Rekreation

Jag är ledig från jobbet idag. Ganska tidigt beslutade jag mig för att ge mig själv ledigt i alla andra avseenden också. Jag måste inte skriva. Jag måste ingenting. Jag måste inte ens ha roligt ikväll bara för att det är Valborgsmässoafton. Jag kan skriva och måsta och ha roligt någon annan dag.

Idag däremot har jag bara vaknat, långsamt och ur en serie underligt våldsamma drömmar, läst tidningen plus ett tjugotal sidor av det litterära geniet Jan Kjaerstad, sprungit 5-6 kilometer i aprilkall motvind, duschat, handlat mat. Och medan solen stått som högst på himlen och tjatat på folk att ta vara på den, har jag istället grottat ner mig i en hyr-DVD späckad av härligt, amerikanskt kärlekstrams och med den passande titeln - The Holiday.

Resten av dagen får gå i samma anda. Dyker det upp en brasa och en studentkör kan jag eventuellt tänka mig att förära dem med min närvaro. Eller, om min långe vän äntligen får iväg några av de där bilderna han var vänlig nog att ta av mig förra veckan, så kanske jag gör mig omaket att bifoga ett par av dem till den här bloggen. Annars finner ni mig troligen där jag tillbringat merparten av den här dagen redan. I soffan.

Biografi

För att få pengar till hyra, bredband, böcker och andra nödvändigheter jobbar jag som biljettör (ett ord som jag vet inte finns, men som jag tycker borde göra det) på Astoria Cinemas i Stockholm. Bortser man från den blygsamma lönen, finns det också en hel del fördelar med det arbetet. En är att jag får gå på bio gratis. En annan är alla trevliga och kulturintresserade människor i personalen.

Majoriteten här på bion sysslar med något eget, ofta något kreativt, vid sidan om - syr kläder, skriver filmmanus, målar, spelar eller gör musik. Många befinner sig fortfarande på samma envetna wannabe-nivå som undertecknad. Men många lyckas också.

För tillfället är jag stationerad på Victoria Götgatan. En av de två maskinisterna för dagen var exempelvis med och gjorde Farväl Falkenberg. I morgon, Valborg, delas Filmkonsts stipendium Gyllene Draken ut, och musiken till den filmen har rönt en nominering.

Jag tar detta som en inte alltför långsökt förevändning för att få säga ett par ord om filmen. Innan ni läser vidare måste jag emellertid utfärda en EXTREM SPOILERVARNING! Har ni ännu inte sett Farväl Falkenberg, men planerar att göra det, förbjuder jag er å det strängaste att ens kasta den allra flyktigaste blick mot de nästföljande två styckena.

Den stora behållningen med filmen (som väl annars kanske inte var hundraprocentigt helgjuten) var för mig att jag blev så grundligt lurad. Jag hade ingen aning om vad som var på väg att hända. Och när David plötsligt skjöt skallen av sig med ett gevär blev jag chockad på precis samma sätt som karaktärerna i filmens fiktiva verklighet. Just genom sin form förmådde filmen ge mig en vag aning om hur det faktiskt måste kännas när en nära vän oväntat tar sitt liv. Hur det först verkar totalt obegripligt, innan man med ens inser att alla tecknen funnits där, rakt under näsan på en, men att man på något sätt ändå inte lyckats se dem. Sorg och självförebråelser. Alla vardagssituationer som i filmen föregått tragedin, och som nyss verkade så lättglömt odramatiska, får plötsligt en helt annan tyngd och betydelse. Precis som jag antar (men hoppas att jag aldrig behöver få reda på) att det måste vara på riktigt.

Ordblinda irrfläckar

När jag äter för lite blir jag dyslektisk.

Sommaren år 2000 (herregud, är det redan sju år sedan!?) ägnade jag i hög utsträckning åt att äta för lite och färdigställa min första roman (för övrigt samma som jag nu arbetar om till oigenkänlighet). Den kom tillbaka med både snälla och stränga kommentarer, bland annat konstaterandet att "författaren uppenbarligen var ordblind". Jag bläddrade igenom luntan för att förstå vad människan menat, och upptäckte då att jag vid ett tillfälle (då jag pinsamt nog skrivit in mig själv i berättelsen) till och med hade kastat om bokstäverna i mitt eget efternamn.

