Feber

Jag är förkyld. Det är en sån där liten och löjlig förkylning som de andra, tuffa förkylningarna skrattar åt och gör narr av. Den försöker koppla nacksvingsgrepp på min kropp men lyckas inte. Den bara dinglar omkring lite löjligt runt halsen på mig där jag går.

Den lilla förkylningen gör mig lite febrig, lite snuvig, lite klibbig, lite tung i huvudet. Jag lät den hålla mig hemma från jobbet härom dagen men försöker nu hellre att inte låtsas om den. Den är ju knappt något alls att orda om alls, ändå lyckas den göra sig tillräckligt påtaglig för att hålla mig tillbaka.

Jag orkar inte ta tag i saker. Tanken på att blanda halsrossel med ångor från lösningsmedel är knappast lockande. Tanken på att gå ut och springa en halvmil känns absurd. Jag ligger mest bara på rygg och läser.

Kurar ihop mig. Samlar tankarna. Förbereder ett språng.

Min min min

Allt blir kletigt av ordet "min". Även när det är tänkt att bara vara beskrivande ger det lätt ett sken av självupptagenhet och enfald. Som när trutarna monotona skrän blir till "mine! mine! mine!" i filmen Finding Nemo.

Det blir knappast bättre när "min" efterförljs av ett substantiv som redan från början är hiskeligt.

Värst av allt måste tveklöst vara (och jag ryser till av äckel särskilt när det råkar vara jag själv som yttrat det):

"Min blogg".

Groteska böjelser

Att se olympiska gymnaster slingra omkring på sina redskap är alltid lika häpnadsväckande. Dock inte alltid en estetisk upplevelse.

Medan dansare strävar mot en pose som ska vara perfekt avvägd, tycks det extrema vara gymnasternas ideal. Handleder och fingrar vinklas i förment gracila men snarast brutala vinklar, senor sträcks ut, ryggar böjs i exorsistiska bryggor. Utövarna är så viga att de misst all känsla för det som är lagom. Som betraktare blir jag lika ofta äcklad som imponerad. Det kan vara likadant med metaforer.

Jag läste just ut Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik - på samma gång en mordgåta av storkonspiratoriska mått och en banal historia om ungdomar i collagemiljö. Mordgåtan förtjänar en erkännande nick, den är faktiskt ganska intrikat uppbyggd. De banala tonåringarna bryr jag mig emellertid inte om alls. Det sammantagna intrycket blir det jag vant mig vid efter att ha läst en tjock amerikansk roman, nämligen det samma som när en spinkig amerikansk tonårsgymnast försökt förbluffa mig med sina konster. Övermättnad och en undran om varför.

Ingenting i Pessls bok får bara vara vad det är. Allt som rimligen kan liknas vid något annat måste genast göra det. Det tycks inte spela någon roll om liknelsen ens är särskilt välfunnen eller motiverad: ryggsäckar står "lutade mot skåpbilens bakruta likt feta män som slumrat till", någon skolkar "som "en pojke med dålig andedräkt och klibbiga handflator". Och där ingen liknelse finns att tillgå, anmäler sig ännu hellre en referens till någon bok, film eller annat konstverk. Det enorma referensmaterialet är i själva verket en av romanens stora stöttepelare och de återkommande hänvisningarna hade också kunnat vara ett genialt inslag som skänkt föredömlig spänst och rytm, om hon bara använt dem med måtta. Nu blir referenserna istället så många att jag snart slutar läsa dem, skummar förbi dem och till slut rent av försöker bortse från dem i jakt efter textens egentliga huvudspår.

Boken irriterar mig dels för sin egen skull, för att den så desperat försöker imponera på mig att den automatiskt kopplar bort välviljan. (Dels för att Pessl är född samma år som jag men i motsats till mig förbaskat framgångsrik.) Och dels stör den mig för att jag är rädd att jag begår samma synd.

Att ha nära till liknelser är naturligtvis en tillgång. Men det är en förmåga som samtidigt ökar risken för samma slags groteska överrörlighet som i Fördjupade studier. Hur vig man än är får man aldrig passera gränsen för det tillräckliga. Ibland räcker det att ett träd bara får vara ett träd, ett moln ett moln, och gör det inte det är det förmodligen läge att börja fråga sig vad trädet eller molnet egentligen har i berättelsen att göra.

