Den ambulerande kulturfestivalen Kultival fortsätter sitt lilla segertåg över staden. Förra helgen anordnades en fullspäckad lördag på biografen Tellus i Midsommarkransen. I morgon, fredag, öppnar en utställning på biografen Grand på Sveavägen.
Tema: drömmar.
Jag bidrar med det som alltså blev årets första målning, Gitarristen.
Även om motivet inte blev till med just drömmar i åtanke tycker jag att det passar bra in under paraplyet. Dels så klart för att kultur, inte minst musik, gärna får publiken att drömma. Men dels också eftersom utövarnas egna drömmar samtidigt är själva drivkraften bakom allt.
Att skapa är ju att se något som ännu inte finns och sedan göra det verkligt.
Ergo: Utan drömmar ingen konst.
Utan vansinne inga stordåd alls.
***
Ja, och just det: utställningen pågår från 4 till 23 mars och kan besökas under biografens ordinarie öppettider.
Visar inlägg med etikett Om mitt eget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Om mitt eget. Visa alla inlägg
torsdag 3 mars 2011
måndag 28 februari 2011
Kärnexplosion
Att klyva ett hem i två delar ser ungefär ut som när man istället klyver en atom.
Ett plötsligt och oöverskådligt kaos. Följt av ett lika plötsligt och ekande hålrum.
Ägnar en hel del möda åt att få kvarvarande möbler att se fler ut.
Ridande på tryckvågen efter de senaste månadernas förändring vill jag samtidigt ha ännu mer förändring. En mindre lägenhet närmare stan (och med den: nya vanor). Ingen teve (vad ska man med teve till?). Nya kunskaper. Nya kläder.
Ett nytt ansikte hade också suttit fint.
Jag börjar dock försiktigt, med en ny facebook-sida för Ord- & bildbyrån, som man gärna får gilla.
En ny hemvist på nätet.
Fortsättning följer.
Ett plötsligt och oöverskådligt kaos. Följt av ett lika plötsligt och ekande hålrum.
Ägnar en hel del möda åt att få kvarvarande möbler att se fler ut.
Ridande på tryckvågen efter de senaste månadernas förändring vill jag samtidigt ha ännu mer förändring. En mindre lägenhet närmare stan (och med den: nya vanor). Ingen teve (vad ska man med teve till?). Nya kunskaper. Nya kläder.
Ett nytt ansikte hade också suttit fint.
Jag börjar dock försiktigt, med en ny facebook-sida för Ord- & bildbyrån, som man gärna får gilla.
En ny hemvist på nätet.
Fortsättning följer.
lördag 19 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Namnsdags-sublimering
När jag köpte ramen för ett par veckor sedan tänkte jag att det skulle bli något i stil med Helene Schjerfbecks senare självporträtt. Ännu en egopysslande oljemålning med mitt plyte på alltså. Ett schjerfporträtt...
Nu fick det bli vad det ville så länge det kunde ge mig en anledning att inte ligga kvar i soffan med en gammal filt över mig och blunda.
Det fick gärna blir egoschjerfiskt om det ville. Det fick också bli patetiskt om det ville. Det fick bli en omöjlig blandning av Afrika-kitsch och gråtande barn och flickor med örhängen och huvudklut om det ville. Kom där plötsligt någon svart-vit fjädrande dansestetik från trailern till Black Swan insmygande i bakgrunden så tänkte jag inte kämpa emot det heller. Det fick ta vägen vart det nu skulle bara det gav mig något att göra som inte var att dra något gammalt över sig och vad det nu var inte heller tog längre tid än en dag att få färdigt.
Sex timmar i sällskap med Cass McCombs senare sitter jag nu och iakttas av resultatet. Om det inte ter sig alltför generande i gryningsljuset, kanske jag lägger jag upp en bild av det i morgon.
Nu närmast känner jag mig dock värd att återgå till den där filten.
Nu fick det bli vad det ville så länge det kunde ge mig en anledning att inte ligga kvar i soffan med en gammal filt över mig och blunda.