Ändå är jag tyvärr osäker på om dyslexi är en helt rättvisande diagnos. Och med "tyvärr" menar jag att detta åtminstone kunde ha gett mig en ursäkt för min, periodvis urusla stavning. Jag är rädd att det i minst lika hög utsträckning bara handlar om otålighet och slarv.

I lågstadiet blev jag alltid lika irriterad när någon klagade på min stavning. Jag tyckte att personen i fråga skulle koncentrera sig mer på innehållet än på den exakta utformingen. Så länge folk förstod vad jag menade, tyckte jag inte att det spelade någon roll hur det stavades. Över huvud taget ogillade jag att människor sa åt mig hur jag skulle göra saker. De skickade oss i simskola i årskurs tre. Då hade jag redan hållit näsan över ytan på egen hand sedan jag var fyra och när lärarinnorna ville sätta på mig flytbojor och justera min benföring, hämnades jag genom att simma hela bassänglängden under vattnet. Jag irriterade också min mattelärare genom att hoppa över flera, i mitt tycke onödiga, led i divisionsuppställningen. Det var likadant med stavningen. Jag tror att min envisa felstavning i någon mån var ett utslag av tjurskallig, otålig anarkism.

Sedan jag väl börjat förstå fördelarna med korrekt stavning var det i någon mån för sent. Jag har fått ägna onödigt mycket tid åt att lära om en massa inövade språkfel. Det har i alla fall blivit allt bättre med tiden. Men då och då kommer det tillbaka. Som när jag exempelvis när jag äter för dåligt.

När jag äter för dåligt blir jag rastlös och överenergisk (eller vise versa). Och då drar det som en svärm av ordblinda irrfläckar genom hjärnan. De slår sig ner som suddiga nattflyn här och där i texten, helt godtyckligt och skymmer tillfälligt sikten för ett ord eller två. När fläcken sedan lyfter igen avslöjas misstag som jag nyss kunnat stirra rakt på, till och med aktivt letat efter, utan att märka något ovanligt.

Om det därför (trots rättstavningsfunktionen) slinker med några underliga bokstavskombinationer i den här bloggen ibland, så hoppas jag att ni vill ha överseende med det. Innehållet får ni däremot gärna hacka på hur mycket ni bara vill.

En hyllning till fantasin

Redan när jag befann mig mitten av Kavalier & Clays fantastiska äventyr, kunde jag knappt bärga mig tills jag läst ut den och fick skriva om den i bloggen. Som så ofta är fallet med tjocka, anglosaxiska romaner, som grundas på ett genialt första uppslag, men inget egentligt budskap, tappar den visserligen något av sin energi bortemot slutet. Men jag väljer ändå att bortse från detta för att istället få fokusera på allt det som är bra. Författaren Michael Chabon ska dessutom själv ha sagt, i en debatt om genrelitteratur, att han läser för att bli underhållen och skriver för att underhålla, punkt slut. Det är väl också denna ambition som gör Kavalier & Clays fantastiska äventyr så oemotståndligt lätt att älska.

Berättelsen tar sitt avstamp i New York vid mitten av 1930-talet, just vid inledningen av seriemagasinens stora guldålder, när två unga, judiska kusiner uppfinner sin egen superhjälte, Befriaren (The Escapist på engelska). Det är en tid som fladdrar av mantlar och glansiga trikåer. En färgsprakande, gränslös värld där vad som helst är möjligt.

Bitvis är det nästan förlamande bra. Boken fick Pulitzerpriset 2001 och det förtjänade den inte minst som en betraktelse över USA under åren under och omkring andra världskriget, och den källa till eskapism och katharsis som skräpkulturen då utgjorde.

Personligen kommer jag att minnas romanen som en storslagen hyllning till fantasin. Sedan detaljerna fallit i glömska kommer åsynen av bokomslaget fungera som en påminnelse om att ingenting är omöjligt i fiktionen. Jag inser ju att för mig, som författare, kommer det vara fantasin som blir min räddning. Vi är så många som vill skriva böcker. Långt färre har varit med om någonting som verkligen är intressant att berätta. Jag hör till de cyniker som ibland (om än inte på allvar) kan häva ur sig att det som det här landet behöver är ett ordentligt krig. Då skulle det kanske bli bättre substans i litteraturen.

