6,06 km på 32:36 min (= 5:23 min/km...)
Jag tar tillbaka allt jag någonsin påstått om att tider inte betyder något för mig. Jag är en oresonlig tävlingsmänniska. Jag accepterar att inte vara bäst så länge jag hela tiden blir bättre (det vill säga, lite mer bäst - relativt sätt - för var dag eller vart år som går).
I brist på framsteg blir jag bister.
Idag ser jag mest fram emot att det ska vara över.
(5 respektive 12 dagar kvar)
måndag 31 augusti 2009
Ett antal kvalster av fem
Betyg är trubbiga verktyg. Inte dess mindre är de roliga att sätta.Eftersom den här bloggens främsta existensberättigande också är att roa sin skapare har jag skapat en femgradig skala att användas vid godtyckliga tillfällen för att sammanfatta mina åsikter om ditten och datten.
Det föll sig ju naturligt att använda kvalster. Jag har sedan länge förbannat mitt förhastade beslut att döpa bloggen efter ett mikroskopiskt spindeldjur (kval - alster - kvalitet - kvalster...). Nu får jag emellertid dras med det, och en bra sak med eländet är ju i alla fall att kvalster är äckliga små kryp som det är lätt att göra siluettfigurer av.
Kriterierna för de olika betygen låter som följer:
5 kvalster: Klockrent!
4 kvalster: Mycket bra, men med ett eller annat som ändå drar ner betyget.
3 kvalster: Helt ok. Funkar för stunden. Ibland precis vad man behöver.
2 kvalster: Inte alldeles uselt ändå.
1 kvalster: Nej, det här hade världen faktiskt klarat sig bättre utan.
Snart får vi se hur det funkar i praktiken.
Rätt svar (deltävling 32) - Rinkeby!
Och grattis, Burrburr som ju börjat bli något av en överdängare i den här tävlingen. Nog är det Rinkeby alltid.
Konsten på de mörkt röda grottväggarna är inspirerade av de arkeologiska fynd från vikingatiden som man gjort vid utgrävingar i området, ett av de runstenstätaste i hela Stockholm. Fynden från de gamla krigarna (som kallades rinkarna), har ofta varit små som ödlefjäll, men har här förvandlade till stora guldglittrande väggmosaiker. Rinkebybocken skulle i verkligheten få rum på en tumnagel. Konstnären bakom de fornnordiska ornamenten är Nisse Zetterberg (1910-1986). Han studerade på Konsthögskolan i början av trettiotalet och arbetade senare under många år som lärare på Konstfack och är författare till boken Akvarellmålning. Material och teknik (1974). Mosaik var inget av hans huvudområden, snarare just måleri och grafik, samt en del skulptur.
Målade gjorde han ömsom i blågrå, flyktiga toner, ömsom i grälla färger med häftiga penseldrag. Här några exempel: Stilleben - Pipa och avbitare på kubbe, Blåsippor och Vitlökar från Rom. Landskap - Stockholms stadshus, Mosebacketorg och Motiv från Vitinia.Stationen Rinkeby med dess uppförstorade fornfynd invigdes 1975 (och kompletterades 1985). Vid sidan av Zetterberg bidrog även två andra konstnärer till utsmyckningen.
I mittvalvets tak hänger för det första solen i form av en skulptur i förgylld plåt med namnet Roslagsros. Solens strålar består av åror vilket ska föra våra tankar till forna tiders (vikinga-) färder på sjöar, floder och hav.
Konstnären Sven Sahlberg (född 1909 och sålunda hundra år i år) studerade bland annat på Konstakademien. Hans motivkrets innefattar såväl stilleben och interiörer som porträtt och figurkompositioner. Han har även gjort en del glasdekor och så klart skulptur. Exempelvis har han skapat den stora kopparskulpturen Ränta på ränta som hänger på marmorfasaden till Länssparbankens hus korsningen Drottninggatan/Klarabergsgatan, alltså vid Sergels torg i Stockholm.
En fin presentation av konstnären och bilder av ett par av hans målningar, som till skillnad från de expressiva skulpturerna är påtagligt blyga, finns att begrunda här.
Utmed spårväggarna hänger vidare en serie bilder med fåglar som flyger i tågets riktning. Därmed har vi i konsten på Rinkeby station också fångat in alla de fyra elementen - arkeologernas jord, solens eld, båtarnas vatten och så måsarnas himmel.
Konstnären i detta fall heter Lennart Gram (1910-1996). Han är representerad på många stora museer och söker i sina motiv, som gärna är kvinnor, fåglar och stilleben, en figurativ enkelhet. I fallet med de här fågelbilderna tycker jag emellertid att enkelheten gått långt över gränsen till det tråkiga och det har inte tjänat till deras fördel att årens smuts runnit ner över motiven så att de nu är ännu plattare och tristare än de förmodligen var förr.
Här är några till exempel på andra (lika tråkiga) bilder: hunden Jonna och en samling litografier.
Ja, det är mitt privilegium som tävlingsledare att även ha åsikter om konsten som passerar revy. Vad det blir nästa gång får ni reda på på onsdag. Då sätter poängjakten åter igång.
söndag 30 augusti 2009
Från Italien till Jo'burg, via en skog någonstans här i Sverige
När flickorna, förlagda med talförbud, medgörligt åmade sig framför tevekamerorna i Videocracy ville jag stundtals gråta av vanmakt.
Jag ville gråta över att chauvinismen i ett europeiskt land fortfarande kan vara så oförblommerad. Jag ville gråta för att folk över lag är idioter, där som här, vilket inte visar sig mindre för att deras flyktvägar undan låglönearbete och tristess av landets överhuvud begränsats till en strid ström av än mer idiotiserande underhållning samt ett gäckande erbjudande om framtida berömmelse. Jag ville också gråta över det som flera andra ju redan påpekat, att dokumentärfilmaren själv råkat glömma att fråga de flickor han sensationslystet filmat om hur de själva ser på sin situation.
Även här, i den i övrigt så snygga, cyniskt humoristiska och mycket gastkramande dokumentären, har de unga kvinnorna alltså reducerats till kulisser.
(På bilden syns Victoria Silvstedt som värdinna för en ordlek i italiensk teve i våras. Vi knäppte på hotellrumsburken i Rom och plötsligt var hon där. Hon gick fram och tillbaka i en liten paljettbeströdd miniklänning, vände på bokstäver och sa någon liten lustighet då och då. De tävlande var för övrigt också kvinnor. Det hela var så fiffigt ordnat att deltagarna måste böja sig mycket djupt ner över pulpeterna för att kunna snurra på ett lyckohjul, och följaktligen var de också ordentligt urringade. Men det ska sägas att de annars över lag tedde sig som sansade människor och både tilläts tänka och tala. En liten lycka på det stora hela.)
Filmen utspelar sig i Johannesburg men titeln är ju en direkt anspelning på området District Six i Kapstaden. District Six var en gång en mycket levande stadsdel, med stark lokalkänsla och mycket jazz (jag ser det framför mig som ett New Orleans i miniatyr), men vars befolkning (ca 60.000 människor) tvångsevakuerades under 70-talet och förvisades till deprimerande stenbaracker långt ute på slättlandet. Familjer splittrades, inget vettigt fanns att göra, och bristen på sammanhang ledde snart till gängbildningar och oroligheter.
Den respektlösa humor med vilken filmen tar sig an allt detta är så förlösande att jag gärna hade fått mer av den varan, och på köpet lite mindre skjutande med utomjordiska vapen, även om det senare också görs mycket snyggt och har sin givna plats i filmen. Man kunde ha passat på att täcka in ännu mer av landets bisarra historia (och nutid) när man ändå var igång - exempelvis att skräcken för utomjordingarna/de svarta i mångt och mycket bygger på insikten att de faktiskt har saker att hämnas, det dåliga samvetets mörka demon. Men nu eskalerar det hela ganska snart från tonsäker satir till renodlat pang pang, och även om detta går i linje med regissörens avsikt (Neill Blomkamps huvudambition var aldrig att göra en politisk film), så blir det på samma gång också mindre spännande.
Jag ville gråta över att chauvinismen i ett europeiskt land fortfarande kan vara så oförblommerad. Jag ville gråta för att folk över lag är idioter, där som här, vilket inte visar sig mindre för att deras flyktvägar undan låglönearbete och tristess av landets överhuvud begränsats till en strid ström av än mer idiotiserande underhållning samt ett gäckande erbjudande om framtida berömmelse. Jag ville också gråta över det som flera andra ju redan påpekat, att dokumentärfilmaren själv råkat glömma att fråga de flickor han sensationslystet filmat om hur de själva ser på sin situation.
Även här, i den i övrigt så snygga, cyniskt humoristiska och mycket gastkramande dokumentären, har de unga kvinnorna alltså reducerats till kulisser.
(På bilden syns Victoria Silvstedt som värdinna för en ordlek i italiensk teve i våras. Vi knäppte på hotellrumsburken i Rom och plötsligt var hon där. Hon gick fram och tillbaka i en liten paljettbeströdd miniklänning, vände på bokstäver och sa någon liten lustighet då och då. De tävlande var för övrigt också kvinnor. Det hela var så fiffigt ordnat att deltagarna måste böja sig mycket djupt ner över pulpeterna för att kunna snurra på ett lyckohjul, och följaktligen var de också ordentligt urringade. Men det ska sägas att de annars över lag tedde sig som sansade människor och både tilläts tänka och tala. En liten lycka på det stora hela.)***
Det är mycket som är vackert i Man tänker sitt.
Liksom DN och Svenskan har jag svårt att inte bli lite kär i grabbgänget från Falkenberg som plötsligt börjat göra film åt höger och vänster, på samma gång djupsinnigt och med tyglarna lösa. Man går på känn, och där finns poänger att vinna.
Vad gäller Man tänker sitt blir dock helheten för mig aldrig större än summan av sina delar. Det är vackert, förvisso. En skildring av "ett tillstånd" (som någon sa) snarare än en traditionell berättelse. Men jag är rastlös nog att ändå önska mig ett stadigare skelett att hänga upp det där tillståndet på. En tydligare riktning, trots att det väl är bristen på riktning som ska vara själva grejen.
(De ofrivilliga, en annan film med scener som liksom bara verkar hända, men som i själva verket är extremt kontrollerad, framstår för mig som något slags ideal.)
Men vi har ju alla våra preferenser.
