Packrobot

Jag är WALL-E.

Jag samlar högar med bröte, komprimerar dem till kuber och staplar dem på varandra i höga torn. I röjningsarbetet stöter jag då och då på saker som fascinerar och fångar mitt intresse. Saker som inte sett dagens ljus på många många år. Kassettband och bruksanvisningar. Fossil efter tankar som en gång tänkts. Dem lägger jag på ett särskilt ställe för att ta kanske hand om senare.

Dammet flyger upp i förskräckelse där jag drar fram. Hade jag inte varit en robot hade det besvärat mig, men nu rullar jag obekymrat vidare. Enda tecknet på liv än så länge, är dock liket efter en fluga som en gång flugit. Jag har inte heller hittar kuvertet med röntgenplåtarna som en gång togs av mitt inre. Mina microprocessorer processar möjligheten att plåtarna ändå kan dyka upp i ett senare skede, någonstans ur mellanrummen, när jag monterar ihop och kubiserar garderoben.

Jag vet vad jag måste göra och jag gör det effektivt, utan onödiga dröjsmål, men tillåter mig också en drömmande väntan. En trivsam sentimentalitet, helt olik en robot. Och en längtan efter skeppet som förr eller senare ska föra mig bort.

Bort från allt jag hittills känt.
Och hem! Till en helt annan kommun i galaxen.

Voila!

Såja. Nu får det vara klart.

Hur som helt finns ändå inte mer tid att göra ändringar nu. Vi flyttar om mindre än en vecka...

(Titel under beaktande)

Tuggummi?

I tavlan finns åtminstone lugn och ro. Den var tänkt att bli klar igår, men jag fick stressa iväg och skriva kontrakt med nya hyresvärden. Nu sitter jag dock hemma framför duken och kontemplerar över kontrastfärger.

Jag brukar alltid försöka se till att mina målningar i någon mån innehåller alla fyra färgerna: blått, gult, rött och grönt. Till gult räknar jag också orange, till rött rosa eller varma bruna toner, grönt kan vara allt från mellan turkos till nästan brunt. Fattas endera av dessa fyra hörnfärger tycker jag i regel att målningen saknar liv.

Exempelvis har popcorn-tavlan genomgående lidit av en akut brist på grönt. Där är nästan bara rött (rosa), vitt och svart (grått). Popcornen tillförde något smörgult, liksom huden. Biljetten och ögonen är blå. Men sedan då? Risken, som redan varit överhängande, är att det tomteröda och det vita fluffen som dalar ur skyn tillsammans med något grönt skulle föra tankarna alltför mycket till juldekorationer, trots att kvinnan uppenbarligen är sommarklädd (i september? hm, kanske borde ändra datumet på biljetten...).

Idag har jag ändå testat att göra skuggorna på väggen djupgröna. Jag har också blandat in ljusgrönt på olika mer eller mindre motiverade platser. Dessutom strök jag hela det svarta mörkret med en nästan lika mörk savgrön färg som kanske kan göra svärtan mer dramatisk, utan att någon förstår riktigt varför. Därtill funderar jag nu på att kleta in dörrkarmens nederkant med ett kasserat, karamellgrönt tuggummi.

Och ja! Nu kom jag på en annan idé som kan slå hål på monotonin nere i vänsterhörnet. Den måste jag genast sätta i verket!

Insha'Allah

Jag vaknar, alltför tidigt, med huvudet fyllt av saker som måste ordnas, styras upp och organiseras på bästa sätt. Var sak förgrenar sig i en mängd eventualiteter. Var eventualitet har också en mängd möjliga lösningar, och var möjlig lösning en lika stor mängd möjliga följdverkningar. Och när jag tänkt genom allt följer oron för vad som sedan ska ske. Vad händer om? Och hur ska det bli?

Min blivande sambo har en bot mot sådan änglsan:
-Bli fatalist som jag, säger han, och menar att det är mycket behändigt.

Allt man behöver göra som fatalist är att fatta sina beslut och sedan låter man ödet föra en dit ödet vill. Ibland kanske man gråter för att det inte blev som man ville, men det är ingen idé att gräma sig. För det som hände hade hänt ändå, vad man än hade försökt göra annorlunda.

Själv kan jag inte tro på ödet - utom möjligen utifrån ett strikt vetenskapligt-fysiskt plan där existensen eller icke-existensen av slumpmässighet faktiskt avgör om någonting över huvud taget i universum kan frångå sina lagbundna bestämmelser, och om det därmed också finns utrymme för oss människor att ha en egen fri vilja. Och även om denna absoluta lagbundenhet existerar måste vi människor ändå måste försöka leva som om den fria viljan fanns. Annars kunde man ju bara sätta sig ner och dö, med argumentet att detta varit förutbestämt sedan tidernas början.

Som min sambo beskriver saken, låter den emellertid ganska lockande. Istället för att pulsa motströms genom tillvaron, söka tvinga den att böja sig efter ens egen vilja, är det istället bara att släppa taget och följa strömmarna i den rikting de för en. Det som sker, det sker. Ont som gott. Om bara gudarna vill.