I filmen Adaptation går Charlie Kaufman på en föreläsning för manusskribenter och dristar sig till att fråga läraren, Robert McKee, hur han bör bära sig åt för att skriva en film där inget riktigt händer, där ingen utvecklas och det inte finns några drastiska vändningar, lite som det är i det verkliga livet. McKee tar fyr och ger honom en avlusning som han aldrig torde glömma. Om Charlie Kaufman anser att ingenting händer i livet, då har Charlie Kaufman aldrig levat, och i så fall kan Charlie Kaufman heller inte berätta något för någon annan om hur det är att leva, och varför i helvete vill han i så fall slösa bort två timmar av Robert McKees tid med en film som rimligen inte kan säga honom någonting?

Transan som är manager för nattklubben i filmen Shortbus, menar att amerikanerna omhuldar elfte septemberattacken med sådan fascination eftersom det är "det enda verkliga som någonsin hänt dem".

Jag bodde i Kapstaden ett tag. Ett av de starkaste intrycken när jag kom hem igen var hur hjärtknipande naiva vi svenskar ser ut i jämförelse med de mer luttrade sydafrikanerna. Vid sidan av dem - som varje dag lever i, eller granne med, obeskrivlig misär, utanför eller innanför låsta gallergrindar, med droger och gangstervåld bakom varje hörn - ser vi skandinaver ut som stora och släta, klarögda barn. Det där märks väl inte minst i våra böcker.

Kanske har jag själv varit med om en eller annan småsak som varit lite jobbig, och dessa saker omhuldar jag också med samma omsorg som amerikanerna enligt Shortbus-transan gör med elfte septemberkrascherna - eftersom jag inbillar mig att de skänker ett stänk av legitimitet åt mina konstnärliga ambitioner. Men dessa svackor och motgångar, eller för all del höjdpunker och äventyr, kommer aldrig räcka för att fylla ett helt arbetsliv med intressant text. Där verkligheten tar slut får fantasin ta vid. Resten får jag helt enkelt hitta på.

Kavalier & Clays fantastiska äventyr påminner mig om att aldrig vara rädd för att ta ut svängarna. Må deras superhjälte störta fram och befria mig, när helst jag slagit mina egna tankar i fantasilöshetens bojor! Det finns inga gränser och ingenting är omöjligt!

Kanske är det en inställning jag borde ta med mig, även ut i det verkliga livet?

Och hur var det här då?

Väntar otåligt på att bli granskad av bloggtoppens administratörer. Det finns inga rimliga skäl till att de inte skulle godkänna mig. Ändå är jag bisarrt nog nervös inför deras kommande dom.

Det är som när jag var liten alltid kände mig skyldig när jag fick syn på en polis. Kanske skulle konstapeln komma på mig ("Hallå där!") med att faktiskt ha begått någon hemsk överträdelse som jag själv dittills inte varit medveten om. Kanske hade jag utan att tänka mig för stoppat en dubbelförpackning Raider i jackfickan inne på Domus? Kanske hade jag gått mot röd gubbe? Kanske hade jag utan att märka det råkat putta någon gammal tant baklänges nedför rulltrappan så att hon veks på mitten och dog? Jag var dessutom övertygad om att min skyldiga min skulle få polisen att fatta misstankar, även om det från början inte fanns några skäl till det. Således hade jag fullt sjå med att bara försöka se så naturlig och avspänd ut som möjligt så länge uniformen var inom synhåll.

Tydligen är jag fortfarande sådan. Jag kan fortfarande tänka efter en gång extra när jag passerar larmbågarna på väg ut genom någon butiksentré. Kanske har jag väskan full av stulna scarfar? Jag litar inte fullt på mig själv.

Lysande, Sickan!

Jag har en plan. En arbetsplan i alla fall.