***
Under ett sammanlagt halvår av 2001 irrade jag, lika existentiellt som rent geografiskt, omkring i Sydafrika, huvudsakligen i Kapstaden. Som få andra platser har den staden satt sig i mitt blod och jag vet att jag förr eller senare måste åka tillbaka igen. Tills vidare får jag emellertid nöja mig med att fara dit i fantasin.
Helt objektiv kan jag därför inte vara inför en film som District 9.
Filmen utspelar sig i Johannesburg men titeln är ju en direkt anspelning på området District Six i Kapstaden. District Six var en gång en mycket levande stadsdel, med stark lokalkänsla och mycket jazz (jag ser det framför mig som ett New Orleans i miniatyr), men vars befolkning (ca 60.000 människor) tvångsevakuerades under 70-talet och förvisades till deprimerande stenbaracker långt ute på slättlandet. Familjer splittrades, inget vettigt fanns att göra, och bristen på sammanhang ledde snart till gängbildningar och oroligheter. Husen i District Six skyfflades bort av bulldozrar. Det skulle nu bli en vit och "fin" stadsdel. Men ännu 2001 var hela området i princip en öde tuvåker. Först 2003 inleddes nybyggnation och återinflyttning till förmån för dem som, mer än trettio år tidigare, berövades sina hem.
Den mockumentära inledningen av District 9 är också en ljuvlig parodi på hela det bisarra apartheidsystemet. Man ger utomjordingarna alla de karaktärsdrag som de svarta i Sydafrika pådyvlats av sina "herrefolk" (och till stora delar ännu måste dras med) - de är ointelligenta, smutsiga, de saknar mål och mening, de stjäl och dödar, de bränner bilar för skoj skull, de tar ens kvinnor, de förökar sig som råttor, de måste hållas i schack annars kommer de löpa amok och sen så är det kört. Jag kan inte se ett bättre sätt att slå hål på en fördom än att just blåsa upp den in absurdum.
Mycket i utomjordingarnas läger är samtidigt direkt hämtat från dagens faktiska kåkstäder - skjulen, fattigdomen, smutsen, den kväljande kötthanteringen och den utbredda, ofta ödesdigra vidskepligheten (där människor mördas och blir till häxbrygder).
Den respektlösa humor med vilken filmen tar sig an allt detta är så förlösande att jag gärna hade fått mer av den varan, och på köpet lite mindre skjutande med utomjordiska vapen, även om det senare också görs mycket snyggt och har sin givna plats i filmen. Man kunde ha passat på att täcka in ännu mer av landets bisarra historia (och nutid) när man ändå var igång - exempelvis att skräcken för utomjordingarna/de svarta i mångt och mycket bygger på insikten att de faktiskt har saker att hämnas, det dåliga samvetets mörka demon. Men nu eskalerar det hela ganska snart från tonsäker satir till renodlat pang pang, och även om detta går i linje med regissörens avsikt (Neill Blomkamps huvudambition var aldrig att göra en politisk film), så blir det på samma gång också mindre spännande.Ett kärt återseende var det likväl. (Bilderna är från Kapstadens förorter. Först en komage till försäljning i en kåkstad, kostade ca 50 kronor. Sen den trista slättmarken med innerstadens grönskande berg, hägrande i fjärran, och framför dem skorstenarna till det stinkande kraftverket. Och sist "Chicken", pensionerad gangster från District Six och senare andra, mer hårdföra ställen.)
Så här tyckte förresten en av Sydafrikas egna kreddtidningar, Mail & Guardian, om filmen.
lördag 29 augusti 2009
Löplogg (16) - Intervallerna och steglängden
Uppjogg: 2,36 km på 11:35 min
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min
För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)
Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.
Vad nu detta har att säga om någonting alls.
(7 respektive 14 dagar kvar)
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min
För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)
Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.
Vad nu detta har att säga om någonting alls.
(7 respektive 14 dagar kvar)
torsdag 27 augusti 2009
Ety det stavas ity
För några månader sedan fick jag mig en elak knäpp på näsan för en gammal felstavning här i bloggen. Jag hade skrivit "ety" i en rubrik. Detta hade jag tidigare också roat mig kungligt åt, rent bloggstatistiskt, ity alla som googlade "ety" fick upp kvalster som första träff och ofta klickade de sig vidare till min sida.
Men högmod går som bekant före fall.
Den elaka knäppen ligger kvar under inlägget.
Kall av dyslektisk skräck vände jag mig till Svenska Akademiens ordlista över svenska språket och letade först, ännu med något hopp i kroppen, efter ordet "ety", som emellertid hånade mig med sin frånvaro mellan "etui" och "etyd". Ett antal hundra sidor längre fram vilade däremot "ity" (såväl som adverb och konjunktiv) tryggt mellan "itutad" och "itänd".
Jag skyndade mig att ändra den förtretliga rubriken, grämde mig ur djupet och hoppades att inte fler än nödvändigt skulle ha märkt mitt misstag.
Den senaste veckan har jag nu dock snubblat över ordet "ety" i tre helt olika sammanhang. Först var det någon som twittrade det, sedan någon som facebookade det - båda mycket tillförlitliga personer. Så i dag läste jag det slutligen, korrekturläst och massdistribuerat, i ingen mindre än Malte Perssons storstilade Edelcrantz förbindelser:
"-Metatron misstar sig aldrig, ety det äger prismat, och än större hemligheter..."
Vare sig misskunskapen nu råkat bli så allmänt spridd, eller stavningen av det här ålderdomliga ordet sent om sider faktiskt är på väg att förbytas, så grämer jag mig i alla fall betydligt mindre nu, när jag finner mig ha fel i så goda sällskap.
Men högmod går som bekant före fall.
Den elaka knäppen ligger kvar under inlägget.
Kall av dyslektisk skräck vände jag mig till Svenska Akademiens ordlista över svenska språket och letade först, ännu med något hopp i kroppen, efter ordet "ety", som emellertid hånade mig med sin frånvaro mellan "etui" och "etyd". Ett antal hundra sidor längre fram vilade däremot "ity" (såväl som adverb och konjunktiv) tryggt mellan "itutad" och "itänd".
Jag skyndade mig att ändra den förtretliga rubriken, grämde mig ur djupet och hoppades att inte fler än nödvändigt skulle ha märkt mitt misstag.
Den senaste veckan har jag nu dock snubblat över ordet "ety" i tre helt olika sammanhang. Först var det någon som twittrade det, sedan någon som facebookade det - båda mycket tillförlitliga personer. Så i dag läste jag det slutligen, korrekturläst och massdistribuerat, i ingen mindre än Malte Perssons storstilade Edelcrantz förbindelser:
"-Metatron misstar sig aldrig, ety det äger prismat, och än större hemligheter..."
Vare sig misskunskapen nu råkat bli så allmänt spridd, eller stavningen av det här ålderdomliga ordet sent om sider faktiskt är på väg att förbytas, så grämer jag mig i alla fall betydligt mindre nu, när jag finner mig ha fel i så goda sällskap.
Löplogg (15) - Intervallerna och djävulen
Uppjogg: 2,32 km på 12:14 min
Intervall: 6 x 500 m på 1:53 + 2:04 + 2:05 + 2:19 + 2:06 + 2:11 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 2,32 km på 13:23 min
Influensan har invaderat lägenheten. Jag är vare sig rädd för fåglar eller svin. Jag är rädd för min sambo.
Hopkurad ligger han i hemmets alla vrår, hostar, nyser och snörvlar. Men istället för att tycka synd om den kraken, skyr jag honom som pesten, letar själviskt efter symptom i min egen organism (darrningar? rosslighet?) och motar djävulen i grind med tiotimmars sömn och extrakt av röd solhatt.
Jag vägrar bli förkyld nu.
(9 respektive 16 dagar kvar)
Intervall: 6 x 500 m på 1:53 + 2:04 + 2:05 + 2:19 + 2:06 + 2:11 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 2,32 km på 13:23 min
Influensan har invaderat lägenheten. Jag är vare sig rädd för fåglar eller svin. Jag är rädd för min sambo.
Hopkurad ligger han i hemmets alla vrår, hostar, nyser och snörvlar. Men istället för att tycka synd om den kraken, skyr jag honom som pesten, letar själviskt efter symptom i min egen organism (darrningar? rosslighet?) och motar djävulen i grind med tiotimmars sömn och extrakt av röd solhatt.
Jag vägrar bli förkyld nu.
(9 respektive 16 dagar kvar)
onsdag 26 augusti 2009
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 32)
Onsdag, och vår allmänbildande konstresa går vidare.Hade detta varit ett marathonlopp hade vi nu varit inne på sista milen. Jag hoppas därför att ni alla är redo för att lägga in en extra växel i tävlingen. Ännu står 22 poäng på spel. Så många överraskande placeringskast kan ännu hända i resultattabellen.
Ja, jag kan ju tydligt se er studsa av iver att få ta del av veckans bild. Så jag ska inte längre hålla er på halster. Här är konstverket.
På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar vi det?
måndag 24 augusti 2009
Den röda och den vita boken
Orhan Pamuk, som förutom att vara nobelpristagare i litteratur också haft en fallenhet för att måla tavlor, döper gärna sina romaner efter en färg (Den vita borgen 1985, Den svarta boken 1990, De andra färgerna 1999).
Låt mig sammanfatta båda böcker i ett svep:
Tidigare i år läste jag Mitt namn är röd (2000) som var min första bekantskap med författaren. Idag blev jag klar med Snö (2002). Den röda boken fängslade mig betydligt mer än den vita. Mest har jag därför roat mig åt likheterna mellan de båda verken. Böckerna har nämligen betydligt mer gemensamt än bara dragningen åt specifika färger.
Låt mig sammanfatta båda böcker i ett svep:En återvändare, en vuxen man, anländer, efter en lång tids frånvaro, en stad någonstans i Turkiet. Han har två mål för sin tillvaro. Det officiella är att utreda ett antal tragiska dödsfall - ett uppdrag som ger mannen tillfälle att möta en rad olika människor och låta dessa människor redogöra för sin syn på skillnaderna mellan öst och väst och mötet mellan de båda kulturerna. Uppdraget kan på det viset liknas vid en filosofisk odyssé som sätter läsarens tankekraft på prov. Genom sin inblandning i fallet blir mannen snart själv föremål för granskning, av det som i någon mån ska vara rättvisan.
