Vid den här tiden för ett år sedan befann jag mig (som jag tidigare nämnt) på en liten ö i södra Thailand. På nyårsdagen gjorde vi en tur med longtailbåt uppför kusten, till Smaragdgrottans mynning, där det redan var trångt av allsköns båtar.
Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.
Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.
När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.
Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!
Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.
Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.
Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.
De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
Biografi (19) - Tummar upp, ner, hit och dit
Här är de - mina gränslöst eftertraktade tankar om Svenska Bios aktuella filmutbud, i bokstavsordning:
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
Rop i natten
Vaknar vid tretiden av okända skrik. Rösten är redan hes och sprucken. Orden smärtar ändå fortsätter ropen:
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
lördag 29 december 2007
Med början i slutet och en paus i mitten
Det första jag egentligen såg av Sopranos var slutscenen. I öronen på de frälsta måste detta låta som den värsta typen av hädelse. Men jag har inget emot det, särskilt inte eftersom det lilla jag då fick se också var det som lockade mig att ta mig an hela serien från början.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
fredag 28 december 2007
torsdag 27 december 2007
Ännu ett år fyllt, om än ej till bristningsgränsen
Födelsedagsschema:
Mellandagsshopping och trivselfika med den här kära vännen som i present tidigare bjudit mig på en fantastisk middag på Stockholms Matvarufabrik.
Därpå eventuellt en liten film för att fördriva eftermiddagen, om inget oväntat sker.
Sedan en bit mat och med denne gode man (som emellertid heter något helt annat än det som påstås i krönikans byline...) och hans trevliga flickvän.
Följt av drinkar i samma sällskap, med välkommen uppslutning av skandalskribenten bakom bland annat den här lilla konstfärdiga skapelsen.
Fest var det redan för ett par veckor sedan. Nån måtta får det vara på roligheterna.
onsdag 26 december 2007
Biografi (18) - ståplats i paradiset
Det nya kaféet på Victoria är verkligen tjusigt. Inget snack. Jag hade gärna tagit en bild av det hela för att visa er. Problemet är bara att det inte finns plats i lokalen att ta tillräckligt många steg baklänges för att få in ens merparten av skapelsen i digidisplayen på en och samma gång. 
Röda soffor, mjuka mattor, lyxiga mackor och rättvis choklad. Mycket inbjudande. Men vänta! Fanns det inte en biograf här nyss? Jodå, vi finns här fortfarande. Titta lite till höger bara. Nej, inte fullt så långt. Dä.... där! Där i det lilla båset som ligger inträngt i ena hörnet av kaféutrymmet. Där står vi. Jo, jag lovar. Om du kisar kanske du skymtar oss bland alla popcornpåsar, sladdar, godislådor och blankettpärmar. Här. Här ja! Hej och välkommen på bio! Köa gärna ned i trappen mot toaletterna, eller ut på gatan, vilket som passar bäst. Så ska vi försöka hjälpa er i ingen som helst turordning alls.
Nå. Det ska tilläggas att nuvarande lösning bara är provisorisk. Jag är glad åt Baristas etablering. Men jag hoppas vid den gud som föddes i dagarna för ett par årtusenden sedan, eller någon annan, att det snart blir lite bättre ordning i vårt lilla biljettbås också.
***
Det är min sista timme i livet som 29-åring. Därefter träder jag obönhörligt över tröskeln till 30-talet varifrån det aldrig skola finnas någon återvändo.
Fördriver några minuter med att trots allt lägga ut en bild av Victorias nya kafé. Så här ser foajén numera ut.
tisdag 25 december 2007
Biografi (17) - Jul(films)dagen
Och lika snabbt var så julen över. I alla fall för min del.
Alla som fortfarande är lediga vaknar däremot idag och famlar omkring sig efter något vettigt att göra sedan alla klappar är öppnade och tålamodet vad gäller familjemys redan ligger skrämmande nära sin yttersta gräns. En bio kanske? Ja, varför inte!
Så väller julfirarna nedför stadens gator i riktning mot närmsta premiärbiograf, likt en kraftfull och skrämmande översvämningsvåg. Jag ska snart ge mig iväg till Victoria för att ta emot några av dem. Och bävar en smula. För ett nytt kafé, Barista, har nyligen etablerat sig i foajén. Ett berömvärt koncept förvisso, med rättvisemärkt kaffe och liknande, och säkert kan det bidra till gemytet i den gamla biografen. Men frågan är om det lämnats plats för så mycket annat i entréhallen?
Vi får väl se...
Spänningen stiger?
Hur som helst: Fortsättning följer.
Alla som fortfarande är lediga vaknar däremot idag och famlar omkring sig efter något vettigt att göra sedan alla klappar är öppnade och tålamodet vad gäller familjemys redan ligger skrämmande nära sin yttersta gräns. En bio kanske? Ja, varför inte!
Så väller julfirarna nedför stadens gator i riktning mot närmsta premiärbiograf, likt en kraftfull och skrämmande översvämningsvåg. Jag ska snart ge mig iväg till Victoria för att ta emot några av dem. Och bävar en smula. För ett nytt kafé, Barista, har nyligen etablerat sig i foajén. Ett berömvärt koncept förvisso, med rättvisemärkt kaffe och liknande, och säkert kan det bidra till gemytet i den gamla biografen. Men frågan är om det lämnats plats för så mycket annat i entréhallen?
Vi får väl se...
Spänningen stiger?
Hur som helst: Fortsättning följer.
måndag 24 december 2007
God jul!
Julaftonsmeny för en:
Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.
Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.
söndag 23 december 2007
Julfirarens vårdguide till paradoxen
Firar dan före dan med att sitta i telefonkö hos Vårdguiden. De har ju inte så mycket annat att göra så här under jul...
Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.
-Din plats i kön är nummer ... 16!
Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...
***
Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.
***
Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).
God jul till er också!
***
Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.
Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.
-Din plats i kön är nummer ... 16!
Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...
***
Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.
***
Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).
God jul till er också!
***
Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.
lördag 22 december 2007
Guld och mjuka pälsar
Önskar att jag fått se Guldkompassen när jag var tio tolv år. Det gäller ganska många filmer. Pans labyrint också. Den senare är möjligen lite väl läskig för en tioåring, men sagostämningen hade sänkt sina faunklor i mig mycket djupare om jag idag inte varit tre gånger så gammal.
När jag var elva var jag så insnöad på böckerna om landet Narnia att jag föresatte mig att bygga ett eget hus på min mammas fritidstomt i fädernebyn Born i Dalarna. Detta bara för att få en innervägg till mitt förfogande där jag kunde måla upp en enorm avbild av Skeppet Gryningen. Medan jag mätte upp och målmedvetet började spada ut den rektangel som skulle bli själva husgrunden, föreställde jag mig hur jag skulle jag sitta i en fåtölj framför den färdiga väggen och låta mig försvinna in i målningen i fantasin. Eller kanske inte bara i fantasin...
I perioder öppnade jag ideligen garderobsdörrar och sneglade mot järngrindar i hopp om att upptäcka en tillfällig portal till landet bortom. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle finna öppningen om jag förväntade mig att göra det. Går man in bland pälsarna i garderoben i medveten avsikt att komma till Narnia, kommer man bara att mötas av en hård vägg och en dunst av gammalt malmedel. Lejonet Aslan kommer bara när du minst anar det. Jag ägnade en massa möda åt att inte förvänta mig det jag samtidigt hoppades skulle hända.
Idag är jag en hopplös skeptiker och realist, men filosofin och förväntningars kontraproduktivitet har faktiskt följt med mig upp i vuxen ålder. Det tycks mig vara en sanning att det du önskar dig med störts hetta aldrig kan bli ditt. Det är först när du rensat sinnet från begär och glömmer det du önskar för att istället koncentrera dig på nuet, som det du vill ha plötsligt kommer att erbjudas dig. Det är lönlöst att forcera. För ju hårdare du bankar på garderobsväggen, dess stummare blir bara träet under dina nävar. Kanske för att den verkliga portalen inte finns utanför, utan inuti dig själv.
Jag bryr mig inte om huruvida Guldkompassen är en bra film eller inte. Jag blir bara glad att hjälten i den här sagan är en kavat flickunge som inte gör som hon blir tillsagd. Och det räcker långt att när jag ser den vill jag också vara elva år igen, balansera mod mot snällhet och ha en daimon som följeslagare, ett mjukt djur som skiftar form efter humör, delar mina tankar och speglar min själ.
När jag var elva var jag så insnöad på böckerna om landet Narnia att jag föresatte mig att bygga ett eget hus på min mammas fritidstomt i fädernebyn Born i Dalarna. Detta bara för att få en innervägg till mitt förfogande där jag kunde måla upp en enorm avbild av Skeppet Gryningen. Medan jag mätte upp och målmedvetet började spada ut den rektangel som skulle bli själva husgrunden, föreställde jag mig hur jag skulle jag sitta i en fåtölj framför den färdiga väggen och låta mig försvinna in i målningen i fantasin. Eller kanske inte bara i fantasin...
I perioder öppnade jag ideligen garderobsdörrar och sneglade mot järngrindar i hopp om att upptäcka en tillfällig portal till landet bortom. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle finna öppningen om jag förväntade mig att göra det. Går man in bland pälsarna i garderoben i medveten avsikt att komma till Narnia, kommer man bara att mötas av en hård vägg och en dunst av gammalt malmedel. Lejonet Aslan kommer bara när du minst anar det. Jag ägnade en massa möda åt att inte förvänta mig det jag samtidigt hoppades skulle hända.
Idag är jag en hopplös skeptiker och realist, men filosofin och förväntningars kontraproduktivitet har faktiskt följt med mig upp i vuxen ålder. Det tycks mig vara en sanning att det du önskar dig med störts hetta aldrig kan bli ditt. Det är först när du rensat sinnet från begär och glömmer det du önskar för att istället koncentrera dig på nuet, som det du vill ha plötsligt kommer att erbjudas dig. Det är lönlöst att forcera. För ju hårdare du bankar på garderobsväggen, dess stummare blir bara träet under dina nävar. Kanske för att den verkliga portalen inte finns utanför, utan inuti dig själv.
Jag bryr mig inte om huruvida Guldkompassen är en bra film eller inte. Jag blir bara glad att hjälten i den här sagan är en kavat flickunge som inte gör som hon blir tillsagd. Och det räcker långt att när jag ser den vill jag också vara elva år igen, balansera mod mot snällhet och ha en daimon som följeslagare, ett mjukt djur som skiftar form efter humör, delar mina tankar och speglar min själ.
