Malibu Baby

Helgens godaste uppfinning: Piña colada shake (vaniljglass, apelsin- och annanasjuicekoncentrat, mjölk och Malibu). Det blev ett par stycken igår. Det blev den sista konjaken i flaskan också. Mycket trevligt. Men idag: mitt sedvanliga alternativ till andra människors bakfylla - vemod.

Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.

Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.

Höstvindar och andra tvära kast

Vaknar tidigt av blåsten och håller frukost med levande ljus. Läser tidningen och tänker att jag borde skriva något om Burma, om det estniska temat på Göteborgs bokmässa, och göra en oväntat koppling mellan de två genom att erinra mig den "sjungande revolution" som inleddes med en utomhuskonsert i Tallin i juni 1988, och som sedan spred sig som en musikalisk löpeld över hela landet.

Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.

***

Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.

Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."

Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.

Rapport från tavelfabriken

Pool-tavlan blev klar i halvmörker i gårkväll. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara nöjd med resultatet eller bara lättad över att inte längre behöva stirra på den på ett par decimeters avstånd. Jag vet bara att jag är glad över att äntligen ha kommit ut på andra sidan av processen igen.

Det brukar följa en regelbunden kurva:

Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.

Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.

Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.

Som nu med pool-tavlan.

Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.

Den är redan nästan klar.

En skön såpa

Jag har aldrig varit ett Zadie Smith-fan. Så Om skönhet lockade mig inte förrän jag halkade in på pocketbloggen en dag. Tydligen skulle Om skönhet kunna övertyga även den som tidigare bara varit måttligt förtjust i Vita tänder och Autografjägaren. Så jag slog till.

Den fängslade mig från första stund. Två akademiska familjer i bitter fejd med varandra. Romantiska intriger, träffsäkra iakttagelser, levande människor med levande människors fördelar och tillkortakommanden. Sympatiskt, snärtigt och mycket varmt. Jag såg för mig hur det hela snart måste utvecklas till ett gnistrande socialt fältslag. Alla spännande trådar och upptakter måste flätas samman till en allt tätare väv och till slut skulle säcken säkert snöras ihop om en gripande och storslagen poäng.

Så händer det igen...

Smith har verkligen alla verktyg. Hon ser människor. Hon förstår dem. Hon besitter en imponerande kunskap om detaljerna i det hon skildrar och har även en fantastisk förmåga att måla upp scener, samtal och episoder. Karaktärerna får liv i läsarens huvud. Ändå påminner hennes böcker mig i slutändan mer om konstfärdiga såpoperor än om fullfjädrade romaner. Figurerna och intrigerna slår klorna i publiken och är tillräckligt delikata för att hålla konceptet rullande kapitel för kapitel. Man slukar dem girigt.

Men precis som i en såpopera blir historien egentligen aldrig mer än sina karaktärer. Det är roligt ett tag, men efter si så där två tredjedelar börjar det hela kännas lite urmjölkat och när det närmar sig femhundra sidor är det kanske ändå dags att sätta punkt. Vilket jag som läsare vid det laget inte heller direkt beklagar.

Kanske är den här typen av litteratur helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar mer sammanhållna berättelser. Vad jag letar efter är den där typen av täthet som tar ett boaormsgrepp omkring bålen på mig och kramar till. Jag vill lägga en bok i från mig med en tung suck och känna att den blivit en del av mig, att den på något sätt, stort eller litet, har förändrat mig i grunden.

I fallet med Zadie Smith infinner sig snarare en lätt gäspning och, trots alla goda föresatser, ett flyktigt avrundande: Det var det det.

Uppståndelse (motvilligt)

Varje måndag föds man på nytt och varje gång är det lika smärtsamt.

Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.

Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.

Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?

Pausfågel (16) - Bob the Dog

"En person klipper ut sina dåliga tankar
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.

Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.

[---]

upp upp UPP UPP!
ner..."

/bob hund

I väntan på att färgen ska torka

Allmänkänsla: rödvinsporös.

Det var releasefest för tidningen 00-tals senaste nummer på Moderna dansteatern igår, och även om tillställningen varken var särskilt uppsluppen eller anknöt påtagligt till det påstådda temat, Tro och tvivel, slank det väl ändå ner ett par glas under kvällen.

