Vart 16:de år eller så

Kanske i någon mån sporrad av Sult (huvudpersonen som går och driver dagarna i ända, i fruktlös väntan på rätt øyeblikk), men mest för att mina maskinistmånader plötsligt är över.

Och det finns tid igen.

För vart längre avbrott brukar målandet ta något av en ny riktning. Så föll det mig också in i går, när jag lade de första grundfärgerna i min pågående kvadratmeter, att jag nog inte har målat landskap på något slags allvar sedan första året på gymnasiet, då jag, som en inlämningsuppgift till skolans bildlektion, gjorde en vinterutsikt från familjens dåvarande vardagsrumsfönster på Ingarö.

Det är nu ett halvt liv sedan.

Vyer är alltså, om inte obruten, så i alla fall totalt igenvuxen mark. Så mycket mer spännande då.

Jag väger penseln i handen, som något slags machete. Går försiktigt fram.

Eufori

För några timmar sammanstrålar kemikalierna i hjärnan till det mest perfekta knark.

En alls inte härledbar känsla. För ett ögonblick ändå fullkomligt verklig. Jag vill sluka hela världen som en stor, söt pralin.

Det finns inga gränser.

Om en vecka ska jag snorkla bland bläckfiskar.

Dagens rätt

Erik Enockssons och Jesper Ganslandts fina musikfilm Skinnskatteberg visas just nu i televisionen.

Hinner du inte se den fasta reprisen kvart över elva, i dag söndag, så ligger konserten också kvar på SVT Play till och med 27 september.

Väl värt ett par av dina sinnen.

Sista minuten

Nu är det bestämt!

Jag, sambon och en annan medresenär drar till Skiathos i september och leker med medelhavsklichén i åtta dagar - äter ost, klappar getter, dyker från klippor, dansar i sidled, sjunger Abba-låtar.

Jag har redan börjat googla böcker av öns mest berömda författare Alexandros Papadiamantis. Tänker att jag åtminstone måste läsa hans Tales from a Greek Island, en samling noveller om resmålet och som dessutom ska vara bland hans bästa arbeten. Är nära att trycka på någon av beställ-knapparna av bara farten, nu när jag för ett ögonblick fått de större spenderbyxorna på.

-Den är säkert billigare på plats, hinner dock sambon flika in.

Och det har han ju säkert alldeles rätt i.

Mammas sylt och Hamsuns Sult

Under trippen till Dalarna, medan jag kokade kilovis med sylter, kompotter och marmelader från mammas fruktfontän till trädgård, och åt mig mätt som en plätt på hennes krispiga primörer, läste jag Knut Hamsuns genombrott Sult (1890), till något slags slumpmässig kontrast.

Berättelsen om den svältande skribentens vedermödor lämnar läsaren, förutom med mycket god aptit, med en känsla av stor frustration. Tankarna går till Kafkas romanfigurer, som på ett liknande vis ständigt snärjer in sig i förhinder, och aldrig når fram, aldrig lyckas tränga sig igenom.

Man vill fatta den utmärglade skalden i skuldrorna och skaka honom, skrika åt honom att för guds skull ta sig samman, lägga lite av sin idiotiska stolthet åt sidan och se till att först och främst ha mat för dagen, sen någonstans att bo, sedan arbetsro. Men de pengar som på lyckliga vägar hamnar i hans fickor försvinner lika snabbt igen i anfall av oöverlagt ädelmod, gester av generositet som inte handlar så mycket om medkänsla som om ett behov av att blåsa upp det egna egot. Som om vår sjuklige hjälte, trots att han jagar runt i Kristiania dag och natt på jakt efter några fattiga femöringar att köpa bröd för, inte kan relatera en tiokronorssedel till långsiktig försörjning.

Det är en irriterande och fantastisk liten bok (härlig att läsa på originalets vackra norska).

Inte minst när man själv är en fattig och tämligen frustrerad konstnär, men samtidigt någorlunda behäfta med välfungerande självbevarelseinstinkter, trygg och varm medan regnet faller, och med kylen bågnande av insyltade röda krusbär.