1. Först ska jag skriva igenom det första utkastet till min roman, som jag tills vidare kallar för Kvintetten. Det behöver inte bli ett något lysande utkast. Huvudsaken är att få ihop en textmassa av tillräcklig volym att sedan jobba utifrån - liksom en ordentlig lerklump att knåda på. Det är ingen idé att ägna sig åt finlir på det här stadiet, eftersom jag vet att jag ändå kommer stryka, kasta om, skriva nytt. Och det är lättare att döda sin älsklingar om man inte putsat på dem tills de skiner som änglar. Även om det egentligen inte säger någonting, befinner jag mig idag på sida 187 av sisådär 300.

2. När den första genomarbetningen är klar ska jag, för att få nödvändig distans till berättelsen, låta den ligga till sig ett tag. Under tiden kan jag återuppta måleriet. På sikt (kanske inom ett år eller ett och ett halvt) hoppas jag ha fått ihop tillräkligt många dukar för att återigen kunna hålla en liten utställning, kanske på något konstcafé i stan. Just nu har jag ingenting särskilt att visa upp. Allt jag målade förra året blev jag nyligen av med under ganska upprivande former. Rent formellt såldes de väl, och därtill för en ganska trevlig summa pengar. Men känslomässigt var det mer som att de gick förlorade.

3. Sedan romanen svalnat lite (i början av hösten någon gång), ska jag ta upp den igen och sätta igång med den första brutala "knådningen". Avsnitt måste till, andra styckas upp och blandas om. När dispositionen slutligen blivit något så när hyfsad och alla trådar vävts samman på ett spännande sätt, är det dags att gå igenom den med luskammen - om och om igen, från början till slut, stycke för stycke, mening för mening, tills alla gnetter och knutar är borta. Det tar sin lilla rundliga. Det går att hålla på i evighet. Men till slut (nästa vår?) kommer jag väl ändå få lov att förklara boken färdig och skicka in den.

4. Mellan varven: måla mer. Måla mer och måla mer tålmodigt.

5. Vänta. Våndas.

6. (Releasefesta!) - drömparentesen

Det är så den kortsiktiga planen ser ut. För att hedra den ska jag också sätta igång med sida 188 idag. Kanske blir det en sida 189 och 190 också. Vad vet man.

Men först ska jag ut och springa en runda igen. I mina kvicksilverfärgade skor, begåvade med inbyggda gelékapslar i hälarna, anpassade för en överponerande löpstil. Och innan himlen blir för het.

I scen satt

Två meter god vän, beväpnad med systemdigitalkamera, hjälpte mig igår att ta lite porträttfoton till den här bloggen.

Vi kollade igenom resultatet på McDonald´s efteråt. Det var helt ok. Men att se sig själv på bild är alltid lite märkligt. Det finns något på samma gång skrämmande och oemotståndligt lockande i det som gör att man inte kan låta bli att titta tillbaka gång på gång. Det är som att närma sig en sanning om något som man vet skulle kunna vara avgörande för hela ens tillvaro, men som man ändå inte är helt och hållet säker på att man egentligen vill känna till.

I inledningen till en roman jag läste förra året, simmar en ung pojke omkring ett hundratal meter utanför en havsstrand. Som på skoj föreställer han sig då att han skulle bli uppäten av en haj. Men i fantasin upplever han inte alls hajattacken ur sitt eget perspektiv. Den scen han målar upp, med sig själv sprattlande i hajens käftar, "filmas" i stället från stranden. Avsnittets poäng är att pojken tillhör en generation av människor som börjat betraktar sig själva utifrån. Som en karaktär i en film. Det där avsnittet är bra. Jag önskar att det var jag som hade skrivit det.

I Bridget Jones dagbok (jag klämde den i vintras, på en tråkig strand i Thailand) finns också en passage där Bridget, för att lyckas med sina föresatser att bli en bättre (dvs mer åtråvärd) person, föreställer sig att allt hon gör registreras av någon annan. Hon är knappast ensam. Vana vid mediernas iscensättning av verkligheten, har privatpersoner även börjat iscensätter sig själva. Vi tillbringar en massa tid i glappet mellan det vi verkligen är och det vi hellre vill verka vara, schizofrent fjärmade från oss själva i någon slags utomkroppslig självmedvetenhet.

