Absolution

En man i 60-årsåldern köper biljett till Che - Argentinaren.

-Inte för att jag håller med om allt, tillägger han hastigt och fortsätter opåkallat: Jag hör till dem som var med på Kuba på den tiden. Jag gjorde saker som jag inte står för idag. Men det var ju annorlunda då! Man måste se till sammanhanget!

Han är redan uppe i varv.

-Ja det är intressant hur strömningar i samhället rycker människor med sig, säger jag.

-Just det, säger han ivrigt. Det är ju vansinne det här att man fortfarande ska behöva be om ursäkt för saker som hände på 1500-talet. Man måste se till sammanhanget!

Han drar in luft för att fortsätta men nya kunder trycker på bakifrån och han stiger åt sidan för att leta upp salong 3. Han vinkar bara lite kort med biljetten till tack, betydligt mer avspänd nu efter att på detta vis ha fått lätta en smula på sitt dåliga samvete, och genom mitt förstående leende (kunden har alltid rätt) även erhållt en droppe absolution.

Utan att veta vad den mannen ångrar: vem vore jag att döma? Vad ska jag själv till försvar när kommande generationer ställer mig till svars för det som i efterhand kommer att visa sig vara vår tids största synder?

-Vi visste inte bättre.

Men så rodnar jag i framtiden av lögnens skam för nog visste vi väl! Och för att rädda mig själv fortsätter jag hastigt och lätt osammanhängande:

-Det var ju inte så enkelt då. Alla andra gjorde ju likadant! Hela samhället var uppbyggt på det viset. Man bara följde med strömmen.

Och när jag inser att det inte heller är en särskilt hållbar ursäkt babblar jag stressat vidare utan att ens tänka först:

-Men det var ju så mycket dubbla budskap hela tiden. De sa på teve att man borde! Och allt bara fanns där. Hade man försökt göra annorlunda hade alla tyckt att man var besvärlig och rabiat. Det var omöjligt att stå emot.

Och när förståelsen och förlåtelsen likväl uteblir, ett ynkligt:

-Men det var ju så billigt...

Och så sänker jag huvudet av skuld.

Arbetsplats

Jag inser att jag målat in mig i ett hörn. Det som upptar mina tankar mest av allt just nu, är hur jag ska lyckas måla mig ut ur det igen.

Lustifikation i all ära

Mästaren och Margarita har länge svävat oläst i mitt dåliga samvetes moln. Lika länge har jag ändå sett fram emot den som en ovärderlig läsupplevelse, mustig och full av djupsinne.

Nu ser jag tillbaka på den med besvikelse.

Män i kalsongerna. Kvinnor utan kläder alls.

Bäst är skildringen av Jesjua på korset, sårig, svullen och täckt av flugor.

Men hur många gånger orkar man egentligen tappa hatten för att en katt går på bakbenen?

Vad som helst kan hända

Köpte just en rulle brun golvpapp för 84 kronor i en färghandel. Det är gjort för att stå på med arbetsskor, att ta stryk för underlagets skull, spillas ner och sedan slängas i en container.

Det hade aldrig räknat med möjligheten att en måndag i mars bli utvalt bland de andra papprena för sin egen skull, varsamt målat på med mjuka penslar, inramat och slutligen kanske upphängt till beskådan i en historisk byggnad i Paris.

Livet bjuder på många överraskningar. Man får aldrig sluta hoppas.

Rätt svar (deltävling 10): Tensta!

Och det var det ingen som lyckades lista ut. Tydligen har mina läsare inte tagit tunnelbanan till Tensta än, och det beror kanske på att de ännu inte haft en anledning. Men döm om er förvåning! En fullgod anledningen har funnits där ända sedan invigningen 1975.

Hela stationen förvandlades då till en behjärtansvärt utopisk grotta full av målningar i urtidsstil. Hoppfulla uppmaningar och citat av kända tänkare täcker väggarna:

"men som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns några byråkrater men massor med plats för sång och poesi" /Majakovskij

Ordet "Syskonskap”, på en mängd olika språk, dekorerar spårväggarna.