Det fick gärna blir egoschjerfiskt om det ville. Det fick också bli patetiskt om det ville. Det fick bli en omöjlig blandning av Afrika-kitsch och gråtande barn och flickor med örhängen och huvudklut om det ville. Kom där plötsligt någon svart-vit fjädrande dansestetik från trailern till Black Swan insmygande i bakgrunden så tänkte jag inte kämpa emot det heller. Det fick ta vägen vart det nu skulle bara det gav mig något att göra som inte var att dra något gammalt över sig och vad det nu var inte heller tog längre tid än en dag att få färdigt.
Sex timmar i sällskap med Cass McCombs senare sitter jag nu och iakttas av resultatet. Om det inte ter sig alltför generande i gryningsljuset, kanske jag lägger jag upp en bild av det i morgon.
Nu närmast känner jag mig dock värd att återgå till den där filten.
torsdag 10 februari 2011
Tack patron, tack tack...
Och efter pass åtta månader eller något liknande ditåt ännu ett artigt refuseringsbrev.
"Vi vill samtidigt tillägga att vi ägnat ditt manus större intresse och mer eftertanke än de flesta manus som skickas oss. Vi ser alltså gärna att du skickar oss andra arbeten i framtiden."
Så bugar jag för smulorna. Böjer och bockar med mössan i hand. Lever på nåden genom en vinter till.
Tacksam under lumporna. Huttrande av harm.
(Där får bli en helvetes sol och prunknad, tänkte torparn (och drog jackan tätare kring), den dag min sommar väl kommer.)
"Vi vill samtidigt tillägga att vi ägnat ditt manus större intresse och mer eftertanke än de flesta manus som skickas oss. Vi ser alltså gärna att du skickar oss andra arbeten i framtiden."
Så bugar jag för smulorna. Böjer och bockar med mössan i hand. Lever på nåden genom en vinter till.
Tacksam under lumporna. Huttrande av harm.
(Där får bli en helvetes sol och prunknad, tänkte torparn (och drog jackan tätare kring), den dag min sommar väl kommer.)
onsdag 9 februari 2011
söndag 16 januari 2011
Djävulens garn
Och samtidigt som jag försöker rida in min nya iphone ska jag, på samma teknikintuitiva vis, lära mig behärska spakarna på vad som väl måste vara det amerikanska 1910-talets motsvarighet till detta intrikata kommunika- tionsmedel: en Royal skrivmaskin om närmare 10 europeiska kilogram, som stod omslagen med rött presentsnöre i personalrummet på Grand när jag kom dit i går, och som jag just burit 1,5 kilometer genom Norra Ängby i ett stilla snöfall mitt i natten.Den plingar fint när man klonkar på tabulaturen och skrivarvalsen slår mot noll. Någon gång kommer jag säkert författa något på den, ett brev kanske, men i förstone har jag andra användningsområden i åtanke. Mellan varven fungerar den förresten fint bara som möbel.
Det regnar som manna från himlen nu: Konstpengar, mobiltelefoner, antika skrivmaskiner.
Jag undrar om jag i ett sinnessvagt ögonblick (någon av mina sömnlösa nätter?) råkat knyta en pakt med djävulen? Allt jag önskar ska jag slumpmässigt snubbla över och utan hakar få bära hem. Ett helt långt år av rikedom kanske. I utbyte enbart mot mitt fattiga hjärta, för honom att göra med vad han behagar: förfrysa, förbränna eller skära i tu?
("Nå, men vad ska fröken ändå med det där lilla köttstycket till?")
Tills ni i slutet av året finner mig ensam på toppen av en stor kulle med guld. Hålögd och utan vänner.
torsdag 13 januari 2011
Kvadratism?
Gitarristen70x70 cm
Men nu är det trots allt inga rebusar jag målar. Så nån måtta får det kanske ändå vara.
onsdag 12 januari 2011
Även jag, till slut
Om vi föreställer oss att världen går under men att mänskligheten på något sätt återhämtar sig igen och påbörjar en ny tideräkning, glömsk om allt som skedde före katastrofen, och att det i denna nya människoskara naturligtvis kommer finnas arkeologer som försöker gräva fram och kartlägga hur samhället f. Ka egentligen såg ut, och att de bland humus och aska en dag fann dessa två apparater, och på något vis lyckades lista ut hur de användes, och att detta också var de enda två mobila telefoner dessa framtida arkeologer någonsin sett; då skulle de väl samtidigt ha fått anse det bevisat att det faktiskt finns en gud (en grym och nyckfull men ändå fantastisk gud), för såhär snabbt kunde den elektroniska utvecklingen knappast ha gått på bara tio år, utan bistånd av något slags utommänskligt medvetande. Glappet är helt enkelt för stort.