Det finns grader i helvetet ändå.

I fäders skor

Jag fick för mig att jag ville köpa ett par träskor, att det likasom var dags, och att om jag nu skulle fick de gärna vara målade också. Så vi for genom samhället bort till Gudmunds lilla slöjdstuga i Sjurberg.

John Gudmunds startade sitt dalamåleri redan på 40-talet, ursprungligen i min mammas hemby Born. När hon och hennes syskon var barn hjälpte de till där lite då och då, och hon målade själv hästar ett tag som tonåring när firman flyttat till sin nuvarande plats invid Siljan.

Där drivs den nu vidare av sönerna, Lars och Johnny.

Johnny förhör mamma om släktskapen medan jag klampar runt i de skor jag fått mig tilldelade - ett par röda, av det bättre fabrikatet, det av ale-trä från Falkenberg, och med Gudmunds kurbitskrus på ovanlädret. När Johnny får höra att jag målar tavlor tycker han att jag ska föra familjearvet vidare och börja måla hästar också. De behöver någon extra som kan.

-Det är en väldig massa målande, säger han och tar sig åt pannan, smått förtvivlat.

Och jag säger utan lur att om det någon gång blir tillfälle så.

För trots att det troligtvis aldrig kommer ske, känns alltid fint att ha ett par dörrar på glänt. Inte minst de gamla knirkande, exotiska, rustika, de som vetter tillbaka in i traditionen.

***

Den som till äventyrs vill veta mer om Gudmunds kan med fördel klicka på bilden av den urklippta artikeln och, kisande kanske, utläsa det mesta av den. Där kan man också se de båda bröderna. Men fadern John får förbli ett mysterium, halvt dold där bakom kökspappershållaren med rättvikshästen på.

På jakt efter de svar som flyr

-Jag har oavbrutet misslyckats med den här historien, sa Per Olof Enquist till Aftonbladet 2004.

När han tillslut var klar med Boken om Blanche och Marie var den heller inget mästerverk, i alla fall inte med Enquistska mått mätt (för de måtten är synnerligen stora). Men för den som är intresserad är den ändå en spännande anhalt i hans författarskap.

Det är en bok, på sätt och vis, om sin egen tillblivelse, och skriven under allvarligt motstånd.

Det är exempelvis intressant hur tvekande och ambivalent författaren är inför sin egen, gäckande huvudperson - den (kan man väl nästan kalla det) professionella mentalhuspatienten, senare röntgenassistenten, Blanche Wittman.

Väninnan Marie Curie var banbrytande forskare, dubbel nobelpristagare, ett tveklöst geni. Wittman gjorde sig i stället känd för att vara så lätt att försätta i trans av de experimentglada och sexualfixerade hysteriforskarna på sjukhuset La Salpêtrière. En slags rampljuslockelse föreställer jag mig. Och jag anar att Enquist tänkt det samma när han läst Wittmans dagböcker, anteckningarna som - trots att radiumstrålningen tvingade henne till sådana omfattande amputationer att hon slutade som en enarmad "torso" i en liten rullande träkärra - inte sällan är förnumstiga och självgoda. Ett provocerat och förvirrat "Vem fan tror hon att hon är?".

Ja, vem fan tror hon att hon är när hon, i poetiskt ganska krystade ordalag, försöker svara på frågan om vad kärlek är? Just det som Enquist själv så enträget försöker göra!

Ligger där faktiskt som en surrande självanklagelse över hela det grandiosa projektet?

Alla frågor som söker svar.

Det är kanske heller ingen slump att Enquist snöat in sig i Blanche Wittmans anteckningar. Hennes dagböcker som har formen just av "frågeböcker", där vart nytt stycke inleds med en fråga som ska besvaras. Alltifrån det synbarligen enkla, som "Vilket var ditt första telefonnummer?" till "Vad är då konst i vår moderna tid?" eller något ännu mer abstrakt och svårfångat. Intressant, för är det inte på det viset Enquist själv också arbetar?