"vi måste hålla om varandra för att inte falla"

Anslaget förklaras av att konstnären Helga Henschen (1917-2002) var aktiv i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, Fredsrörelsen och Broderskapsrörelsen, och arbetade för att hjälpa politiska fångar, barn och djur. Allt detta tycks smälta samman i utsmyckningen av Tenstas tunnelbanestation, där den uttalade avsikten var att förvandla hela grottan till en ljus, tänkvärd och stimulerande upplevelse. Det skulle fungera som en hyllning till de människor som bor i Tensta, ”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap".

I mina öron ljuder detta av på samma gång en gränslös välvilja och ett märkligt förmynderi ("Seså nu barn, inte bråka, krama varandra!"). De goda avsikternas tyranneri. Men resultatet blev likasåfullt en mycket glad station. Man kan inte låta bli att le inför de söta grottmålningarna, träskulpturerna och inte minst de kurande terrakottafåglarna i mittvalvet.

Helga Henschen var också illustratör och författare av 12 böcker varav tre självbiografiska. På hennes hemsida hittar man också en samling med bilder av skulpturer och offentliga arbeten, varav fontänten Dafne i Södertälje särskilt bör nämnas. Vill man se hennes arbeten i verkligheten, men inte vill göra sig omvägen via Tensta, kan man istället göra sig omvägen via Sundbyberg, där det finns en permanent utställning med skulpturer och målningar. Hon donerade dessa till stadshuset strax före sin död.

Och det var det för den här veckan. På onsdag börjar tävlingen om igen.

Grand Palais?

Ja, varför inte vara delta i detta,

i det här maffiga palatset?

Fortsättning följer.

Lyxångest

Detta händer alltid när jag för ovanlighetens skull har en liten summa över.

Det är samma slags skräck man ofta drabbas av vid randen av ett stup. När den förvirrade hjärnan plötsligt vänder på perspektiven, så att bergväggen blir horisontal, och man övermannas av impulsen att helt enkelt ta ett steg över kanten.

I ett fåtal sekunder känns det som man flyger. Sedan slår man, hårt, mot botten.

Jag slappnar av först när slanten finns tryggt förvarad i en konjunktursäker räntefond, och jag sålunda rest ett stängsel mellan mig själv och avgrunden.

La Dolce Vita

Kommer ni ihåg presentkortet jag fick i julklapp?

Länge trodde jag att vi skulle till Bratislava och äta degknödlar i getoststuvning. Jag hade följakligen tagit med mig pälsmössan.

Men se! När planet lyfte var vi på väg mot Rom. Det blev tre dagar av antika ruiner, sol, vin och pizza. Vi blev totalt skinnade av restaurangpersonalens godtyckliga serviceavgifter, men det fick det vara värt.

Här kommer bildbevisen:

Leave all your troubles behind

Utom sig, inom sig - 2009

Rävjakt

Tjuv - 2009

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 10)

Själv är jag förflugen till en sydligare breddgrad och skäms bort med en hemlig minisemester. Vår kära tunnelbanetävling vilar dock aldrig. Den smäller av som vanligt på förbestämt datum, helt som en tidsinställd bomb. Och samtidigt som jag själv blir serverad hotellfrukost, förhoppningsvis med kaffe, bröd och marmelader, i en matsal på okänd ort, serveras ni härmed deltävling 10.

Vid det här laget känner ni till reglerna: den som först lyckas gissa rätt på vilken tunnelbanestation som efterlyses idag får som bekant 2 poäng. Alla andra som sedan kanske också gissar rätt får 1 poäng vardera. Rätt svar presenteras som vanligt på måndag.

Så gissa nu flitigt medan jag är borta!

Här kommer ledtråden:

Tunga steg

Tankarna vandrar - 2008

Till minne av en stil som flytt

Stränglöst - 2003

Rätt svar (deltävling 9): Gärdet!

Och veckans grattis går återigen till Morgan som med sitt snabba svar räddat sig tillbaka i ledning. Poängtabellen kommer uppdateras med viss försening den här veckan eftersom jag själv är bortrest (och av den anledningen ursäktar jag mig också för eventuella redigeringsmissar i det här inlägget - jag har inte haft möjlighet att granska det i förväg och göra nödvändiga ändringar). Men så mycket kan man ändå konstatera: Det är ett hårt lopp det här!

