Världens alla möjliga mått

Naturforskaren och upptäcktsresaren Alexander von Humbolt flackade världen runt med sina mätinstrument, rastlös och smått manisk i sin ansats att stega ut den värld han såg framför sig, öppen, god och oföränderlig.

Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.

Vem av dem kom verkligheten närmast?

Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.

I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.

Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.

Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.

Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.

Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.

Pausfågel (40) - Håkans svar på Peter Sarstedt

Som alltså i texten för tankarna hit.

Bättre sent än aldrig!

Min Somewhere-recension hos Cora.

Recensent? Kanske... (alt. Kapitel ca 793 i serien "Saker som nästan hände i mitt liv")

För någon månad sedan skickade jag ett par noveller till kulturtidskriften Cora för att se om de vill göra nåt med dem. Svar kom samma dag. Mina texter var alldeles för långa för en tidskrift. Men någorlunda bra måste de ändå ha varit, för man undrade om jag kunde tänka mig ett samarbete i någon annan form? Det kunde jag.

Det bestämdes att jag skulle läsa Beata Arnborgs biografi om Bang, Krig, kvinnor och Gud, och recensera den för magasinets hemsida. Jag erbjöd mig också att se filmen Somewhere.

Sagt och gjort. Jag ägnade några intensiva läsdagar åt Arnborgs insatta text. Såg Sofia Coppolas fina film och skrev. Efter flera vändor med ändringar har nu texterna också varit klara att läggas ut i snart en vecka. Men eftersom universum sällan stryker mig medhårs saboterades Cora-sajten i fredags av ett gäng snorfrustande hackers. (Hö hö hö, liksom. Titta var vi har bajsat!)

Stor frustration. Inte mest, antar jag, från min sida.

Nu får vi väl se när, eller över huvud taget om, recensionerna till slut går att läsa någon dag framöver.

I sammanhanget är det ju för väl att jag har en blogg, där jag löpande kan ta åt mig äran av saker, som bara nästan händer.

Faller in i det gröna

Såg Antichrist som kvällsfördriv, och har nu en irrande ångest i kroppen.

Jag tänker inte ge mig i kast med Lars von Triers kvinnobild. Den har stötts och blötts så frenetiskt av andra att det av den diskussionen väl mest finns tunna trasor kvar. (Hur som helst har jag inget att tillägga.) Jag koncentrerar mig istället på känslan.

Att se en film om människor som uppslukas av naturen, efter att man i timmar suttit och målat på en (skulle man kunna kalla det) våg av grönska, som kaosartat bryts över en kvinnas kropp, gör ett och annat med det mentala.

Jag hade just i dag dessutom ägnat viss möda åt att få förgrunden mer krypande, mer jordartat mörk och sugande (åtminstone för mitt öga). Och när filmens figurer börjar trassla in sig i undervegetationen på allvar, så var jag liksom redan där.

Vad ska vi kalla det? Att falla baklänges in i sig själv.

Med tanke på händelseutvecklingen i den där okristliga filmen borde sambon kanske gömma undan saxarna, skiftnyckeln, och inte minst slipstenen (om vi har en sån)?

Eller så förlitar vi oss alla på det faktum att min målning trots allt också är ganska ljus och rolig. Räven i fjärran har varken skabb eller hemfaller åt onda profetior. Blodet lyser med sin frånvaro och motivets huvudperson tycks snarare apatiskt försjunken, än attacklystet hjärntvättad av 1500-talets häxprocesser.

Ja.

Likväl bör jag nog i morgon ägna mig mer åt himlen och näckrosorna, än åt maskarna och de skrumpnade löven. Alltså: till besvärjelse mot von Triers satansfantasier.

Så kanske det slutar fladdra svarta fåglar inuti bröstkorgen sen.

Tappad must återfunnen, tappad röst fortfarande borta

Det går bra nu. Vinden har vänt.

Efter ett par dagars i hopplöshetens rand, har måleriet fångats i en virvel av genial inspiration. Jag strösslar blommor över min trädgård, likt herren vår Gud över jorden (nejlikor, lavendel, snöbollsbuskar och nypon), ser på vad jag skapat och ser att det är gott. Om bara ett par veckor kan jag kanske vara klar.

Det vill säga: Inte en månad för tidigt.