För att motverka att hjärnan kokar över kunde jag kanske skriva in mig som tillfällig medlem i deterministernas stresståliga klubb? Som på prov bara. Helt gratis. Åtminstone för en vecka eller två.

Lägesrapport (8)

Läser: de sista hundra sidorna i Lessings Martha-serie, där nu huvudpersonen halvt om halvt ramlar runt som sinnessjuk och nyfrälst mystiker.

Kartlägger sporadiskt: Stockholms gallerier för att förhoppningsvis hitta ett där det går att hänga ut.

Kontaktar i samma veva: Liljevalchs konsthall (apropå anmälningsvillkoren för vårsalongen) med frågan om nätet också räknas som en utställningsplats (eftersom verk som skickas in EJ får ha varit utställda tidigare) och får svaret att det är en bra fråga.

Målar senare i dag: de sista penseldragen på popcorn-tavlan.

Målar onsdag vecka 43: ett kungligt dubbelporträtt av Morgonpassets programledare, på fyra timmar, i direktsändning.

Stressar: upp mig över all ovisshet.

Springer: snabbt som attan eftersom stressen över all ovisshet fungerar som raketbränsle i benen - jag både jagar och flyr.

Skriver: långa, detaljerade handlingsplaner inför en nära förestående men samtidigt helt eventuell flytt.

Får äntligen: muntligt bekräftelse från alla inblandade parter att flytten faktiskt blir av.

Flyttar redan: nästa helg!

Vilket innebär: att fyra personer på en och samma helg gör en vollybollrotation mellan lika många lägenheter varav emellertid bara två är inblandade i själva bostadsbytet, medan en tredje ska stambytas och lämnas tom i två månader och en fjärde säljas senare men tillfälligtvis tjäna som fristad för stambytaren - ett sabla pussel.

Pöser: samman lite när ovisstressen fördunstas och lämnar bukhålan tom.

Men antar: att en ny, gladare stress snart ska genereras i dess ställe när flyttdatumet hastigt braskar närmare.

Säljer: ytterkappor till 40 procents rabatt, iförd en fuchsiaröd trikåtopp med texten "Vilken fest!" rakt över bysten och "Var med och fira stans snyggaste 40-åring!" på ryggen.

...och hoppas: att alla ska fatta att det är klädkedjan och inte jag som fyller 40.

Sjunger efter bästa förmåga: med the Ooos and Aaas, först vid releasefesten för Jonna Lees EP This War och sen på Debaser Medis oktober den tionde.

Längtar efter: min första egna julgran, friden de sista adventsdagarna, en arbetsfri dag, när allting är i ordning och jag i lugn och ro får vakna i den nya lilla vindsvåningen, vrida igång julbelysningen, tända levande ljus på frukostbordet och bara sitta i en timme med en kopp te i händerna och andas in doften av barr och kanel.

Oh, wouldn't that be: lovely.

Coup de gènie i radiohuset

Glöm karaoken!

Vad sägs om denna geniala radiosatsning: Porträttmåleri i direktsänding!

Jag återkommer.

Min sköna dam

Igår på Oscars: My Fair Lady.

Ensemblen gjorde sitt jobb. Tanten som satt granne till mig på andra raden höger var, att döma av de spontana utropen, mycket nöjd med blomsterdekoren och med Körberg-Higgins elaka jargong. Men hur de stora namnen än törnade samman uppstod knappast några gnistor eller magi. Dessutom är det lite förtretligt att inte riktigt kunna höra vad artisterna sjunger, särskilt när det sker i en pjäs som är en enda lång hyllning till korrekt tal.

Istället passade jag på att njuta av lokalen, atmosfären - har aldrig varit på Oscars förut - och längtade hem till min gamla VHS-inspelning med Audrey Hepburn som Eliza.

***

Idag får jag sen, kanske, äntligen, en gång för alla, reda på om jag själv ska få ett nytt room somewhere, far away from the cold night air.

Oh, wouldn't it be lovely...

Ödets lejon rycker närmare

Idag avgörs det kanske, om jag får flytta snart eller ej. Ovissheten jagar mig runt, som en flock av hungriga lejon. Det är svårt att tänka på något annat.

Bullfilm i ugnen

Så fick jag äntligen också se Juno.

Så befriande med en film där människorna inte reagerar enligt manusförfattarnas sedvanliga klichémall. Inga gapiga utspel, inga löjliga försök att släta över, inget nördens stora utanförskap, inga idioter. Bara sköna figurer och rak kommunikation.

Allt samtidigt invirat i ett lapptäcke av varma färger. Höst. Underbara årstid.

Så gott som

Det blev Blade Runner. I tavlan alltså. Det blev till slut popcorn också.

Nu får de senaste lagren torka ett par dagar. Och om jag under den tiden inte upptäcker något avgörande som måste justeras, lägger jag väl sista tassen vid det hela.

Oas

En ledig dag.

Så kan jag kanske äntligen få målningen så-gott-som* klar.

