Läser fortfarande: Stridens skönhet och sorg,
och berörs (som väl avsikten är): av det triviala i det storslagna (särskilt av en ko som tillitsfullt låter sig ledas över slagfälten, ovetande om att det bara är slumpen som gjort att hon fått leva en extra dag, och att hon i morgon likväl kommer dö).
Lägger in: beställning på ramar till Paris-målningarna.
Lämnar: sista novellen till genomläsning,
och spänner upp: nya väldoftande dukar.
Ser: Coco - livet före Chanel, som var bättre än väntat,
och tar särskilt fasta på: huvudkaraktärens vägran att vara någons clown.
Funderar på: att i experimentellt syfte sluta le på jobbet (män (i kassor) behöver inte le, medan det ständigt förväntas av kvinnor), och se vad som händer (kanske kommer jag återvända till mig själv som barn, då när jag sällan log utan vettig anledning och i gengäld ständigt fick höra att jag alltid var så sur - vilket föga förvånande, och utan dröjsmål, förvandlades till en självuppfyllande anklagelse).
Ser om: gamla Chaplin-filmer, Chaplins pojke och Moderna tider, som ju är lysande,
och tar särskilt fasta på: hur mycket mat de ständigt äter.
Tvivlar: över möjligheten för två människor att någonsin till fullo förstå varandra, eller ens för en enda människa att verkligen förstå sig själv.
Förtvivlar: över torsken och människornas obotliga dumhet.
Springer: obemärkt över 300-kilometersgränsen och vidare ut över ängarna.
onsdag 30 september 2009
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 37)
I dag, liksom alla andra dagar, vaknar ni med hela världen för era fötter. Vad som helst är möjligt!Så vad tänker ni göra?
Frågan ger er troligtvis ångest, annars är ni lyckligt lottade. Och för att minska på kraven lite en vacker morgon som denna erbjuder jag er en alternativ fråga att svara på, en som det dessutom bara finns ett enda rätt svar på.
På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man konstverket nedan?
måndag 28 september 2009
Rätt svar (deltävling 36): Hjulsta!
Och den här gången var ni rörande oöverrens. Men en lyckades i alla fall gissa rätt, och det var Annelie. Så grattis hon!
Bilden ni fick se var bara ett av många konstverk på Hjulstas tunnelbanestation. Här har nämligen så många som sju konstnärer bidragit med utsmyckningar och stationen är alltså en liten samlingsutställning i sig.
Vi tar det lite kortfattat, dels för att de är så många, men också för att nätet inte kryllar med information om veckans konstnärer.
***
Keramikerna Birgitta Karlsson-Thorsén och Ove Thorsén har skapat en liten samling familjeporträtt, så släta att de bli komiskt och nästan lite obehagligt allmängiltiga.
Paret har också gjort en instruktionsbok om keramik för nybörjare, Härlig är jorden. En fin intervju med Ove Thorsén finns att läsa i Alingsås tidning.
***
***
***
***
Av bildkonstnären och skulptören Christina Rundqvist-Andersson (född 1940) finner vi slutligen fågelplansch.
Stationen och all konst på den invigdes 1975.
Och där sätter vi punkt för ännu en vecka. På onsdag börjar vi från början för trettiosjunde gången med en ny ledtråd. Då tror jag också att det blir lite lättare att gissa rätt.
lördag 26 september 2009
Jag förstod (så det så)!
Läser intervjun med Daniel Sjölin i Svenskans kulturdel och känner mig lite mallig när jag kommer till citatet där han påstår att inte en enda kritiker förstod att Världens sista roman handlade om förlusten av ett barn.
För så här skrev ju jag efter att ha läst boken i våras!
Visserligen nämner jag det bara i förbifarten, och resten av inlägget handlar (vilket inte heller är så konstigt med tanke på hur boken är formad) om språket, men det betyder inte att temat gick mig förbi.
Jag hoppas dessutom ha rätt när jag tror att Sjölin finner alltför stor njutning i mödan att skriva för att inte ta upp sysslan i framtiden. Jag tror att han med sin "sista roman" faktiskt känner att han nått vägs ände. Han slog fullständigt knut på sig själv och efter det menar han nog allvar när han säger att det räcker. Men när barnen flugit ut och det börjar eka lite tomt bland skidboxarna i garaget, så kommer nog lusten, eller snarare tvånget, att skriva tillbaka. Utifrån ålderns mer avspända livssyn - ett minskande behov av att slå världen med häpnad - lär det då också bli ett återtåg som heter duga.
Det sätter jag (om inte hela min ära, så åtminstone) min högra sko på!
(Så det så!)
För så här skrev ju jag efter att ha läst boken i våras!
Visserligen nämner jag det bara i förbifarten, och resten av inlägget handlar (vilket inte heller är så konstigt med tanke på hur boken är formad) om språket, men det betyder inte att temat gick mig förbi.
Jag hoppas dessutom ha rätt när jag tror att Sjölin finner alltför stor njutning i mödan att skriva för att inte ta upp sysslan i framtiden. Jag tror att han med sin "sista roman" faktiskt känner att han nått vägs ände. Han slog fullständigt knut på sig själv och efter det menar han nog allvar när han säger att det räcker. Men när barnen flugit ut och det börjar eka lite tomt bland skidboxarna i garaget, så kommer nog lusten, eller snarare tvånget, att skriva tillbaka. Utifrån ålderns mer avspända livssyn - ett minskande behov av att slå världen med häpnad - lär det då också bli ett återtåg som heter duga.