Jodå för att, även jag har en iphone nu.
Jag fick överta 3Gs:en när en bekant slog till på nyare modell. Enda kruxet är att den ännu är bunden vid sitt ursprungliga abonnemang några månader till och att operatörsprogrammet ännu för nytt för att knäckas (något som ju för all del inte är så tillrådligt att göra men som jag inte tycker att jag har så mycket att förlora på eftersom jag ändå fått själva mobben gratis). Jag är heller inte sugen på att överge mitt snorbilliga, säljstoppade abonnemang för 19 kronor i månaden hos Tele 2 och byta för gott till ett dyrare hos 3.
Så medan jag väntar på att få upp telefonen på någondera viset kommer jag tillsvidare att dra runt på två telefoner. En som jag ringer och sms:ar med som vanligt, för 19 öre enheten, och en som jag för ytterligare några futtiga tior i månaden tar hipstamatiska foton med och kollar när bussen går, om den nu går över huvud taget.
Inte helt praktiskt kanske, men en ekonomisk försvarbar och helt ok lösning så länge.
I vilket fall som helst behöver jag en äppelplatta för att kunna hålla koll på det där projektet jag tidigare mumlat om, och som jag fortsätter att mumla om tills jag säkert vet hur det blir, men som väl är enda anledningen till att det här inlägget inte är fullkomligt ointressant för någon annan än mig själv.
Eller så ville jag kanske bara berätta för alla att också jag vågat steget in i min elektroniska samtid nu, och att det som förväntat känns rätt bra.
Jodå för att, även jag har en iphone nu.
Jag fick överta 3Gs:en när en bekant slog till på nyare modell. Enda kruxet är att den ännu är bunden vid sitt ursprungliga abonnemang några månader till och att operatörsprogrammet ännu för nytt för att knäckas (något som ju för all del inte är så tillrådligt att göra men som jag inte tycker att jag har så mycket att förlora på eftersom jag ändå fått själva mobben gratis). Jag är heller inte sugen på att överge mitt snorbilliga, säljstoppade abonnemang för 19 kronor i månaden hos Tele 2 och byta för gott till ett dyrare hos 3.
Så medan jag väntar på att få upp telefonen på någondera viset kommer jag tillsvidare att dra runt på två telefoner. En som jag ringer och sms:ar med som vanligt, för 19 öre enheten, och en som jag för ytterligare några futtiga tior i månaden tar hipstamatiska foton med och kollar när bussen går, om den nu går över huvud taget.
Inte helt praktiskt kanske, men en ekonomisk försvarbar och helt ok lösning så länge.
I vilket fall som helst behöver jag en äppelplatta för att kunna hålla koll på det där projektet jag tidigare mumlat om, och som jag fortsätter att mumla om tills jag säkert vet hur det blir, men som väl är enda anledningen till att det här inlägget inte är fullkomligt ointressant för någon annan än mig själv.
Eller så ville jag kanske bara berätta för alla att också jag vågat steget in i min elektroniska samtid nu, och att det som förväntat känns rätt bra.
tisdag 11 januari 2011
Utställningen avslutad (med en liten sammanfattning)
I söndags kväll plockade jag ner målningarna från väggarna på Grand och stuvade in dem i ett lampförråd innanför 1:ans maskinrum. Så är ännu en utställning till ända, vilket är både tråkigt och skönt.
Det är en speciell situation att hänga ut sig där man samtidigt arbetar: Att stå på en trappavsats bara några meter ifrån sina egna målningar och riva biljetter, helt inkognito, medan hundratals människor passerar förbi det man gjort. Det faller ingen in att jämföra de avbildade figurernas ansikten med biografarbetarnas plyten. Alltså är man osynlig mitt i mängden, och kan (nyfiket och nervöst) ta sig tid studera de andra.