Återigen: Nej
SF äger 49 procent av Svenska Bio.
För alla dem som hade önskat att Sveriges näst största biografkedja inte skulle ha något som helst med SF att göra utan var en helt och hållet fristående aktör på marknaden, är dessa 49 procent naturligtvis 49 procent för mycket. Men 49 procent är inte en majoritet hur man än vrider på siffrorna.
Under jul visar Svenska Bio förvisso SF:s också Arn. Men vid sidan av den samtidigt Darjeeling Ltd (Fox), Bee Movie (UIP) och Polisorkestern som kom bort (Folkets bio).
Visst må SF ha en särställning i Sverige, både som biografägare och distributör, men ett monopol per definition är det likväl inte, hur gärna DN. än tycks vilja hamra in detta i sina läsare. (Det mest aktuella försöket ännu inte tillgängligt på nätet...)
För alla dem som hade önskat att Sveriges näst största biografkedja inte skulle ha något som helst med SF att göra utan var en helt och hållet fristående aktör på marknaden, är dessa 49 procent naturligtvis 49 procent för mycket. Men 49 procent är inte en majoritet hur man än vrider på siffrorna.
Under jul visar Svenska Bio förvisso SF:s också Arn. Men vid sidan av den samtidigt Darjeeling Ltd (Fox), Bee Movie (UIP) och Polisorkestern som kom bort (Folkets bio).
Visst må SF ha en särställning i Sverige, både som biografägare och distributör, men ett monopol per definition är det likväl inte, hur gärna DN. än tycks vilja hamra in detta i sina läsare. (Det mest aktuella försöket ännu inte tillgängligt på nätet...)
Vintersolstånd
Vaknar klockan fyra och kan inte somna om. Kanske för att jag bara åt kanelbullar till middag.
Virar duntäcket om kroppen och skär en gurka på mitten. Knaprar i mig den framför datorn. När jag var liten gav min mamma mig gurka när jag inte kunde somna. Kanske har det laddat gurka med magiska asociationer så att det funkar även nu. Eller ger jag magen nåt att göra kanske huvudet lämnas ifred.
Om inte annat är det nyttigt med gurka.
Virar duntäcket om kroppen och skär en gurka på mitten. Knaprar i mig den framför datorn. När jag var liten gav min mamma mig gurka när jag inte kunde somna. Kanske har det laddat gurka med magiska asociationer så att det funkar även nu. Eller ger jag magen nåt att göra kanske huvudet lämnas ifred.
Om inte annat är det nyttigt med gurka.
fredag 21 december 2007
Meditation över en kokosnöt
För ett år sedan idag satt jag på en liten ö i Andanamsjön och funderade med missmod över livet. I broschyren hade det stått att Koh Muk var en av de få platser som fanns kvar i Thailand, med "orörd, paradisisk natur". Det hade låtit som ett fint ställe att fira jul. I verkligheten visade sig ön vara en blandning av fränt doftande gummiplantage, fattiga och mycket smutsiga fiskeläger, pågående projektbyggen efter tsunamikatastrofen och ett en knapp handfull tragiska turistoaser.
Folkilskna tuppar och herrelösa hundar sprätte omkring i skräpet som befolkningen ibland skrapade ihop i små slarviga högar mellan de ranka palmerna och brände, men annars bara lät ligga där det låg, i hopp om att naturen skulle ta hand om plasten på samma sätt som den tidigare gjort med kokosnötsskålar och palmbladskorgar.
Om nätterna föll nötterna till marken med ödesmättade brak, som en påminnelse om döden som när som helst kan dyka upp och ta en med sig. Det blev ett stor hål i altantaket på grannturisternas bungalow. Vår egen ansattes istället av råttor och kackerlackor. Geccoödlorna pilade över taket i sin nattliga jakt efter insekter. Aporna och fåglarna skrek.
Ris, nudlar och ännu mer ris. På lyx-resorten fanns chokladtårta med levande myror i. På vårt ställe hade ännu inte västerlänningarnas onaturliga vana att förtära komjölk satt några egentliga spår. Frågade vi efter tårta, cake, hänvisades vi glatt och mycket tillmötesgående till krabb-kakan i folie med curry och cocosmjölk. När klorna kikade fram ur det rykande paketet var det svårt att skaka av sig tanken att krabbor är asätare och att det grunda havet där ute för bara några år sedan kryllat av mänskliga lik. Jag överdoserade på wokade grönsaker i sojasås och pannkakor med honung och banan.
Vid nio stängdes elektriciteten, lamporna släcktes av och moskiterna skingrades ut i mörkret igen. Vid åtta på morgonen började fläkten snurra på nytt. Gryningen anlände strax dessförinnan och så snart ljuset var tillräckligt stack jag ut en hand genom myggnätet efter ännu en roman att fly in i. Bort från allt det andra som var.
För ett år sedan idag tänkte jag att nästa år ska jag fira jul ordentligt, med elektricitet och sophämtning, familj och choklad utan myror. Nu sitter jag här med en kokosnöt - en av de nötter som en bekant från Berlin hade med sig till min fest, när han dök upp en halvtimme för tidigt - medan jag fortfarande hade huvudet fullt av skumgummipapiljotter - och började knäcka dem mot köksgolvet med en hammare, som en vilde, varefter han klagade över att de inte smakade lika gott i tropikerna.
Jag tar upp nöten och väger den i handen - likt Hamlet med dödskallen - och funderar med ett leende över livet.
Folkilskna tuppar och herrelösa hundar sprätte omkring i skräpet som befolkningen ibland skrapade ihop i små slarviga högar mellan de ranka palmerna och brände, men annars bara lät ligga där det låg, i hopp om att naturen skulle ta hand om plasten på samma sätt som den tidigare gjort med kokosnötsskålar och palmbladskorgar.
Om nätterna föll nötterna till marken med ödesmättade brak, som en påminnelse om döden som när som helst kan dyka upp och ta en med sig. Det blev ett stor hål i altantaket på grannturisternas bungalow. Vår egen ansattes istället av råttor och kackerlackor. Geccoödlorna pilade över taket i sin nattliga jakt efter insekter. Aporna och fåglarna skrek.
Ris, nudlar och ännu mer ris. På lyx-resorten fanns chokladtårta med levande myror i. På vårt ställe hade ännu inte västerlänningarnas onaturliga vana att förtära komjölk satt några egentliga spår. Frågade vi efter tårta, cake, hänvisades vi glatt och mycket tillmötesgående till krabb-kakan i folie med curry och cocosmjölk. När klorna kikade fram ur det rykande paketet var det svårt att skaka av sig tanken att krabbor är asätare och att det grunda havet där ute för bara några år sedan kryllat av mänskliga lik. Jag överdoserade på wokade grönsaker i sojasås och pannkakor med honung och banan.
Vid nio stängdes elektriciteten, lamporna släcktes av och moskiterna skingrades ut i mörkret igen. Vid åtta på morgonen började fläkten snurra på nytt. Gryningen anlände strax dessförinnan och så snart ljuset var tillräckligt stack jag ut en hand genom myggnätet efter ännu en roman att fly in i. Bort från allt det andra som var.
För ett år sedan idag tänkte jag att nästa år ska jag fira jul ordentligt, med elektricitet och sophämtning, familj och choklad utan myror. Nu sitter jag här med en kokosnöt - en av de nötter som en bekant från Berlin hade med sig till min fest, när han dök upp en halvtimme för tidigt - medan jag fortfarande hade huvudet fullt av skumgummipapiljotter - och började knäcka dem mot köksgolvet med en hammare, som en vilde, varefter han klagade över att de inte smakade lika gott i tropikerna.Jag tar upp nöten och väger den i handen - likt Hamlet med dödskallen - och funderar med ett leende över livet.
torsdag 20 december 2007
Ett djupt andetag
Nu ska vi se om jag är kapabel att koppla av.
30-årsfesten ligger vackert avverkad flera dagar bakom mig. Pocketklapparna är noga utvalda och överlämnade. Nyss blev jag till och med klar med julstädningen och tände värmeljus på alla fria ytor. Presenthyacinten knoppas på fönsterbordet. En trave böcker väntar på sin tur. Jag har hela helgen på mig att bara ta det lugnt, för medan släkten jäktar upp till Dalarna för att forcera fram en någon form av julstämning, har jag beslutat mig för att fira ensam igen. Eller själv, borde jag väl säga. För det känns fridfullt snarare än tragiskt. Stillsamt rebelliskt och mycket ombonat. Jag köper lyxpraliner och frossar i Sopranos. Det går rakt ingen nöd på mig.
De lediga dagarna inför dopparedan ska jag även försöka varva ner. Varva ner och försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. En vän uppmanade mig tidigare i dag att inte tänka så mycket, bara hamra ur mig texten ("pjiu! pjiu! pjiu!" - som om jag sköt revolverskott med pekfingrarna rakt ned i tangentbordet). Sedan skulle jag inte gå tillbaka och ändra utan bara skicka de färdiga styckena till honom ("schmadonk") och radera mina egna kopior. Börja vitt och rent varje dag. Aldrig se bakåt. Bara framåt. Ordinerades Charles Bukowski som inspiration. Postverket ligger också i bokhögen och väntar. Jag ska ta i tu med den efter Ännu en jävla natt i Suck City.
Fick förresten en digikamera i födelsedagspresent också. Så här kan ni se hur det ser ut där jag sitter.
30-årsfesten ligger vackert avverkad flera dagar bakom mig. Pocketklapparna är noga utvalda och överlämnade. Nyss blev jag till och med klar med julstädningen och tände värmeljus på alla fria ytor. Presenthyacinten knoppas på fönsterbordet. En trave böcker väntar på sin tur. Jag har hela helgen på mig att bara ta det lugnt, för medan släkten jäktar upp till Dalarna för att forcera fram en någon form av julstämning, har jag beslutat mig för att fira ensam igen. Eller själv, borde jag väl säga. För det känns fridfullt snarare än tragiskt. Stillsamt rebelliskt och mycket ombonat. Jag köper lyxpraliner och frossar i Sopranos. Det går rakt ingen nöd på mig.
