Ni slaktar Flipper, vi slaktar gris

Ju mer jag tänker på dokumentären The Cove, dess mindre tycker jag om den. Redan mitt direkta omdöme var att den var medelmåttig men oförarglig - det är ju onekligen synd om de stackars djuren.

Eftersmaken har emellertid bara blivit starkare som veckorna gått. Och nu är det dags att spotta ut den här.

Läsare av bloggen vet att jag är vegetarian (av matindustriella skäl) och att jag ömmar för mina medvarelser, inte minst de vattenlevande. Filmens argument för att vi inte ska äta upp just delfiner är emellertid mycket tveksamma. Man nämner inget om att delfinbeståndet på det stora hela skulle vara hotat tillföljd av jakten. Förutom det faktum att delfinkött är så späckat med anrikat kvicksilver att det är otjänligt som föda, drar de istället fram ett antal mer allmänfilosofiska skäl: Delfiner är smarta. Delfiner mår dåligt av att jagas och dö. Delfiner vill hellre simma fritt och leka.

Filmmakarna raljerar med de delfinjagande japanernas motargument - ni äter kor, vi äter delfiner - som om detta inte vore en fullt legitim jämförelse, om än lite klumpig. Jag skulle hellre överföra delfinresonemanget på grisar. Grisar är smarta. Grisar mår dåligt av att födas upp och dö. Grisar vill hellre vandra fritt och böka. Grisar är dessutom så lika oss människor rent biologiskt att vi använder deras organ i transplantationer.

Det finns något ytterligt västerländskt (för att inte bli sån och säga amerikanskt) i detta att fara iväg till en annan kultur och berätta för människorna där att de är idioter samtidigt som man inte är mottaglig för omvänd kritik.

Det blir inte heller bättre för att ingen av de idiotförklarade fiskarna får en sansad chans att svara på frågor av typen: Hur känns det för er att vi är här? Hur ser ni på den här frågan? Delfinfiskarna framställs istället och utan undantag som känslokalla och bestialiska clowner. De kan ju inte ens prata (engelska)!

Medan en dokumentär som Sharkwater tar ett större grepp på frågan och undersöker vad som händer med hela havet om vi utrotar rovfiskarna, fokuserar The Cove enbart och ännu en gång på de leende och intelligenta små valdjuren. Jag kan inte annat än förakta den allmäna tendensen till blödighet för de djur som med mänskliga mått kan betraktas som söta, särskilt om det ständigt är samma söta djur som vi ska gråta över.

Naturligtvis tycker jag själv att det är sorgligt att se delfiner fångas in och dö. Jag skulle helst se att det upphörde i går. Men är det verkligen värre än hur vi behandlar andra djur?

I Daglivs gratiskalender för 2009 (som jag tagit hem från jobbet just för att den var så bisarr) finns för var ny månad en rolig bild av en eller flera glada grisar som gör något mänskligt. De går på konferens, latar sig, åker flygplan, delar ut enkäter, leker med tomten eller sitter på toaletten och läser en broschyr om grisgödsel. De ser ut att aktivt och intresserat ta del av utvecklingen inom köttindustrin. På samma uppslag finns sedan en bild på en ny och spännande fläskrätt (samma gris, nu styckad och malen) och recept på hur man tillagar den.

I vilken mån är detta mindre cyniskt än det sätt på vilket det lilla samhället Taiji i Japan dekorerar hus och trottoarer med bilder av lyckliga delfiner samtidigt som de stressas och slås ihjäl i en vik några kilometer därifrån?

Nej, ju mer jag tänker på det, dess argare blir jag. Följ för allt i världen gärna filmens uppmaning och skänk en slant för att freda jordens delfiner. Men vänd sedan också blicken mot ditt eget skafferi och skänk djuren där inne en tanke. Kanske har kossan och hönan lidit minst lika mycket som Japans små valar? Och vad gör du i så fall för att protestera mot det?

Släppfest och mersmak

I går var det releasefest för Daniel Åbergs äntligen färdigställda andra roman (tillika utgivnings- experiment).

Stortrivsel och köpiver. Festens centralperson tillbringade en lejonpart av kvällen uppflugen på en trapp med signeringspennan i högsta hugg.

Gästerna lyckliggjordes dessutom med en uppläsning av kapitel 19, som lät just så finmejslat livsnära som jag hoppats.

Ingen risk att jag utnyttjar den utlovade ångerrätten, med andra ord.

Så snart jag är klar med min nuvarande läsning ska jag sluka Vi har redan sagt hej då.

Blickar framåt och bakåt

Just som jag avslutat skrivandet för att istället ta tag i måleriet igen, ringer samordnaren för förra årets svenska delegationen vid Art en Capital i Paris och undrar om jag vill delta i lite andra projekt.

