Äventyret fortsätter här:

Ord- & bildbyrån!

Ännu är inte hela hemsidan färdig. Men nu finns där i alla fall tak och väggar och om ni vill får ni gärna klicka er dit och börja göra er hemmastadda.

Exakt hur det löpande innehållet kommer te sig får framtiden utvisa. Det vet jag inte inte ens själv än. Men låt inte det avskräcka.

Välkomna bort!

Upplösningen

Jag vet. Den här bloggen har fransat upp sig något alldeles väldigt bortåt slutet. Ingen ordning på trådarna alls.

Främsta anledningen: Livet härute bortom.

Näst främsta anledningen: Hela den här sidan har under en lång tid börjat kännas passerad. Jag vill inte säga att jag växt ur den. Det skulle antyda att jag ansåg mig stor nog att spräcka någon som helst kostym. Men jag har växt ifrån den.

I morgon inleds därför arbetet med en ny hemsida/blogg. Jag länkar härifrån så snart det finns något vettigt att länka till. Kanske vill ni som läst den här bloggen också följa mig dit. Jag hoppas det!

Varje slut en ny början, som de kloka gamla gummorna säger.

Ett antal kvalster av fem

Betyg är trubbiga verktyg. Inte dess mindre är de roliga att sätta.

Eftersom den här bloggens främsta existensberättigande också är att roa sin skapare har jag skapat en femgradig skala att användas vid godtyckliga tillfällen för att sammanfatta mina åsikter om ditten och datten.

Det föll sig ju naturligt att använda kvalster. Jag har sedan länge förbannat mitt förhastade beslut att döpa bloggen efter ett mikroskopiskt spindeldjur (kval - alster - kvalitet - kvalster...). Nu får jag emellertid dras med det, och en bra sak med eländet är ju i alla fall att kvalster är äckliga små kryp som det är lätt att göra siluettfigurer av.

Kriterierna för de olika betygen låter som följer:

5 kvalster: Klockrent!
4 kvalster: Mycket bra, men med ett eller annat som ändå drar ner betyget.
3 kvalster: Helt ok. Funkar för stunden. Ibland precis vad man behöver.
2 kvalster: Inte alldeles uselt ändå.
1 kvalster: Nej, det här hade världen faktiskt klarat sig bättre utan.

Snart får vi se hur det funkar i praktiken.

Ety det stavas ity

För några månader sedan fick jag mig en elak knäpp på näsan för en gammal felstavning här i bloggen. Jag hade skrivit "ety" i en rubrik. Detta hade jag tidigare också roat mig kungligt åt, rent bloggstatistiskt, ity alla som googlade "ety" fick upp kvalster som första träff och ofta klickade de sig vidare till min sida.

Men högmod går som bekant före fall.

Den elaka knäppen ligger kvar under inlägget.

Kall av dyslektisk skräck vände jag mig till Svenska Akademiens ordlista över svenska språket och letade först, ännu med något hopp i kroppen, efter ordet "ety", som emellertid hånade mig med sin frånvaro mellan "etui" och "etyd". Ett antal hundra sidor längre fram vilade däremot "ity" (såväl som adverb och konjunktiv) tryggt mellan "itutad" och "itänd".

Jag skyndade mig att ändra den förtretliga rubriken, grämde mig ur djupet och hoppades att inte fler än nödvändigt skulle ha märkt mitt misstag.

Den senaste veckan har jag nu dock snubblat över ordet "ety" i tre helt olika sammanhang. Först var det någon som twittrade det, sedan någon som facebookade det - båda mycket tillförlitliga personer. Så i dag läste jag det slutligen, korrekturläst och massdistribuerat, i ingen mindre än Malte Perssons storstilade Edelcrantz förbindelser:

"-Metatron misstar sig aldrig, ety det äger prismat, och än större hemligheter..."

Vare sig misskunskapen nu råkat bli så allmänt spridd, eller stavningen av det här ålderdomliga ordet sent om sider faktiskt är på väg att förbytas, så grämer jag mig i alla fall betydligt mindre nu, när jag finner mig ha fel i så goda sällskap.

Induktiv slutledningsförmåga (eller en brist därpå, med tröst som följd)

De senaste dagarna har jag haft 144 träffar på min blogg till följd av en imponerande serie googlesökningar av orden "Dean Martin" och "duett" i ett tjugotal olika kombinationer (och sålunda hamnat här tror jag?).

De flesta sidladdningarna torde kunna härröras till en samma person, drabbad av ett plötsligt, desperat och uppenbarligen helt förblindande begär efter fakta om duetter med Dean Martin.

Vilket ju också är mycket lätt att sympatisera med.

Det skär mig bara i hjärtat att denne Dean-törstande varelse skulle behöva klicka sig in i samma blindgång åtminstone 144 gånger innan den insåg att jag inte kunde släcka hennes (eller hans) begär.