Det sätter jag (om inte hela min ära, så åtminstone) min högra sko på!
(Så det så!)
fredag 25 september 2009
Dödläge
Har fastnat i en vallgrav i första världskriget.
Peter Englunds Stridens skönhet och sorg är naturligtvis ett mästerstycke, men uppenbarligen är jag inte på humör för truppförflyttningar och köttsår just nu för till godnattsaga läser jag istället slumpvisa ex ur sambons Rocky-samling.
(Dagens (bagatell-) parallell (på tal om Guillous tendens att mest skämta på andras bekostnad): Att Rocky lyckas vara så rolig beror inte minst på att den driver med huvudkaraktären själv, till skillnad från exempelvis Nemi, som ju alltid vet bäst, vilket, som ni förhoppningsvis redan inser, är olidligt tröttsamt, särskilt som Nemi (till skillnad från Guillou (och Rocky) (i likhet med mig idag)), faktiskt inte har ett skvatt att säga.)
Peter Englunds Stridens skönhet och sorg är naturligtvis ett mästerstycke, men uppenbarligen är jag inte på humör för truppförflyttningar och köttsår just nu för till godnattsaga läser jag istället slumpvisa ex ur sambons Rocky-samling.
(Dagens (bagatell-) parallell (på tal om Guillous tendens att mest skämta på andras bekostnad): Att Rocky lyckas vara så rolig beror inte minst på att den driver med huvudkaraktären själv, till skillnad från exempelvis Nemi, som ju alltid vet bäst, vilket, som ni förhoppningsvis redan inser, är olidligt tröttsamt, särskilt som Nemi (till skillnad från Guillou (och Rocky) (i likhet med mig idag)), faktiskt inte har ett skvatt att säga.)
onsdag 23 september 2009
Målar mindre
På utställningen i Grand Palais i november får alla deltagare presentera två verk. Ett, obligatoriskt, av valfri storlek. Samt ett, frivilligt, som måste vara exakt 20 x 26 cm, inklusive ram.
Idag har jag slutligen börjat arbetet med denna mindre målning.
Motivet föranledde att jag fick ägna en fin stund av morgonen med att bildgoogla igelkottar.
Det finns sämra sätt att inleda en dag.
Idag har jag slutligen börjat arbetet med denna mindre målning.
Motivet föranledde att jag fick ägna en fin stund av morgonen med att bildgoogla igelkottar.
Det finns sämra sätt att inleda en dag.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 36)
måndag 21 september 2009
Tills det går upp ett ljus
Teknikutveckling och klimathot letar sig på oväntade vägar in i det skönlitterära språket.
Härom dagen insåg jag att jag inte gärna kan skriva "glödlampa" någonstans om jag vill att texten i någon mån ska vara tidlös. Glödlampor tillhör redan en historisk period.
Ordet "lågenergilampa" är å andra sidan hopplöst nutida. "Naken lågenergilampa"? Otänkbart!
"Lampa" rätt och slätt kan vara allt från en gammal dammig takarmatur med tofsar och blommor, till en liten slimmad spotlight.
Novellen stannar upp.
Jag famlar i mörkret.
***
En timme senare är nu likförbaskat den femte och sista novellen genomskriven!
Jag överväger ett ljubelrop!
Men avstår.
Än är det en hel massa arbete som väntar.
Härom dagen insåg jag att jag inte gärna kan skriva "glödlampa" någonstans om jag vill att texten i någon mån ska vara tidlös. Glödlampor tillhör redan en historisk period.
Ordet "lågenergilampa" är å andra sidan hopplöst nutida. "Naken lågenergilampa"? Otänkbart!
"Lampa" rätt och slätt kan vara allt från en gammal dammig takarmatur med tofsar och blommor, till en liten slimmad spotlight.
Novellen stannar upp.
Jag famlar i mörkret.
***
En timme senare är nu likförbaskat den femte och sista novellen genomskriven!
Jag överväger ett ljubelrop!
Men avstår.
Än är det en hel massa arbete som väntar.
Gissa om släkten ringde!
Fick just veta att mammas lilla Saltaröhus (det hon sålde för ett drygt år sedan och flyttade till en lägenhet i Dalarna) spelar huvudrollen i förra veckans avsnitt av Lyxfällan.
Tomten var en snårdjungel när hon först flyttade dit. Nu är den en kuperad liten oas av fruktträd, solverandor och blomsterbuskar.
Mäklaren säger vid värderingen att det är ett gediget bygge. Tror tusan det är ett gediget bygge!
Det är mamma, pappa och jag som med gemensamma krafter har byggt hälften.
Tomten var en snårdjungel när hon först flyttade dit. Nu är den en kuperad liten oas av fruktträd, solverandor och blomsterbuskar.
För några veckor sedan köpte hon ett nytt hus i Dalarna, som jag hoppas att jag snart ska kunna åka upp och titta på.
Vi får väl se om det också får pastellfärgade husknutar. Jag skulle nästan bli besviken annars.
Rätt svar (multitävling 4)
Och vackert Burrburr, som var först över huvud taget ta poäng i den här tävlingen, men som sedan legat som en orm i sin korg och lurat ända tills i slutet. Idag blev det återigen full pott. Annelie var också nära med 8 rätt.
Utgången av den här leken blir bara allt mer oviss för var vecka som går. Här ser ni aktuell poängställning.