Vid sidan av detta är mannens mer privata drivkraft att äntligen få återse, och förhoppningsvis äkta, en mycket vacker, frånskild kvinna. Hans kärlek är besinningslös och mycket visuellt förankrad. Kvinnan är heller inte ovillig. Men hennes gamle farsgubbe står så smått i vägen för de båda älskandes förening. Några rivaler lurar också i faggorna.
Den färg som gett historien dess titel knyter samtidigt an till ett konstnärligt sidospår. Där är karmosinrött som blodet i illustratörernas målningar. Eller en diktsamling uppbyggd som en sexuddig snöflinga. Vad som än skapas finns emellertid en föreställning om att konsten strömmar ur en kraft bortom skaparens egen, från något större som målaren eller författaren endast har att göra sig till budbärare för.
Den påstådde skaparen av den berättelse vi själva läser är ingen av centralfigurerna, utan svävar snarare som en skugga över texten. Namnet på honom (liksom på överförfattaren) är Orhan.
Hela berättelsen synes till en början ganska enkelt uppbyggd. Det gäller helt enkelt frågan om dödsfallen, och kärlekshistorien. Men allt utvecklas efterhand till en betydligt mer komplicerad intrig där ingen egentligen kan betrakta sig som oskyldig. Kanske är drömmen om lycka också en större lycka än den verkliga lyckan själv.
I mångt och mycket är detta faktiskt två sagor av olika färg, stöpta i samma form.
Vill ni däremot få reda på allt som samtidigt skiljer dem åt, får ni läsa böckerna själva.
Tre korta
För att i någon mån återföra den här bloggen på sitt egentliga spår (det vill säga, någon annanstans än ut i löpspåret).
Om film:
Brustna omfamningar var bättre än jag vågat hoppas efter motstridiga utlåtanden av stilen en Almdóvar på sparlåga räcker väldigt långt. Ett voyeuristiskt universum där mannen får sukta men kvinnan inte hukar besvärat utan tvärt om knycker på nacken och övar gäckande blickar ur ögonvrån. Jag håller med, det räcker långt.
Om litterära manifest:
Jag lägger mig inte i hur folk försöker förändra litteraturen. Låt alla hållas, menar jag, även dem som inte vill låta andra göra det. Så blir det ju i alla fall lite fart och fläkt på parnassen. Enda sättet för en författare att emellertid uppnå förändring är ju att faktiskt skriva den där litteraturen man efterlyser. Inte att underteckna proklamationer.
Om att lida för konsten:
Citat ur Good old days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna, om Hemingway, som ju äldre han blev, dess fattigare hade varit som ung: "Senare i livet brukade han påstå att han viggat kosing av vilt främmande människor och lånat tusen franc av sin barberare och när hungern pockade som värst hade han gått till Luxembourgträdgården, där han vred huvudet av ett par duvor när ingen såg det; kropparna dörde han hem gömda i sonens, Mr Bumpys, barnvagn." Man bör, med andra ord, omhulda sin nöd. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den.
Om film:
Brustna omfamningar var bättre än jag vågat hoppas efter motstridiga utlåtanden av stilen en Almdóvar på sparlåga räcker väldigt långt. Ett voyeuristiskt universum där mannen får sukta men kvinnan inte hukar besvärat utan tvärt om knycker på nacken och övar gäckande blickar ur ögonvrån. Jag håller med, det räcker långt.
Om litterära manifest:
Jag lägger mig inte i hur folk försöker förändra litteraturen. Låt alla hållas, menar jag, även dem som inte vill låta andra göra det. Så blir det ju i alla fall lite fart och fläkt på parnassen. Enda sättet för en författare att emellertid uppnå förändring är ju att faktiskt skriva den där litteraturen man efterlyser. Inte att underteckna proklamationer.
Om att lida för konsten:
Citat ur Good old days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna, om Hemingway, som ju äldre han blev, dess fattigare hade varit som ung: "Senare i livet brukade han påstå att han viggat kosing av vilt främmande människor och lånat tusen franc av sin barberare och när hungern pockade som värst hade han gått till Luxembourgträdgården, där han vred huvudet av ett par duvor när ingen såg det; kropparna dörde han hem gömda i sonens, Mr Bumpys, barnvagn." Man bör, med andra ord, omhulda sin nöd. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den.
Rätt svar (deltävling 31) - Svedmyra!
Och grattis igen Burrburr, som var först fram med lämplig gissning! Som Annelie påpekade borde detta annars ha varit Ingemars tävling. Svaret Svedmyra har varit något av hans traditionella lottorad, samma varje vecka - en sådan där vana man aldrig bör skaffa sig eftersom man sen aldrig kan frångå den igen, av rädsla för att numren just den där gången när man avstått (vad typiskt!) ska falla i rätt ordning. Nu var han också för sent ute för att få bonuspoäng.
Längs Svedmyras spår finner vi alltså en 40 m lång glasskärm, med av olika löv från träd som växer i Stockholm. Ådernätet framträder som om man hållit upp löven mot solen och påminner om tätorter med större och mindre vägar. På en av bilderna syns också en gröntonad karta över Stockholms innerstad, som lätt kunnat förväxlas med något av bladen.
(Lövbilderna, som laminerats mellan härdade glasrutor, härstammar från fotografier av Christer Carlson.)I plattformens bortre ände tornar även en skulptur i grönoxiderad kopparplåt som också knyter an till blad och växter. Hela verket kallas just för Växande.
Konstnären är Torgny Larsson (1957), en skulptör som gärna låter konsten och arkitekturen smälta samman till en helhet i sina arbeten. Han har haft ett flertal offentliga uppdrag runt om i Sverige. Några exempel är Koncentrator för sol och regn (1998 i Kumla) och Himmelsbåt (2000 i Halmstad). Hans mindre skulpturer talar samma språk, tex Födelsen av en ny tid.Stationen invigdes 1951, konsten 1991 och Larsson var då inte ensam att bidra till utsmyckningen.
Hissenhuset på plattformen omsluts av bågformade stengodsplattor i skiftande gröna nyanser, som vackert harmoniserar med växttemat i den övriga konsten.Konstnären bakom detta är keramikern Barbro Johansson (också född 1957). Hon jobbar i keramik och glas, och förutom hissen på Svedmyra står hon exempelvis för en vägg i Medborgarplatsens saluhall.
Här ett par fina skålar och en krans.
Ja, och det var allt för ännu en veckas deltävling. Men tro för den delen inte att vi är klara. På onsdag rullar vi ut igen på nya äventyr. Jag anar att ni är minst lika peppade som jag.
lördag 22 augusti 2009
Löplogg (14) - Generalrep
15,92 km på 1:29:35 tim = 5:38 km/km (och återigen det längsta jag sprungit på 14 år)
Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.
Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.
(14 respektive 21 dagar kvar)
Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.
Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.
(14 respektive 21 dagar kvar)
Löplogg (13) - Som kärlek
Att löpträna är lite som att leva i en stormig relation med en svårfångad och mycket principfast människa.
Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.
Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.
Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.
Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.
Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.
Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.
fredag 21 augusti 2009
Löplogg (12) - Startnummer
6,06 km på 32:32 min = 5:22 min/km (och nytt rekord igen)
Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E
Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.
Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.
(15 respektive 22 dagar kvar)
Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E
Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.
Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.
(15 respektive 22 dagar kvar)
onsdag 19 augusti 2009
Biografi (25) - Yrkesskador
Min kollega: -Har du sett Stephen King-filmen The Langoliers?
Jag: -Nej, hur så, är den bra?
-Det är en karaktär där [Craig Toomy], som river alla papper han kommer över i jättetunna remsor.
-Ah!
-Han blir galen sen.
-Ok. Bra. Då vet vi vad som väntar.
-Ok. Bra. Då vet vi vad som väntar.
Löplogg (11) - Ursäkter
6,06 km på 34:17 min = 5:39 min/km (och totalhaveri)
Kunde inte ta ut stegen. Kylan (för det var överraskande kallt) satt som silvertejp över musklerna. Jag fick springa som en eskimå på is.
Höll ut till magen skar sig.
Och trafikljuset slog om till rött i Ängby.
Jobbar till tio om kvällarna och måste ofta iväg före nio om morgnarna dessutom. Hur fan ska man hinna springa då?
Just nu vill jag mest bara döda nån.
(17 respektive 24 dagar kvar)
***
Analys sedan vreden lagt sig: Jag ville för mycket (jag ville rekord).
Istället för att känna efter, låta kroppen vakna i den takt den behövde och sedan eventuellt ta ut stegen, låg jag redan i början före mig själv. De första kilometrarna gick också ovanligt snabbt. Men jag var stressad och överspänd och musklerna förblev stela. När det aldrig lättade hann missmodet i kapp, väggen närmade sig och sedan var det kört.
Nästa gång ska jag vänta på värmen, låta kroppen, inte huvudet bestämma. Sen får vi väl se hur det blir.
Kunde inte ta ut stegen. Kylan (för det var överraskande kallt) satt som silvertejp över musklerna. Jag fick springa som en eskimå på is.
Höll ut till magen skar sig.
Och trafikljuset slog om till rött i Ängby.
Jobbar till tio om kvällarna och måste ofta iväg före nio om morgnarna dessutom. Hur fan ska man hinna springa då?
Just nu vill jag mest bara döda nån.
(17 respektive 24 dagar kvar)
***
Analys sedan vreden lagt sig: Jag ville för mycket (jag ville rekord).
Istället för att känna efter, låta kroppen vakna i den takt den behövde och sedan eventuellt ta ut stegen, låg jag redan i början före mig själv. De första kilometrarna gick också ovanligt snabbt. Men jag var stressad och överspänd och musklerna förblev stela. När det aldrig lättade hann missmodet i kapp, väggen närmade sig och sedan var det kört.
Nästa gång ska jag vänta på värmen, låta kroppen, inte huvudet bestämma. Sen får vi väl se hur det blir.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 31)
Utanför tunnelbanefönstren kan man somliga dagar börja ana höstens antåg. För vissa är det en sorg, för andra en lättnad.Själv ser jag mest fram emot att jobba mindre och få mer viktiga saker gjorda.
Ingen årstid går heller upp mot en riktigt vacker höst.
På en station är dock löven alltid gröna.
Det jag undrar om ni vet, är så klart på vilken?
tisdag 18 augusti 2009
Hjälp!