I mitt bakhuvud svävar några ord till ledstjärna och varning - inledningen till en novell som min vän skrev en gång, och som i avsaknad av krusiduller, ändå och just därför, är fullt tillräckliga att slå upp portarna för all din fantasi:

"Ett torg. November."

Minnets fallgropar

I filmen Blade runner inser Rachael att allt det som hon trott varit hennes privata minnen av en barndom, en uppväxt, i själva verket aldrig inträffat utan istället är inprogrammerade i hennes hjärna för att skänka emotionell stabilitet och en illusion av lång livserfarenhet trots att hon egentligen bara levt i ett fåtal år. När jag ser Final Cut-versionen av samma film står jag själv inför en liknande förvirring.

Det var säkert tio år sedan jag såg det som kommit att betraktas som orginalet. Jag kom sedan dess inte ihåg mycket mer än att jag gillade filmen för dess mörker och för sorgen i Harrison Fords ansikte, samt utöver detta en avgörande scen i närheten av slutet, en twist som plötsligt gav nytt perspektiv åt hela berättelsen.

I fredags gav jag mig ivrigt hän åt den nyklippta kultklassikern, med alla dess patetiska små utspel, irrationella motiv, (en kärleksscen som lika gärna hade kunnat vara en våldtäkt) och Fords hundlika minspel, i väntan just på denna avgörande scen. Men den kom aldrig!

Frustrerat grabbade jag tag i alla jag kände i jakt på någon som hade orginalet i färskt minne och som kunde hjälpa mig komma till klarhet med var den där scenen tagit vägen, om Ridley Scott klippt bort den, och i så fall varför då? Vännerna visste dock bara att själva slutet förändrats, blivit mer mörkt. Men den där scenen jag mindes - nej den kom de inte ihåg. Och när jag nu slarvigt kammar igenom nätet för att hitta ett spår av samma scen, som var så avgörande att den ju borde ha nämnts var som helst, inser jag att den faktiskt aldrig funnits. Jag har genom åren helt enkelt hittat på den själv.

Den inte existerande scenen går ut på att replikantjägaren Deckard, i samband med en skada han ådrar sig, upptäcker att han själv är en replikant. Temat: Det du försöker förinta hos andra finns även inom dig själv, och så vidare. I tron att detta var en av filmens uttalade essenser lade jag denna tolkning över skeendet och fann naturligtvis små ledtrådar till det kommande avslöjandet överallt i filmen under berättelsens gång - som i den aldrig besvarade frågan om Deckard själv genomgått känslotestet som avslöjar replikanter; i hans avsaknad av bakgrund annat än i fotografier; hans överordnades slit-och-släng-aktiga inställning till honom (såsom ändå bara varande en, i mänsklighetens tjänst, specialtillverkad slav); hans ambivalenta känslor inför "avskedandet" av andra replikanter; och så naturligtvis den sista origamin som likt ett visitkort lämnas i hans trapphus precis i slutet - en figur som motsvarar en av hans mycket privata sinnesbilder, och som han nu måste inse inte alls är privat utan inplanterad, eftersom andra känner till den, på samma sätt som han själv gör med Rachaels hemligheter. Mitt sällskap, som inte sett originalet, fann inga sådana ledtrådar alls.

Jag vet nu inte om min tolkning är relevant, eller om den bara kommer sig av en småsjuklig svulst i mitt minne. Vet någon råd får den gärna komma mig till undsättning!

Tills vidare sorterar jag in den där Blade Runner-scenen bland de andra av mina minnen som jag efter lång tid insett att jag hittat på själv. Till för bara någon månad sedan var jag till exempel helt övertygad om att jag, när jag var ungefär 5 år gammal och mina föräldrar bilade med mig till Spanien, så hade vi varit på turistbesök i en gammal tysk medeltidsborg, och där hade den brittiska rockgruppen Dire Straits kommit fram och hälsat på mig eftersom de tyckte att jag var söt. Detta har heller aldrig hänt.