Som Morgan också mycket riktigt påpekade är det inga mindre än guldbaggens artfränder som poserar i ledtrådsbilden. Hela plattformen på Gärdets tunnelbanestation är kransad av liknande montrar fulla av märkliga insekter.

Eller rättare sagt: montrarna skulle ha varit fulla av sådana skalbaggar om det inte varit så att många rövats bort sedan invigningen 1965. Där har montrarnas innehåll istället ersatts av fotografier (av Pelle Stackman) ur konstnärens egen samling av ca 35.000 riktiga småkryp, pojksadistiskt spetsade på nålar.

Somliga arter i denna samling hade tidigare varit okända för vetenskapen och fick sålunda namn efter konstnären. Allt skänktes vidare till Naturhistoriska Riksmuséet 1995 och kan alltså beskådas där.

De baggar som ännu finns kvar är spännande nog - även om jag måste säga att ljuset i montrarna är smått bedrövligt. Vackra är de långt ifrån alltid. Lika ofta är de dråpliga eller obehagliga men vittnar alla om en skaparglädje som inte vill låta det rimligas gränser sätta stopp för vilka djur som borde få finnas i världen.

Många talar ju gärna illa om uppsynen hos den otympliga filmprisstatyetten, guldbaggen själv (här en bild). Jag hör dock till tillskyndarna. Den är omedvetet vacker i sin fulhet. Och det där krypande, knastrande, rysliga som är insekternas väsen, fungerar alltid som en skön och uppfriskande kontrast mot det tröttsamt dekorativa - åtminstone när krypen alltså stannar inom konsten.

I huvudsak är det alltså insekterna som gjort Karl Axel Pehrson (1921-2005) till ett namn i stugorna, men Pehrson var också grafiker och målare. Till skillnad från skulpturerna som alltid haft en tydlig lutning åt det bisarra och obehagliga (han orsakade faktiskt en mindre skandal med sin första separatutställning 1954) karaktäriseras målningarna av starka, glada färger och somrigt ljus. Men även här anar vi nog en lekfull dragning åt det makabra. Det är inte svårt att se hans blommor som köttätande växter.

Vill ni läsa mer om veckans konstnär hittar ni en fin presentation av Pehrson på den här konstsidan (text tagen ur Ulf Lindes biografi). Exempelvis bjuds vi där på en kuriös detalj om konstnärens samlarmani: Den yttrade sig först som en bisarr fäbless för sybehörsknappar, vilka kunde samlas, studeras och klassificeras, allt utifrån färg och form, just som insekter. På samma sajt kan man även se bilder av naturmålningar samt följa med på ett besök i Pehrsons ateljé 2002.

På Gärdet hittar vi just nu också en av tunnelbanans tillfälliga, regelbundet utbytta utställningar i reklamplanschramarna: Nachtspiel av Jens Fänge (född 1965). Vi avslutar med en bild ur denna samling, som väl helt enkelt får tala för sig själv.

Maskeringen faller

Ännu en tavla såld, den sammanlagt femte i ordningen.

Jag målade den inför utställningen på Grand tidigare i vintras. Istället blev den nu den sista tavlan, någonsin, att byta ägare på Galerie Paname. I morgon förvandlas rummen på Frejgatan till till en salong för thailändsk massage. Så kan det gå.

Personligen kan jag inte vara annat än nöjd med utfallet av de här två veckorna. Även om jag inte sålde mer (men inte heller mindre) än en tredjedel av alla tillgängliga dukar, så menade galleristerna är det varit ovanligt många som lockats in direkt från gatan. Uppskattningen från besökarna har varit hjärtligt menad och intresset stort, särskilt för somliga tavlor, och även om alla intressenter inte slog till när det kom till kritan kanske de i alla fall vill hålla ögonen på mig i min framtida karriär.

Sammanfattningsvis är jag alltså glad, men känner mig samtidigt smått drabbad av en postgallerial depression, som förmodligen är fullt naturlig och även hastigt övergående. Om ett par dagar lär jag vara i respektabel form igen.

Eftersom jag nu inte längre har någon anledning att vara hemlighetsfull med mina senaste målningar kommer jag lägga upp bilder på dem alla nu i veckan. Jag börjar redan idag med den senast sålda.