Jag är ännu inte helt klar över detaljerna men det lutar närmast åt någon slags samlingsutställning på ett juristkontor framåt maj.

Dessförinnan ska jag också delta med ett par tavlor i nästa version av den återkommande kulturfestivalen Kultival (19-24 februari på Galleri Kocks).

I samma veva som jag blickar framåt passar jag också på att sammanställa en kort historik som ska kunna tjäna den här bloggens mer presentativa syften.

Resten av dagen ska jag emellertid använda för att måla helt privat och av en annan slags presentativa orsaker. Som att folk fyller år. Då ska det till presenter.

Två vägar

Efter att ha älskat Cormac McCarthys prisbelönta bok Vägen, kunde jag inte ha annat än minimala förväntningar på John Hillcoats filmatisering.

Jag trodde helt enkelt inte att det skulle gå att överföra det långsamma berättartempot till film och samtidigt få storpubliken med på noterna. Jag trodde att producenterna skulle kräva mer action, mer spring från rytande kannibaler och mer pang pang.

Jag trodde heller inte att stämningen, den gränslösa meningslösheten, hopplösheten som överlevaren skjuter åt sidan för att istället nå sitt mål för dagen - mat, värme och ytterligare ett par mil längs vägen - skulle gå att överföra till en bioduk.

Min första farhåga kom på skam. Trots att filmen anpassat sig tämligen strikt efter boken så hyllas den av kritikerna och rullar för välfyllda salonger.

Min andra farhåga var befogad. För mig blir bildspelet aldrig mer än en snygg men flyktig illustration av boken. Det är otacksamt att jämföra en film med en bok som snuddar vid perfektion. Men jag kan knappast låta bli att göra det.

Medan den romanen tog sig rakt in i min hjärna och spred ett nät av taggiga myceltrådar där, sköljer den två timmar långa filmen över mig som ett grått regn och rinner av.

Finner du dig själv stå i korsningen mellan dessa båda vägar, vet du i alla fall vilken jag rekommenderar.

Ystra berg och dalar

Sedan jag blivit klar med novellerna och lämnat ifrån mig dem far jag runt som en yster liten krullockig ponny, köper krukväxter (det blev en ficus moclame) och chokladpraliner till mina kollegor på jobbet.

Det är lite samma känsla som att (efter att ha stått i kö i växlande väder en lång och rundlig tid) befinna sig precis på krönet av en bergochdalbana, just innan man åter måste störta ner och man inte har en aning om huruvida vagnen håller. Kanske skakar den sönder och allt slutar i blod och skot, men man tror inte det. Man tror att det ska sluta bra. I alla fall unnar man sig att tro det, i några sekunder till.

Om någon månad bör jag ha fått svar från mina tre testläsare. Mitt självförtroende lär hinna gå både ner, upp och ner igen, ett mångtal gånger innan dess att jag får min dom. Lika bra att suga så länge som möjligt på glädjen.

Tro era ögon!

I morse flyttade jag över det sista dokumentet till mappen för "Klara noveller". Det är knappt jag tror det själv.

Jag firar med fyra kilometers på löpbandet, en timmes yoga och två honungsringlade fattiga riddare. Det är inte omöjligt att jag även tar bussen till Spånga och förvandlar 300 kronor i blomstercheckar till någon krukfångad livskraftig grönska. För lite fest är det ju ändå, även om det är en bra bit kvar till mål.

Innan jag över huvud taget börjar göra utskick till förlag ska tre vänner/bekanta läsa igenom det hela och delge mig sina begåvade åsikter.

En av läsarna har själv gått ett års författarskola, deltog i mitt snart havererade försök till skrivarcirkel för ett par år sedan, men gör mest ett prima väsen av sig inom musiken.

En annan har jobbat som lektör och vid åtminstone ett tillfälle hjälpt till med urvalsarbetet inför Augustpriset.

Den tredje är mest en god vän, med stabilt litteraturintresse och inte sällan originella idéer.

Tillsammans hoppas jag och tror att de ska kunna fälla en hyfsat objektiv dom över mitt hopkok. Sen får jag se om jag tycker att jag vill arbeta om texterna ytterligare, eller om det då äntligen är dags att leta rätt på en förläggare.

För tillfället unnar jag mig dock att bara känna att mig rätt nöjd med mig själv.

Bibliofilifili

Märkliga män och undersköna kvinnor, hoptrasslade, plötsligt uppdagade släktband, stereotyper, komik, romantik och missär.

Vindens skugga är en skröna som glatt tar upp kampen med hela 1800-talsromanen. Jag skulle kunna avfärda berättelsen just av den anledningen, att kvinnorna är elfenbensvita, ondskan skoningslös, hjälten ren och ädel och bifigurerna pilska som piprensare.

