Pratbubblor. Bloggar, krönikor, kommentarer. Fyller luften som ballonger. Blir du aldrig trött på dina egna ord? Jo.
Femtonåriga tjejer går på fest i underkläderna i hopp om att få finnas till. På min nollningen klädde de av sig i trosorna på Drottninggatan och tiggde kroppsautografer av främlingar för att få poäng.
Jag drog åt skärpet ett extra hål och var tyst resten av dagen. Anlade den där sammanbitna minen som fått fröknarna i grundskolan att ta mig åt sidan efter lektionen och konfrontera mig om min attityd. För att jag inte ständigt log, som normala flickor förväntas göra. Medan killarna rumsterade ostört, tafsade och slogs.
Ska jag le mot dig kärring så du slipper bli nervös? Ska jag klä av mig naken på gatan för att inte ställa till problem?
Letar i blickarna hos August-kandidaterna efter något slags gemensam nämnare. Letar efter motsatsen till Se mig. Letar efter Jag ser. Finns den där? Är det inbillning?
Blir jag aldrig trött på mitt eget babbel? Jo.
Kanske borde jag också hålla mina tankar för mig själv?
tisdag 23 oktober 2007
torsdag 18 oktober 2007
Ouzo - ogrumlad och varför då?
En skrivarverkstad, sent en oktoberkväll.
Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.
Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.
Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.
Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?
Eller?
Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.
Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.
Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.
Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.
Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?
Eller?
Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.
måndag 15 oktober 2007
Valhänt och disträ
Tre kvällar i biobranchen, en drinkkväll och ett Hässelbylopp senare. Hjärnan i spinn, kroppen öm och händerna vill göra tre saker samtidigt med resultatet att jag spiller kaffe på golvet och snarare stökar ner när jag försöker städa.
Skrivar-fokuset från förra veckan är med andra ord skingrat för vinden. Jag får ägna de närmsta timmarna, kanske hela dagen, åt att bara försöka samla mig igen. Önskar jag hade en inarbetad metod att ta till för just detta, något som funkade lika bra varje gång och som besparade mig en massa värdefull tid.
Djupandning och kamomillte?
Kan åt minstone vara värt ett försök.
Skrivar-fokuset från förra veckan är med andra ord skingrat för vinden. Jag får ägna de närmsta timmarna, kanske hela dagen, åt att bara försöka samla mig igen. Önskar jag hade en inarbetad metod att ta till för just detta, något som funkade lika bra varje gång och som besparade mig en massa värdefull tid.
Djupandning och kamomillte?
Kan åt minstone vara värt ett försök.
lördag 13 oktober 2007
Biografi (15) - Åter ombord
Biografen Grand, nu under Svenska Bios flagg, påminner mig fortfarande, precis som på Astoria Cinemas tid, om en lustjacht. Men inte längre om en renslipad och minimalistisk sådan - där den sterilt vita kassadisken stundtals förde tankarna till receptionen vid någon exklusiv klinik för plastikkirurgi - utan om en i grunden kvalitativ nöjesbåt, som efter en räcka invecklade turer på secondhandmarknaden överraskande hamnat i händerna på orkidé-jägaren från filmen Adaptation.
Nu är här blommor, choklad och levande ljus. Ugglor, musik och cappucino. Det är ombonat på gränsen till överbelamring, som en mammas hus inför julen. Gyllene, varmt och välkomnande. Och jag gillar det!
Nu är här blommor, choklad och levande ljus. Ugglor, musik och cappucino. Det är ombonat på gränsen till överbelamring, som en mammas hus inför julen. Gyllene, varmt och välkomnande. Och jag gillar det!
fredag 12 oktober 2007
Morgonhumör
Émile Zola beskrev litteraturen som "ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament".
En tålmodig läsare av denna blogg vet att jag har mina humör.
Kan jag mellan skurarna trösta mig med tanken att Zola hade rätt - och samtidigt vidga antagandet till att ju fler temperament en människa har, desto större blir hennes förståelse för verkligheten?
Kanske.
Kanske inte.
En tålmodig läsare av denna blogg vet att jag har mina humör.
Kan jag mellan skurarna trösta mig med tanken att Zola hade rätt - och samtidigt vidga antagandet till att ju fler temperament en människa har, desto större blir hennes förståelse för verkligheten?
Kanske.
Kanske inte.
torsdag 11 oktober 2007
Schack - en divanstudie
Sällskapsspel som psykoanalys.
Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).
Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?
Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.
(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)
Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.
Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.
Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.
Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.
Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.
Det var det.
Nästa gång: Krocket!
Nej, förmodligen inte.
Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).
Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?
Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.
(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)
Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.
Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.
Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.
Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.
Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.
Det var det.
Nästa gång: Krocket!
Nej, förmodligen inte.
onsdag 10 oktober 2007
Fråga till självet
Jag inser ju att det enda som rimligen skulle kunna rättfärdiga min nuvarande drönartillvaro är att det jag skriver blir bra.
Blir det det?
Jag vänder ryggen åt Jante, om så bara för en stund, och svarar med ett självbelåtet flin:
Ja det blir det.
Blir det det?
Jag vänder ryggen åt Jante, om så bara för en stund, och svarar med ett självbelåtet flin:
Ja det blir det.
måndag 8 oktober 2007
Måndag hela veckan
Man vaknar.
Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.
Man vaknar.
Det är måndag.
Igen.
Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.
Man vaknar.
Det är måndag.
Igen.
lördag 6 oktober 2007
Jag mötte Lassie
I Dalarna är alla släkt med alla.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
fredag 5 oktober 2007
Lägesrappport (2)
Läser: Historien av Elsa Morante (som Liza Marklund lär anse vara världens bästa bok - ett marknadsföringsargument som nästan fick mig att ställa tillbaka den på hyllan...)
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
torsdag 4 oktober 2007
Illustra dagar
Födelsedagskalas mitt i veckan och idag somnar jag på bussar. Tröttheten beror nog emellertid mindre på de goda, röda drinkarna, än på att hjärnan det senaste dygnet åter gått på högvarv - denna gång till följd av ett nytt illustrationsuppdrag från Nacka Värmdö Posten.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
onsdag 3 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
Linjäritetens förbannelse
Målningar är tacksamma. För de syns.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
måndag 1 oktober 2007
Rödhaken med luvan
Eller idealen kontra kapitalet.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
