Gruppbild

Jonna Lee, längst till höger, och hennes glada kör,

inför spelningen på Babylon.

The Oooos and Aaaas

Kom till Björns trädgård i morgon kväll!

Då huserar Send in the clowns där med artisten Jonna Lee. Det är gratis och om du har riktigt tur (och jag har hunnit sätta alla bapapapapa på rätt ställe efter bara ett par reptillfällen...) kommer du hitta mig där någonstans i bakgrunden, bland de andra mycket trevliga människorna, i den biografdominerade doakören The Oooos and Aaaas.

Tidigare dansade jag ju i Jonnas video också. Då såg det ut så här.

Bröllopspresent

Cissi (2004)

Abborrarna (som de nu blev)

Kalksjön

Lägesrapport (7)

Ser fram emot: att återse Dalarna och hennes bärskogar igen.

Försöker räkna ut: hur många år som gått sedan jag sist var där.

Fantiserar om: egenplockad och egenbakad blåbärsmarängpaj med glass.

Läser: Gangsters av Klas Östergren och trodde att den skulle vara betydligt sämre än Gentlemen men tycker inte att det var så farligt.

Rensar ut: ett halvt hem och drömmer om att snart få flytta någon annanstans med resten.

Hittar på ett omärkt VHS:band: Videofilmen av när jag och pappa hoppade bungyjump i Nacka, år 1992, och konstaterar att jag som 14-åring förvisso var kavat nog att kasta mig ut i ett tveklöst svanhopp från en 120m hög lyftkran och till och med skratta åt döden (eller kanske snarare av lättnad över att ha undkommit den) där jag efter återuppstudsen sedemera sprattlade i luften. Men undrar samtidigt vad en utomstående i övrigt kunde ha hyst för snälla tankar om av den obekväma och våldsamt illa klädda människa som då var jag, bortsett från ett välvilligt medlidande...

Köper: reakläder, kaffekoppar och målarpenslar.

Skriver: plikttroget frankerade brev till min blivande sambo på sommarvisit i fädernehemmet. Detta som ett led i ett experiment där vi inte får kommunicera elektroniskt under den tid han är borta, det vill säga 18 dagar, utan enbart förlita oss på Posten Sverige AB:s brevbärarkår. En studie i långsamhet, kanske en nyttig sådan. Det är gott att få sakna ibland.

Ger en sista chans: löpsäsongen 2008.

Doar: snart, bakom ett band nära dig.

Förtjusande!, motsatsen till

Abborrtavlan börjar så smått bli klar. Det är varje gång en lika överraskande upptäckt att det faktiskt tar längre tid att måla stiliserat/abstrakt än exakt föreställande. Med en färdig förlaga behöver du inte leta efter formen, ofta inte heller efter färgerna. Men när du frångår reglerna måste du uppfinna världen på nytt. Det är ödande. Och färger förrädiska

Jag vet inte hur många gånger jag famlat efter rätt nyans för att fylla upp en form eller ett fält någonstans och tänkt att: blått, grönt, gult och rött har jag redan använt, så varför inte lite lila? Det slår aldrig fel. Lila är en färg som helt enkelt inte fungerar som utfyllnad. Jag tar ett steg tillbaka från en lilatonad himmel, en lilatonad husfasad eller liknande och inser smått förtvivlat att jag förvandlat min förment dramatiska målning till en menlös fruntimmersdekoration. Det behövs inte heller mycket av det lila för att fullkomligt fördärva hela stämningen. Ett stänk på rätt plats går bra. Men bara ett penseldrag för mycket och du är körd. Det är nästan, men bara nästan, lika illa med rosa.

Kanske borde jag, som ändå är en genusmedveten människa och som alltid försöker vara på min vakt mot onödig generalisering, inte vara så fördömande mot "kvinnliga" färger. Eller så borde jag kanske inte automatiskt kategorisera det menlösa, det romantiskt dekorativa, som "kvinnligt". Men det kan inte hjälpas. Vissa färger, liksom vissa ord, väcker automatiskt min avsmak. Och det hänger ohjälpligt samman med en föreställning om mjukt undfallande, inskränkt och enfaldig kvinnlighet.

Jag har naturligtvis ingenting emot kvinnliga motiv, kvinnliga teman, kvinnliga perspektiv på tillvaron. Det vore i sin tur enfaldigt, särskilt som jag själv är kvinna. Men jag vill att det uttryck jag väljer för att kommunicera dessa teman i görligaste mån ska ha frigjort sig från genusets fjättrar. Sålunda går det inte att utan vidare använda färger som ljusblått, ljusrosa och lila. Inte heller ord som bedårande och förtjusande. Sådana verbala pasteller.

Motsatsen är dova eller tvärt om mycket klara färger. Och ett språk utan utsvävningar. Ett språk som slår huvudet på spiken. Inte nödvändigtvis "manligare", men skarpare. Ett brutalare språk. Ett konfrontatoriskt. Ett språk som spänner blicken i dig och inte viker undan. Ett språk som konstaterar människors grymhet, med sorg förvisso men aldrig med förvåning, och som inte slår sig för mjuka barmen med ett "Ack ack" som förpassar ondskan till en plats långt borta, i någon annan människas själ, när den i själva verket finns i oss alla.

Att måla med ljuslila är att påstå att det i ett hav av elakhet i alla fall finns en ö av godhet, och det är jag. Att måla med ljuslila är något av det mest förljugna man kan ta sig för.