Och så här ser alltså rätta raden ut:
Rätt svar bild 1: Stadion!
Utsmyckning i regnbågens alla färger av Enno Hallek och Åke Pallarp
Station och konst invigdes 1973
Rätt svar bild 2: Odenplan!
Utställningsmonter (i bruk sedan 1996) för verk av nyutexaminerade elever från Stockholms design- och konsthögskolor
Utgången av den här leken blir bara allt mer oviss för var vecka som går. Här ser ni aktuell poängställning.
Och så här ser alltså rätta raden ut:
Rätt svar bild 1: Stadion!
Station och konst invigdes 1973
Rätt svar bild 2: Odenplan!
Stationen inviges 1952
Rätt svar bild 3: Fittja
Den knutna pistolen (1998) av Carl Fredrik Reuterswärd
Rätt svar bild 4: Gamla stan!
Medeltidsinspirerad centmosaik (1998) av Göran Dahl
Rätt svar bild 5: Vårberg!
I våra händer (1996) av Maria Ängquist Klyvare
Rätt svar bild 6: Alvik!
Vågornas möte (1999) av H. N. Koda
Stationen invigdes 1952
Rätt svar bild 4: Gamla stan!
Stationen invigdes 1957
Rätt svar bild 5: Vårberg!
Stationen invigdes 1967
Rätt svar bild 6: Alvik!
Stationen invigdes 1952
Rätt svar bild 7: Gamla stan igen!
Rätt svar bild 8: Farsta strand!
6 bilder (1997) av Kristina Anshelm
Rätt svar bild 9: Duvbo!
Grottan av Gösta Sillén (som var svår att hitta länk till, men här är i alla fall ett annat av hans verk)
Se ovan.Rätt svar bild 8: Farsta strand!
Stationen invigdes 1971
Rätt svar bild 9: Duvbo!
söndag 20 september 2009
Om konsten att minnas (2)
Vad önskar man sig av en yrkesmemoar skriven av en man som Jan Guillou?
Ordens makt och vanmakt infriar utan vidare de första två förväntningarna.
För det första naturligtvis en skildring av hans långa karriär, en slags "IB och Hamilton (m.m.) bakom kulisserna" där man får tillgång till spännande förlopp, till känslor och resonemang som tidigare varit höljda i dunkel.
Man föreställer sig vidare en hårdför och mycket Jan Guillousk (självsäkert strukturerad och sarkastisk) genomgång av svensk journalistik under det halvsekel han snart kan se tillbaka på som aktiv yrkesman.
Man ser fram emot en sansad och nykter återblick där även misstag kan erkännas och ödmjukt redovisats, sedan åren frälsande gått och feltrampen inte längre måste upplevas som så handsvettigt plågsamma.
Man vågar till och med hoppas att en man som Jan Guillou - vars intellektuella skärpa och strikt konventionella manlighet, knappast kan ifrågasättas av någon - ska bjuda på lite befriande skratt på sin egen bekostnad.
Den tredje infrias så till vida att Guillou erkänner de misstag i sitt yrkesliv han själv faktiskt tycker sig ha gjort, vilket emellertid är mycket få, och lika gärna kan handla om att råka ha väldigt rätt vid väldigt fel tid, som att begå en verklig fadäs.
Den sista förväntningen infrias i princip inte alls.
Och det är synd.
Bäst som läsning, alltså som rent litterär njutning, är boken nämligen i början, då när Guillou ser tillbaka på sin ytterst pinsamma tid som ung och mycket pretentiös författaraspirant. Här tillåts vi gärna skratta åt den överspända kraken. Men hur svårt Guillou faktiskt har att erkänna de här mänskligt patetiska sidorna hos sig själv blir symptomatiskt tydligt i det att han inte ens förmår skriva om denna tid i första person. Så länge den tjugoårige Guillou flummar omkring i finkulturella fantasier förvisas han just till ett "han" - en person på replängs avstånd från Guillous senare självbild, en version av honom som alltså inte längre är välkommen som en del i hans "jag".
Ytterligare en scen i boken är av samma dråpliga karaktär. Det är en mycket kort passus. Men den är svårslagbart rolig. Där vaknar Jan Guillou bakfull på en soffa efter en storslagen fest och upptäcker sömndrucket, och till sin stora förskräckelse, fötterna på vad han antar är två israeliska lönnmördare sakta närma sig över golvet. Han låtsas sova vidare medan han låter dem komma just inom räckhåll och sedan kastar han sig över dem. I sista stund inser han emellertid att han förmodligen haft fel i sitt antagande om männens identitet, hejdar sig i anfallet och hamnar istället, spritt språngande naken, runt halsen på en mycket förvånad Säpoagent. Innan skrattet får chans att stegras till klimax har Guillou emellertid samlat sig igen och är åter man över situationen.
I övrigt sker alla skämt i Jan Guillous yrkeslivshistoria på någon annan stackars sates bekostnad. Och det gör honom, i mina ögon, till både en sämre man och berättare.
På frågan vem som är galen, Jan Guillou eller Resten av världen? är svaret alltid Resten av världen. Han säger sig själv vara medveten om faran med sin egen egocentrism, som i firade stunder riskerar att övergå i fartblindhet. Det hade under de förutsättningarna varit spännande att se honom glipa på pansaret, att få möta mer av människan, och mindre av övermänniskan.