De lediga dagarna inför dopparedan ska jag även försöka varva ner. Varva ner och försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. En vän uppmanade mig tidigare i dag att inte tänka så mycket, bara hamra ur mig texten ("pjiu! pjiu! pjiu!" - som om jag sköt revolverskott med pekfingrarna rakt ned i tangentbordet). Sedan skulle jag inte gå tillbaka och ändra utan bara skicka de färdiga styckena till honom ("schmadonk") och radera mina egna kopior. Börja vitt och rent varje dag. Aldrig se bakåt. Bara framåt. Ordinerades Charles Bukowski som inspiration. Postverket ligger också i bokhögen och väntar. Jag ska ta i tu med den efter Ännu en jävla natt i Suck City.Fick förresten en digikamera i födelsedagspresent också. Så här kan ni se hur det ser ut där jag sitter.
söndag 2 december 2007
Böra, bur, burit
Jag borde skriva om film här. Jag ser en massa bra film som jag skulle kunna skriva om. I förrgår exempelvis: Waitress. Den gillade jag.
Jag borde skriva om böcker. Jag läser en massa dåliga böcker som jag skulle kunna skriva om. Just nu: Den ryske vännen. Den är helt omöjlig att engagera sig i.
Jag skulle kunna skryta lite grand om de glada tillrop jag fått, på senaste novellen, senaste tavlan. Eller berätta om musikvideon jag dansade i, utstyrd i turkosblå 50-talsklänning. Lite osynkroniserad. Lite korkad. Men mycket cool. Mycket bedårande.
Jag kunde beskriva mitt nästa novellprojekt, det som inte riktigt vill komma igång.
Men jag gitter inte riktigt. Jag tar en promenad istället. Om jag startar mot stan vid halv ett ungefär, hinner jag i god tid till jobbet.
Jag borde skriva om böcker. Jag läser en massa dåliga böcker som jag skulle kunna skriva om. Just nu: Den ryske vännen. Den är helt omöjlig att engagera sig i.
Jag skulle kunna skryta lite grand om de glada tillrop jag fått, på senaste novellen, senaste tavlan. Eller berätta om musikvideon jag dansade i, utstyrd i turkosblå 50-talsklänning. Lite osynkroniserad. Lite korkad. Men mycket cool. Mycket bedårande.
Jag kunde beskriva mitt nästa novellprojekt, det som inte riktigt vill komma igång.
Men jag gitter inte riktigt. Jag tar en promenad istället. Om jag startar mot stan vid halv ett ungefär, hinner jag i god tid till jobbet.
Tack Baloo
Över glöggen:
"Du ser mycket frächare ut nu!"
Undrar hur risig jag i så fall tedde mig för några månader sedan. När jag ändå hade en sky av sommarbrännan kvar. När jag inte jobbat tio timmar i sträck och anlänt en inflyttningsfest vid elvatiden på kvällen, fortfarande klädd i arbetskläder.
"Det var en komplimang..."
Ok då.
"Du ser mycket frächare ut nu!"
Undrar hur risig jag i så fall tedde mig för några månader sedan. När jag ändå hade en sky av sommarbrännan kvar. När jag inte jobbat tio timmar i sträck och anlänt en inflyttningsfest vid elvatiden på kvällen, fortfarande klädd i arbetskläder.
"Det var en komplimang..."
Ok då.
torsdag 29 november 2007
Humor
Bipacksedel LT1140AB:
"De vanligaste biverkningarna är illamående, dåsighet, svettningar, diarré, sexuella funktionsstörningar (ejakulationsstörningar, impotens, minskad sexuell lust och hos kvinnor svårighet att uppnå orgasm), muntorrhet, huvudvärk.
Dessutom kan följande biverkningar förekomma:
Vanliga: Aptitlöshet, viktminskning/viktökning, förändrad smakuppfattning, förstoppning, buksmärta, kräkning, ökad salivavsöndring, sura uppstötningar. Yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), trötthet, kraftlöshet, muskelsmärta, hjärtklappning, myrkrypningar, darrningar, stelhet i kroppen, gäspningar, allmän sjukdomskänsla.
Hudrodnad, klåda och nästäppa.
Sömnsvårigheter, nervositet, ångest, koncentrationssvårigheter, drömstörningar, likgiltighet, förvirring (särskilt hos äldre).
Vattenkastningsbesvär, oregelbunden menstruation, synstörningar (svårighet att läsa finstilt text), vidgade pupiller.
Mindra vanliga: Allergisk reaktion, svimning, förlångsammad hjärtrytm, krampanfall, hudreaktion vid solexponering, hosta, andnöd, öronsusning, upprymdhet, aggressivitet, leverpåverkan.
Sällsynta fall av vaginalblödning, mag-tarmblödning och övriga hud- och slemhinneblödningar har rapporterats.
Om du observerar en eller flera biverkningar som inte nämns i denna bipacksedel tala om det för din läkare."
"De vanligaste biverkningarna är illamående, dåsighet, svettningar, diarré, sexuella funktionsstörningar (ejakulationsstörningar, impotens, minskad sexuell lust och hos kvinnor svårighet att uppnå orgasm), muntorrhet, huvudvärk.
Dessutom kan följande biverkningar förekomma:
Vanliga: Aptitlöshet, viktminskning/viktökning, förändrad smakuppfattning, förstoppning, buksmärta, kräkning, ökad salivavsöndring, sura uppstötningar. Yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), trötthet, kraftlöshet, muskelsmärta, hjärtklappning, myrkrypningar, darrningar, stelhet i kroppen, gäspningar, allmän sjukdomskänsla.
Hudrodnad, klåda och nästäppa.
Sömnsvårigheter, nervositet, ångest, koncentrationssvårigheter, drömstörningar, likgiltighet, förvirring (särskilt hos äldre).
Vattenkastningsbesvär, oregelbunden menstruation, synstörningar (svårighet att läsa finstilt text), vidgade pupiller.
Mindra vanliga: Allergisk reaktion, svimning, förlångsammad hjärtrytm, krampanfall, hudreaktion vid solexponering, hosta, andnöd, öronsusning, upprymdhet, aggressivitet, leverpåverkan.
Sällsynta fall av vaginalblödning, mag-tarmblödning och övriga hud- och slemhinneblödningar har rapporterats.
Om du observerar en eller flera biverkningar som inte nämns i denna bipacksedel tala om det för din läkare."
måndag 26 november 2007
Biografi (16) - Tre favoriter
Som Svenska Bios personal får du tre tröjor som du förväntas bära i tjänst för att inte förblandas med vanliga civila. Tröjorna ser ut som tröjor gör. Jag är glad så länge jag slipper befatta mig med SF:s pickolokostym.
På tröjan finns en gulduggla och tvärs över bysten en blank guldrad, som föregås av texten "Min favoritfilm är:" Besökarnas blick vandrar (osökt?) till guldraden. Valet av film kommenteras sedan i varierande ton beroende på vad du skrivit.
Mig frågar de varför jag inte skrivit något alls. Uppfordrande: Måste man inte det? Jag säger att jag ännu inte kunnat bestämma mig. Att det är ett stort beslut, du vet. Och att jag fortfarande funderar.
Jag har funderat i flera veckor nu. Problemet är att så fort jag sätter etiketten "favorit" på en film jag verkligen gillar, blir jag plötsligt mycket medveten om alla dess brister.
Det slår mig att det skulle kunna ses som ett tecken på att jag rädd för att binda mig. Att stå för mitt val och försvara det. Rak i ryggen och med stadig blick. Utan att småpatologiskt och helt opåkallat börja urskuldra mig. I ett försök att slingra mig undan.
Eller så handlar det om en rädsla för att placeras i ett fack. Att fångas in som en fjäril och genast artbestämmas, få en kall nål stucken genom kroppen och nitas fast på en bräda med mitt namn under. Fix och färdig. Utan att någon bryr sig om de spröda ropen i protest: Nej nej nej! Inte detta. Inte BARA detta. Jag är så otroligt mycket mer än bara det!
Kanske vill jag helt enkelt ha valet kvar så länge som möjligt. För att slippa välja bort.
Herregud. Det finns så många skumma aspekter i allt man gör.
Men igår lyckades jag i alla fall begränsa de tre titlarna till tre specifika kategorier, som jag nu (för att visa mig själv och alla andra att jag verkligen kan välja) ska vaska fram en favorit ur. Närmare bestämt: En smart dramakomedi. Ett västerländskt drama. En snygg och gärna lite flippad asiat.
Min kollega har redan snott Dirty Dancing. Den hade annars klarat av första kategorin. Nu får det istället bli Måndag hela veckan. Det känns rätt enkelt.
Nästa är desto svårare. Det finns så många. Det finns så många att hjärnan blir alldeles blank. Franskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt... Attan! Igår var jag säker på att jag bestämt mig för Capote, mycket för att den handlar om författande. Men om jag inom den asiatiska kategorin inte slår till på Den röda lyktan, faller melankolin bort ur mina tre val och inget som har med mig att göra vore helt komplett utan melankoli. Så kanske måste favorittiteln ändå gå till Den blå filmen.
Asiaten då? Järn 3:an kanske. Eller In the mood for love. Jag skulle gärna skriva I'm a cyborg, but that's ok eftersom titeln är fantastisk, och för att filmen är så fullströsslad av pärlor, och för att jag gillar galningar, och för att huvudrollskaraktären inte vill äta, och för att det är så många råsöta teckningar av mördade katter i den. Men min generella uppfattning om Chan-wook Park är att han verkar oförmögen att avsluta sina filmer i tid. Och ska jag välja något mer helgjutet är jag plötsligt tillbaka i melankolin igen...
Sicket elände.
För att i alla fall sammanfatta läget:
Lättsam dramakomedi: Måndag hela veckan
Västerländskt drama: Den blå filmen eller Capote
Asiat: Järn 3:an eller I'm a cyborg, but thats ok
Aghh! Kan man inte få två tröjor till? Jag får äta lunch på saken och bestämma mig sen.
På tröjan finns en gulduggla och tvärs över bysten en blank guldrad, som föregås av texten "Min favoritfilm är:" Besökarnas blick vandrar (osökt?) till guldraden. Valet av film kommenteras sedan i varierande ton beroende på vad du skrivit.
Mig frågar de varför jag inte skrivit något alls. Uppfordrande: Måste man inte det? Jag säger att jag ännu inte kunnat bestämma mig. Att det är ett stort beslut, du vet. Och att jag fortfarande funderar.