Men greppet, att för en gångs skull bara strunta i alla nyskapande pretentioner, att låta figurer vara figurer och med ohämmad glädje ge sig hän åt själva berättandet, är från första stund så avväpnande att jag kastar alla andra krav över bord.

Titeln är hämtad från den mystiska roman med samma namn som från början sätter fiktionen i rullning. Böcker, bibliotek och antikvariat utgör därtill kuliss för dramatiken och Carlos Ruiz Zafón tar utan vidare tillfället i akt att ideligen referera till verkliga författare och verk, till dess att hela historien doftar så löftesrikt och tryggt som bara en inrökt gammal bokhandel kan göra.

Det är en bok för bokälskare. Ett lika tacksamt upplägg som att göra bilteveprogram för bilälskare. Och det är knappast förvånande att den gjort en sådan remarkabel succé.

Innan utomhuset

4 km på löpbandet känns som en helt försvarbar "sträcka" med tanke på hur förbaskat tråkigt det är att springa i över 20 minuter med blicken fästad på en godtycklig punkt i en vit strukturtapet en knapp meter framför näsan.

Och en förberedelse inför våren är det ju i vilket fall som helst.

Om löpsäsongen ter sig lite som ett helt liv (vilket jag ju tidigare kåserat utikring) och det första utomhusloppet i så fall måste representera den smärtsamma födelsen, så får man väl se detta som den blivande löparens allt otåligare sparkar inuti magen.

Lägesrapport (25)

Läser: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón,

och muntras upp: av den ohämmade bibliofilin.

Bakar: franskt lantbröd med en diskret förnyttning av näringsrika vetegroddar,

och planerar: att äta det, ännu ljummet, med smör.

Skriver mig: igenom den första halvan av sista novellen.

Skickar: förfrågningar till fräschögda genomläsare, på jakt efter en sista runda åsikter.

Och börjar: på det stora hela, faktiskt se slutet!

Längtar efter: att sedan få måla igen, måla mörkare, ur en annan slags känsla, och på mitt petnoga sätt ändå försöka fläska på - en tanke som (åtminstone i förväg) känns som en berusning.

Ser: The Cove,

men tycker: att den aldrig blir större än sitt eget ämne - det är fullgott nog att bara höra faktan (att 23 000 kvicksilverförgiftade delfiner varje år går en brutal slakt till mötes i en liten avspärrad japansk vik - något som Japan mutar fattiga länder för att stödja i internationella sammanhang - samtidigt som ett handplockat urval "flipper"-delfiner flygs till delfinarium världen över där de lär sig dansa efter människornas pipa och i största allmänhet blir sjukligt deprimerade) och sen kan man göra något annat med sin tid än att se just denna film på bio (textningen är för övrigt en skandal).

Ser: Up in the Air,

och finner: i den, och i gengäld, en oväntat smärtsam njutning.

Slirar svärande: i slasket.

Lubbar flämtande: på löpband.

och hoppas: förr eller senare, möta våren med storm, och i form.

Bokens båda sidor

Första halvan av Sommarsquash tokolosh!, då Faith är barn och bor på gården i Transvaal med sin världsfrånvända mamma, är en smått magisk historia. Språket tycks myllra av oväntade uppenbarelser, just som huset med sina skuggor och trädgården runt den.

Andra halvan, då Faith som ung vuxen återvänder från Johannesburg och plötsligt förstår vad som egentligen hände den där natten för femton år sedan, är en svåruthärdlig transportsträcka längs de enformiga känslobeskrivningarnas allé.

Är det möjligt att rekommendera en halv bok? I så fall skulle jag göra det.

Älvor och återlängtan

Läser Sommarsquash tokolosh!. När jag såg titeln första gången för något år sedan associerade jag den snarare till något i stil med "Festkricket gudbevars!" än det avsedda "Säsongszoucchini mörkerälva!" och kom mig inte för att ta upp den förrän jag insåg att den utspelar sig i Transvaal i Sydafrika.

Faktum är att när jag själv reste runt i det landets östligare delar intervjuade jag (i följe med min driftige vän) en tant som (just likt mamman i Rachel Zadoks bok) hävdade att det bodde älvor i hennes trädgård och hon brukade måla av dem. Jag vill minnas att hon hade en stor ljuslila t-tröja på sig och långt grått hår. Hela växtligheten runt hennes lilla hus var dekorerad med drömfångare och liknande krimskrams som dinglade från buskar och grenar.

Sydafrika är på många sätt ett lika hemskt som underbart land, med en naturen som lätt sätter griller i den mest jordnära person, inte minst som bushen redan vimlar av högst levande folkmyter.