Hur ofta är det inte som att han tar en företeelse, ett skede av något slag, håller upp det och så liksom naglar fast det med en fråga? En fråga vars svar måste borra sig ända ner till kärnan av det som ska förklaras. Och för vart möjligt svar tio nya frågor med ändlöst fler möjliga svar. Ett koncentrationskrävande, nästan förtärande arbete. Men någon stans under jakten på det slutgiltiga, det innersta av alla dessa inåt cirklande svar, kan världen kanske, men bara kanske, benas ut och beskrivas. Och därför är det värt det.

Hade jag Enquist här skulle jag frågat honom personligen.

-Är jag något på spåren eller ute och cyklar igen? Vem fan tror jag liksom att jag är?

Nu får jag nöja mig med att sitta hemma och spekulera. Men det är ju heller inget nöje att helt och hållet förakta.

***

I Läkartidningen finns förresten en spännande artikel om målningen Une leçon clinique, varifrån omslagsbilden till Enquists bok är tagen. Den ger en fin bakgrund till sjukhuset La Salpêtrière, läkarna där och patienten Blanche Wittman. Rekommenderas alla som vill ha lite mera kött på benen.

God nyhet till morgonkaffet

Illustratören Jesper Waldersten har startat en bilderblogg.

Där ska han lägga ut en ny illustration varje dag under ett år. (Innan allt blir en bok, säger DN.)

Bara att tacka och ta emot!

Lägesrapport (30)

Läser: Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist,

och menar: att efter alla böcker med vetenskaplig anknytning borde jag snart veta allt som behövs vetas om exempelvis radioaktiviteter,

men tror samtidigt: inte det.

Ser snarare: otåligt fram emot La danse (i morgon!)

Förväntar mig: att, två timmar och fyrtio minuter senare, kunna lämna salongen med mycket lång hals, mycket starka vrister och hela bröstkorgen full av helium.

Önskar: att de besökare hade rätt, som sedan de själva sett filmen menar att för min del är det ju ännu inte för sent, "Du är ju ung",

men vet mycket väl: att de är galna.

Ser: (såsom maskinist under en ljudupptagning för framtida textning) Milla Jovovich göra volter i slow motion i Resident Evil IV,

drar: snett på munnen åt spektaklet i stort,

men tänker: att det, på liknande vis som med dans, ändå är något visst med catsuit-action.

Föreställer mig: hur det vore att svinga sig i linor över bråda djup, brottas med medicinskt modifierade monstervarelser och skjuta skarpt på saker som inte har känslor, helt oberörd, mycket träffsäkert, mycket välsminkad.

Önskar: med andra ord, att det var huvudet, inte kroppen, som satte gränsen för det möjliga.

Vaknar: exempelvis varje morgon lycklig i tron att ikväll är jag ledig, vilket undantagslöst visar sig vara fel.

Springer: tvärt om upp och ner för trapporna i min (i jämförelse med Milla Jovovichs) betydligt mindre sexiga tevespelstillvaro,

bär: medan klockorna tickar, hundratals kilon fram och tillbaka mellan våningarna, i omgångar och beroende på rådande nödläge - ventilationsdunkar, läskbackar, spolbord, likriktare, skyddsmasker, filmlådor, mig själv.

Äter: allt jag rimligen kan få i mig.

Blir ändå bara: smalare och smalare.

Tackar: cykeln för att kroppen inte samtidigt blir svagare och svagare.

Men skulle: nog ändå, behöva vila lite snart.

Saknar: svt:s nätrepriser av dramaserien In Treatment, som varit mitt psykodynamiska katharsis, min dagliga ritual, min mentala tvagning, mitt nedåttjack varje natt efter cykelturen hem - vad ska jag nu ha att gråta åt?

Skissar: när tiden tillåter, på min nya kvadratmeter, som faktiskt ännu inte slutit sig mot de bakom surrande mästerverken.