Högen med olästa böcker krymper i skrämmande hastighet här hemma. Dessutom har jag ovanligt svårt att komma på nya titlar att ta mig an.
Med andra ord: Jag behöver er hjälp.
Gammalt eller nytt gör ingen skillnad.
Vad tycker ni att jag borde läsa?
Med andra ord: Jag behöver er hjälp.
Gammalt eller nytt gör ingen skillnad.
Vad tycker ni att jag borde läsa?
måndag 17 augusti 2009
Rätt svar (multitävling 3)
Och strålande jobbat, Annelie! Full pott! Det ger en poäng per rätt svar plus tre i bonus och ett imponerande lyft i resultattabellen. Det är bara att lyfta på hatten.
Som alltså redan konstaterats, så här ska det vara (för att se tävlingsbilderna, klicka här):
Rätt svar bild 1: Bredäng!
Väktare (1994) av Ragnhild Alexandersson
Stationen invigdes 1950
Rätt svar, bild 6: Telefonplan!
Screentryck på klinker (1997) av Bo Samuelsson
Stationen invigdes 1964
Rätt svar, bild 7: Högdalen!
Tulpaner i brons (2000) av Birgitta Muhr
Stationen invigdes 1954
På onsdag kör vi vidare som vanligt.
Som alltså redan konstaterats, så här ska det vara (för att se tävlingsbilderna, klicka här):
Rätt svar bild 1: Bredäng!
Målat träpussel (1982, kompletterat 1999) av Bredängsborna under ledning av Lena Kriström
Stationen invigdes 1965
Rätt svar bild 2: Farsta!
Förändringar i luftrummet (1982) av Gunnar Larson
Stationen invigdes 1960
Rätt svar bild 3: Hallonbergen!
Konst inspirerad av barns fantasi (1982) av Elis Eriksson och Gösta Wallmark
Stationen invigdes 1975
Rätt svar bild 4: Huvudsta!
Hängande trädgårdar modell Babylon av Per Holmberg (som bara var 27 år när han fick det här uppdraget, nu hittar jag ingen säker länk)
Station och konst invigdes 1985
Väktare (1994) av Ragnhild AlexanderssonStationen invigdes 1950
Rätt svar, bild 6: Telefonplan!
Screentryck på klinker (1997) av Bo SamuelssonStationen invigdes 1964
Rätt svar, bild 7: Högdalen!
Tulpaner i brons (2000) av Birgitta MuhrStationen invigdes 1954
På onsdag kör vi vidare som vanligt.
söndag 16 augusti 2009
Snö och gummifabriker
Började igår på Orhan Pamuks Snö och är så här långt mycket förtjust.
Läsningens hittills mest överraskande mening (vi befinner oss i en liten fattig stad i östra Turkiet):
"[...] i skyltfönstren i Kars fick [han, Ka] se saker som han mindes från barndomen, ting som man numera aldrig såg i Istanbul - gymnastikskor från Gislaved, kaminer av märket Versuv och (det som minsta barn gärna upptäckte) de runda askarna med stadens berömda smältost i sex bitar [...]"
Gymnastikskor från Gislaved?
Jo minsann.
Gislaved var tidigare känd för sin gummifabrik, passande nog kallad "Svenska gummifabriken i Gislaved", grundad 1895. Där tillverkades fordonsdäck och galoscher. Tydligen lades fabriken ner 2002 och ca 800 personer förlorade sina jobb. Men tillverkningen av industrigummiartiklar fortsatte emellertid under andra ägare, och fabrikslokalerna är utnyttjas för fullt av ett flertal mindre företag.
Tydligen kunde man hitta gummiprodukter från Gislaved även i avlägsna delar av Turkiet 1992.
Man lär så länge man lever.
Läsningens hittills mest överraskande mening (vi befinner oss i en liten fattig stad i östra Turkiet):
"[...] i skyltfönstren i Kars fick [han, Ka] se saker som han mindes från barndomen, ting som man numera aldrig såg i Istanbul - gymnastikskor från Gislaved, kaminer av märket Versuv och (det som minsta barn gärna upptäckte) de runda askarna med stadens berömda smältost i sex bitar [...]"
Gymnastikskor från Gislaved?
Jo minsann.
Gislaved var tidigare känd för sin gummifabrik, passande nog kallad "Svenska gummifabriken i Gislaved", grundad 1895. Där tillverkades fordonsdäck och galoscher. Tydligen lades fabriken ner 2002 och ca 800 personer förlorade sina jobb. Men tillverkningen av industrigummiartiklar fortsatte emellertid under andra ägare, och fabrikslokalerna är utnyttjas för fullt av ett flertal mindre företag.
Tydligen kunde man hitta gummiprodukter från Gislaved även i avlägsna delar av Turkiet 1992.
Man lär så länge man lever.
Löplogg (10) - Pliktmil
9,58 km på 52:20 min = 5:28 min/km
Det är ingen idé att försöka uträtta stordåd i löpspåret när man ändå kommer bli behandlad som en vante av vinden. Idag var detta också en mycket välkommen ursäkt för att inte ta i mer än nödvändigt. Det var inget lustfyllt lopp.
Först under sista tredjedelen kunde jag tänka på annat än att det var för varmt, att det var för kallt, att jag fick kringflygande frön i ögonen (björk?), att jag hade ont i magen, att det stod hundar mitt i spåret och tittade på mig sådär storögt och tillgivet (Ådi-aktigt) som de gör innan de kan få för sig att plötsligt, just när man älgar förbi, ta ett steg rakt ut framför fötterna på en för att (?) lukta på ens skosnören medan man springer.
Ändå blev det utan vidare en näst-bästatid på sträckan. Och med det är jag glad och nöjd.
(20 respektive 27 dagar kvar)
Det är ingen idé att försöka uträtta stordåd i löpspåret när man ändå kommer bli behandlad som en vante av vinden. Idag var detta också en mycket välkommen ursäkt för att inte ta i mer än nödvändigt. Det var inget lustfyllt lopp.
Först under sista tredjedelen kunde jag tänka på annat än att det var för varmt, att det var för kallt, att jag fick kringflygande frön i ögonen (björk?), att jag hade ont i magen, att det stod hundar mitt i spåret och tittade på mig sådär storögt och tillgivet (Ådi-aktigt) som de gör innan de kan få för sig att plötsligt, just när man älgar förbi, ta ett steg rakt ut framför fötterna på en för att (?) lukta på ens skosnören medan man springer.
Ändå blev det utan vidare en näst-bästatid på sträckan. Och med det är jag glad och nöjd.
(20 respektive 27 dagar kvar)
lördag 15 augusti 2009
Det var ju synd, vilken tur!
Som ni kanske minns var det Stefan Lindbergs underhållande artikel (eller spekulation om vår digitala framtid) som för någon tid sedan fick mig att genast rusa sta och beställa hans novellsamling, I Gorans ögon.
Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur lika Lindbergs berättelser - tematiskt, stilistiskt - mina egna små hembakade historier. Jag både hoppades väl och befarade att finna en litterär själsfrände där. Hoppades - för det är fint att se besläktade själar i de böcker man läser. Befarade - för det är hemskt att se varianter av sina egna, ännu opublicerade formförsök presenterade under någon annans namn.
Sedan jag nu läst boken är jag sålunda både besviken och lättad.
För även om novellerna i Lindbergs samling utmärks av samma slags fantasifulla absurdism som jag själv gärna vill uppnå, så är stilen inte min (så som jag alltså vill se den). Hans språk är smart, noga reducerat, subtilt humoristiskt och ofta överraskande. Men orden hamrar över sidorna hårt och sarkastiskt. Där finns något hätskt, ibland nästan hatiskt i den höga frekvensen av medveten fulhet. Som om texten aldrig kan tillåtas vila för länge i något vackert, och svagt? Det är en stil som många säkert kan uppleva som befriande och slagkraftig: "Äntligen någon som vågar gå fram med machete genom livets jävla jolm!" Själv har jag lite svårt att sympatisera med det.
Jag kan också bli lite trött på text som så sällan får luta sig tillbaka i sitt eget innehåll, utan ständigt måste peka på sig själv. I "Den sista berättelsen" lyckas ju jag-personen också befria verkligheten från språkets tvångströjor. För första gången på årtionden upplever han världen direkt, utan ett fjärmande raster. Ibland hade jag önskat att författaren av de här novellerna velat befriat sin egen text på samma vis.
Likväl är det spännande läsning. Lindberg sätter förvrängda speglar framför realismens förgrånade plyte och kan med skönlitteraturens verktyg säga saker på nytt. Det sätter hjärnan i spinn och det uppskattas.
Bäst blir det i de kortare texterna. En favorit är "Melker och klonerna", om en pojke som dör men som sen klonas tillbaka till livet av sina föräldrar, och växer upp med den ständiga känslan av att vara en misslyckad kopia av deras riktige son.
Den hade jag velat skriva.
Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur lika Lindbergs berättelser - tematiskt, stilistiskt - mina egna små hembakade historier. Jag både hoppades väl och befarade att finna en litterär själsfrände där. Hoppades - för det är fint att se besläktade själar i de böcker man läser. Befarade - för det är hemskt att se varianter av sina egna, ännu opublicerade formförsök presenterade under någon annans namn.Sedan jag nu läst boken är jag sålunda både besviken och lättad.
För även om novellerna i Lindbergs samling utmärks av samma slags fantasifulla absurdism som jag själv gärna vill uppnå, så är stilen inte min (så som jag alltså vill se den). Hans språk är smart, noga reducerat, subtilt humoristiskt och ofta överraskande. Men orden hamrar över sidorna hårt och sarkastiskt. Där finns något hätskt, ibland nästan hatiskt i den höga frekvensen av medveten fulhet. Som om texten aldrig kan tillåtas vila för länge i något vackert, och svagt? Det är en stil som många säkert kan uppleva som befriande och slagkraftig: "Äntligen någon som vågar gå fram med machete genom livets jävla jolm!" Själv har jag lite svårt att sympatisera med det.
Jag kan också bli lite trött på text som så sällan får luta sig tillbaka i sitt eget innehåll, utan ständigt måste peka på sig själv. I "Den sista berättelsen" lyckas ju jag-personen också befria verkligheten från språkets tvångströjor. För första gången på årtionden upplever han världen direkt, utan ett fjärmande raster. Ibland hade jag önskat att författaren av de här novellerna velat befriat sin egen text på samma vis.
