2010

Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.

*Jag blev biografmaskinist.

*Jag började spela gitarr.

*Jag var i Essen och på Skiathos.

*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).

*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.

*Jag illustrerade ett bokomslag.

*Jag började recensera för nån annan än mig själv.

*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.

Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.

Kvantabsurda liknelser

En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.

Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.

En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.

Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.

Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.

Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.

Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.

I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.

Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.

Frånvarande och överspänd

Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.

Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.

En helt spegelvänd version av mig.

(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)

Kanske är jag färdig med jular för ett tag.

Lägesrapport (31)

Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.

Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),

Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.

Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.

Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),

och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).

Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).

Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".

Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.

Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.

Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).

Slår: in,

och packar: ned julklapparna i en lumparväska.

Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.

Klär: mig för tundravandring,

och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.

Hoppas: att vi en dag ses igen.

Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!

Världens mest uttänkta titel

Sehnsommar (of modern times)

Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.

Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.

"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.

Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".

Ja, det var väl det.

Så slipper ni gå rådlösa och undra.

Sehnsommar (of modern times)

1 x 1 m

Pausfågel (42) - Nostalgiskämmis

Snögungor vs zombier

Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.

Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.

Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.

På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.

Gunga trädgunga i snö är också roligt

Omslag

Avhandlingens författare hävdar blygsamt att han själv inte har en aning om vad boken handlar om. Men om jag förstått saken rätt undersöker den vilka ekonomiska effektiviseringar som kan genomföras inom vården utan att det går ut över enskilda patienters grundläggande behov.

The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.

En kväll i kyrkan

Läsare av den här bloggen vet att jag knappast är religiöst lagd. Likväl är det ju något med tempelbyggnader som borgar för själslig frid.

Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.

En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.

Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.

Utställningen öppnad!

Välkommen in!

Målningarna hänger kvar på Grand
fram till trettonhelgen ungefär.

Kvällens premiär

Och borta på Cora finns nu min recension av Svinalängorna.
Trevlig läsning!

100 svenska böcker

Den där listan över de 100 böcker som britterna röstade fram som sina favoriter i samband med världsboksdagen 2007 (den som jag pressade in här på bloggen i går) kom mig att tänka på de 100 svenska titlar som svenska folket röstade fram som förra århundradets bästa böcker, i SVT:s Röda rummet 1998.

Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.

Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.

Klicka på bilden för att läsa

Fläng, sen häng

Och i dag far jag härs och tvärs genom Stor-Stockholm, mellan tre olika utställningslokaler, för att hämta och lämna tavlor.

Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.

Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!

Välkomna i vilket fall!

Räknas det om man bara köpt boken?

Hittade den här listan på Daniel Åbergs blogg. Den ska ursprungligen ha sammanställts av brittiska The Guardien.

Pysslet är att markera hur många av de 100 böckerna på listan som man själv har läst. Har man tagit sig igenom hela fetar man titeln (medelbritten gör tydligen detta med sex stycken). Har man bara läst delar kursiverar man. Har man sett filmen istället stryker man under.

Jag har inte mer att göra på jobbet än att jag välkomnar dylikt tidsfördriv.

Så här ser min lista ut:

1 Pride and Prejudice – Jane Austen

2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien

3 Jane Eyre – Charlotte Bronte

4 Harry Potter series – JK Rowling (vissa filmer, räknas det?)

5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee

6 The Bible

7 Wuthering Heights – Emily Brontë (?)

8 Nineteen Eighty Four – George Orwell

9 His Dark Materials – Philip Pullman

10 Great Expectations – Charles Dickens

11 Little Women – Louisa M Alcott

12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy

13 Catch 22 – Joseph Heller (just köpt, ska snart läsa)

14 Complete Works of Shakespeare

15 Rebecca – Daphne Du Maurier

16 The Hobbit – JRR Tolkien

17 Birdsong – Sebastian Faulk

18 Catcher in the Rye – JD Salinger

19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger

20 Middlemarch – George Eliot

21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell

22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald

23 Bleak House – Charles Dickens

24 War and Peace – Leo Tolstoy

25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams

26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh

27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky

28 Grapes of Wrath – John Steinbeck

29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll

30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame

31 Anna Karenina – Leo Tolstoy

32 David Copperfield – Charles Dickens

33 Chronicles of Narnia – CS Lewis

34 Emma -Jane Austen

35 Persuasion – Jane Austen

36 The Lion, The Witch and the Wardrobe – CS Lewis

37 The Kite Runner – Khaled Hosseini

38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres (?)

