Advent igen

Nytt pynt varje år

Kom an då, Gud!

Inför risken att låta onödigt rabiat, eller för all del bara tjatig, har jag dragit mig för att skriva ännu ett religionskritisk inlägg, så tätt inpå det där om P1:s söndagsgudstjänster.

För om jag gjorde det skulle jag kanske också tvingas förklara att jag för all del inte har något emot vad enskilda individer dragit för slutsatser om tillvaron bortom. Och var och en ska naturligtvis ha rätt att bli salig helt på egen fason.

Dyker det exempelvis upp en samling människor som övertygat sig själva om att det finns omnipotenta enhörningar på en ö någonstans i Söderhavet - "Jodå, vi har bara inte hittat dem än!" - så får de gärna skapa sig en facebooksida i ämnet och hålla möten där de bekräftar varandras slutsatser.

Jag skulle däremot finna goda skäl att protestera om de här enhörningsmänniskorna fick möjlighet att uttrycka sina åsikter en vackert inramad timme i veckan i statligt ägda etermedier. Jag skulle också protestera om våra ledande politiker förväntades uppsöka den här gruppens samlingslokal en gång om året, för att under högtidliga former lyssna till hur en rituellt utklädd företrädare välsignade det kommande årets arbete.

Hänvisning till gammal fin tradition är knappast ett hållbart argument. Riksdagen har ingenting i kyrkan att göra.

Jag bryr mig heller inte om ifall någon tycker att jag är grym och nedlåtande när jag likställer tron på Jesu uppståndelse med den om allvetande enhörningar. Tvärt om. Att inte kritisera religionen för att inte vara elak är som att bryta arm med någon som man antar är svagare än man själv och därför inte ta i ordentligt. Och jag har alltid avskytt att bryta arm mot en motståndare som inte tar i.

I en spänstig krönika i dagens DN. liknar Lena Andersson det hela med att ta ballonger från barn. Det funkar också. Hon frågar sig samtidigt vilka livslögner ska vi värna och vilka ej.

Handlade diskussionen om huruvida det verkligen finns enhörningar eller inte skulle det knappast ens bli en diskussion. Ingen (förutom så klart de redan frälsta) skulle dra sig för att ifrågasätta den övertygelsen. Det hade räckt med att kalla den absurd.

Hade gruppen emellertid fått tillräckligt många anhängare, en global organisation och stort politiskt och moraliskt inflytande hade man tydligen varit tvungen att börja buga för den, tygla tungan och akta sig noga för alla ömma tår.

Borde det inte vara tvärt om? Att när lögnen lämnar det privata och börjar göra anspråk på människors liv och tankar, skulle vi ha än större rätt att peka på den och kritisera den, att ifrågasätta själva grunden för hela dess existens?

Istället för att stå i farstun och skrapa med fötterna av hänsyn.

Annars är vi alla illa ute.

Är då inte kristendom en åsikt?

Sitter, med händerna kladdiga av målarfärg, och hör som så ofta P1:s söndagsprogram övergå från samhällsdebatt och satir till helgmålsbön, och orkar inte riktigt torka av tassarna och byta kanal.

De rikstäckande radiorösterna uppmanar mig att öppna mitt hjärta för Jesus. De ber Herren om barmhärtighet. De menar sig i Den heliga skrift ha funnit sanningen om sanningen. Sådana saker.

Undrar vad som skulle hända om någon anmälde detta, helt okommenterade, helt oproblematiserade, veckovis återkommande, timslånga program, till granskningsnämnden, för brott mot de statsfinansierade etermediernas regler om opartiskhet?

Eller är religion inte också ett ställningstagande som, likt alla andra typer av ställningstaganden, kan ifrågasättas?

Jag bara frågar.

RIP lilla öring

Efter höjningen hade jag veckopeng på 20 kronor.

20 kronor (två turka 10-lappar) var nästan, men bara nästan, hur mycket pengar som helst. Hade man några kronor kvar av den i slutet av veckan kunde man (fastän man egentligen inte fick göra det förrän i fyran) smita ut genom grinden från Katarinas skolgård under lunchrasten, pila nedför Gotlandsgatan bort till tobakshandeln i hörnet där Café Cinema ligger nu, och driva den tjocka kiosktanten till vansinne genom att peka på styckgodiset och säga:

-Två såna för 10 öre och sen sex såna där för 5 öre... Eller nej vänta! EN sån för tio öre, och sen åtta såna för 5 öre.

(5 öringen var inte giltig då, den försvann 1985, men man fick två för 10.)

Eller så omvandlade man en stor del av slanten till refresher-kola.