Sviterna dagen efter: ordblindhet och dålig koordination.

Men också: en befriande kreativ spontanitet.

Där omdömet tunnas ut breder drömmarna ut sig även i vaket tillstånd. Geniala infall avlöser varandra. Frågan är bara om infallen kommer verka lika geniala när omdömet väl återvänder...

Efter morgonens pass vid staffliet är jag emellertid förhindrad att måla mer eftersom de nya färglagren först måste torka. Jag är inte säker på vad jag ska ta mig för under tiden.

Ta en lång, frisk höstpromenad och dessutom passa på att köpa mjölk och hyra en film på hemvägen? Ögna igenom kommentarerna till senaste novellen och överväga framtida ändringar? Faktiskt våga packa upp den nya datorn? Eller bara ligga på rygg och läsa Zadie Smiths Om skönhet hela dagen? Jag vet inte.

Kanske hittar jag svaret i en tallrik återuppvärmd dinkelrisotto. Kanske inte.

Hyperharmonisk

Så många idéer, så lite tid.

Önskar att jag fick dela mig i åtminstone tre personer och kunna göra allt på samma gång. Novellerna. Löpningen. Tre olika tavlor. Alla fina människor som man kan dricka drinkar och kvällskaffe med. En ny, skrämmande fin dator som jag inte ens har hunnit packa upp än.

Tänker på min gamla historielärare som tyckte att sömn var sådant slöseri med tid, och just nu håller jag med honom. Långt in på kvällen, när det egentligen är för sent att göra något, rusar hjärnan iväg. Så mycket att ta tag i.

Och ändå känner jag mig inte stressad. Sitter tvärt om på t-banan med ett härligt svenskt äpple i handen och känner mig som Tomas Di Leva. Full av kärlek till allt och inget. Smaken, doften. Så enkelt och vackert. Som själva livet är.

Dags att virvla vidare igen.

Pac is the Man

För mig dog hela dataspelsgrejen någon gång i samband med Commodore 64:an. Innan det hade vi haft ett ännu vackrare, mörkbrunt TV-spel med olika kassetter med pixeltennis och streckgubbsdueller. Men när min granne fick Nintendo och sedan genast började snacka om ännu nyare teknik insåg jag att jag ändå aldrig skulle kunna hänga med i svängen och erkände mig besegrad.

Nu har dock nostalgin satt klorna i mig.

Pac Man har till min blandade oro och förtjusning dykt upp som applikation i facebook och precis som jag befarade har jag svårt att slita mig. Medan jag (med tveksamt resultat) försöker utklassa min kusins pojkvän i score-tabellen, slår det mig att denna enkla förströelse spelar på nästan alla människans grundläggande instinkter på en och samma gång (alla utom möjligen sexualdriften, men den kan man kanske baka in också om man betraktar en hög poängställning som något attraktivt).

Mesta tiden är du ju ansatt av en övertalig mobb som vill dig ont. Men i nästa stund kan du plötsligt resa dig ur underläget och slå tillbaka, sätta dit de jävlarna. På en tiondels sekund förbyts flyktimpulsen i jaktinstinkt. Nu är det du som är rovdjuret och anfallarna förvandlas till kött. Samtidigt är du hela tiden en småätande samlare som plockar nötter och frukt.

Spelet bjuder till en blandning av tålamod och snabba fixar. Snabba vinster för den riskbenägne. Ta ett piller och blir gud. Men kanske var det snarare tillfredsställelsen i att städa en hel ruta helt ren och fin som gjorde Pac Man till det enda tv-spel min mamma riktigt kunde förstå tjusningen i.

Idag är emellertid måndag. Lathelgen är över. Det är dags att ta ett par rejäla krafttag där ute i den verkliga världen.

Från grislort till lemonfresh

Titeln avskräckte mig först. Berlinerpopplarna. Kom nu inte dragandes med en sådan där blommig fruntimmersbok! Då får det hellre vara. Blommiga fruntimmerstitlar gör mig lika ointresserad av en roman som när det står "gripande kvinnoöde" i baksidestexten. Varför är det relevant att ödet är just en kvinnas? Det gör mig bara irriterad.