Urban geisha, 2008

Karaktärssvagheter

Novellen jag skriver, och skriver om, handlar, kan vi säga, om två ganska olika personer. Utan att avslöja något om skeendet kan jag säga att den är berättad ur dessa båda personers perspektiv. Först den enas, sen den andras.

Jag nämnde tidigare att jag har vissa problem med novellens inledning.

Anledningen är att jag i början tvingas berätta historien med rösten hos en person som inte har så många verbala strängar på sin lyra. Jag har fått avfärda svårare ord och meningsbyggnader och motvilligt omfamna formulerningar som jag vanligtvis skulle dra mig för att använda. Det har varit en kamp och jag har inte stigit ur den kampen som vinnare.

Ett medvetet förenklat perspektiv kan ofta bli mycket sympatiskt, som till exempel i Erland Loes Blåst. Men det kräver ett annat slags tempo än min novell tillåter, och resultatet för min del har istället blivit att de första tio sidorna tycks skrivna av en lolla.

Problemet ligger dock djupare än orden. Jag inser att jag försökt fungera språkrör för en person som inte alls intresserar mig. Jag har gett den vissa karaktärsdrag, för att understryka en poäng, men jag har inte brytt mig om vem karaktären egentligen är. Och det osar fram ur varje ord jag skriver.

Det är på detta jag nu försöker råda bot. Jag måste tycka om min karaktär. Jag måste lägga min snorkiga bitterhet åt sidan och själv försöka vara likadan. Texten har redan blivit bättre.

Kanske blir jag också en bättre människa på kuppen.

Fin!

Idag, kl 13.00-16.00 är det alltså sista chansen att se mina målningar på Galerie Paname.

Klädkod: Spenderbyxor, eller lika gärna bara en klädsam nyfikenhet.

Hur som helst är ni välkomna!

Souvernir

Girl with a gun såld.

Det är gallerieägarna själva som vill ha kvar henne som minne.

Återigen blandas glädje med vemod.

Nu försvinner alltså mitt pistolbestyckade jag på allvar ut i världen. Var ska hon hamna? Hur ska det gå? Jag kan bara önska henne lycka till.

Springtime!

Snart i alla fall, hoppas jag.

(Snart kanske dags att tvätta fönstren också.)

Brent the Office Donkey

Hör du till dem som älskade att hata den patetiskt självupptagne kontorschefen David Brent i The Office? Har du ännu inte sett The King of Kong? Då har du en hel del njutning att se fram emot!

I den amerikanska tevespelsdokumentären från 2007 finner vi nämligen ingen mindre än Brents självuppfyllda tvillingsjäl, närmare bestämt i gestalt av den länge ohotade rekordhållaren i arkadspelet Donkey Kong: Billy Mitchell, en man som helt enkelt inte kan få nog av sin egen förträfflighet, och som här med största bravur spelar den underbara rollen som sig själv.

Som hans utmanare ser vi Steve Wiebe, en gråtmild, mycket vänlig och lätt autistisk familjefar, en man som i sin tur, trots de bästa föresatser, hittills misslyckats med allt han någonsin föresatt, men som genom att försöka slå Mitchells skyhöga rekord nu en gång för alla tänker ta revansch på livet.

Filmen är just så spännande, och just så fylld av osannolika karaktärer som bara verklighetens dramer kan vara. Har du inget annat att göra ikväll föreslår jag att du kastar dig över det här.

Finissage!

En god nyhet för den som eventuellt gärna ville, men likväl inte lyckades, komma iväg till min vernissage på Galerie Paname förra lördagen:

På söndag, den 22 mars, anordnas nu dessutom en trevlig "finissage" i samband med avslutingen!

Den pågående utställningen är nämligen den sista någonsin på Galerie Paname, innan galleriet slår igen för gott, och galleriägarna ger sig av till det riktiga Paris som "Paname" alltså är ett slanguttryck för.

Så passa på att besöka det fina galleriet för allra sista gången, att se tavlorna live, att se varandra live! och dessutom knapra på lite gratisgrejer.