39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden

40 Winnie the Pooh – A.A. Milne

41 Animal Farm – George Orwell

42 The Da Vinci Code – Dan Brown

43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez

44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving

45 The Woman in White – Wilkie Collins

46 Anne of Green Gables – LM Montgomery

47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy

48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood

49 Lord of the Flies – William Golding

50 Atonement – Ian McEwan

51 Life of Pi – Yann Martel

52 Dune – Frank Herbert

53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons

54 Sense and Sensibility – Jane Austen

55 A Suitable Boy – Vikram Seth

56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon

57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens

58 Brave New World – Aldous Huxley

59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon

60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez

61 Of Mice and Men – John Steinbeck

62 Lolita – Vladimir Nabokov

63 The Secret History – Donna Tartt

64 The Lovely Bones – Alice Sebold

65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas

66 On The Road – Jack Kerouac

67 Jude the Obscure – Thomas Hardy

68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding

69 Midnight’s Children – Salman Rushdie

70 Moby Dick – Herman Melville

71 Oliver Twist – Charles Dickens

72 Dracula – Bram Stoker

73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett

74 Notes From A Small Island – Bill Bryson

75 Ulysses – James Joyce

76 The Inferno – Dante

77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome

78 Germinal – Emile Zola

79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray

80 Possession – AS Byatt

81 A Christmas Carol – Charles Dickens

82 Cloud Atlas – David Mitchell

83 The Color Purple – Alice Walker (?)

84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro

85 Madame Bovary – Gustave Flaubert

86 A Fine Balance – Rohinton Mistry

87 Charlotte’s Web – E.B. White

88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom

89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle

90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton

91 Heart of Darkness – Joseph Conrad

92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery

93 The Wasp Factory – Iain Banks

94 Watership Down – Richard Adams

95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole

96 A Town Like Alice – Nevil Shute

97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas

98 Hamlet – William Shakespeare

99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl

100 Les Miserables – Victor Hugo (?)

Allt som allt 60 titlar, varav 36 är lästa, 9 delvis lästa och 15 sedda på film. Rätt stabilt, tycker jag.

Utöver det finns 3 titlar som är jag osäker på; kanske har de passerat revy på teve eller under litteraturvetenskapen, men jag kan inte ta gift på att jag läst eller sett dem, så därför räknas de inte.

Om ni har lika tråkigt som jag, berätta gärna hur era listor ser ut!

Skärselden tur och retur

Vid sidan av allt annat har jag de senaste dagarna försökt finna en stil och en teknik för att löpande kunna illustrera ett, än så länge hemligt, projekt.

Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.

Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.


Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.

Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.

För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.

Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.

Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.

Brytpunkten

Försöker samla tankarna kring något vettigt att skriva om här.

Kanske något snärtigt om I'm Still Here. Ett inlägg som kunnat få rubriken "Skämskuddens njutning", "Socialt självmord - ett experiment" eller (med hänsyftning till filmen har premiär i Sverige först sedan det redan bekräftats att Jaquin Phoenix pinsamma förfall bara var en stor elaborerad bluff, vilket också gör dokumentären bitvis ointressant, bitvis intressant på ett helt annat sätt): "Taget ur sitt sammanhang".

Eller om att jag vann ett vad och nu gett mig i kast med att läsa det som visade sig vara vinsten: Stolthet och fördom och zombier. Mötet med en ny genre.

Eller så kunde jag kalkera någon av alla de där listorna jag skriver över saker som jag måste, borde och vill: research jag planerar, möten inför spännande projekt, jakten på en antik gammal skrivmaskin, briljanta idéer till nya målningar. Allt för att ni ska förstå hur otroligt upptagen och viktig jag i själva verket är.

En påminnelse om utställningen på lördag.

Eller något puttrigt om julen, alla duktiga inköp och cholkadkolakok.

Istället återkommer tankarna ideligen till det som eventuellt är resultatet av alla dessa osorterade tankar och planer, något som jag väl egentligen borde låta bli att skriva om alls.

Det som jag tror måste ha varit min första regelrätta lilla panikångestepisod.

Jag stod på jobbet när allt plötsligt krampade samman och min första tanke var att "Oj, nu får jag visst en hjärtattack", följt av "Eller så tror jag bara det eftersom jag har panikångest, och i så fall är det ingen fara". Och eftersom jag inte riktigt hade tid att dö just då förlitade jag mig på det senare, fortsatte med mina sysslor och ett par minuter senare var allt också som vanligt igen.

Nästa vecka tror jag att jag kanske kan vara helt ledig ett par dagar, till och med utan att behöva bli matförgiftad först.

Surtantspudel

Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.

Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.

När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.

Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.

Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.

Rätt ska vara rätt.

Lilla baren, i kväll på Riche

Och jag hänger mina musikaliska kollegor i hasorna vart än de drar sta. Som en söt och glad liten gris.

I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.

Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.