För att kompensera den tidigare frustrationen är jag ju nu mer eller mindre tvungen att lägga upp ett klipp med Dean Martin i en trevlig duett med Nancy Sinatra.

Jag kan bara hoppas att det ska stilla något av personens slutligen kanske helt förtvivlade hunger.

Nöden är uppfinningarnas moder

Snart (närmare bestämt den 20 april) har den här bloggen hela två år på nacken.

Bloggandet har, föga förvånande, skett på bekostnad av dagboksskrivandet. Under motsvarande tid har det senare minskat till ungefär en genomsnittlig fjärdedel, eller ännu mer.

Jag inbillar mig dock att jag någon gång i framtiden kommer att vilja printa ut och spara alla mina inlägg på papper, som ett naturligt komplement till anteckningsböckerna.

En sjuherrans insats av klippa och klistra!

En bloggrelaterad programfunktion - med innebörden att man bara behövde klicka på ett kommando och därmed autosortera alla sina hundratals (tusentals?) inlägg i kronologisk ordning i ett enda, prydligt buntat dokument anpassat till A4-format - hade i detta läge knappast gjort ont.

Medan jag skjuter allt på framtiden håller jag sålunda tummarna för att någon annan, någon som behärskar tekniken, också inser det redan existerande (förmodligen hastigt eskalerande) behovet av en sådan här funktion, och dessutom tar sig tid att utveckla den.

Kanske finns den rent av där ute någonstans. Man är aldrig ensam om en tanke.

Inte åtta väl?

Till slut har också jag hittat hem till Google Analytics. Ett enkelt nöje är ju att se vilka ord människor googlat för att sedan hamna här i bloggen.

Dagens bästa: hur många hjärtan har en bläckfisk?

***

Svaret lär för övrigt vara 3 stycken.
Alltid lär man sig något...

Tålamodskrävande juldagspyssel

Resultatet av mitt julspyssel ser ni här ovan.

Det kan man inte tro men det tog större delen av den här dagen och krävde sin beskärda del av såväl behärskade suckar som ilskna, verbala utfall åt datorns håll.

Jag borde gå en kurs i digital bildbehandling.

Kanske något att fundera på inför 2009, det nya år som ligger och gror någonstans i just detta nu, alldeles under ytan på tidens mjuka mull.

Ansiktslyftning

Bokhyllor.

Kanske blev jag inspirerad av min lagkamrat i Bellmanstafetten, som hade nypremiär för sin blogg idag. Kanske är det ett substitut för att få nymöblera mitt riktiga, framtida hem. Eller så var det bara hög tid för ett lyft av något slag.

Min min min

Allt blir kletigt av ordet "min". Även när det är tänkt att bara vara beskrivande ger det lätt ett sken av självupptagenhet och enfald. Som när trutarna monotona skrän blir till "mine! mine! mine!" i filmen Finding Nemo.

Det blir knappast bättre när "min" efterförljs av ett substantiv som redan från början är hiskeligt.

Värst av allt måste tveklöst vara (och jag ryser till av äckel särskilt när det råkar vara jag själv som yttrat det):

"Min blogg".

Tröskeln

På väg tillbaka.
Kanske.

Skapa nytt inlägg

Pratbubblor. Bloggar, krönikor, kommentarer. Fyller luften som ballonger. Blir du aldrig trött på dina egna ord? Jo.

Femtonåriga tjejer går på fest i underkläderna i hopp om att få finnas till. På min nollningen klädde de av sig i trosorna på Drottninggatan och tiggde kroppsautografer av främlingar för att få poäng.

Jag drog åt skärpet ett extra hål och var tyst resten av dagen. Anlade den där sammanbitna minen som fått fröknarna i grundskolan att ta mig åt sidan efter lektionen och konfrontera mig om min attityd. För att jag inte ständigt log, som normala flickor förväntas göra. Medan killarna rumsterade ostört, tafsade och slogs.

Ska jag le mot dig kärring så du slipper bli nervös? Ska jag klä av mig naken på gatan för att inte ställa till problem?

Letar i blickarna hos August-kandidaterna efter något slags gemensam nämnare. Letar efter motsatsen till Se mig. Letar efter Jag ser. Finns den där? Är det inbillning?

Blir jag aldrig trött på mitt eget babbel? Jo.

Kanske borde jag också hålla mina tankar för mig själv?

Samtidsskärvor

Läser dagens essä i DN, om det privatas erövring av offentligheten, bland annat genom bloggar. Man skulle kunna se det som ett övergivande av det generella till förmån för det närsynt enskilda. Men vad är väl det generella om inte summan av sina inneboende enskildheter? Det allmänna existerar inte utan det privata.

Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.

Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.

Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.