Det är nog tur att jag helt frivilligt valt att strunta i journalistiken, för att istället ägna mig åt fabulationer.

Skeva nivåer

Läser om den tyske konstnären Tim Eitel i DN. och försvinner in i Schiefe Ebene. Jag tror mig förstå två saker. 1. Jag följer trender jag inte visste fanns. 2. Jag är hopplöst oskolad.

Att känna igen sig (eller i alla fall en del av sig själv) på ett oväntat ställe är omtumlande. För att dra ut på upplevelsen dök jag ut på nätet på jakt efter fler Eitel-människor fångade i fascinerande poser, vardagliga scener som genast väcker frågor om innan och efter. Jag hittade dock lika många sopsäckar mot svart bakgrund som kroppar mot grå bland hans verk, och återupprättade sålunda, på en gång lättad och besviken, gränsen mellan mig själv och de andra.

Att känna sig underlägsen är stimulerande. Det finns så mycket att lära och hur mycket enklare hade det inte varit om jag gått en kurs någonstans på vägen och fått de mest basala knepen avslöjade för mig på en gång, istället för att som nu försöka lista ut dem helt på egen hand. Svåra saker har emellertid alltid lockat mig mer än enkla. Jag är oskolad. Men jag är envis.

Som när någon för länge sedan, inspirerad av ett personlighetstest ur någon veckotidning, förde fram den hypotetiska frågan: Du kommer fram till ett berg, hur tar du dig till andra sidan? Någon svarade att hon skulle flyga över toppen i en liten luftballong, någon annan att han skulle leta reda på vägen som gick runt, en tredje att han skulle spränga en tågtunnel rakt igenom det, och jag att jag skulle bestiga det till fots, utan redskap.

Är det konstigt att åsnan slår sig blodig ibland?

Skuggjakt

Testa att hålla för ena halvan av ansiktet åt gången, så kanske ni förstår vart jag vill komma. Ett enkelt knep, tänkte jag, för att få till ett mångbottnat uttryck. Kanske alltför enkelt. Det får tiden utvisa.

Dans i vardande

För ett antal år sedan, när jag fortfarande gick på JMK och lekte reporter under fördjupningskursen i radiojournalistik, fick jag knalla ner till Nordiska muséet där de hade pressvisning för en ny utställning. Jag minns ingenting av vad den handlade om. Jag minns bara filmen de visade om Peter Dahls Dans i det blå.

Filmen var lika kongenial som den var enkel. Allt den bestod av var hans egen berättarröst, kommenterande en serie på 36 fotografier, tagna av tavlan i olika skeden under arbetets gång. Detaljer dyker upp och försvinner, ansikten skrattar, suddas sedan ut, stämningen skiftar, ljuset går i vågor. Vid något skede är hela salen drömsk och förtrollande, med kavaljeren som ett hukande monster över dansösens späda kropp. Sedan ger målaren plötsligt upp. Han får inte till det, tycker han. Duken blir nu stående i flera månader, innan han tar fram den igen, tar de sista fotografierna och gör den färdig.

Efter alla intryck som betraktaren bjuds på under vägen mot målet är slutresultatet i sig en besvikelse. Man tycker att han borde stannat upp någonstans på vägen, renodlat en tanke som senare målades bort, och just som en verklig dans är det stegen mitt i som trollbinder, inte den final där allting slutgiltigt stannar.

Jag har tänkt att jag någon gång borde göra som Peter Dahl, och ta bilder av en målning under arbetets gång. Jag har dock varit rädd för att uppleva detsamma som jag gjorde av filmen om Dans i det blå, alltså att jag skulle se den rätta tavlan glida mig ur händerna, när jag tror att rör mig den närmare. Utan jämförelsematerial skulle jag aldrig märka att den försvann, och aldrig behöva sörja det förgängliga.

Idag kom jag ändå fram till att göra ett försök. Kanske blir det dötrist. Kanske inte. Det går inte att veta på förhand. Min pågående målning heller inte lika lös i fogarna som Peter Dahls - jag har ju tänkt ut det mesta redan från början. Men kanske kan det ändå vara intressant, i alla fall för mig själv, att se ett uttryck växa fram.