Likväl är det spännande läsning. Lindberg sätter förvrängda speglar framför realismens förgrånade plyte och kan med skönlitteraturens verktyg säga saker på nytt. Det sätter hjärnan i spinn och det uppskattas.
Bäst blir det i de kortare texterna. En favorit är "Melker och klonerna", om en pojke som dör men som sen klonas tillbaka till livet av sina föräldrar, och växer upp med den ständiga känslan av att vara en misslyckad kopia av deras riktige son.
Den hade jag velat skriva.
torsdag 13 augusti 2009
Löplogg (9) - Vargen gör slavsylta
Idag: 9,58 km på 51:32 min = 5:23 min/km (och 2:02 minuter bättre än förra gången!)
Men framförallt måste vargen hedras idag.
Efter en gemensam öppning i vansinnigt tempo (jag försökte helt enkelt få ryggen fri - ljudet av hans flås retade gallfeber på mig), upptäckte han min irritation, tog ett språng åt sidan och drog förbi. Jag försökte hänga med, men såg honom snart försvinna runt allt mer avlägsna krökar.
Väl i mål hade han gjort hackepalt av sitt personbästa. Han sprang 6,06 km på 30:14 minuter och var för första gången i livet under 5 min/km på ett lopp över 5 km. En riktigt fin prestation!
Själv lufsade jag vidare den sista biten runt Kyrksjön, kände mig stundtals lika slapp och sladdrig som ett knippe kokt linguini, men återfann kraften under sista kilometern, tog ut steget, tänkte hälen först, och slipade alltså banrekordet med mer än två minuter.
Resultatet är så mycket mer överraskande som jag för ett dygn sedan var övertygad om att jag fått feber av arbetsleda och utmattning. När jag ynklig och självömkande tog tempen i morse, framför ett lovefilmexemplar av Gentleman's Agreement, stannade dock siffrorna på 35.9, och jag kunde inte annat än med ett rått skratt friskförklarade mig själv.
Men något midnattslopp blir det ändå inte på lördag, trots att anmälan tydligen öppnat igen för några sista hundra deltagare. När det nu inte passade förut, springer jag gratis hemma istället, i väntan på de andra loppen.
(23 respektive 30 dagar kvar)
Men framförallt måste vargen hedras idag.
Efter en gemensam öppning i vansinnigt tempo (jag försökte helt enkelt få ryggen fri - ljudet av hans flås retade gallfeber på mig), upptäckte han min irritation, tog ett språng åt sidan och drog förbi. Jag försökte hänga med, men såg honom snart försvinna runt allt mer avlägsna krökar.
Väl i mål hade han gjort hackepalt av sitt personbästa. Han sprang 6,06 km på 30:14 minuter och var för första gången i livet under 5 min/km på ett lopp över 5 km. En riktigt fin prestation!
Själv lufsade jag vidare den sista biten runt Kyrksjön, kände mig stundtals lika slapp och sladdrig som ett knippe kokt linguini, men återfann kraften under sista kilometern, tog ut steget, tänkte hälen först, och slipade alltså banrekordet med mer än två minuter.
Resultatet är så mycket mer överraskande som jag för ett dygn sedan var övertygad om att jag fått feber av arbetsleda och utmattning. När jag ynklig och självömkande tog tempen i morse, framför ett lovefilmexemplar av Gentleman's Agreement, stannade dock siffrorna på 35.9, och jag kunde inte annat än med ett rått skratt friskförklarade mig själv.
Men något midnattslopp blir det ändå inte på lördag, trots att anmälan tydligen öppnat igen för några sista hundra deltagare. När det nu inte passade förut, springer jag gratis hemma istället, i väntan på de andra loppen.
(23 respektive 30 dagar kvar)
Dröm
I natt:
Gränsen mellan datorspel och verklighet suddas ut alltmer. Det senaste i utvecklingen är ett experiment med fjärrstyrda människor. En man (Christian Bale) ställer upp som försöksperson. Med en högteknologisk transfusion (Wolverine), förvandlas hans skelett till metall, och materialet fungerar samtidigt mottagare för signaler från spelarnas fjärrkontroller.
Man tänker sig en krigslek. Spänningen ska föras upp till en ny nivå, när man vet att det som sker på datorskärmen, det man själv styr, samtidigt utspelar sig i verkligheten. Det är heller inte omöjligt att spelet tjänar till experiment för en pågående militär plan, en dröm om en armé av radiostyrda soldater.
Faran med att ha en odödlig man med krigarinstinkter fritt springande runt i världen blir emellertid snart uppenbar. Faran är lika mycket att Christian Bale kan knäckas under sitt eget instabila (ganska melankoliska) psyke och löpa amok, som att spelarna ska tvinga honom till våldshandlingar han själv inte vill utföra. För att stoppa Bale bearbetas en till man (Jason Schwartzman) med den flytande metallen och skickas ut för att stoppa krigaren.
I ett sidospår får vi veta vad metallösningen har för effekter på kroppen, vilket pedagogiskt demonstreras av en forskare. Tydligen kan man efter behandlingen slå hur hårt som helst på hud och vävnader utan att åsamka skada. Smärtan står emellertid fortfarande i proportion till våldet, då nervtrådarna ännu är intakta. Det gör ont. Men det blöder inte.
Den dramatiska duellen mellan Bale och Schwartzman kommer också av sig just av den här anledningen. Båda inser det meningslösa i att slåss under rådande förutsättningar. Allt slagen kan leda till är ju smärta, men aldrig oskadliggörande eller död. Ingendera av männen känner heller någon egentlig lust att gå loss på varandra, det är ju inte deras fel att allt är som det är, och uppgörelsen rinner ut i sanden.
Upptäckten att vem som helst kan låta sig injiceras med metall och bli osårbar, blir istället till en ny slags modefluga. Under loppet av bara några år har mer eller mindre hela samhället genomgått behandlingen och alla har följaktligen blivit odödliga, åtminstone för yttre våld och olyckor.
Vad detta får för följder i stort demonstreras genom en fotbollsmatch på en stor arena. När vi kommer dit är spelet i full gång, men det hela har nu mycket lite gemensamt med traditionell fotboll. Eftersom skaderisken är obefintlig har reglerna för utvisning och straffar helt avskaffats. Vad som helst är nu i princip tillåtet och istället för att baseras på dribblingar och passningspel har sporten övergått i gladiatoriskt slagsmål, en kaotisk drabbning i rött och blått mot det gröna gräset. På planen kastar sig spelarna över varandra som akrobatiska brottare, och runt om på läktarna hejar publiken på, men det enda som uppnås med det tröttsamma spektaklet är ett eller annat blodsprängt öga, som hastigt skymtar förbi i kalabaliken.
Så är det ytterligare flera hundra år senare. Över en vidsträckt torrmark rider en man och en kvinna, två äventyrare och arkeologer, på jakt efter den ensliga dal dit de osårbara metallmänniskorna till slut drog sig tillbaka för att forma ett nytt samhälle, lika mycket för sin egen skull, som av hänsyn till andra folkslag. Allt är historia nu. Berättelsen har förvandlats till myt. Men de båda arkeologerna är övertygade om att till slut kunna finna verkliga, sensationella, spår efter den svunna och märkliga civilisationen.
Kvinnan (Cate Blanchett), utstyrd i en beduininspirerad äventyrsdräkt med flygarglasögon över det blonda håret och en fladdrande poncho i flera lager, hoppar av sin häst (dromedar?) mitt på slätten och petar i sanden. Där ligger benrester från en av metallmänniskorna. En glänsande ryggkota, med fossilerad märg inuti. Metallen har mjuknat med åren och när hon trycker på den pressas märgen ut i båda ändar, som fyllningen i en cannoli. Dalen måste vara alldeles i närheten nu.
Bara några hundra meter bort reser sig också mycket riktigt en sandig bergsrygg ur slätten. Arkeologerna skyndar upp för släntväggen och spanar ut över krönet, ut över en flack, oval dal, inte mycket större än ett övergivet grustag eller kalkbrott. Inga hus syns längre till, marken är helt plan. Men här var det alltså som metallfolket en gång slog sig ner. Blanchett och hennes följeslagare rundar åsen och stiger in i dalen. I andra änden finns ytterligare en öppning i grusslänterna som mynnar ut mot en kärleksfullt anlagd trädgård med olivlundar och fruktträd. Dalen har i princip varit självförsörjande. Genom grönskan, nedanför en sluttning, anar man havet.
Längst in i dalen står den enda byggnad som återstår, en inbyggd anslagstavla, ungefär som en busskur. Medan Blanchett korsar planen åt detta håll sig minns hon de medicinska kuriositeter hon hört om att folket här i dalen. Trots sin fysik var de aldrig immuna mot sjukdom och ålder, men vissa medicinska bieffekter hade metallen ändå haft. När någon exempelvis drabbades av njursvikt eller urinvägsinfektion förstenades njurarna helt enkelt och stöttes bort ur kroppen, utan att individen senare tycktes saknad dem. Men till slut drabbades ändå var och en av någon sorts krämpa, blev sjuk och gick bort. De barn som föddes här saknade ju också det metalliserade skelettet, och tillslut hade alla som varit annorlunda dött ut.
Anslagstavlan längst in i dalen är ännu tapetserad med reklamaffischer och turnédatum för de olika artister som uppträdde den sista tid som dalen ännu var bebodd. Tydligen hade de inte varit helt isolerade, bara undandragna. Och här måste ha funnits en parkscen för kringresande musikgrupper.
De flesta anslagen är reklam för indiepop. Cate, som nu är jag, läser de moderiktigt utformade plakaten och fastnar tillslut vid affischen för någon ung manlig artist som i sin reklamtext raljerar över alla människors vanlighet. Hur vanlig är du? provocerar han, för att liksom uppmana sin publik att, liksom han själv, bryta mot normerna. Cate/jag mediterar en stund över den verklighet som provokationen sprungit ur. Det måste ha varit en tillvaro där alla utan vidare kunnat känna sig träffade av utmaningen, inte minst artisten själv. Men här i dalen var ingen som alla andra. Hur uppfattades den rebelliska utmaningen här? Måste inte artisten för dalborna ha verkat just så vanlig som sin tilltalade publik? Ja, var inte artisten i sin rebelliskhet minst lika avskärmad från andra samhällen och världsbilder som någonsin människorna i dalen?
Det är en ljummen och mycket fridfull kväll. Jag vaknar.
