Från och med nu!

Till nyår bör man sammanfatta det som varit, det gångna året, eller som nu gärna ett helt decennium. Jag gör det snarare pliktskyldigt än lustfyllt.

2009 var förvisso det år då jag hade min första vernissage på ordentligt galleri och sedan for till Paris för att hänga ut tavlor där med. Jag var i Rom, i Skåne och på Hanö. Jag läste ett 60-tal böcker och såg flerdubbelt med film. Jag sprang en halv marathon och greps av salig harmoni. Men dagarna har i övrigt mest flutit samman. Det blev inte ett år att nostalgiskt klamra sig fast vid.

Hela decenniet rivstartade med flyttar hemifrån och kaosartade resor till Kapstaden. Jag tog min examen från journalisthögskolan, men har därefter mest hoppat runt mellan olika deltidskneg, skitjobb som eventuellt kunnat få Charles Bukowski att nicka i broderligt samförstånd, och som jag trivts med så länge (mycket tack vare biografkollegorna) för att finansiera mitt skapande, men som i lika hög utsträckning har slukat min tid och min kraft och allmänt fått mig att förtvivla.

Jag ser därför hellre framåt än bakåt:

2010 ska bli året då jag (först och främst) skriver klart och skickar iväg min satans novellsamling.

Det här blir också året då sambon drar iväg för ett eget äventyr i Afrika (vilket jag ser mycket fram emot att få följa på hans utlovade blogg). Själv ska jag ägna den tiden åt att måla, samt gärna förta mig en kortare resa. Varför inte till exempelvis Ruhrområdet? Varför inte - för samvetets och upplevelsens skull - med tåg?

Resten, både vad gäller det kommande året och för 10-talet i stort, är förhoppningar - gränslösa, stundom krampaktiga. Folk säger ibland att jag borde vara glad som åtminstone vet vad jag vill. Om lycka kan definieras som tydliga drömmar är jag den lyckligaste människan på jorden.

Men drömmar är blott drömmar och dem lämnar vi därför därhän och tar det hellre som det kommer.

Jag vill bara passa på att önska er alla en gnistrande kväll, och snart efter det ett riktigt gott nytt år!

Multipla personligheter

Sambon har blivit fasadklättrande lönnmördare i 1400-talets Florens (för tillfället assisterad av Leonardo da Vinci i sin jakt genom katakomberna).

Själv ändrar jag i inledningen till novell nummer 4. Igen. Huvudkaraktären vill som aldrig bli sig själv riktigt nog. Tigger ständigt nya röster. Och jag skriver om.

Visserligen är förvandling själva temat för berättelsen. Men snart får det ändå vara måtta.

Annars blir jag helt om tokut.

Källan

Lyckan att få läsa Ett annat liv. Det är som att gå tillbaka till själva källan. Författarskapets upprinnelse. Till själva grundämnet. De ursprungliga scenerna. Allt som senare blev till fiktioner.

Regression

Jag har inte tid att vara intellektuell. Jag har fullt upp med att springa runt i slasket på stadens gator och köpa färgglada tröjor för halva priset.

Dagens shoppingtur tillät också en lycklig sväng in på Butterick's för införskaffade av en ask om sex olikfärgade clownkritor (för framtida konstnärligt bruk, jo jag lovar).

Som present till sig själv på min födelsedag köpte sambon vidare en xbox 360 igår, och jag som inte spelat datorspel på allvar sedan Wonder Boys tid är nu farligt road av legoversionerna av Batman och Robin.

Den tid som blir över ägnar jag huvudsakligen åt att äta tårta (det finns det gott om).

En mycket barnslig tillvaro.

Per Olov Enquists memoarer lär inte bli lästa i en handvändning.

En satans dag att fylla år

Tårtan med choklad- och konjaksfikonfyllning, som ingen kunde komma och äta upp.

Födelsedag, ljuva våndor

Medan sambon sött slumrar vidare smyger jag upp och överraskar mig själv med kaffe och rostbrödfrukost framför datorn. Jag har ju ett presentkort på böcker att utnyttna.

I kundvagnen just nu: Glitterscenen, De fattiga i Lodz, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Nära hem.

Eller borde jag kanske byta Lodz mot Fenomenet Ranelid? Eller Nära hem mot The Complete Tales and Poems of Edgar Allen Poe?

Eller tänka om helt och förklara tiden mogen för Proust och hans spaning?

Eller blanda?

Hm. Mm. Det här kan ta en stund.

Färdig med Gud

För att avsluta läsningen av Illusionen av Gud med några sista reservationer:

Med hela den vetenskapliga vapenarsenal som Richard Dawkins disponerar i sitt krig mot religionen borde han kunnat skriva en ännu mer träffsäker bok.

Nu tar han många onödiga omvägar mot sina olika mål. Då han glad i hågen far ut i spekulativa resonemang om exempelvis universums uppbyggnad riskerar hans världsbild att te sig lika mystisk som de troendes. Då han utan att kunna stödja sig på relevant forskning leker med egna teorier om de psykologiska förklaringarna till övernaturlig tro, berövar han resonemanget slagkraft och skärpa.

Jag hade önskat att han hållit sig efter sin egen stränga princip - att låta kunskapsluckor vara kunskapsluckor till dess att vetenskapen funnit vägar att förklara dem. Hans bok hade inte blivit mindre läsvärd för det. Hans attack inte mindre frenetisk.