Till slut måste jag ha använt över 100 timmar av mitt liv åt att förmedla något som jag säkert hade kunnat säga precis lika uttömmande, och dessutom betydligt mindre svårbegripligt, i ord på mindre än en tjugo minuter.

Prata kan jag (likt herren vår Gud) emellertid inte heller. Min röst försvann med en hostning natten mellan lördag och söndag. Rent kommunikativt går jag alltså bara runt och stampar otåligt i marken. Dunder! Mycket förtörnat. Jag har inget som helst tålamod med folk som ställer frågor som det inte går att svara ja eller nej på, eller som sen ställer följdfrågor som bara för mig längre och längre bort från det jag egentligen vill säga. Spontant börjar många dessutom använda teckenspråk tillbaka när de pratar med mig, som om jag inte bara var stum utan även döv, och varför inte lite dum också, med resultatet att förbistringen blir ömsesidig och därmed total.

Livet är en charad!

Ja, det var allt jag hade att säga.

Vattnet vi alla simmar i

Som det sägs i trailern till en annan film:

Katarina har slutat med avsugningar. Hon har gått ur facebook. Nu är hon på väg. Till det som är vackert.

Facebook har aldrig varit vackert. David Finchers The Social Network visar därtill hur solkig själva tillkomsten var. En genial men genomcynisk snilleblixt, följd av en serie med kallt mod i ryggen stuckna knivar.

Det blir ett spännande stycke samtidshistoria paketerad som på samma gång rättegångs- och collagefilm. Ganska kallt, ganska torrt, men fascinerande.

Efteråt går man hem och går ut på den där förbannade sajten och känner sig för en stund nyvaket medveten om vattnet man simmar i.

Det är just den typen av örfil man blir glad av.

Publikreaktioner, knark och snoppar

Snälla, kan ingen rycka pennan ur handen på den som skrev speaker-texten till Oceans?

Kvasipoetiska, stundtals rent missvisande, formuleringar av typen "i de oändliga djupen inuti en vattendroppe döljer sig universum som människan ännu inte" kombinerade med uddlösa uppmaningar om naturvård borde faktiskt vara förbjudna. Filmen blir inte bättre av att man ser den i utsåld salong, med bänkraderna dignande av överbegåvade åttaåringar som var och varannan minut pekar mot duken och ropar "Titta en valhaj!" "En rocka!" eller något annat förvisso korrekt men likväl enerverande samtidigt som deras föräldrar sitter och mysfrustar åt alla små söta och lustiga djur. Snälla, tvinga mig inte att göra detta igen. Skjut mig hellre! Snälla.

Trodde att jag skulle skonas från idiotiska kommentarer när jag direkt efteråt skyndade in på Himlen är oskyldigt blå. Jag hade glömt att inte heller medelålders människor besitter det minsta uns av självbehärskning. Bredvid mig satt naturligtvis ett par som gång på gång fann sig nödgade att lufta de mest uppenbara slutsatser om filmen: "Jaha, hon är dagmamma!", "Titta vilken betongtrist bakgård de har!" varefter de kunde nicka initierat och skrocka bekräftande tillhopa.

Att någon sedan snyftade oupphörligt genom hela Engelen vill jag emellertid inte klaga på. Till skillnad från prat hör någorlunda kontrollerade känsloyttringar till när man går på bio. Kanske kände kvinnan igen sig. Redan det är ju tragiskt i sig, och filmen var lika sorglig som den var vacker.

Konstaterar sammanfattningsvis att de två filmer som hade mycket knark och snoppar i sig var mycket bra, medan den med skuttande delfiner i var dålig. Vad man nu kan dra för slutsatser av det.

Lägesrapport (30)

Läser: Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann.

Och målar: duktigt på min trädgård.

Passiviseras dock: i tre dygn, efter att sista säsongen av Lost fallit ner genom brevinkastet.

Blir: därav stingslig och hålögd som en fjättrad iller.

Gläds ändå: åt att serien lyckas knyta påsen någorlunda tätt efter alla förvirrade utspel.

Roar mig också: åt att med skrattet i halsen sammanfatta hela spektaklet för en kamrat som bara sett några avsikt.

Och enas: med vederbörande om att den där historien hade aldrig spelats in om skaparna själva haft hela idén klar för sig från början och därmed försökt sälja in hela idén som ett fullblommat koncept.

