Morvern-känslan

Apropå det där att packa en väska och dra, men att man i så fall behöver pengar:

Det finns filmer som man ser och som man tycker är så bra att man är rädd för att se dem igen. Risken är att man inte alls kommer få uppelva den där första fascinationen på nytt, utan snarare måste stå frågande inför den. För kanske berodde fascinationen mindre på filmen i sig än på en kombination av andra faktorer, som sammantagna gjorde att man just då var extra mottaglig just för den historien. Man bevarar hellre sin första känsla, än sätter den på prov och förlorar den.

Morvern Callar är en sådan film. Den körde näven rakt in i magen på mig, grep tag om inälvorna och vred om. När jag lämnade salongen var jag Morvern. Och det där händer sällan nu för tiden. När jag var liten tycktes allt jag såg kunna förvandla mig i grunden. Jag försvann in i duken, glömde tid och rum och när ljuset tändes igen vacklade jag ut som hypnotiserad. Det kunde ta dagar innan jag blev mig själv igen. Och det var ju också precis den känslan, flykten från mig själv, som jag längtade efter och som fick mig att gång på gång komma tillbaka efter mer.

Nu för tiden blir det alltmer sällsynt. Som med en drog krävs det allt högre eller allt mer koncentrerade doser för att uppnå samma rus. Men därför är det också så mycket mer omtumlande när det väl sker. Som med Morvern Callar. För ett par år sedan vågade jag köpa boken, skriven av Alan Warner, och gladdes åt att jag blev lika fascinerad av den. Tillsammans med filmen har nu boken krupit hela vägen in i mig och bildat liksom en klangbotten där, eller i alla fall smält ihop med den som redan fanns, och förstärkt den. Resultatet har blivit en till synes bottenlös brunn av inspiration. Och jag återkommer ständigt till den, Morvern-känslan, både i mitt vanliga liv och i det jag skriver och målar. I min just påbörjade tavla finns till och med ett ex av pocketupplagan med som en del av motivet. En tydlig koppling till Morvern och en liten eloge till Warner.

Hur ska jag då beskriva den, Morvern-känslan? Kanske är det lättast om ni föreställer er någonting blankt, en polerad sfär av någonting ogenomskinligt. En slät yta utan sprickor. Ett samlat lugn. För en utomstående vore det lätt att helt enkelt missta lugnet för känslokyla. Morvern-personen liknar en gås som allt vatten rinner av. Ointaglig, oberörbar. Men skenet bedrar. Under den polerade ytan finns i själva verket en hel värld av någonting stormande och nästan explosivt. Ändå fungerar ytan inte alls som ett lock, som man skulle kunna tro, och det är också det som är paradoxen: Lugnet motsvarar exakt det där kaosartade som händer inuti. Det är ett sinnesläge där stormarna för en tid tycks ta ut varandra - i likhet med termodynamikens lagar om entopi. Ett tillstånd av total jämnvikt och samtidigt brutal klarsynthet. En total avsaknad av illusioner. Inte glädje. Snarare motsatsen. Men samtidigt en alltuppfyllande känsla av att vara sig själv nog. En enorm styrka i vetskapen att man inte har något mer att förlora.

För att förtydliga - de två första styckena i boken:

"Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan. Eftersom Han inte kunde protestera tände jag en Silk Cut. Nån sorts våg av nåt sköljde liksom över mej. Där fanns skräck men jag hade dagdrömt om hur jag skulle känna mig.

Han var naken och död och låg på linoleumgolvet i köket med ansiktet i en pöl av blod. Julgransljusen slog på och av. Man kunde ställa in hur fort dom skulle blinka. Om och om igen kunde man se Honom ligga där och sen kolmörker med Hans dataskärm fortfarande på."

Materiell renhet

Som barn var jag en samlare. I dag bor jag alltför trångt för att kunna unna mig sådana ovanor. Istället får jag allt som oftast gallra ut onödiga saker ur skåp och lådor, slänga dem eller ge bort dem till Myrorna. Böcker slänger jag inte. Hur dåliga de än är kan jag inte förmå mig till det, av respekt för det skrivna ordet antar jag, även om skillnaden mellan en massupptryckt, usel pocket och en masstillverkad plastljusstake väl inte är så enormt stor egentligen - vissa saker har ett värde annat inte, det gäller böcker såväl som tombuteljer. Ändå slänger jag alltså inte böcker. Jag sorterar ut dem och ger bort dem till vänner som kommer på besök. Någon gång har jag gått till ett sjukhusbibliotek och lämnat en pappkasse där.

I senaste gallringen var det bland annat Kurt Vonneguts Dead Eye Dick som fick lämna plats för andra volymer. Jag köpte boken på ett antikvariat i Norrtälje, läste den utan att känna mig särskilt imponerad och sedan har jag till och med glömt bort vad den handlar om. Än har jag emellertid inte kommit mig för att göra mig av med den. I ett år har jag istället använt den som kraftfördelningskloss när jag hamrat ihop kilramar. Det är kanske nåt med omslaget, en repsnara med en träklump i, som får den att verka passande som slöjdateralj. Mellan målerirycken har boken sedan legat på hatthyllan i hallen i väntan på nästa ägare. Men i och med att Vonnegut nyligen gick ur tiden, har det plötsligt känts lite vanvördigt att utan vidare kassera hans verk. Och så har Dead Eye Dick tills vidare fått vara kvar. I alla fall i sin, i mitt tycke inte alls föraktliga roll, som mycket funktionell hammarkloss.

En del saker gör man sig alltså av med med flit. Annat försvinner av sig själv. För ett par veckor sedan tappade jag den ena av mina två enda, vackert aquamarinblå gröttallrikar i golvet så att den gick i bitar. Det är sådant som händer. Men sedan har jag haft ångestdrömmar om att även den sista skulle gå sönder. I morse gjorde den det. Klankrsch. Den väntade reaktionen uteblev. Istället kände jag mig lite lättad. Jag tror att jag helt enkelt varit stressad över de krav som den enstaka tallriken omedvetet ställde på mig. Var gång jag tog fram den var det en påminnelse om att jag borde gå iväg och köpa en ny likadan, en dyr en som matchade. Tvånget i det på något sätt. Sen när även den andra tallriken försvann, borde jag plötsligt ingenting. Nu kan jag köpa ett gäng billiga byttor i vilken butik som helst. Helst några jag inte behöver vara rädd om. Till dess äter jag frukost på finporslinet.

Min pappa revolterade helt mot det materiella för några år sedan när han till sina grannar och vänners stora förvirring beslutade sig för att ge bort allt han ägde. Somliga trodde bestämt att han drabbats av en allvarlig livskris och tänkte ta livet av sig (som om det enda friska vore att tvärt om vilja äga så mycket som möjligt). Andra flockades som gamar för att roffa åt sig det som bjöds. En tredje grupp betraktade honom, hemligt avundsjuka, som något av en hjälte. För även om han inte själv såg sitt infall på det sättet, var det han gjorde på sätt och vis en privat enmansrevolution mot hela det moderna samhället. Frågan som hans handlande ställde var om det var han eller världen som var galen (och som med alla bra frågor fanns det nog ett flertal möjliga svar). Utrymmingen av prylar och möbler varade i alla fall i ungefär en vecka. Det enda han sparade (förutom kläder och lite andra nyttoföremål) var väl i princip sängen, teven, datorn, en stor golvlampa och sin gitarr. Och så lever han fortfarande (tror jag). Jag föreställer mig också att han fortfarande är nöjd med sitt beslut.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att följa hans exempel. Men nog finns det stundom något lockande i tanken på att packa en väska med bara det allra nödvändigaste, ge sig ner till centralstationen och ta första bästa tåg i endera riktingen. Lämna allting misslyckat bakom sig och börja om från början, på en helt ny och liksom ren plats, där ingen känner en och man inte sitter fast i gamla spår. Fantasin faller när jag kommer på att jag inte har några pengar. Frihet från materiella ting är bara frihet om man i gengäld har en massa klöver. Annars är man väl i princip bara en luffare.

Frida och jag

Igår fick jag en fråga om Pausfågel (6). Det gläder mig att alla inte har superkoll på Frida Kahlo för då kan jag skriva några ord om henne utan att sparka in öppna dörrar.

Första gången jag såg ett självporträtt av Kahlo var i lågstadieåldern, hemma hos min syster (det kan ha varit det här). Mest tyckte jag då att hon verkade hårig och rätt ful. Jag vågade inte säga det till syrran, som ju var feminist och inte rakade sig någonstans, men jag tänkte att om jag hade ett sådant där skräckinjagande svart ögonbryn så skulle jag åtminstone plocka det i mitten så att det blev två stycken, precis som på normala människor. Jag förkastade Kahlo men kunde inte glömma hennes ansikte. Hennes blick hade bränt sig fast i mig och med tiden insåg jag ju att det var just detta - inte det rakt estetiska utan det avvikande, det som skavde - som utgjorde kraften i Kahlos porträtt. I alla fall för mig. Hennes ögonbryn, som först gjort mig illa till mods, ser jag nu som en stark symbol - siluetten av en flygande svart korp tvärs över pannan - och jag undrar om hon själv betraktade dem som vingar.

Det dröjde till 2002 innan jag egentligen kom att fundera på Frida Kahlo igen. Det var då Stockholms filmfestival visade Frida, en spelfilm om Kahlos liv. Jag satt i publiken när hennes målningar passera revy på bioduken och det slog mig då plötsligt att hon faktiskt använde sig av samma slags symboliska tänkande som jag själv gör när jag fantiserar ihop tavlor. Tidigare hade jag ju mest betraktat henne som ett kompext och fascinerande ögonbryn. Men filmen Frida fick mig att känna mig konstnärligt besläktad med den exentriska mexikanskan. Identifikationen var inte heller svårare av att vi delar samma namn (hennes första är mitt andra).

Jag menar nu inte att jämföra mina blygsamma ansatser med mästarinnan Kahlos. Men vi är/var båda självlärda och liksom hon jobbar jag mycket med självportträtt. Jag hoppas att det inte betyder att vi är/var obotliga egocentriker. Snarare är självporträttet ett sätt att kommunisera känslor, att gestalta ett inre skeende, och särskilt tacksamt är det om man dessutom kryddar anrättningen med lite absurda inslag och symboler (som i Two Fridas eller What the Water Gave Me).

Det intressanta med absurditeterna är att de tvingar betraktaren att stanna upp och fråga sig vad allting betyder. En fråga leder till nästa utan att man riktigt lyckas kommer på ett fullödigt svar. I bästa fall liknar det den besatta förvirring som David Lynch åstadkommit med filmer som Lost Highway och Mulholland Drive. Man kan inte ge sig förrän man har fått allt att gå ihop, och eftersom man aldrig riktigt lyckas, släpper bilderna heller aldrig taget.

