inte hur du själv tänkt dig din framtid, men jag tror att du kommer märka, liksom jag har gjort efter mina rundflyttningar, att sverige är trångt. vi kan det här landet nu, och skall därför vidare. första halvåret 2004 måste vi uthärda på våra respektive platser, jag vet inte hur det går med ditt bibliska epos, men jag hoppas... ja jag hoppas.
kommentera, är jag helt borta? jag vill att vi ska njuta, och jag tror att vi kan göra just detta. och det jäkla är, bergus, att vi i varandra kanske funnit något man sällan finner, nämligen likasinnade, och detta skall man nog vårda. annat är högmod. polare finner man lätt, man kon stapla dem på hög, men likasinnade - det är sällsynt.
om du tycker att detta är rappakalja, så är det ok, det får du också säga till mig, men hur det än är så låt det bli min rappakalja och sprid den inte till andra. för jag pallar inte med alla förnuftiga människor som säger att det inte är lönt att hoppas.
det här är skrivet i fyllan o villan, så har överseende med eventuella överspel, i sak menar jag just detta, nykter som onykter.
och ha det bra"
Bryter halvvägs
Jag hittade I en klass för sig bland pocketböckerna i ett loppisstånd på Brommaplan för några månader sedan. När jag undrade vad den kostade viftade de åt mig att jag kunde ta den gratis. Sedan jag nu släpat med mig boken fram och tillbaka till den grekiska övärlden börjar jag undra om det ändå inte var de som gjorde den bästa affären.
Om jag fortfarande varit tonåring själv hade jag säkert kunnat engagera mig i Lee Fioras analyser av sig själv och sina jämnåriga på den exklusiva internatskolan Ault. Men det som en tonåring betraktar som djävulska insikter riskerar lätt att se ut som ganska slitna betraktelser för någon som redan är dubbelt så gammal. Den amerikanska mångordigheten går mig också på nerverna. Alla små förälskelser och antipatier tråkar ut. Igår kväll försökte jag ögna mig fram några sidor samtidigt som jag behärskade impulserna att kasta boken över golvet. Otåligheten blev bara värre.
Till knappt hälften kommen är det väl lika bra att bara slunga hela rasket. Om så bara för att bevara mitt goda humör. Kanske är allt det storslagna sparat till andra halvan men på det goda har jag i så fall fått vänta alltför länge.
Livet är för kort för böcker som inte ger någonting.
Om jag fortfarande varit tonåring själv hade jag säkert kunnat engagera mig i Lee Fioras analyser av sig själv och sina jämnåriga på den exklusiva internatskolan Ault. Men det som en tonåring betraktar som djävulska insikter riskerar lätt att se ut som ganska slitna betraktelser för någon som redan är dubbelt så gammal. Den amerikanska mångordigheten går mig också på nerverna. Alla små förälskelser och antipatier tråkar ut. Igår kväll försökte jag ögna mig fram några sidor samtidigt som jag behärskade impulserna att kasta boken över golvet. Otåligheten blev bara värre.Till knappt hälften kommen är det väl lika bra att bara slunga hela rasket. Om så bara för att bevara mitt goda humör. Kanske är allt det storslagna sparat till andra halvan men på det goda har jag i så fall fått vänta alltför länge.
Livet är för kort för böcker som inte ger någonting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