Gränsen mellan datorspel och verklighet suddas ut alltmer. Det senaste i utvecklingen är ett experiment med fjärrstyrda människor. En man (Christian Bale) ställer upp som försöksperson. Med en högteknologisk transfusion (Wolverine), förvandlas hans skelett till metall, och materialet fungerar samtidigt mottagare för signaler från spelarnas fjärrkontroller.
Man tänker sig en krigslek. Spänningen ska föras upp till en ny nivå, när man vet att det som sker på datorskärmen, det man själv styr, samtidigt utspelar sig i verkligheten. Det är heller inte omöjligt att spelet tjänar till experiment för en pågående militär plan, en dröm om en armé av radiostyrda soldater.
Faran med att ha en odödlig man med krigarinstinkter fritt springande runt i världen blir emellertid snart uppenbar. Faran är lika mycket att Christian Bale kan knäckas under sitt eget instabila (ganska melankoliska) psyke och löpa amok, som att spelarna ska tvinga honom till våldshandlingar han själv inte vill utföra. För att stoppa Bale bearbetas en till man (Jason Schwartzman) med den flytande metallen och skickas ut för att stoppa krigaren.
I ett sidospår får vi veta vad metallösningen har för effekter på kroppen, vilket pedagogiskt demonstreras av en forskare. Tydligen kan man efter behandlingen slå hur hårt som helst på hud och vävnader utan att åsamka skada. Smärtan står emellertid fortfarande i proportion till våldet, då nervtrådarna ännu är intakta. Det gör ont. Men det blöder inte.
Den dramatiska duellen mellan Bale och Schwartzman kommer också av sig just av den här anledningen. Båda inser det meningslösa i att slåss under rådande förutsättningar. Allt slagen kan leda till är ju smärta, men aldrig oskadliggörande eller död. Ingendera av männen känner heller någon egentlig lust att gå loss på varandra, det är ju inte deras fel att allt är som det är, och uppgörelsen rinner ut i sanden.
Upptäckten att vem som helst kan låta sig injiceras med metall och bli osårbar, blir istället till en ny slags modefluga. Under loppet av bara några år har mer eller mindre hela samhället genomgått behandlingen och alla har följaktligen blivit odödliga, åtminstone för yttre våld och olyckor.
Vad detta får för följder i stort demonstreras genom en fotbollsmatch på en stor arena. När vi kommer dit är spelet i full gång, men det hela har nu mycket lite gemensamt med traditionell fotboll. Eftersom skaderisken är obefintlig har reglerna för utvisning och straffar helt avskaffats. Vad som helst är nu i princip tillåtet och istället för att baseras på dribblingar och passningspel har sporten övergått i gladiatoriskt slagsmål, en kaotisk drabbning i rött och blått mot det gröna gräset. På planen kastar sig spelarna över varandra som akrobatiska brottare, och runt om på läktarna hejar publiken på, men det enda som uppnås med det tröttsamma spektaklet är ett eller annat blodsprängt öga, som hastigt skymtar förbi i kalabaliken.
Så är det ytterligare flera hundra år senare. Över en vidsträckt torrmark rider en man och en kvinna, två äventyrare och arkeologer, på jakt efter den ensliga dal dit de osårbara metallmänniskorna till slut drog sig tillbaka för att forma ett nytt samhälle, lika mycket för sin egen skull, som av hänsyn till andra folkslag. Allt är historia nu. Berättelsen har förvandlats till myt. Men de båda arkeologerna är övertygade om att till slut kunna finna verkliga, sensationella, spår efter den svunna och märkliga civilisationen.
Kvinnan (Cate Blanchett), utstyrd i en beduininspirerad äventyrsdräkt med flygarglasögon över det blonda håret och en fladdrande poncho i flera lager, hoppar av sin häst (dromedar?) mitt på slätten och petar i sanden. Där ligger benrester från en av metallmänniskorna. En glänsande ryggkota, med fossilerad märg inuti. Metallen har mjuknat med åren och när hon trycker på den pressas märgen ut i båda ändar, som fyllningen i en cannoli. Dalen måste vara alldeles i närheten nu.
Bara några hundra meter bort reser sig också mycket riktigt en sandig bergsrygg ur slätten. Arkeologerna skyndar upp för släntväggen och spanar ut över krönet, ut över en flack, oval dal, inte mycket större än ett övergivet grustag eller kalkbrott. Inga hus syns längre till, marken är helt plan. Men här var det alltså som metallfolket en gång slog sig ner. Blanchett och hennes följeslagare rundar åsen och stiger in i dalen. I andra änden finns ytterligare en öppning i grusslänterna som mynnar ut mot en kärleksfullt anlagd trädgård med olivlundar och fruktträd. Dalen har i princip varit självförsörjande. Genom grönskan, nedanför en sluttning, anar man havet.
Längst in i dalen står den enda byggnad som återstår, en inbyggd anslagstavla, ungefär som en busskur. Medan Blanchett korsar planen åt detta håll sig minns hon de medicinska kuriositeter hon hört om att folket här i dalen. Trots sin fysik var de aldrig immuna mot sjukdom och ålder, men vissa medicinska bieffekter hade metallen ändå haft. När någon exempelvis drabbades av njursvikt eller urinvägsinfektion förstenades njurarna helt enkelt och stöttes bort ur kroppen, utan att individen senare tycktes saknad dem. Men till slut drabbades ändå var och en av någon sorts krämpa, blev sjuk och gick bort. De barn som föddes här saknade ju också det metalliserade skelettet, och tillslut hade alla som varit annorlunda dött ut.
Anslagstavlan längst in i dalen är ännu tapetserad med reklamaffischer och turnédatum för de olika artister som uppträdde den sista tid som dalen ännu var bebodd. Tydligen hade de inte varit helt isolerade, bara undandragna. Och här måste ha funnits en parkscen för kringresande musikgrupper.
De flesta anslagen är reklam för indiepop. Cate, som nu är jag, läser de moderiktigt utformade plakaten och fastnar tillslut vid affischen för någon ung manlig artist som i sin reklamtext raljerar över alla människors vanlighet. Hur vanlig är du? provocerar han, för att liksom uppmana sin publik att, liksom han själv, bryta mot normerna. Cate/jag mediterar en stund över den verklighet som provokationen sprungit ur. Det måste ha varit en tillvaro där alla utan vidare kunnat känna sig träffade av utmaningen, inte minst artisten själv. Men här i dalen var ingen som alla andra. Hur uppfattades den rebelliska utmaningen här? Måste inte artisten för dalborna ha verkat just så vanlig som sin tilltalade publik? Ja, var inte artisten i sin rebelliskhet minst lika avskärmad från andra samhällen och världsbilder som någonsin människorna i dalen?
Det är en ljummen och mycket fridfull kväll. Jag vaknar.
onsdag 12 augusti 2009
Löplogg (9) - Årets Bellman
Så är JMK-laget H99-100 åter anmält till Bellmanstafetten. Detta blir vårt tredje raka år i spåret.
Ett tag haltade det hela på fyra ben sedan femtesträckan oroväckande förlupit. Men idag är vi i lycklig balans igen, sedan en ny hjälte från klassen stigit fram och axlat manteln.
Sålunda har jag snart att se fram emot både ett lopp på 5 km ena lördagen, och ett på 21,1 helgen efter.
Det är väl bara att kuta på.
(24, respektive 31 dagar kvar)
Ett tag haltade det hela på fyra ben sedan femtesträckan oroväckande förlupit. Men idag är vi i lycklig balans igen, sedan en ny hjälte från klassen stigit fram och axlat manteln.
Sålunda har jag snart att se fram emot både ett lopp på 5 km ena lördagen, och ett på 21,1 helgen efter.
Det är väl bara att kuta på.
(24, respektive 31 dagar kvar)
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 30) Multitävling 3
Då var det dags för ännu en deltävling med hela på 10 sköna poäng.Gissa bara vilken tunnelbanestation respektive konstverk tillhör, och lyckas du pricka in alla rätt får du, förutom 1 poäng per station, även 3 extra i bonus.
Härom dagen införskaffade jag förresten ännu en bit av det fina pris som hänger till morot vid resans slut.
Så spaken i botten. Nu kör vi!
Bild 1:
Bild 2:
Bild 3:
Bild 4:
Bild 5:
Bild 6:
Bild 7:
tisdag 11 augusti 2009
Mer sånt
Utlåtande från remissinstans 1, novell nr 4:
"Den här gillade jag mycket! Paul Austersk!
(Så som jag minns Auster - som jag läste som 15-åring.)"
Somligt höjer sjunkna själar.
"Den här gillade jag mycket! Paul Austersk!
(Så som jag minns Auster - som jag läste som 15-åring.)"
Somligt höjer sjunkna själar.
Istället för ömhet, ont i magen
Äntligen klar med Fantomerna.
Om det ungdomligt trevande i första halvan av Klas Östergrens bok fyllde mig med en slags överseende värme, så genererade samma omognad i den andra halvan snarare en hel massa ångest och magont.
Om det ungdomligt trevande i första halvan av Klas Östergrens bok fyllde mig med en slags överseende värme, så genererade samma omognad i den andra halvan snarare en hel massa ångest och magont.Dels har vi den där romantiserade inställningen till ett liv i sus och dus som många unga män tycks ha fått i sig med modersmjölken och som gör mig så förbaskat beklämd.
En riktig man ska supa och röka och lägra kvinnor. En riktig man ska vara Hemingway, Kerouac, Lundell, Bukowski. Det självdestruktiva draget är hos en riktig man en lika viktig accessoar som en nonchalant attityd och förmåga till hårt och tråkigt arbete.
Till bilden av en riktig man hör dessutom den bisarra vanföreställningen att det är mer än bara den självpåtagna etiketten som skiljer en tragisk alkoholist från en storslagen vivör. Som om det faktiskt vore en kvalitativ skillnad på en alkoholist som bara super, och en alkoholist som super och samtidigt läser böcker. Som om spriten i den enes fall är ett patetiskt gift, men för den andre en portal till högre insikter.
Spritromantiken blir dess mer irriterande som författaren till Fantomerna inte ens är någon gammal alkoholiserad stöt utan bara en 23-årig valp som gärna skulle vilja verka vara det. Allt gör mig så vred att jag vill bråka.
Kvinnosynen är för den delen nästan lika tröttsam som mansbilden. Sedd genom valpens ögon blir jag trött på att över huvud taget vara människa.