Det är detta tillstånd av nyfiken frustration jag också försöker uppnå med mina målningar, ofta just med hjälp av absurditeter. I den målning jag skissar på för tillfället är förvisso allting realistiskt i den meningen att där inte finns några zebrahövdade badkar eller överdimensionerade frökärnor. Men målet är ändå att väcka frågor. Jag vill att betraktaren ska bli stående framför duken och undra vad som föregått det som tycks utspela sig där, och vad som kommer hända sen. Som om tavlan bara vore en stillbild, klippt ur mitten av en film på åtminstone två timmar.

Än så länge har jag inte mer än skissat upp en förstudie i blyerts. Nästa steg blir att överföra skissen till duk. Men innan dess måste tvätten torka. Mitt hem är inte större än att torkstället i utvecklat skick helt belamrar ateljéhörnet och omöjliggör yvigare gester. Att utsätta spetsunderkläder för olja och terpentin är väl inte heller en så lyckad idé. Så det får helt enkelt vänta till i morgon.

Girl with a gun (2)

För en tid sedan efterlyste jag här i bloggen en leksaksrevolver. Jag hade en idé till en tavla och behövde bland annat ett sådant vapen som rekvisita.

Jag trodde då inte att min närmaste omgivning kryllade av riktiga handeldvapen, varvid jag betonade just det där med leksak. Snart visade det sig emellertid att inte bara en utan två av mina kollegor på Astoria var ägare till tvättäkta revolvrar. En av dem i egenskap av pensionerad yrkesmilitär, den andre som fd sportskytt.

Så idag, efter att som en annan gangster ha diskuterat vapenaffärer över nätet i en vecka, lät mig sportskytten hantera revolvern en stund under uppsikt (helt i enlighet med rådande vapenparagrafer) och hjälpte mig hyggligt nog även att ta en bild som jag kan ha som underlag för den planerade målningen. Tack för det, styrman!

Medan fotograferandet pågick föll det mig återigen in hur man kan motivera nästan vilket slags vansinnesbeteende som helst med konstnärliga motiv. Ingen ifrågasätter rimligheten i att stå i strumplästen i någons kök med en handväskan över armen full av pistoler och choklad, så länge man säger att det gäller en tavla. Man kan gå i Muppkyckling-dräkt mitt i stan och ingen låter sig förvånas om det bara är en kamera närvarande. Säger man att man håller på att skriva en bok eller ett reportage öppnas på samma sätt dörrar till de mest oväntade sammanhang och miljöer. Som när jag for runt bland Kapstadens kåkstäder för ett gott antal år sedan och utan vidare välkomnades in i familjernas skjul, möttes med leenden och fick svar på en massa närgångna frågor, bara för att jag höll en penna i handen.

Att kunna kalla sig konstnär är på det viset som att ha en alldeles speciell superkraft: Förmågan att sätta sociala konventioner ur spel. Men som med alla krafter finns det också en makt behäftad med den (gränslöshet har ju sina baksidor). Och man får bruka den under ansvar. Precis som en revolver.

Gud i Stocksund

Gud är 7 kilometers friktionsfri löpning längsmed vattnet i Stocksund. I sommarsolen en söndagmorgon.

Jag ville ge mig själv en nystart så jag tog mig spåret an. Vid pass fem kilometer vann jag rygg på en äldre gentleman, klädd i ljusa promenadshorts och vit tenniströja. Han steg åt sidan med en gentil gest och antydan till en (nästan nästan) lätt huvudbugning. Solstrålarna fick det välkammade vita håret att lysa som en ängels gloria. Han vände sig om.

Det var Loa Falkman.

Jag vet inte varför den uppenbarelsen gjorde mig så glad. Men det gjorde den. Jag får väl skylla på endorfiner.

Fyrkantiga klossar och runda hål

Om det går utan att man tar i, då gör man rätt. Jag brukar ha det som motto när jag exempelvis monterar ihop IKEA-möbler. Ibland blir man så fokuserad på att nå sitt mål att man inte märker att man försöker banka in fyrkantiga klossar i runda hål. Man behöver stanna upp, ta ett steg tillbaka och så, i bästa fall, faller allting plötsligt på plats. Aha...

Den senaste veckan har jag ägnat åt det. Åt att ta en massa steg tillbaka. Jag har inte skrivit, inte sprungit, knappt jobbat, knappt läst (inte städat...). Istället för att doppa hjärnan i mjölk har jag sovit så mycket som möjligt och druckit ett antal enheter alkohol. Jag känner mig tömd nu. Det är ändå en förhållandevis bra känsla. Som att bottna. Med fötterna på stadig grund kan man ta sats och skjuta sig själv uppåt.

Nästa vecka ska jag ägna åt det. Åt att hitta nya vägar framåt.

Hoppas jag.

Doppa hjärnan i mjölk

Jag har inte skrivit något på boken alls den här veckan. Bloggandet har jag likaledes bantat till ett minimum. Jag är helt enkelt trött på ord. Huvudet är fullt av dem men jag har ingen lust att skriva ner dem. Istället ville jag mycket hellre plocka ut hjärnan ur sin håla, doppa ner den i en skål med sval mjölk och dränka livet ur all ohyra som kryper och surrar där inne. Och när den sedan var helt ren och alldeles len och mjukfuktig av lactosen, så skulle jag försiktigt skaka av den och lägga tillbaka den i skallrummet igen. Tom och sval och fin.

Åh... Det vore härligt. Som en omstart. Och sen var jag redo för allt.

Skvalpetiskvalp.

Pausfågel (5)

Frida Kahlo - Roots Raices

Trafiksignaler

Om man betraktar konst som kommunikation, och bilism också som en form av kommunikation, så kan man upprätta ett långsökt svepskäl för mig att prata trafik i den här bloggen.

För trafik kan röra mig till tårar. Då när allting flyter. När bilarna rör sig framåt helt utan intermezzon, var och en med sitt eget mål och sin egen mening, men ändå bara som en liten liten del av det stora hela. Likt celler i en stor organism. Det tysta sammarbetet. Det är vackert.

Och vackrast av allt är kanske ambulanser. Som den jag såg i morse. Först hördes bara sirenerna så klart. Trafikljusen slog om till grönt men det var ingen som brydde sig om det. Den egna brådskan lades åt sidan och filerna klövs istället åt sidorna, öppnade upp en passage för den annalkande gula bilen. Den sneddade tjutande genom korsningen och för ett ögonblick stod allting stilla. Bilisterna följde ambulansen med blicken - en blinkande kokong vari ett främmande liv svävade i fara - och så länge den var inom synhåll bars det där främmande livet fram som på en våg av ordlösa tankar. En osynlig samhörighet, lika annonym som trafiken i övrigt. Ett skyddande värn mot det värsta. Sedan var bilen borta, förtrollningen bruten och allting återgick till det normala.

Jag fortsatte att tänka på ordens bristfällighet. Jag kommer ständigt tillbaka till det nu för tiden. En irriterande insikt om att orden istället för att skapa klarhet lika gärna förvirrar intrycket av det man vill få fram. Valet av ord belyser somligt men förpassar annat till skuggan. De snedvrider det som ska beskrivas så att både den som talar och den som lyssnar förlorar greppet om den verkliga andemeningen. Hur mycket man än pratar kommer man ändå aldrig åt det väsentliga. Det är som att tvingas utföra en livsavgörande opereration med stora boxhandskar på händerna.

Hur mycket enklare vore det inte att bara kunna koppla upp sig mot en annan människas hjärna och tanka över allting som man vill säga på en gång i en enda oformulerbar röra. Den skulle vara full av underliga motsägelser och ovidkommande associationer men ändå oändligt mycket tydligare än något man någonsin skulle kunna förmedla i ord. Tänk att för en stund få befria känslorna från det där störande rastret av trubbiga omskrivningar, tillspetsningar och fega försköningar som orden alltid lägger i vägen och i gengäld uppnå en totalt oförvanskad kommunikation. Exakt nyanserad. Oretuscherad.

Jag kan inte komma från den känslan idag, att det ligger något ivägen mellan mig och verkligheten. Som om jag skulle vara inbäddad i ett slags kvävande skumgummihölje som begränsar mina rörelser, men som jag är så van vid att jag tidigare aldrig lagt märke till det. Och jag hatar det. På allvar. Är det orden som håller mig gisslan?

Biografi (6) - veklagan och förlikning

I morse gick jag upp tidigt, vässade mina pennor och for iväg till Stockholms tingsrätt för att rycka in som rättegångstecknare åt Lidingö Tidning. Det gällde ett skadeståndsmål mellan Lidingö kommun och en sjuksköterska som ansett sig mobbad på jobbet. Fallet gick emellertid snart till förlikning. Några bilder blev sålunda aldrig aktuella och jag fick åka hem igen med oförättat värv.

Så istället tänkte jag, med anledning av dagens premiär av Pirates of the Caribbean: At World's End, berätta en liten anekdot som jag snappade upp på personalfesten. Den handlar om en kund som brevledes hört av sig till huvudkontoret med en mycket allvarlig klagan. Mannen i fråga uppmärksammade själv det faktum att det gått så lång tid sedan episoden inträffade, och han förstod hur detta eventuellt kunde uppfattas som en aning underligt. Men kanske kunde det också belysa hur otroligt jobbigt mannen hade tyckt att det inträffade faktiskt hade varit.

Förra sommaren hade mannen gått på en Astoriabiograf tillsammans med en bekant och sett Pirates of the Caribbean 2: Död mans kista (de två biljetterna bifogades till bevis, fastgemade vid brevets överkant). Det hade varit en lång film och redan när upplösningen närmade sig hade mannen insett att det inte skulle finnas tillräckligt med tid kvar för att knyta ihop alla lösa trådar. Mycket riktigt besannades hans farhågor - mannen och hans sällskap var båda överens - Död mans kista var en film utan slut. Skandalöst nog hade biografen ändå tagit ut fullt pris för vad som rimligen måste betraktas som bara en halv upplevelse.

Brevskrivaren hade nu förstått att en tredje film om piraterna var på väg. Detta tog han som belägg för att fler besökare måste ha hört av sig och att biograferna slutligen hade insett att den senaste filmen behövts kompletteras med ytterligare ett avsnitt. Därför var det inte mer än rätt och riktigt att Astoria sände honom två fribiljetter till denna kommande film, så att han och hans sällskap äntligen skulle få se slutet på den historia de redan betalat för att avnjuta. Mannen tillstod emellertid att piratgenren kanske inte riktigt var i hans smak. Ännu hellre kunde Astoria sålunda skicka över fribiljetter till någon helt annan, och förhoppningsvis mycket bättre, film.