Inte minst hade det också gjort hans hågkomster mer trovärdiga. Det bär emot att lita okritiskt på en skrävlare.
Förmodligen hade Jan Guillou emellertid inte varit just Jan Guillou om han inte varit så mån om sin skottsäkra image.
Och världen hade onekligen varit ett betydligt fattigare ställe om inte Jan Guillou hade funnits.
lördag 19 september 2009
Om konsten att minnas (1)
"Att man är paranoid betyder ju inte att man inte är förföljd." Så lyder väl ungefär ett gammalt skämt.
Man skulle också kunna tänka sig en parafras:
"Att man har storhetsvansinne betyder ju inte att man inte har rätt."
Problemet med båda tillstånden uppstår när det är dags för den drabbade att försöka skilja på sanning och föreställning.
När Guillou sätter sig ner för att sammanfatta sitt skrivande liv upptäcker han hur hans minne i många fall förgripit sig på verkligheten. Han har förskönat somligt, svartmålat annat. När han jämför sin livshistoria med textarkiven tvingas han flera gånger justera sina ihågkomster.
Det är tur, konstaterar han sålunda, att de objektiva arkiven finns.
Under en avgörande period i hans liv finns dock inga dokumentära källor att återvända till, eller åtminstone inga fullödiga sådana. Det gäller inte minst de isolerade förhören med honom, Peter Bratt och Håkan Isacson, sedan de alla tre häktats som misstänkta spioner till följd av sina avslöjanden under IB-affären.
Guillou säger det själv: Att sitta isolerad dag ut och dag in, under tiden som man utsättas för förhör av personer som är utbildade i konsten att med alla tänkbara (verbala) medel försöka knäcka dig, det tär på krafterna. Naturligvis menar nu Guillou att han för egen del, till skillnad från sina svagare olycksbröder som lämnade isoleringen bleka och hålögda, är av ett sådant råbarkat karlakarlsvirke att han inte låter sig brytas ned av dylika metoder, utan tvärt om höll huvudet kallt föredömligt under hela denna pressande tid.
Jag kan dock inte föreställa mig annat än att även han ofta kände sig utmattad, till en början förmodligen skakad och stundom kanske även rädd.
Under förhållanden som dessa är det förmodligen också lätt hänt att hjärnan spelar en små spratt.
Det kan till slut bli svårt att sortera i den taktiska ström av antydningar, halvsanningar, dolda hot och smicker som förhörsledarna matar en med. Man kan få svårt att skilja på vad som är vad. Man kan, i efterhand, till exempel minnas fel. Eller så kan ens mentala försvar lägga allt tillrätta på ett sådant sätt att man själv framstår som oklanderlig, medan skulden förs över på någon annan.
Hur som helst menar att man nog måste vara ödmjuk inför den möjligheten. Särskilt om man inte har några objektiva arkiv att jämföra sina hågkomster mot. Särskilt om man redan erkänt för sig själv om andra hur lätt det kan vara att missminna sig.
Jag menar däremot inte att ta ställning för eller emot varesig Peter Bratt eller Jan Guillou i frågan om vem som egentligen svek vem i samband med den här affären - nu när Jan Guillou alltså kallat Peter Bratt för "golbög" och Peter Bratt å det starkaste slår anklagelsen ifrån sig.
Om detta vet jag rakt ingenting. (Att Guillou stundom överskattar sin egen betydelse behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han har fel.)
Jag vill bara så gärna hjälpa till att komplicera bilden lite.
(Snart kommer mer om den spännande boken.)
Man skulle också kunna tänka sig en parafras:
"Att man har storhetsvansinne betyder ju inte att man inte har rätt."
Problemet med båda tillstånden uppstår när det är dags för den drabbade att försöka skilja på sanning och föreställning.
När Guillou sätter sig ner för att sammanfatta sitt skrivande liv upptäcker han hur hans minne i många fall förgripit sig på verkligheten. Han har förskönat somligt, svartmålat annat. När han jämför sin livshistoria med textarkiven tvingas han flera gånger justera sina ihågkomster.
Det är tur, konstaterar han sålunda, att de objektiva arkiven finns.
Under en avgörande period i hans liv finns dock inga dokumentära källor att återvända till, eller åtminstone inga fullödiga sådana. Det gäller inte minst de isolerade förhören med honom, Peter Bratt och Håkan Isacson, sedan de alla tre häktats som misstänkta spioner till följd av sina avslöjanden under IB-affären.
Guillou säger det själv: Att sitta isolerad dag ut och dag in, under tiden som man utsättas för förhör av personer som är utbildade i konsten att med alla tänkbara (verbala) medel försöka knäcka dig, det tär på krafterna. Naturligvis menar nu Guillou att han för egen del, till skillnad från sina svagare olycksbröder som lämnade isoleringen bleka och hålögda, är av ett sådant råbarkat karlakarlsvirke att han inte låter sig brytas ned av dylika metoder, utan tvärt om höll huvudet kallt föredömligt under hela denna pressande tid.
Jag kan dock inte föreställa mig annat än att även han ofta kände sig utmattad, till en början förmodligen skakad och stundom kanske även rädd.
Under förhållanden som dessa är det förmodligen också lätt hänt att hjärnan spelar en små spratt.
Det kan till slut bli svårt att sortera i den taktiska ström av antydningar, halvsanningar, dolda hot och smicker som förhörsledarna matar en med. Man kan få svårt att skilja på vad som är vad. Man kan, i efterhand, till exempel minnas fel. Eller så kan ens mentala försvar lägga allt tillrätta på ett sådant sätt att man själv framstår som oklanderlig, medan skulden förs över på någon annan.