Ni har redan fått se förstudien. Här kommer duken som den ser ut efter ett tillfälle med konturskisser innan helgen (jag använder akvarellpenna - kol har jag aldrig förstått mig på, det blir ju bara sotigt överallt - stryker sedan bort överskottsfärgen med fuktad trasa), och det första anfallet med grundfärger idag. Nu måste det torka lite innan jag går vidare. Annars blir det bara onödigt kladdigt.

Biografi (21) - alla vägar bär till Victoria

Min far och jag talas inte vid varje dag. Idag ringde han dock.

-Jag sitter på jobbet, sa jag, och väntar på en brandövning. Vi ska släcka dockor på innergården.
-Jaså, på Nybrogatan då?
Det var på Nybrogatan jag senast såg min far. Det var i mellandagarna 2005. Den biografen är bara en ekande grotta bakom husfasaden nu, sedan Astorias konkurs, en spöksal plundrad på allt av värde.
-Nej, nu är det ju Victoria.
-Jaså, Victoria? Ja där är det nyrenoverat nu.
-Ja här är café och sånt.
-Där har jag lagt mattor. För ett år sedan.
-Här? Uppe på övervåningen?
-Ja.
-Vid caféborden?
-Nej där uppe i maskinrummet. Och där nere, en och en halvtrappa ner.
-Jo där finns ju också en liten salong.
-Men någon projektor såg jag inte där. Jag vet inte vad det var för rum.
Victorias 5:a är med sina 18 stolar Sveriges näst minsta salong.
-Kanske hade de tagit ut projektorn, då tillfälligt, sa jag.
-Ja kanske det, sa han.

-Jaså, ett år sedan, sa jag. Här är jag hela tiden.

Samtalet fortsatte en stund. Han berättade att nuförtiden är han pensionerad. Det är visst skönt. Han har sålt jobbilen, sitter i sin lägenhet i Johanneshov, tittar på OS och tar det lugnt. Han sa att jag lät pigg.

-Det var ju bra, sa jag.

Vi rundade av det hela. Slutsatsen var att vi förmodligen inte får tillfälle att ses till jul det här året heller.

Midnatt, månförmörkelse

Man hade fått klisterbokstäver att skriva sitt namn med på den vita tröjan. Många gjorde så. Många skrev också någon fiffig lustighet på ryggen, som "öka du ligger efter", eller "slå mig kalle". Sen gick startskottet och deltagarna rann iväg längs Ringvägen. Svetten ångade genom det högteknologiska tröjtyget, angrep klistret och för vart tigande steg, var ny kilometer, lossade fler och fler bokstäver och föll av. Personnamn och individuella särskildheter dunstade mot månen, som var till hälften vit, till hälften röd och löparna flöt samman till en enda vit flod av böljande kroppar. Likt celler i en orm, slingrande genom Söders gator. Målgång på Hornsgatan och ett sista flämtande andetag. Där skingrades den igen, i sina beståndsdelar.

***

En annan metafor om man vill vara fräck: Vita celler med ett enda gemensamt mål. Som en kvinna snett bakom mig i loppet utbrast till sin väninna när vi precis nådde krönet av Mosebacke och den mjukt uppblåsta, röda och inifrån upplysta luftporten: Det är som att vi springer in i en stor muff!

Min vän drog inga sådana paralleller när han själv sprang igenom den, men påstod däremot att han på samma ställe höll på att krocka med en hoper sjungande huvuden som plötsligt stacks in här och där genom väggarna på den där... porten.

Dem såg inte jag.

Kanske talar vi om endorfinska hallucinationer? Inte omöjligt alls. Löpning är starka grejer.

Den obegripliga kvinnan

Män kan ofta få för sig att påstå att kvinnor är svåra att förstå sig på. Är det sant beror det på två saker.