Sedan Astorias lednings ramat in detta brev tillsammans med de bifogade biljetterna i en vacker glasram och hängt upp det på väggen på huvudkontoret, författade de ett ursäktande svar till mannen och skickade naturligtvis över två fribiljetter. Förvisso blev det inte till Pirates 3, men väl till David Lynchs Inland Empire - en film som varken äger början eller slut. Och väl knappt någon mitt heller.

***

I och med Triangelfilms konkurs är det ju osäkert om han får möjlighet att utnyttja sina biljetter. Det är synd. Det hade varit mycket underhållande att få veta vad han tyckte.

Biografi (5) - Dagen efter

Personalfest på Flaggskeppet igår.

På alla bra fester bör det vara någon, helst någon i höga klackar, som ramlar ner för en trappa mitt under lottdragningen och bjuder på lite extra underhållning. Jobbet var ledigt. Någon tog sitt ansvar.

Va? Vem?

Inga kommentarer.

Ljus i mörkret

På, eller i anslutning till, Fårö finns två biografer. Den ena ligger i Sudersand i en ombyggd trälada. Rödmålad med stora vita bokstäver på ena gaveln: BIO. Monoljud. Ingen ventilation. Projektorn är gammal och klarar inte av rullar som är längre än ungefär en timme, så det är alltid en paus i mitten när man kan gå ut i gräset och dricka kaffe. Den andra är lite bättre. Den ligger i ett betonghus i Broa, på Gotlandssidan av sundet. Man får ta färjan över.

Från Karlbjergaheden är det ungefär fem kilometers cykeltur till Sudersand. När filmen är slut framåt elvasnåret har daggen lagt sig och det drar dimstråk över grusvägarna. Har filmen varit lång är det redan nattsvart och man får stänga av cykellyset för att inte förlora långsynen. Risken är annars att man kör på ett får. Fåren hoppar över färisterna utan problem. Det verkar inte fallit dem in att gallret är avsett för att skrämma dem.

Till Fårösund är det längre, ungefär 1,5 mil oupplyst landsväg. Just när filmen tagit slut är det ju fullt av trafik på vägen, en färjlast full av bilar på väg hem från biografen. Men efter ett tag har de flesta kommit förbi och man har vägen för sig själv om man cyklar.

En av de filmer jag såg i Fårösund förra sommaren var Superman returns. Filmen var naturligtvis dålig. Den hade varit dålig även utan rekvisitamissarna med Brandon Rouths kontaktlinser. Vägen hem var dess mer minnesvärd. I nattsvärtan, på cykeln som ven fram över asfalten, med fartvinden i ansiktet, och med Stålmannen i tydligt minne, var det nästan som att flyga. Marken under däcken lika mörk som allt det andra, syntes inte ändå. Det enda som syntes var stjärnorna ovanför. Ovanför och framför, på alla sidor runt. Som om det faktiskt gick att cykla rakt ut bland dem, in i rymden. Och längst bort i väster, någonstans över havet, ett blixtoväder. Åskan var för avlägsen för att mullret skulle nå fram. Men ljusviggarna klöv hela himlen.

Jag greps av en slags eufori då som inte alls stämde överens med min egentliga sinnesstämning. Det var väl lyckan i att övermannas av någon större och samtidigt kunna känna sig som ett med det. Att plötsligt inse hur man bara är en liten, liten del av något enormt, men samtidigt inte alls känna sig ensam. Jag antar att det är så det känns att tro på gud. Förutom att troende också inbillar sig att världsaltet ser dem och smickrar sig med det. Men världsaltet är blint och bryr sig inte. Det gör inte min upplevelse mindre.

Cykelturen längs landsvägen, med de sista krångliga sträckorna förbi steniga hjulspår och boskapsgrindar, tog ungefär fyrtio minuter. Utöver det tillbringade jag ytterligare nittionio dagar på Fårö. En gång fick jag se en havsörn flyga lågt över stigen bara ett femtontal meter framför mig när jag var ute på heden och sprang. Jag fick se kalkstränderna skumma, lammen fly och himlarna brinna över raukarna i solnedgången.

Innan den sommaren visste jag inte att helvetet kan vara så vackert.

Krasch

Kraschade igår. Som ett litet propellerflygplan. Hade flugit förvånadsvärt länge på god höjd, parerat luftgropar och kastvindar som om jag aldrig gjort något annat. Jag hade till och med börjat slappna av en smula bakom spakarna. Så helt utan förvarning tog plötsligt bränslet slut. Motorerna tystnade. Jag hann tänka: Det här kan aldrig sluta bra. Sedan bar det av nedåt.

Två meter god vän släppte vad han hade för händer och kom för att skrapa upp mina kvarlevor från marken. Han matade mig med kändisskvaller och partynötter, gav mig farbroderliga råd och lurade till och med ut mig på balkongen där jag annars aldrig fördriver någon tid. Där fick jag också nos på uppvindarna och snart var jag i luften igen.

Inte på någon märkvärdig svävhöjd än så länge kanske. Men ge mig frukost och ett par timmar till så stiger jag nog mot väders. Råggröt med lingon och kaffe på det. Finns väl något bättre morgonbränsle?

Sanning och pickadoller

Jag har problem med sanningen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är därför som jag dragit mig för att journalistiken. Istället för att se sanningen som en ledstjärna, betraktar jag den snarare som en begränsning.

Nog för att verkligheten ofta överträffar fantasin. Men en berättelse kan i regel bli ännu lite bättre om man bara får skarva lite, dra ifrån och lägga till, förenkla och komplicera, låta associationerna dra iväg med en dit de vill. Sanningen kan lätt kännas alltför trång. Som att tvingas gå på en smal smal stig, samtidigt som skogen på båda sidor myllrar av outforskade möjligheter.

Dessutom kommer man ofta en sanning bättre inpå livet om man inte närmar sig den rakt framifrån, utan istället lite snett från sidan. Som med ett skyggt djur. Eller som när man vill urskilja en ljuskälla i mörkret och inte bör stirra rakt på den, utan hellre lite vid sidan av, eftersom det är på den fasonen ögat är inrättat, med sina tappar och stavar.

Detta betyder inte att jag skulle vara mytoman. Tvärt om hatar jag att luras. Jag har sällan kunnat dra ut på ett aprilskämt längre än ett par minuter eftersom jag genast får ont i magen å offrets vägnar. Men det är en helt annan sak med fiktioner. Fiktion är en lögn som redan på förhand erkänts och accepterats av båda parter, och där båda parter också samarbetar för att hålla lögnen vid liv. Publikens del i överenskommelsen är att helt enkelt försätta sig i ett mottagligt tillstånd, att tro på lögnen så länge den varar. Berättarens uppgift att ljuga så bra som möjligt.

Men i bästa fall lyckas berättaren också - just med lögnens hjälp - att avslöja något om tillvaron som tidigare varit betraktaren fördolt. Det är precis som när en dröm, genom sina till synes osammanhängande bilder, ibland förmår uppdaga något om en människas vakna liv, som tidigare verkat omöjligt att formulera - en upplevelse bara, en flyktig känsla av obehag, nu plötsligt begriplig.

Det är det som det häftiga med fiktioner. Om sanning och fiktion möttes i en boxningsmatch skulle sanningen förlora av ren utmattning utan att fiktionen behövt måtta ett enda slag, eftersom fiktionen har bättre fotarbete. Sanningen skulle slå sig trött på tomma luften och sedan sura i flera dagar och anse sig orättvist behandlad. Men fiktionen skulle inte bry sig ett spår.

***

Apropå måleri är jag nu förresten på jakt efter en riktig puffra. En hyfsat stor revolver som kan tjäna som modell. Det måste vara just en revolver. Enklast så klart en leksaksrevolver. Western style. Om någon vet var jag kan lägga rabarber på en sådan till lägsta möjliga kostnad (dvs gratis) får den gärna tipsa mig om saken.

Pausfågel (3 och 4) - sanning och konsekvens

The Simpsons:
Leonard Nimoy: "The story you are about to see is completely true. And by true, I mean false. But isn't that really the greater truth? The answer is no."

Torgny Lindgren, Pölsan:
"Ni tycks mena att mina notiser och reportage är sprungna ur min fantasi och min traktan efter inkomstbringande inbillningar. Ni ställer fantasien mot sanningen som om de två vore oförenliga, ja som om de skulle strida mot varandra, som om fantasien icke vore en produkt av verkligheten. Ni skriver om sanningen som som den vore ännu en av Era ägodelar, som om Ni förfogade över den så som Ni förfogar över KEMIGRAFISKA AVDELNINGEN, SÄTTERIET och TRYCKPRESSEN. Enkelt uttryckt: Ni har inte förstått sanningens egentliga natur. Tillåt mig att citera den store filosofen Bernhard Bolzano:

Sanningen i sig har ingen verklig tillvaro, det vill säga är ingenting som finns till såsom något verkligt på något som helst ställe eller vid någon som helst tidpunkt eller på något som helst annat sätt. Visserligen har både kända och likaså blott tänkta sanningar en verklig tillvaro under bestämd tid i medvetandet hos den tänkande och vetande varelsen. De finns nämligen till som bestämda tankar vilka uppträtt vid en viss tid och upphört vid en annan. Sanningarna själva som bildar stoff för dessa tankar, alltså sanningarna i sig, kan man emellertid inte tillskriva någon tillvaro.

I förbigående vill jag näman att Bolzano led av lungtuberkulos och miste sin befattning som professor i Prag bland annat på grund av sin ovan citerade sanning. Om han hade skrivit notiser för Er tidning hade han på samma sätt kommit att avskedas."

Girl with a gun

Kände för att göra av med lite överblivna stålars, så jag gick till en butik och kollade in pistoler. De hängde i rader på en hylla, silverglänsande. Sköna i handen, metalltunga och välbalanserade. Askarna med ammunition skramlade inbjudande.

-De där som hänger längst ner, de som kostar en fjärdedel, är de bara skit? frågade jag försäljaren.

-Nja. Alltså. (Han såg förlägen ut.) Den där som du håller i brukar ju kallas för pistolernas "Rolls Royce". Den kostar ju lite mer men... Det beror väl på hur du tänkt använda den.

-Jag har tänkt använda den mycket.

-I så fall tycker jag nog att du ska satsa på den där. Den är dyrare men den är värd det.

-Dåså, sa jag.