En refresher kostade 50 öre och för 10 kronor fick man mer kola från Pressbyrån än man egentligen orkade äta upp. Länge förhöll jag mig till pengars värde över lag genom att helt enkelt räkna om summan till refresher. 100 kronor var till exempel 200 refresher-kolor! Vilket vill säga: helt galet många.

Hade gubbarna på Wall Street räknat i refresher hade de nog också haft lite sundare perspektiv. En miljon dollar är i dagsläget (tydligen inte mer än) 6,71 miljoner kronor, vilket ger 13,42 miljoner refresher-kolor på en och samma gång. Och vad ska man egentligen med alla dem till?

I dag försvinner så slutligen den sista svenska öringen från handeln. Det känns lite som att klippa det sista bandet mot fornåldern. Lite sorgligt (generationstypiskt godisnostalgiskt), men kanske likväl på tiden.

Refresherna kostar väl ändå jämna kronor nu?

Tyskland 4 (England 2)

I kväll är jag glad att jag inte är i Essen.

När vi först anlände dit, ganska exakt på minuten för två veckor sedan, och först besteg de ännu otämjda cyklarna för att genomsöka stadskärnan i jakt på en bit mat, raljerade vi en hel del över vilken stendöd håla staden var. Inte en käft på gatorna. Allt som syntes av folkliv var ett och annat plyte som stack ut genom något av alla flaggprydda fönster och som så fort det fick syn på en annan människa gastade "Deutschland!" med plötslig och häpnadsväckande entusiasm.

Väl framme vid den restaurang vi fått oss rekommenderade (det mycket gemytliga Ampütte i Rüttenscheid) insåg vi emellertid var alla människor höll till - inomhus naturligtvis, hemma eller på lokal, framför Tysklands första match i VM-slutspelet. Vi slog oss för pannan som de idioter vi var och tog plats i det inre, i princip folktomma rummet, det utan teve, och lät smörja vårt krås medan jublet steg ute vid baren inte en, inte två, inte heller tre, utan fyra gånger.

Vi lyckades sedan betala vår nota just som matchen blåstes av och tog oss för att cykla tillbaka genom centrum igen. Nu var det inte längre lika öde.

Det som ett par timmar tidigare sett ut som den övergivna kulissen till en Europeisk kulturhuvudstad, hade på en kvart förvandlats till ett livsfarligt getingbo av tutande bilar, okontrollerat slirande längs gatorna i oroväckande hög hastighet och där unga män och kvinnor hängde halvvägs ut genom rutor och takfönster för att blåsa i lurar och i ett tillstånd av euforisk odödlighet vifta med svart-gul-röda fanor och skrika "Deutschland! Deutschland!".

Polissirenerna ylade i fjärran. Där jag vinglade fram över spårvagnsrälsen på min ovana lånecykel började jag undra om det var så här ni i framtiden skulle bli tvungna att säga att jag dött. Som ännu ett godtyckligt offer för patriotism och masshysteri.

Som ni redan konstaterat lyckades jag på något sätt ändå ta mig levande tillbaka till hotellet. Sålunda sparades jag för att i dag själv få se det tyska landslaget blixtra in fyra mål emot England i åttondelsfinalen.

Och det var ju onekligen en sann liten fröjd.

Hur obehagligt det än är med kollektiva känslor.

Undrar hur det ser ut på de där gatorna i kväll.

Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (3)

Ruhrområdet? Är inte det bara platt och smutsigt och fullt av motorvägar?

Den spontana reaktionen på mitt prat om cykelsemester i Tysklands traditionellt största industricentrum var ett, med tanke på historien, ganska förståeligt oförstående.

Den som också bara färdats genom Tyskland på autobahn lär också ha fått intrycket att ingenting finns där förutom sådana vägar. Man ser verkligen inte mycket av omgivningen från motorlederna. Men detta beror i sin tur på att motorvägarna inte heller syns från omgivningen. Och omgivningen i Ruhr består inte alls av ett asfalterat och kolrökigt slättland.

Det ser snarare ut som Provence.

När vi inte fotograferade industriruiner cyklade vi längs cykellederna utmed Ruhrfloden, kastade ett öga på Villa Hügel (stålmagnaterna Krupps vräkiga slott vid Baldeneysee), besteg Halde Rheinelbe (en av alla slagghögar som blivit stående inslag i landskapet), sökte och fann inspiration bland de klassiskt moderna målningarna i Essens Museum Folkwang, stötte på en hel del roliga djur, rullade förbi mängder av pittoreska korsvirkeshus och gjorde slutligen en lång och mödosam tur över de böljande jordbruksmarkerna ned till Neanderdalen för att återvända till någon procent av vårt mänskliga ursprung (Neandertalmuseet i sig var emellertid en ganska stor besvikelse).