Ser: den amerikanska dokumentären Wanted and Desired från 2008 (på svt.play), som beskriver fallet Roman Polanski som å ena sidan ett anstötligt sexualbrott, å andra sidan som ett frapperande juridiskt övertramp från domarnas sida.

Tänker: att detta gör regissörens flykt från rättvisan något mer förståelig, men att faktum fortfarande kvarstår - en annans brott sonar inte ditt eget - och att inget är klart förrän karln tagit saken vid hornen.

Odlar: Världens minsta tomater, inte större än små, blodröda och buckliga ärtor, antagligen eftersom tomatplantan Hemingway med kylans intåg övergivit alla planer på ytterligare expansion och i stället satsar allt krut på att kvalitetssäkra den del av verksamheten som fortfarande existerar.

Äter: butternut squash och makulerade M-kulor.

Promenerar: genom skogen i dubbla lager tröjor.

Vill: inte plocka fram vinterjackan ur garderoben.

Vill: inte!

Vill: inte!

Men måste: förmodligen ändå.

Tavlor på vift

Mailade för att fråga hur det går för mina målningar i Solna. Har de kommit upp än? En månad senare har jag ju ännu inte hört något om saken.

Förstår då att hela rasket hamnat på ett skatterådgiviningskontor vid Norrmalmstorg i stället.

"Mycket bättre", får jag veta. "Där har sålts saker förut och de gillade dina verk."

"Skoj!", svarar jag och återgår till att måla på min trädgård, på kungsljusets rotblad och sedan på gräsmattan långt bort i bakgrunden, den bit som kanske borde skifta i rosa, som av ljung, om det går.

Tänker på de där uppfordrande frågorna tonårsföräldrar brukar få i olika kampanjer: Vet DU var din dotter håller hus om kvällarna? (Underförstått: förmodligen inte.)

Inser det är tur att de stackars tavlorna sköter sig så bra själva, när deras dagars upphov är en sådan dålig mor.

Motvillig repris (så småningom)

Tog fram Bockfesten för att bekräfta något jag tyckte mig minnas ur den. Upptäckte att det lösa omslagspappret låg invikt i boken någonstans vid två femtedelar och blev plötsligt osäker på om jag någonsin ens läst ut den.

Kanske är allt jag tror mig komma ihåg om den skröpplige gubbtjyven bara mattade speglingar av Gabriel Gárcia Márquez Patriarkens höst, som ju också handlar om en latinamerikansk diktator och hans folk, men som till skillnad från Llosas Trujillo verkligen grep tag och ryckte med.

Det är ingen stor komplimang till en författare om man inte ens kommer ihåg om man läst ut hans böcker till slut.

Och nu blir jag väl tvungen att börja om från början.

Kom an då, Gud!

Inför risken att låta onödigt rabiat, eller för all del bara tjatig, har jag dragit mig för att skriva ännu ett religionskritisk inlägg, så tätt inpå det där om P1:s söndagsgudstjänster.

För om jag gjorde det skulle jag kanske också tvingas förklara att jag för all del inte har något emot vad enskilda individer dragit för slutsatser om tillvaron bortom. Och var och en ska naturligtvis ha rätt att bli salig helt på egen fason.

Dyker det exempelvis upp en samling människor som övertygat sig själva om att det finns omnipotenta enhörningar på en ö någonstans i Söderhavet - "Jodå, vi har bara inte hittat dem än!" - så får de gärna skapa sig en facebooksida i ämnet och hålla möten där de bekräftar varandras slutsatser.

Jag skulle däremot finna goda skäl att protestera om de här enhörningsmänniskorna fick möjlighet att uttrycka sina åsikter en vackert inramad timme i veckan i statligt ägda etermedier. Jag skulle också protestera om våra ledande politiker förväntades uppsöka den här gruppens samlingslokal en gång om året, för att under högtidliga former lyssna till hur en rituellt utklädd företrädare välsignade det kommande årets arbete.

Hänvisning till gammal fin tradition är knappast ett hållbart argument. Riksdagen har ingenting i kyrkan att göra.

Jag bryr mig heller inte om ifall någon tycker att jag är grym och nedlåtande när jag likställer tron på Jesu uppståndelse med den om allvetande enhörningar. Tvärt om. Att inte kritisera religionen för att inte vara elak är som att bryta arm med någon som man antar är svagare än man själv och därför inte ta i ordentligt. Och jag har alltid avskytt att bryta arm mot en motståndare som inte tar i.