Väskan blev tung av paketet. Asken med 8 mm rasslade omkring bland läppstifen. Det kändes bra. Tog fram pistolen på biografen och testade avtryckaren. Haken gav precis lagom med motstånd och klicket lät som om det menade allvar. Rejäla doningar. Inget meseri. Jodå. Jag hade valt rätt.

Kanske använder jag den redan i helgen. Men då måste jag också frångå planen, gå händelserna något i förväg. Jag måste väga fördelarna mot nackdelarna. Å andra sidan, vem skulle kunna hindra mig?

Vapnet ligger här ovanpå stereon nu, inom armlängs avstånd, bredvid hammaren och spänntången. Terpentin och en rulle dukväv finns här också. Färger, linolja, penslar och en hel vedtrave med kilramar överst i bokhyllan.

Jag skulle alltså kunna vila från evighetsprojektet och hemfalla åt något mer kortsiktigt ett tag. Något fysiskt konkret som också syns för blotta ögat när det är klart. Något mer brutalt än ord. Sedan häftpistolen tillkom har jag allt jag behöver. Så. Hm. Jo; det lutar nog åt lite måleri framöver.

Biografi (4) - vrakspillror

Personalmöte på BioPalatset. Chefer från både SF och Astoria infann sig för att försöka bringa klarhet över den rådande situationen (SF-cheferna anlände i tid, Astoria-cheferna... anlände också). Essensen av det hela var väl helt enkelt följande: BP:s personal är hädanefter SF-anställda, förutsatt att de inte själva aktivt väljer att stanna kvar hos Astoria. Mot slutet av mötet skickade SF:s regionchef sålunda iväg sin underlydande efter en uppsättning röd-grå SF-uniformer så att de nya medarbetarna kunde avgöra vilka storlekar de skulle beställa till sig själva. Allt utmynnade därefter i ett kollektivt av- och påklädande framme vid duken i 10:ans salong.

Jag satt kvar i min stol på tredje bänkraden och såg på. Antagligen för att jag redan hakat upp mig i maritima liknelser, kunde jag inte skaka av mig känslan av att befinna mig någonstans mitt ute på havet, efter en storm, flytande på någon typ av vrakrest, en stor trädörr eller liknande. Och nu seglade den stora Bonnierbåten upp bland spillrorna och håvade ombord de huttrande överlevande, lät dem byta sina kalla, våta kläder, mot nystrukna skjortor och västar.

Borde jag också ha försökt nästla mig ombord? Kanske. Men dum som en råtta som vägrar lämna det sjunkande skeppet satt jag kvar på min trädörr och fortsatte bara att se på medan Bonnierbåten slog på styrbords popeller och långsamt gled iväg.

Vi får väl se vart strömmarna för det som är kvar av Astoria. Kurrekurreduttön? Jag vet inte. Jag vill tro att det finns tillräckligt många skärvor kvar av det här företaget, för att bygga ihop något mindre och stadigare och som verkligen flyter. Till dess får vi väl paddla på med händerna och försöka se det hela som ett äventyr (som Berättelsen om Pi eller Joe och vulkanen). Ett äventyr som förhoppningsvis också leder någonstans. Förhoppningsvis åtminstone - iland.

Piano

Det är i sådana här lägen jag önskar att jag aldrig slutade spela piano. När orden är alltför för trubbiga. Staffliet för omständigt att montera upp; Att bara kunna sätta sig ner och öppna kranarna. Låta allting rinna ut genom fingrarna bara. En massa toner, som fyller lägenheten. Får hela världen att låta samma, som det som ljuder inuti. Sega, underligt krackelerade melodier. Svarta tangenter. Falska ackord. Musik istället för att slå sönder någonting.

Självförsvarets älda konst

I förrgår pratade jag med en biokollega som börjat läsa ekonomi på Handels. Beslutet hade tydligen föregåtts av en tids tvekan. Skulle han välja det smarta eller det lockande? En säker framtid eller en mer bohemisk? Till slut hade valet ändå fallit på det förnuftiga. Jag frågade honom om det kändes bra. Han log (avundsvärt harmonisk) och svarade tveklöst: Ja.

Att läsa ekonomi på Handels är ingenting man måste försvara. Frågar någon vad man gör och man svarar "Jag pluggar ekonomi på Handels", då nickar folk, höjer lite på ögonbrynen bara för att signalera ett naturligt erkännande. Säger man att man pluggar ekonomi på Handels är det ingen som rynkar pannan och undrar "Varför då?".

Reaktionerna blir något mer varierande när man säger "Jag jobbar på bio." Då nickar folk i och för sig också, men på ett annat sätt. Och då måste man genast försvara sig genom att tillägga: "Och så skriver jag på en bok." Då far ögonbrynen upp igen. "Spännande!", säger folk. Ofelbart just detta - spännande - och alltid i precis samma ton. "Nja", säger jag emellertid då, "det återstår väl att se", och ångrar redan att jag sa något alls. För även om jag lyckats rikta uppmärksamheten bort från det faktum att jag, trots att jag har 200 högskolepoäng i bakfickan, försörjer mig genom att sälja biobiljetter, måste jag nu istället försvara min slitna gamla dröm att bli författare. Jag sätter igång med någon tirad, sprakande av stoisk envishet och självsäker övertygelse. Kanske nämner jag någon formulering ur ett snällt refuseringsbrev, någon lektör som sagt att jag "har alla förutsättningar", eller hänvisar till den eller den förlags-VD:n, som sträckläst min bok och sagt sig vara mycket exalterad, men som, efter att ha rådgjort med ett par medhjälpare, ändå inte vågat satsa på en utgivning. Här kompletterar jag i så fall också utläggningen med en väl avvägd axelryckning, ler och lyckas på det viset se imponerande obeskymrad ut: "Typiskt liksom", säger jag kanske, men fortsätter genast "Det är bara att bita ihop och jobba på!" Till slut har jag övertygat min åhörare om att jag verkligen gjort rätt val i livet. Alltså när jag offrat vad som kunnat vara en säker men tråkig karriär, för att istället få sitta hemma i min enrummare och skriva sagor: Bättre lyss till den sträng som brast... osv (förutom att jag naturligtvis har för avsikt att faktiskt både spänna bågen och skjuta ur mig ett helt koger med pilar).

Precis som mannen i gårdagens citat, kan jag emellertid undra, om det, snarare än min omgivning, inte är mig själv som jag försöker övertyga. Eller i alla fall påminna om varför jag lever som jag gör. Jag kommer bara att vara i tjugoårsåldern i några månader till. Borde jag inte vid det här laget ha mer att visa upp? Något konkret som inte kräver försvarstal.

Jag ser fram emot en dag när jag får se tillbaka på de här åren som de jobbigaste i hela mitt yrkesverksamma liv. Då ska jag kokettera med hur fattig jag var, hur jag brann för konsten och allt vad fan. Medan jag stoppar min trivselpipa och mysler framför brasan. Det kommer en sådan dag. Det är jag övertygad om (övertygelse är det enda jag har i överflöd).

Till dess får jag vässa vidare på försvarsargumenten.

Undanflykternas ädla konst

Ur Jean-Philippe Toussaints roman TV:

"Medan jag satt där i mitt arbetsrum och såg på datorn som stod framför mig började jag undra om inte lusten att fullfölja den där avhandlingen helt enkelt hade gått över. Den allra första gången som jag, fylld av entusiasm och nästan ett slags exaltation, hade fått idén att skriva en sådan var en tre, fyra år tidigare, då jag stod i en av Dahlemmuseets salar och såg på ett porträtt av Karl V som målats av Amberger, och alltsedan den dagen hade tanken fortsatt att ta form inom mig. Till att börja med hade jag anförtrottplanderna åt mina föräldrar, vid ett besök som jag strax efteråt hade gjort dem i Bryssel, sedan hade jag berättat det för Delon, och därefter med entusiasm för mina kollegor D. och T., jag hade till och med skriftligen dragit upp huvudlinjerna i en liten framställning som jag sedan hade använt mig av för att sammanställa min dossier när jag skulle ansöka om det där stipendiet (varvid jag passat på att ännu en gång finslipa innehållet, liksom även att förtyska det något). Sedan jag kommit till Berlin hade jag likaledes mycket ofta haft tillfälle att tala om mitt projekt, och varje gång som en ung, sympatisk urtyska kom fram till mig på någon offentlig tillställning, en vernissage eller en mottagning, för att på sin charmfulla, tvekande och lite omständiga franska fråga vad jag gjorde i Berlin, berättade jag om min stipendiestinna pung (det var dett litet sibyllinskt skämt som jag flinade åt i mjugg, då det dels kom en att tänka på mina pungkulor, dels på mitt studiebidrag), varefter jag började beskriva mitt projekt för henne i dess mest fördelaktiga dager, i det att jag noga underströk allt vad det kunde ha av nytt och spännande, orginellt och nyskapande. Sedan en tid hade jag till och med ibland överraskat mig själv med att på eget initiativ tala offentligt om mitt projekt, vid en del fester eller middagsbjudningar som vi hade hemma, och detta stundom med en sådan entusiasm att jag började undra om det inte snarare var mig själv som jag försökte övertyga om det intressanta med det, än de stackars människor som jag riktade mig till. Vilket ännu en gång tycktes bestyrka den regel, som jag ännu aldrig klart hade formulerat för mig själv men vars relevans jag redan vid flera tillfällen kunnat ana mig till, som säger att de chanser man har att ro ett projekt i land är omvänt proportionella mot den tid som man dessförinnan ägnat åt att tala om det. Och detta av den enkla anledningen, tycktes det mig, att det, om man redan vid de olika etapper som föregår ett projekts förverkligande fått sitt lystmäte av den potentioella känsla av vällust som det kan ge, när stunden för själva förverkligandet väl är inne endast återstår den vånda som är oskiljaktigt förenad med skapandet, nämligen huvudbry och mödosamt arbete."

Det finns en risk behäftad med denna blogg. Jag tror emellertid, att om jag är medveten om den, så kan jag också undvika den.

Det dummaste jag kan göra är nämligen att falla för frestelsen att beskriva min bok, innan jag skrivit den. Dels skulle det ju vara mycket enklare att beskriva den på ett intressant sätt, än att faktiskt skriva den sådan, och sedan skulle slutprodukten inte ha en chans att leva upp till omgivningens förväntningar. Dels riskerar jag att råka håva in så mycket beröm redan innan jag är klar, att mitt bekräftelsetörstande ego skulle bli så däst att jag sedan inte orkade göra någon verklig nytta (läs bara inlägget i Peter Englunds blogg - Misslyckandets geometri). Dels skulle det också vattna ur själva historien.