När jag reste därifrån visste jag att jag var långt i från klar med den där delen av världen, och att läsa Sommarsquash tokolosh! ger mig en väldigt lust att åka tillbaka, gärna så snart som möjligt. Dels bara för att få se dimman rinna ner från Table Mountain igen. Men också för att kunna skriva klart min gamla (flera gånger nästanantagna...) roman, och slutligen förvandla den till något som faktiskt går att publicera.

Hitoribocchino yoru

Skriva? Varför det när man kan ägna eftermiddagen åt att lära sig texten till Ue o muite aruk0 på japanska. Sådant vet man aldrig när det kan komma till användning.

Dagens lådfynd

Från en av de återkommande lådorna med begagnade böcker utanför tunnelbanan vid Brommaplan: Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn.

Har hittills bara läst En dag i Ivan Denisovitjs liv, kändes dags att fördjupa min bekantskap med ryssen.

Blånaglar och muskelknuttar

I dag försvann det sista av min blåa tånagel efter Stockholm halvmarathon. Det kändes nästan lite vemodigt. Jag längtar allt mer efter nästa löpsäsong. "Terräng"-programmet på gymets stair master är liksom inte riktigt samma sak.

Idag kunde jag inte hålla mig från att toppa uppvärmingen med en femminutersspurt på löpbandet trots att jag vet att jag har fel inneskor för sådant och undantagslöst får ont i fötterna. Hur vacker frostdimmorna än må vara, när de förvandlar träden till något ur kinesiska gobelänger, börjar jag slutligen se fram emot våren.

Stämningen på Bromma träningscenter är annars föredömligt god och stället domineras av vänliga själar. En ung kille, som jag tror började träna där samtidigt som jag, har gått ned bortemot 20 kg sedan jag såg honom första gången. På sista tiden har han fått en ny glöd i blicken och hälsas med uppmuntrande handslag från de övriga stammissnubbarna.

Några kaxerier syns inte till. Muskeltyperna kör mer av tjuren Ferdinand-stilen. Förra veckan dök en av byggarna upp med sin nykläckta lilla dotter och det blev en massa ooh:ande och ååh:ande. När jag gick därifrån idag stod biffen med det tryggt sovande lilla knyttet i nävarna medan kompisen låg på en matta bredvid och gjorde rumpövningar och sa saker som:

-Lycka för mig, vet du vad det är? Det är en fin fru och kärlek och så barn som är friska och har det bra.

Jag tror jag ska förnya medlemskapet med ytterligare ett år.

Pausfågel (36) - Tittar upp medan jag går

Den subjektiva storheten

Det finns filmer som helt saknar brister.

Inte sällan handlar det om socialrealistiska historier fotade med handkamera, som Frozen River, Sin Nombre och It's a Free World. Filmer som det inte går att hitta några fel på, men som det ändå inte är säkert att man faller för. Huruvida man faller beror i slutändan på den individuella mottagligheten. Antingen nickar man bara i erkännande och rycker på axlarna. Eller så går berättelsen rakt in.

Fish Tank hör för min egen del till den senare kategorin.

Här är knivskarp dialog, strålande skådespeleri, perfekta balanser och så all denna andlösa längtan. Det snuddar rent av vid Morvern-känslan.

Vilken verkligt stor liten film!

Dagens SAOL

1) Välmåga - finnes.

2) Undlåta - finnes ej. Där ser man.

Helsike!

Det är då ett jävla skittillstånd som jag hamnar i att inte kunna sluta upp med att skriva jättelånga blogginlägg som ingen människa är intresserad av och se timmarna gå (som i en mardröm) när jag egentligen borde ta tag i de långsiktiga projekten eller i alla fall sånt som kan generera pengar. Vad ska man med lindriga manier till om de inte ens går att omvandla i framåtrörelse? Klockan är två redan. Och jag sitter fortfarande här. Fan också. Fan fan.

Svenska gods och herresäten

Att läsa Jorden de ärvde är som att få en massa bitar till ett stort pussel över Sverige - inte över hela Sverige, men över de stora delar av Sverige som gott i arv genom adliga släkter i flera hundra år - och alla bitar är var för sig intressanta men på samma gång svåra att riktigt koppla samman.

Boken genomsyras på ett plan av en stor orättvisekänsla. Fideikommisser (vilket alltså är huvudämnet för boken) är per definition orättvisa. Det är orättvist och egentligen olagligt (men i vissa fall ändå tillåtet) att utestänga alla syskon utom den äldste sonen från familjearvet med inte alldeles otvivelaktiga argument som "kulturvård".

Samtidigt låter af Kleen bli att kamma hem enkla poänger. När Nils Posse, borgmästare och godsägare i Växjö, beskriver sig själv och kommunen som två jämbördiga parter (tänk en stund på det: en person i ena vågskålen, hela folket i den andra), problematiseras inte den självbilden uttalat, vilket på ett sätt är sympatiskt - läsaren får själv dra sina slutsatser - men på ett annat också opedagogiskt.