*Så-gott-som klar är en målning när jag vet att allt som kommer behöva rätas till nästa gång är en liten detalj eller två, samtidigt som jag vill ge allt en natt att sätta sig på så att jag kan se den med fräscha ögon, innan jag signerar den.

Tillbakablick (6), såld 2007

Hjärta smärta

Förvuxna dumheter

Ben X. Kanske är folk som ser så gamla ut som de gör i den här filmen, just såhär dumma i huvudet. Kanske är "vuxengenerationen" just så tafatt, enfaldig och ful. Och kanske beter sig alla människor även i verkligheten som förvuxna klichéer av sig själva.

Eller om inte: Kanske är biopubliken välvillig nog att överse med att skådespelarna är minst tio år äldre än sina rollkaraktärer. Kanske kan de filtrera bort det pinsamma ytverket, den irriterande berättarrösten och ta till sig den grundhistoria som filmskaparna hoppades förmedla. Men det är fanimej svårt att tro.

Vill någon få sig en rörande skildring till livs om en autistisk pojke i skolåldern, så kan den istället läsa Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Nignt-time. Den är bra.

Om inte annat

Tja...

Har ni inget annat för er en torsdag såhär vid lunch så kan ni ju alltid lyssna på gårdagens P3 Live Session med Jonna Lee och Dektektivbyrån.

Har ni inget annat för er en torsdag sådär lite senare kväll, kan ni ju alltid tränga er in bland stand up-publiken på Restaurang In, Kungstensgatan 41, och skratta åt min kompis.

Annars vet jag inte...

En Martha utan mål

Till mitten kommen av en levnads skildring - sid 330 av 585 i den femte och sista boken av Doris Lessings Martha-serie - finner jag för första gången ett allvarligt problem i hennes berättelse.

Böckerna är i mångt och mycket självbiografiska. Lägger man en resumé av hennes liv som ett kalkerpapper under romankaraktärens är det lätt att se var hon lagt till och dragit ifrån. Ett par barn av sina egna barn har hon för enkelhetens skull retuscherat bort, annat har stuvats om eller slätats ut. Exempelvis är Martha, till skillnad från Lessing själv så klart, inte alls författare. I London lever hon istället som assistent och hushållerska åt en manlig sådan. Och plötsligt känner jag mig vilsen.

För den drivna, okuvliga och på alla sätt häpnadsväckande moderna flickungen från kollonialmakternas Afrika har plötsligt förvandlats till en hemmafru av betydligt äldre datum. Tankarna går till Virginia Woolf och alla andra galna kvinnor på vinden (här dock i källaren). Och all den längtan Martha tidigare hade, efter att få göra något eget, faller till marken sedan Lessing avväpnat henne genom valet att inte ge henne något självständigt yrke.

I verkligheten var det Lessing som skrev romaner och blev berömd. I böckerna är hennes snart 40-åriga alterego blott sekreterare och sällskapsdam, om än en mycket kapabel sådan, och även om historien fortsätter att vara intressant och ytterligt välskriven, gör detta mig mycket frustrerad. Jag vill fortsätta identifiera mig med Martha. Jag vill vandra vidare med henne, från uppror och revolt till ett eget självständigt liv. Jag vill få veta att det lönar sig att inte ge upp, att om man bara följer sina drömmar och lär känna sitt hjärta så når man dit man önskar.

Genom hennes framgång vill jag själv få förvissning, om att jag är på rätt väg här i livet.

Vattenballonger och karaoke

DN. skriver att teveunderhållning i japansk förnedringsstil till slut blivit på modet även i Sverige. Jag vill minnas att vi redan för sisådär 20 år sedan hade nöjesprogram i teve där kända och okända människor kläddes ut till stora bebisar i neonfärgade plastdräkter, fick lika neonfärgade hockeyhjälmar på huvudet och anmodades att springa runt en hinderbana på tid. Där skulle de bland annat åka nedför en uppblåsbar rutschkana och smälla vattenballonger med rumpan. Allting är gentagelser...

Min egen förnedring till underhållningens fromma har förresten avblåst sedan tillräckligt många radiolyssnare frivilligt ringt in till P3:s telefonsvarare och tagit ton i hopp om att få höras en kvart i etern. Ja det var ju för väl.

Ett hjärta av plåt

Om ET stannat på jorden och fått barn med Woody Allen hade det väl sett ut ungefär som Wall-E.

Jag såg filmen igår (även om jag knappast var värd det efter vad jag gjorde mot Emma Gray Munthe härom dagen) och hade så klart laddat upp med skyhöga förväntningar (inte minst med tanke på alla goda recensioner som i DN. och Svenskan). Jag var inställd på att detta måste bli minst lika omöjligt att värja sig emot som Råttatuille. Men antingen berodde det just på förväntningarna, eller så har jag ett hjärta av plåt, för jag lyckades faktiskt inte bli så värst berörd av den tappra lilla robotens kärleksbeskymmer.

Scenerna är förvisso minutiöst uppbyggda och animationen lika imponerande som någonsin. Men kärleken... Kanske kan jag helt enkelt inte förstå varför Wall-E, som hittills tycks så nöjd med det enkla, faller så handlöst för en strömlinjeformad och kallhamrad mördarmaskin som Eve. Jag konstaterar att han gör det. Men jag känner det inte.