Först och främst på mannens egen föreställning om vad en kvinna är. Istället för att betrakta en kvinna som vilken människa som helst, med samma logiska och ologiska sätt att reagera som mannen själv och hans brokiga skara av kamrater, har han fått för sig att kvinnor på något fundamentalt vis måste vara annorlunda. När kvinnan han möter sedan beter sig mänskligt, och ej utstuderat kvinnligt, tycks det honom märkligt, rent av obegripligt.

Det är det ena, och det problemet ligger helt hos mannen. Det andra problemet har sin rot inom själva kvinnan. För som världen ser ut, och har sett ut sedan urminnes tid, har även kvinnan lärt sig att hon är annorlunda. En stor del av hennes liv ägnar hon därför åt att på olika sätt anpassa sig till samhällets föreställning om vem hon är, och när hon förr eller senare inte reagerar i enlighet med sin tilltänkta roll är hon själv den första att ifrågasätta detta och försöka ändra på sitt beteende. Gång efter annan kommer hon på sig själv med att tänka: Nej, nu beter jag mig väl ändå väldigt konstigt! Och detta enbart för att hennes spontana reaktioner inte stämmer överens med dem hennes omgivning försökt lära henne är de rätta.

Ett enkelt och klassiskt exempel är det där att kvinnan måste vara förälskad för att kunna uppleva åtrå. Vilket gärna leder henne till den bakvända slutledningen att eftersom hon tycker att en man är begärlig måste hon ju vara kär i honom. Snart har hon också intalat sig själv att så är fallet. Kvinnor är, till följd av livslång övning, mycket bra på självsuggestion.

Att själv vara åtråvärd är dock ännu viktigare. En gång för alla har hon nämligen lärt sig att det är hennes kropp som avgör om hon är värd att älskas eller ej. Redan i mellanstadiet riktas pojkarnas blickar mot de flickor som biologin belönat mest iögonenfallande. Efter att i tio år ha varit människor, agerande subjekt med armar och ben som enbart varit medel för flickorna att förverkliga sina egna drömmar, förvandlas de i en handvändning till kroppar, till objekt som helst av allt ska kunna fungera som medel för att förverkliga någon annans drömmar och fantasier. Det är en omtumlande upptäckt.

Och likgiltighet är dödligaste av vapen.

Flickor lär sig automatiskt hur de ska göra för att bli sedda. Att killarna tafsar och fäller närgångna kommentarer om deras fysiska utveckling när de själva är inom hörhåll, är åtminstone bättre än att ingen bryr sig alls. Det är obehagligt, men det är bättre än inget. Och snart är flickan inbegripen i en vansklig balansgång mellan att dels hålla killarna på tillbördigt avstånd, dels aldrig säga ifrån så skarpt att de verkligen tar henne på orden. Så fortsätter det sedan upp i åldrarna. Till fallet med chefen som stryker henne lågt neröver ryggen och står lite för nära vid kaffeautomaten, så att det vänder sig i magen på henne, medan hon ändå fortsätter att le. Den kortkorta festkjolen som gör avsedd verkan på omgivningen men som också får henne att känna sig som ett djur i strålkastarljuset, registrerad, paralyserad och obehagligt självmedveten.

Till slut går det så långt att hon inte längre kan förnimma några renodlade känslor. Var instinkt grumlas genast av tankar om sociala borden, om själsliga vinster och förluster. Hon kan komma på sig själv med att vilja skrika nej! och ändå inte göra det. För visst skulle det säkert bli himla konstigt då efteråt? pinsamt liksom? och han kunde kanske bli sårad då och besviken? och det vill hon ju inte...

Om kvinnor är obegripliga beror det på antingen på att de brutit detta mönster och börjat handla i enlighet med sina egna instinkter igen. Blivit människor. Eller för att de fortfarande sitter fast i de uråldriga mönstren, och sålunda är obegripliga även för sig själva.

Med en hastig generalisering.

Min pågående tavla handlar om det.

Förstudie

Hastig blyertsskiss, färg från Gimp.