Utan vägledande analys slutar det med att vi bara konstaterar de fakta författaren lägger fram. Vi betraktar dem. Men vad är det egentligen vi betraktar? De 2,5 promille av Sveriges befolkning som tillsammans äger ytor större än Gotland. Samt de politiska beslut som tjänar till att hålla allt under armarna.

Mer intressant än själva beskrivningen är när vi får ta oss an det historiska perspektivet. Efter 60-talets klasskamp tycks vi just nu vara inne i en ovanligt svärmisk period där adel och kungligheter allmänt upplevs som kulturellt värdefullt och smågulligt och något som i sig är värt att bevara, och vi (politikerna med vårt goda minne) offrar i den andan både lag och rätt för att göra det. Ett förhållande som de rika adelsmännen (jag säger männen eftersom adeln är patriarkisk - lite smågulligt och kulturellt värdefullt sådär) knappast protesterar emot.

Det är inget brott att vara rik. Frågan är väl bara om det är socialdemokratins uppgift att se till att de rika så friktionsfritt som möjligt får fortsätta vara rika. Utan att uttalat dra några sådana slutsatser, och i sin art av släktkrönika lika mycket som kritiskt reportage, är det väl i detta boken landar. Vid anblicken av alla bidrag och subventioner (som inte bara främjar de besuttna utan också tvingar kapital i märklig riktning) lockas jag av åsikten att det enda vettiga vore att riva upp hela skiten och börja om igen från början.

Men fullt så radikal ska jag väl ändå inte bli. Så jag sätter punkt och äter lunch i stället.

På menyn: Nyskjuten ripa med potatis från åkern och wiskeykryddad vinbärsgelé.

Alternativt: Två kokta ägg och en skiva lingongrova.

Människan och hennes sagor

Sedan jag läste Illusionen om Gud ser jag religion överallt. I Bang om Bang beskriver Barbro Alving sin kristna övertygelse ("han dog för mig - då är väl det minsta jag kan göra att älska honom!") P.O. Enquist glider ifrån bygdetron i Ett annat liv och Ann Heberlein tampas med Svenska kyrkan i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även kalenderns röda dagar (med deras ledighet och ob-tillägg) har för en stund blivit extra tydliga.

Så mycket av vårt samhälle och hela vår egen identitet är uppbyggd utifrån en bok med sagor och i bästa fall subjektiva, i värsta fall strikt påstådda ihågkomster, sammanställd för mer än 1600 år sedan och modererade sedan dess utifrån växlande, ofta tveksamma motiv.

Ett av Richard Dawkins huvudskäl till hela sin kritik av religionen är att om vissa sanningar tas för givna, och dessa sanningar inte heller får kritiseras (eftersom man då anses intolerant), så låser vi oss samtidigt för förnuftsargument och alternativa förklaringar.

Religiösa slutsatser kan synas logiska enligt principen om A så B. Som exempelvis: Jesus dog för mig alltså måste jag älska honom. Eller den klassiska: Gud är allsmäktig och god alltså kan det inte finnas ondska (vilket det bevisligen gör, så hur förklarar vi det?). Men resonemangen är luft eftersom första ledet A aldrig har bevisats och aldrig kommer att kunna bevisas, helt enkelt eftersom det med största sannolikhet inte är sant.

Det jag paradoxalt nog därför uppskattade med filmen Avatar är att den panteistiska gudomen på planeten Pandora inte är skapad utifrån fantasier utan är ett fysiskt påvisbart system av nervtrådar som binder samman allting levande. Guden här är inte något övernaturligt. Den utgör själva naturen.

I övrigt är James Camerons epos ännu en av de där filmerna jag önskar att jag hade sett när jag var tolv. Då hade jag sugits in i den fluorescerande djungeln med varje fiber av min varelse och genast gett mig av för att lära mig skjuta med pil. Även i den 32-åriga kroppen får scenerna det att spritta det i klädklättrargenerna. Men den ursprungsdoftande naturtron till trots är ju detta i princip bara ännu en berättelse om den smorde krigsfurstens återkomst.

Jag tar mig (återigen) tid att fundera på hur världen hade sett ut om andra sagor hade styrt vårt tänkande? Mycket bättre hade det kanske inte varit. Men säkerligen annorlunda.

Slukarhumör

Och nu: Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

Det står en god samling böcker på olästhyllan som verkar betydligt mer fängslande. Men just nu vill jag hellre sluka än uppslukas, och med den utgångspunkten förefaller en berättelse om den svenska adeln vara ganska exakt vad jag behöver.

