Inte åtta väl?

Till slut har också jag hittat hem till Google Analytics. Ett enkelt nöje är ju att se vilka ord människor googlat för att sedan hamna här i bloggen.

Dagens bästa: hur många hjärtan har en bläckfisk?

***

Svaret lär för övrigt vara 3 stycken.
Alltid lär man sig något...

Sjungande solabborre

Inget ölhak är komplett, utan en "singing bass" på väggen. Efter dagens arbete är åtminstone haket i min målning komplett.

Förutom fisken är alla kläder så gott som klara.

Återstår därmed: Allting annat - lampor, menyer, glas, tapeter, möbler, orderblock, ansikten, händer.

För var dag har dock färgen spridit sig ytterligare ett stycke över duken. Fläckvis och i klara formationer. Cirka 50 kvadratcentimeter i stöten. Som ett målmedvetet mögel.

Jonna's High

Nu kan man se videon till Jonna Lees "My High" (första singeln på plattan This is Jonna Lee, som släpps 25 februari) på expressen.se.

Jag dansar visst omkring lite där, mot slutet.

Pausfågel (23) - Kanarie

Claudine Longet sjunger "Nothing to lose",

i filmen Åh, vilket party

Kort svar, långt svar

Fråga:
Gillar du Ernst Billgrens Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor?

Kort svar:
Godis är gott.

Långt svar:
Om Billgrens avsikt med boken är att faktiskt provocera parnassen med sitt kaxiga påstående att sitta inne med korrekt svar på drygt 100 frågor om konstens natur, så har han med största sannolikhet misslyckats kapitalt. Om hans avsikt däremot varit att helt enkelt skiva ett skönt kåseri om vad konst kan vara och hur man lämpligen bör angripa den som betraktare och utövare, och han kanske rent av hoppades tjäna lite pengar på kuppen, så har han med största sannolikhet slagit huvudet på spiken. För visst vill man veta vad han tycker. Ibland är hans svar också riktigt roande och finurliga. Som exempelvis det korta svaret på fråga 3: "Om du bara skulle ge ett enda råd till en blivande konstnär, vilket skulle det vara?" - "Måla himlen först och sedan träden så slipper du pilla in himlen mellan grenarna." Andra gånger svarar han egentligen inte på frågan alls, som i fallet med rävarna. Idealläsaren av hans bok skulle förmodligen vara helt ung konststudent, någon som just börjat med det här på allvar och som ängsligt frågar sig om han eller hon gör och tänker "som man ska". På alla sådana frågor ger Billgren ett lika avfärdande som sympatiskt svar, ungefär: 'Tänk mindre, bara gör, sen är det ju bara skoj om någon också gillar hur det blev, om ingen annan så åtminstone du själv'. Jag läser boken på samma sätt som jag äter en påse smågodis. Förstrött och utan att känna någon bestående mättnad. Men sött och gott är det likafullt.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 2)

Thojo! Idag är det dags för nästa del i den påbörjade tunnelbanetävlingen - gissningsleken vars främsta syfte är att roa och allmänbilda mig själv, tätt följt av en önskan att roa och allmänbilda er, mina kära läsare!

Förra gången var det bara en deltagare som lyckades gissa rätt, vilket inte heller var så konstigt. Brommaplan ligger ju en bit bort från de flesta av vardagens nöjen och förpliktelser. Den här gången tror jag dock att det ska bli lite enklare.

Så vässa blicken nu, för här kommer bild nummer två. Och frågan är alltså: På vilken av Stockholms tunnelbanestationer ser det ut så här? Rätt svar presenteras på måndag.

Fråga 110

Apropå rävar:

"Varför är du så intresserad av rävar?
den vanligaste frågan jag får

Kort svar:
Vilka rävar?

Långt svar:
Om man går in i en kemists arbetsrum upptäcker man säkert massor av provrör och man kan dra slutsatsen att han är intresserad av provrör. Men det tror inte jag. Han är troligen ute efter att upptäcka ett nytt enzym eller grundämne, eller hitta bot mot någon sjukdom. Provrören är verktyg, och han ser dem troligen inte alls och har inget intresse av dem eller av rävar."

Ur: Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren

Färgläggning, livgivning

Efter flera dagars skissande har jag idag till slut börjat färglägga sista tavlan.

Jag börjar med servitrisen. Hennes gula klänning är så gott som klar nu. Armar och huvud har fått distinkta konturer.