Jag har upptäckt att om jag började skriva på en berättelse för tidigt, innan den ännu hade tagit ordentlig form inuti huvudet, så dör den direkt vid kontakt med papper. Som ett alltför tidigt förlöst barn. Den är ännu inte färdigutvecklad, ännu inte livsduglig. Den har inga lungor, inget hjärta. Den är helt beroende av mina egna livsuppehållande funktioner. Jag måste vänta tills historien vuxit till sig och själv kräver att få bli född, tills den börjar sparka och pressa på och inte lämnar mig någon ro. Då är det dags. Då börjar födsloarbetet. Och det pågår sedan i flera plågsamma år...

Och hur bra blir man inte på att ge sig själv ursäkter för att slippa det där arbetet:

"...jag försökte komma över detta med att ännu inte ha fattat något definitivt beslut [ang. avhandlingens namn] genom att säga mig att det [problemet], paradoxalt nog, snarare vore om jag hade börjat skriva genast, utan att verkligen gå till botten med frågan om valet av namn, som man skulle ha kunnat misstänka mig för att välja den lättaste vägen enbart för att kunna gå och dröna i Berlin hela sommaren, och att det i själva verket snarare fanns anledning att glädja sig åt att jag, överdrivet skrupulös som jag var, hela tiden hade nöjt mig med att förbereda mig på att skriva, utan att någonsin fall till föga för lättjan att sätta igång."

Jag kan tillåta mig sådan här humor eftersom jag redan skrivit ett kort kapitel (före elva) idag. Det är det enda sättet att hålla ryggen fri. Samtidigt visar det på en positiv bieffekt med den här bloggen. Eftersom jag vill kunna påstå att jag skriver, måste jag också ta mig i kragen och göra det. Det begränsar mina undanflykter. Lättjan är mindre än min skräck för nesan. Ibland är det väl det enda som håller mig igång.

(Erland Loe har förresten lärt sig allt han kan av den ovan här citerade belgaren. Gillar ni Erland, läs Toussaint. Toussaint är bättre.)

Biografi (3) - hela havet stormar

Tjänstgör på lustjachten idag (Grand). Innan jag steg ombord tog jag emellertid en sväng förbi finlandsfärjan (BP) vid Medborgarplatsen, för att pejla av stämingarna efter övertagandet.

På ett plan är allt sig likt. Samma lokaler, samma popcorn, samma filmer. Och samma personal, men nu plötstligt klädda i fiendens färger - en uppsättning av SF:s hastigt överskeppade t-tröjor. Över natten, utan att ens gå in i hamn eller slå av på takten, har den stora biobåten bytt kapten. Som efter ett oblodigt piratslag, helt enligt havets lagar, kanske till och med önskvärt, utifrån den situation som rådde. Men ändå förvirrande hastigt. För i samma handvändning förväntas ju också besättningen på skutan byta lojalitet, eller i alla fall välja sida.

Den första känslan. Chock så klart. Inte en sådan chock som får folk att vilja sitta skälvande inuti brandkårens yllefiltar och dricka koppar med varmt te. Men likväl chock. Den där blanka känslan som uppstår i glappet mellan intellektuell förståelse och känslomässig insikt. Inte förnekelse. Bara en fördröjning av de reaktioner som man vet måste komma, även om man ännu inte vet exakt hur de kommer att te sig.

Innan dessa ännu brutit fram uppvisar mina (före detta?) kollegor snarast en slags malplacerad munterhet. Folk driver runt. Ingen vet något säkert, alla frågar alla, rykten florerar, spekulationerna frodas. Jag tänker inte ens försöka redogöra för dem här, för det cirkulerar tillräckligt många missförstånd redan, och jag vet inte själv vad som är sant och vad som inte är det.

Men den största frågan för var och en är naturligtvis vad det här plötsliga ägarbytet i praktiken betyder för deras egen försörjning. Hur man än vrider och vänder på det kommer hopslagningen av BioPalatset och Filmstaden Söder att innebära att det bli färra tjänser kvar att dela på. Allt påminner lite om den där gamla leken - Hela havet stormar - där deltagarna går i cirkel runt ett antal stolar, och alla vet att när musiken stannar och alla ska sätta sig ner, så kommer det finns färre stolar än deltagare och den som blir utan stol kommer inte längre få vara med.

Själv har jag hållit till mest på de övriga biograferna, är inte fast knuten till BP och berörs därför inte så mycket av den här första förvirringen. Men även för min del lär det ju bli färre arbetspass framöver. Under sommaren är det dessutom bara Grand på Sveavägen och Astoria i Sickla som håller öppet. Och på dessa båda båtar, som i det här läget kanske snarare borde beskrivas som livflottar, ska nu alltså hela Stockholms Astroia-personal trängas ihop och hållas flytande fram till hösten. Plats fördelas enligt aktuella turordningsregler.

Som poolanställd (ha ha - det finns visst ingen ände på vattenliknelserna här) får jag väl tacka min lyckliga stjärna för att jag alltid varit så bra på att simma.

Jennifer Hoffman Aniston?

Min bok blev 200 sidor igår. Jag firade det i största stillhet genom att hyra Stranger than Fiction och äta yoghurt och müsli framför teven. Det borde ha varit en film helt i min smak, och det började ju bra. Sen visade den sig vara ännu ett av dessa lovande uppslag som i avsaknad av en egentlig poäng, tappar styrfart på mitten och med näppe lyckas glidflyga i mål. Hela slutet känns krystat och nödfallsfilosofiskt. Synd det. Men sött ändå. Som en tunngräddad havrekaka, med många rara russin i. Och Dustin Hoffman gör ju sitt jobb som vanligt.

Det finns förresten ett avsnitt av Vänner där Rachel och Ross super sig fulla och vaknar gifta på ett hotellrum i Las Vegas. Någon gång under kvällen har Ross målat snirkliga mustascher under näsan på sin brud, och när hon vaknar, bakfull, fundersam, och kastar en blick på sig själv i spegeln ser hon exakt ut som kaptenen i Peter Pan-filmen Hook. Sedan dess är det omöjligt för mig att inte tänka på Dustin när jag ser Jennifer Aniston. Och vise versa.

Varför ingen i Hollywood ännu rollsatt de två som far och dotter i ett intelligent men lättsamt drama övergår mitt förstånd. De har ju på sätt och vis varit inne och snuddat vid det redan, lekt lite med tanken så att säga, i Ryktet går. Är det Aniston som inte vill dra onödig uppmärksamhet till denna remarkabla likhet eftersom hon tror att det skulle skada hennes karriär? Eller är det månne Dustin som inte vill jobba mot Jennifer för att han tror att det skulle skada hans karriär? Har det rätta manuset bara inte infunnit sig? Eller ligger här faktiskt en gammal jycke begraven? En hittills välbevarad familjehemlighet som måste göra en sådan rollsättning alltför känslig för dem båda? Skandalgamen slickar sig om näbben och sluter öronen för förnuftets tråkiga stämma. Gener ljuger inte. Titta bara!

Pressmeddelande

Följande damp just ner i inkorgen:

ASTORIA CINEMAS FRAMTID RÄDDAD

Astoria Cinemas har klarat av sin företagsrekonstruktion och satsar i framtiden på att skapa en utpräglad upmarketkedja. Det kapital och den biografstruktur som krävts har möjliggjorts genom en affärsuppgörelse mellan Astoria Cinemas och SF Bio AB.

Överenskommelsen innebär att Astoria Cinemas säljer Biopalatsen i Stockholm och Göteborg till SF Bio. SF Bio tar redan idag över all verksamhet på dessa biografer. Avtalet innebär vidare att Astoria Cinemas kommer att programsätta sammanlagt fyra salonger i SF Bios biografer i Lund och Uppsala, samt rätten att från den 31 augusti driva fem salonger på Biopalatset i Göteborg.

– Under hela den tid som vi arbetat med rekonstruktion av Astoria Cinemas har det stått klart att det behövs mer kapital för att säkerställa bolagets framtid, säger Mattias Nohrborg, VD på Astoria Cinemas. Arbetet med att hitta nya finansiärer har varit avgörande. Genom att SF Bio nu köper Biopalatsen i Stockholm och Göteborg – där vi senare kommer att driva fem salonger i Göteborg - har vi dels säkrat delar av ekonomin och dels fått en bättre biografstruktur för vårt koncept att fokusera på visning av kvalitetsfilm.

– Vi hoppas att den nya biografstrukturen ska trygga Astoria Cinemas fortsatta verksamhet, vilket vi tycker är mycket positivt, säger Jan Bernhardsson, VD för SF Bio. Astoria Cinemas är genom sin filmkompetens en viktig aktör på den svenska biografmarknaden. Samtidigt kommer vi att fortsätta vår egen satsning på en repertoar med både bredd och djup.

– Som en konsekvens av affären kommer vi att se över vår biografstruktur i Göteborg och Stockholm, fortsätter Jan Bernhardsson. Hur dessa förändringar exakt kommer att se ut är dock ännu inte klart.

– Eftersom vi genom affären får programsätta filmer i Lund och Uppsala, utöver de åtta anläggningar som vi sen tidigare driver i tre städer, tror vi att förutsättningarna för att driva en mer kvalitetsinriktad och nischad biografkedja, är mycket goda. Övriga beståndsdelar i denna totala lösning presenterar vi inom några veckor. Vi vill ju även ha möjligheter att investera i framtiden, avslutar Mattias Nohrborg.

Flykten från friheten

Den första vuxenbok jag läste på egen hand var Stephen Kings Cujo. Då var jag tolv. Efter det läste jag enbart Stephen King i minst två år. Om någon försiktigt föreslog att jag skulle prova på någon annan författare, till och med någon annan i skräckgenren, drabbades jag av något som borde kunna beskrivas som en lätt panik. Någonstans efter andra King-boken hade jag nämligen beslutat mig för, att som den samlare jag var, läsa mig igenom alla hans verk. Utmaningen var tvådelad. Dels hade han redan hunnit skriva ett tjugotal romantitlar innan jag upptäckte honom. Dels skrev han (som det verkade) tegelstenar i betydligt raskare takt än jag förmådde läsa dem.

Med andra ord hade jag redan händerna fulla. Och när någon därför vågade komma dragandes med en annan författare blev jag arg. Jag blev arg därför att jag blev rädd. Det gav mig svindel och gjorde mig vettskrämd. För om jag läste en bok av en annan (vuxen-) författare så skulle jag, enligt logiken hos den samlare jag var, sedan bli tvungen att läsa hela den personens produktion. Och hade jag väl börjat läsa två olika författare, krävde samma logik att jag måste läsa alla. Det vill säga: Alla böcker av alla författare som fanns och någonsin hade funnits. I hela världen.