Klipper: klorna av mig

och stämmer: gitarren.

Märker: att den i luftfuktigheten svällt under strängarna och kanske skorrar en aning, men i gengäld börjat ge i från sig nya dofter, som tobaksrök, alkohol, människoöde.

Andas: in,

och tycker: att det luktar som hemma.

Hjortronen

En bit in i Björnen sms:ar jag mamma:

"Kanske kommer upp vecka 34. Om jag får. Finns hjortron i augusti?"

Vissa bärplockardagar har i efterhand fått en nästan mytisk aura. De bästa smultronåren då hinkarna fylldes som av sig själva och jag, kanske fortfarande bara tio år, sjönk ner på en sten eller stubbe för att vila benen och ändå kunde fortsätta plocka och plocka eftersom de klarröda bären aldrig tycktes kunna ta slut, ens inom en armlängds radie.

Och lingonen som man kan rafsa upp ur riset med en tandad skopa. Och blåbären som gör hela händerna lila. Men mest av allt hjortronen.

Utrustade i lånade stövlar och (i fall man kom ihåg) myggstift far man med bilen längs grusvägarna in i skogen, parkerar halvvägs ute i gräset och lämnar dörrarna öppna för hastig reträtt. Sen stiger man ut mellan tallarna, sprider sig åt olika håll över den allt sankare och allt ljusare myrmarken, där hjortronen, om man har tur, lyser på tuvorna som små klimpar av guld, liksom tronande ett och ett i en koncentrerad stråle av ljus (ja så ser det ut i mitt minne). Så att man får balansera mellan pölarna för att nå dem. Hoppa mellan gräsruggarna, över vattenhålen där himlen speglar sig och där man kan fastna och sugas ner och försvinna, som om det faktiskt var himlen som fortsatte nedåt också och som om man det man hoppar omkring på var gröngula och trassliga moln, högt över marken.

Och finns det faktiskt tillräckligt täcks hinkbotten långsamt av smältande bär. Man ser inte längre varandra, ropar bara då och då den andres namn för att inte förlora sig, eller sjunger kanske något, oviktigt vad, men lugnt och ihållande, för att låta björnarna veta var man är, för att visa att man inte är där för att göra någon illa (och inte på rovdjurvis gå tigande och smyga). För att ge dem en chans att dra sig undan. Så att man inte (det eviga mantrat) råkar hamna mellan honan och ungen. Och som en bön om överseende, eftersom vi, här ute, i jämförelse med dem, är döva, luktblinda och tanklösa barn och inte bör hållas till svars för våra övertramp.

-Vi såg inte dem. (En vördnadsfullt yttrad och utan några som helst bevis vedertagen sanning:) Men de såg nog oss hela tiden.

Jag har aldrig sett en björn, ingen av de cirka 500 som rör sig genom Dalarnas skogar. Bara spåren har jag sett, helt färska, inte minst tätt om knuten till mammas barndomsgård. Och lukten har jag känt, som från en upphetsad myrstack. Kanske, kanske var det jag såg i brynet av skogen på andra sidan Ljugarn skuggan av bakhasorna på en in i snåren hastigt försvinnande björn. Men det kan lika troligt vara önsketänkande.

Och jag behöver inte heller se en björn för att Björnen som fenomen, själva den faktiska närvaron av björn, ska förvandla skogarna där i Dalarna till något mer än bara träd, förvandla dem till en levande och tänkande varelse i sig. Något besjälat och sagolikt, gränslöst och på gränsen, som hos naturdyrkaren Miyazaki.

Det är på goda grunder William Faulkner förvandlar sin jättelika björn till vildmarkens själ. Och det är lika tragiskt som talande hur jägarna på samma gång dyrkar denna björn för dess kraft och mod, älskar den för att den finns därute, obesegrad. Och ändå inte kan ge sig förrän de har den liggande som ett dött och blodigt skinn för sina fötter.

Jag nöjer mig hellre med att sjunga för den.