Kontrasten mot den slarviga, enfärgade skissen i bakgrunden leder tankarna till Aha:s gamla "Take on me"-video. Det är lite som att se på medan en teckning få liv. När alla figurer är klara, och bakgrunden släpper taget om dem, börjar de kanske röra sig på riktigt.

Kakofoni

Läser Skattsökaren av Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Allt börjar med en sådan paradisisk kakofoni av tropiska växter, ljud och djur att det, precis som i en tropisk djungel, är svårt att urskilja enskildheterna.

Men den ekonomiska krisen ställer redan till problem. Och snart kommer orkanen till 1890-talets Mauritius.

Edens dagar är räknade.

Finkulturens högborg

Står vid staffliet och skissar till tonerna av Beethovens pianosonater (avbrutna då och då av Spotifys infantila reklaminslag). Det går bra. Eftersom jag i regel börjar skissandet med rostbrun akvarellpenna, som jag sedan suddar ut med fuktad trasa, liknar mina målningar i det här stadiet alltid någon av Da Vincis människostudier, åtminstone rent färgmässigt.

Innan lunch förberedde även sambon sitt eget konstnärliga hobbyprojekt, en oljemålning med mycket klassiskt motiv, närmare bestämt en naken kvinnokropp "majestätiskt" utsträckt på en divan. En klase röda druvor dinglar tunga och glänsande ur hennes ena nypa. En citron vilar invid foten.

Jag fick fungera modell.

Det blir bli mycket spännande att se det färdiga resultatet om kanske några månader. Sambon har garanterat att det inte kommer bli särskilt likt. Redan det tycker jag låter mycket lovande.

***

En maffig nakenstudie annars:
Lucien Freud, Benefits supervisor sleeping

Rätt svar (deltävling 1): Brommaplan!

Och vinnare av första delen i tunnelbanetävlingen därmed: signaturen "Burrburr", som var den enda som svarade rätt. Grattis till två poäng och en ännu ohotad ledning! Kanske var det flygplanstemat som ledde gissningen på rätt spår?

Bromma flygplats invigdes 1936 och ligger endast några kilometer från tunnelbanestationen (flygplansvägen). Det är sålunda bara naturligt att flygets historia kommit att inspirera konsten på Brommaplan.

Själva stationen togs i bruk 1952, men konsten kom inte på plats förrän 44 år senare, 1996. Förutom flygplansmotorn, som hänger i taket alldeles innanför biljetthallens entré, består verket även av två pelare med fotografier bakom liknande grönräfflat glas.

Skaparen är Peter Svedberg (född 1955), en mångsidig konstnär, verksam sedan slutet av 1980-talet, och med en lång rad utställningar bakom sig. Hans arbete avslöjar en förkärlek för geometriska figurer och prismor, vilket om inte annat blir tydligt i den här fina katalogen i pdf-format. Tellus Digitalis (från 1988) finns exempelvis i Moderna Museets samlingar. Enligt hemsidan är han närmast aktuell med en utställning på Susanne Pettersson Gallery i Stockholm i maj.

***

Ja, i första delen av tunnelbanetävlingen höll jag mig alltså så gott som hemmavid. Brommaplan är en av våra närmsta stationer, och den mest frekventerade, sedan flytten till Bromma i oktober förra året. Nästa del i tävlingen kanske leder oss spåren då någonstans lite längre bort?

Det får ni veta på onsdag.

Manuel is from Barcelona

Trots evinnerligt tjat om att skaffa sig en egen blogg att härja i, har min sambo likförbenat inte kommit igång. Eftersom jag å min sida inte kan komma på något att skriva här idag, tillmötesgår jag hans uppmaning att kommentera en formulering i Dan Backmans recension av Josh Rouse konsert på Södra teatern i fredags:

"Till sin hjälp har han med sig sin spanske polare Raoul. 'He's from Barcelona', utropar Rouse, vilket den stora indiepubliken, som naturligtvis gillar den svenska sektgruppen I'm from Barcelona, tycker är ett väldigt roligt skämt."

Leder inte utropet snarare tankarna till hur John Cleese neurotiska karaktär Basil Fawlty i Pang i bygget, ständigt ursäktar sin utländske hotellkypares alla tabbar med just den förklaringen: "He's from Barcelona".

Eller var detta helt enkelt en sådan självklar referens att Backman inte ens brydde sig om att nämna den? Inte vet vi. Nu är det gjort, i vilket fall som helst.