Ångest och svarta fåglar

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva slank ner som en liten taggig karamell, men ändå oväntat friktionsfritt.

Kanske visste jag redan för mycket om boken på förhand och hade hunnit bygga upp orimliga förväntningar. Förväntningar på vad? Ännu större lidande? Ann Heberlein har väl i sanning lidit nog.

Beskrivningen av ångest som en klösande fågel (Sylvia Plath - "a great muscular owl", Heberlein - "en korp som hackar och sliter") fick mig hur som helst att tänka på min egen gamla målning. Där rycks ju ångesten ut istället för att segra. Vilket möjligen kan synas hoppfullt. Så jag lägger in den som illustration.

Senast sedda

På två månader var jag knappt på bio alls. Nu när jag i några snabba ryck försöker ta igen vad jag missat inser jag att det inte är så mycket. Det blir två tummen upp mot tre tummen ner. Vi tar det i fallande ordning.

Sherlock Holmes - Om man bara lyckas bortse från att detta är ännu en intrig om ordensmän som söker världsherravälde, och kanske kan överse med alla de dinglande kvinnooffren, så var detta en riktigt befriande rulle. In med en fräschare storyline till nästa film bara så kan det här bli hur bra som helst.

Away we go - Eventuellt en lite för enkel upplösning, modell deus ex machina. Men varmt och roligt om blivande föräldrar i en värld där alla är galna på sitt eget underhållande sätt. En guldstjärna också till Melanie Lynskeys oväntat gripande poledance.

Bright star - Jag är nu en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer, men det finns en gräns även för mig. När en hel film ägnas enbart åt de två unga människornas egocentriska kärleksbekymmer får man snart lust att ge dem ett par uppfriskande lavetter, oaktat den kranka ynglingen inte bara är kär utan också poet av dignitet och mot slutet tragiskt nedbruten. Hade jag inte varit en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer hade jag snutit den på ytterligare ett kvalster.

The Imaginarium of Doctor Parnassus - Det var mitt sällskap som sa det: Om man nu har tillgång till en apparat som låter människor stiga in i sina egna fantasier, varför inte ta möjligheten i akt att säga något intressant? Ja varför inte ställa karaktärerna inför verkliga moraliska dilemman? Varför över huvud taget göra en sådan barnslig och enerverande film? Slutsatsen är krass och obönhörlig. Vissa regissörer ska inte skriva sina manus själva.

Solisten - Efter Sherlock Holmes ville jag genast ha mer Robert Downy. Jag borde ha bitit mig i tummen i stället. Så fort den gudabenådade (ordvalet dubbelt ironiskt, filmen olidligt religiös) uteliggaren sätter stråken till cellon flyger duvor mot himlen och tårar trillar mot asfalten. Här finns inga förmildrande omständigheter alls. Att en eller annan skådis trots allt gör ett hyfsat jobb kan knappast läggas djävulen till last. Det här var så dålig att jag vill slåss.

I morgon blir det Avatar, på onsdag Fish Tank. Jag kämpar på.

Olästhyllan

Efter vinterns alla presenthögtider (och en spontan ommöblering inför jul) har byrån i sovrummet förvandlats till en ganska fantastisk, drygt metern lång smörgåsbuffé av olästa böcker. Den vänstra halvan av buffén är mest min och jag blir lite varm i magen varje gång jag tittar på den.

Näst på tur (den med röd rygg överst i högen): Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ett varv på hjärntvätten

När en text är klar behövs i regel ändå en liten paus för att ställa om hjärnan inför nästa.

I går passade jag alltså på att se hela andra säsongen av Mad Men i ett enda svep.

Så mycket mer finns alltså inte att säga.

Madison inspiration

Just som med första gör andra säsongen av Mad Men mig nästan hejdlöst inspirerad att måla.

Dekorationerna i deras konferensrum är ju nästan alltför läckra (jag stirrar på dem istället för att följa dialogen), och jag är nyfiken på vad det alls skulle bli av det om jag själv försökte måla abstrakt.

Så snart jag fått den sista novellen färdig, ska jag plocka fram penslarna igen.

4/5

Novell nummer fyra så klar den kan bli!

Återstår nu bara en enda.

Att leva i den värld man önskar sig

Härom dagen skrev jag en kommentar i en blogg, apropå de olika villkoren för och förväntningarna på kvinnor och män, att det bästa sättet att skapa en jämställd och jämlik värld kan vara att bete sig som om man redan vore där.

Tanken var väl inspirerad av Barbro Alving i min pågående läsning av Bang om Bang.

När fröken Alvning i början av 1930-talet blir på smällen med en gift karl far hon inte från stan för att ta bort det. Hon ber rakt inte om ursäkt för sitt tillstånd, låter det på intet sätt hindra henne mer än nödvändigt i hennes yrkesliv och vägrar över huvud taget att skämmas för den skandalösa "olyckan".