Men expediten lät tillräckligt övertygande i sin rekommendation för att jag ändå skulle ta med den i högen. Och det ångrar jag inte. En skön liten bok, inget tal om saken. Blir säkert en skön liten film också vad det lider.

En mor ligger för döden och de tre, sinsemellan mycket olika sönerna, som under tjugo års tid inte talat med eller om varandra, möts igen omkring sjukhussängen. Mellan dem ligger nu ett helt livs outredda kontroverser, som ett fetkletigt lager av smuts och stekflott som ingen vill ta tag i och reda upp. Det är lort och sorg och självvald förnekelse.

Men Berlinerpopplarna är ändå ingen tung berättelse om familjetragedi och missär. Snarare finns där en tillgivenhet inför lorten som för tankarna till Torgny Lindgren, och trots de på gränsen till stereotypa karaktärerna är det levande och bitvis riktigt roligt. Man slukar de små eftertänksamheterna av bara farten, vänder blad utan ansträngning, och när man till slut lägger boken ifrån sig känner man sig befriande ren och storstädad inuti.

Med andra ord en perfekt bok när man som jag ligger hemma en söndag, är lite dagen efter och inte kan förmå sig att laga annan mat än rostat bröd med marmelad, men tycker livet är rätt härligt ändå.

Mix i morgonstund

Utsövd! Vilken sällsynt känsla.

De senaste veckorna har jag antingen inte somnat ordentligt förrän framåt småtimmarna, eller vaknat redan vid fyra fem utan att riktigt lyckas somna om, eller båda. För sedan jag väl är vaken lyckas jag inte stänga ögonen om alla tankar. Huvudet surrar - jagar infall, söker rätsidor. Samtidigt som grannens råttiga lilla hund tassar omkring över taket. Party på balkongerna. Öronproppar.

I natt låg jag också vaken mellan tre och fem. Men de timmar jag välsignades med däromkring har ändå lämnat hjärnan ren och kroppen mjuk. Den där omotiverade känslan av bråttom - som alltid brukar infinna sig i samband med frukosten - har för en gångs skull uteblivit. Och jag har äntligen haft ro att ägna all den tid jag tycker att jag borde åt morgontidningens kulturdel.

Boklördag.

Jag gillar det! Även om alla recensioner och boktips också är bidrar till stressen eftersom jag vill läsa allt på en gång men vet att jag inte har råd att köpa inbundet och måste vänta på pocketupplagorna.

Nu blev jag bland annat sugen på Hanne Örstaviks Kallet - romanen. Den verkar tangera mina egna funderingar kring hur stor tilltro man egentligen kan sätta till sin egen övertygelse om vad man är ämnad till. Jag vill ju tro att själva den obändiga envisheten, min ovilja att ens kalkylera med misslyckandet, ska vara en garant för att jag även kommer nå dit jag vill. Ingen slår ju världsrekord på 100 meter om den inte också helhjärtat tror att den kan spränga den magiska gränsen. Men hur många har inte den inställningen och ändå hamnat utanför pallen? Den där tanken skrämmer alltid slag på mig. Men så viftar jag bort dem, återfinner mitt tunnelartade fokus på uppgiften, vägrar acceptera möjligheten att jag bara slösar bort en massa tid.

Jag vill läsa Mari Lees romandebut också, och skulle gärna bläddra lite i Mrs Woolf and the Servants bara för att se om det går att tolka något av Virginias kroppsäckel som symptom på hennes komplicerade inställning till ätande. The Lucifer Effect skulle nog också vara intressant även om jag aldrig levt i den villfarelsen att människan skulle vara i grunden god.

Och sedan jag sent om sider bläddrat förbi boksidorna blir jag glad över att se ännu en musikalisk biokollega ta en massa plats i min morgontidning.

En skön förmiddag, med andra ord, här hemma i byrån.

Det är dessutom ovanligt välstädat och snyggt i kvarten just nu eftersom jag utlovat förfest i kväll och följaktligen blivit tvungen att göra en allvarlig insats mot allt gytter och damm. Innan gästerna kommer ska jag emellertid hinna dra runt ett tag till i mina alldeles för stora skräpkläder och färglägga en ruta eller två i pool-tavlan.