Inför det ena och det andra

Sitter och skissar på det som förmodligen blir sista tavlan inför utställningen. Jag hade ju siktat på fem nya. Nu blir det nog bara fyra. Men bättre kvalitet än kvantitet, är väl å andra sidan en rimlig ambition.

Det är pub-motivet nu. Tre törstiga restauranggäster vinkar förgäves efter servitrisen. Men hon går oseende förbi dem, försvunnen i egna tankar.

Jag har aldrig målat en tavla med så många enskilda detaljer tidigare och jag drar mig lite för att sätta igång. Dels eftersom jag redan på förhand vet vilket omfattande arbete det kommer vara. Dels längtar jag också efter skrivandet igen.

Men den tredje novellen mognar som bäst i huvudet nu. I mars-april hoppas jag den är redo att skördas.

I dödens närhet

Två böcker till hann jag med på resan upp och ner: Philip Roths Envar och Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit.

De kan båda, på var sitt sätt, läsas som en historia om åldrande och död. Men där Roth stämmer upp en lågmäld, bitter och fruktlös protest mot den egna kroppens oundvikliga förfall, beskriver Lindgren sina gamla, som vanligt, med underbar värme och humor.

Jag är glad att jag läste dem i den ordning jag gjorde. Finge jag välja skulle jag mycket hellre åldras i Torgnys Norrland, än i en seniorresort på USA:s östkust.

Och det gäller i fiktionen också.

I hamn

Som planerat läste jag ut Vi, de drunknade på vägen uppåt Dalarna till. Mina tidigare åsikter står fast.

Det är i mångt och mycket en härlig bok, svulstig, spänstig och målande. Två saker ligger den emellertid om foten:

Det friska greppet med ett vi-berättande borde ha används mer konsekvent. Texten känns naken när de inledande hoppen mellan "vi", "jag" och "han" efter hand och allt mer genomgående ersätts av ett klassiskt en-persons-perspektiv.

Vidare står Carsten Jensen till synes totalt handfallen inför det täcka könet.

Hans kvinnorna är ömsom undfallande, ömsom, och mycket överraskande, sexuellt aggressiva De är irrationella, främmande, ofta hotfulla och stundtals helt och hållet obegripliga. De är inte medmänniskor, snarare motståndare till männen där ute på havet och de drar tungt omkring på alla de schabloner som kvinnor tillskrivits av manliga författare genom århundraden, årtusenden. Till och med där Jensen försöker vara medveten och modern misslyckas han göra kvinnorna levande. Jag misstänker att de, till skillnad från männen och pojkarna, helt enkelt inte intresserar honom (annat än som kurviga, gärna gråtande, kryddor i hans saltstänkta skröna). Kvinnorna får heller aldrig vara en tydlig del av hans stora "vi". Och så fort författaren förlorar intresset för sina karaktärer förlorar jag också intresset för hans bok.

Men är man inte känslig för sådant, lär man väl förmodligen älska det hela.

Storgatan

En scen ur Masjävlar, eller verkliga livet? Blomsterhandlaren ligger precis där till höger, vid den lilla, gråa rättvikshästen.

Och så butiken bredvid Systemet, som ogenerat saluför allt du kan tänkas behöva för egen produktion av liknande varor - essenser, aktivt kol, superjäst.

-Vi syns på Hemköp!

-Jo...

paname.se

Helt kort från vinterns dalabygd:
Nu finns information om utställningen på Galerie Panames hemsida.

Jag är hemma på Stockholmen sent i kväll.
Till dess: försätt inte chansen att gissa stationen och kanske vinna fint pris!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 1)

I dag föds en helt ny spännande tävling här i kvalsterbloggen! Så här går den till:

Som de flesta känner till är stockholms tunnelbana är sprängfull av konst. Var enda av de 100 stationerna har sin egen särart, men det är inte alltid man lägger märke till detaljerna, eller har haft anledning att besöka alla platser.

För var etapp i den här tävlingen presenteras sålunda en bild, föreställande någon av alla dessa karaktäristiska detaljer. Utmaningen för er blir att gissa vid vilken station bilden är tagen. Detta gör ni så klart i kommentatorsfältet i anslutning till respektive fotografi.

Den som har flest rätt när tävlingen avslutas vinner ett fint pris (om detta berättar jag mer framöver). Så missa nu inte chansen att delta med en gissning!