Ett favoritögonblick blir snarare när Wall-E visar fram den sköra, gröna planta han funnit på en av sina städrundor, och alla Eves mekanismer automatiskt slår över från försvara-sig-och-skjuta-sönder-allt-som-rör-sig till kapsla-in-och-beskydda-till-varje-pris.

Om vi bara kunde betrakta livet med samma respekt redan nu! tänker jag. Innan det är för sent! Och för en stund lyckas Wall-E därmed få mig att att känna just det som filmen hoppas.

Tveksamt beslut, en måndagmorgon

Hur månne den vecka sluta som redan på måndagmorgonen inletts med beslutet att sjunga karaoke i direktsänd radio?

Ni som läst det här kan nog förstå hur det gick till, och om inte ingen förnuftig person hinner sätta käppar i hjulet för det här vansinnet innan dess, sprängs din radioapparat klockan 07.30, nästa måndag, den 22 september.

Min medtävlande motståndare är heller ingen mindre än Förstasträckan i Bellmanstafetten, en man som redan fått mina öron att vekna med sin innerliga a cappela-version av "Cannelloni Macaroni" i JMK:s studentradio år 2000.

I hopp om att äntligen få uppleva något liknande igen, håller jag nu tummarna för att åtminstone han får vara med.

Tronds torpeder (2) - Uppföljaren

De fem hjältarna samlas igen, redo för nya stordåd. Men en vår av skador, snuva och anemi har tagit hårt på krafterna. Är hjältarna dömda på förhand? Eller kan de resa sig ur underläget och vända missmod i triumf? Mot alla odds? Om några timmar vet vi svaret.

Så här gick det i alla fall i fjol, när journalistklassen H99-100:s inofficiella löparlag, blixtrade fram genom Bellmanstafetten.

Och hur vi än klarar oss idag är jag åtminstone glad över vädret - för att det inte (som förra gången) är en bana av regn och gyttja vi måste plöja oss igenom i år.

***

Uppdatering: Nej inte regn. Men kyligt ändå. Frusna fingrar och lila läppar. En lilltå i en högersko förlorade sakta känseln. Tredjesträckan var den ende som (trots en viss baksmälla) förbättrade sin tid. Men med tanke på hur lite vi kunnat träna måste resultatet ändå kunna klassas som godkänt. När Sistastäckan passerade mållinjen stod klockan på 1.55.32.

Tidigare hade samme Sträcka lyckats bita sig i kinden när han tuggade choklad och stuka ena foten. När han efter målgång banade sig väg genom terrängen för att hitta picknickplatsen där vi andra slagit oss ner, brände han så vaden på nässlor. Nu fick han syn på en vampyr på Förstasträckans ben och kastade indignerat en påse saltade solrosfrön mot blodsugaren.

-Hur fan kan myggorna leva nu? utbrast någon.

DN. vet att berätta.

Min lilla radiot

Som ni kanske förstått är jag mycket förtjust i radio. Inte konstigt då att jag är lite stolt över att min specielle någon just nu jobbar som reporter på P3:s Morgonpasset.

Här kan ni se hans presentation (längst ner på sidan). Rolig.

Kuddar är tydligen grejen om man vill få en person att se lika härligt kramgo ut på bild som morgonrösten förhoppningsvis antyder.

Slavkitschens dagar är (äntligen) räknade

En intressant nyhet också, innan natten blir all.

Vi fick en ny godisleverans till biografen idag och något hade hänt med Fazers lakriststänger.

Förut såg de ut så här:

Nu ser de ut så här:

Det finns kanske hopp trots allt.

Syndabockens försvarstal

Vare sig man själv jagat information i frågan eller bara bläddrat i morgontidningen som vanligt, kan debatten kring de mördade Arboga-barnens obduktionsbilder knappast undgått någon. Det är inte heller en händelse som fått mitt blod att svalla högre än vanligt.

Härom dagen hörde jag emellertid en intervju med Pirat Bays Peter Sunde i Sveriges Radio och reagerade på att inte bara Sundes inbjudne antagonist utan även programledaren tyckes så förblindad, eller kanske snarare fördövad, av en slags moralisk affekt att han inte längre var mottaglig för Sundes sansade och utifrån hans eget perspektiv mycket logiska argument.

Det spelade ingen roll att Sunde gång på gång påpekade att det inte var han som lagt ut bilderna på nätet, att det inte heller varit han som från första början bestämt att bilderna skulle offentliggöras, eller snarare - beslutat att det inte finns några tillräckligt starka skäl för att obduktionsbilderna inte skulle omfattas av offentlighetsprincipen. Såväl den andre gästen som programledaren hade båda redan på förhand bestämt sig för att det var Peter Sunde, och ingen annan, som var en djävul.

Det hela kändes mycket märkligt. Jag var imponerad över att Sunde höll sig så lugn.

Innan jag går och lägger mig ikväll vill jag därför följa Daniel Åberg goda exempel och länka till Peter Sundes egen partsinlaga. Förhoppningsvis kan den skänka en något bättre balans åt debatten.