Men det är ingen brådska idag. Så först ska jag bara ligga på rygg ett tag till, med Berlinerpopplarna i knäet, och sörpla lite lojt på en extra kopp med omsorgsfullt pressopressat morgonkaffe.

Titel denna vecka: Illustratör

Min hem består av en trivsam låda om 23,5 kvadrat. Lägenheten är inte större än att det ibland känns som om jag bor inuti min egen hjärna. Inte minst när jag som nu ägnar merparten av min tid här åt att i ord och bilder konkretisera mina egna fantasier.

De senaste dagarna har mestadels gått åt till att måla. Jag målar och målar så att jag till slut får problem när jag ska se verkliga människor i ögonen och måste komma ihåg i vilken ordning man brukar droppa de vanligaste artighetsfraserna. Blir konstig i huvudet, som Rocky i den där strippen när han sitter på café efter en veckas isolering i serieverkstaden, ser sig omkring på de andra gästerna och hyser konspiratoriska misstankar om "humanoidernas" avsikter.

Tillståndet blir knappast bättre av ett luddigt litet lager av feber...

Dygnet som gått har också varit extra frenetiskt. Så sent som i onsdags kväll fick jag i uppdrag att knåpa ihop en handfull bilder som skulle illustrera en artikel om "hälsomyter" i Nacka Värmdö Posten. Allt skulle vara klart idag på förmiddagen och det blev inte mycket tid över för spektakulära experiment och andra vådligheter som kanske bara skulle sluka tid. Jag fick följa de första infallen och satsa på något så när säkra kort. Men det var roligt hur som helst och jag tror nog att det blev hyfsat.

Dessutom är det alltid lika tillfredställande att få skriva fakturor. När nu mitt företag ändå ligger i vägen för alla utsikter att lyfta a-kassa, mest bara bidrar till en massa onödig blankettångest och årligen leder till flera månaders fördröjning med skatteåterbäringen, skulle det ju vara surt om den inte också genererade lite pengar.

Den lilla "Ord- & Bildbyrån".

Ska man ha en firma ska det vara en byrå! Det tänkte jag tidigt. Och med tanke på hur liten plats min verksamhet faktiskt upptar rent fysiskt, är det också ett mycket passande namn.

***

Så här blev uppslaget (se sida 36-37).

Pausfågel (15) - Mystiken tätnar

Hergé

Arn?

Det här är tyvärr alltför roligt för att inte dela med sig av.

Hur tänkte de?

Är avsikten på allvar att med hjälp av lite passande musik få den regniga amatörtävlingen att framstå som ett medeltida fältslag? Eller är det Tempelriddaren-projektet som så här i slutfasen fått några ljudspår över och slumpat bort dem till Bellmanstafetten och Racetimer? Eller är det helt enkelt ett skämt?

Jag är inte säker på att jag ens vill inte veta.

Vemodets slagkraft

Öppnar morgontidingen och blir glad över att se ett välbekant ansikte bland kultursidorna. Närmare bestämt Jonna Lee, som fortsätter sin blygsamma erövring av Sveriges luftrum. Snart i var mans öra. Heja Jonna!

Tänker sedan vidare på det där med vemod. Det är egentligen är en sådan mjuk och böjlig känsla. Ändå vet jag få saker som kan ha sådan kraft.

På sitt sätt är väl vemodet ett tecken på romantisk inlevelse. Det förutan skulle många (för att inte säga de flesta) filmer, böcker och låtar bara bli platta och tråkiga - bara läten och bildserier utan djupare mening. Vemodet är en av de platser i människan där konsten kan ta skruv.

Det har sina dyningar. Sorgsna och sköna. Som vattnet i en våg. Och vattnet i sig går ju också lätt att bemästra. Det formar sig efter förutsättningarna. Man kan vada igenom det, fånga det i flaskor, skölja ansiktet i det. Lite regn har heller aldrig skadat.

Men i större mängd har det samtidigt makten att slå andan ur en. Det kan torna upp sig helt plötsligt och dundra rakt ner över en. Pressa ens kropp mot botten och suga musten ur en tills det börjar flimra för ögonen och man tror att man inte kommer klara mer.