Nya möjligheter

Ett flertal besökare på den här bloggen har nu klagat på att man måste ha ett "google-konto" för att kommentera inläggen, vilket resulterat i att de istället mejlat eller sms:at sina tankar direkt till mig. Så ska det inte behöva vara. Efter en tålmodigare titt bland inställningarna har jag nu lyckats ta bort denna begränsning så att vem som helst kan lämna kommentarer utan onödigt krångel. Jag vågar hoppas att detta inte ska leda till en plötsligt störtflod av annonyma mordhot och ärekränkningar.

Bloggtoppen har sent om sider också valt att godkänna mitt lilla kvalster. Så klicka in för fulla muggar nu bara. För tillfället befinner jag mig någonstans runt plats 2500 i rankingen. Och därifrån ska det väl knappats gå att röra sig mer än åt ett håll.

Och hur var det här då?

Väntar otåligt på att bli granskad av bloggtoppens administratörer. Det finns inga rimliga skäl till att de inte skulle godkänna mig. Ändå är jag bisarrt nog nervös inför deras kommande dom.

Det är som när jag var liten alltid kände mig skyldig när jag fick syn på en polis. Kanske skulle konstapeln komma på mig ("Hallå där!") med att faktiskt ha begått någon hemsk överträdelse som jag själv dittills inte varit medveten om. Kanske hade jag utan att tänka mig för stoppat en dubbelförpackning Raider i jackfickan inne på Domus? Kanske hade jag gått mot röd gubbe? Kanske hade jag utan att märka det råkat putta någon gammal tant baklänges nedför rulltrappan så att hon veks på mitten och dog? Jag var dessutom övertygad om att min skyldiga min skulle få polisen att fatta misstankar, även om det från början inte fanns några skäl till det. Således hade jag fullt sjå med att bara försöka se så naturlig och avspänd ut som möjligt så länge uniformen var inom synhåll.

Tydligen är jag fortfarande sådan. Jag kan fortfarande tänka efter en gång extra när jag passerar larmbågarna på väg ut genom någon butiksentré. Kanske har jag väskan full av stulna scarfar? Jag litar inte fullt på mig själv.

Somliga går

Hu.

Den här bloggen känns både spännande och obekväm, som ett par nya, dyra finskor som man är rädd att ta trampa snett i och få fläckar på. Varje nedslag är ängsligt och självmedvetet. Jag vet inte riktigt hur jag ska föra mig.

Varför kvalster?

Varför i all världen väljer man att kalla en blogg om "litteratur och andra fiktioner" för "kvalster"?

Frågan är bra. Svaret något mer svävande. Namnvalet kommer sig huvudsakligen av att alla andra bättre lämpade ord (det vill säga alla lagomt pretentiösa, hyggligt klingande, slagkraftigt sammanfattande och över huvud taget snyggt kulturrelaterade substantiv) irriterande nog förefaller vara upptagna av andra bloggare.

Jag vet inte hur många smarta bokstavskombinationer jag testade för tillgängligheten, var gång med samma nedslående resultat. Och efter att i timmar ha tvingats åse alla möjliga kreativa idéer dö för yxan, redan under själva namngivningsfasen av denna blogg, började i ärlighetens namn en viss frustration att ta makten över mig. Med den följde också en ganska brutal inställning till hela dopförfarandet överlag, ett slags tjurskalligt: om jag inte får heta vad jag vill, kan jag heta vad som helst. Är mimesis och kallocain upptagna kan jag lika gärna kalla mig för kvalster. Ändå ägnade jag ytterligare en förmiddag åt att smaka mig fram över alltmer långsökta ord, som "bokbrus", "interpunkt", "bokstavera" och "alludera", innan jag plötsligt gav alla storslagna intentioner fan och kapitulerade inför mitt tidigare infall.

Kvalster, alltså.

Kvalster.

Det är ett krypande ord. Krafsande obehagligt, som en skräckfilmsrysning. Men det ligger också fint i munnen. Det är kärvt men ändå rullande, en överlappande blandning mellan kval och alster. Samtidigt är kvalstret ett djur som envetet tuggar sig genom saker. Vill man skulle man således kunna se en släktskap mellan detta djurs förehavanden i en madrass nära dig, och denna bloggs ambitioner att tugga sig fram genom kulturen. Ett subjektivt knaprande, om man så vill, genom första bästa kuddvar, första bästa bok. Ett godtyckligt konsumerande av konst och film. Med den skillnaden att medan kvalstret naturligtvis inte stannar upp för att reflektera över vad det egentligen sysslar med, ska den här bloggen försöka just det.

Så, ärade besökare, du som mot alla odds funnit mig i bloggbruset: välkommen till... kvalster! Nästa inlägg följer snart. Till dess: skaka bolstren och läs något bra, förslagsvis Kazuo Ishiguro Never let me go. Den får bli mitt första boktips, och dessutom mina sista ord för den här första gången.