Årets klappar

Snön ligger vit runt mammas nya stuga och julmaten flödar. Jag har fått många fler fina klappar än jag förtjänar, inte minst andra säsongen av Mad Men och ett par av min systers hemstickade vantar som knappast kan beskrivas som annat än konsthantverk.


Efter den trivsamma bokbytarkalabalik som alltid uppstår när pappret rivs av och pocketpaketen visar sig vara dubletter av redan lästa titlar, kan jag också glädjas åt en riktigt fin samling böcker.

Vindens skugga, Bang om Bang, Fågeln som vrider upp världen, Aldrig fucka upp och Kunzelmann & Kunzelmann.

Dessutom fick jag ett presentkort på nätbokhandeln som snart ska omvandlas i ännu mer njutning. Men nu ska jag först och främst återvända till julen.

Jullov, första morgonen

En viss vilsenhet infinner sig när man längtat länge efter något och detta något äntligen infinner sig. I alla fall om det som efterlängtats varit en allmän negation, en tillstånd där ingenting ska behöva göras.

Hur gör man ingenting?

De sysslor man nyss förbannade, blir snart en flykt från själva tristessen.

Att man nu väljer dem fritt, och inte av tvång, är ingen uppenbar skillnad.

Missta mig inte

Jag har ett stort problem med Illusionen om gud. På sitt sätt säger det en hel del om vårt samhälle. Det handlar nämligen inte om innehållet, utan om omslaget.

Som många andra läser jag gärna på buss och tunnelbana. Och jag har i regel inget emot att folk (om de nu skulle vara så väldigt nyfikna) kastar ett öga på boken och konstaterar vilken det är.

Men ett första ögonkast på Illusionen om gud riskerar att ge ett helt felaktigt intryck. De röda tärningarna med olika religiösa symboler på sidorna, det orientaliska bakgrundsmönstret och ordet GUD i svarta versaler signalerar knappast en vetenskaplig essä. Snarare för det tankarna till något som inhandlats hos scientologi-bokhandeln eller något annat sekteristiskt samfund.

I alla fall ser den misstänkt religiös ut. Och det generar mig. Richard Dawkins skulle älska vårt land.

Halvvägs genom schavotteringen av Gud (några nätter före jul)

Medan hyreshusets lilla julgran glimmar på ute på gården läser jag vidare i Illusionen om gud.

Till min glädje ser jag också mina förhoppningar besannas, dock mer vetenskapligt än religiöst, vilket jag inte heller beklagar.

Som övertygad ateist i ett redan sekulariserat samhälle tillhör jag inte Richard Dawkins egentliga målgrupp. Där jag bor är inte religiositet en i det närmaste obligatorisk egenskap. Här behöver jag inte släta över det faktum att jag inte tror på gud för att undvika att bli allmänt föraktad. Jag behöver inte ljuga om min hållning för att ha en möjlighet att bli vald till förtroendeposter (om jag nu skulle vilja det). Jag riskerar inte heller att bli beskylld för att vara landsförrädare, eller något annat lika bespottat, till följd att detta inlägg.

Det är alltså inte mig Richard Dawkins behöver omvända, ej heller uppmuntra i mina övertygelser. Hans energiska framfart i det avseendet slår gång på gång in mina redan öppna dörrar. Och det blir lätt en smula störande.

Bortom den agitoriska avsikten ligger emellertid en spännande bok och väntar.

I samma veva som vetenskapsmannen Dawkins (med sällan skådad - möjligen kontraproduktiv - frenesi) förnekar gud, tvingas han nämligen att förklara varför han anser att denna slutsats är den enda rimliga. Han gör nedslag i en mängd vetenskapliga områden, som rymdforskning, antropologi och genetik. Och samtidigt som han gör slavsylta av allsköns religiösa föreställningar och inte drar sig (och varför skulle han det?) för att jämställa tron på Jesus (gudomen) med tron på enhörningar eller flygande spagettimonster, tvingar han sin publik att följa logiska resonemang om sannolikhet och manar oss att inte ersätta okunskap med skenbart enkla lösningar som bara väcker nya och ännu större frågor.

Just nu (till mitten av boken kommen) är han inne på olika alternativa förklaringar till varför religiositeten egentligen är så utbredd (snarare regel än undantag). Vad har människan, rent evolutionistiskt, haft för nytta av den? Han lutar åt att vidskeplighet är en (oönskad) bieffekt av andra mer gynnsamma saker.

Som sagt, det är mycket upplysande.

Att läsa sådant såhär inför jul - när den polyteistiska kristendomen samtidigt exploderar över västvärlden, med sina glittriga ikonbilder och sånger, inte minst i vårt sekulariserade land - bjuder också på väldigt spännande kontraster.

Den lilla granen på gården

Hämnd!

Vitt och rött är juliga färger. Så vi spär väl på med lite blod över högtidssnön.

En föredömligt kort process som genom en litet överhopp i inledningen blivit ännu föredömligare. Mitt 11-åriga jag låter huvudena rulla.

Hämnd!

"På sent 17.00tal blev en kvinna halshuggen av en bödel. Hon var misstänkt för stöld på en guldklcka. Sen slängdes liket bort. Och ingen såg det mer.

Utom...

[---]
Klockan var 7 när Peter var på väg hem. Det var kolsvart och det fanns inga gatulycktor den sista biten till hanns hus. Just där det var som mörkast, snavade han över nonting. Han reste sig och gick tillbaka för att se vad det var han hade snavat över. Han kunde inte riktit se vad det var, så han tog det med sig in.