Och det är väl där kreativiteten kommer in. Förmågan att istället för att helt enkelt låta sig gå under, vinna kraft ur vågen och rikta den framåt. Att längst nere i bottengeggan plötsligt höra ett par klara toner och bli så fängslad av dem att man måste resa sig på nytt och följa dem uppåt.

En tanke bland alla andra.

Nu ska jag äta lunch!

En ny godispåse

För att få fart på mig själv och skingra det lätta feberdis som lagt sig över pannan på mig sedan stafetten, for jag i förmiddags in till stan för att skämma bort mig med tre nya pocketar:

Zadie Smith, Om skönhet
Anne B. Ragde, Berlinerpopplarna
Elsa Morante, Historien

Utflykten fick avsedd verkan och hela eftermiddagen har jag nu stått och kladdat vid staffliet. Jag har fällt några palmer, lagt en skugga i vinkel och dränkt ytterligare ett par grodor. Kanske ska det kunna bli något av den här målningen också.

Måndag likförbenat

När man inte har ett jobb att gå till borde ju alla dagar kännas likadana. Man gör det man gör när man gör det. Det spelar ingen roll vad dagen kallas. Så att söndagen förlupit och det är måndag igen, borde alls inte göra någon skillnad.

Ändå kan jag inte skaka av mig måndagspressen. Jag vet att när jag läst klart tidningen och stökat undan frukosten så ligger en helt ny och outnyttjad vecka full av möjligheter framför mig och den får jag inte slösa bort en minut av.

Det känns som att se ut över ett fält täckt av lårdjup snö och veta att man inte kommer undan. Hur länge man än drar ut på det måste man förr eller senare börja skotta sig en väg igenom det.

Minnet av saker som jag aldrig sett

Grunden till målningen är klar. Det vill säga, formerna är uppskissade, linjerna dragna och ett första lager av färg slarvigt påstruket. Nu går jag i cirklar runt staffliet och försöker förstå vad det är jag vill säga.

Hela bilden är egentligen baserad på ett fotografi jag själv aldrig har sett. Det togs i Cannes för ungefär fem år sedan, när några bekanta var där på semester. Där fanns en pool, så klart. Och vid något tillfälle lyckades en av besökarna knäppa en bild av de andra som senare har beskrivits för mig:

I förgrunden har vi en brunbränd yngling, välproportionerad och med colgate-leende, flytande i poolen på en badmadrass. Han håller en drink i handen, lyft som till skål med fotografen. Solen strålar och runt hans hals (eller handled?) glittrar en kedja av bling.

I bakgrunden, stående på poolkanten, syns vidare två högklackade kvinnor i (vit) bikini. Av en slump (?) har fotografen råkat kapa av dem vid halsen så att de på ett humoristiskt vis förvandlas från mänskliga individer till identitetslösa kroppar, närvarande och tillgängliga endast för den leende mannens höga nöjes skull.

Eller, den där sista tolkningen är inte min. När jag själv frammanar minnet av det här fotografiet (som jag aldrig sett), får jag tvärt om en känsla av något otillgängligt. Den leende mannen med drinken tror att han har allt han kan önska sig. Sol, sprit och lättklädda kvinnor. Han tror att det är han som spelar huvudrollen här.

I min bild är det emellertid kvinnan i bakgrunden som är nyckeln till hela scenen. Det är hennes perspektiv som är det intressanta. Men vad hon tänker vet varken vi eller mannen i poolen, eftersom hennes huvud, och därmed hennes medvetande, så slarvigt har förpassats till en punkt utanför själva bildens ramar.

I min målning är också den leende mannen försvunnen. Det är bara den huvudlösa kvinnan kvar och poolen. Badmadrassen är förvandlad till en boll och alla baslinjer är till följd av en nyck anpassade efter det gyllene snittet. Men utifrån detta hoppas jag ändå - trots att den avklädda kroppen sänder så tydliga signaler om motsatsen - kunna förmedla en känsla av något oåtkomligt.

Om jag lyckas?

Det har jag däremot ingen aning om.

Tronds torpeder

Regn och lera. Trängsel och väta. En droppande svampskog av paraplyer. Bellmanstafetten blev en blöt affär. Men de tappra fem lät sig inte nedslås. Leende tog de sig an dagens prövning och hade till och med mod till övers för att skämta om sin situation mellan växlingarna.