***

Tillblivelsen av den här skissen är ytterligare ett exempel på mänskligt beteende som skulle vara svårt att motivera på annat sätt än att det var fråga om något slags konstnärlig ambition. Tidigare har jag stått i kortkort kjol i en biografkollegas kök och trixat med ett läppstift medan han tog bilder av mig med en revolver i väskan. Sedan stod i jag i bikini och högklackade sandaletter hemma hos min kusin och poserade i obekväma vinklar med en skidstav i händerna. Den här gången täckte jag badrumsdörren med ett mörkt lakan, ställde en golvlampa på soffbordet och gjorde en serie utstuderade miner medan jag lät mig bli antastad ur mörket bakifrån.

Galningar borde gruppera sig i par. En håller i en kamera. Den andra gör vad som faller honom in. Ingen kommer ringa polisen.

För övrigt

Såg jag Barnhemmet igår och kunde sedan inte somna. Det genomgående blunda-titta-temat var uppenbarligen effektivt. Äntligen en lyckad skräckfilm!

Har jag just börjat läsa Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, och alla mina negativa fördommar om amerikanska samtidsromaner besannades redan på sida 26. Humor bor i detaljen. Exakthet ger en berättelse liv. Pessl har läst sin läxa. Hon har läst den så flitigt att nu slår hennes nätdörrar mot karmarna 2,25 gånger. Ja, redan de första 30 sidorna av boken är så belamrade med oväsentliga detaljer (främst titlar och publiceringsdata över påhittade avhandlingar) att jag är vill ställa mig upp och slåss. Förmodligen ska det väl se ut som berättarglädje. Jag tycker det luktar av sjuklig ängslan. Men en succé har ju boken blivit likväl. Kanske slappnar den av lite bättre framöver.

***

30 sidor senare: Ok, det artar sig.

Den andra versionen

Förra veckan läste jag ut den, Den högsta kasten. Är det redan 11 år sedan den gavs ut? Ja, det är det. Har jag någonsin påstått mig vara en person som är med i svängen? Nej, det har jag inte.

Titeln till trots har jag aldrig förstått hur mycket av romanen som handlar om Indien. Allt rabalder till trots har jag heller inte förstått hur lik den är Myggor och tigrar.

Båda böckerna utspelar sig till hälften i Stockholm, till hälften i ett främmande land. I Myggor och tigrars fall den senare hälften, i Den högsta kastens den första. I båda böcker tjänar också det främmande samhället som spegel åt det svenska. Neapels camorra fungerar i Myggor och tigrar som motpol till "kulturmaffian" i Stockholm. I Den högsta kasten blir Indiens kastväsende en parallell till mediaelitens, på sitt sätt lika grymma, hierarkier här i stan. I båda böckerna reser en författarinna till ett land där hon rent konkret kan känna sig lika annorlunda och utsatt, som hon alltid gjort i hemlandet men utan att här lika lätt kunna sätta fingret på varför. Båda kvinnor ger sig mot bättre vetande i slag med våldsamma män i det fjärran landet, medan de i Sverige dras in i dödsdömda relationer till män som egentligen inte vill eller vågar ha dem. Desperationen och besattheten är densamma för dem båda. Liksom tålamodet och otåligheten. Båda när en längtan efter konkretion och de tycks rent av ha lättare att relatera till det handgripliga våldet i fjärran land, än till det undanglidande och svårfångade nästanförhållandet här hemma. I brist på bättre förföljer de sina svenska kanske-pojkvänner, söker manipulera dem med hopplöst subtila anspelningar, registrerar allt de gör, alla miner och tonfall, och utsätter dem för fantasifulla tolkningar. I upprepade anfall av sårad stolthet går de till verbal attack mot männen och förklarar dem för ovidkommande. Sen går de hem skriver böcker om dem, där de hämndlystet kallar dem vid namn och avslöjar deras tillkortakommanden för allmänheten.

Jag läser båda romaner med sällsynt hunger, slukar desperationen och det maniska ältandet, frossar i författarinnornas blottläggande av sig själva och fascineras av skildringarna av kulturlivet sett från insidan. Men på samma sätt som med Myggor och tigrar är det i Den högsta kasten inte den uttalade versionen som triggar min fantasi. Det som gör berättelsen intressant är i själva verket den andre. Det vill säga den för tillfället utpekade, motparten som alltså blivit föremål för denna energiska analys och tolkning. Han som aldrig får komma till tals, eftersom detta är författarinnans privata universum där hon själv, med alla sina svagheter, är härskarinna, och där hon själv sålunda bestämmer vilka scener som ska spelas upp och vilka som ska lämnas därhän.