Hon beter sig tvärt om som att hennes rätt att skaffa barn, hur och när hon vill, är den naturligaste sak i världen, och dra på trissor om inte världen i ren häpnad smittas till samma åsikt. Några år senare bygger hon bo med sitt livs kärlek och ger det sturska barnet två mammor. Samtidigt fortsätter hon att betraktas som en av landets bästa reportrar.

Inställningen känns ännu i dag, 70 år senare, otroligt frisk och inspirerande.

Det är en spännande tanke att det här angreppssättet troligen skulle fungera för precis allting, i livet, kärleken och karriären.

Konstnären och flaskan (3)

"Tisdag på DN 27/8 1935

Eyvind [Johnson] kom uppstegande med [Aksel] Sandemose i lördags, fulla och präktiga båda två, och där satt de och groggade i DN:s sobra väntrum och att få ett skrivabelt ord ur vännen Aksel var inte det lättaste. Nån sorts intervju vart det i alla fall och så gjorde vi upp om att råkas på Freden igår kväll.

[---]

Men det var inte vara det, jag pillade ju i mig en och annan hutt men kände mig bara mer och mer främmande för alltihop. När en karl som Eyvind, som man vet kan skriva böcker och är en begåvad prisse, sitter i två timmar och bara då och då råmar jävla Barbrojävel vad jag är kär i dig och annat lika överbegåvat så kan jag inte se någon nämnvärd mening i att man är tillsammans. Inte ett klokt ord sa han och undra på det så full som han var.

Du jublade över Sandemose i telefon, men jag vill inte påstå att jag har träffat honom, jag har träffat en full dåre som visserligen var gräsligt rolig och stal bordssilver och satte sig vid andras bord och skulle gifta sig med uppasserskan och brände mig på kinden med en cigarr så det blir men för livet och det ena med det andra. Man ska tydligen vara plakat borta själv för att få ut någonting av det och det vill jag definitivt inte, jag har supit nog i detta livet, dessutom skriver jag inte böcker.

Vilhem Moberg var med också och var lika tjatig, och Aase [Eyvind Johnsons hustru] satt för sig själv och drack och var tydligen ganska djupt nere och påstod att jag tittade kallt på henne och sa var femte minut att hon inte var full vilket hon alltså var. Ivar Lo-Johansson öppnade inte sin mun på hela kvällen, det gör han visst aldrig. Sandemose försvann förresten från Freden för att jaga fruntimmer, skulle vara nöjsamt att veta vad han kunde prestera med den fyllan.

Naturligtvis är det dumt att bry sig om sånt men jag blev ledsen åt den där kvällen. Jag kan tydligen inte vara med längre för jag tycker inte om när mänskor tappar alla mänskliga särdrag och blir bara sexualitet och tragik och kollektiv skränig välvilja. Och i någon annan form träffar man dom ju aldrig, man ska alltid gå ut och då blir det så där. När Eyvind är full så är det ju inte Eyvind. Eller också är det fel på mig att jag inte kan släppa av och bli likadan som jag sannerligen kunde förr. Jag har blivit Allvarlig, det är vad jag har och det bekymrar mig."

Brev till Cilla citerat ur boken Bang om Bang.

Victoria växer (sakta men säkert) på djupet

Biografintresserade läsare drar sig kanske till minnes förkunnandet i oktober förra året, om hur Victoria växer på djupet. Till jul skulle två nya salonger stå startklara i källaren, enligt initiativtagarnas hoppfulla prognoser.

Inte långt efter det startades en kamratlig vadslagning kring vilket datum salongerna verkligen kör sin första offentliga visning. Spannet sträcker sig i nuläget från 30 januari till 6 augusti. Jag satsade optimistiskt på 26 februari, hade hellre tagit någon av fredagarna i mars, som var upptagna, men hade hur som helst inte vunnit på det heller.

Så här långt hade hantverkarna kommit (bilderna togs igår) när de med en glad hälsning gick av för jul vid Lucia.

Salong 6:

Salong 7:

Nu ska vi se

Tidigt i januari förra året skrev jag som min facebookstatus: "Fick just en spotify-invite. Nu ska vi se." Med facit i hand kan jag säga att det revolutionerade mitt musiklyssnande.

Tidigt i januari detta år: "Fick just en voddler-invite. Nu ska vi se."

På tal om krafter större

För övrigt är jag nu åter smått tillintetgjord av Enquists briljans. Men jag ska försöka skriva vidare ändå.

Snart är jag vid mitten av förvandlingen.