Ännu en gång önskar jag er alla hjärtligt välkomna till Frejgatan 57!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 9)

Idag lyser vårsolen över utomhusstationerna. Snart är det inte längre en plåga utan en fridfull njutning att vänta där var eviga dag på ett eller annat tåg.

Snart vaknar väl också insekterna upp ur sina vinteriden, för att glädja, skrämma och irritera oss. Och medan vi ser fram emot detta fortsätter, helt enligt tabell, vår egen spårbundna tävling, som idag redan kryllar av sexbeningar.

Så slut med ordvrängerierna nu och fram med bilden!

På vilken tunnelbanestation i Stockholm kan man botanisera i en hel massa sådana här lustiga baggar:

Det goda med det onda

Efter att ha burit runt på en utskrift novell nummer två, i gott och väl en vecka nu, utan att kunna förmå mig till att läsa något i den, tog jag mig idag vid lunchtid äntligen i kragen. Jag beordrade min rastlösa kropp till ett fik och satte igång.

Jag har dragit mig för detta. Jag har dragit mig, för jag vet att inledningen suger. Historien artar sig förvisso efter hand. Men inledningen suger.

Och det är ju ett sablars helsike.

Ändå är det ju en fördel att jag själv så tydligt ser att inledningen suger, för då kan jag göra något åt den. Det hade varit mycket värre om jag trodde den var bra.

Och det är ju alltid en slags tröst.

Centripetalkraft

Efter mycket om och men är jag så äntligen klar med Sekonden, en berättelse som rör sig kring sin egen centralpunkt liksom släggkastaren själv runt sin egen axel, gång på gång med samma fokus för ögonen: Rekordet, eller i romanens fall: det oförlåtliga fusk som Mattias Jonsson Engnestam Lindner på 40-talet gjorde sig skyldig till med sin fyra hekto för lätta slägga.

Allt har formen av en återblick, berättad av fuskarens son, och där finns scener som är enastående: som de omsorgsfullt skildrade idrottsögonblicken, kärleken till sportens själva väsen, faderns och sonens speciella relation, och, inte för att glömma, den tragiska händelsen när berättarens yngre bror omkommer som barn - den episoden är genial.

Allt detta varvas emellertid med idrottshistoria och inte minst politik, i ömsom snäva, ömsom vittflygande cirklar, och så fort ett av dessa stycken rullas upp förlorar jag genast koncentrationen. Kanske är jag helt enkelt inte tillräckligt intresserad. Kanske slår en skepsis till i mig inför det tempererade vänsterperspektiv som Enquist vid 70-talets början så tydligt är uppfylld av.

Hela den revolutionära rörelsen runt 68 förefaller mig, som sen 70-talist, uppväxt under glatt 80-tal och indoktrinerad av konsumismen åtminstone sedan tonårstiden, som synnerligen överspänd och (sedd i backspelen) synnerligen skenhelig. Dessutom är jag djupt skeptisk till alla typer av extrem övertygelse.

Ju mer något närmar sig en fastslagen övertygelse dess närmre kommer det ju också enfalden. I sitt totala tillstånd (ortodox religion, politisk frälsning, fullblommad förälskelse) är övertygelsen inte mottaglig för ifrågasättande argument. Den koncentreras blint kring sin egen kärna, blir sin egen fullmakt och i samma stund blir den också farlig.

Det jag älskade med Legionärerna var ju just det genomgående tvivlet inför varje enskild situation. Och jag vill heller inte anklaga Enquist själv för farligt politiska böjelser. Men Sekonden lämnar mig alltså tämligen oberörd. Bland annat för de politiska mellanspelen. Men också för att den ständiga cirkelrörelsen ofta förhindrar framåtrörelse.

Likväl är det ju detta en mycket passionerad och initierad roman om sport, skriven av en finkulturell författare. Och sådana växer ju inte på träd.

Kunnande är underhållning

Jag nämnde det tidigare angående romanen Vägen - skickligt genomförrt arbete är fängslande.

I helgen hade vi Rififi (1955) hemma. Till stora delar är den en tröttsam påminnelse om hur länge män och kvinnor legat i strid med varandra på film. De drar varandra ner i smutsen, förleder varandra, driver varandra till vansinne, hatar varandra, misshandlar varandra med skärp - det sistnämnda tydligen männen specialitet.