***

Uppdatering: När jag försöker hitta ovannämnda radioinslag för att kunna lyssna på det igen(meningsmotståndaren är den före detta chefen för nyhetsprogrammet Ekot, Staffan Sonning), fann jag också det här i Kvällspasset i P3, där jag tycker att Sunde faktiskt ges en helt juste chans att förklara sig. (På webben går inslagen att lyssna på i en månad efter att de sänts.)

Druker, den förträfflige

Förra våren fick jag, av en rolig händelse, anledning att samtala en stund med Michael Druker.

Han hade likadan frisyr som Johnny Depp i Edward Scissorhands eller som den betydligt blodtörstigare barberartvillingen i Sweeny Todd, och han påstod förresten att han var rätt tjenis med Johnny. Han lindade överhuvudtaget inte in sina företräden i falsk blygsamhet och bäddade sålunda för en uppfriskande rak kommunikation. Pratet kom snart att sträcka sig mellan allt från den internationella stormästerskap i pingpong (där han påstod att han deltog) till den judiska begravningsplatsen i Prag. Det var sammanfattningsvis en mycket trevlig pratstund.

Han påstod bland annat att han skrivit en pjäs som slagit stort, om än inte så mycket i Sverige, som i Helsingfors och Reykjavik. Han påstod att den snart skulle bli film. Han berättade vad den handlade om och jag nickade lite avmätt för i ärlighetens namn tyckte jag nog att den lät lite väl konstruerad, med det där kommatecknet som hamnat fel, och alla chabloner.

Idag har Patrik 1,5 emellertid premiär på landets biografer och möts överlag av goda recensioner (exempelvis i P1, Svd och DN.). Det gläder mig, och även om det ju är Ella Lemhagen som både har regisserat och omarbetat manuset till filmen, vill mina spontana gratulationer hellre gå till orginalförfattaren. Kanske är han alltså just så förträfflig som han, då för en stund förra våren, roade sig med att låta påskina.

Som han beskrev sin nästa, ännu bara påbörjade pjäs verkade den dessutom mycket mer intressant än Patrik - mättad till bredden, som den föreföll, av tyglade trauman á la Tjechov. Undrar hur långt han hunnit med den?

Varde ljus

Drar in ström till väggskylten medan pannkakan stelnar. Funderar över det där med popcorn...

Pannkaka

Underlagskräm. Coverstick. Rouge. Fransformare, flytande eyeliner, mascara. Ögonbrynsborste, ögonbrynspenna. Läppstift, läppenna, läpplans. Puder.

Hårfärg och slingor - lowlights och highlights. Volymmousse och föning.

Imorgon, när ögonen fått vila, ser jag allt som måste ändras.

Såsom i en spegel

Igår: Nan Goldin på Kulturhusets galleri 3. Ögonblickligt, färgstarkt och obevekligt.

Tidsbrist gjorde att vi också fick ta till oss fotografierna ögonblickligt och utan tålamodets nåd. Goldins vardag forsade igenom oss i en hastig störtflod av bilder, och bäst var att bara få sitta i det mörka videorummet en stund och mata ögonen med bild efter bild, akompanjerat av musik som var lika smäktande rå som verkligeheten uppe på duken.

En tanke: Vi är så vana vid kameror nu. Vi poserar, gör roliga miner eller gester. Någon gör sig lustig över sin kompis för kamerans skull och även offret poserar reflexmässigt ur sitt underläge. Även när vi försöker se naturliga ut poserar vi. Även när vi blir fotograferade snett från sidan, inbegripna i ett samtal med någon annan än fotografen, poserar vi. Det syns i ögonen på oss. Kameran har upphört att vara en blick som fångar oss i en blinkning och bär bort. Den digitala tekniken, som genast låter oss se hur bilden blev, har förvandlat den till en spegel.

Goldins vänner är naturligtvis också vana vid kameran. De torde vara luttrade. Hon har ju tagit tusentals bilder av dem. Och ibland poserar de så klart, särskilt när deras extravaganta utstyrslar så kräver. Men deras själar poserar inte. De ser in i kameran, och möter en blick. Men de speglar sig inte. De bara är.

Det är så jag önskar att jag kunde ta bilder. Men kanske är jag också förstörd.

Upp med händerna

Penseln rör sig som en termit över duken. Istället för att gnaga sönder, bygger den upp. Bit för bit. Tugga för tugga. Ett långsamt men helt omvänt förfall.

(På bilderna ser det alltid ut som att högra dörrkarmen lutar nedåt. Jag måste stå lite för nära med kameran. Motivet buktar sig över linsen.)

Den andra versionen (2)

Apropå Den högsta kasten, som jag nyligen läste, funderade jag på hur den uthängde motparten, advokaten Rolf, skulle ha skildrat samma historia. Samtidigt gick tankarna osökt till Myggor och tigrar, som har stora likheter med Den högsta kasten.