Han gick ut i köket, utan att ta av sig skorna, och la, vad det nu var, på köksbordet. Sen gick han bort till kylen och hälde upp ett stort glas mjölk. Han gick bort till bordet igen, för att sätta sig att dricka. Då fick han syn på "det" på bordet. Det han fick se var ett huvud.

Han skrek till och tappade mjölk-glaset i golvet, då det gick sönder. Han vände sig om och sprang in i sitt rum. Han smälde igen dörren äfter sig med en smäll. Sen slängde han sig med darrande ben på sengen.

Sengen var ojemn och knölig. Det låg något under täcktet. Han nestan flög upp ur sengen och tog tag i täcket och slängde av det. Där låg en huvudlös kropp. Peter skrek innan han svimmade och föll till golvet.

När han vaknade hada han glömt det som hänt. Och han oroade sig inte mer över det. Men bredvid sig hittade han en bok. Han satte sig vid sitt skrivbord och slog upp en sida i boken.

SLÄKTTAVLA!

Överst på den stod

Gustav Gustavsson

yrke: bödel

Och nederst Peters föreldrar och han själv.

Peter kände sig illa till dods. Att han hade varit släckt med en bödel. Han hade säkert dödat många. Peter stängde boken och lade ner den i en låda. Sen gick han och borstade tenderna och la sig.

Mitt i natten vaknade han och kunde inte somna om. Han satte sig upp och tände lampan. Nu kom han i håg det som hänt förut. Det kunde han inte undgå efter det han nu för andra gången såg. På nattygt bordet låg huvudet.

Det flimmrade med ögonen och väste tyst som för sig själv ordet "hämnd". Peter backade krypande ner till fotänden av sengen. Och såg skräck slaget på huvudet som kom rullande mot honom medans det ständigt mummlade, "hämnd hämnd".

Peter reste sig och sprang allt vad han orkade ut genom dörren till sitt rum. Och in på toaletten och låste dörren efter sig. Han ramlade anfodd ihop på golvet med en lättnadens suck hit kunde inte huvudet komma. Men plöttsligt hördes ett dunkande, från badkaret.

Peter stälde sig med ett ryck upp. Han gick försicktigt bort till badkaret, och tittade ner. Där låg den andra delen av kroppen som förut legat i hanns seng.

Peter skrek och sprang mot dörren. Han fumlade upp låset med darrande händer. Och satte fart mot hanns föreldrars såvrum. Men dom skulle aldrig kunna hjälpa honom dom låg halshuggna på golvet.

Peter vände sig, sakta och chockad, om. Men där stod Kroppen med huvudet i ena handen och en köttyxa i andra handen. Yxan blixtrade till. Det svischade och Peter var delad i två helfter. Köttyxan föll till marken och den kropp som i 200 år väntat på hämnd försvann och den här gongen var den evigt försvunnen.

SLUT"

Lägesrapport (24)

Tänder: det fjärde juleljuset.

Läser: Illusionen om gud av Richard Dawkins.

Får: klumpar i magen vid det indirekta mötet med hans primära målgrupp - det religiösa USA.

Promenerar: runt i den fantastiska snön,

och blir: lite rörd av friden.

Försöker: få huvudet runt novell nummer fyra, som blir den förmodligen längsta.

(Kan i en parentes: förklara att novellnumren byts från gång till gång - fyra var från början nummer två, och blir i slutändan möjligen ett.)

Ser fram emot: en riktig jul (en sån som man har när man är liten).

Filar på: föresatserna för 2010.

Ger upp: tanken på en längre resa, för att istället omvandla pengar till tid - TID!

Gör för övrigt: inte mycket väsen av mig.

3/5

Det går framåt.

Kyrksjön

Insnöad

Sedan hyresvärden insett att anledningen till den bisarra kylan var att servicekillen slagit av strömmen till oljepannan, har temperaturen stigit till 16,9 grader här hemma framåt natten.

Mina inplanerade ärenden gick emellertid i stöpet eftersom tvärbussarna fastnat i snön någonstans utåt Ekerö. Istället såg jag klart båda säsongerna av Extras, samt genast därefter Führerns elit (för att liksom råda bot på den kravfyllda tystnaden).

Framåt halv elva, när jag väl egentligen borde börja tänka på att bädda ner mig under dubbla duntäcken och förbereda mig för sömnen med något kapitel ur Illusionen om gud, fick jag äntligen (praktiska förhinder) tummen ur och började läsa igenom novell nummer tre.

Om jag nu inte blivit hjärntvättad av all frost och blandad input: Vilken fin liten historia!

Kanske finns en mening med min strävan, trots allt.

Övernaturlig kyla

Studsar direkt från X-filerna till Extras.

Det är ett sätt att överleva. Här är 13-14 grader inomhus eftersom flera element visat sig vara trasiga lagom till att snön började falla. I badrummet förvandlas andedräkten till ånga och volymmoussen orkar inte puffa sig utan kommer ur flaskan i en kvidande ektoplasma.

Jag ligger i soffan i pälsmössa, raggsockor och filt över benen (novell nummer tre i knäet), men håller ändå långsamt på att frystorkas. Amaryllisen i skrivbordsfönstret har stannat i växten och klarar inte av att slå ut. I hela vindsvåningen råder raka motsatsen till de skenbara tidsparadoxerna (någon slags vilt skenande oxidering) på Arkiv X-spökskeppet utanför Lofoten. Istället för att åldras i accelererande hastighet konserveras jag för evigt vid en ålder av 31 år och 355 dagar.