-Vi borde ha döpt vårt lag till Tronds torpeder! sa tredjesträckan innan han själv älgade iväg genom lervällningen och kom tillbaka, med svetten bokstavligen ångande om skuldrorna som dimman i Sleepy Hollow.

Blotta humorn hade eventuellt kunnat slipa ytterligare någon minut från JMK-lagets resultat. Men vi har all anledning att vara stolta ändå. Regnet gjorde kläderna tunga, banan slipprig och stafettpinnen hal. Ändå kom vi i mål på 1 timme och dryga 52 minuter och landade således som 97:de lag (av 966) i mixedklassen. Frusna men nöjda.

Det var egentligen bara synd att vädret satte stopp för picknicken. Nu delade vi helt enkelt upp maten mellan oss och skingrades igen åt var sitt håll, längs grusgångarna i Stora Skuggan. Jag hoppas emellertid att detta inte var sista gången vi stred tillsammans. Kanske sammanstrålar vi på nytt igen om ett år.

Likt en fleruddig kaststjärna, bestående av fem fristående delar, som för en enda flyktig höstdag årligen monteras samman, och skär ett vinande snitt genom historien.

Löpning är också poesi! Ja jäklar.

Mord i sinnet

Vissa personer är onödiga. Allt de gör är att stjäla uppmärksamhet från mer väsentliga ting. Dem gör man då bäst i att helt enkelt eliminera. Ingen blödighet får i så fall komma mellan. Ska man eliminera någon så ska man göra det ordentligt. Inget blir bättre av att man darrar på handen. När man är klar ska det vara som om den onödiga personen över huvud taget aldrig hade funnits.

Andra människor är också till större nytta döda. Och i deras fall är det döden i sig man i bästa fall kan dra nytta av. Läppstiftsröda blodfläckar och kiselvita benpipor. Döden gör allting tydligt. Där tillvaron upphör går en bläcksvart gräns som också gör livet mer levande.

I trädgårdsboden hänger det ju redan så många lämpliga redskap till hands. Det skadar inte heller om det valda verktyget är en smula udda, om det som används är sekatören snarare än flåhackan, sågen snarare än vedyxan. Å andra sidan bor det en enkel skönhet hos ett för ändamålet redan från början avsett vapen, som exempelvis ett dubbelpipigt jaktgevär. Vad man än väljer måste man hur som helst vara noga med de signaler man sänder ut.

Novellen kom tillbaka från första remissinstans igår och efter att ha tagit del av de medföljande kommentarerna har jag nu huvudet fullt av ond bråd död. Jag måste strama upp det hela och samtidigt skruva berättelsen ytterligare ett varv utan att för den skull våldföra mig på trovärdigheten. Det kan bli knivigt men jag tror att jag vet hur jag ska göra. Jag måste döda en darling, och mörda en annan. Allt jag behöver bli klar över nu är detaljerna.

Ser ni mig på t-banan med något frånvarande och samtidigt strängt koncentrerat i blicken, vet ni alltså vad jag tänker på.

Trond i katedern

Det är en konst att inför en klass till hälften bestående av elever som egentligen vill göra något annat än det de just håller på att utbildas till, kunna få ett så dammigt ämne som offentlighetsprincipens lagparagrafer att låta inspirerande. Trond Sefastsson hade den förmågan. Han var lärare på JMK när jag studerade där och jag har lagt hans föreläsningar på minnet tillsammans med ett litet leende.

Sefastsson tog sig an juridiken med en sådan förförande blandning av granitgrå korrekthet och burdus humor att lektionerna närmast måste beskrivas som infotainment. I långa stunder stod han bara med händerna i fickorna och rabblade citat innantill ur diverse lagtexter som på olika sätt kunde vara relevanta för det resonemang som fördes. Ändå satt man hela tiden på helspänn.

För när man minst anade det gnistrade det till en liten jävel i blicken hos det där slätgrå stenansiktet och då kunde vad som helst komma. Mustiga skämt eller torrhumoristiska one liners som förvandlade de trista föreläsningarna till efterlängtade och russinspäckade kakor.

Apropå den just nu växande skandalen...