Men vid sidan av allt detta finns också den klassiska, 33 minuter långa, helt tysta scenen, där gentlemannatjyvarna långsamt och mycket metodiskt bryter sig in i en juvelerarbutik, via taket, och länsar kassaskåpet på sitt innehåll. Vi får följa varje detalj och spänningen är hypnotisk.

Jämför inledningsscenen till There Will Be Blood.

Jämför teveprogram där insnöade experter får lägga ut texten om sina hjärteämnen -Antikrundan.

Slutsatsen är given. Oavsett ämne: engagerad och detaljerad kunskap är fängslande. Och med andra ord är det så man borde skriva.

Nu måste jag bara försöka komma på något som jag eventuellt kan...

Rätt svar (deltävling 8): Hötorget!

Och grattis Kristian, som i och med sitt raska svar nu åter är uppe i jämsides ledning i vår spännande tävling.

På bilden ovan syns uppgången i botten av Konserthuset, som är en av mina favoritbyggnader i Stockholm helt enkelt eftersom den är blå, överraskande men mycket vilsamt, men utan att skryta om det alls. Jag kunde också valt att visa uppgången intill minnesplattan där Olof Palme blev skjuten i februari 1986, eller den alldeles bredvid Astoria Kungsgatans konkade biograflokal - nu inget mer än ett grått skal med den hårddesignade ljusskylten nedsläkt men ännu hängande på fasaden, våldsamt generad, kan man ana. Men det blev alltså hellre det vackra Konserthuset.

Hötorgets tunnelbanestation invigdes 1952 och arkitekturen från den tiden, med sitt simhallsblåa kakel, är mycket välbevarad. 1998 (i samband med stationens renovering) tillfördes emellertid en nytt inslag - 103 linjer av vitt neon, skiftande i olika nyanser, över hela plattformens mittak.

Tanken är att ge en känsla av ständig flykt och rörelse. Och bäst gör sig detta faktiskt på bild, där linjerna liknar trafikljus fotograferade med lång slutartid. Sådana bilder väcker lätt associationer om evigheten och förgängelsen, och neonet på Hötorget är väl ämnat för liknande meditationer. I verkligheten, i det betydligt starkare ljusskenet, hakar ögat emellertid gärna upp sig på rörens fästanordning, vilket, i mitt eget tycke, snarast riskerar att ge hela taket ett lite stökigt intryck.

Konstnären Gun Gordillo (född 1945 i Lund, nu bosatt i Köpenhamn) har jobbat med ljuset som medium i trettio år, framför allt i form av neonskulpturer. Lätthet och rörelse är något av hennes signum och ofta samspelar också hennes konstverk mycket medvetet med arkitekturen på den plats varför den är ämnad, just som här på Hötorget.

Till Gordillos större verk räknas exempelvis det vid Jacob Buckhardthuset i Basel, men man hittar henne även i Forum Nacka och nere vid bussterminalen vid en annan av våra tunnelbanestationer - Slussen.

Vill man läsa mer finns en fin text om Gordillo på kunst.dk, skriven i samband med hennes utställning LEVITAS i Kristianstads konsthall. Här är förresten också några bilder från den: Porta Blanca, HK Copenhagen, Sphère Orange.

Men nu ringer visst klockan ut för denna veckas lektion. På onsdag sätts ni dock åter på prov.

Brommaplans bokbazar

Brommas skolungdomar har gett mig något att göra medan jag väntar på bussen efter lördagsyogan.

(Yogan som igår för övrigt var idiotiskt överbelagd; man blev vingklippt i uppåtrörelserna av all trängsel.

Jag genomförde en tyst och helt meningslös protest genom att vägra blunda under den inledande och avslutande meditationen.)

I går hittade jag följande tiokronorsfynd mitt i stöket av barnskridskor och rosa täckoveraller.

Senast blev det ju de här.

Franska delikatesser

Grodlår såld.

(Och därmed har jag också sprängt den femsiffriga vallen en gång för alla.)

Min käre sambo, som enligt eget vittnesmål förmodligen var mer nervös under vernissagen än jag själv, har sagt att om jag säljer tre tavlor under utställningens gång bör det hela (inte minst med tanke på rådande finanskris) kunna betraktas som succé.