-Hjortron? svarar mamma. Det finns inte ett hjortron i hela skogen.

Fel slags sommar antagligen.

-Blåbär då?

-Ja vi kan ju kolla.

1m²

En kvadratmeter är större än man tror.

Den nya målningen som står tom på staffliet.

Den specifika numeriken (ett ord som borde finnas) har ingenting med motivet att göra. När innehållet lämnar möjlighet gillar jag att leka med det exakta.

Men det slog mig när duken var uppspänd (vit och tom, för åtminstone några timmar löftesrikt ren, ett fönster för det ännu oblivna, en portal för de mästerverk som knackar på och vill ut - dem som jag snart ska göra så besvikna) hur mycket av vår tillvaro som mäts just i detta. Våra bostäder inte minst. Våra liv och arbetsplatser. Och hur viktig den ytan är, duplicerad och dividerad. Hur mycket pengar den kostar. Hur man skryter med den. Mäter trivsel och säkerhet. Hur den delas per person, eller per kyckling, vise versa.

Ingen kloksinnig slutsats. Inget att fästa sig vid. Bara en tanke. Lika öppen som duken.

Yngelskum och fossiler

Och litteraturhistorien står för mig som en konkav tratt med hastigt avsmalnande, mycket snäv botten och mycket vid öppning.

Där uppe fraddgar sig samtidens litterära ansatser, likt ett överflödigt ödlerom där bara en bråkdel av äggen egentligen är livsdugliga, och av denna bråkdel blott en bråkdel överlever sin första tanklösa sommar. De spricker som de små bubblor de är och är borta.

Till kontrast ligger i botten av tratten litteraturens uråldriga fossil, saker som frusit sig fast i tid och rum, en del av angelägenhet, andra blott av slump. Deras värde ligger i det märkliga faktum att de fortfarande alls existerar.

Ändå är det på de där enstaka fossilen som hela tratten vilar. I det löddriga skummet här uppe på kanten har vi ändå fossilen gemensamt. Något att när som helst återvända till, som till urfäder, urmödrar, platser varifrån vi alla stammar.

Vill man också ge sina groddar något av denna uråldriga tyngd och förankra dem i tratten så att de inte bara spritter till vid kanten och far bort, kan man alltid dra trådar tillbaka till det gamla där nere i botten.

Exempelvis till gamla testamentet.

Det skadar då inte heller om man gör det med åtminstone ett uns av samma odödliga vishet som en författare som Torgny Lindgren.

Hans David är lika nyckfull som den gud en konung dyrkar.

Men så skapar sig ju också människan den gud hon för tillfället behöver.

Torgny, för stunden, vill du vara min?

På marken, under träden

För att aktivera mig på min enda lediga dag den här veckan (och inte som vanligt försjunka i ett manetliknande tillstånd bland kuddarna i tevesoffan, självmedicinerad med rörliga bilder och rostat bröd) gav jag mig på cykeln iväg till Brunkebergstorg där en kollega skulle spela med Barr på Kulturfestivalen.

Under rubriken "Upp till Kamping" visade sig den lilla parken tillfälligt förvandlad till ett flummighetens paradis, med stora svampar hängande i träden, stånd med något som liknade vetegräsförsäljning och en husvagn full av höns.

Var där något som knöt bandet till den inramningen så var det väl själva namnet, det så att säga skogsnära. Och att hönsvagnens tuppar plötsligt tycktes snappa upp någon välbekant i gitarrsolots tonföljd och sporadiskt, liksom förvirrat, stämde in. I övrigt rådde på scenen, i konstrast mot omgivningen, en betryggande avsaknad av just flum.

En jordnära och musikalisk liten spelning var det. Och särskilt gitarrerna var fina.

(Kanske dags att ta upp övningen igen?)