Ni som inte bor i Stockholm hoppas jag ändå ska kunna ha nöje av tävlingen, då jag i samband med avslöjandet av rätt svar (i det här fallet på måndag) tänkte bjuda på en liten historik över den aktuella stationen och den konstnär som fått sätta sin prägel därpå.

Det var väl det. Nu kör vi. Här kommer första bilden:

Lägesrapport (13)

Läser: Jacob Roses uppsats Affären Astoria Cinemas, som ligger och skräpar lite i fikarummet på Victoria tillsammans med en bunt kopior av pressmeddelandet från 11 maj 2007: "Astoria Cinemas framtid räddad".

Dricker: latte americano, min egna, inte fullt så vällingartade, variant av caffe latte.

Fryser: om fötterna, där mina fuskläderplaststövlar från Skopunkten tagit in smältvatten.

Svettas: om ryggen, bakom vilken bions luxell-element står på för maxeffekt.

Skriver: en presentation av mig själv i obehaglig tredje person till Galerie Panames hemsida.

Släpar: mina kompisar till Big Ben,

och klipper sedan: huvudet av dem

innan jag klistrar: ihop dem igen med varandras kroppar, för att på så vis skapa ett fotocollage som behjälplig förstudie inför nästa tavla.

Längtar så smått: till i morgon när jag tar bussen upp till Dalarna och kanske äntligen får ro att läsa ut de sista 70 sidorna i Vi, de drunknade och börja på en ny bok.

Äter bara: godis på lördagar.

Men undrar: om Bodabageriets glasswienerbröd egentligen räknas som godis.

OBS!

Nytt datum för utställningen på Paname:
7-22 mars

Vilket är bra. Nu klarar jag kanske min egen deadline utan att få blödande magsår.

Lärkans vinterskiva

Jag har varit lite deppig ett par dagar. Utan särskild anledning. För att muntra upp mig gjorde sambon den här skivan till mig i present. Den stod på frukostbordet nu när jag gick upp för att koka gröt. Så ska det vara!

Förflyktningar

Tre filmer på två dagar:

Rumble Fish, Francis Ford Coppolas märkliga film om två bröder i gängens Tulsa. Den är så överspänt pretentiös och teatralisk att det liknar ironi men kanske ändå inte är det. Man vet inte vad man ska tro och förblir därmed fängslad. Hela tonen är så originell att den enda film jag kan dra paralleller till egentligen inte har något alls gemensamt med den här, förutom att allt (utom stridsfiskarna) är filmat i svartvitt. Det är inte handlingen utan ljudbilden - det där mufflade, våtknastrande och klaustrofobiskt burkiga som hela tiden förebådar någon nära annalkande fara - som för tankarna till den äckligaste film jag någonsin sett (och aldrig i mitt liv vill se igen), David Lynchs Eraserhead.

Gomorra, Matteo Garrones filmatisering av Roberto Savianos omrörande bok. Den var nog bra, men jag var vid tillfället inte alls sugen på att ta del av nakna och avglamoriserade skildringar av Neapels gangsterliv.

Benjamin Buttons otroliga liv av David Fincher. Den väckte många tankar av olika natur. Bland annat hågkomsten av hur jag som barn brukade kontra de vuxnas ständiga tjat om vad de gjorde när de var små, med berättelser om vad jag brukade göra när jag var stor. Vidare vill jag dra en parallell till boken The Time Traveler's Wife, om en man som spontanförflyttas i tiden och möter sin framtida kärlek som vuxen man när hon ännu är ett barn. Gillar man berättelser om kärlekspar som möts vid skilda åldrar i olika tider, så kan man alltid dra ut på njutningen genom att läsa den också.

Konstrytteri

Idag: Vernissage för Lotta Canows (min sambos fasters) fyrfotatavlor på Galleri Hippo i Gamla stan.

Vi ska dit och frottera oss med de hästbitna.

Delmålgång

Jag vet inte om räven är färdig med mig, men nu är jag i alla fall färdig med den.

Det ger tre nya målningar totalt. Jag hinner med minst en till innan vernissagen 28 februari, men nästa alster blir ett större schabrak som måste få ta den tid som det kräver.

Först och främst behöver jag få tag i en man med distinkt anlete som vill låta sig fotograferas sittande i lag med flera andra någonstans i bakgrunden av en restaurang, förgäves viftande efter servitrisen.

Den modell jag redan från början hade i åtanke jobbar visst ständigt när de andra har tid. Men på något vis ska det väl lösa sig ändå.