Det får han gärna tycka.

Min egen glädje är dock blandad med vemod.

Att sälja är att dö en smula.

POE OD

Legionärerna gick inte att lägga ifrån sig.

Sekonden är nästan omöjlig att ta upp. Det är en läsning mer besläktad med en brottningsmatch än ett utförslopp.

Efter mer än två veckor har jag fortfarande hundra sidor kvar, som också ligger också i vägen för alla annan litteratur.

Här krävs ett ryck nu, av rent idrottslig disciplin, för att äntligen stappla i mål.

Grands filmklubb: Im Lauf der Zeit

Rüdiger Volger ser ut som Ernst Billgren, i en roll som kunde ha skrivits för Janne Loffe Carlsson. En fryntlig karl med mustascher.

Tillsammans med en slumpmässig bekant kör han sin lastbil utmed gränsen mot Östtyskland, i från stad till stad, i sitt arbete som biograftekniker. Det svartvita landskapet drar förbi utanför fönstren. En klassisk road movie, på samma gång en flykt och ett sökande. Efter det förflutna. Och en framtid.

Titeln är passande: Med tidens gång.

Filmen rullade ut sig långt över frukostklubbens tillgängliga tid och höll så när på att inkräkta på eftermiddagens ordinarie visningar. Den åt upp min lunch och koloniserade mina sinnen så länge och så till den grad att jag kände mig bedövad och mörbultad efteråt. Närmast deprimerad.

Och ändå är det en mycket vacker och mycket bra film. Från Svenska bios kontor har tydligen utlysts ett inofficiellt dekret att ingen som inte känner till Im Lauf der Zeit får jobba kvar i företaget. Jag är alltså av flera anledningar glad att nu ha sett den.

En bild jag emellertid aldrig lär bli kvitt: Hur Volger, som Bruno, ledigt knäpper av sig hängselbyxorna, hukar sig ner och i oblyg 70-talsanda rullar ur sig en lång, svart kabel mitt på en vit sanddyn.

Den kabeln ville liksom heller aldrig ta slut...

Just när allt är för sent

Plan 5 i Kulturhuset. Gratis inträde.

Jag strövar tyst omkring i de nästan öde rummen där Loretta Lux barnporträtt hänger, stirrar in i modellernas ögon och försöker komma fram till vad det är där inne som är så krypande obehagligt.

Det faller mig in att de befinner sig precis på gränsen - gränsen mellan det fördomsfritt barnsliga (den korta tid när ingenting förvånar eller chockerar eftersom ingenting ännu har hunnit bli normalt) och den fördomsfulla, socialt formade vuxenvärlden.

Lux har fångat dem i just det ögonblick när allting är för sent.

I deras förnumstiga små ansikten lyser redan något övertygat, något just till följd av övertygelsen skrämmande. Kanske ska de en dag, av tvång och chock eller genom långsam insikt, kunna omvärdera sin just förvärvade, ohjälpligt nedärvda, föreställning om tillvaron. Kanske inte.

Nej förmodligen inte. Från och med nu kommer deras hjärnor vara mer eller mindre förstenade.

De inser det inte själva än. Men de är redan förlorade.

Figurerar

För den som mot förmodan inte fått nog av mig redan genom att läsa den här bloggen, finns en notis, med bild av Girl with a gun, i DN. På stan idag, och en artikel i Falukuriren från igår.

(I den senare påstås det att jag föddes i Rättvik. Förvisso tillbringade jag som barn lejonparten av mina sommar- och vinterlov i Siljanstrakten, eftersom min mors familj stammar därifrån, och jag bodde även i Rättvik en kort period som liten. Min mor har nu åter flyttat dit, som ett led i en glädjande återflyttningstrend, vilket ger mig alltfler goda anledningar att resa dit. Ju äldre jag blir, dess viktigare blir mitt ursprung. Men jag föddes i Stockholm. Rätt ska vara rätt.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 8)

I snart två månader har nu vår virituella tunnelbanetävling dunkat fram genom intranätet. Ursprunget, Stockholms analoga metro, har emellertid dunkat på genom sitt grottsystem ända sedan 1 oktober 1950, och i jämförelse den är vår lilla tävling här i bloggen blott ett ynkligt litet frö. Vi har med andra ord mycket att ta igen.