Åtminstone tills våren kommer.

Eller kanske hade det räckt att skriva "Brrr".

2/5

Flyttar över text nummer två till mappen för "Klara noveller" och hinner med åtminstone tre avsnitt till av Arkiv-X innan jobbet.

Praktiska förhinder är kreativitetens moder

Det är som med sömnsvårigheter.

Kan man inte göra en sak på de tider och de platser som är specifikt avsedda för detta, får man finna alternativa lösningar som är mindre förknippade med prestationspress och oro.

Man kan till exempel sova med kläderna på framför teven (som en sömnförvägrad kollega) eller skriva sina noveller på jobbet.

På några få timmar har jag sålunda fått mer gjort än på en hel veckas samlade ledighet.

Tack för det, Svenska bio!

X-filer och gudsbevis

Kompenserar mitt oväntade Arkiv-X-marathon (och de lika oväntade mardrömmar som följer på ett sådant) med Richard Dawkins Illusionen om gud.

Jag beställde den mest för att man fick mängdrabatt vid köp av tre titlar, och hoppas en smula bakvänt att den spydiga genomgången av anti-gudsbevis samtidigt ska innebära en uppfräschande rundtur genom religionshistorien. Ateist är jag ju redan.

Gustaf Fröding var också inne på gudsbevisen under en av sina logikomaniska perioder (då han var maniskt tvungen att gå till botten med allting i tankarna). Trigonometri var därtill ett hjärteämne, och vid något tillfälle ställde han upp följande slutsats:

- För Gud är ingenting omöjligt, alltså är allt möjligt för Gud, ergo bör Gud kunna göra t.ex. en kvadrat med tre vinklar, vilket han ej kan. Gud kan således göra allt, som är möjligt för honom, en människa kan också göra allt som är möjligt för henne, därför endast en relativ olikhet. -

Bra tänkt!

Skingrar de något turbulenta tankarna med andra säsongen av The X-Files.

Älskar att när myndigheterna upptäcker att det som dödat två män är en naken, fyrtandad, hermafroditisk korsning av plattmask och primat, som lever i kloakerna och förökar sig genom att plantera yngel i levande människor, så tar de inte in varelsen för genetisk undersökning utan spärrar in den i en mörk cell på mentalsjukhus, i avsikt att senare ställa den till svars för sina gärningar.

***

David Duchovnys "Agent Mulder" är förresten inte helt olik Lena Strömbergs "Simone" i Dårfinkar och dönickar. Åtminstone har de exakt samma frisyr.

Det goda med sig

Människor helt utan betydelse var inte bara perfekt läsning i relation till mitt sinnestillstånd igår. Johan Klings kortroman var också perfekt läsning i relation till mina noveller.

Samtidigt som jag på ett plan kände mig fullkomligt värdelös väcktes alltså en ny och inspirerad förtröstan inför värdet och existensberättigandet i det jag försöker åstadkomma.

En av tillvarons många paradoxer.

Gäller sen bara att omvandla känsla i handling. Att över huvud taget hinna kravla upp ur sig själv, innan allt faller över en på nytt.

Vad är klockan?

Andarna i huset

Någon gång i mellanstadiet spelade mina föräldrar in (så måste det väl ha varit?) Poltergeist på VHS från teven (eller hyrde den från BP-macken i Brunn?).

Jag fick egentligen inte se den. Den var alldeles för läskig. Men jag var alldeles för fascinerad för att kunna låta bli.

När föräldrarna var borta satte jag igång kasetten, men för att ändå skydda mig lite från skräcken dammsög jag vardagsrummet samtidigt som jag sneglade mot teverutan, där ansikten föll av i speglar, köttbitar krälade fulla av larver och möbler flög i virvlar genom rummen.

Det satte uppenbarligen sina spår.

(Denna veckas barnnovell är av ren barmhärtighet något förkortad. Vi gör små nedslag i upptakten och hoppar sedan direkt från den - över ett extremt långtråkig mellanspel - till själva mystifikationerna.)

*

Andarna i huset

"Johanna och hennes föreldrar hade flyttat till en stor mörk-röd och lite avlägen villa på landet. Johanna skulle byta skola och hon var väldigt nervös. För varge dag som gick av det lilla som var kvar av sommarlovet blev hon allt mer nervös. Och när dagen var inne fick hon nästan ont i magen.

[---]

Hon satte sig i en fotölj, och tänkte på skoldagen. Alla skulle sirra på just henne och dom skulle viska och fnissa och hon skulle stå ensam i ett hörn. Men det var bara vad hon trodde.

Redan på bussen kom en flicka fram till henne och frågade om hon var den nya i 6f.
-Ja, svarade Johanna.
-Du ska gå i vår klass! Ska vi leka idag.

[---]

Johanna blev omtyckt av alla i klassen. Alla 22. Och nu tyckte hon att det var bra att hon hade flyttat. Hon var hemma hos Nina den här dagen också. Och nesta och nesta. Johannas föreldrar hade vid det här laget lärt sig att inte fråga vad hon hade haft för sig. Det skulle bara leda till en lång enformig story.

-Kan du inte ta med henne hit i stället? frågade dom en kvell.
-Imorgon ska jag fråga henne.

[---]

[Nina] stannade upp när hon såg huset.

-Vet då vad det rycktas om att det här är för hus? sa hon.
-Nä!
-Spökhus av nåt slag.
-Det var det dummaste,,, Jag har bott här hela sommarlovet och en vecka men inte har jag sett några spöken.