Myggor och tigrar har jag också avhandlat ett flertal gånger i den här bloggen. Bland annat ifrågasatte jag Dan Josefssons beslut att själv göra om samma fel som han anklagade Lundgren för - det vill säga att publicera privata detaljer om deras förhållande (i hans fall i DN.) tillsammans med en naturligt nog mycket subjektiv tolkning av det hela.

Nu har Dan Josefsson kommit ut med en självhjälpsbok för singlar: Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation. Själv har jag lyckligen mitt på det torra, och kommer förhoppningsvis aldrig behöva läsa hans råd till den ensamme sökaren. Vad jag däremot inte kan låta bli att undra, är vad Maja Lundgren skulle ha att säga om det hela...

Tidsresor, nostalgi

Jag började läsa första delen av Lessings Martha-serie i somras. Då var hon knappa tjugo år och gjorde (sin moder till trots) milsvida promenader över den afrikanska velden, klädd i enkla linneklänningar. Jag identifierade mig med henne så pass stark att jag själv gick stad och köpte mig en ljusgul linneklänning, figurnära upptill, ledig nertill och sedesamt knälång, á la 40-tal.

Det är tio år senare nu, Martha har tagit båten till London och gör istället milsvida promenader genom den främmande storstadens krigsruiner. Det regnar. Här som där. Det är höst tror jag. I alla fall är det ett typiskt engelskt väder, och i samförstånd med hennes transartade vandrande vill jag klä mig i följsamma läderkängor, mörk ullrock med hårt åtdraget skärp i mitten och en mjuk basker på toppen. Dock inte de kläder Martha själv ser i Londons skyltfönster. Hon fasar över den flagranta bristen på smak och låter sig inte blidkas av den ständiga (och ofta ursinniga) ursäkten: "Det har ju varit krig!" Överhududtaget söker hon ett liv som inte ska styras av ursäkter.

Jag faller in i det nya, asfalterat gråa, och längtar efter att också få promenera genom en ny stad igen (Berlin och Paris är flera månader sedan). I brist på konkreta planer ägnar jag mig istället åt tidsresor med hjälp av den senaste nätflugan.

Så här hade jag kanske sett ut om jag liksom Martha varit 30 år på 50-talet, alternativt varit född till man:

Som på den gamla goda tiden

Har ni inget annat för er en måndag som denna, strosa iväg till biografen Grand på Sveavägen, som fyller 75 år i dag och där biljetterna tillfället till ära bara kostar tio kronor stycket.

I går var det kö utanför på gatan redan inför öppning, fler människor svängde in under dagen, lockade av gatuprataren men osäkra på om de verkligen kunde tro sina ögon. Jodå, det stämmer. Tio kronor biljetten. För både stora och små. Att plötsligt kunna betala sitt biobesök med myntväxel lockade till fnitter, ett nästan nervöst skratt, som om man gjorde något olovligt. Och på säljarsidan av kassan var stämningen lika munter, som om man inte tog betalt på riktigt, utan bara lekte butik.

Ett par föreställningar blev utsålda under dagen, men till de flesta fanns fortfarande platser kvar på kvällen, så har du tur hinner du också få del av jubileumet. Personalen är uppklädd i gammaldags uniform och en godisgosse går runt och bjuder på lite gott till filmen. Det lär bli så stämningsfullt att man nästan kan se journalfilmsreporna dansa över foajén.

Biljetterna kan bara köpas över disk antingen på Grand och systerbiografen Victoria. Filmerna som visas under dagen är:
Mamma Mia!
Barnhemmet
Blade Runner - final cut
Arn - Riket vid vägens slut
Sommarnattens leende (specialvisning)
Ben X (förhandsvisning)
En förlorad värld (förhandsvisning)

Helt galet, damer och herrar! Passa på, passa på!

Dubbelliv

Ibland tar jag av mig målarrocken och går ut i staden som en vanlig person.

Klädd i anonymitetens paradplagg nummer ett - stretchjeansen - infiltrerar jag klädbranschen, nickar i kvinnligt samförstånd och svänger mig, till synes fullt naturligt, med fraser som "supertjusigt" och "den där blir ju jättesnygg med nåt glittrigt till runt halsen kanske och så lite klack". Iförd uniformerad t-tröja sitter jag på din biograf och ler, frågar om du vill ha dricka till popcornen, man blir ju lätt så törstig annars.

Periodvis spelar jag min roll så länge och väl att jag börjar tro att detta är mitt egentliga liv. Dagarna går. Orken reserveras för uppackning av violetta leggins och coca cola. Kvällarna går åt till framför telen. En tavla eller bok ropar på hjälp ur fjärran, men mina öron har slutit sig och jag hör dem inte.

Tills plötsligt en morgon då tiden återvänder. Några dagar i sträck att disponera som jag vill. Orken kommer tillbaka. Befriade från meningslösa sysslor får tankarna nytt syre och jag minns åter vem jag egentligen är. Trevande närmar jag mig sysslorna på nytt. Det tar emot först, som om jag nästan vore rädd för dem, rädd för att bli uppslukad, förlora markkontakten som förut och skärmas av från det där andra livet igen, den där andra dimensionen av verkligheten där människor i allmänhet lever sina liv, där man möts och pratar, ser varandra i ögonen. Men redan efter ett par dagar har jag glömt oron.