Biografi (38) - En dagssummering

Fyra gånger sju filmstarter under åtta och en halv timme.
Ett tusental besökare.
En kassapersonal,
lika med en kassapersonal för lite.
Två maskinister.
35 graders klibbande hetta (en alltså ganska blygsam temperatur)
Ett ventilationssystem lämnat vind för våg mitt i pågående installation,
lika med två plötsligt överfulla 30-liters dunkar med ansamlad kondens,
lika med två översvämningar,
lika med två fall av droppande vätska över publiken i salongen våningen under.
Ett reklamprojektorhaveri,
lika med ett joursamtal till "norrmännen" (de fjärrstyrda reklamsändningarnas servicepersonal, som består just av norrmän).
En bit chokladtårta.
Två krånglande biomater.
Noll fungerande dito.
En heroinist som, på biografuppsökande heroinisters sedvanliga vis, gled runt en stund utmed trappräckena, höll låg profil och tog det piano (vilket på alla sätt är bättre än att de, på sitt annars lika sedvanliga vis, slår läger på toaletten, fryser mitt i en rörelse, eller lägger sig ner och dör).
Ett flertal alkoholberusade och betydligt mer svåravläsliga element,
varav ett som behövde stirras stint i ögonen och hotas med polis för att sluta utge sig för att vara kontrollant från coca cola, höra upp med att snoka runt och äntligen ge sig av.
En läckande sjöjungfrufontän.
Ett raggningsförsök.
En söt farbror som kallade Victoria för ljuset i biomörkret.
En upptäckt i spegeln vid 5:ans entré - att mina knän ser ut som ansikten!
56 arbetade augustitimmar hittills.

Inom ramen

En ny kvadratmeter spännram, ihop med 1,25 x 2,10 meter oljegrundad linneduk, gick förvånansvärt smidigt att cykla hem den dryga milen bort mot Bromma i natt.

"Det man inte har i huvudet får man ha i benen", som min mamma brukar säga.

"Det man inte har i börsen får man ha i både huvudet och benen", känns lika mycket som en sanning (och därför ser jag också till att skydda det lilla jag har med en hjälm).


(Vanligen handlar jag förresten på Konstnärernas centralköp vid Mosebacketorg. De ska vara billigare. Men de vägrar av någon outgrundlig anledning att kapa sina dukar vid den längd kunden själv vill ha dem. De säljer bara per full meter - en fullkomligt idiotisk princip. Centralköpet självt slipper visserligen slattar, men kunderna tvingas i gengäld dras med desto fler, nya stuvbitar för var ny målning och de kronor man sparat går genast förlorade som spill. Ja, hela förfaringssättet gör mig rasande. Jag lär inte heller vara den enda som flyr till dyrare men mer flexibla butiker. Det är så dumt att man vill slåss på gatan.)

Smiter ut bakvägen

När jag inte jobbat, cyklat till eller från jobbet, sett In Treatment eller sovit har jag de senaste veckorna försökt läsa Lars Gustafssons "vertikala memoarer" Ett minnespalats (1994).

Med knappt hundra sidor kvar blev jag i morse emellertid så otålig att jag gav upp. Palatset är inte en memoar så mycket som ett magasin för lärda tankar.

Och som jag inser att jag inte är särskilt intresserad av vad Gustafsson tycker i diverse filosofiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller historiska spörsmål, ställer jag (en smula skoningslöst) boken i hyllan.

Två saker har i alla fall fastnat, så där lite löst. För det första var det roligt att jämföra PO Enquists Ett annat liv med Gustafssons syn på deras gemensamma tid i Uppsala. Alla är vi ju centralfigurer i vårt eget levnadsöde. Förpassar med blicken de andra till periferin. Sanningen böljar. Det är underhållning.

För det andra påminner minnestekniken i den romerska handboken Ad Herennium (Gustafsson börjar där) om drömarkitekturen i filmen Inception. Man bygger en struktur i sin egen hjärna, exempelvis ett palats med kolonner, där man kan hålla snygg ordning och vandra runt i tankarna, och sedan fyller man den strukturen med bilder.

Vare sig Christopher Nolan tänkt på det eller ej, det är alltid tillfredsställande att kunna dra paralleller till antiken.