Den dagen var inte så rolig. Nina skrattade nästan aldrig och slängde iderligen vaksamma blickar åt alla håll.

Samma natt vaknade Johanna av en dov skräll. Sen var det tyst. En skräll igen. Johanna steg upp och gick ut i hallen och en skräll till. Den här gongen lät det som krossat porsling. Det kom från köket hörde hon nu, och hon smög sig försiktigt igenom den mörka hallen i fruktan att det var en inbrotts tjuv.

När hon tittade in i köket var det enda hon såg en hög med krossade glas och talrikar. Och i en till hög lengre bort. Där låg alla stekpannor och kastruller som familjen ägde. Johanna skrek samtidigt som en av kopparna till en kinesi servis åkte cirka en meter över golvet bort till högen med krosat poslin. Den landade på toppen av den och gick i minst 75 bitar.

Hon sprang in till sina föreldrars sovrum. Men på tröskeln stannade hon. Dom (hennes föreldrar altså) låg inte i sin seng. Och den var beddad som om dom aldrig gott och lackt sig på kvällen. Det var Johanna helt säker på att dom gort. För hon hade suttit uppe och tittat på en film och gott och lackt sig senare en sina föreldrar. Hon viste att dom inte hade hoppat ut genom fönstret. Det skulle vara helt i mot deras principer. Men ändå, för att vara helt säker gick hon till fönstret och tittade ut.

Det var sotsvart ute så hon såg ingenting. Hon tenkte att det kanske skulle räcka med natttygs lampan hon gick och hemtade den och tog med den till fönstrett. Minnsan det lyste upp riktikt bra. Men ut genom fönstret hade dom inte hoppat då hade man sett tydliga spår i grusgongen nedanför. Johanna blev riktigt orolig. Hennes föreldrar kunde ju visserligen gott ut genom dörren men dom brukade säga till henne innan dom gick ut.

Johanna vände sig om för att ställa tillbka lampan men där fanns inget natttygsbord att ställa lampan på och ingen säng heller. Hon tittade sig om i rummet. Alla möbler var borta utom en korgstol. Den darrade till och flög ut genom dörren. Sen tavlorna. Och alla kläder. Johanna ramlade ihop och svimmade.

När hon vaknade viste hon inte var hon var. Hon låg på en hög av möbler och tavlor och alla sorters inredning som finns i ett vanligt hus. Övarför henne fanns ett hål. Genom hålet såg hon en trappa. Hon såg att det var deras trappa så hon moste vara under huset.

Hon tittade nerot igen och såg sina föreldrar. Döda. Dom var likbleka och blodiga. Johanna skrek och svimmade igen när en kall men osynlig liten hand lades på hennes panna.

Hon vaknade av att hon bars ner för möbelhögen. Hon såg nu vilka det var. Det såg ut som andar och demåner. Inte större än till midjan på Henne. Hon försökte resa sig upp och springa. Men hon kunde inte röra sig mer en att hon kunde vrida på huvudet. Hon tittade uppot. hålet i taket (som igentligen var golvet) syntes inte mer. Det var tydligen mer möbler än hon hade trott. Och inte allting var deras.

Hon bars sakta nerför. Ett lager rutiga fotöljer och blommiga kuddar. Och plöttsligt stannade dom som bar henne. Hon lades på en soffa. En av andarna gick fram till henne med en kniv. Han högg henne i magen. Och hon dog en smärtfri död.

[---]

Efter en vecka ringde Ninas fröken till Johanna men hon kom aldrig fram.
-Nina, kan inte du åka till Johanna och titta om det hänt något.
-Jo.

Hon hade börgat fantisera ihop en massa saker om spöken som åt upp Johanna och allt möjligt. För hon var väldigt vidskeplig. Hon ville inte gärna åka till sin bästa kompis om hon bodde i ett spökhus. Men efter skolan åkte hon ändå dit.

Dörren stod på vid gavel. Hon gick försiktigt in. Där fanns det inga möbler.
-Dom kan vell inte ha flyttat, tenkte hon.

Mitt på golvet fanns ett hål. Nina gick fram och tittade ner. Hon gav ifrån sig ett skrik när hon såg Johannas döda föreldrar.

Hon sprang ut och bort till bussholsplattsen. Det kom en buss pricis samtidigt som Nina och hon tog den. Väl hemma slängde hon sig nästan på telefonen. 90.000.

Polisen kom på en gong. Nina fick följa med till huset. När dom gick in i huset hördes ett skrik. Osynliga armar lyfte upp Nina och poliserna och slängde dom över rummer. Dom landade med en smell och dom fick ont lite överalt. Men dom var snart uppe på benen och åkte bort där ifrån.

Ingen vågade sig dit mer.

SLUT"

Det är då som den stora vanmakten rullar in

Världen föll över mig igår och försökte kväva mig. Vaknar med hjärtklappning och andnöd och vet inte om det är ångest eller hyacintallergi. Förlamning.

Vill skrika Stopp! men tiden stannar inte. Den drar bara hårdare i snaran.

Kroppen tung och syrelös, kippar efter livsluft, slösar bort ännu en dag på att må dåligt istället för att göra nytta.

Läser ut Johan Klings Människor helt utan betydelse, till och från arbetet.

Kan inte tänka mig något mer passande.