Munchausen By Proxy

I jakt på kravlöshet gick vi igår och såg Jim Carrey i Yes Man.

Behållningen låg knappast i själva filmen, utan som en trevlig överraskning i soundtracket av Eels. Särskilt de tramshärliga brottstyckena med det påhittade bandet Munchausen By Proxy, frontad av Zooey Deschanel, var en ren liten fröjd.



Jag försökte hitta soundtracket, eller vad som helst annat med Zooey Deschanel (She & Him eller vad som helst) på Spotify, men där gick programmet bet igen.

Så gott som igen

I förrgår trodde jag att jag skulle bli klar med rävtavlan i går. I går menade jag att jag absolut skulle vara klar idag. I dag är jag övertygad om att jag blir klar i morgon.

Vi får väl se.

Nu försvann hur som helst dagsljuset.

Kaffe eller inte kaffe

Idag är sista dagen på den två veckor långa hälsoregim jag drog i gång för att rivstarta det här året i en lovande riktning. Bland annat hamnade kaffe på inte-listan. Istället har jag druckit grönt och rött te.

I dagens DN. pekas nu på ännu en i raden av kaffets goda hälsoeffekter. Där nämns dock inga av de negativa. Henrik Ennart skriver däremot ett blogginlägg i dagens Svd som mycket försigkommet komplicerar nyheten.

Det kan dessutom tilläggas att koffein hämmar upptaget av järn och kalcium i kosten vilket på sikt kan ge dåliga blodvärden och i extremfallet leda till benskörhet.

Mörkrostat är till exempel inte heller så bra (akrylamid, AGE).

Jag som gärna vill tro att jag gjort min kropp en tjänst de senaste två veckorna, läser så klart hellre larmrapporterna. (Man har ju i regel alltid en agenda med såväl output som input här i livet.)

I morgon vill jag ändå ha en cappuccino.

Jag har både sett och hört

Kanske kan jag den här morgonen till och med ta mig tid efter frukosten att ska lägga mig på soffan och läsa några sidor i Vi, de drunknade.

Boken som bara tycks bli tjockare för var dag...

Jag läste Carsten Jensens reseskildringar Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnskott för kanske 7-8 år sedan. Särskilt den första delen av jorden-runt-resan var mycket fängslande. Jensen lät även mig se världen. Jag gav mig sålunda ivrigt i kast med hans stora roman så fort jag fann den i pocket.

Det är dock märkligt hur en person som skildrar fjärran och svunna tiders människor och miljöer så otvunget och levande helt tycks falla offer för någon slags ängslig vördnad när de människor han ska skildra bär kjol i stället för byxor. Romanen är bitvis något av det bästa jag läst på länge, bitvis är det inget mer än kvalificerad efterapning eller, rent av, ganska tråkigt. Avsnittet "Resan" är underbart. Och att välja ett "vi" som berättare, och därmed göra hela Marstals befolkning till en kör av samstämmiga röster där någon person då och då stiger fram för att sjunga ett solo, är ett snillrikt grepp. Men i bland blir solona helt enkelt för långa.

Nu vill jag helst bara att allt ska ta slut.

Morgon

För många morgnar då jag sätter mig upp i sängen och slår pannan i en stor svart vägg av måste.

Jag måste en massa i dag också. Men först vill jag bara få kravla mig upp i maklig fart, äta frukost, en sked och klunk åt gången, läsa tidningen (inte bara hastigt bläddra genom kulturdelen med en slags förtvivlan och avsluta med att svälja dagens strip av Rocky utan att tugga först) och sedan känna efter vart dagen vill ta mig.

Associationerna klättrar i träd

Jag låg vaken i natt medan tankarna snurrade fritt. Rävtavlan gäckar mig. Som vanligt med målningar som tar längre tid än förutsett börjar jag läsa in allt fler oväntade saker i motivet.

Jag är inte alltid säker på att associationerna är relevanta. Fanns det redan från början ett slags tolkningens frö inuti bilden jag fantiserat fram? Eller applicerar jag tolkningen i efterhand? Avslöjar mig bilden, som en dröm kan avslöja sin drömmare? Eller triggar den känslor i mig som det inte fanns fog för på förhand? Spelar det någon roll vilket?