Gyllene abb(a)orrar

Målar melankoliska guldfjäll på mina abborrar och lyssnar på Abba Gold. Det enda jag kunde förmå mig till efter att ha gråtit mig igenom hela eftermiddagspremiären av Mamma Mia på Victoria.

Betyder tårarna att det alltså är en väldigt bra film? Nej, det kan jag knappast påstå. Det är snarare en ganska överspeedad och spastisk film, med Meryl Streep i en huvudroll som mest för tankarna till någon av dina äldre släktingar, som efter ett par glas vin för mycket får för sig att kasta huvudet bakåt och dansa på ditt kalas. De subtila minernas drottning har här svårt att hitta rätt i krumbukterna. I bästa fall är det uppfriskande, stundtals faktiskt pinsamt. Och de fyra hysteriska väninnorna tär minst lika snart på tålamodet.

Ändå satt jag nu där och grät var gång något av musikaliska numren dundrade igång - och detta trots att flera av låtarna ju inte ens är sorgliga alls. Ja tårarna började hopa sig redan under "Money, money"! Sen droppade det ordentligt under "Mamma Mia", "Chiquitita", och "SOS", föll i ännu stridare strömmar till "Dancing Queen" och forsade slutligen under varenda ton av "The winner takes it all".

Jag antar att det berodde på värmen som samtidigt genomströmmade alla pinsamheter. Ja, hela Mamma Mia (och nu har jag inte sett teatermusikalen) är faktiskt som ett det stora tillåtandets sjudande paradis. Där finns inga sådana föraktansvärda människor som jag, som skäms när de ser överförfriskade släktingar kasta huvudet bakåt och dansa på mitt kalas. Där är alla känslor blottade och allting sålunda ok. Där finns dessutom inte bara en fantastisk pappa utan tre. Och hela den där allmänmultiplicerade tillvaron gör snart att man själv släpper på hämningarna och plötsligt hör låttexterna för första gången på nytt och slås i magen av det geniala i enkelheten.

Eller så är det bara jag som är osedvanligt sentimental.

Jacques temps deux

Man ska inte förakta de enkla knepen.

I onsdags slog jag mig på knäna av skratt när Jacques Tati styr sin cykel rakt på ett äppelträd och frukterna, i en mullig trumvirvel, haglar ned på marken omkring honom. Tyvärr var Jour de fête allt jag han med av Victoria biografens Tati-festival. Viss humor tidlös. Och även då den i Tatis fall inte är det, kan man alltid skratta åt tanken på hur publiken måste ha skrattat då på 40-talet, åt den där envisa getingen som får hela paradorkestern att vifta tokigt med armarna.

Så igår var det hjärta och smärta med Jacques Brel i Rålsambshovsparken. Dramatik. Tragik. Spritromantik. Bortsett från ett par nummer som helt i onödan klätts i någon slags modern gladpopkostym, var det en härlig föreställning. Viss smäktan är tidlös. Och även då den i Brels fall inte är det, slår det mig på nytt att man som dramaturg med pretentioner inte får vara alltför rädd för att då och då slå ett ackord på de enklaste strängarna.

Tryffelvinäger i all ära.
Ibland räcker det gott med bara lite salt och socker.

Framtidsminnen

Min gode vän från Berlin (som förövrigt just gjort ett fint reportage till Brott i P1), kom härförleden förbi min skrubb i Danderyd, fick håret klippt, en tupplur på soffan och därpå en närande måltid serverad. I gengäld tipsade han mig om olika resmål som kunde tänkas uppfylla mina kräsna krav för en längre tids vistelse. Jag avfärdade Georgien, Bilbau, södra Japan och Indien i rask takt. Ska jag bosätta mig på något ställe måste där finnas ett skapligt utbud av såväl kultur som natur. Där ska vara varmare och billigare än i Sverige men samtidigt måste det också vara någorlunda rent. Det ska upplevas som nybruten mark, åtminstone för mig själv, men där bör samtidigt talas ett språk som jag känner mig motiverad att snappa upp, och då gärna ett språk i vilket jag redan behärskar några rudimentära grunder.

Min vän, och hans vidsträckta erfarenhet av resor, ställdes med andra ord på stora prov. Men snart drog han ändå ett glänsande äss ur bakfickan. Valparaíso! Där i bukten ska sluttningarna vara täckta av skeva och färglada verandor, linbanor ska kunna ta dig upp på bergstopparna och samtidigt som reguljära färjor ska kunna föra dig söderut, till en vidunderlig, barrskogsklädd övärld, ska de öppna gränserna locka dig till Argentinas vindistrikt. Santiago, med sitt expansiva utbud, ligger nästgårds och även om du möjligen kan komma att se onormalt lång och blond ut där du går nedför gatorna så blir du inte förföljd av desperata försäljare. Vill du erodera sönder kulturminnen med dina lata fotsulor kan du också ta en båt ut till Påskön. Men mest av allt kan du bara sitta på din veranda med en laptop i knäet och skriva på en bok omgiven av en annan vardag än din vanliga, och tanka huvudet fullt av nya nyanser.

Om allt går i lås och min livskamrat är med på noterna finner ni mig där vintern 2010, i en lånbytt lägenhet och under existensbejakande existensminimum.

Ja, så måste det bli!

Jag ser det ju redan framför mig.