Arton nötcreme för mycket

Den här liknelsen blir mest träffande om vi förutsätter att jag är rätt förtjust i nötcreme. Två nötcreme kan i så fall innebära en riktig njutning. Men att försöka trycka i sig sisådär trettiosex nötcreme på raken blir även för den nötcremesfrälste åtminstone hälften för mycket.

Två nötcreme och en moviebox: Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige är inledningsvis ett nostalgiskt godis men övergår snart till att kännas enformig och utdragen.

Jag läser vidare på samma sätt som man äter något man egentligen tröttnat och börjar känna sig rätt övermätt på, men som man ändå försöker göra slut på så snabbt som möjligt bara för att bli av med.

(Men nå, detta var ändå snarare 2003 års nyhet.)

Inslagen, men inte utlämnad (ännu)

Även i år tackar jag DN. (och särskilt deras tomteillustratör Stina Wirsén) för allt inslagspapper till julklapparna.

Och därmed får det räcka med jul för ett tag. Jag har alldeles för mycket annat att göra.

Till hafs

Julkryssning med arbetskamraterna.

Dagen efter (igår morse) satt jag ensam på en stol i Fun Clubs öde balkongvåning och försökte göra begåvade ändringar i upptakten av novell nummer två.

Allt till tonerna av Casanovas up beat-version av Fly on the Wings of Love (live).

Gick sådär.

Fler lättsmälta mellanmål

I väntan på mer substansiell läsning:

Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson.

Folk vinner priser

På temat bekanta personer gör anmärkningsvärda saker (passande nog i samband med det pågående toppmötet i Köpenhamn):

I går vann en god vän andra pris i Metros fototävling, med den stilfulla Essinge-bilden Rush hour.

(Se kategorin Klimatförändring.)

Ett varmt grattis är således på sin plats. Grattis!

Författaren kan själv

För någon vecka sedan förde jag en diskussion med en kollega om skillnaden i villkor för oetablerad utövare av de respektive konstformer vi som bäst försöker skapa oss en framtid inom (musikbranschen och litteraturen).

Där finns så klart för- och nackdelar med båda.

Som författare har man till exempel mer tid på sig (vilket är tur för mig). Folk debuterar i 40-årsåldern utan att någon lyfter på ögonbrynen åt det. Som musiker får man i betydligt högre utsträckning se till att smida medans järnet är varm. Men som artist är man också betydligt friare i sitt smide.

Exempelvis är det fullt legitimt att spela in låtar själv. Att lägga ut musik på Myspace, boka in spelningar och dra runt på olika klubbar med sitt band utan att vara signerad av ett produktionsbolag visar på föredömlig ambitionsnivå och framåtanda.

Att ge ut sina egna skönlitterära texter utan inblandning av en förläggare ses med betydligt större tveksamhet. Med sådana utspel riskerar man snarast att förefalla pinsam eller desperat. Ingen skulle heller ha mage att kalla sig författare utan att först har blivit publicerad på ett ordentligt förlag.

Förlagen klagar knappast över detta. De har redan från början ett övertag när varje människa med skrivardrömmar måste vända sig till dem i hopp om nåd, i insikt (förvisso) om förlagens överlägsna distribution och marknadsföring, men också - och kanske framför allt annat - i längtan efter den saliggörande legitimiteten.

Men måste det verkligen vara så?

Idag meddelar journalisten, författaren, bloggaren (min före detta kursare och dessutom inhoppande lagkamrat i Bellmanstafettlaget H99-100) Daniel Åberg att han snart kommer ge ut sin andra bok på eget förlag, utan inblandning av varesig redaktör, formgivare eller marknadsförare. Han säger att han betraktar det hela som något av ett experiment.

I det här läget är Daniel visserligen ingen skrivbordslåde-författare. Debuten Dannyboy och kärleken gavs ut på Bonnierförlaget Forum. Men han är inte heller Jan Guillou. Om hans experiment faller väl ut kan det möjligen bana väg för ett annat sätt att ge ut böcker. Åtminstone kan det kanske motivera förlagen att erbjuda bättre villkor för sina författare, om de inte vill se dem flyga iväg på egna vingar.

I vilket fall som helst ska det bli mycket spännande att följa utgivningen av Vi har redan sagt hej då.

Här är förresten en intevju om saken hos Svensk bokhandel.

Bok mellan böcker

Eftersom sambon lagt rabarber på Per Olof Enquists Ett annat liv, och julklappsböckerna (där jag även smugit in en hel del klappar till mig själv) inte levereras förrän tidigast i morgon, har jag åter fått söka mig till de olästa fläckarna i den egna bokhyllan.

Det fick bli Fredrik Virtanens Kraschad: få förlorade jag en miljon på börsen. Ett perfekt litet mellanmål.

Här nämner förresten krislosern min sambo i sin studio-blogg. Glam.

Gustaf Fröding, patienten

Johan Cullbergs samlar Fröding-studie sig till en slags medicinsk journal.

De psykiatriska begreppen haglar.

Spädbarnsdepression. Alkoholpsykos. Kronisk depression. Hörselhallucinos och konfusioner. Bipolära tillstånd. Tvångspräglad smitträdsla. Dissociativ personlighetsstörning.

Där svävar en professionell ton över analysen som gör den märkligt kall trots att slutsatserna är så inkännande.

Som när en läkare redogör för tillståndet hos en person som står en nära och man vet att Ja, jo, så är det ju, men man ändå inte riktigt kan få orden att sjunka in. De kliniska termerna låter för opersonliga för att riktigt kunna ringa in den betydligt mer svävande och intuitiva känsla man själv har för personen. En känsla som i sin obestämbarhet också är oändligt mycket mer nyanserad.