Jag hade mycket hellre fått fortsätta att minnas honom så.

1:1,61803...

Åtminstone en gång under sin konstnärskarriär måste man baske mig - om så bara för att dela ett intern blinkning med hela den klassiska traditionen - göra allvar av sin gärning och tillämpa det gyllene snittet!

Motivet för nästa målning är uppbyggt inom ramen för ett antal tänkta rektanglar, och det slog mig när jag arbetade med skissen igår, att proportionerna redan låg så nära de förment perfekta 1:1,618 att jag lika gärna kunde löpa linan ut.

Så idag får jag ta fram miniräknaren och ställa upp lite ekvationer för att ta reda på vad det gyllene snittet verkligen kan tänkas innebära för en ruta på 80x80 cm.

Och när jag med hjälp av linjalen sedan överför de rätta linjerna till pappret förväntar jag mig att ett strålande ljus ska genomströmma rummet, och att jag inifrån detta ska få höra änglarna sjunga.

Skruppler?

Hur publik får dissektionen vara?

Funderingen infinner sig i samband med Maja Lundgren-karusellen. Jag har själv inte läst hennes senaste bok, och jag är heller inte i position att avgöra vad som är sanning i den, vad som är en möjligen paranoid människas vanföreställningar och vad som är rena påhitt. Kanske stämmer det emellertid att boken inte borde ha getts ut eftersom författarinnan är psykiskt labil. (I Pompeji var jag i alla fall mycket förtjust i tigern och vulkanen men störde mig på hennes ideliga fixering vid latinska könsord och cunnilungus.)

Dan Josefsson är däremot inte sjuk. Det vet jag i och för sig inte heller något om, men det är ju ändå vad man får anta innan någon kunnat förelägga bevis för motsatsen. Dan Josefsson torde alltså vara helt i besittning av sans och vett, och det är i besittning av sans och vett som han nu i sin tur lämnar ut beklämmande detaljer om sin relation till Maja Lundgren. Han kan försvara det ur två vinklar. För det första ger hans avslöjande väsentliga insikter om det mentala tillstånd i vilket Maja Lundgrens bok kommit till, och hur den därför måste läsas. För det andra kan han alltid (som ett barn i sandlådan) hävda att Maja Lundgren var den som klöste först.

Ändå undrar jag. Är det ok? Om det är sant att Maja Lundgren faktiskt är sjuk, är det i så fall moraliskt försvarbart att vända ut och in på hennes redan trassliga själ i en av landets största morgontidningar? Hade inte Dan Josefsson, vid sina sinnens fulla bruk, kunnat hitta en mer medmänsklig metod för att uppnå sina syften - det vill säga att, med all rätt, försvara sin heder och samtidigt ifrågasätta den aktuella utgivningen? Det är en fråga som kanske också borde ha föresvävat Dagens Nyheter.

***

Jag var på gratistrams igår. Mer exakt: jag och min kusin kraschade releasefesten för den bubbelgumsfärgade skandalboken Desperate Houseman. Den vän som egentligen bjudit med mig hade vaknat med halva ansiktet rött och ömmande till följd av en läskig ögoninfektion och måste tyvärr hålla sig hemma. Eftersom jag redan gjort mig besväret att tvätta håret och borstat tänderna ville jag ändå gå dit och titta. Festen visade sig vara ungefär lika upphetsande som en illröd och ömmande ögoninfektion, men författarens aningslösa inställning till sitt eget kränkande tilltag, väckte ändå en hel del tankar.

Hur mycket får man skriva?

Jag tänker på saker som jag själv plitar ner. Jag är inte rädd för att blotta mina svagheter så länge jag tror att de kan tillföra texten något väsentligt. Men när jag blottar mig själv är det stundtals ofrånkomligt att inte samtidigt blottlägga någon annan. Vem har egentligen gett mig mandat för det? Räcker det verkligen att jag kallar det för konst? Räcker det att jag kallar min text för en fiktiv version, en dramatiserad omarbetning, en förvrängd och subjektiv tolkning av något som i någon mån har rötter i verkligheten, att jag deklamerar det skönlitteratur? Har jag sonat mitt brott genom att utmåla mig själv (mitt fiktiva jag) i lika tvivelaktig dager som den andre?

Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag aldrig någonsin får glömma bort att ställa de här frågorna till mig själv.

En syn på saken (dat. 2004)

Äggmaskin

Lyckligt uppslukad av det svarta hålet

För en vecka sedan stod jag fortfarande på utsidan. Avvaktande. Skeptisk. Allmänt tveksam till hela hysterin. På morgonradion pratade de inte om annat. Några var redan inne. Andra stod fortfarande emot. De som var inne menade att de som stod ute kunde streta motvals hur mycket de ville men förr eller senare skulle de ändå trilla i. De kom helt enkelt inte undan. Jag fnös.

Så började mina vänner prata om hur det var där inne. Vänner jag respekterat för deras sansade förhållningssätt till hypar och moderniteter. De som annars inte lät sig ryckas med av ytliga trender. De hade nu som ett förklarat ljus över pannan. De beskrev sina upplevelser. De försökte värva mig också. De lockade och pockade.

Jag tog ett litet steg närmre hålets ytterkant och kände suget öka. Jag försökte kika in utifrån, men det gick inte. För att få reda på hur det såg ut där inne måste jag själv hoppa ned i hålet. Men jag visste att det som en gång sugits upp av det aldrig skulle kunna lämna det igen. Inte ens ljuset kan undslippa ett svart hål. Inte ens om det skulle vilja.

Jag hade en känsla av att om man väl glidit in i det så skulle man inte heller vilja lämna det igen. Jag såg insidan för mig som en främmande dimension designad av jävlar. Ett virtuellt paradis med förmågan att tala direkt till människornas svaghet. En sekt. En icke-kemisk drog. En global epidemi av fjättrade hjärnor. Ett matrix.

Jag kände mig lite rädd.

För var ny person som föll ner i det ökade också hålets gravitation. På radion sa de att bland amerikanska studenter, som fått svara på frågan om vad som var "the it-thing" just nu, låg det svarta hålet på delad andraplats tillsammans med sex och öl (iPod låg etta).

Jag tog ännu ett steg närmare och verkligheten under mina fötter började knappt märkbart att glida, som en bordsduk, in mot mörkrets mitt. Jag ville rygga undan, men ju tyngre hålet blev, ju närmre jag kom, dess snabbare sögs jag emot det. Så, för en vecka sedan, fick det slutligen makt över också min vilja. Jag slutade kämpa emot och lät mig, om än skeptiskt, dras med. Jag försökte intala mig själv att jag skulle kunna vara den första som sögs upp av hålet, men som också skulle ha styrkan att lämna det igen. Om jag ville.

Första intrycket: besvikelse. Var det här allt? En massa platta rutor. Rätt tråkigt faktiskt. Ljusblått också. Var det det bästa de kunde komma på? Det jag inte visste var att även denna besvikelse var ett sataniskt trick från hålets sida. För nu sänkte jag garden. Det här var ju inget märkvärdigt alls. Inget som krävde uppbådande av största mentala styrka för att stå emot.

Så plötsligt hände något. Den ljusblå asfalten slog ut i blom! Fascinerad satt jag snart som klistrad framför dataskärmen i väntan på nästa färgglada knopp. Alla ansikten! Folk jag inte trodde att jag skulle få se igen, utom möjligen i livet efter detta, stod nu med ens framför mig livs levande och log. Till och med de där människorna från Kapstaden - de som levt livet i snabbfilen och som rimligen borde nått vägs ände för länge sedan - uppenbarligen stod de också på två ben fortfarande. Som genom ett mirakel.

Vart nytt ansikte - en väg till tjugo nya. Jag vet inte vart den här veckan tagit vägen. I det svarta hålet upphävs den klassiska fysikens lagar och kvantmekaniken tar över. Tidslinjer och avstånd är inte längre absoluta. Allting strasslas samman till ett nystan av maskhål och allt som en gång varit kan lika gärna existera i nuet. Inte ens en enstörig konstnär som fördriver dagarna med skriveri och måleri i sitt råtthål till hem behöver någonsin känna sig ensam (vilket emellertid inte hindrar att hon tänker klä sig i festblåsa och gå på releasefest ikväll).

Det röda pillret eller det blå? Vilken idiotisk fråga.