Om exempelvis Rolf, den alkoholiserade advokaten, skulle få ge sin bild av denna tid, hur skulle den te sig då? Utan att ha någon aning föreställer jag mig det något i den här stilen:

Han blir bekant med Rydberg på deras gemensamma stamhak. De blir goda vänner, ses där varje dag och pratar om allt möjligt. De passar ihop som personer och han tycker om henne, mycket till och med. Hon är spännande att samtala med och han känner en dragning till det där bohemiska konstnärslivet som hon representerar. Kanske önskar han själv att han vågat satsa på en sådan karriär. Det finns en viss laddning mellan dem också och med tanke på hur ofta ses tillsammans är det inte konstigt att snacket börjar gå. Det tas snart för givet att de är ett par, han och Carina. Och det gör honom en aning besvärad. Även om han tycker om henne, och gärna umgås med henne, är han alls inte säker på att han vill betrakta henne som mer än en vän. Han är betydligt mer konventionell än hon, betydligt mer benägen att tänka i termer av trygghet och materiell status. Hon är excentrisk, har just genomlevt en ganska flummig och destruktiv tid i Indien och är till synes inte blyg att berätta om det för folk till höger och vänster. Han har helt enkelt svårt att se sig själv tillsammans med henne, och när han märker att hon uppenbarligen fallit för honom, känner han sig än mer besvärad. Plötsligt har det blivit svårt att bara ses förbehållslöst. Ändå vill han inte förlora henne som vän. Det är en svår balansgång. Han vill inte såra henne, men vill samtidigt inte låta hennes hoppas på något som aldrig kommer ske. Ibland blir han nog onödigt närgången, kramar henne för länge, kysser henne till och med under ett svagt ögonblick när en blandning av känslor plötsligt övermannar honom. Han bjuder aldrig hem henne, aldrig, men leker likväl med elden. Över huvud taget har han svårt att hålla det hela på en lämplig nivå. Kanske önskar han att han bara kunde tillmötesgå hennes uppmanande blickar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men vid upprepade tillfällen säger han istället till henne rakt ut, mycket brutalt, likt ett trängt djur, att hon inte betyder något alls för honom. Att hon är helt död vad honom beträffar. Han önskar då bara att hon kunde sluta älska honom och börja avsky honom istället, just som han ofta känner att han förtjänar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men hon fortsätter envist att hoppas. Staden är liten och de springer ofta in i varandra. Ömsom spelar hon snorkig och låtsas ignorera honom, ömsom ger honom honom förväntansfulla blickar. Han försöker bete sig naturligt men misslyckas säkert i regel. Det blir inte mindre komplicerat av att han samtidigt inlett en relation med en kvinna som bättre passar in i hans föreställningar om en passande flickvän. De som tagit för givet att han och Carina regelbundet setts och sovit tillsammans betraktar nu honom som ett svin. Han har också börjat dricka för mycket igen. Han är labil och olycklig. Han vet inte vad han ska göra.

Hade inte Rolf varit baserad på en verklig och dessutom namngiven person, men Den högsta kasten ändå varit en så läst roman, hade jag varit lockad att skriva en ny version av den ur Rolfs perspektiv. Nu är det emellertid honom förbehållet, om han alls funne det mödan lönt. Antagligen skulle den här tiden emellertid ha passerat rätt obemärkt i hans livshistoria om det inte just varit för att en kvinna han umgicks med ett tag, men som han aldrig ens hade sex med, beslutade sig för att skriva en bok om det hela.

Jag får istället glädja mig åt att det finns andra romaner, som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, där de olika perspektiven redan fått var sin del. I Alfvéns fall rent av fyra stycken.