Solen har strålat oförtröttligt och jag är brun som en vilde, vilket passar bra efter en vecka utan hårborste och internetförbindelser.

Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (2)

"Kokeriets" del av industriminnet Zeche Zollverein vilar tämligen ostört i sitt mycket vackra förfall. Andra byggnader som ingår i landskapet - tvätteriet och de olika schakten - har i högre utsträckning renoverats, byggts till och förvandlats till museum och kulturcentrum. Även detta har emellertid skötts med utomordentlig stilsäkerhet. Banvallar har med några enkla grepp blivit gångstigar, maskindelar står kvar som bardiskar och turisten leds upp mot receptionsvåningen via en rulltrappstunnel som på ett självklart sätt harmoniserar med den ursprungliga arkitekturen.

Det samlade intrycket är ett mycket imponerande konstaterande att: Tyskar kan! Om någon nu tvivlat på det. Och för den som gillar industriskrot bör Zeche Zollverein kunna te sig som något av ett mecka.

Här överst syns gruvlaven som blivit Zeche Zollverein och kulturhuvudstadens karaktäristiska symbol.

Den kubiska högskolan och utställningslokalen SANAA-Gebäude, uppförd 2003, är också ögongodis för den som gillar stilren och innovativ arkitektur.

Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet

Zeche Zollverein (mellan 1847 och 1986 storskalig kolindustri - nu världsarv, industriminne och kulturcentrum).

Vi börjar där, liksom vi gjorde - jag och min vän från Berlin.

Att utan förväntningar cykla in genom ett hål i grönskan bakom Zollvereins "kokerei" (den del av indrustrin som förvandlade kol till koks) och plötsligt befinna sig vid foten av denna enorma fabriksruin, ensamma med den i en stilla måndagsmorgon, kan nästan liknas vid en religiös upplevelse.

Det som en gång var en smutsigt bullrande jättemaskin, myllrande av tusentals svettiga arbetare, ligger nu tyst och slutet, närmast mystiskt i sitt långsamma förfall. Likt en futuristisk katedral mitt i landskapet. En byggnad uppförd med stor möda av fjärran framtida människor, och nu återfunnen i en ännu mer fjärran framtid, av människor som sedan länge glömt bort varför den en gång blev rest.

Vi kunde så klart inte låta bli att klättra in i den, som två organiska löss på detta utomjordiskt stora, mekaniskt fossilerade leddjur. (Liknelserna hopar sig.)

Den som minns mitt i jämförelse mycket ynkliga bidrag till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" inser lätt att det var kärlek vid första ögonkastet.

Ingen dröm är fånig

Hon ville ut i skogen.

-Jag har en skog, sa jag. Gör med mig vad du vill.

Så här blev det.

Pärlor för svin

Vad gäller Läderlappen kan jag väl säga som så att beträffande första akten var ju inredningen på själva Operan ganska så pampig att vila ögonen på. Beträffande andra akten var Helge Skoogs interaktiva utsvävning som bitter fångväktare faktiskt rätt så underhållande (men den hörde väl egentligen inte till pjäsen).

För övrigt kunde allt som försiggick uppe på tiljorna gärna ha ersatts av pappkulisser och klippdockor som skjutits fram och tillbaka över scenen med hjälp av ett par sm-mästare i bordshockey.

Något manus hade inte heller behövts eftersom det var omöjligt att uppfatta ett enda ord av någon alls om man var hänvisad till tredje raden.

Som min sambo sa:

-Jag satt säkert i tjugo minuter och undrade om de sjöng på tyska.

Loa Falkman (åh Loa!) var dessutom ersatt av någon annan i rollen som herr von Eisenstein.

Sammantaget hade det väl räckt rätt fint med bara orkestern, och kanske var sin liten lånekikare också. Så hade alla i publiken kunnat sitta där i glittret i två och en halv timme och istället spionerat på varandra. Lystet. Som på den gamla goda tiden. Sånt är kul!

Folk vinner priser

På temat bekanta personer gör anmärkningsvärda saker (passande nog i samband med det pågående toppmötet i Köpenhamn):

I går vann en god vän andra pris i Metros fototävling, med den stilfulla Essinge-bilden Rush hour.

(Se kategorin Klimatförändring.)

Ett varmt grattis är således på sin plats. Grattis!

Första advent

20 år senare, i Paris

En tyst och sansad flod av människor rörde sig i mörkret genom Tuilerierna, bort mot Place de la Concorde. Det doftade storslagenhet och eftertanke. Himlen var klar över obelisken och vädret milt och stilla. Det borgade för en vacker stund.