Vidare får jag ont i magen över alla storslagna upptäckter som den unge författaren trott sig göra om livet i stort. Han är ju vuxen nu, menar han, inget barn längre. Han letar rynkor i spegeln och finner dem på brukliga ställen, inte utan belåtenhet. Han går på fest och genomskådar människor. Jag i min tur genomskådar honom. Någon annan, någon äldre, genomskådar mig. Och när jag själv är så gammal att jag genomskådar alla, den dag jag äntligen inser att alla stora insikter är banala, då är det min tur att dö och så börjar allting om igen med någon annan. Det är en slags livsleda som griper in och tar över.
Vad är det för mening med allt när det ändå bara är upprepning?
Och på samma gång får jag ångest över hans konstnärliga later. För vem tusan har inte konstnärliga later? Jag tröttnar skoningslöst på mina egna medan jag i stadig takt tröttnar på hans. Hur lovande romanen än är rent stilistiskt påminner den mig samtidigt om alla högtravande försök till stor litteratur som dagligen presteras här i världen.
Vad är det för mening med allt om man ändå bara kommer halvvägs?
Med andra ord, missmodet vet inga gränser. Och allt är Fantomernas fel.
Den senaste pocketutgåvan av boken (först publicerad 1978) bjuder också på en intervju med författaren (ur boken Östergren om Östergren, från 2007) som efterord. Där säger han själv om sin ungdoms pretentioner att "det ju var en purung gosse som höll på", och om alla djupsinniga återblickar: "jag tyckte att jag penetrerade min egen medeltid när jag skrev Fantomerna, verkligen gick till historien. Med en viss genans dessutom, för jag ville ju vara vuxen och det jag penetrerade hörde snarare till ett slags barndom." En rubrik som sattes på boken när den kom ut var också träffande: "Kär när man är liten".
Distansen ger en befriande avslutningen till läsandet. Men det unga berättarjaget stod mig ändå osedvanligt högt upp i halsen, och jag är i nuläget mest glad att det är över.
måndag 10 augusti 2009
Ikapp dokumentärt, eller Uppfriskande påminnelser
Mitt i min årliga sensommardepression, som vanligt till följd av för mycket meningslöst brödjobb och för lite livsbejakande skrivarstuga, tröstar jag mig med att jag i alla fall lyckats se i kapp mig på några fina dokumentärer.
Först Drottningen och jag, som tidigare låg på Folkets Biobiografen Zita men som nu hittat till Svenska Biobiografen Grand lagom till höstöppnandet. Filmen är en fängslande påminnelse om hur få saker här i livet som kan klassas som antingen svart eller vitt, allra minst historiska förlopp eller omstörtande revolutioner. Irans (forna) drottning visar sig ju också vara en synnerligen älskvärd och förförande kvinna, och jag lämnar biografen med den uppfriskade insikten att det bakom alla skeenden finns det människor av kött och blod, som man inte bör döma innan de åtminstone har fått förklara motiven bakom sina handlingar.
Sen Bedragaren, som också gick på Zita förut, men som till min glädje och överraskning plötsligt dök upp på teve igår kväll. Den var i sin tur en välkommen påminnelse om att livet bara blir så tråkigt som vi själva låter det vara. Naturligtvis bör man inte gå så långt att man sviker och ruinerar andra i sin strävan mot ett bättre liv. Dokumentärens huvudperson hann ju med att snuva alltifrån ungerska simlandslaget på os-kassan och israeliska diamanthandlare på tiotals miljoner kronor, till en lång rad släktingar, vänner och bekanta på alltifrån mindre summor till hela livsbesparingar, samtidigt som han, jagad av interpol, reste klotet runt och utgav sig för att vara katolsk biskop, nazaren, ortodox jude, olympisk simtränare (trots att han själv inte kunde simma), konsthandlare, cancersjuk, död och så vidare. Det finns gränser för vad vi bör ta oss för med vår frihet. Men när det kommer till kritan väljer vi ändå själva vilka vi är. Och de begränsningar vi sätter upp för våra futtiga små liv, sitter ofta lika mycket i huvudet som i de faktiska förutsättningarna omkring oss. Det finaste med filmen är också just att se de svikna och bedragna skratta glatt (nästan förälskat) åt det otroliga i hela historien, åt den uppfriskande upptäckten att livet inte bara är förutsägbart och tråkigt, utan att vad som helst faktiskt kan hända.
Först Drottningen och jag, som tidigare låg på Folkets Biobiografen Zita men som nu hittat till Svenska Biobiografen Grand lagom till höstöppnandet. Filmen är en fängslande påminnelse om hur få saker här i livet som kan klassas som antingen svart eller vitt, allra minst historiska förlopp eller omstörtande revolutioner. Irans (forna) drottning visar sig ju också vara en synnerligen älskvärd och förförande kvinna, och jag lämnar biografen med den uppfriskade insikten att det bakom alla skeenden finns det människor av kött och blod, som man inte bör döma innan de åtminstone har fått förklara motiven bakom sina handlingar.
Sen Bedragaren, som också gick på Zita förut, men som till min glädje och överraskning plötsligt dök upp på teve igår kväll. Den var i sin tur en välkommen påminnelse om att livet bara blir så tråkigt som vi själva låter det vara. Naturligtvis bör man inte gå så långt att man sviker och ruinerar andra i sin strävan mot ett bättre liv. Dokumentärens huvudperson hann ju med att snuva alltifrån ungerska simlandslaget på os-kassan och israeliska diamanthandlare på tiotals miljoner kronor, till en lång rad släktingar, vänner och bekanta på alltifrån mindre summor till hela livsbesparingar, samtidigt som han, jagad av interpol, reste klotet runt och utgav sig för att vara katolsk biskop, nazaren, ortodox jude, olympisk simtränare (trots att han själv inte kunde simma), konsthandlare, cancersjuk, död och så vidare. Det finns gränser för vad vi bör ta oss för med vår frihet. Men när det kommer till kritan väljer vi ändå själva vilka vi är. Och de begränsningar vi sätter upp för våra futtiga små liv, sitter ofta lika mycket i huvudet som i de faktiska förutsättningarna omkring oss. Det finaste med filmen är också just att se de svikna och bedragna skratta glatt (nästan förälskat) åt det otroliga i hela historien, åt den uppfriskande upptäckten att livet inte bara är förutsägbart och tråkigt, utan att vad som helst faktiskt kan hända.
Rätt svar (deltävling 29) - Rissne!
Och nej alltså, Petra (och ni andra). Det var inte alls Hallonbergen, även om jag förstår hur du kunde ta miste.
Utan att avslöja för mycket (men ändå ge en viss ledtråd inför den eventualitet att Hallonbergen dyker upp som rätt svar vad det lider), så kan man väl säga att Hallonbergens konst leder tankarna till småskoleelever, medan Rissnes mer minner om lärarna.Hela stationsgrottan är nämligen förvandlad till en stor historielektion, kallad Vi ses på 1400-talet, som sträcker sig hela vägen från antiken ända till modern tid. På ena sidan av plattformen hittar man en lång text, som med vägledning av olika färger berättar om olika historiska ämnesområden och den utveckling som skett inom dessa. Där är gult för religion, blått för teknik, grönt för politik, rött för vardagshändelser och blårosa för kulturen. På den andra spårväggen hittar vi kartor som geografiskt illustrarar texten - exempelvis folkförflyttningar, korståg och det persiska rikets utbredning.
Stationen och den konstnärliga historielektionen invigdes båda 1985. Och för att få allt på plats krävdes två konstnärer, Madeleine Dranger och Rolf H. Reimers.Madeleine Dranger Reimers (1943-2001) har inte lämnat många spår efter sig på nätet, men får vi tro SL:s egen lilla presentation studerade hon på Konstfack samt på tillskärarakademien i Köpenhamn. Hennes huvudsakliga område var textil formgivning, där hon betraktas som en föregångare både konstnärligt och funktionellt. Jag har tyvärr inte funnit några bildbevis på detta.
Hennes kollega i skapandet av stationsutsmyckning var också hennes äkta make, Rolf H. Reimers (1938), arkitekt, samhällsplanerare, konstnär och serietecknare. Förutom för Rissnes tunnelbanestation är han känd som en av grundarna av Seriefrämjandet 1968, och som skapare av serierna Pollux och Castor.På hans inte helt kompletta (eventuellt övergivna?) hemsida kan man titta på bilder och läsa på och tycka till om hans olika projekt.
Bland annat kan man studera mer eller mindre abstrakta serier, en hel massa (inte jätteroliga) foton av fötter försedda med pratbubblor, läsa början till en självbiografisk serie om hans näthinneoperationer, eller en annan om besvärliga vägval. Vid sidan av det rent konstnärliga, som utvecklar han exempelvis också en en hel mängd olika brädspel.
(Som sagt kan hemsidan vara lite märklig, så för en mer överskådlig bild av exempelvis serien Castux 3:6 klicka hellre här.)Det är lätt att föreställa sig att serietänkandet - berättande i text och bild - inspirerat till utformningen av Rissnes station. Annars är det för ovanlighetens skull svårt att se något tydligt släktskap mellan stationens stil och konstnärens i övrigt.
Kanske är det just i dessa olikheter vi anar Madeleine Dranger inflytande?En ljus, fin och mycket allmänbildande station är det i vilket fall som helst. Men nu ska vi lämna den därhän. På onsdag blir det en ny multitävling igen.
Polera geniknölarna ordentligt till dess.
söndag 9 augusti 2009
Ett försök till rökhosta (och en ömsint klapp på kinden)
Fantomerna är intressant läsning.
Å ena sidan avslöjar den stor litterär mognad. En härlig spännvidd i språket. Ett öga för karaktärer. En känsla för det stora i det lilla.
Å andra sidan känns det mycket tydligt att den är skriven av en man på 23 vårar. Östergrens huvudperson ser tillbaka på sig själv som 15-åring med en ansats till samma nostalgi och luttrade bitterhet som en 65 åring i en liknande skildring skulle uppvisa mot sitt 30-åriga jag.
Formen är riktig (mycket väl imiterad från de förebilder som gärna också nämns apropå). Men den långa livserfarenheten saknas (naturligt nog), och istället för att kännas djupsinnigt och insiktsfullt blir det i en äldre läsares ögon snarare lite rart och behjärtansvärt.