Många, de flesta, har strömmat förbi som blinda fiskar. Men lite stolt har jag också kunnat konstatera att de som ändå råkat kasta en blick uppåt väggarna - medan de krånglat med ytterrocken eller väntat på sin fru inne på toaletten - i regel fastnat där med blicken och gärna låtit den vandra ett tag från duk till duk. En eller annan har gått närmare, lutat sig fram och zoomat in signaturen nere i högerhörnet, kanske för att se om det är någon känd, vilket de med blandade känslor insett att det inte är. Vissa har pekat och visat varandra, som i förbifarten. Någon enstaka har också blivit stående, i begrundan.
Särskilt den senare sorten är smickrande att se. Dock räknade jag aldrig med sälja något. Det är ju inte för att köpa tavlor folk går på bio. Man har liksom inte den plånboken med sig, vare sig i fickan eller mentalt. Men roliga saker händer alltid då man minst väntar sig det, och samma kväll som jag städat bort målningarna från foajén kom till slut ett mail från en hågad spekulant, en regissör som jag respekterar och som dessutom visade sig vara mycket trevlig. Hon hade varit på bio och fastnat för mina målningar. Ville bara se ett par av dem igen innan hon helt bestämde sig.
Eftersom jag själv körde Cinematekets Pimpernel Smith på Victoria (för hundra entusiastiska 85-åringar som visste att berätta hur det var att se den här filmen för första gången, under själva kriget) fick jag be mina kollegor på Grand att styra upp en privatvisning för henne i 1:ans maskinrum. Sedan fick hon ta med sig den hon ville ha, vilket alltså blev gungtavlan, den som tidigare hängde i Paris.
Att skiljas från en målning är alltid ett vemod. Men när jag vet att den istället hamnar hos en bra person (någon som är värd den) är det också en stor glädje. Så vill jag ändå kalla utställningen en blygsam succé.
Kanske har den också genererat en beställning. En vänlig herre har varit där och tittat, först själv och sedan i sällskap med sin fru, på jakt efter någon som kan måla ett porträtt av hans 95-åriga svärmor. Vi hann gå igenom några övergripande detaljer och det låter som ett mycket spännande uppdrag. Förhoppningsvis hör de av sig igen.
Efter ett kort dygns träda öppnar i dag en ny utställning på biografen, av någon jag ännu inte vet vem det är. Det ska bli intressant att ta reda på, vad det lider.
Det är en speciell situation att hänga ut sig där man samtidigt arbetar: Att stå på en trappavsats bara några meter ifrån sina egna målningar och riva biljetter, helt inkognito, medan hundratals människor passerar förbi det man gjort. Det faller ingen in att jämföra de avbildade figurernas ansikten med biografarbetarnas plyten. Alltså är man osynlig mitt i mängden, och kan (nyfiket och nervöst) ta sig tid studera de andra.
Många, de flesta, har strömmat förbi som blinda fiskar. Men lite stolt har jag också kunnat konstatera att de som ändå råkat kasta en blick uppåt väggarna - medan de krånglat med ytterrocken eller väntat på sin fru inne på toaletten - i regel fastnat där med blicken och gärna låtit den vandra ett tag från duk till duk. En eller annan har gått närmare, lutat sig fram och zoomat in signaturen nere i högerhörnet, kanske för att se om det är någon känd, vilket de med blandade känslor insett att det inte är. Vissa har pekat och visat varandra, som i förbifarten. Någon enstaka har också blivit stående, i begrundan.
Särskilt den senare sorten är smickrande att se. Dock räknade jag aldrig med sälja något. Det är ju inte för att köpa tavlor folk går på bio. Man har liksom inte den plånboken med sig, vare sig i fickan eller mentalt. Men roliga saker händer alltid då man minst väntar sig det, och samma kväll som jag städat bort målningarna från foajén kom till slut ett mail från en hågad spekulant, en regissör som jag respekterar och som dessutom visade sig vara mycket trevlig. Hon hade varit på bio och fastnat för mina målningar. Ville bara se ett par av dem igen innan hon helt bestämde sig.