Jag har funderat i flera veckor nu. Problemet är att så fort jag sätter etiketten "favorit" på en film jag verkligen gillar, blir jag plötsligt mycket medveten om alla dess brister.
Det slår mig att det skulle kunna ses som ett tecken på att jag rädd för att binda mig. Att stå för mitt val och försvara det. Rak i ryggen och med stadig blick. Utan att småpatologiskt och helt opåkallat börja urskuldra mig. I ett försök att slingra mig undan.
Eller så handlar det om en rädsla för att placeras i ett fack. Att fångas in som en fjäril och genast artbestämmas, få en kall nål stucken genom kroppen och nitas fast på en bräda med mitt namn under. Fix och färdig. Utan att någon bryr sig om de spröda ropen i protest: Nej nej nej! Inte detta. Inte BARA detta. Jag är så otroligt mycket mer än bara det!
Kanske vill jag helt enkelt ha valet kvar så länge som möjligt. För att slippa välja bort.
Herregud. Det finns så många skumma aspekter i allt man gör.
Men igår lyckades jag i alla fall begränsa de tre titlarna till tre specifika kategorier, som jag nu (för att visa mig själv och alla andra att jag verkligen kan välja) ska vaska fram en favorit ur. Närmare bestämt: En smart dramakomedi. Ett västerländskt drama. En snygg och gärna lite flippad asiat.
Min kollega har redan snott Dirty Dancing. Den hade annars klarat av första kategorin. Nu får det istället bli Måndag hela veckan. Det känns rätt enkelt.
Nästa är desto svårare. Det finns så många. Det finns så många att hjärnan blir alldeles blank. Franskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt... Attan! Igår var jag säker på att jag bestämt mig för Capote, mycket för att den handlar om författande. Men om jag inom den asiatiska kategorin inte slår till på Den röda lyktan, faller melankolin bort ur mina tre val och inget som har med mig att göra vore helt komplett utan melankoli. Så kanske måste favorittiteln ändå gå till Den blå filmen.
Asiaten då? Järn 3:an kanske. Eller In the mood for love. Jag skulle gärna skriva I'm a cyborg, but that's ok eftersom titeln är fantastisk, och för att filmen är så fullströsslad av pärlor, och för att jag gillar galningar, och för att huvudrollskaraktären inte vill äta, och för att det är så många råsöta teckningar av mördade katter i den. Men min generella uppfattning om Chan-wook Park är att han verkar oförmögen att avsluta sina filmer i tid. Och ska jag välja något mer helgjutet är jag plötsligt tillbaka i melankolin igen...
Sicket elände.
För att i alla fall sammanfatta läget:
Lättsam dramakomedi: Måndag hela veckan
Västerländskt drama: Den blå filmen eller Capote
Asiat: Järn 3:an eller I'm a cyborg, but thats ok
Aghh! Kan man inte få två tröjor till? Jag får äta lunch på saken och bestämma mig sen.
lördag 24 november 2007
Pannkakor
Jag gräddar pannkakor. Utifall att.
Hos Kerstin Ekman står pannkakan för det bästa hos människan. För det varma och söta, gyllene, generösa i en annars så hård och orättvis värld. Det är samma hos Astrid Lindgren. Pannkaka är vad svältande barn från Sunnanäng får när de äntligen träder genom himmelrikets portar. Det finns inget ont i pannkakor.
Bortsett från dem man kanske går vilse i...
Jag går vilse bland Rövarna i Skuleskogen när jag försöker hitta tillbaka till det där stället där Skord i sin svält upptäcker pannkakan. Hur den ligger som en smörgul sol, nedfallen på själva jorden. Men jag misslyckas. Jag får grädda mina egna. Och läsa om boken ordentligt från början.
Ärligt talat. Jag gräddar pannkakor för att fjäska lite. Jag tänker dem med grädde, banan och hallon. Och vit choklad ovanpå, riven till en knollrig snö. En tårta.
Lite senare.
För först ska jag på Festivalen. Det är en film där med sådan bra titel, att jag faktiskt inte kan stå emot.
Hos Kerstin Ekman står pannkakan för det bästa hos människan. För det varma och söta, gyllene, generösa i en annars så hård och orättvis värld. Det är samma hos Astrid Lindgren. Pannkaka är vad svältande barn från Sunnanäng får när de äntligen träder genom himmelrikets portar. Det finns inget ont i pannkakor.
Bortsett från dem man kanske går vilse i...
Jag går vilse bland Rövarna i Skuleskogen när jag försöker hitta tillbaka till det där stället där Skord i sin svält upptäcker pannkakan. Hur den ligger som en smörgul sol, nedfallen på själva jorden. Men jag misslyckas. Jag får grädda mina egna. Och läsa om boken ordentligt från början.
Ärligt talat. Jag gräddar pannkakor för att fjäska lite. Jag tänker dem med grädde, banan och hallon. Och vit choklad ovanpå, riven till en knollrig snö. En tårta.
Lite senare.
För först ska jag på Festivalen. Det är en film där med sådan bra titel, att jag faktiskt inte kan stå emot.
fredag 23 november 2007
Allt eller inget
Är det för att jag inte har något att säga?
Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?
Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.
N, O...
Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.
Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...
Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?
Det är inte värt att nämna.
I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.
Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.
Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!
Eller identitetslös?
Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.
Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?
Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.
N, O...
Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.
Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...
Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?
Det är inte värt att nämna.
I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.
Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.
Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!
Eller identitetslös?
Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.
torsdag 22 november 2007
Slitenhet
Är det en kliché att se det som ett vatten?
Ett ganska djupt, ganska mörkt, mycket stilla vatten. Och att jag flyter på det? På rygg. På mitten av det. Någonstans. Utan rädsla för att drunkna. För jag vet att det ska bära mig. Jag vet att vad jag än är så är jag i alla fall lättare än allt det här vattnet under mig. En tillförsikt jag har. Men utan att för den skull kunna göra något annat. Än just detta. Just nu: Att flyta. På rygg. Med himlen ovanför. Där borta. Någonstans.
Ett ganska djupt, ganska mörkt, mycket stilla vatten. Och att jag flyter på det? På rygg. På mitten av det. Någonstans. Utan rädsla för att drunkna. För jag vet att det ska bära mig. Jag vet att vad jag än är så är jag i alla fall lättare än allt det här vattnet under mig. En tillförsikt jag har. Men utan att för den skull kunna göra något annat. Än just detta. Just nu: Att flyta. På rygg. Med himlen ovanför. Där borta. Någonstans.
onsdag 21 november 2007
tisdag 23 oktober 2007
Skapa nytt inlägg
Pratbubblor. Bloggar, krönikor, kommentarer. Fyller luften som ballonger. Blir du aldrig trött på dina egna ord? Jo.
Femtonåriga tjejer går på fest i underkläderna i hopp om att få finnas till. På min nollningen klädde de av sig i trosorna på Drottninggatan och tiggde kroppsautografer av främlingar för att få poäng.
Jag drog åt skärpet ett extra hål och var tyst resten av dagen. Anlade den där sammanbitna minen som fått fröknarna i grundskolan att ta mig åt sidan efter lektionen och konfrontera mig om min attityd. För att jag inte ständigt log, som normala flickor förväntas göra. Medan killarna rumsterade ostört, tafsade och slogs.
Ska jag le mot dig kärring så du slipper bli nervös? Ska jag klä av mig naken på gatan för att inte ställa till problem?
Letar i blickarna hos August-kandidaterna efter något slags gemensam nämnare. Letar efter motsatsen till Se mig. Letar efter Jag ser. Finns den där? Är det inbillning?
Blir jag aldrig trött på mitt eget babbel? Jo.
Kanske borde jag också hålla mina tankar för mig själv?
Femtonåriga tjejer går på fest i underkläderna i hopp om att få finnas till. På min nollningen klädde de av sig i trosorna på Drottninggatan och tiggde kroppsautografer av främlingar för att få poäng.
Jag drog åt skärpet ett extra hål och var tyst resten av dagen. Anlade den där sammanbitna minen som fått fröknarna i grundskolan att ta mig åt sidan efter lektionen och konfrontera mig om min attityd. För att jag inte ständigt log, som normala flickor förväntas göra. Medan killarna rumsterade ostört, tafsade och slogs.
Ska jag le mot dig kärring så du slipper bli nervös? Ska jag klä av mig naken på gatan för att inte ställa till problem?
Letar i blickarna hos August-kandidaterna efter något slags gemensam nämnare. Letar efter motsatsen till Se mig. Letar efter Jag ser. Finns den där? Är det inbillning?
Blir jag aldrig trött på mitt eget babbel? Jo.
Kanske borde jag också hålla mina tankar för mig själv?
torsdag 18 oktober 2007
Ouzo - ogrumlad och varför då?
En skrivarverkstad, sent en oktoberkväll.
Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.
Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.
Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.
Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?
Eller?
Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.
Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.
Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.
Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.
Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?
Eller?
Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.
måndag 15 oktober 2007
Valhänt och disträ
Tre kvällar i biobranchen, en drinkkväll och ett Hässelbylopp senare. Hjärnan i spinn, kroppen öm och händerna vill göra tre saker samtidigt med resultatet att jag spiller kaffe på golvet och snarare stökar ner när jag försöker städa.
Skrivar-fokuset från förra veckan är med andra ord skingrat för vinden. Jag får ägna de närmsta timmarna, kanske hela dagen, åt att bara försöka samla mig igen. Önskar jag hade en inarbetad metod att ta till för just detta, något som funkade lika bra varje gång och som besparade mig en massa värdefull tid.
Djupandning och kamomillte?
Kan åt minstone vara värt ett försök.
Skrivar-fokuset från förra veckan är med andra ord skingrat för vinden. Jag får ägna de närmsta timmarna, kanske hela dagen, åt att bara försöka samla mig igen. Önskar jag hade en inarbetad metod att ta till för just detta, något som funkade lika bra varje gång och som besparade mig en massa värdefull tid.
Djupandning och kamomillte?
Kan åt minstone vara värt ett försök.
lördag 13 oktober 2007
Biografi (15) - Åter ombord
Biografen Grand, nu under Svenska Bios flagg, påminner mig fortfarande, precis som på Astoria Cinemas tid, om en lustjacht. Men inte längre om en renslipad och minimalistisk sådan - där den sterilt vita kassadisken stundtals förde tankarna till receptionen vid någon exklusiv klinik för plastikkirurgi - utan om en i grunden kvalitativ nöjesbåt, som efter en räcka invecklade turer på secondhandmarknaden överraskande hamnat i händerna på orkidé-jägaren från filmen Adaptation.