Men så är det är inte heller privatpersonen och skalden Gustav Fröding vi möter i Cullbergs bok. Det är det psykodynamiska analysobjektet och patienten.

För den som tidigare inget känner till om poeten är Gustaf Fröding och kärleken därför inte den bäst lämpade presentationen. Därtill är dess syfte alltför specifikt.

Men som fördjupning är den mycket fascinerande.

Den vita hästen i sjön

Så länge ni inte kvider om nåd tänker jag fortsätta plåga er med mina skräcknoveller från femte klass. Denna gång med en lite pinsammare historia.

Eftersom jag har födelsedag i mellandagarna, är det möjligt att jag vid tiden för följande mästerverks tillblivelse hunnit fylla 11 år. Att döma av innehållet har jag i alla fall varit med på ett eller annat skoldisco.

Anas en något disträ ton i mitten beror det möjligen på att jag egentligen aldrig var så fascinerad av hästar.

Allt inleds emellertid med ett poetiskt anslag som jag minns att jag själv var mycket nöjd med. Den våldssexuella symbolik som vuxna läsare eventuellt kan inläsa i berättelsen var jag emellertid oskyldigt omedveten om.

*

Den vita hästen i sjön

"Hon var på väg hem. Hon gick förbi det gamla fiket i hörnet hon gick in i porten som ledde till gongen som gick till parken i utkanten av staden. Hon gick igenom parken och ut ur staden Hon gick den gamla alé vägen, och sedan bortåt sjön. Hon stannade och tittade ut över den månbelysta ytan. Det plaskade till. Hon sträkte på halsen för att kanske få syn på det som hade plaskat. Upp ur vattnet kom en vit vacker häst. Den gnäggade och ruskade ur sin man. Sen kom den gående mot henne. Hon stod kvar. Hästen lyfte på huvudet. Ett skrik ekade i området sen hördes inget mer.

-

Det var syslöjd den här timmen. Zandra satt och knåpade med en väckad tjol när Petra kom fram till henne och frågade
-Ska du komma till klassfästen i dag?
-Ja det ska jag väll. Ska du?
-Det är ju klart.
-Ska vi holla sällsis sista biten dit?
-Visst. Vi möts vig fiket i hörnet klockan 8.
-OK.

Pricis klockan 8 stod Zandra vid fiket i hörnet, som facktiskt tillochmed hätte "FIKET I HÖRNET", och spanade efter Petra. Hon bodde långt bort på gatan. 35 portar bort närmare bestämt. Och såg man henne inte nu så fick man allt vänt ett par menuter till.

Zandra gick och satte sig på trappan som lädde upp till "fiket i hörnet", satte armbågarna på knäna och huvudet i händerna och suckade högt. Hon satte sig att tänka på det dåliga omen hon känt sedan i morse. Hon ville inte sitta här ensam om det skulle hända något. Hon reste sig och tittade efter Petra. Jo men. Minsann där kom hon.

Dom gick ett tag och utan att säga något men till sist frågade Petra
-Vem vill du hälst dansa med?
Zandra svarade inte hon var fult upptagen med att tenka på sitt dåliga men.
-Hallå. Vakna, nästan skrek Petra i Zandras öra.
-Va!?!
-Vem vill du hälst dansa med?
Zandra ryckte på axlarna.
-Erik kanske eller Osten.

Dom kallade en kille Osten för att den första dagen han kom till deras klass för ett år sedan hade han haft med sig en stor sopsäck full med ost. Alla sorter. Men Osten, han hette igentligen Olav.

-Jaha, det tror jag också, att jag vill. Men Alex är också bra. Han dansar rätt coolt.
-Nja.

De gick vidare utan att säga något. Redan innan dom svängt av till höger vi korsningen där fruktafären låg hördes musiken från jummastiksalen där dansen var i full gong. Musiken stängdes av och sattes inte på fören Zandra och Petra var inne på skolgåden. Musiken skakade nästan hela byggnaden.

Snart stod dom inne i koridåren utanför jumpasalen. Dom hängde av sig sina jackor och gick in i salen. Balongerna, konfettin och serpentinerna täckte nästan hela väggarna. Dom satte sig vid ett av borden som stälts fram för tillfället.

-Jag är hur nervös som helst, viskade Petra till Zandra
-Vem är inte det.
-Jag går och hemtar lite chips och läsk.

När hon kom till baka satt inte Zandra vid deras bord längre. Hon dansade med Osten. Petra blev lila av svartsjuka, men hon fick snart tillbaka sin normala hudfärg när Erik kom fram till henne och frågade om hon ville dansa.

Bortåt elvatiden börgade det bli tomt i jympasalen. Dom som inte gick hem av trötthet gick antagligen för att dom modde illa av allt chips och alla ostbågar. Petra och Zandra börgade också tänka på refrengen. Dom samlade ihop sina trötta armar och ben och vaklade ut. Dom orkade nätan inte säja någonting utom
-Hej då.
När dom skilts åt vid "fiket i hörnet".

Nu börgade Zandra bli orolig. Hon kände på sig att det skulle hända något hämst innom en snar framtid. Hon vende sig heftigt om där stod ingen och ingen till höger eller venster. Hon ökade takten Hon ville hem, så fort som möjligt.