I en spänstig krönika i dagens DN. liknar Lena Andersson det hela med att ta ballonger från barn. Det funkar också. Hon frågar sig samtidigt vilka livslögner ska vi värna och vilka ej.

Handlade diskussionen om huruvida det verkligen finns enhörningar eller inte skulle det knappast ens bli en diskussion. Ingen (förutom så klart de redan frälsta) skulle dra sig för att ifrågasätta den övertygelsen. Det hade räckt med att kalla den absurd.

Hade gruppen emellertid fått tillräckligt många anhängare, en global organisation och stort politiskt och moraliskt inflytande hade man tydligen varit tvungen att börja buga för den, tygla tungan och akta sig noga för alla ömma tår.

Borde det inte vara tvärt om? Att när lögnen lämnar det privata och börjar göra anspråk på människors liv och tankar, skulle vi ha än större rätt att peka på den och kritisera den, att ifrågasätta själva grunden för hela dess existens?

Istället för att stå i farstun och skrapa med fötterna av hänsyn.

Annars är vi alla illa ute.

Snuvad på min årliga dumförklaring

Satt med markören i adlibris sökruta, och händerna på tangenterna, redo att hungrigt få kasta mig över ett nytt och spännande författarskap. Ivrig att få känna mig obildad och dum. Som vanligt. Och efter ett par böcker något mindre obildad och dum. För en dag eller två.

Nu slappnar fingrarna av och jag känner mig istället snuvad på konfekten.

För Mario Vargas Llosa har jag ju redan läst både en och två titlar av.

Bockfesten, om Trujillo.

Paradiset finns om hörnet, om Gauguin.

Och de var bra, men rörde väl ändå inte riktigt om i min gryta.

Vad snopet.

I jättekungsljusets sken

Min kvadratmeter trädgård växer långsamt fram. De flesta växter har planterats nu. Gäller bara få dem att resa sig ur duken och prunka.

De senaste fem dagarna ägnade jag exempelvis åt att ansa ett knippe smalbladiga, lite läskigt krylliga solrosor, som upptar kanske en tjugondel av min lott. I går övergick jag till de knoppiga stänglarna i ett gyllenflammande jättekungsljus.

Varje litet kronblad tar sin egen tid i anspråk. Veckorna går. Efter mer än en månad har jag inte ens börjat färglägga de animaliska varelserna i trädgården än. Det lär dröja ytterligare en månad, säkert ännu mer, innan jag kommit i närheten av det slutgiltiga resultatet.

Allt detta bara för att kunna få tag i en specifik känsla och (på det omständligaste sätt som tänkas kan) fästa den känslan utanför kroppen, på något flyttbart som andra kan betrakta och förhoppningsvis uppleva samma känsla, eller en annan känsla. Och som jag själv också kan titta på och tänka: Där är den. Just den förnimmelsen. Just den delen av mig förvandlad till något fristående och utöver.

Sekundärt också i tanken att kunna ställa ut den, sätta ett pris på den och sälja den.

Tertiärt för att bli berömd som det störtstaste genisnillet i helaste världshistorien.

Biografi (39) - Skiftarbete

När Victoria inledde sitt måndagssamarbete med Cinemateket i våras fick biografen också skaffa sig en extra projektor, för att kunna köra Svenska filminstitutets arkivkopior. Sedan dess har det också varit något av en process att hitta maskinister som vill ta sig an uppgiften. För det innebär ett inte alldeles försumbart pyssel, och samtidigt ett betydligt större ansvar.

Det vanligaste förfarandet på en modern biograf (så här just i de sista flämtande sekunderna innan digitaltekniken helt tar över) är att de olika akterna som en film kommer uppdelad i (ofta 5 eller 6 stycken) tejpas ihop till en enda stor rulle som man sedan laddar genom apparaturen (som en tråd genom en symaskin) och sedan låter man i princip ett enkelt datorprogram sköta resten. (Själv skyndar man vidare till nästa salong för att sätta på filmen där.)

Så får man emellertid inte att göra med särskilt skyddsvärd film. I sådana rullar får man nämligen inte klippa och då kan man heller inte ta bort de extra meterna film (tomma rutor, nedräkning eller annan information) som sitter i början och slutet av varje akt. Följaktligen kan man då heller inte tejpa ihop allting till en enda skarvlös och sammanhängande upplevelse.