Delvis är det ett tecken på fåfänga, så klart. Alla vill spela huvudrollen i sin egen film. Men kanske görs det också i något slags hopp om att vi liksom skulle kunna förstå oss själva bättre, se oss själva som dem vi verkligen är, om vi bara kunde ta ett steg tillbaka, ut ur det förvirrande inre bruset, och betrakta oss själva utifrån - samtidigt som vi naturligtvis är livrädda för att bli genomskådade. Av någon annan, eller ännu värre, av oss själva.

Är inte bloggtrenden möjligen också ett symptom på samma narcisistiska iscensättning?

Bilderna av mig själv kommer hur som helst in på den här bloggen någon gång senare i veckan, så får ni också se hur jag ser ut utifrån. Om någon förresten vet vad den där romanen med hajen heter, så får han eller hon gärna berätta det för mig. För själv har jag tydligen glömt bort det. Jag vill minnas att den var bra, men typiskt nog var det bara den där inledningsscenen som riktigt fastnade...

... nej! Nu finns det faktiskt inga ursäkter längre. Jag måste få bättre ordning på all slumpmässig input. Om inte annat är det ju som en relativt strukturerad person, jag gärna vill bli betraktad av er andra.

Kakmonstret

Filip och Fredrik har förstört Kjell Bergkvist för mig! Han var med i deras intervjuprogram för något år sedan, och i sin sedvanligt snällgrymma anda, visade de då en hel liten kavalkad med korta klipp av honom, där han levererade alla sina repliker med munnen full av mat. Det var mycket underhållande.

Så ikväll, när såg filmkrönikans scenklipp ur filmen Gangster med Bergkvist i en av huvudrollerna, kunde jag inte komma från känslan att han nästan tvångsmässigt längtade efter något att tugga på.

Jag tror mig förresten veta att det inte bara är en slump att det finns så många smackscener med Kjell Bergkvist. Vid ett tillfälle förra hösten hoppade jag in som mänsklig rekvisita i det första avsnittet av teveserien Mäklarna. I den aktuella scenen skulle Bergkvists göra bort sig genom att hålla ett cyniskt föredrag för vad han tror är blivande mäklare. Alltför sent inser han att de församlade är en handfull Läkare utan gränser, på fortbildningskurs eller liknande.

Efter ett par hastiga tagningar undrade Bergkvist, som i ett plötsligt anfall av kreativ spontanitet, om han inte skulle kunna ha med sig en handfull kakor med sig när han stormade in i salen, något att liksom mumsa lite nonchalant på medan han pratade. Regiassistenten ryckte på axlarna och så fick det bli.

Bergkvist jobbade de där kakorna som ett proffs, får jag säga. Med charmen på högvarv. Dessutom hade de gett honom en jäkligt snygg slips. Själv fick jag 200 spänn för besväret och en ostmacka, vilket förmodligen var betydligt mer än min egen insats var värd.

Obehagligt bra

I sin kommentar till mitt första boktips, Kasuo Ishiguros Never let me go, säger kusin Åsa att den var obehaglig. Jag håller med henne. Den är obehaglig. Åsa gillade den inte. Jag tycker att det är just det obehagliga som gör den så bra.

Jag fascineras alltid av böcker med en krypande obehagskänsla under ytan, böcker där det som sägs rakt upp och ner i texten inte är det som läsaren upplever, där berättarjaget, eller valet av perspektiv, utesluter något i handlingen som jag som läsare ändå tillåts ana. Som i Kallocain, där berättarjaget inledningsvis (i sin egen förvisso eftertänksamma återblick) är helt och hållet övertygad om att samhällsstrukturen han lever i är rätt och riktig. Han ifrågasätter den inte alls till en början. Han är född in i den. Den funkar för honom. Men läsaren inser ju ändå hur helt skräckinjagande uppåt väggarna den är.

Det är samma sak i Never let me go. Barnen på den underliga internatskolan Hailsham ifrågasätter inte sin tillvaro. Precis som de andra accepterar berättarjaget Kathy sakernas tillstånd. Hon är mitt i det. Det faller henne inte in att livet skulle kunna vara annorlunda. Efterhand börjar de uppväxande barnen visserligen jämföra sig med människorna i världen utanför, och fundera över skillnaderna, men i slutändan accepterar de ändå det makabra liv de fått sig tilldelade.