Tanken kändes som att bokstavligen få alla dessa böcker vältrade över sig på en och samma gång. Det var som att bli levande begravd under ett enormt berg av böcker, där den enda chansen att gräva sig ut var att läsa en bok i taget. Detta samtidigt som nya volymer ständigt skulle publiceras och tippas ut överst i högen. Och jag insåg att även om jag ägnade hela mitt resterande liv (som då var avsevärt längre än det är nu) åt att enbart läsa romaner så skulle jag aldrig klara av att gräva mig ut ur det röset. Öppnade jag slussarna, det vill säga -lämnade jag Stephens väl avgränsade men ack så blodkantade stig, så skulle jag helt enkelt gå under.

Efter hand började jag ändå tröttna en smula på skräckfantasierna och angelägenheten i mitt företag bleknade i samma mån. Då beslutade jag mig istället för att läsa alla romaner som fanns hemma i mina föräldrars bokhylla. Det kändes som ett lite mer omväxlande men ändock tydligt avgränsat projekt. Jag satte ivrigt igång. Men allt som mina föräldrar hade i den hyllan var i sanningens namn inte av högsta kvalitet (för vem har väl det?) och ju mer jag läste dess kräsnare blev jag. Till slut övergick därför mitt mål med läsningen till en mer vagt formulerad ambition att helt enkelt läsa så mycket som möjligt. Inte allting kanske. Men åtminstone så mycket som jag bara hann.

Det gjorde mig därför ursinnig igen när jag kom över Olof Lagercrantz essä Om konsten att läsa och skriva. I den tänker han vid något tillfälle ömt tillbaka på sig själv i slukaråldern, och på hur han då tyckt att det var slöseri med tid att läsa om böcker. När det nu fanns så många olika vägar att utforska, varför gå nedför samma väg två gånger? Så hade han resonerat. Jag blev så provocerad av den formulerningen att jag kastade in essän under sängen och lät den ligga där i säkert ytterligare ett år. (Jodå, nog dammsög jag väl ibland, men då dammsög jag runt Lagercrantz.)

Ilskan kom sig så klart av rädsla igen. Accepterade jag Lagercrantz åsikt som sann, skulle gränserna för mitt evighetsprojekt ha flyttats ut ännu mer. Om det inte var nog att jag läste så många böcker som möjligt, utan även förväntades läsa dem två eller tre gånger, om jag alltså måste lägga tillbaka en roman i röset även sedan jag faktiskt grävt mig upp igenom den, så skulle jag omöjligen kunna komma ens ett par meter närmare ytan. Jag hatade honom. Jag hatade honom bittert och innerligt. Sedan mognade jag ytterligare en smula och omformulerade kraven på mitt läsande ännu en gång. Jag insåg att det kanske inte var antalet böcker som räknades så mycket som urvalet. Att det, som med så mycket annat, handlade om kvalitet snarare än kvantitet. Och då dammade jag också av hans fina essä och tog honom till nåder.

Inställningen - att det är viktigare att läsa bra än att läsa mycket - har jag med mig än idag. Mina samlartendenser har också släppt taget om mig. Barndomens oförmåga att slänga något alls har övergått i en nästan omvänd strävan efter materiell renhet, det vill säga: att inte äga något som jag faktiskt inte har någon som helst rimlig användning för (eller åtminstone tycker är väldigt fint). Och på samma sätt bryr jag mig inte heller om att läsa böcker om de verkligen inte säger mig något nytt (eller åtminstone är rysligt underhållande).

Ändå håller jag mig fortfarande med ett par trygga begränsningar - jag läser exempelvis inte deckare. Jag lämnar dem utan vidare därhän. Det finns säkert en massa bra kriminalromaner (säkert i klass med Lasermannen, som jag placerat i en gränskategori och därför kan dyrka utan risker). Men jag bryr mig inte om dem. Jag har fullt upp även dem förutan.

Precis som jag insåg redan som tolvåring, är livet för kort för att man ska hinna med allting. Utbudet är förlamande stort, och det enda man kan göra är att helt enkelt försöka välja. Konsten med böcker, precis som med allt annat, är att lära sig hur man gräver en väg genom slagget, och hittar fram till det som är bra. Den stora ovärderligheten hos skiten, såväl i litteraturen som i livet, är att den visar oss så tydligt vari den avgörande skillnaden består.

Sordin

Läser Dirty Dancer av Thomas Engström. Alltid lika uppfriskande med mentalt instabila jag-personer. Tänker på Bränt barn, det enda av Dagerman jag riktigt fallit för. Tänker på borderline personlighetsstörning. Tänker på min egen bok.

Jag fick ur mig två sidor innan jobbet. Det är väl ett slags tillstånd. Nåt jag har tillgång till mellan sju och elva på morgonen. Börjar jag skriva på förmiddagen kan jag hålla på hela dagen. Väntar jag för länge är det kört. Som igår. När jag inte kom i löpskorna förrän framåt tre på eftermiddagen och sedan gick som en spattig katt runt datorn hela kvällen utan att aldrig liksom riktigt... nå in.

Regnet hjälper till. Lite sordin. Det samlar. Lättare förflytta sig till en annan plats i tanken om verkligheten brister som alternativ. Närmar mig sida 200 i återhållna små ryck. Får gärna vara lika gråtrist i morgon.

Att dra upp sig själv i båten

Ni kommer väl ihåg citatet ur Upptäckaren? Läs det annars en gång till. För nu kommer jag nämligen använda det som bild för att beskriva hela världen. Eller i alla fall världen så som den ter sig i romanerna om Jonas Wergeland.

Att läsa Jan Kjaerstads böcker är just som att ro omkring på ett stort hav och dra i flöten. Till synes slumpmässigt guppar de på ytan. En samling välkända föremål, utkastade på måfå; en hockeypuck, en apelsin, en brosch, en fjäril, en pärla... Du fiskar upp ett eller annat i handen och inser då genast att det är betydligt mycket större än du anat, i själva verket bara en liten del av ett offantligt nät som hastigt vidgar sig nedåt och utåt under ytan. Du känner på dig att om du bara drog i garnet tillräckligt länge skulle det avslöja förbindelser inte bara till en massa främmande ting i vattnet under dig, utan även till alla de andra korkarna på havet, och till allting som ligger mellan dem, och till alla andra platser på hela jorden.

Ta exempelvis den där pucken. Det första du tänker när du håvar upp den i båten är att du aldrig tidigare riktigt har kunnat se en hockeypuck för vad den verkligen är. Det är som att den för första gången avslöjar sitt inneboende väsen för dig. Du vrider och vänder fascinerat på den en stund, och snart får den också en allt vidare betydelse. Du förstår att det inte bara är en puck du håller i. Inte minst är den också en projektil, en hård och destruktiv kula, en av alla dessa obarmhärtigt framvinande ting, såväl konkreta som abstrakta, som utan förvarning dyker upp i livet och oåterkalleligt krossar det vackra i sin väg.

Eller du fångar upp en liten fjäril och den leder dig snart vidare mot andra fjärilar, från de fyra fjärilarna i en magisk port för utomjordingar, via den fjärilsformade siluetten av ett par lungor på en röntgenbild, till lungor som i andning, och andning som i ande, till luften i en orgel, och att hålla andan, att rädda liv, och slutligen till livet över huvud taget.

Eller du får tag i en apelsin, en av apelsinerna som Margrete skalar, och som Bo Wang Lee jonglerar med, medan Jonas å sin sida försöker hålla flera tankar i huvudet på en gång, så motstridiga att de i spännvidden mellan sig inbegriper hela världen. Och en ormformad spiral av apelsinskal slingrar sig vidare till liknande former, till ormbon och kringelbroscher och en konståkerskas skridskospår i isen på en frusen sjö, och andra skid- och skridskoturer, och så den där ödesdigra pucken igen då och så is över huvud taget. Is som i fallande istappar.

Och inuti isen anar du en infrusen pärla. Den hemliga pärlan i ett uppfiskat ostron, ett pärlande skratt, pärlorna i ett halsband som brister och faller i ett regn över köksgolvet, och en pärlande hagelskur, och ett stänk av säd och bortkastat liv, och pärlan som försvann och aldrig hittades igen och naturligtvis Margrete själv, vars namn jag minns betyder pärla, och så mitt eget namn från samma stam...

Och därmed är cirkeln sluten. Just som citatet lovade har jag nu lyckats dra upp även mig själv i båten.

Kanske fungerar tillvaron på det viset även verkligheten - att vilket föremål man än tar tag i och drar, så kommer det förr eller senare, om man bara har tålamod och nystar tillräckligt länge, att ha vidgat sig till att inbegripa hela världen. Som när man rycker lite i hörnet av en stor bordsduk och får hela servisen med sig, såväl köttet som såsen och de kokta pären. Allting förknippat med allting annat. Det är i alla fall en svindlande tanke.

Lat mat - Pausfågel (2)

Eftersom jag är på ett sådant gott humör idag, och över huvud taget känner mig lite lat, orkar jag inte koka ihop något eget till lunch utan bjuder istället på lite färdiglagat. Det får bli ett litet stycke upptinad melankoli, signerad allas vår Bruno K:

"du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek"

Ur Det förlorade ordet, förpackad 1995

Kvalsterkvinnan

Apropå Spider-Man 3 (som jag planerar att se senare idag):

Jag kan ibland undra hur mycket längre jag inte hade hunnit här i livet om jag, i avseende på min karriär, hade varit mindre av ett kvalster och mer lik någon av kvalstrets nätvävande släktningar i den stora spindelfamiljen. Om jag så att säga rört mig mindre inåt och nedåt, och mer uppåt och utåt. Om jag istället för att gräva ner mig i funderingar, hade spunnit trådar kors och tvärs genom livet och byggt snillrika kontaktnät på de strategiska ställen där surret varit som störst.

Klättra kan jag ju. Jag har det genetiskt: schimpansfötter med praktiska tågrepp, perfekt anpassade för skolgymnastikens replianer. De fick spänna fast mig med sele i barnvagnen när jag var liten för att jag inte skull klättra upp ur den och springa bort. Annars lät mamma mig i stort sätt härja fritt. Hur många trädgrenar, bergsknallar och skorstensnockar har jag inte suttit på genom åren? Dessutom gillade jag tidigt att pyssla med trådar - tvinna, virka, väva, fläta. När mina föräldrar kom hem från jobbet fann de stundom hela lägenheten förvandlad till ett oigenomträngligt korsnät av uppspänt garn, med deras dotter i mitten, som en flitig liten silkeslarv.