Nu är här blommor, choklad och levande ljus. Ugglor, musik och cappucino. Det är ombonat på gränsen till överbelamring, som en mammas hus inför julen. Gyllene, varmt och välkomnande. Och jag gillar det!
Nu är här blommor, choklad och levande ljus. Ugglor, musik och cappucino. Det är ombonat på gränsen till överbelamring, som en mammas hus inför julen. Gyllene, varmt och välkomnande. Och jag gillar det!
fredag 12 oktober 2007
Morgonhumör
Émile Zola beskrev litteraturen som "ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament".
En tålmodig läsare av denna blogg vet att jag har mina humör.
Kan jag mellan skurarna trösta mig med tanken att Zola hade rätt - och samtidigt vidga antagandet till att ju fler temperament en människa har, desto större blir hennes förståelse för verkligheten?
Kanske.
Kanske inte.
En tålmodig läsare av denna blogg vet att jag har mina humör.
Kan jag mellan skurarna trösta mig med tanken att Zola hade rätt - och samtidigt vidga antagandet till att ju fler temperament en människa har, desto större blir hennes förståelse för verkligheten?
Kanske.
Kanske inte.
torsdag 11 oktober 2007
Schack - en divanstudie
Sällskapsspel som psykoanalys.
Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).
Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?
Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.
(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)
Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.
Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.
Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.
Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.
Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.
Det var det.
Nästa gång: Krocket!
Nej, förmodligen inte.
Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).
Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?
Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.
(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)
Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.
Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.
Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.
Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.
Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.
Det var det.
Nästa gång: Krocket!
Nej, förmodligen inte.
onsdag 10 oktober 2007
Fråga till självet
Jag inser ju att det enda som rimligen skulle kunna rättfärdiga min nuvarande drönartillvaro är att det jag skriver blir bra.
Blir det det?
Jag vänder ryggen åt Jante, om så bara för en stund, och svarar med ett självbelåtet flin:
Ja det blir det.
Blir det det?
Jag vänder ryggen åt Jante, om så bara för en stund, och svarar med ett självbelåtet flin:
Ja det blir det.
måndag 8 oktober 2007
Måndag hela veckan
Man vaknar.
Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.
Man vaknar.
Det är måndag.
Igen.
Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.
Man vaknar.
Det är måndag.
Igen.
lördag 6 oktober 2007
Jag mötte Lassie
I Dalarna är alla släkt med alla.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
fredag 5 oktober 2007
Lägesrappport (2)
Läser: Historien av Elsa Morante (som Liza Marklund lär anse vara världens bästa bok - ett marknadsföringsargument som nästan fick mig att ställa tillbaka den på hyllan...)
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
torsdag 4 oktober 2007
Illustra dagar
Födelsedagskalas mitt i veckan och idag somnar jag på bussar. Tröttheten beror nog emellertid mindre på de goda, röda drinkarna, än på att hjärnan det senaste dygnet åter gått på högvarv - denna gång till följd av ett nytt illustrationsuppdrag från Nacka Värmdö Posten.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
onsdag 3 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
Linjäritetens förbannelse
Målningar är tacksamma. För de syns.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
måndag 1 oktober 2007
Rödhaken med luvan
Eller idealen kontra kapitalet.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
söndag 30 september 2007
Malibu Baby
Helgens godaste uppfinning: Piña colada shake (vaniljglass, apelsin- och annanasjuicekoncentrat, mjölk och Malibu). Det blev ett par stycken igår. Det blev den sista konjaken i flaskan också. Mycket trevligt. Men idag: mitt sedvanliga alternativ till andra människors bakfylla - vemod.
Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.
Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.
Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.
Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.
lördag 29 september 2007
Höstvindar och andra tvära kast
Vaknar tidigt av blåsten och håller frukost med levande ljus. Läser tidningen och tänker att jag borde skriva något om Burma, om det estniska temat på Göteborgs bokmässa, och göra en oväntat koppling mellan de två genom att erinra mig den "sjungande revolution" som inleddes med en utomhuskonsert i Tallin i juni 1988, och som sedan spred sig som en musikalisk löpeld över hela landet.
Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.
***
Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.
Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."
Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.
Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.
***
Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.
Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."
Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.
fredag 28 september 2007
Rapport från tavelfabriken
Pool-tavlan blev klar i halvmörker i gårkväll. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara nöjd med resultatet eller bara lättad över att inte längre behöva stirra på den på ett par decimeters avstånd. Jag vet bara att jag är glad över att äntligen ha kommit ut på andra sidan av processen igen.
Det brukar följa en regelbunden kurva:
Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.
Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.
Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.
Som nu med pool-tavlan.
Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.
Den är redan nästan klar.
Det brukar följa en regelbunden kurva:
Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.
Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.
Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.
Som nu med pool-tavlan.
Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.
Den är redan nästan klar.
onsdag 26 september 2007
En skön såpa
Jag har aldrig varit ett Zadie Smith-fan. Så Om skönhet lockade mig inte förrän jag halkade in på pocketbloggen en dag. Tydligen skulle Om skönhet kunna övertyga även den som tidigare bara varit måttligt förtjust i Vita tänder och Autografjägaren. Så jag slog till.Den fängslade mig från första stund. Två akademiska familjer i bitter fejd med varandra. Romantiska intriger, träffsäkra iakttagelser, levande människor med levande människors fördelar och tillkortakommanden. Sympatiskt, snärtigt och mycket varmt. Jag såg för mig hur det hela snart måste utvecklas till ett gnistrande socialt fältslag. Alla spännande trådar och upptakter måste flätas samman till en allt tätare väv och till slut skulle säcken säkert snöras ihop om en gripande och storslagen poäng.
Så händer det igen...
Smith har verkligen alla verktyg. Hon ser människor. Hon förstår dem. Hon besitter en imponerande kunskap om detaljerna i det hon skildrar och har även en fantastisk förmåga att måla upp scener, samtal och episoder. Karaktärerna får liv i läsarens huvud. Ändå påminner hennes böcker mig i slutändan mer om konstfärdiga såpoperor än om fullfjädrade romaner. Figurerna och intrigerna slår klorna i publiken och är tillräckligt delikata för att hålla konceptet rullande kapitel för kapitel. Man slukar dem girigt.
Men precis som i en såpopera blir historien egentligen aldrig mer än sina karaktärer. Det är roligt ett tag, men efter si så där två tredjedelar börjar det hela kännas lite urmjölkat och när det närmar sig femhundra sidor är det kanske ändå dags att sätta punkt. Vilket jag som läsare vid det laget inte heller direkt beklagar.
Kanske är den här typen av litteratur helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar mer sammanhållna berättelser. Vad jag letar efter är den där typen av täthet som tar ett boaormsgrepp omkring bålen på mig och kramar till. Jag vill lägga en bok i från mig med en tung suck och känna att den blivit en del av mig, att den på något sätt, stort eller litet, har förändrat mig i grunden.
I fallet med Zadie Smith infinner sig snarare en lätt gäspning och, trots alla goda föresatser, ett flyktigt avrundande: Det var det det.
måndag 24 september 2007
Uppståndelse (motvilligt)
Varje måndag föds man på nytt och varje gång är det lika smärtsamt.
Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.
Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.
Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?
Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.
Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.
Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?
söndag 23 september 2007
Pausfågel (16) - Bob the Dog
"En person klipper ut sina dåliga tankar
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.
Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.
[---]
upp upp UPP UPP!
ner..."
/bob hund
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.
Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.
[---]
upp upp UPP UPP!
ner..."
/bob hund
fredag 21 september 2007
I väntan på att färgen ska torka
Allmänkänsla: rödvinsporös.
Det var releasefest för tidningen 00-tals senaste nummer på Moderna dansteatern igår, och även om tillställningen varken var särskilt uppsluppen eller anknöt påtagligt till det påstådda temat, Tro och tvivel, slank det väl ändå ner ett par glas under kvällen.
Sviterna dagen efter: ordblindhet och dålig koordination.
Men också: en befriande kreativ spontanitet.
Där omdömet tunnas ut breder drömmarna ut sig även i vaket tillstånd. Geniala infall avlöser varandra. Frågan är bara om infallen kommer verka lika geniala när omdömet väl återvänder...
Efter morgonens pass vid staffliet är jag emellertid förhindrad att måla mer eftersom de nya färglagren först måste torka. Jag är inte säker på vad jag ska ta mig för under tiden.
Ta en lång, frisk höstpromenad och dessutom passa på att köpa mjölk och hyra en film på hemvägen? Ögna igenom kommentarerna till senaste novellen och överväga framtida ändringar? Faktiskt våga packa upp den nya datorn? Eller bara ligga på rygg och läsa Zadie Smiths Om skönhet hela dagen? Jag vet inte.
Kanske hittar jag svaret i en tallrik återuppvärmd dinkelrisotto. Kanske inte.
Det var releasefest för tidningen 00-tals senaste nummer på Moderna dansteatern igår, och även om tillställningen varken var särskilt uppsluppen eller anknöt påtagligt till det påstådda temat, Tro och tvivel, slank det väl ändå ner ett par glas under kvällen.
Sviterna dagen efter: ordblindhet och dålig koordination.
Men också: en befriande kreativ spontanitet.
Där omdömet tunnas ut breder drömmarna ut sig även i vaket tillstånd. Geniala infall avlöser varandra. Frågan är bara om infallen kommer verka lika geniala när omdömet väl återvänder...
Efter morgonens pass vid staffliet är jag emellertid förhindrad att måla mer eftersom de nya färglagren först måste torka. Jag är inte säker på vad jag ska ta mig för under tiden.
Ta en lång, frisk höstpromenad och dessutom passa på att köpa mjölk och hyra en film på hemvägen? Ögna igenom kommentarerna till senaste novellen och överväga framtida ändringar? Faktiskt våga packa upp den nya datorn? Eller bara ligga på rygg och läsa Zadie Smiths Om skönhet hela dagen? Jag vet inte.
Kanske hittar jag svaret i en tallrik återuppvärmd dinkelrisotto. Kanske inte.
torsdag 20 september 2007
Hyperharmonisk
Så många idéer, så lite tid.
Önskar att jag fick dela mig i åtminstone tre personer och kunna göra allt på samma gång. Novellerna. Löpningen. Tre olika tavlor. Alla fina människor som man kan dricka drinkar och kvällskaffe med. En ny, skrämmande fin dator som jag inte ens har hunnit packa upp än.