Hur som helst menar att man nog måste vara ödmjuk inför den möjligheten. Särskilt om man inte har några objektiva arkiv att jämföra sina hågkomster mot. Särskilt om man redan erkänt för sig själv om andra hur lätt det kan vara att missminna sig.
Jag menar däremot inte att ta ställning för eller emot varesig Peter Bratt eller Jan Guillou i frågan om vem som egentligen svek vem i samband med den här affären - nu när Jan Guillou alltså kallat Peter Bratt för "golbög" och Peter Bratt å det starkaste slår anklagelsen ifrån sig.
Om detta vet jag rakt ingenting. (Att Guillou stundom överskattar sin egen betydelse behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han har fel.)
Jag vill bara så gärna hjälpa till att komplicera bilden lite.
(Snart kommer mer om den spännande boken.)
torsdag 17 september 2009
Enväldig domare
Jodå.
I utbyte mot en fin flaska vin kommer jag i oktober fungera domare i Stockholms fotoklubbs årliga tävling.
Tema denna gång: Blommor.
Huka er för min lie!
I utbyte mot en fin flaska vin kommer jag i oktober fungera domare i Stockholms fotoklubbs årliga tävling.
Tema denna gång: Blommor.
Huka er för min lie!
onsdag 16 september 2009
Till fots, Australien
Bruce Chatwins Drömspår fick inledningsvis duga som mellanbok i otålig väntan på nästa bokförsändelse. Den föreföll mig genast som en ungdomligare, äventyrligare variant av Sven Lindqvists Terra Nullius, som jag ju läste i somras, och jag var egentligen inte sugen på mer av den varan.
Halvvägs in tar skildringen emellertid en fascinerande vändning. Istället för att skumpa runt i en ännu en jeep och möta ännu fler australiensiska original (om man som jag nu är lite mätt på sådana), stiftar vi bekantskap med Chatwins "anteckningsböcker".
Alla skor som nöts ut under en människas liv. Slitstarka material - gummi och läder. Vi smular det till slamsor mot asfalten. Men våra fötter vandrar oberört vidare.
Dessa visar sig vara en diger samling lösryckta citat, historiska idésammanfattningar, gamla eller nya urtidsteorier och egna fria slutsatser som alla, på olika sätt cirkulerar kring grundtankarna att människan 1) är skapt för vandring, 2) har en medfödd rädsla för, och således ett behov av, monster samt 3) skapar sin värld genom språket/sången.
Utan vandring/rörelse/förflyttning blir vi rastlösa och ängsliga. I brist på monster skapar vi egna. Eller så slåss vi mot varandra.
Även om man naturligtvis lika gärna hade kunnat tänka sig en diger samling anteckningar som tvärt om pekade mot slutsatsen att människan har ett medfött behov av en fast bosättning, är det intressant och stimulerande läsning.
*
Alla skor som nöts ut under en människas liv. Slitstarka material - gummi och läder. Vi smular det till slamsor mot asfalten. Men våra fötter vandrar oberört vidare.
Harmonin i samband med bemästrade avstånd. (Även konstruerade. Som Stockholm halvmarathon.)
Rörelse som religion. Och dit räknar jag också litteraturen.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 35) Multitävling
Kära tävlande!Det ni just nu gör är att stå öga mot öga med den sista multitävlingen för hela den här, sammanlagt 40 veckor långa gissningsleken.
Tio, eventuellt avgörande poäng står på spel. I beaktande av stundens allvar bjuds därför inte på några bonusvinster. Det spelar heller ingen roll vem som gissat rätt först. Det enda som gäller är att placera ut rätt verk på rätt tunnelbanestation i Stockholm. Varje lyckoträff ger sedan en poäng.
Vi har alltså tio bilder att begrunda idag. Därför sätter vi genast i gång.
Bild 1:
Bild 2:
måndag 14 september 2009
Odlingskultur (en utsvävning)
Hela Bromma doftar fallfrukt. Det doftar överflöd och slöseri. Liv och förgängelse. Trygghet och samvetskval. Allt i en salig röra.
Av alla saker man borde göra här i världen borde man inte minst gå bort till anslagstavlan utanför föreningshuset vid Kortenslunds koloniträdgårdar någon gång i början av augusti och sätta upp en lapp enligt vilken man erbjuder sig att ta hand om åtminstone en bråkdel av alla äpplen, plommon och päron som just nu ligger och ruttnar där.
Men det kommer man aldrig att göra.
Av alla saker man borde göra här i världen borde man inte minst gå bort till anslagstavlan utanför föreningshuset vid Kortenslunds koloniträdgårdar någon gång i början av augusti och sätta upp en lapp enligt vilken man erbjuder sig att ta hand om åtminstone en bråkdel av alla äpplen, plommon och päron som just nu ligger och ruttnar där.
Men det kommer man aldrig att göra.
Intellektets våld på intuitionen
Igår på tunnelbanan kom jag plötsligt på vad mina noveller handlar om!
söndag 13 september 2009
Rätt svar (deltävling 34): Fridhemsplan!
Förutom båten finner vi exempelvis en kompass och ett ankare, och insprängt i plattformsväggarna hittar vi fyra montrar med en vemodig betraktelse över tillståndet hos en bit strand under ett lopp av femton år, där sakerna som drivit in övergår från naturliga material, till industriellt skräp och olja.