Dessutom lever här (som på så många andra ställen) den gamla uttjatade bilden av kvinnan (den stora kärleken) som först en vacker docka och sedan - när dockan visar sig mindre förutsägbar än mannen anat - som ett stort och obegripligt mysterium (en skräckslagen mytologisering som många män ju inte heller lyckas göra sig kvitt ens vid 65).
Jag har kommit till hälften nu och även om språket ofta imponerar (så länge den unge Östergren inte försöker skriva dialog som Hemingway), så ser jag Fantomerna mer som ett slags lovande försök till stor roman. En variant av den till synes obligatoriska skildringen - tragisk-romantisk ung man går på krogen i Stockholm (eller annan större stad).
Kostymen är ännu lite för stor, ännu lite för sträv mot den oskuldsfulla huden, lite för påtagligt inrökt av äldre mäns cigarrer. Det blir gärna vackert och lite komiskt. Men man anar ju också att den snart ska passa just lagom.
Å ena sidan avslöjar den stor litterär mognad. En härlig spännvidd i språket. Ett öga för karaktärer. En känsla för det stora i det lilla.
Å andra sidan känns det mycket tydligt att den är skriven av en man på 23 vårar. Östergrens huvudperson ser tillbaka på sig själv som 15-åring med en ansats till samma nostalgi och luttrade bitterhet som en 65 åring i en liknande skildring skulle uppvisa mot sitt 30-åriga jag.
Formen är riktig (mycket väl imiterad från de förebilder som gärna också nämns apropå). Men den långa livserfarenheten saknas (naturligt nog), och istället för att kännas djupsinnigt och insiktsfullt blir det i en äldre läsares ögon snarare lite rart och behjärtansvärt.
Dessutom lever här (som på så många andra ställen) den gamla uttjatade bilden av kvinnan (den stora kärleken) som först en vacker docka och sedan - när dockan visar sig mindre förutsägbar än mannen anat - som ett stort och obegripligt mysterium (en skräckslagen mytologisering som många män ju inte heller lyckas göra sig kvitt ens vid 65).
Jag har kommit till hälften nu och även om språket ofta imponerar (så länge den unge Östergren inte försöker skriva dialog som Hemingway), så ser jag Fantomerna mer som ett slags lovande försök till stor roman. En variant av den till synes obligatoriska skildringen - tragisk-romantisk ung man går på krogen i Stockholm (eller annan större stad).
Kostymen är ännu lite för stor, ännu lite för sträv mot den oskuldsfulla huden, lite för påtagligt inrökt av äldre mäns cigarrer. Det blir gärna vackert och lite komiskt. Men man anar ju också att den snart ska passa just lagom.
lördag 8 augusti 2009
Löplogg (8) - Lopp med personlig belöning
Ikväll: 12,32 km på 1:11:34 tim = 5:49 min/km (och det längsta jag sprungit på 14 år)
Rundan gick förbi en kyrka, ett klocktorn, en flygplats, en golfbana, ett koloniområde, en simhall, två skolor, ett slott, två sjöar, en salamanderodling, en tennisklubb, två tunnelbanestationer, tre-fyra fotbollsplaner, en stor äng och tusen förskräckta grodor.
Snabbt gick det inte. Men meningen var ju inte heller att pressa på. Bara att hålla ut.
Sedan jag väl tagit mig över de många branta backarna under första halvan av loppet, föll jag sålunda in i en lugn och trygg lunk. Luften var mjuk som honungsvatten. Någon trötthet kände jag aldrig, besvärades bara de sista kilometrarna av en liten känning i höger knä som emellertid aldrig eskalerade till smärta.
Jag kom faktiskt i mål utan att ens vara andfådd, vilket nästan känns lite idiotiskt.
Vid 11 kilometer fick jag dessutom en vacker belöning, som jag är säker på bara var ämnad för mig. För första gången sen i höstas fick jag äntligen en ny dyrbar skymt av Brommaräven, som kattlikt smög in i några buskar. Svansen med den vita spetsen försvann sist bland bladen. Och jag fick lite extra spänst i stegen.
(35 dagar kvar)
Rundan gick förbi en kyrka, ett klocktorn, en flygplats, en golfbana, ett koloniområde, en simhall, två skolor, ett slott, två sjöar, en salamanderodling, en tennisklubb, två tunnelbanestationer, tre-fyra fotbollsplaner, en stor äng och tusen förskräckta grodor.
Snabbt gick det inte. Men meningen var ju inte heller att pressa på. Bara att hålla ut.
Sedan jag väl tagit mig över de många branta backarna under första halvan av loppet, föll jag sålunda in i en lugn och trygg lunk. Luften var mjuk som honungsvatten. Någon trötthet kände jag aldrig, besvärades bara de sista kilometrarna av en liten känning i höger knä som emellertid aldrig eskalerade till smärta.
Jag kom faktiskt i mål utan att ens vara andfådd, vilket nästan känns lite idiotiskt.
Vid 11 kilometer fick jag dessutom en vacker belöning, som jag är säker på bara var ämnad för mig. För första gången sen i höstas fick jag äntligen en ny dyrbar skymt av Brommaräven, som kattlikt smög in i några buskar. Svansen med den vita spetsen försvann sist bland bladen. Och jag fick lite extra spänst i stegen.
(35 dagar kvar)
torsdag 6 augusti 2009
Löplogg (7) - Haren pallar plommon
6,06 km på 32:34 min = 5,22 min/km (banrekord)
Samma varje år. Efter en trög och knagglig inledning på sommaren, lossnar löpningen plötsligt, och det går att plocka säsongsrekord ur luften som man plockar mogna plommon från ett träd (även om jag ju för min del aldrig når frukten på några av de högre grenarna).
Vargen pilade jag ikväll ifrån redan efter första kilometern (skutt förbi de prunkande koloniträdgårdarna).
Det är en fin känsla, när marken liksom släpper från skorna.
(37 dagar kvar)
Samma varje år. Efter en trög och knagglig inledning på sommaren, lossnar löpningen plötsligt, och det går att plocka säsongsrekord ur luften som man plockar mogna plommon från ett träd (även om jag ju för min del aldrig når frukten på några av de högre grenarna).
Vargen pilade jag ikväll ifrån redan efter första kilometern (skutt förbi de prunkande koloniträdgårdarna).
Det är en fin känsla, när marken liksom släpper från skorna.
(37 dagar kvar)
Pinter i "Mitt kreativa rum"
Tydligen är det inte bara jag som inspireras av mystiska spårtunnlar.
I våras tog jag bilder av grottmynningen bakom Eriksdalsbadet, som bidrag till en fotoutställning kallad Mitt kreativa rum. (Så här motiverade jag valet. Bidraget, som väl aldrig riktigt gjorde tunneln rättvisa, såg ut så här.)
Nu har alltså skådespelaren Nicholas Olsson upptäckt tunnelns andra mynning (den som vetter mot Eriksdalsskolan till) och arrenderat området för att, tillsammans med Tantoteatern, sätta upp Harold Pinter-pjäsen Mathissen där. Pjäsen har premiär nästa vecka.
Jag är som vanligt lite sen och upptäckte detta först i DN idag. Svd skrev exempelvis om det redan för en månad sedan.
Man det kan inte hjälpas. Här är en till bild.
onsdag 5 augusti 2009
Slätt vid jämförelse
Jag är som så många andra ett glatt fan av Gentlemen (1980). Och senare tog ju Gangsters (2005) vackert vid. Nu har jag gett mig i kast med Fantomerna (1978), skriven av en då blott 23-årig Klas Östergren.
Efter bara några sidor är det för tidigt att mena något alls om romanen i stort. Men en sak kan jag säga redan nu. Ha för allt i världen inte Farväl till vapnen i färskt minne om du vill ge Fantomerna en ärlig chans.
Hemingways dialogteknik är egentligen orimlig - likt humlorna borde hans ordväxlingar inte kunna lyfta (ja, humleuttrycket är så användbart att jag skamlöst håller fast vid det trots att man för länge sen kommit fram till hur humlorna gör). Där är sida upp och sida ner av gullegull och banaliteter. Korta repliker om ingenting alls. Ändå blir det aldrig gulligt eller banalt. Än mindre intetsägande.
Det ter sig för betraktaren som någon slags magi.
Östergren försöker i inledningen av Fantomerna tappert åstadkomma något liknande. Hans kärlekspar möts i en lägenhet i Paris och pratar om ditten och datten. Allt han lyckas med är att understryka hur genial hans förlaga är.
Jag kan bara hoppas (för den unge Östergrens skull) att historien i det snaraste tar sådan fart att jag gärna vill glömma jämförelsen.
***
Förresten ska det ju bli teve-serie nu av Gangsters och Gentlemen. Det ska bli mycket spännande att följa.
Efter bara några sidor är det för tidigt att mena något alls om romanen i stort. Men en sak kan jag säga redan nu. Ha för allt i världen inte Farväl till vapnen i färskt minne om du vill ge Fantomerna en ärlig chans.
Hemingways dialogteknik är egentligen orimlig - likt humlorna borde hans ordväxlingar inte kunna lyfta (ja, humleuttrycket är så användbart att jag skamlöst håller fast vid det trots att man för länge sen kommit fram till hur humlorna gör). Där är sida upp och sida ner av gullegull och banaliteter. Korta repliker om ingenting alls. Ändå blir det aldrig gulligt eller banalt. Än mindre intetsägande.
Det ter sig för betraktaren som någon slags magi.
Östergren försöker i inledningen av Fantomerna tappert åstadkomma något liknande. Hans kärlekspar möts i en lägenhet i Paris och pratar om ditten och datten. Allt han lyckas med är att understryka hur genial hans förlaga är.
Jag kan bara hoppas (för den unge Östergrens skull) att historien i det snaraste tar sådan fart att jag gärna vill glömma jämförelsen.
***
Förresten ska det ju bli teve-serie nu av Gangsters och Gentlemen. Det ska bli mycket spännande att följa.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 29)
Då, kära tävlingsdeltagare, var det alltså dags igen!Idag far vi iväg så långt som Kina, samtidigt som vi magiskt nog stannar kvar inom gränserna för Stockholms län.
Som ni märker är ingenting omöjligt i lokaltrafikens fascinerande värld.
Frågan till er är ju emellertid den vanliga: På vilken station i tunnelbanenätet kan man beskåda konstverket nedan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