I natt, där jag låg och snurrade i mörkret, såg jag hur som ett gammalt fotografi framför mig - min mamma måste ha tagit det på en utflykt - av hur min pappa klättrar i ett träd med mig på axlarna, klädd i en liten lila mjukisoverall. Jag var väl sex-sju år eller så. Tyngden ligger på hans vänstra ben, medan det högra är lite böjt. Räven på min tavla står/går också på en trädgren (mer som Robin Hood än en verklig räv), med tyngden på vänster framben, det högra lite böjt. Och så hjärtat i munnen. Mycket vådligt. Som en kurande dotter på axlarna.

Räven gör en Bart

Rävtavlan fortsättar att ta betydligt längre tid än jag förväntat mig.

Igår påpekade min sambo att något med bakkroppen kan få det att verka som om djuret på samma gång vänder både huvudet och rumpan mot betraktaren, som i någon av Oscar Reutersvärds "omöjliga" figurer. Böjen där bakbenet möter ljumsken kan helt enkelt misstas för skiljelinjen mellan två skinkor. Ögat hoppar än hit än dit och kan till slut inte slita sig från villfarelsen.

Jo, minsann.

Inte nog med att rävrackan tidigare vägrade se mig i ögonen, nu moonar den mig dessutom, lika illvilligt som Bart Simpson.

Spänning i en liten ask

I går: 12 edsvurna män (1957).

Ett strålande exempel på hur fängslande en film kan vara, utan explosioner, biljakter och panoramavyer över Tokyo. Görs det bara på rätt sätt behövs inget mer än ett rum, ett givet antal karaktärer och en enkel men bärande grundidé.

I det här fallet: En amerikansk jury stängs in i ett rum för att nå enighet i ett mordfall. Allt tycks till en början solklart; killen är skyldig. Bara en av de tolv är tveksam. Till de andras frustration måste nu fallet gås igenom igen, bevis för bevis, och diskuteras ur alla vinklar. Så får betraktaren en allt tydligare bild av vad som hände under mordkvällen. Samtidigt blir också skuldfrågan allt mindre given.

Nog har tiden sprungit ifrån den gamla klassikern på flera sätt. Det är anmärkningsvärt att alla tolv jurymedlemmar är mer eller mindre vita män. Men det förlåter man gärna berättelsen, särskilt som den, då för 50 år sedan, försöker göra en tydlig markering mot fördomar.

Spänningen är dessutom tidlös. Den långsamma logiken, evigt tillfredställande.

Min tur testa nya karusellen

Jag fick en invite i natt. En av få återstående, påstods det så klart. Efter installationen lät jag sambon göra en första testsökning.

Giant Sand: albumträffar 0.

Då var han nöjd.

För att ta på mig rollen som djävulens advokat bad jag honom om en till chans.

Ja, men ta Dean Martin då.

Första spelade låt sålunda: "Making Love, Ukulele Style"

Måste säga att ljudkvaliteten på de hittills testade spåren lämnar mycket övrigt att önska. Men visst, det här kan väl säkert komma till användning någon gång.

Fortsatt gäckande djur

Fyra timmars envetet, alltmer enerverat penselduttande. Rävlymmeln vägrade se mig i ögonen. Flera gånger torkade jag bort en halvtimmes arbete med trasan och började om från början igen. Ibland trodde jag mig äntligen vara på rätt spår, tog ett steg tillbaka för att överskåda resultatet. Rävskrället såg ut som en katt. Ett lo. En varg. En råtta. En myrslok...

Efter fem timmar erkände jag mig slutligen besegrad. Tavlan vägrade låta sig bli målad så som jag först planerat. Jag strök ut ansiktet en sista gång och lät djuret vända bort blicken.

Ytterligare en timme senare står nu räven där. Stolt och stadig på sina mjuka tassar, tyngdpunkten trygg på den främre vänstra. Med förstadiet till ett hjärta hängande ur käften. Och jag gör utmattad kväll av dagen.

***

För precis en vecka sedan startade förresten en kär bekant en mycket initierad tennisblogg. Apropå den visade min sambo mig nyss den här sidan, med djuriska reklamaffischer för Swedish Open, signerade tidigare idag nämnde rävmålaren Ernst Billgren.

Men det visste jag redan: allting är sammankopplat.

Papegoja-koala-råtta-katt-gris-räv

Rävtavlan vållar mig osedvanliga, men inte helt oväntade, bekymmer

Under flera dagars sporadiskt skissande har djuret sett ut som alltifrån en apa, sävlig koalabjörn, bitsk råtta och kurande katt, till trubbig gris och senast en varg, innan den äntligen började få proportion av det lilla, smidiga hundsläkting den helst bör vara.