Tänker på min gamla historielärare som tyckte att sömn var sådant slöseri med tid, och just nu håller jag med honom. Långt in på kvällen, när det egentligen är för sent att göra något, rusar hjärnan iväg. Så mycket att ta tag i.
Och ändå känner jag mig inte stressad. Sitter tvärt om på t-banan med ett härligt svenskt äpple i handen och känner mig som Tomas Di Leva. Full av kärlek till allt och inget. Smaken, doften. Så enkelt och vackert. Som själva livet är.
Dags att virvla vidare igen.
Önskar att jag fick dela mig i åtminstone tre personer och kunna göra allt på samma gång. Novellerna. Löpningen. Tre olika tavlor. Alla fina människor som man kan dricka drinkar och kvällskaffe med. En ny, skrämmande fin dator som jag inte ens har hunnit packa upp än.
Tänker på min gamla historielärare som tyckte att sömn var sådant slöseri med tid, och just nu håller jag med honom. Långt in på kvällen, när det egentligen är för sent att göra något, rusar hjärnan iväg. Så mycket att ta tag i.
Och ändå känner jag mig inte stressad. Sitter tvärt om på t-banan med ett härligt svenskt äpple i handen och känner mig som Tomas Di Leva. Full av kärlek till allt och inget. Smaken, doften. Så enkelt och vackert. Som själva livet är.
Dags att virvla vidare igen.
måndag 17 september 2007
Pac is the Man
För mig dog hela dataspelsgrejen någon gång i samband med Commodore 64:an. Innan det hade vi haft ett ännu vackrare, mörkbrunt TV-spel med olika kassetter med pixeltennis och streckgubbsdueller. Men när min granne fick Nintendo och sedan genast började snacka om ännu nyare teknik insåg jag att jag ändå aldrig skulle kunna hänga med i svängen och erkände mig besegrad.
Nu har dock nostalgin satt klorna i mig.
Pac Man har till min blandade oro och förtjusning dykt upp som applikation i facebook och precis som jag befarade har jag svårt att slita mig. Medan jag (med tveksamt resultat) försöker utklassa min kusins pojkvän i score-tabellen, slår det mig att denna enkla förströelse spelar på nästan alla människans grundläggande instinkter på en och samma gång (alla utom möjligen sexualdriften, men den kan man kanske baka in också om man betraktar en hög poängställning som något attraktivt).
Mesta tiden är du ju ansatt av en övertalig mobb som vill dig ont. Men i nästa stund kan du plötsligt resa dig ur underläget och slå tillbaka, sätta dit de jävlarna. På en tiondels sekund förbyts flyktimpulsen i jaktinstinkt. Nu är det du som är rovdjuret och anfallarna förvandlas till kött. Samtidigt är du hela tiden en småätande samlare som plockar nötter och frukt.
Spelet bjuder till en blandning av tålamod och snabba fixar. Snabba vinster för den riskbenägne. Ta ett piller och blir gud. Men kanske var det snarare tillfredsställelsen i att städa en hel ruta helt ren och fin som gjorde Pac Man till det enda tv-spel min mamma riktigt kunde förstå tjusningen i.
Idag är emellertid måndag. Lathelgen är över. Det är dags att ta ett par rejäla krafttag där ute i den verkliga världen.
söndag 16 september 2007
Från grislort till lemonfresh
Titeln avskräckte mig först. Berlinerpopplarna. Kom nu inte dragandes med en sådan där blommig fruntimmersbok! Då får det hellre vara. Blommiga fruntimmerstitlar gör mig lika ointresserad av en roman som när det står "gripande kvinnoöde" i baksidestexten. Varför är det relevant att ödet är just en kvinnas? Det gör mig bara irriterad.Men expediten lät tillräckligt övertygande i sin rekommendation för att jag ändå skulle ta med den i högen. Och det ångrar jag inte. En skön liten bok, inget tal om saken. Blir säkert en skön liten film också vad det lider.
En mor ligger för döden och de tre, sinsemellan mycket olika sönerna, som under tjugo års tid inte talat med eller om varandra, möts igen omkring sjukhussängen. Mellan dem ligger nu ett helt livs outredda kontroverser, som ett fetkletigt lager av smuts och stekflott som ingen vill ta tag i och reda upp. Det är lort och sorg och självvald förnekelse.
Men Berlinerpopplarna är ändå ingen tung berättelse om familjetragedi och missär. Snarare finns där en tillgivenhet inför lorten som för tankarna till Torgny Lindgren, och trots de på gränsen till stereotypa karaktärerna är det levande och bitvis riktigt roligt. Man slukar de små eftertänksamheterna av bara farten, vänder blad utan ansträngning, och när man till slut lägger boken ifrån sig känner man sig befriande ren och storstädad inuti.
Med andra ord en perfekt bok när man som jag ligger hemma en söndag, är lite dagen efter och inte kan förmå sig att laga annan mat än rostat bröd med marmelad, men tycker livet är rätt härligt ändå.
lördag 15 september 2007
Mix i morgonstund
Utsövd! Vilken sällsynt känsla.
De senaste veckorna har jag antingen inte somnat ordentligt förrän framåt småtimmarna, eller vaknat redan vid fyra fem utan att riktigt lyckas somna om, eller båda. För sedan jag väl är vaken lyckas jag inte stänga ögonen om alla tankar. Huvudet surrar - jagar infall, söker rätsidor. Samtidigt som grannens råttiga lilla hund tassar omkring över taket. Party på balkongerna. Öronproppar.
I natt låg jag också vaken mellan tre och fem. Men de timmar jag välsignades med däromkring har ändå lämnat hjärnan ren och kroppen mjuk. Den där omotiverade känslan av bråttom - som alltid brukar infinna sig i samband med frukosten - har för en gångs skull uteblivit. Och jag har äntligen haft ro att ägna all den tid jag tycker att jag borde åt morgontidningens kulturdel.
Boklördag.
Jag gillar det! Även om alla recensioner och boktips också är bidrar till stressen eftersom jag vill läsa allt på en gång men vet att jag inte har råd att köpa inbundet och måste vänta på pocketupplagorna.
Nu blev jag bland annat sugen på Hanne Örstaviks Kallet - romanen. Den verkar tangera mina egna funderingar kring hur stor tilltro man egentligen kan sätta till sin egen övertygelse om vad man är ämnad till. Jag vill ju tro att själva den obändiga envisheten, min ovilja att ens kalkylera med misslyckandet, ska vara en garant för att jag även kommer nå dit jag vill. Ingen slår ju världsrekord på 100 meter om den inte också helhjärtat tror att den kan spränga den magiska gränsen. Men hur många har inte den inställningen och ändå hamnat utanför pallen? Den där tanken skrämmer alltid slag på mig. Men så viftar jag bort dem, återfinner mitt tunnelartade fokus på uppgiften, vägrar acceptera möjligheten att jag bara slösar bort en massa tid.
Jag vill läsa Mari Lees romandebut också, och skulle gärna bläddra lite i Mrs Woolf and the Servants bara för att se om det går att tolka något av Virginias kroppsäckel som symptom på hennes komplicerade inställning till ätande. The Lucifer Effect skulle nog också vara intressant även om jag aldrig levt i den villfarelsen att människan skulle vara i grunden god.
Och sedan jag sent om sider bläddrat förbi boksidorna blir jag glad över att se ännu en musikalisk biokollega ta en massa plats i min morgontidning.
En skön förmiddag, med andra ord, här hemma i byrån.
Det är dessutom ovanligt välstädat och snyggt i kvarten just nu eftersom jag utlovat förfest i kväll och följaktligen blivit tvungen att göra en allvarlig insats mot allt gytter och damm. Innan gästerna kommer ska jag emellertid hinna dra runt ett tag till i mina alldeles för stora skräpkläder och färglägga en ruta eller två i pool-tavlan.
Men det är ingen brådska idag. Så först ska jag bara ligga på rygg ett tag till, med Berlinerpopplarna i knäet, och sörpla lite lojt på en extra kopp med omsorgsfullt pressopressat morgonkaffe.
De senaste veckorna har jag antingen inte somnat ordentligt förrän framåt småtimmarna, eller vaknat redan vid fyra fem utan att riktigt lyckas somna om, eller båda. För sedan jag väl är vaken lyckas jag inte stänga ögonen om alla tankar. Huvudet surrar - jagar infall, söker rätsidor. Samtidigt som grannens råttiga lilla hund tassar omkring över taket. Party på balkongerna. Öronproppar.
I natt låg jag också vaken mellan tre och fem. Men de timmar jag välsignades med däromkring har ändå lämnat hjärnan ren och kroppen mjuk. Den där omotiverade känslan av bråttom - som alltid brukar infinna sig i samband med frukosten - har för en gångs skull uteblivit. Och jag har äntligen haft ro att ägna all den tid jag tycker att jag borde åt morgontidningens kulturdel.
Boklördag.
Jag gillar det! Även om alla recensioner och boktips också är bidrar till stressen eftersom jag vill läsa allt på en gång men vet att jag inte har råd att köpa inbundet och måste vänta på pocketupplagorna.
Nu blev jag bland annat sugen på Hanne Örstaviks Kallet - romanen. Den verkar tangera mina egna funderingar kring hur stor tilltro man egentligen kan sätta till sin egen övertygelse om vad man är ämnad till. Jag vill ju tro att själva den obändiga envisheten, min ovilja att ens kalkylera med misslyckandet, ska vara en garant för att jag även kommer nå dit jag vill. Ingen slår ju världsrekord på 100 meter om den inte också helhjärtat tror att den kan spränga den magiska gränsen. Men hur många har inte den inställningen och ändå hamnat utanför pallen? Den där tanken skrämmer alltid slag på mig. Men så viftar jag bort dem, återfinner mitt tunnelartade fokus på uppgiften, vägrar acceptera möjligheten att jag bara slösar bort en massa tid.
Jag vill läsa Mari Lees romandebut också, och skulle gärna bläddra lite i Mrs Woolf and the Servants bara för att se om det går att tolka något av Virginias kroppsäckel som symptom på hennes komplicerade inställning till ätande. The Lucifer Effect skulle nog också vara intressant även om jag aldrig levt i den villfarelsen att människan skulle vara i grunden god.
Och sedan jag sent om sider bläddrat förbi boksidorna blir jag glad över att se ännu en musikalisk biokollega ta en massa plats i min morgontidning.