Anders och Carl - en meditation över linjer

Som den ivriga landskapsguide jag var drog jag, under vår tredygnsvistelse på släktgården, iväg oss till såväl Karin och Carl Larssons gård i Sundborn och Anders Zorns dito i Mora. Det väcker fantasier om ett eget framtida konstnärsliv, där mitt hem också skulle fungera mötesplats för långväga vänner och kollegor. Var gång jag ser de båda konstnärernas målningar funderar jag också över nya, rent estetiska saker.

Trots att både CL och Zorn målade föreställande motiv från Dalarna är de ju i mångt och mycket varandras motsatser. Mitt sällskap propagerade starkt för världskändisen Zorns geni. Han fick miljonbelopp för sina porträtt av amerikanska presidenter och installerade, som den förmögne tekniknörd han var, såväl centralvärme som interntelefon i sitt hem. Hans flyhänta akvareller och bombastiska oljedukar får liv inför betraktarens blick. Han var en lika stor man och konstnär som han sedemera blev rund om rocken.

Larssons blev aldrig inte fullt så extravagant, men likväl extremt med den tidens mått mätt. Karin vävde och Carl målade bårder, tillverkade lampor av papper när de nakna glödlamporna kändes för skarpa. Carls målningar är pillrigt befolkade av lyckliga människor. De fick åtta barn. Zorn inga alls.

Carl Larssons bilder påminner om Hergés, sa mitt sällskap. Jag håller med. Men medan mitt sällskap menade detta som något lätt förringande - att visst var han skicklig, den gode Carl, men lite enkel ändå, lite ospännande med sin stil som väl hade passat utmärkt i berättande serieteckningar, men som inte lika gärna låter sig upphöjas till stor konst - så förförs jag gärna av detta skenbart enkla.

Allt utmynnade tillslut i en kontemplation över linjer. Det slår mig att medan Carl Larsson koncentrerade sig nästan enbart på konturer, så ägnade Zorn sin energi åt det som fanns innanför dem. Bådas inställning tilltalar mig. Utan att jämföra min egen eventuella begåvning med CL:s så känner jag ett släktskap med hans glädje över den exakta linjen. Det sjunger alltid lika vackert i bröstet när man finner den perfekta bågen över en armbåge eller vad. Man kan spänna linjen lite till, överdriva den bara lite lite, ge den en extra dimension av rörelse, men inte så mycket att exaktheten brister. Det går att säga nästan allt med bara den rätta pannlinjen, rätt lutning över skuldror och nacke. Konturen är skör men monumental. Ofrånkomlig. Och ytterligt tillfredsställande

Zorns självsäkra slarvighet imponerar på mig men gör mig samtidigt orolig. Till skillnad från vännen och kollegan litade han istället till det flyktiga ljuset, till färgerna, rörelsen, det obeständiga intrycket. Medan Larssons motiv för evigt är fängslade i ögonblicket är Zorns människor redan på väg in i nästa. Konturen av en åra upplöses mot underlaget, färgerna smälter samman som om betraktaren bara tillfälligtvis kastade ett öga på scenen och enbart tagit in det mest väsentliga. Försöker man ta fäste på detaljerna, gå närmare, kisa in i penseldragen för att nå fram till en exaktare sanning, upplöses motivet snart i suddiga atomer, blir obegripligt och osammanhängande, på samma sätt som nuet självt.

Jag önskar att jag vågade måla mer som Zorn. Men ännu har jag svårt för att frångå linjerna. Jag tror att det handlar om ett behov av kontroll. En exakt kontur kan inte ifrågasättas, lika lite som en klar ton i musiken. En ren linje ger hjärtat ro. Jag har svårt, även när jag telefonklottrar, att lämna cirklar öppna. Som om någonting skulle liksom läcka ut ur dem då, om jag lät det vara glapp i mina öglor. Läcka ut eller läcka in.

För utanför linjen tar kaoset vid. Men allting blir samtidigt möjligt.

Born

Här växte min mor upp.

På den tiden sprang (förutom hon själv och hennes sju syskon)
kor, grisar, hästar, hundar och höns runt på gården.

Härbret

Gammelhuset till vänster

Inredningen i gammelhuset, signerat min morfarsfar.

Han målade porträtt också,

men innan jag han ta bilder av några av dessa,

tog batteriet i min kamera slut.