Konstnären och flaskan (2)

Nästa metod att rädda den motspänstige Enquists liv:

Minnesotametoden, ett obönhörligt nedbrytande av den unika individen genom antiintellektuell isolering och hjärntvätt, en reservationslös underkastelse under en kraft större än du själv samt allmän förnedring. Vilket föga förvånande (och väl tursamt nog) inte heller fungerade särskilt bra.

(Allt så klart enligt hans egen biografi.)

När han till slut tar sig ut på andra sidan är det förvisso genom sluten vård, men med fri tillgång till sitt skrivande, och med möjlighet till telefonkontakt med sina kära.

Bara en sista reflektion över ämnet: Valet att efter detta kalla sig helnykterist istället för nykter alkoholist. Eftersom - tänker jag själv - den förra benämningen inte redan från början innefattar sitt eget potentiella misslyckande. På samma sätt som de idiotiska slagorden "Kvinnor kan!" enbart påminner oss om att detta tydligen inte är självklart.

Jag måste tro att sådant spelar roll.

Konstnären och flaskan

Roar mig (?) med att jämföra de samtida läkarnas syn på Gustaf Frödings respektive P.O. Enquists alkoholism (så som det alltså beskrivs av Johan Cullberg i fallet Fröding och i fallet Enquist av Enquist själv).

Kardinalfelet är detsamma, trots nästan 100 års mellanrum: Eftersom patienten är en poetnatur, därtill en vida berömd sådan, kan eller vill man inte klassa det stormande sinnesmörkret som ren och banal alkoholism.

Dämonernas härjningar förklaras alltså inte av spriten, utan spriten tvärt om av dämonerna, och istället för att se till att patienten släpper flaskan (släpp!) söker man råda bot på den "bakomliggande" problematiken.

Supen ses blott ett symptom på det verkliga onda. Och i samma stund har man lyckats med konststycket att i princip förvandla spriten till ett bevis i sig för patientens geni. Patienten hade ju inte supit om han inte varit i besittning av en sådan outgrundlig konstnärssjäl.

Fröding läggs på nervhem för att vila. Där är han också, som en bieffekt, förhindrad att dricka, och mår snart mycket bättre. Ingen förmår emellertid dra den raka kopplingen mellan sprit och våldsam ångest.

Enquist tillskrivs Rohypnol (och andra färgglada, beroendeframkallande piller) och rekommenderas psykodynamisk terapi. Just nu (jag har knappt hundra sidor kvar av boken) går han i alla fall på antabus, men fortsätter likväl att supa på ren trots (för att besegra Den danska tabletten), vilket på alla sätt är barnslig idioti och potentiellt livsfarligt.

Skriva kan han bara några korta timmar på morgonen. Resten är dimma.

Jag fortsätter läsa.

Biografi (30) - Decenniebuggen

Vi hade förberett oss på en smidig första dag på det nya decenniet. Allt löpte också på i prima stil till dess att foajén plötsligt släcktes ner, proppskåpet började surra på ett oroväckande sätt och datorerna blinkade till och dog.

Maskinrummen skonades som genom ett mirakel. Men kylan, som redan tagit biografen i sitt grepp, sjönk snabbt när vi insåg att vi fick välja mellan ledljus eller värmefläktar. Det fanns alls inget ljus på toaletterna.

Medan maskinisten sprang runt med en skarvsladd och en ficklampa i hopp om att i någon av alla skrubbar lyckas lokalisera det centrala modemet, samt inte minst dess elförsörjning, fick vi duktigt återgå till manuell, kontant biljettförsäljning, allt medan besökarna gärna skällde ut oss för att det var så kallt och mörkt överallt.

Den sista visningsrundan räddades genom att personalen fick sitta med inne i salongerna med var sin ficklampa för att, vid en eventuell nödsituation, kunna lysa vägen mot närmaste utgång.

För min del föll lotten på Sin Nombre, en riktigt fin och tragisk film som såväl formmässigt som tematiskt sorterar in under samma kategori som Frozen River, och som jag gärna berömmer på alla möjliga sätt men som knappast lär förändra mitt liv.

Närmast mumifierad av köld fick jag därefter bege mig av hemåt, trött och med ryggen stelnad i en frusen knuta.

Vad beträffar mitt arbetsliv får 2010 (däremot) gärna avvika rejält från hur det började.

Tolvslaget

När klockan slog över satt vi - jag, sambon, en oväntad gäst - inbegripna i ett engagerande samtal om litterära favoritteman.

Raketerna omslöt lägenheten från fyra håll - tre vädersträck och takfönstren, spräcklade väggarna i glada färger och knattrade som popcorn. Vi tog oss tid att skåla snabbt och återvände sen genast till samtalet.

När väl sängen vankades var jag lyckligt mätt i både buk (magas) och huvud (knoppas).

2010 får gärna fortsätta som det började.