I ett av valven på stationen vidare en havsfågel i trä, med tre meters vingbredd, skapad av Torsten Renqvist (1924-2007). Rehnqvist började sin bana som målare (här ett färgstarkt exempel), men blev sedemera också grafiker (här en tempramentsfull Igelkott) och skulptör (här hans Dansande flicka, och ett par andra exempel med vidhängande kvalificerad tolkning).
Lite lojt surfar jag sålunda runt efter bilder när jag plötsligt blir hänryckt över upptäckten att det ju är det Torsten Renqvist som också skapat Lilla elefanten drömmer, en skulpturgrupp på Greta Garbos torg i Stockholm.
De elefanterna klättrade jag ofta omkring på som mycket liten krabat. (Med barnets känsla för rim och reson blev jag aldrig riktigt till freds med att djuren bara hade två ben och en snabel, men de är ändå en del av min barndom.) Döm om min sorgsenhet när jag häromveckan fick se att någon slitit upp och burit bort en av lillfnattarna så att nu bara en taggis stålvajer stack upp ur sockeln. Det kändes som en spark i magen på mitt lillåriga jag. Jag vill hoppas att den hopkurade stenfamiljen snart ska vara komplett igen.
Renqvists havsfågel har jag emellertid missat att fotografera (för ordningens skull ska fjag örsöka komplettera detta senare). Hade jag vetat det här med elefanterna hade jag förmodligen gett hans verk lite större uppmärksamhet.
Här kan vi till exempelvis kika på skulpturen Metrovóide och på en hel metrofasad full av figurer tydligt besläktade med dem på på vårt eget Fridhemsplan.
Den tillfälliga konsten, som syns insprängd mellan reklamaffischerna, består till sist av en serie konsttryck, kallad Fri hand, av Maria Lindberg (född 1958), en svartvit, flyhänt och ofta humoristisk betraktelse över vardagen i tunnelbanan.
Och där tror jag faktiskt att vi stoppar för den här gången, för nu orkar i alla fall inte jag lära mig mer. På onsdag är det dags för vår allra sista multitävling. Tio poäng står åter på spel, men den här gången bjuds det inte på några bonusar.
Och där tror jag faktiskt att vi stoppar för den här gången, för nu orkar i alla fall inte jag lära mig mer. På onsdag är det dags för vår allra sista multitävling. Tio poäng står åter på spel, men den här gången bjuds det inte på några bonusar.
Det börjar nu (äntligen) likna slutspurt i den här tävlingen!
lördag 12 september 2009
21 098 meter
En blå nagel och lite andra överkomliga småblessyrer senare. Såhär gick det.
Och för det är jag stolt.
Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:
"At least I never walked."
Och för det är jag stolt.
Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:
"At least I never walked."
Löplogg (22) - 0 dagar kvar
När startskottet går börjar jag springa. Sen slutar jag inte springa igen förrän jag är i mål.
Ju mindre tankar där emellan dess bättre.
Ju mindre tankar där emellan dess bättre.
fredag 11 september 2009
Lägesrapport (19)
Läser: Drömspår av Bruce Chatwin lite för tidigt inpå Terra Nullius, för att vara en person utan specifikt intresse för just Australien, men nu var det den som fanns hemma.
Ser: bra filmer, som Flickan och The September Issue, för att unna mig lite fröjd på en ledig dag.
Ser: riktigt, riktigt usla filmer, som Flightplan och Hitman, för att döva det dåliga samvetet för att jag inte skriver på en annan ledig dag, vilket fungerar ungefär lika bra som att äta skräpmat för att trösta sig (straffa sig) när man tycker att man blivit tjock.
Skriver: till slut några sidor ändå, om så bara för att stå ut med mig själv.
Hämtar: nummerlappen till Stockholms halvmarathon senare idag,
och intalar mig: att två timmars löpning blir en baggis (snart ska det i alla fall vara över).
Äter: tofu, för då blir man gammal,
och tänker: att det ska kompensera min oförmåga att ta vara på tiden nu.
Borde väl egentligen (med tanke på loppet): äta massor av pasta istället.
Köper: biljett till Paris med SAS istället för Ryan,
och känner mig: påtagligt vuxen.
Har tavlor: i huvudet.
Längtar efter: det flummiga flödet.
Får: spam på Skype, meddelanden om acaibärets mirakulösa verkningar från kapade konton på msn, klappa-min-virituella-lilla-luddiga-pussinusssöta-katt-uppmaningar på Facebook,
och planerar: analoga dagar.
Ser: bra filmer, som Flickan och The September Issue, för att unna mig lite fröjd på en ledig dag.
Ser: riktigt, riktigt usla filmer, som Flightplan och Hitman, för att döva det dåliga samvetet för att jag inte skriver på en annan ledig dag, vilket fungerar ungefär lika bra som att äta skräpmat för att trösta sig (straffa sig) när man tycker att man blivit tjock.
Skriver: till slut några sidor ändå, om så bara för att stå ut med mig själv.
Hämtar: nummerlappen till Stockholms halvmarathon senare idag,
och intalar mig: att två timmars löpning blir en baggis (snart ska det i alla fall vara över).
Äter: tofu, för då blir man gammal,
och tänker: att det ska kompensera min oförmåga att ta vara på tiden nu.