Disken reser sig i travar över kokbänken. Dammråttorna pilar ogenerat över golvet, mellan mina fötter. Att diska och damma hör det andra livet till. Och själv är jag inte där. Jag har försvunnit ner bland färg och tangenter. Teven får tiga. Jag läser i stället. Byter P3 mot P1. Kan inte få nog. Jag flyger. Stundtals så hastigt att jag inte längre behöver ta hänsyn till naturens lagar. Jag kan backa tiden om jag vill. Jag kan röra mig genom väggar.

Tills en ny morgon kommer och väckarklockan ringer. Jobbet kallar. Mekaniskt byter jag målarstassen mot stretchjeans och ger mig. Kroppen värker av motstånd. Som hos ett djur som släppts ut och åter fått springa fritt i skogen, men bara tillräckligt länge för att det ska minnas ljuden och dofterna, förnimmelsen av mossa och barr under tassarna, daggens kyla, värmen ur hällarna, allt för att sedan fångas in på nytt. Buren har aldrig varit så trång.

Men för att inte väcka misstankar ler jag som om jag menar det. Och snart tror jag på det själv.

Timmarna går. Livet rinner undan.

Uppenbara framsteg...

Ytterligare flera timmar bland tygerna. Lägger ni märke till den avgörande skillnaden? Inte jag heller... Men nu får det hur som helst räcka för ett tag.

En vind av vemod, över velden

Kriget är slut nu. Den frenesi som frodades under de stormiga åren - när Royal Air Forces unga män stationerades i staden, och ovissheten, tillfälligheten, de nya intrycken, fick människorna att bilda politiska grupper, förälska sig, ta fyr - har förbytts i vemod. RAF-männen reser hem igen, till alla de andra problem som väntar dem i deras hemländer. De politiska vindarna skiftar. De unga som blir kvar längtar ut, längtar bort. Kärlek som kriget gjort möjlig, övergår i smärta och vemod.

Ingenting består i Doris Lessings Sydrhodesia, inget utom den äldre generationens bekväma åsikter om skillnaden mellan svart och vit. Tiderna förändras. Landet förändras. Martha själv är stadd i ständig förvandling. Hon är van vid det. Känslor kommer och går. Även hennes utseende är olika från månad till månad. Utan att lägga någon värdering i det konstaterar hon bara att hon just nu befinner sig i en av sina magra perioder, och att hon snart blir rund igen av sig själv. Det enda som alltid brinner lika stark är förtrytelsen och längtan till en plats där hon kan vara sig själv närmast.

Den myndiga Mrs Van, centralfigur inom det socialdemokratiska partiet, gör vad hon kan för att förbättra situationen för afrikanerna. Men i skuggan av de gångna årens grymheter gör hon det utan illusioner:

"Tror vi att vita och svarta raser skiljer sig från varandra ifråga om klokhet? Nej, det tror vi inte. Men jag misstänker att ni tror, att när ni blir självständiga kommer ni att vara klokare än européerna. Men det kommer ni inte att vara. Jag för min del kämpar för ert oberoende därför att jag anser att ni har den oförytterliga rätten att vara lika grymma och lika dumma som vi."

Ett uttalande som gör henne politiskt omöjlig i de flesta läger i ett slag.

Uppifrån framtidens molntuss kan vi idag skåda ner på det land som 1980 döptes om till Zimbabwe och se hur det gick sen.

På bekostnad av förövarens händer

Har draperat rosa tyg i två och en halv timme. Anfallaren smalnar av och försvinner in i vecken. Där bidar han sin tid.

Ett tecken på något?

Inför min (förhoppningsvis snart) förestående flytt rensar jag (mer eller mindre systematiskt) ur skåp och lådor och slänger, skänker, alternativt säljer bort sådant som bara står och skräpar.

Till det som slängs hör livlöst fossil från förra decenniets elektroniska tidsåldrar - disketter, externa cd rom-brännare, telefonkatalogtjocka laptopar och ett ormbo av kablar som förjäves söker efter matchande uttag. Det får mig att känna mig lite gammal, men på ett distingerat, vördnadsbjudande sätt som faktiskt är ganska angenämt.

Det som skänks bort till Myrorna är huvudsakligen för stora eller för små kläder som jag någon gång uppenbarligen funnit snygga eller åtminstone prisvärda. Jag hisnar åter inför tidens gång.

Det som säljs på blocket är allt möjligt. Härom veckan rök min klumpiga flicksäng för en tusing. I förrgår sålde jag farsgubbens gamla vinylspelare till någon musiknörd för ett par hundra (kommer jag någonsin köpa nya LP-skivor?). Och igår lämpade jag över en skrymmande antologi i svensk litteratur, från runorna framåt, på en nykläckt universitetsstudent för en femhundring.