Så tänk om jag bara kunde förena allt det där. Om jag kunde kombinera det introverta grubblandet med ett mer socialt väveri. Om jag kom på ett sätt att spänna klibbiga trådar mellan alla hus i staden, och fånga förlagsbossar med dem, som hungriga spindlar fångar sländor. Herregud! Inget kunde väl stoppa mig då! (Bortsett så klart från mitt eget högmod...)

Spindelmannen har i alla fall alltid varit min favoritsuperhjälte. Vid tretiden i eftermiddag är det han och jag i en annars förhoppningsvis öde biografsalong. Kanske kan jag snappa upp lite karriärtips då. Vi får väl se.

Absurdism

Snubblade nyss över Mircea Cartarescus namn på en blogg. Han är tydligen i ropet nu. Jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i den mannens liv och verk, men några år sedan hittade jag i alla fall hans Nostalgia i bokhyllan hemma hos en vän, tog ner den och läste den. De första fyra berättelserna var tillräckligt bra för att jag skulle läsa vidare, men jag har inte mer än ett diffust minne av vad de handlade om. Den sista, däremot, etsade sig fast. Den tilltalade mig så starkt att jag blev inspirerad att själv skriva en samling surrealistiska noveller. Jag har några utkast klara och planerar att ta upp dem igen när jag är klar med romanen. De har ingen tematisk likhet med Cartarescus historier. Det jag stulit är bara den där härligt friktionsfria övergången från det realistiskt vardagliga till det spritt språngande absurda.

För att illustrera vad jag menar följer här en liten resumé av rumänens novell (tolka den får ni göra själva):

En man tvingas byta ut signalhornet på sin bil eftersom det hakat upp sig och det ihållande tutandet retar grannarna till vansinne. När han ändå är igång passar han på att skaffa sig en ny och häftigare signal till bilen och dessutom några ordentliga högtalare. Snart nog har han byggt om hela bilen till en stor förstärkare, rivit ut instrumentbrädan och ersatt den med en keyboard. Manisk tillbringar han alltmer tid i förarsätet där han spelar improviserade musikstycken som trollbinder människorna inom hörhåll. Han slutar äta och dricka, men sväller ändå upp alltmer där han sitter. Fläsket omsluter snart hela hans kropp. Halsen försvinner i fettet och till och med armarna sjunker in i det mjuka tills bara fingrarna sticker ut som långa, spröda tentakler med vilka han utan uppehåll fortsätter att spela. Med tiden har han vuxit sig så stor att förarhytten inte längre förmår härbärgera hans enorma hydda. Han sväller ut över alla breddar, förvandlas till en enorm människosnigel, där bilens kaross bara skymtar som ett försumbart litet skal fastvuxet någonstans bland valkarna på hans fettbergslika rygg. Till slut har han med sin musik tagit över hela världen. Keyboarden sträcker sig längsmed ekvatorn och han har blivit lika stor som klotet självt.

The end.

Pausfågel

Jan Kjaerstad, ett exempel:

"En gång på Hvaler - jag kan ha varit sju åtta år - fann jag en kork som låg och flöt på havet. Jag var ute och rodde i min farfars minsta eka, en båt som till och med jag kunde hantera. När båten gled förbi korken blev jag nyfiken. Jag skåtade. Jag lade upp årorna. Jag böjde mig ut över relingen och fiskade upp korken. Jag upptäckte att det satt en lina fäst i den. Jag blev ännu mer nyfiken. Jag började dra i linan, hala upp den i båten. Det visade sig naturligtvis att jag hade fått tag i ett garn, men det var - det måste sägas i mitt försvar - ett ovanligt garnmärke, dessutom olagligt litet. Ingen såg mig från land. Jag drog försiktigt. Några flundror satt fast i maskorna i början av garnet, men jag såg något spännande glittra längre ner. Jag drog raskare. Jag iakttog hur det där vita, blänkande förvandlades till något väldigt - och anskrämligt, liksom ett gap på väg upp mot mig. Jag blev rädd. Jag släppte allt. Jag vet inte vad det var, kanske en liten håkäring eller buken på en jättekrabba. Jag har tänkt på det senare. Upplevelsen påminner mig om Margrete. Man är på väg genom livet och hittar en kork på havet, man tar upp den och sedan kommer det ett stort garn, ett nät fullt av saker man inte har kunnat föreställa sig. Man vet, även om det är omöjligt, att om man drog tillräckligt länge, om man tog i och hade tålamod, skulle man hala upp hela världen i båten, inklusive en själv och båten."

Ur Upptäckaren

Biografi (2)

Sedan jag tog värvning på Astoria Cinemas har jag kommit att betrakta kedjans Stockholmsbiografer som en brokig armada om sex, sinsemellan mycket olika båtar:

Först Astoria Nybrogatan, företagets sk "flaggskepp". Ett värdigt fartyg med sin mycket flådiga salong, upplyst av handblåsta lampor och med firmans dessutom största segel (-duk). Bakom kulisserna finns en hel mängd knarrande trädäck och luckor som inte leder någonstans annat än in i konstiga mörka hål. Det är lite som skeppet Vasa. Fast med popcornförsäljning. Och fortfarande på rätt köl. Något så när.

BioPalatset påminner vidare om en strandad finlandsfärja. Här är bred underhållning, discodäck och dansband. Effektivt och opersonligt. Medan du väntar på huvudattraktionen hamnar du ofrånkomligen i kiosken, där du också handlar betydligt mer än vad du egentligen avsett, uppstressad av alla bjärta färger, eller kanske bara för att det inte finns något annat att göra.

Astoria Kungsgatan (fd Royal) är mindre och snarare som Gotlandsfärjan. Den tar dig dit du ska, rutinerat och utan omvägar, men bjuder dig knappast att dröja ombord längre än vad som är nödvändigt.

Grand känns då mer som en lustjacht, lyxigt inredd med sin släta vita disk, upplysta affischvägg, bronsglittrande salonger (i alla fall 1:an och 2:an), en blank espressomaskin och loungemusik till och med på toaletten. På Grand går estetik före funktion alla gånger. Hon är så fåfäng att du tvingas leta dig ända in bland de bakre utrymmena av foajén med ditt hopknycklade godispapper för att hitta något så fult som en papperskorg.

Astoria Sickla, inhyst i den gamla diselverkstaden, för tankarna till ett industrifartyg ombyggt för passagerartrafik. Hårt och mjukt i skön förening. Stålbalkar och sviktande säten.

Och sist men inte minst - Victoria. Hon är nog också en träbåt, men inte lika stor som Nybrogatan, och med fem fladdrande segel istället för ett. Nedre däck flankeras dessutom av två (torrlagda) fontäner som, för att understödja de maritima asociationerna, pryds av två ärgade skulpturer av ett par (ganska obehagliga) sjöljungfrubarn. Tusentals människor klättrar omkring på den här skutan varje vecka, upp och ner för stegar och master, drar i dörrar, sliter i tampar och trossar. Victoria må vara evigt ung och omåttligt älskad men börjar ändå att bli lite trött. Från och med fredag nästa vecka läggs hon i docka över sommaren för att få vila. Men till dess är hon fortfarande i trafik, och idag sitter jag ännu en gång... vid rodret vore väl för mycket sagt (kursen är redan fastslagen och det är de två maskinisterna som ser till att vi kommer dit vi ska), men i alla fall i kassan som något slags färdvärdinna. Jag säljer biljetterna, pekar med handen åt höger och vänster och berättar vid förfrågan ett och annat om de olika resmålen.

För den hågade erbjuder vi för tillfället turer kors och tvärs över halva kontinenten (här med länkar till imdb): till Danmark med Direktören för det hele (vår i mitt tycke just nu sämsta film alla kategorier, den är så dålig att den gör mig förbannad, och på det viset har väl Trier ändå lyckats, om ett av hans mål var att provocera mig); till England med The Queen (lysande); till Frankrike med La vie en rose (eller som fegisarna säger, "den där Piaff-filmen", en snygg, tragisk men inte så värst engagerande historia); till Tyskland med De andras liv (fantastisk); till Spanien med Goya´s ghosts (inte sett, vill inte se, tror att den är tråkig); och till Italien med Allt om min pappa (som verkligen inte har ett jota med Almodovar att göra, idiotiska titelöversättare, men som inte desto mindre är en gripande film - igår blev en dam så tagen av intrigen, att hon av oro för sin hälsa måste lämna salongen och be om ett glas vatten så att hon kunde ta sin hjärtmedicin).

Med tanke på vädret lär det inte bli så mycket att göra här i dag. Folk är nöjda med att bara befinna sig där de är, i nuet, i Stockholm, i verkligheten. Jag får väl fördriva tiden med att glo på sofo-folket som driver förbi ute på Götgatan och göra kåserande reklaminlägg för bionäringen på min blogg.

Här har du mitt liv

Jag började när jag var tio år. Den första var en liten röd, plastig en med Musse och Mimmi Pigg på omslaget, försedd med ett hänglås som senare försvann. Den ligger nu i botten på den här lådan, som (vid en uppskattning grundad på jämförelse med de viktdeklarerade datapaket jag sorterade som alltiallo på Posten för länge sedan) väger i runda slängar 2o kilo. Sedan dess har jag fortsatt att skriva, minst en gång i veckan, i regel varje dag, enda till den 25 mars i år.

Det fanns flera anledningar till att jag slutade. En var att det just då inte hände något i mitt liv som jag inte tyckte hade hänt förut. 2006 var ett händelserikt år. Inte ett bra år. Men ett lärorikt, och på det viset ändå värdefullt. När mars inleddes hade jag gått varvet runt och hade ingenting mer att tillägga. Den plats där jag befann mig hade jag redan besökt många gånger förut. Jag hade redan beskrivit den ur alla tänkbara vinklar. Den var uttömd och olidligt uttjatad. När jag ändå försökte krama något nytt ur den som var värt att anteckna påminde det mest om att försöka spy med magen tom. Det var som torrkräkningar. Så jag slutade försöka.

Dessutom insåg jag att jag inte bara använde dagböckerna för att dokumentera mitt liv så sanningsenligt som möjligt. Inte bara för att skriva om verkligheten. Utan även för att skriva om den. Sedan en händelse hamnat i boken kunde jag ofta börja förhålla mig till den som till ett avsnitt i en fiktiv berättelse. Nog visste jag att det jag skrev bara var fragment av något slumpmässigt, något meningslöst på det vis som livet i grunden är meningslöst. Ändå ville jag gärna se det hela som en medvetet strukturerad roman, mättad med symbolik, tecken och röda trådar.