Borde väl egentligen (med tanke på loppet): äta massor av pasta istället.
Köper: biljett till Paris med SAS istället för Ryan,
och känner mig: påtagligt vuxen.
Har tavlor: i huvudet.
Längtar efter: det flummiga flödet.
Får: spam på Skype, meddelanden om acaibärets mirakulösa verkningar från kapade konton på msn, klappa-min-virituella-lilla-luddiga-pussinusssöta-katt-uppmaningar på Facebook,
och planerar: analoga dagar.
torsdag 10 september 2009
Skrivmaskin
Har börjat önska mig en dator utan internetanslutning, en snygg och sluten ordbehandlare bara, utan fönster mot ständig distraktion.
Saker skulle bli klara oftare då.
Saker skulle bli klara oftare då.
onsdag 9 september 2009
Värdet av det unika (i digitaliseringens tid)
Det talas mycket i dessa dagar om digitaliseringen av böcker.
Dels har vi Googles omdebatterade vision att skanna in och göra tillgänglig all världens litteratur, ett projekt som ju på samma gång känns förföriskt och skrämmande. Den som är stark måste också vara snäll. Men alla är nu inte som Pippi Långstrump.
Dels har vi läsplattornas frammarsch. Snart kommer den som så önskar kunna ladda ner sitt bibliotek i en liten slick apparat, istället för att gå till bokhandeln och köpa papper.
(Och som ett sidospår har vi ju också Bonniers kritiserade förlagsavtal, som med metoder som mest liknar utpressning tvingar sina författare att ge upp rätten till den digitala distributionen av sina verk, utan att för den skull ge dem några garantier i gengäld.)
Just som i fallet med film och musik förvandlas litteraturen till ett elektroniskt flöde. Och när böcker samtidigt upphör att vara fysiska föremål som det känns naturligt att betala pengar för, lär det rimligen bli ännu svårare än idag för den enskilde författaren att få lön för sitt arbete.
Som aspirerande författare jublar jag knappast över den ekonomiska prognosen. (Troligen får väl reklamen stiga fram som en frälsande djävul, även på denna marknad, om inte allt ska gå i stå.)
Men kanske finns också en annan, något muntrare konsekvens av den gränslösa distributionen När allt finns tillgängligt i kopior, överallt när som helst, kan jag inte annat än tro på ett uppsving för det unika.
Jag föreställer mig en framtid där den ständiga, kostnadsfria tillgången är självklar, men där den särskilda upplevelsen i gengäld betraktas som än mer exklusiv. Som detta: Att själv ha varit där. Att personligen ha mött människan bakom. Att på hemmafesten kunna visa upp ett exemplar av decenniets bäst säljande bok i en reklamfri, numrerad specialutgåva.
Särskilt tydligt blir exemplet med konstverk, som målningar. En målning finns trots allt bara i ett enda exemplar. Hur många bilder som än tas av den och hur många av dessa som än läggs ut på nätet, urholkar det aldrig värdet av den enda, unika förlagan.
Allt kan inte skannas in och slås i tusen identiska bitar.
Om vi bara lär oss sätta pris på det enstaka, finns kanske en framtid för kulturen ändå.
Eller i alla fall för undertecknad.
Dels har vi Googles omdebatterade vision att skanna in och göra tillgänglig all världens litteratur, ett projekt som ju på samma gång känns förföriskt och skrämmande. Den som är stark måste också vara snäll. Men alla är nu inte som Pippi Långstrump.
Dels har vi läsplattornas frammarsch. Snart kommer den som så önskar kunna ladda ner sitt bibliotek i en liten slick apparat, istället för att gå till bokhandeln och köpa papper.
(Och som ett sidospår har vi ju också Bonniers kritiserade förlagsavtal, som med metoder som mest liknar utpressning tvingar sina författare att ge upp rätten till den digitala distributionen av sina verk, utan att för den skull ge dem några garantier i gengäld.)
Just som i fallet med film och musik förvandlas litteraturen till ett elektroniskt flöde. Och när böcker samtidigt upphör att vara fysiska föremål som det känns naturligt att betala pengar för, lär det rimligen bli ännu svårare än idag för den enskilde författaren att få lön för sitt arbete.
Som aspirerande författare jublar jag knappast över den ekonomiska prognosen. (Troligen får väl reklamen stiga fram som en frälsande djävul, även på denna marknad, om inte allt ska gå i stå.)
Men kanske finns också en annan, något muntrare konsekvens av den gränslösa distributionen När allt finns tillgängligt i kopior, överallt när som helst, kan jag inte annat än tro på ett uppsving för det unika.
Jag föreställer mig en framtid där den ständiga, kostnadsfria tillgången är självklar, men där den särskilda upplevelsen i gengäld betraktas som än mer exklusiv. Som detta: Att själv ha varit där. Att personligen ha mött människan bakom. Att på hemmafesten kunna visa upp ett exemplar av decenniets bäst säljande bok i en reklamfri, numrerad specialutgåva.
Särskilt tydligt blir exemplet med konstverk, som målningar. En målning finns trots allt bara i ett enda exemplar. Hur många bilder som än tas av den och hur många av dessa som än läggs ut på nätet, urholkar det aldrig värdet av den enda, unika förlagan.
Allt kan inte skannas in och slås i tusen identiska bitar.
Om vi bara lär oss sätta pris på det enstaka, finns kanske en framtid för kulturen ändå.
Eller i alla fall för undertecknad.