Istället får man göra som på den gamla goda tiden, när man körde en akt åt gången, och växla fram och tillbaka mellan två parallella projektorer. Med hjälp av "cigarettmärkena" (de där fläckarna som med ca 20 minuters jämna mellanrum blinkar förbi uppe i högra hörnet av filmduken) vet maskinisten när det är dags att starta nästa akt, och i precis rätt sekund byter man sen projektor. Det kallas att "skifta" ("skifta ur" ljud och bild, respektive "skifta in").

Är man skicklig, och har lite tur, lyckas man göra detta utan att publiken märker det alls. I värsta fall skiftar man bort hela repliker, halva scener och avgörande ögonblick, alternativt bjuder publiken på svartrutor, rasp och startsladdsrassel. Förhoppningsvis har man också laddat akterna i rätt ordning.

I går fick jag en första praktisk genomgång av hela proceduren - att spola upp de enskilda akterna på metallhjul, göra minnesanteckningar om repliker och annat som händer i filmen just innan märkena, att ladda projektorerna och, sedan cinematekets alla kufar kommit till ro inne i salongen, att slutligen starta upp första akten och sedan skifta mellan de följande.

Filmen i fråga: Den sista färden, avec Burt Reynolds, pre snusborrar.

En adrenalinkick i förmodligen ännu högre utsträckning för mig än för dem som koncentrerade sig på innehållet. Äventyret gick också betydligt bättre för mig än det gjorde för kanotisterna uppe på duken.

Tyvärr höll jag väl på att ladda om när de väl satte igång att spela banjo, och jag fick aldrig se det själv. Så vi tar väl den scenen i repris:

Är då inte kristendom en åsikt?

Sitter, med händerna kladdiga av målarfärg, och hör som så ofta P1:s söndagsprogram övergå från samhällsdebatt och satir till helgmålsbön, och orkar inte riktigt torka av tassarna och byta kanal.

De rikstäckande radiorösterna uppmanar mig att öppna mitt hjärta för Jesus. De ber Herren om barmhärtighet. De menar sig i Den heliga skrift ha funnit sanningen om sanningen. Sådana saker.

Undrar vad som skulle hända om någon anmälde detta, helt okommenterade, helt oproblematiserade, veckovis återkommande, timslånga program, till granskningsnämnden, för brott mot de statsfinansierade etermediernas regler om opartiskhet?

Eller är religion inte också ett ställningstagande som, likt alla andra typer av ställningstaganden, kan ifrågasättas?

Jag bara frågar.

(Tillägg till föregående sågning)

Kanske borde jag, apropå mitt underkännande av Alexandros Papadiamantis noveller, i hederlighetens namn också ha understrukit, att allt jag rimligen kan ha en aning om är innehållet och dispositionen. Eftersom jag, språkhandikappad som jag i det här fallet är, läste dem översatta till engelska.

Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.

Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.

Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.

Vita stränder, liljekullor

Att ta sig an litteratur från de platser man besöker både fördjupar och förlänger resan. Efter cykelturen i Ruhrområdet läste jag Radio Heimat. Efter semestern i Norra Sporaderna införskaffade jag Tales from a Greek Island. Nu har jag också tagit mig igenom den.

Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.

Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.

I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.

Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.

På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.

Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.

Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.

För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.

En grusad förmildring

Någon halvtimme in i Wall Street: Money Never Sleeps började jag på allvar grubbla över de märkligt fula bildlösningarna. Ytterligare någon halvtimme senare kände jag mig smart när det slog mig att de kanske var en kärleksfull blinkning till första filmen.

Att dela duken mellan de karaktärer som för tillfället talar i telefon, eller att låta personen i andra änden svischa in i synfältet inuti en suddig bubbla (lite som den goda fen i Oz), eller att göra scenbyten genom att snöpa ihop bilden till en rund liten cirkel (á la James Bond) innan den blir helt svart; sådant skulle väl knappast ha fått förekomma i en ny och påkostad produktion om det inte varit en stilistisk återkoppling till 1987?

I går såg jag (om?) den gamla Wall Street och antog mig kunna bekräfta sambandet. Istället ökade min förvåning. För nej, den bisarra redigeringen i årets film har inga sådana rötter.

De är bara fula, helt i sin egen rätt.