Insåg samtidigt att det snart var tio år sedan jag själv avslutade mina fyra terminer som student på litteraturvetenskapliga institutionen, och de människor som under den tiden rört sig över gräsmattorna på Frescati, på exakt samma sätt, har gått från att se äldre, smartare och tryggare ut, till att successivt bli allt yngre, nervösare, mer sökande. Jag minns hur jag själv mådde då för tio år sedan och jag längtar inte tillbaka.

Ikväll ska jag istället omvandla de pastellfärgade Svensk litteratur I-V, från runorna framåt, till alkohol och annan plägnad på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Är detta möjligen också ett tecken, ett symptom, på något? Nej det är det inte.

Vad får det lov att vara?

Överväger om jag borde tillföra något i övre vänstra hörnet, och i så fall vad?

Vad förekommer opåkallat i fågelhöjd, biografmiljö, förutom spakarna till automatiska dörrstängare? Ett popcornregn? Ett tonårskrig som tagit fart utanför bild och som egentligen inte har något med den här kvinnan att göra, men som hon nu ändå råkar bli inblandad i? Ska jag med andra ord låta de 2 stiga ut ur salongen i en överraskande kaskad av puffad majs? I stället för ris så att säga. Och vad kan jag i så fall tänkas vilja säga med det? Är svaret på föregående fråga egentligen väsentlig?

Biografi (22) - Statistik

Entrédörr till Victorias salong 2

Jag brukar sällan missa ett tillfälle att påpeka hur mycket begåvade och kreativa människor det finns bland arbetskamraterna på bion. Jag brukar svänga mig med hafsigt överslagna bråktal. Nu ska jag en gång för alla försöka göra en mer systematisk sammanställning.

På Stockholms två Svenska Bio-biografer arbetar i nuläget 19 personer med schemalagda pass inom driften på själva biograferna.

Av dessa 19 personer arbetar 6 stycken samtidigt med musik på seriös nivå: Dels denna lilla stjärna som snart släpper en ny EP; detta framgångsrika skägg; killen med dubbelnamn och två band; en av medlemmarna i det senare av dessa två band, som även kör sin egen grej; bions svenska jazzrussin; och slutligen killen som med tanke på den pågående Mamma Mia!-hysterin är helt rätt i tiden med sitt Abba-coverband.

Av dessa 6 har en samtidigt litterära ambitioner vilka han, med stöd av studiemedel, även ägnat sig åt på heltid. En är utbildad sömmerska.

Av de kvarvarande 13 har vi vidare en teaterapa, en som skriver och målar, och en som i nuläget i alla fall studerar litteraturvetenskap.

Återstår sålunda 10 personer, drygt hälften, varav ingen jobbar organiserat med något konstnärligt. Dock är det av dessa två som är gärna fotograferar, en som glatt men sporadiskt sjunger i kör, en som målar, samt slutligen en pensionerad yrkesmilitär som spelar tvärflöjt, samlar på brons och antikviteter och som ägnat lejonparten av sin fritid de senaste åren åt att egenhändigt inreda och renovera sin tvårummare i Gamla stan i autentisk gustaviansk 1700-talsstil.

Kvar finns nu, av de ursprungliga 19, 5 stycken med andra slags intressen.

Men även dessa är så klart cineaster.

***

Uppdatering: Fick just höra att en av de slutliga 5 studerar måleri på konstskolan Idun Lovén. Så egentligen var det alltså bara 4 kvar med andra intressen.

Tapetserar, målar lister.

Fortfarande med feber och nu därtill en envist rinnande näsa, återupptar jag mitt Peter Dahlande. Allt befinner sig i den där tråkiga, hantverksmässiga fasen när skissandet är klart och allt har fått sin ungefärliga form, men det ännu är för tidigt för något slutgiltigt. Nu ska det bara på en massa färg. Det är tråkigt. Lika bra då att ge sig hän åt det tråkigaste av det tråkiga först, så blir det förhoppningsvis roligare sen.

Ansiktslyftning

Bokhyllor.

Kanske blev jag inspirerad av min lagkamrat i Bellmanstafetten, som hade nypremiär för sin blogg idag. Kanske är det ett substitut för att få nymöblera mitt riktiga, framtida hem. Eller så var det bara hög tid för ett lyft av något slag.

Doris!

Ambivalensens och de exakta avvägningarnas mästarinna!

Efter en paus av rädsla för övermättnad är jag tillbaka i Lessings Matha Quest-serie. Nu tredje volymen. Andra världskriget rasar i Europa och i Sydrhodesia gror politiska proteströrelser mot sättet som den afrikanska befolkningen behandlas av den vita övermakten. Martha engagerar sig i en kommunistisk grupp, driven av på samma gång stor välvilja och löjeväckande byråkrati. Inte sällan tillåts sammanträdesprinciperna till och med överskugga själva grundfrågan, när indignationen ständigt tvingas gå omvägen via systemanalyser och protokoll. Det är så varmt men samtidigt parodiskt skildrat att jag, som inledningsvis fasade för att tvingas genomlida en lång fas i Marthas liv där hon blint ska brinna för fader Stalin, lugnas redan under de inledande kapitlen.

Så hej så länge! Jag hör av mig igen när det blir fred.