Det är ju alltid lätt att som utomstående, i detta fall som läsare, genomskåda saker. När vi nu ser tillbaka på till exempel andra världskriget, eller på imperialismen, eller någon annan monsterepok i mänsklighetens historia, skakar vi förnumstigt på huvudet och kan inte förstå hur folk kunde göra sådana saker, tänka sådana saker, som folk gjorde då. Vi ifrågasätter däremot sällan vårt eget sätt att tänka. Och det gäller både när vi själva är offer för omständigheterna eller tvärt om fungerar som förövare.

Böcker som Never let me go får mig att fundera över de strukturer jag själv lever i och automatiskt accepterar utan att ens vara medveten om det. Kanske kommer mina barn eller barnbarn se tillbaka på de här decennierna och skaka lika oförstående på huvudet åt mina förehavanden idag, som jag skakar på huvudet åt dem som på fyrtiotalet lät judeförintelsen fortskrida utan att protestera. Kanske kommer jag tafatt försöka urskuldra mig med ett: "Man hade fått lära sig. Det verkade på något sätt logiskt då när det pågick. Det var liksom bara så det var." Eller så kommer jag försöka påstå att jag var annorlunda än alla andra, att jag minsann förstod redan från början, och att jag försökte, men att jag ensam inte hade någon makt att förändra.

Genom historien har det funnits imperialism, nazism, kommunism... konsumism? Vinnarna har sällan opponerat sig. I förvånande hög utsträckning inte förlorarna heller. Den fjortonårige judiske pojken i Imre Kertész Mannen utan öde protesterar inte heller över det som händer honom. Något i männsikans anpassningsförmåga ger strukturen en skrämmande makt över individen. Vi tycks kunna finna oss i princip vad som helst.

Det är i alla högsta grad obehagligt.

Nu är Never let me go obehaglig även på andra sätt, och de andra är också fascinerande. Men de får vänta till ett senare tillfälle.

Nu ska jag ut och springa i morgondimman.

Somliga går

Hu.

Den här bloggen känns både spännande och obekväm, som ett par nya, dyra finskor som man är rädd att ta trampa snett i och få fläckar på. Varje nedslag är ängsligt och självmedvetet. Jag vet inte riktigt hur jag ska föra mig.

Träden för all skog

Jag har bekanta, vars hjärnor tycks fungera som detaljerade kartotek över populärkulturen. Helt obehindrat rabblar de upp fakta om vilken film, teveserie eller rockgrupp som helst. Bara fråga dem och de vet. Och sedan de väl har börjat redogöra för sina kunskaper, kommer det förmodligen att vara rent omöjligt för dig att få tyst på dem igen. De upphör aldrig att imponera på mig.

Att prata med dem är som att stöta på en fältbiolog i en skog, efter att länge ha vandrat omkring där ensam. Oreflekterat har man dittills nöjt sig med att bara dra i sig dofterna, höra suset i trädkronorna, se fåglarna flyga och känna barren under fotsulorna. Sedan dyker alltså den där biologen upp och sätter genast igång att peka på buskarna och ge dem alla ett namn. Landskapet förvandlas snabbt inför ens ögon. Det övergår från att ha varit en luddigt upplevd helhet, till en till synes outtömlig källa av detaljkunskaper. Pixlarna framträder och varje blåbär kan plötsligt analyseras ner på molykylär nivå. Varje ormbunke är ett kemiskt laboratorium. Varje sparv har en släkting. Varje skalbagge en historia.

Jag hade inte haft något emot att vara mer som den där kunnige fältbiologen. Men om detaljkännaren liksom är inställd på kortvågsmottagning, verkar jag fungera på en slags lägre frekvens.

När mina älskade detaljnördar till vänner ivrigt katalogiserar sina kunskaper till mentala listor fulla av överraskande korsreferenser, glider jag snarare omkring genom kulturen likt en stor och efterbliven bardval. Jag silar bruset genom framtänderna, där endast godtyckliga fragment fastnar, medan det mesta bara driver in och sedan ut igen. Det som väl stannar kvar, lagras någonstans i hjärnans gröt och flyter sedan omkring där som blinda karpar, till synes utan inbördes struktur. Ibland lockas det upp till ytan av någon rörelse, och kippar omkring bland krusningarna en stund. Sedan sjunker det ner i glömskan igen.