Utan tvekan stormar vi alltså vidare, till hållplats nummer 8. Och som vintern åter mular Stockholm med sina snövåta lovikavantar, kan det passa bra med lite ljus där nere i underjorden.

Frågan är given: På vilken station lyser det så här? Försten på svarsknappen får två poäng.

Effektiv förebild

-Nej, nu är det inget mer att be för!

Som min mamma brukar säga när hon tycker det är dags, att med en resolut dask på egna knän, resa sig ur soffan (där hon för övrigt sällan har ro att sitta särskilt länge) ta tag i saker och ting.

Det är med andra ord hög tid att göra de sista ändringarna på novell nummer två.

Innan sommaren hoppas jag ha alla tre klara. I min takt, med alla avbrott för andra av projekt, kan "sommaren" mycket väl betyda sommaren 2010.

Under motsvarande tidsrymd har väl min mamma både hunnit helrenovera den nya lägenheten i Rättvik, och sedan rastlöst flytta därifrån igen.

Röda prickar

Lång dag såldes idag. I lördags var det Spader dam som gick åt.

Det stynger till lite i hjärttrakten att se mitt barnjag försvinna, men mest av allt är jag naturligtvis glad. Den röda såld-pricken matchar ju förövrigt den tryggslitna trasan där i bilden.

Samtidigt upptäcker jag på svd.se att fotokonstnären Loretta Lux ställer ut sina smått surrealistiska barnporträtt på Kulturhuset. I veckan får jag i gengäld gå och titta på dem.

Och varför inte i samma veva: prerafaeliterna på Nationalmuseum.

Porträttfoto

Igår fick jag piffa till mig så gott det gick och posera för porträttfotografier till en artikel.

En del blev, efter förutsättningarna, riktigt fina.

Men bäst av alla, kanske ändå den här.

Rätt svar (deltävling 7): Stadshagen!

Och grattis Tomas, som trots sin sena gissning ändå var först att träffa rätt denna vecka. Med två klarklingande poäng har du redan gjort kometkarriär här i resultattabellen. Nu är det bara att fortsätta gissa. Än kan vem som helst klättra upp och plocka hem det hägrande priset.

De två bilderna som utgjorde förra veckans ledtråd föreställer faktiskt samma verk, sett ut två olika vinklar. Och längs hela svårväggen hänger liknande idrottsmotiv, tillverkade av veckade aluminiumplåtar. Beroende på var man står förändras skeendet på bilden, så att båda lagen, mycket diplomatiskt, exempelvis kan göra mål samtidigt.

Först på plats var bilden av fotbollsspelarna, som fanns där när stationen invigdes 1975. Därefter har verket kompletterats med fler motiv, dels 1976 dels 1985. Och allt knyter så klart an till idrottsplatsen som ligger ovan mark.

Mannen bakom det hela är Lasse Lindqvist (1924-1998, namnlänken leder till en dödsruna i Dalademokraten) och det lekfullt folkliga är utmärkande för hans måleri. Arvet från Dalarna (Krylbo) syns tydligt i de kurbitzinfluerade linjerna och starka färgspelet.

Lindqvist har även gjort sig känd som tecknare, gärna i skämtsamma sammanhang (bland annat i samarbete med Beppe Wolgers) och han medverkade i ett flertal tidningar. Här ett exempel från Stockholmstidningen 1964, och en trämålning av en snickare i almogestil.

Uppe på biljetthallarnas betongväggar finns vidare två skogsmotiv gjorda i en mycket speciell teknik, en kombination av cementmosaik och fotogravyr, som konstnären, Mikael Göransson (född 1959), själv har uppfunnit. Vi hittar granar vid den ena uppgången, oxelträd vid den andra.

Titeln på verket är ”Transformation – Tveta 12" och invigdes 2003.

Betong är Mikael Göranssons främsta material och han har gjort ett flertal offentliga konstverk. För den som vill veta mer om just honom är hemsidan späckad av såväl bilder som bakgrundsfakta.

Ja, och med detta tar vi också ner skylten för deltävling 7. På onsdag väntar nästa utmaning.