Om jag vid ett tillfälle, så att säga, förde in en laddad pistol i dagboken, så inte bara hoppades jag, jag förväntade mig att den inom en viss tidsrymd måste smälla av. För sådana är ju nu en gång de dramaturgiska reglerna för laddade pistoler. Om pistolen inte smällde av, om den bara låg där, eller försvann spårlöst ut ur handlingen, hade jag svårt att acceptera det. Jag blev besviken, frustrerad, irriterad. Jag ville inte riktigt tro det. Jag kunde rent av gå emot mina egna instinkter för att få föra tillbaka pistolen till handlingen och fyra av den.

Jag kunde också, halvt om halvt omedvetet, beskriva händelser på ett i fråga om fakta förvisso korrekt sätt, men ändå med en nästan omärklig glidning i en missvisande, men för mig mer önskvärd riktning. Upprepade gånger kryddade jag texten med undertoner som var ämnade att verka undermedvetna även för mig själv, vilket jag någonstans ansåg skulle ge dem en större giltighet. När jag sedan läste igenom texten, som en utomstående, fick jag på det viset tro att jag var någon slags djupare sanning på spåren, en sanning som naturligtvis också var mer i linje med hur jag själv ville ha saker och ting.

I mars insåg jag att jag med dessa uppskattningsvis 2o kilo papper, blyerts, bläck och bindväv (?) hade byggt en mur mellan mig själv och verkligheten. En trygg förskanskning där jag ostört kunde försjunka i min egen ointressanta navel. Jag upptäckte att jag hade gjort mig själv till en fånge. Väggarna hade till slut blivit så tjocka att jag inte längre kunde röra mig och jag höll hastigt på att kvävas av allt gammalt damm. Så jag reste mig, kan man väl säga, och gick ut i friska luften.

Kanske, troligen, tar jag upp dagboken ur lådan igen någon dag. Först vill jag emellertid lära mig att leva mer och tänka mindre. Att gå mindre efter huvudet och mer efter magen. Följa flödet, eller vad man ska kalla det. Hur som helst, sluta lura mig själv. Jag tycker faktiskt redan att jag blivit bättre på det. Allt jag kan hoppas på nu är att det fortsätter i samma rikting.

Hjärntvättad

Kom att tänka på det igen igår. Jag drömmer nog oftast i liggande format. I widescreen. Eller något ännu mer kvadratiskt. Mer i stil med min egen gamla teve. Inte sällan har drömmarna berättarröst pålagd. På svenska eller engelska. Ibland är de till och med textade i nederkanten.

My personal sunshine

Spontanbio igår. Vi, en fritidskompanjon och jag, kastade oss in på det mest lockande som erbjöds i närheten av där vi befann oss efter en sen lunch vid halv fyra. Det fick bli Danny Boyles Sunshine på BioPalatset. (Spoilervarning åter utfärdad.)

Det skulle vara omöjligt att sätta ett högt betyg på den filmen. Men jag gillar den i alla fall. Eller rättare: jag gillar idén med den. Jag uppskattar att någon försökt göra ett mer poetiskt science fiction-drama, en slags blandning mellan 2001: Ett rymdäventyr och Harry Martinssons Aniara. Den vågar nästan vara sådär återhållet långsam och visuellt poetisk som 2001 och snuddar även lite grand vid funderingar om hela mänsklighetens existensiella litenhet i mötet med rymden. Det kunde ha blivit hur bra som helst. Och som alltid när jag ser något jag gillar men som hålls tillbaka av uppenbara brister, önskar jag irriterat att jag fått vara med under tillblivelsen och haft möjlighet att göra om en massa.

I så fall hade jag, sedan jag gnuggat händerna av iver en stund, genast städat bort alla onödiga effekter, allt det prismatiskt brutna motljuset, alla förment skrämmande tiondelssekundare, allt svammel och naturligtvis hela den uttjatade springa-runt-i-mörka-gångar-och-döda-alla-upplösningen.

Istället hade jag koncentrerat mig ännu mer på själva ljuset. På ljuset som metafor. När Searle upplever att det ljuset från solen liksom uppslukar honom, att ljuset blir en del av honom och han en del av ljuset, och raskt förvandlas till ett slags ljus-junkie, där hade jag fördjupat mig mer. Och när rymdfärjan Icarus II förvånande plockar upp signaler från sin försvunna föregångare, som alla antagit havererat eller störtat in i solen, men som uppenbarligen fortfarande fungerar, hade jag tillåtit mig en mer djupsinnig förklaring till varför denna första färjas besättningen ändå valde att inte fullfölja sitt uppdrag. Något om att de, när de passerade gränsen bortom vilken de inte längre kunde kommunicera med jorden, liksom även nådde den yttersta gränsen för sin egen kognitiva kapacitet som människor. Att de, precis där, hade upptäckt något som var så fundamentalt annorlunda allt de tidigare kunnat föreställa sig, att de helt enkelt gick förlorade för sig själva.

Nu blir filmen snarare ett visuellt spektakel, en ofrivilligt roande uppvisning i olika sätt varpå en människa kan dö i olika extrema temperaturer, utdraget eller plötsligt, av antingen hetta eller kyla. Det är synd. Den hade potential att vara så mycket mer.

Men jag gillade den som sagt ändå. För att den i alla fall vågade försöka.

Nya möjligheter

Ett flertal besökare på den här bloggen har nu klagat på att man måste ha ett "google-konto" för att kommentera inläggen, vilket resulterat i att de istället mejlat eller sms:at sina tankar direkt till mig. Så ska det inte behöva vara. Efter en tålmodigare titt bland inställningarna har jag nu lyckats ta bort denna begränsning så att vem som helst kan lämna kommentarer utan onödigt krångel. Jag vågar hoppas att detta inte ska leda till en plötsligt störtflod av annonyma mordhot och ärekränkningar.

Bloggtoppen har sent om sider också valt att godkänna mitt lilla kvalster. Så klicka in för fulla muggar nu bara. För tillfället befinner jag mig någonstans runt plats 2500 i rankingen. Och därifrån ska det väl knappats gå att röra sig mer än åt ett håll.

Storasyster tvärs emot

Hemma i mammas fotoalbum finns en bild av mig och min syster när jag var kanske tre år och hon i så fall sexton. Hon har långt, blont hår, utsvängda blåjeans och drar mig efter sig nedför trottoaren i en träskrinda. Jag har på mig en av de där blommiga knytmössorna som min mamma stickade flera stycken åt mig, en mörkrosa. Till det en vinröd overall och vantar. Omedvetna om fotografen (mamma?) som måste ha befunnit sig på andra sidan gatan, rör vi oss målmedvetet framåt åt ena hållet, medan det intill husfasaden ovanför oss hänger en skylt med en stor vit pil på, som uppmanande pekar i rakt motsatt riktning.

Jag måste alltid le lite när jag ser den bilden. Även om det aldrig var avsikten lyckas den sätta fingret på vad min storasyster betydde för mig när jag var barn.

När jag var liten reste min syster med Resande skolan till Tanzania, plockade kaffe i Nicaragua, bodde i kollektiv i Gröndal, blev vegetarian och studerade till konstnär. Hon hade fullt upp. Men istället för att betrakta sin lilla lillasyster som ett jobbigt paket som hon av pliktskyldighet förväntades passa ibland, drog hon glatt iväg mig på kurser i afrikansk dans, på cirkus, på clownskola och till en hel massa andra aktiviteter i stil med "Bygg din egen drake" på Kulturhuset. När jag var fem år och hon arton flög vi för en vecka till Paris (jag kommer fortfarande ihåg hur de sockrade pannkakorna smakade som vi åt under kastanjerna i Bois de Boulogne). När jag var åtta och hon tjugoett följde jag med hennes vänner på fjällvandring (och åt då inget annat än fruktsoppa sedan pannkakorna var slut, blev en gnällig och omöjlig ungjävlig av hunger och frös någonstans ända inifrån märgen, men det var vackert!).

Det var också min syster som försedde mig med mina första uppsättningar vattenfärger, pastellkritor, akvarellpennor, penslar, kolkritor, skisspapper och modellera. Visserligen har min mamma alltid påstått att man kan bli vad man vill om man bara lägger manken till och inte ger upp, och jag är övertygad om att jag hade funnit på sätt att vara kreativ även utan min systers hjälp. Men hon gjorde det onekligen lättare. Jag är böjd att tro att det var hennes närvaro under mina första levnadsår, som fick det att verka okej, ja till och med eftersträvansvärt, att vara lite annorlunda.

I dag är det första maj. Det borde betyda att min syster är ute och marcherar någonstans i samma demonstrationståg som Lars Ohly. Hon fick alltid det där med politik att verka så enkelt, så självklart, när jag växte upp. "Från var och en efter dens förmåga. Till var och en efter dens behov". Rättvisa. Sådana saker. När jag var liten var jag stolt över att hon var så radikal. Hon var min hjältinna och jag ville tycka som hon. Men just som hon uppmuntrade mig att tänka själv, har jag med tiden ifrågasatt alltfler av hennes politiska idéer. Kanske har jag efter hand kommit att skaffa mig en på samma gång både större och mindre tilltro till individen.

(Jag är för egen del övertygad om att vi alla i grunden är giriga och egoistiska djur. Det finns en väldig drivkraft i det som med lite finurlighet kan fås att verka i samhällets fromma. Men det avgörande är att var enskild människa kan känna att hon har möjlighet att påverka sin egen situation till det bättre. Att få lite mer, bli lite mer beundrad. Det individuella ägandet kommer därför alltid att vara centralt. För det alla äger, äger ingen, och det ingen äger förlorar snart sitt värde. Det är precis som när alla de gratis lånecyklarna försvann från Stockholms gator för några år sedan och återfanns på botten av Riddarfjärden.)

Det sista min syster och jag på allvar gjorde tillsammans var en tågluff genom Europa när jag var fjorton och hon tjugosju. Det var Saltzburg, Venedig, Florens, Bordeaux... Vi levde på vattenmelon, frallor och choklad. (Jag blev ett monster om jag inte fick i mig en glass om dagen.) Hon klagade på att jag läste för mycket böcker och bara tjatade om vilka kläder jag skulle köpa om någon gav mig tiotusen kronor med villkoret att jag måste göra av med hela summan på en dag. Hösten därpå blev hon med barn och slutade av naturliga skäl att leka fritidsledare åt mig, för att istället fokusera på att vara mamma. Vi gled i sär. Det är som det blir. Och nuförtiden ses vi ganska sällan.

När jag, apropå dagens röda datum, emellertid kommer att tänka på min storasyster och ser tillbaka på den första halvan av mitt liv så här långt, inser jag på nytt vilken viktig funktion hon fyllde för mig som liten - både som rolig extraförälder och som konstnärlig guide. Det kanske inte är försent ändå. Jag kanske borde börja höra av mig lite oftare.