En skön förmiddag, med andra ord, här hemma i byrån.
Det är dessutom ovanligt välstädat och snyggt i kvarten just nu eftersom jag utlovat förfest i kväll och följaktligen blivit tvungen att göra en allvarlig insats mot allt gytter och damm. Innan gästerna kommer ska jag emellertid hinna dra runt ett tag till i mina alldeles för stora skräpkläder och färglägga en ruta eller två i pool-tavlan.
Men det är ingen brådska idag. Så först ska jag bara ligga på rygg ett tag till, med Berlinerpopplarna i knäet, och sörpla lite lojt på en extra kopp med omsorgsfullt pressopressat morgonkaffe.
fredag 14 september 2007
Titel denna vecka: Illustratör
Min hem består av en trivsam låda om 23,5 kvadrat. Lägenheten är inte större än att det ibland känns som om jag bor inuti min egen hjärna. Inte minst när jag som nu ägnar merparten av min tid här åt att i ord och bilder konkretisera mina egna fantasier.
De senaste dagarna har mestadels gått åt till att måla. Jag målar och målar så att jag till slut får problem när jag ska se verkliga människor i ögonen och måste komma ihåg i vilken ordning man brukar droppa de vanligaste artighetsfraserna. Blir konstig i huvudet, som Rocky i den där strippen när han sitter på café efter en veckas isolering i serieverkstaden, ser sig omkring på de andra gästerna och hyser konspiratoriska misstankar om "humanoidernas" avsikter.
Tillståndet blir knappast bättre av ett luddigt litet lager av feber...
Dygnet som gått har också varit extra frenetiskt. Så sent som i onsdags kväll fick jag i uppdrag att knåpa ihop en handfull bilder som skulle illustrera en artikel om "hälsomyter" i Nacka Värmdö Posten. Allt skulle vara klart idag på förmiddagen och det blev inte mycket tid över för spektakulära experiment och andra vådligheter som kanske bara skulle sluka tid. Jag fick följa de första infallen och satsa på något så när säkra kort. Men det var roligt hur som helst och jag tror nog att det blev hyfsat.
Dessutom är det alltid lika tillfredställande att få skriva fakturor. När nu mitt företag ändå ligger i vägen för alla utsikter att lyfta a-kassa, mest bara bidrar till en massa onödig blankettångest och årligen leder till flera månaders fördröjning med skatteåterbäringen, skulle det ju vara surt om den inte också genererade lite pengar.
Den lilla "Ord- & Bildbyrån".
Ska man ha en firma ska det vara en byrå! Det tänkte jag tidigt. Och med tanke på hur liten plats min verksamhet faktiskt upptar rent fysiskt, är det också ett mycket passande namn.
***
Så här blev uppslaget (se sida 36-37).
De senaste dagarna har mestadels gått åt till att måla. Jag målar och målar så att jag till slut får problem när jag ska se verkliga människor i ögonen och måste komma ihåg i vilken ordning man brukar droppa de vanligaste artighetsfraserna. Blir konstig i huvudet, som Rocky i den där strippen när han sitter på café efter en veckas isolering i serieverkstaden, ser sig omkring på de andra gästerna och hyser konspiratoriska misstankar om "humanoidernas" avsikter.
Tillståndet blir knappast bättre av ett luddigt litet lager av feber...
Dygnet som gått har också varit extra frenetiskt. Så sent som i onsdags kväll fick jag i uppdrag att knåpa ihop en handfull bilder som skulle illustrera en artikel om "hälsomyter" i Nacka Värmdö Posten. Allt skulle vara klart idag på förmiddagen och det blev inte mycket tid över för spektakulära experiment och andra vådligheter som kanske bara skulle sluka tid. Jag fick följa de första infallen och satsa på något så när säkra kort. Men det var roligt hur som helst och jag tror nog att det blev hyfsat.
Dessutom är det alltid lika tillfredställande att få skriva fakturor. När nu mitt företag ändå ligger i vägen för alla utsikter att lyfta a-kassa, mest bara bidrar till en massa onödig blankettångest och årligen leder till flera månaders fördröjning med skatteåterbäringen, skulle det ju vara surt om den inte också genererade lite pengar.
Den lilla "Ord- & Bildbyrån".
Ska man ha en firma ska det vara en byrå! Det tänkte jag tidigt. Och med tanke på hur liten plats min verksamhet faktiskt upptar rent fysiskt, är det också ett mycket passande namn.
***
Så här blev uppslaget (se sida 36-37).
onsdag 12 september 2007
tisdag 11 september 2007
Arn?
Det här är tyvärr alltför roligt för att inte dela med sig av.
Hur tänkte de?
Är avsikten på allvar att med hjälp av lite passande musik få den regniga amatörtävlingen att framstå som ett medeltida fältslag? Eller är det Tempelriddaren-projektet som så här i slutfasen fått några ljudspår över och slumpat bort dem till Bellmanstafetten och Racetimer? Eller är det helt enkelt ett skämt?
Jag är inte säker på att jag ens vill inte veta.
Hur tänkte de?
Är avsikten på allvar att med hjälp av lite passande musik få den regniga amatörtävlingen att framstå som ett medeltida fältslag? Eller är det Tempelriddaren-projektet som så här i slutfasen fått några ljudspår över och slumpat bort dem till Bellmanstafetten och Racetimer? Eller är det helt enkelt ett skämt?
Jag är inte säker på att jag ens vill inte veta.
Vemodets slagkraft
Öppnar morgontidingen och blir glad över att se ett välbekant ansikte bland kultursidorna. Närmare bestämt Jonna Lee, som fortsätter sin blygsamma erövring av Sveriges luftrum. Snart i var mans öra. Heja Jonna!
Tänker sedan vidare på det där med vemod. Det är egentligen är en sådan mjuk och böjlig känsla. Ändå vet jag få saker som kan ha sådan kraft.
På sitt sätt är väl vemodet ett tecken på romantisk inlevelse. Det förutan skulle många (för att inte säga de flesta) filmer, böcker och låtar bara bli platta och tråkiga - bara läten och bildserier utan djupare mening. Vemodet är en av de platser i människan där konsten kan ta skruv.
Det har sina dyningar. Sorgsna och sköna. Som vattnet i en våg. Och vattnet i sig går ju också lätt att bemästra. Det formar sig efter förutsättningarna. Man kan vada igenom det, fånga det i flaskor, skölja ansiktet i det. Lite regn har heller aldrig skadat.
Men i större mängd har det samtidigt makten att slå andan ur en. Det kan torna upp sig helt plötsligt och dundra rakt ner över en. Pressa ens kropp mot botten och suga musten ur en tills det börjar flimra för ögonen och man tror att man inte kommer klara mer.
Och det är väl där kreativiteten kommer in. Förmågan att istället för att helt enkelt låta sig gå under, vinna kraft ur vågen och rikta den framåt. Att längst nere i bottengeggan plötsligt höra ett par klara toner och bli så fängslad av dem att man måste resa sig på nytt och följa dem uppåt.
En tanke bland alla andra.
Nu ska jag äta lunch!
Tänker sedan vidare på det där med vemod. Det är egentligen är en sådan mjuk och böjlig känsla. Ändå vet jag få saker som kan ha sådan kraft.
På sitt sätt är väl vemodet ett tecken på romantisk inlevelse. Det förutan skulle många (för att inte säga de flesta) filmer, böcker och låtar bara bli platta och tråkiga - bara läten och bildserier utan djupare mening. Vemodet är en av de platser i människan där konsten kan ta skruv.
Det har sina dyningar. Sorgsna och sköna. Som vattnet i en våg. Och vattnet i sig går ju också lätt att bemästra. Det formar sig efter förutsättningarna. Man kan vada igenom det, fånga det i flaskor, skölja ansiktet i det. Lite regn har heller aldrig skadat.
Men i större mängd har det samtidigt makten att slå andan ur en. Det kan torna upp sig helt plötsligt och dundra rakt ner över en. Pressa ens kropp mot botten och suga musten ur en tills det börjar flimra för ögonen och man tror att man inte kommer klara mer.
Och det är väl där kreativiteten kommer in. Förmågan att istället för att helt enkelt låta sig gå under, vinna kraft ur vågen och rikta den framåt. Att längst nere i bottengeggan plötsligt höra ett par klara toner och bli så fängslad av dem att man måste resa sig på nytt och följa dem uppåt.
En tanke bland alla andra.
Nu ska jag äta lunch!
måndag 10 september 2007
En ny godispåse
För att få fart på mig själv och skingra det lätta feberdis som lagt sig över pannan på mig sedan stafetten, for jag i förmiddags in till stan för att skämma bort mig med tre nya pocketar:
Zadie Smith, Om skönhet
Anne B. Ragde, Berlinerpopplarna
Elsa Morante, Historien
Utflykten fick avsedd verkan och hela eftermiddagen har jag nu stått och kladdat vid staffliet. Jag har fällt några palmer, lagt en skugga i vinkel och dränkt ytterligare ett par grodor. Kanske ska det kunna bli något av den här målningen också.
Zadie Smith, Om skönhet
Anne B. Ragde, Berlinerpopplarna
Elsa Morante, Historien
Utflykten fick avsedd verkan och hela eftermiddagen har jag nu stått och kladdat vid staffliet. Jag har fällt några palmer, lagt en skugga i vinkel och dränkt ytterligare ett par grodor. Kanske ska det kunna bli något av den här målningen också.
Måndag likförbenat
När man inte har ett jobb att gå till borde ju alla dagar kännas likadana. Man gör det man gör när man gör det. Det spelar ingen roll vad dagen kallas. Så att söndagen förlupit och det är måndag igen, borde alls inte göra någon skillnad.
Ändå kan jag inte skaka av mig måndagspressen. Jag vet att när jag läst klart tidningen och stökat undan frukosten så ligger en helt ny och outnyttjad vecka full av möjligheter framför mig och den får jag inte slösa bort en minut av.
Det känns som att se ut över ett fält täckt av lårdjup snö och veta att man inte kommer undan. Hur länge man än drar ut på det måste man förr eller senare börja skotta sig en väg igenom det.
Ändå kan jag inte skaka av mig måndagspressen. Jag vet att när jag läst klart tidningen och stökat undan frukosten så ligger en helt ny och outnyttjad vecka full av möjligheter framför mig och den får jag inte slösa bort en minut av.