När själva firandet väl startade, med pampig körsång och bildspel längs fasaderna, kändes det också som en fläkt av historiens vingslag. Men mycket mer än så blev det väl inte.

Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.

Ett vackert antiklimax, med andra ord. Men så här såg det ut i alla fall.

Mötesprotokoll

Igår fungerade jag domare vid femte etappen av Stockholms fotoklubbs klubbmästerskap. De bilder som med min förskyllan erhöll ett särskilt omnämnande kommer snart upp på hemsidan.

För besväret, som snarare var ett nöje, erhöll jag själv en fin flaska spanskt vin, med fotoklubbens egen etikett.

Min egen insats under kvällen hörde emellertid till det minst intressanta. Klubben, som funnits i mer än ett halvsekel, består till stor del av medlemmar som varit verksamma fotografer lika länge. Den samlade erfarenheten är med andra ord stor, och stämningen på mötet gemytlig.

Hade jag varit mer av fotograf hade jag nog rent av ansökt om medlemskap.

Kanske finns det en liknande förening, ämnad för målare och skribenter?

Enväldig domare

Jodå.

I utbyte mot en fin flaska vin kommer jag i oktober fungera domare i Stockholms fotoklubbs årliga tävling.

Tema denna gång: Blommor.

Huka er för min lie!

Odlingskultur (en utsvävning)

Hela Bromma doftar fallfrukt. Det doftar överflöd och slöseri. Liv och förgängelse. Trygghet och samvetskval. Allt i en salig röra.

Av alla saker man borde göra här i världen borde man inte minst gå bort till anslagstavlan utanför föreningshuset vid Kortenslunds koloniträdgårdar någon gång i början av augusti och sätta upp en lapp enligt vilken man erbjuder sig att ta hand om åtminstone en bråkdel av alla äpplen, plommon och päron som just nu ligger och ruttnar där.

Men det kommer man aldrig att göra.

Pinter i "Mitt kreativa rum"

Tydligen är det inte bara jag som inspireras av mystiska spårtunnlar.

I våras tog jag bilder av grottmynningen bakom Eriksdalsbadet, som bidrag till en fotoutställning kallad Mitt kreativa rum. (Så här motiverade jag valet. Bidraget, som väl aldrig riktigt gjorde tunneln rättvisa, såg ut så här.)

Nu har alltså skådespelaren Nicholas Olsson upptäckt tunnelns andra mynning (den som vetter mot Eriksdalsskolan till) och arrenderat området för att, tillsammans med Tantoteatern, sätta upp Harold Pinter-pjäsen Mathissen där. Pjäsen har premiär nästa vecka.

Jag är som vanligt lite sen och upptäckte detta först i DN idag. Svd skrev exempelvis om det redan för en månad sedan.

Man det kan inte hjälpas. Här är en till bild.

Tidsmaskinen

Den här fick jag i frukostpresent första dagen på min korta semester. Den stod i kylskåpet igår när jag vaknade.

I början såg den ju ut som på bilden. Sen trasslade vi till den (säg: Adjö till symmetrin! Adjö, symmetri!) och leken kunde börja.

Efter ungefär två febriga timmar utan att någonting annat vettigt blev gjort togs kuben ifrån mig med våld (Ack!) och kommer inte återlämnas till mig förrän i morgon när vi ger oss ut på vägarna (det kommer passande nog bli en hel del restid att fördriva den här midsommarhelgen).

Vi det laget hade jag åtminstone lyckats återställa ett av de tre skikten i kuben. Klarar jag de resterande två under min färden i södern kommer jag med största säkerhet skryta om det hela nästa vecka. Nämner jag inget vidare om saken kan ni själva sluta er till att det inte gick så bra.

I värsta fall ligger hela kuben utspridd i ett dike någonstans längs riksväg 23, sliten i bitar, söndertuggad.

Men än så länge är den min vän. Jag hade aldrig någon egen, då under det första 80-talet.

Pausfågel (27) - Almogekultur

Vecka 31 varje år samlas raggarna i Rättvik för att visa upp sina vrålåk för varandra.

Så även 2009.

Jag är inte på plats då. Men jag är på plats nu.

Så för att ändå ge er lite känsla för bygden bjuder jag på ett reportage som SVT:s Packat och klart gjorde om Classic Car Week 2006.

Apropå kvantfysik

Hittade just det här lite smålustiga klippet på Forskning och Framstegs hemsida, när jag uppfylld av mitt nyväckta, tillfälligtvis omättliga (och förhoppningsvis långlivade) kunskapsbegär, insåg att jag måste börja prenumerera på deras feed.

Om man vill kan man se det som en passande förlängning av min svarskommentar till förra inlägget.