Löplogg (21) - På jakt efter känslan som flytt
6,06 km på 33:19 min = 5:30 min/km
Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.
Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.
Dagens bikt: Jag har en tendens att forcera. Både i det ena och det andra.
Idag fick kroppen bestämma, medan mitt huvud tänkte på annat.
Det var ett mycket vilsamt lopp.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 34)
Då tar vi nya friska tag, kära tävlande!Förgäves famlar jag så efter något annat käckt att häva ur mig inför denna veckans ledtråd. Nåt om att båtar också är ett sätt att färdas, om man nu inte har tillgång till rälsbundna fordon. Eller något sådant. Jag är egentligen inte på humör.
Därför går vi väl direkt till själva saken.
På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man följande konstverk?
tisdag 8 september 2009
måndag 7 september 2009
Soffbordsböcker och medvetslöshet
I väntan på senaste bokleveransen har jag bläddrat mig igenom Carl Johan De Geers coffee table book om Ernst Billgren.
(Det är min käre sambo som snöat in på formatet, och börjat låna hem volymer från biblioteket. Senast var det The Good Old Days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna (roliga anekdoter om konstnärer och författare i diverse storstäder världen över). Nu senast alltså en konstbok från 2000.)
Billgrens konstsyn är inte främmande för paradoxer, men kan nog sammanfattas lite som följer: Skapandet av god konst förutsätter ett moment av "medvetslöshet". Det som uppstår hos konstnären i detta tillstånd måste visserligen förvaltas medvetet. Men själva idéen får aldrig tvingas eller tänkas fram. Den måste springa otyglat rakt ur intuitionen.
Från min minst sagt inauktoritära position här i världen kan jag inte annat än hålla med. De bästa idéerna dyker alltid upp som från ingenstans. Att skriva och måla just i ruset av dessa idéer är som att leva i trans, och för att beskriva det tvingas man ta till den flummiga vokabulären.
Perioderna av medvetet förvaltande är så mycket mindre stimulerande. Som nu med novell nummer fem. Den inspirerade idén fick jag redan för flera år sedan. Ett nytt och någorlunda inspirerat utkast är färdigt sedan en månad tillbaka. Vad som återstår nu är hantverk.
Som alltid längtar jag i dessa stunder till en annan del av processen, till det jungfruliga tillstånd ur vilket idéerna föds. Och föds gör de ju ständigt. De springer fram och springer runt mig som en hord av vilda hjortar. Men jag är alldeles för långsam. Jag kommer aldrig att hinna ifatt dem alla.
Rätt svar (deltävling 33) - Mariatorget!
Det vi såg på ledtrådsbilden var så klart en av de långa, nästan tyngdlagstrotsande järngrindarna vid tunnelbaneuppgången mot Mariatorget. Med alla sina cirklar och rektanglar känns det helt naturligt att mönstret i grindarna fått namnet Domino.
Vid sidan av serviserna skapade hon även vaser och andra bruks- och prydnadsföremål, ofta rubusta sådana i jordnära toner som så här i efterhand också känns typiska för sin tid. Här kan ni exempelvis se en väggplatta, en klocka och ett underbart rött och mycket förskräckt litet fiskstimm.
Sundell formgav dessutom glas vid Målerås glasbruk, och verkade som tecknare och grafiker från 1977 framåt. Här syns hon själv på bild i något av sina bästa år.
På Mariatorgets station får hon emellertid inte glänsa ensam. Här finns mycket mer konst att beskåda.
Mest iögonenfallande förrutom grindarna är väl bronsfiguren av den lilla flickan, som står ensam vid en pelare vid västra utgången och sökande möter resenärernas blickar. Skulpturen kallas just Människa och pelare och har stulits flera gånger, vilket nästan känns som barnarov.
Flickans skapare är Asmund Arle (1918-1990), som även var professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan åren 1961-71. Hans motiv kretsade gärna kring utsatta varelser, som flickan på vår station, och den grovhuggna ytan är också karaktäristisk för Arle. Men främst är han känd för sina hästar i vila och rörelse. Över huvud taget gestaltade han ofta det utsatta och övergivna, något skrämt som söker skydd.
Listan över hans offentliga verk är så lång att det är svårt att välja ut några få exempel. Men här är ändå Häst som reser sig (Flemingsberg), Häst och ryttare (som jag okunnit sett på många gånger utanför Thorildsplans gymnasium), Man häst vagn på Karlavägen och så den mer flyttbara skulpturen Nyfödd.
På en Huddingesajt kan man också hitta en presentation och en bronsskulptur av Arle själv (denna i sin tur skapad av Jörgen Hammar).
Liksom järngrindarna och den stöldbegärliga flickan stod innerväggarna klara till stationens invigning 1964. Men 1979 kompletterade Karin Björquist det hela, då med tillskott av två mörkt gröna keramiska väggar som lite undskymt pryder mittgången mellan perrongerna för söder- respektive norrgående tåg.
De mörkt gröna ytorna med sina spröda växtstänglar är ganska maffiga på sitt eget murriga vis. Men belysningen i mittgången är samtidigt bedrövlig, vilket resulterat i att det hela nu mest påminner om halvförmultnande kvistar i ett mangroveträsk.
Och med detta får vara allt för denna gång kära läsare. Jag hoppas dock att ni vill slå på datorn senast på onsdag igen, ratta in rätt station och lägga er nästa gissning i tävlingen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