Eftersom jag själv körde Cinematekets Pimpernel Smith på Victoria (för hundra entusiastiska 85-åringar som visste att berätta hur det var att se den här filmen för första gången, under själva kriget) fick jag be mina kollegor på Grand att styra upp en privatvisning för henne i 1:ans maskinrum. Sedan fick hon ta med sig den hon ville ha, vilket alltså blev gungtavlan, den som tidigare hängde i Paris.
Att skiljas från en målning är alltid ett vemod. Men när jag vet att den istället hamnar hos en bra person (någon som är värd den) är det också en stor glädje. Så vill jag ändå kalla utställningen en blygsam succé.
Kanske har den också genererat en beställning. En vänlig herre har varit där och tittat, först själv och sedan i sällskap med sin fru, på jakt efter någon som kan måla ett porträtt av hans 95-åriga svärmor. Vi hann gå igenom några övergripande detaljer och det låter som ett mycket spännande uppdrag. Förhoppningsvis hör de av sig igen.
Efter ett kort dygns träda öppnar i dag en ny utställning på biografen, av någon jag ännu inte vet vem det är. Det ska bli intressant att ta reda på, vad det lider.
lördag 8 januari 2011
Jämt skägg
Förra målningen tog tre slitsamma månader att få klar. Den senaste tog tre dagar.
(En stiliserad gitarrist (tidstypiskt skäggig), intensivt försjunken.)
Betyder det att den förra målningen är 30 gånger bättre?
Så rättvist är sällan konsten beskaffad.
(En stiliserad gitarrist (tidstypiskt skäggig), intensivt försjunken.)
Betyder det att den förra målningen är 30 gånger bättre?
Så rättvist är sällan konsten beskaffad.
fredag 31 december 2010
2010
Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.
*Jag blev biografmaskinist.
*Jag började spela gitarr.
*Jag var i Essen och på Skiathos.
*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).
*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.
*Jag illustrerade ett bokomslag.
*Jag började recensera för nån annan än mig själv.
*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.
Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.
*Jag blev biografmaskinist.
*Jag började spela gitarr.
*Jag var i Essen och på Skiathos.
*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).
*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.
*Jag illustrerade ett bokomslag.
*Jag började recensera för nån annan än mig själv.
*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.
Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.
tisdag 21 december 2010
Världens mest uttänkta titel
Sehnsommar (of modern times)
Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.
Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.
"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.
Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".
Ja, det var väl det.
Så slipper ni gå rådlösa och undra.
Sehnsommar (of modern times)
Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.
Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.
"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.
Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".
Ja, det var väl det.
Så slipper ni gå rådlösa och undra.
Sehnsommar (of modern times)1 x 1 m
måndag 13 december 2010
Omslag
Avhandlingens författare hävdar blygsamt att han själv inte har en aning om vad boken handlar om. Men om jag förstått saken rätt undersöker den vilka ekonomiska effektiviseringar som kan genomföras inom vården utan att det går ut över enskilda patienters grundläggande behov.
The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.
The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.
söndag 12 december 2010
En kväll i kyrkan
Läsare av den här bloggen vet att jag knappast är religiöst lagd. Likväl är det ju något med tempelbyggnader som borgar för själslig frid.
Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.
En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.
Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.
Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.
Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.
lördag 11 december 2010
fredag 10 december 2010
Fläng, sen häng
Och i dag far jag härs och tvärs genom Stor-Stockholm, mellan tre olika utställningslokaler, för att hämta och lämna tavlor.
Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.
Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!
Välkomna i vilket fall!
Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.
Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!
Välkomna i vilket fall!
onsdag 8 december 2010
Skärselden tur och retur
Vid sidan av allt annat har jag de senaste dagarna försökt finna en stil och en teknik för att löpande kunna illustrera ett, än så länge hemligt, projekt.
Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.
Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.
Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.
Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.
För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.
Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.
Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.
Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.
Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.
Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.
Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.
För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.
Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.
Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.
tisdag 30 november 2010
Ny utställning på Grand
Från och med lördagen den 11 december hänger jag återigen upp några målningar på biografen Grand i Stockholm. Det blir de två från Paris och några av de nya.
Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!
Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.
***
Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).
Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!
Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.
***
Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).
onsdag 24 november 2010
Du och jag, mobilen
Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