I mitt huvud började tavlan emellertid som rent kakel. Jag såg de planka fyrkanter framför mig, som i en simhall, eller som i bakgrunden till målningen Zebra Crossing (badkarstavlan här till höger). Anknytningen med zebratalvan kunde bli ännu tydligare, tänkte jag, om jag kontrasterade kaklet med något exotiskt djur. Min första tanke var en papegoja, vilt flaxande med något obehagligt i klorna, något köttigt som ännu mindre skulle höra hemma i en simhall, utan kanske snarare i en obuktionssal. Men Galerie Paname har redan (till min glädje) menat sig se ett släktskap mellan mina och Linn Fernströms målningar där det just kryllar av papegojor. Så jag beslutade mig snart för att tänka om.

Rostrött är nu synnerligen snyggt till blekt blå-gröna toner. Och rävar är roströda. Vidare har jag alltid varit mycket förtjust i rävar.

Som liten var jag faktiskt absurt småförälskad i Disneys tecknade Robin Hood-räv. Det var nog adamsäpplet jag föll för. Animatörerna har fått till det så bra, just när Robin sträcker den vita halsen upp mot Marions trånande slottstorn och man ser struphuvudet röra sig under den tunna huden - lika blottat och utsatt som ett lärkägg under en näsduk av siden - medan han drömmande viskar hennes namn.

Mina favoritscener ur Grissly Man är så klart också de med den vilda räven, som tyr sig till den galne berättaren likt en lekfull katt. Utan att riskera tal om släktskap är jag dessutom mycket förtjust i Ernst Billgrens djurmotiv, även om jag generellt föredrar skulpturerna. Och här i Bromma bor föresten också rävar. Eller åtminstone en. Som smiter ibland över vägen i skymningen. Så oväntat att det klacker till i själen.

När jag nu dristar mig till att försöka måla en tavla utan människor i (vilket alltid ger mig problem), och jag redan uteslutit flygande djur, känns det bara naturligt att det motsvarande motivet istället skulle bli en räv. En räv med ett blodigt människorhjärta i munnen.

Jag hoppas nu bara att jag kan få den lika levande på duken som jag ser den framför mig i huvudet.

Tar ner skylten

Idag plockar jag ner tavlorna från Grand. Så ska väl förvirringen äntligen vara över, om var i foajén toaletten är belägen.

Senare i vår hänger jag upp igen, på annan plats.

Återkommer snart med närmare besked.

***

Information om tid och plats finns nu här i högermarginalen under "Kommande evenemang".

Mördarbröd

2009 sparkas in med två veckors hälsomat. Surbröd är till exempel bra.

Efter två dygns jäsning i olika omgångar, utbakning, ytterligare två timmars jäsning på plåten, en timme i ugnen med värmen påslagen (200 grader), tre timmar i ugnen med värmen avslagen, nogsam inlindning i handdukar och plast, samt ett och ett halvt dygns vila och mognad, har jag slutligen lyckats tillverka en bröd-frisbee som är tung och hård nog att döda ankor med och som luktar korv.

Men god var den, faktiskt.

Sms

"Hej vän! Vill du på tisdag kl 20 komma
och vara med i min musikvideo? Den
filmas i en studio i västberga och jag ska
samla några vänner för att gapa och skrika
med mig i en stor klunga. Vore jättekul
om du ville komma!"

80-talsskräck

På natten drömmer jag att jag är fångatagen av en obehaglig gubbe, som jag till slut lyckas handikappa genom att (med alltförstor tveksamhet) skära honom flera gånger över halsen med en stor kniv. Nästa kväll ser jag A Nightmare on Elm Street, där den äcklige Fred Krueger, med sina knivfingrar, terroriserar ungdomar i deras mardrömmar. Tur att skräckklassikern från '84 med åren blivit mer rolig än skrämmande. Särskilt underhållande är exempelvis Freddys plötsligt förlängda armar, uppenbart hängande (och slängande) på tunna vajrar, filmade i rökigt motljus. Samt Nancys ogenerat skåpsupande mamma.

Tidigare på kvällen såg jag 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, om en illegal abort i 80-talets Rumänien. Filmen vann Guldpalmen i Cannes och utsågs till Stockholms filmfestivals bästa film 2007. En berättelse med en man som är minst lika rutten inuti som den förmultnade Freddy Krueger, och en sannskyldig mardröm som dessutom är skrämmande på allvar.