Det som fastnar är väl helt enkelt det som berör mig. Det som lyckas tränga in genom det övriga virrvarret av distraktioner och skjuta skott. Som ett frö som suger näring ur redan befintliga minnen och sedan ohejdat, ja nästan explotionsartat, sprider ett helt nytt bladverk av tankar och asociationer inom mig, tills det snart är svårt att skilja på vad som från första början nådde mig utifrån och vad jag själv sedan skapat i fantasin. ´

Det är väl för de där upplevelsernas skull som jag över huvud taget konsumerar konst. För de goda frönas skull. Medan nästan allting annat, alla de torra kärnor som inte förmår slå rot, slagget, det faller bort. Faller bort eller faller i glömska. Vilket som.

Jag antar att jag är så egocentriskt fokuserad på själva upplevelsen av något, att jag ibland missar träden för all skog.

Men för all del, bloggar är redan till sin natur narcisistiska.

Och varje konstnärligt verk kan ju ses utifrån en rad olika perspektiv. Vid sidan av intertextuella, historiska, biografiska, rent tematiska och så vidare, kan man fokusera sig på hur konstverket påverkar den som tar del av det. Man kan vända blicken mot publiken (betraktaren, åhöraren, läsaren) och reflektera kring denna enskilde mottagares subjektiva upplevelse av det den ser, hör eller läser.

Listfetischister får ursäkta, men jag är rädd att det är det sistnämnda jag kommer att ägna mig åt i den här bloggen.

Varför kvalster?

Varför i all världen väljer man att kalla en blogg om "litteratur och andra fiktioner" för "kvalster"?

Frågan är bra. Svaret något mer svävande. Namnvalet kommer sig huvudsakligen av att alla andra bättre lämpade ord (det vill säga alla lagomt pretentiösa, hyggligt klingande, slagkraftigt sammanfattande och över huvud taget snyggt kulturrelaterade substantiv) irriterande nog förefaller vara upptagna av andra bloggare.

Jag vet inte hur många smarta bokstavskombinationer jag testade för tillgängligheten, var gång med samma nedslående resultat. Och efter att i timmar ha tvingats åse alla möjliga kreativa idéer dö för yxan, redan under själva namngivningsfasen av denna blogg, började i ärlighetens namn en viss frustration att ta makten över mig. Med den följde också en ganska brutal inställning till hela dopförfarandet överlag, ett slags tjurskalligt: om jag inte får heta vad jag vill, kan jag heta vad som helst. Är mimesis och kallocain upptagna kan jag lika gärna kalla mig för kvalster. Ändå ägnade jag ytterligare en förmiddag åt att smaka mig fram över alltmer långsökta ord, som "bokbrus", "interpunkt", "bokstavera" och "alludera", innan jag plötsligt gav alla storslagna intentioner fan och kapitulerade inför mitt tidigare infall.

Kvalster, alltså.

Kvalster.

Det är ett krypande ord. Krafsande obehagligt, som en skräckfilmsrysning. Men det ligger också fint i munnen. Det är kärvt men ändå rullande, en överlappande blandning mellan kval och alster. Samtidigt är kvalstret ett djur som envetet tuggar sig genom saker. Vill man skulle man således kunna se en släktskap mellan detta djurs förehavanden i en madrass nära dig, och denna bloggs ambitioner att tugga sig fram genom kulturen. Ett subjektivt knaprande, om man så vill, genom första bästa kuddvar, första bästa bok. Ett godtyckligt konsumerande av konst och film. Med den skillnaden att medan kvalstret naturligtvis inte stannar upp för att reflektera över vad det egentligen sysslar med, ska den här bloggen försöka just det.

Så, ärade besökare, du som mot alla odds funnit mig i bloggbruset: välkommen till... kvalster! Nästa inlägg följer snart. Till dess: skaka bolstren och läs något bra, förslagsvis Kazuo Ishiguro Never let me go. Den får bli mitt första boktips, och dessutom mina sista ord för den här första gången.

Uppgörelse

Så här pratade du till mig och det var inte ok!