Det känns som att se ut över ett fält täckt av lårdjup snö och veta att man inte kommer undan. Hur länge man än drar ut på det måste man förr eller senare börja skotta sig en väg igenom det.
söndag 9 september 2007
Minnet av saker som jag aldrig sett
Grunden till målningen är klar. Det vill säga, formerna är uppskissade, linjerna dragna och ett första lager av färg slarvigt påstruket. Nu går jag i cirklar runt staffliet och försöker förstå vad det är jag vill säga.
Hela bilden är egentligen baserad på ett fotografi jag själv aldrig har sett. Det togs i Cannes för ungefär fem år sedan, när några bekanta var där på semester. Där fanns en pool, så klart. Och vid något tillfälle lyckades en av besökarna knäppa en bild av de andra som senare har beskrivits för mig:
I förgrunden har vi en brunbränd yngling, välproportionerad och med colgate-leende, flytande i poolen på en badmadrass. Han håller en drink i handen, lyft som till skål med fotografen. Solen strålar och runt hans hals (eller handled?) glittrar en kedja av bling.
I bakgrunden, stående på poolkanten, syns vidare två högklackade kvinnor i (vit) bikini. Av en slump (?) har fotografen råkat kapa av dem vid halsen så att de på ett humoristiskt vis förvandlas från mänskliga individer till identitetslösa kroppar, närvarande och tillgängliga endast för den leende mannens höga nöjes skull.
Eller, den där sista tolkningen är inte min. När jag själv frammanar minnet av det här fotografiet (som jag aldrig sett), får jag tvärt om en känsla av något otillgängligt. Den leende mannen med drinken tror att han har allt han kan önska sig. Sol, sprit och lättklädda kvinnor. Han tror att det är han som spelar huvudrollen här.
I min bild är det emellertid kvinnan i bakgrunden som är nyckeln till hela scenen. Det är hennes perspektiv som är det intressanta. Men vad hon tänker vet varken vi eller mannen i poolen, eftersom hennes huvud, och därmed hennes medvetande, så slarvigt har förpassats till en punkt utanför själva bildens ramar.
I min målning är också den leende mannen försvunnen. Det är bara den huvudlösa kvinnan kvar och poolen. Badmadrassen är förvandlad till en boll och alla baslinjer är till följd av en nyck anpassade efter det gyllene snittet. Men utifrån detta hoppas jag ändå - trots att den avklädda kroppen sänder så tydliga signaler om motsatsen - kunna förmedla en känsla av något oåtkomligt.
Om jag lyckas?
Det har jag däremot ingen aning om.
Hela bilden är egentligen baserad på ett fotografi jag själv aldrig har sett. Det togs i Cannes för ungefär fem år sedan, när några bekanta var där på semester. Där fanns en pool, så klart. Och vid något tillfälle lyckades en av besökarna knäppa en bild av de andra som senare har beskrivits för mig:
I förgrunden har vi en brunbränd yngling, välproportionerad och med colgate-leende, flytande i poolen på en badmadrass. Han håller en drink i handen, lyft som till skål med fotografen. Solen strålar och runt hans hals (eller handled?) glittrar en kedja av bling.
I bakgrunden, stående på poolkanten, syns vidare två högklackade kvinnor i (vit) bikini. Av en slump (?) har fotografen råkat kapa av dem vid halsen så att de på ett humoristiskt vis förvandlas från mänskliga individer till identitetslösa kroppar, närvarande och tillgängliga endast för den leende mannens höga nöjes skull.
Eller, den där sista tolkningen är inte min. När jag själv frammanar minnet av det här fotografiet (som jag aldrig sett), får jag tvärt om en känsla av något otillgängligt. Den leende mannen med drinken tror att han har allt han kan önska sig. Sol, sprit och lättklädda kvinnor. Han tror att det är han som spelar huvudrollen här.
I min bild är det emellertid kvinnan i bakgrunden som är nyckeln till hela scenen. Det är hennes perspektiv som är det intressanta. Men vad hon tänker vet varken vi eller mannen i poolen, eftersom hennes huvud, och därmed hennes medvetande, så slarvigt har förpassats till en punkt utanför själva bildens ramar.
I min målning är också den leende mannen försvunnen. Det är bara den huvudlösa kvinnan kvar och poolen. Badmadrassen är förvandlad till en boll och alla baslinjer är till följd av en nyck anpassade efter det gyllene snittet. Men utifrån detta hoppas jag ändå - trots att den avklädda kroppen sänder så tydliga signaler om motsatsen - kunna förmedla en känsla av något oåtkomligt.
Om jag lyckas?
Det har jag däremot ingen aning om.
lördag 8 september 2007
Tronds torpeder
Regn och lera. Trängsel och väta. En droppande svampskog av paraplyer. Bellmanstafetten blev en blöt affär. Men de tappra fem lät sig inte nedslås. Leende tog de sig an dagens prövning och hade till och med mod till övers för att skämta om sin situation mellan växlingarna.
-Vi borde ha döpt vårt lag till Tronds torpeder! sa tredjesträckan innan han själv älgade iväg genom lervällningen och kom tillbaka, med svetten bokstavligen ångande om skuldrorna som dimman i Sleepy Hollow.
Blotta humorn hade eventuellt kunnat slipa ytterligare någon minut från JMK-lagets resultat. Men vi har all anledning att vara stolta ändå. Regnet gjorde kläderna tunga, banan slipprig och stafettpinnen hal. Ändå kom vi i mål på 1 timme och dryga 52 minuter och landade således som 97:de lag (av 966) i mixedklassen. Frusna men nöjda.
Det var egentligen bara synd att vädret satte stopp för picknicken. Nu delade vi helt enkelt upp maten mellan oss och skingrades igen åt var sitt håll, längs grusgångarna i Stora Skuggan. Jag hoppas emellertid att detta inte var sista gången vi stred tillsammans. Kanske sammanstrålar vi på nytt igen om ett år.
Likt en fleruddig kaststjärna, bestående av fem fristående delar, som för en enda flyktig höstdag årligen monteras samman, och skär ett vinande snitt genom historien.
Löpning är också poesi! Ja jäklar.
-Vi borde ha döpt vårt lag till Tronds torpeder! sa tredjesträckan innan han själv älgade iväg genom lervällningen och kom tillbaka, med svetten bokstavligen ångande om skuldrorna som dimman i Sleepy Hollow.
Blotta humorn hade eventuellt kunnat slipa ytterligare någon minut från JMK-lagets resultat. Men vi har all anledning att vara stolta ändå. Regnet gjorde kläderna tunga, banan slipprig och stafettpinnen hal. Ändå kom vi i mål på 1 timme och dryga 52 minuter och landade således som 97:de lag (av 966) i mixedklassen. Frusna men nöjda.
Det var egentligen bara synd att vädret satte stopp för picknicken. Nu delade vi helt enkelt upp maten mellan oss och skingrades igen åt var sitt håll, längs grusgångarna i Stora Skuggan. Jag hoppas emellertid att detta inte var sista gången vi stred tillsammans. Kanske sammanstrålar vi på nytt igen om ett år.
Likt en fleruddig kaststjärna, bestående av fem fristående delar, som för en enda flyktig höstdag årligen monteras samman, och skär ett vinande snitt genom historien.
Löpning är också poesi! Ja jäklar.
fredag 7 september 2007
Mord i sinnet
Vissa personer är onödiga. Allt de gör är att stjäla uppmärksamhet från mer väsentliga ting. Dem gör man då bäst i att helt enkelt eliminera. Ingen blödighet får i så fall komma mellan. Ska man eliminera någon så ska man göra det ordentligt. Inget blir bättre av att man darrar på handen. När man är klar ska det vara som om den onödiga personen över huvud taget aldrig hade funnits.
Andra människor är också till större nytta döda. Och i deras fall är det döden i sig man i bästa fall kan dra nytta av. Läppstiftsröda blodfläckar och kiselvita benpipor. Döden gör allting tydligt. Där tillvaron upphör går en bläcksvart gräns som också gör livet mer levande.
I trädgårdsboden hänger det ju redan så många lämpliga redskap till hands. Det skadar inte heller om det valda verktyget är en smula udda, om det som används är sekatören snarare än flåhackan, sågen snarare än vedyxan. Å andra sidan bor det en enkel skönhet hos ett för ändamålet redan från början avsett vapen, som exempelvis ett dubbelpipigt jaktgevär. Vad man än väljer måste man hur som helst vara noga med de signaler man sänder ut.
Novellen kom tillbaka från första remissinstans igår och efter att ha tagit del av de medföljande kommentarerna har jag nu huvudet fullt av ond bråd död. Jag måste strama upp det hela och samtidigt skruva berättelsen ytterligare ett varv utan att för den skull våldföra mig på trovärdigheten. Det kan bli knivigt men jag tror att jag vet hur jag ska göra. Jag måste döda en darling, och mörda en annan. Allt jag behöver bli klar över nu är detaljerna.
Ser ni mig på t-banan med något frånvarande och samtidigt strängt koncentrerat i blicken, vet ni alltså vad jag tänker på.
Andra människor är också till större nytta döda. Och i deras fall är det döden i sig man i bästa fall kan dra nytta av. Läppstiftsröda blodfläckar och kiselvita benpipor. Döden gör allting tydligt. Där tillvaron upphör går en bläcksvart gräns som också gör livet mer levande.
I trädgårdsboden hänger det ju redan så många lämpliga redskap till hands. Det skadar inte heller om det valda verktyget är en smula udda, om det som används är sekatören snarare än flåhackan, sågen snarare än vedyxan. Å andra sidan bor det en enkel skönhet hos ett för ändamålet redan från början avsett vapen, som exempelvis ett dubbelpipigt jaktgevär. Vad man än väljer måste man hur som helst vara noga med de signaler man sänder ut.
Novellen kom tillbaka från första remissinstans igår och efter att ha tagit del av de medföljande kommentarerna har jag nu huvudet fullt av ond bråd död. Jag måste strama upp det hela och samtidigt skruva berättelsen ytterligare ett varv utan att för den skull våldföra mig på trovärdigheten. Det kan bli knivigt men jag tror att jag vet hur jag ska göra. Jag måste döda en darling, och mörda en annan. Allt jag behöver bli klar över nu är detaljerna.
Ser ni mig på t-banan med något frånvarande och samtidigt strängt koncentrerat i blicken, vet ni alltså vad jag tänker på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