Lägesrapport (12)

Läser och läser: Vi, de drunknade men har gått på grund halvvägs och kommer inte riktigt loss.

Ringer: Konstnärernas centralköp och frågar vad det här är för en dag egentligen.

Och blir: nöjd när det svarar att det räknas som en vanlig måndag, med en måndags öppettider, vilket möjliggör inköp av nödvändigt material.

Ser: Janne Loffe Carlsson gråta i Stjärnorna på slottet (internetarkivet), och börjar gråta själv mitt i lunchcurryn - vilken rar man han är.

Äter över lag: hälsomat i två veckor, för att likasom få en rivstart på det nya året.

Har som vanligt: för lite tid.

Och håller därför: rapporten kort.

Tankebubblor och djungelrävar

Andra tavlan så gott som klar.

Det blev inte alls tavla nummer två i planeringen, utan istället den sista: med mannen och tankebubblan.

Nästa målning, tavla nummer tre, har vidare dykt upp som en joker i leken, helt utom ramen för samma ursprungliga planering: en djungelräv, stående på en kvist mot rutig botten, och med ett blodigt hjärta i munnen.

Inspirationens vägar äro outgrundliga.

Diplom

Förra årets illustra höjdpunkt var att kunna bidra till en av de artiklar som vann fint pris på Grodden-galan i oktober. Till slut har jag nu också erhållit mitt diplom. Det ser ut så här.

Jobbet vs karriären, det handlar om tid

Den amerikanska komikern Dave Chapelle menar i en scetch att skillnaden mellan en karriär och ett jobb är att den som har en karriär alltid har alldeles för lite tid, medan den som har ett jobb alltid har alldeles för mycket.

För mig gäller båda delar.

Halva min tid jagar jag minuterna för att hinna med allt som måste hinnas med. Andra halvan längtar jag istället bort varje timme.

Igår gick jag exempelvis upp klockan sju på morgonen för att hinna illustrera tre kända ansikten till Nacka Värmdö Postens årsspecial. Detta sysslade jag med sex timmar i streck. Sen for jag i hast till biografen Grand där jag fungerade tålmodig herde för alla de stackars pensionärer som kommit för att se Maria Larssons eviga ögonblick men som fick vända i dörren eftersom salongen var full. Kaffe och popcorn i ytterligare sju timmar, till kvart över nio. Sen hem igen för att slutföra bilden på Barack Obama.

Klockan var elva innan jag äntligen fick fram en skiss som liknade USA:s nye president. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli galen. Det var när ansiktet på pappret först började likna Alfred E. Neuman, och strax därpå (vilket på alla sätt är mycket värre) George W Bush! Ett tag påminde han faktiskt om båda två samtidigt. Men i morse tror jag att jag slutligen kunde skicka över en bild som var mer lik Barack Obama själv, än en elak satir över hans föregångare på den relativt fria världens tron.

Resten av dagen är jag tursamt nog ledig från jobbet. Det betyder att jag istället kan ägna några alltför hastigt undflyende timmar mig åt min förhoppningsvis spirande karriär.

Symfonisk inledning

Nu ska vi iväg för att döpa det nyfödda 2009 i en kaskad välljudande toner.

Inte av hiphop dock, vilket förra inlägget kanske kunnat antyda. Utan av Stockholms Straussorkesters nyårskonstert i Berwaldhallen.

En storstilad inledning på det nya året, vill jag mena.

Slumpmässigt nyårslöfte

Under gårdagskvällens nyårsfirande lanserades en liten lek: Alla skriver två seriösa nyårslöften på vardera två lappar och lägger dem i en hatt, sen drar man slumpvis två nya lappar ur hatten.

Sålunda ska jag nu "Åter leva upp till begreppet lördagsgodis" vilket jag tolkar som att jag bara får äta godis en dag i veckan det här året - ett inte alls vilsekommen uppmaning, måste jag erkänna.

Den andra lappen var minst lika välriktad, och drygades dessutom genast ut med tre låneskivor ur värdparets cd-hyllor: "Ge hiphop en chans".

Ja, jag lovar att göra ett försök.

(Körsbärsmönstret på fodralet till Gang Starrs album längst ner, hör inte till själva konvolutet, utan till min första-januari-blus, som visst ville vara med på bild.)