Parken och alé vägen gick av bara farten Men vid sjön moste hon stanna och hemta andan. Sen fortsatte hon. Men hon kände sig förföljd. Hon stannade vende sig om. Där fanns ingen. Hon lade märke till hovavtryck som hon inte hade lackt märke till när hon gick förbi. Hovavtrycken slutade tvärt en meter bakom henne. Hon vände sig sprang allt hon kunde hemåt.

Hon hörde galoperande hovslag bakom sig. Men vände sig inte om. Hon sprang fortare och fortare och hovslagen dunkade fortfarande.

Efter fem minuter stod hon flämtande innanför dörren hemma. Hennes föreldrar skulle också på fest och var tydligen där fortfarande. Hon gick in i sitt rum. Och slängde sig på sengen. Hon pustade ut och somnade.

Efter en timme (Då var klockan 12) vaknade hon av att någon dunkade på fönstrett. Hon tittade dit Där fanns inget. Jo föresten. Där fanns en svag siluett av ett hästhuvud.

Ett bländande vitt sken lyste upp rummet. Zandra blundade. När hon öppnade ögonen stod en vacker vit häst utanför hennes fönster. Hästens man fladdrade. Hästens ögon var blecksvarta. Zandra skrek. Hon skrek av alla krafter. Hästen försvann igen. Zandra slutade skrika. Nu kunde hon absolut inte sova. Så sken det till igen. Zandra moste blunda igen. När hon tveksamt öpnade ögonen för att få se om hästen kommit fram igen, såg hon den.

Den stod nu inne i rummet. Dom svarta ögonen blängde kallt på henne. Och sen kom hästen närmare. Den lutade sig över Zandra som fortfarande satt på sengen och kände sig mindre än någonsin. Hästen bet tag i hennes blus och lyfte upp henne. Det kändes som om hon flög, tyckte hon. Men aj. Hon flög ju rakt in i väggen. Nej. Hon flög igenom väggen och ut.

Mäniskorna hon mötte såg henne inte. Inte äns dom som tittade åt hennes holl la märke till henne. Hon skrek, av sina lungors fulla kraft. Men ingen hörde något.

Nu märkte hon att dom var på väg till sjön. Hon orkade inte skrika mer. Hon vände på huvudet för att titta på hästen. Men hon såg den inte. Hon tittade på sig själv. Hon kunde inte se sig själv häller. Men sjön fick hon syn på. Den låg där. Såg vacker ut men också elak.

Hästen la ner henne på stranden. Nu såg hon både den och sig själv igen. Hästen gick ner till sjön och sen kom den tillbaka. Zandra reste sig. Hästen tittade på henne. Hon moste skrika. Ett blänk av mord blixtrade till i ögonen på hästen som nu var aldeles framme vid henne.

Det ända som nu hördes var ett eko av ett skrik, som någon framkallat av rädsla för en vithäst med mord i blicken.

SLUT"

Coitus inversus

Det är inte lätt att vara man.

På 1800-talet trodde Gustaf Fröding att han var besatt av onda krafter eftersom han hemföll så lätt åt erotiska fantasier. Bland de mer kinky, men ändock tämligen harmlösa inslagen syns en skamfull önskan att få bli daskad med en hårborste på klinkorna.

"Ju mer jag förföll till könslig slapphet desto mer raffinerad blev min fantasis förmåga att skapa omväxlande sätt för självbefläckelse och könsumgänge, och till sist förde mig fotografierna till det Bibeln kallar kvinnans onaturliga brukning."

Frödings självförebråelser blev knappast lättare att bära som hans alkoholmissbruk gärna försatte honom i delirium tremens med våldsam ångest och hörselhallucinationer.

Detta att utläsas av Johan Cullbergs psykiatriska studie av poeten.

Den arme bocken. Fröding alltså. Han höll sig fegt till köpetöserna.

Men detta var också för över hundra år sedan.

Idag skulle väl en man snarare betrakta sig själv som onormal om han inte, likt en scout, ständigt var redo, och då helst upplagd för betydligt mer akrobatiska övningar än det som Bibeln skulle anse naturligt.

Ja, se tiderna, de förändras. Människans vånda, den består.

Lördagkväll i Bromma

Sambon, på säsongsavslutning med innebandylaget Dr Syntpudel, sms:ar från Gamla stan att nu har de övergått till att skråla improviserade visor om varandras ädlare delar.

"Önskar du att du var här?"

Jag tänder ljus och solominglar framför nysorterade bokhyllan. Gråmelerade mjukisshorts och raggsockor. Ett glas vitt vin i ena handen. Undrar om några centiliter alkohol ska fila bort det störande lagret av skrivångest som tycks göra det omöjligt (hur goda förutsättningar som än gives) att sätta igång med genomläsningen av novell nummer två, eller om det tvärt om ska trubba bort själva viljan att skriva.

Oläst: Gustaf Fröding och kärleken: En psykolgisk och psykiatrisk studie av Johan Cullberg. I fall att.

Arton utskrivna A4-sidor i en blå plastmapp på soffan. Totalt ointaglig.

Trafiken glesnar. Vinet ljumnar. Natten är ung. (Blir hastigt äldre.)

***

Uppdatering en dryg timme senare:

Om det nu berodde på de tre klunkarna vin eller något annat ur arsenalen av väl beprövade självbedrägeritrix: Halleluja. De arton sidorna är lästa!

Spontanutlåtande: De behöver bli betydligt fler!

Innan poängerna plockas måste de mogna som mangos. Raderna digna av svällande safter. Inskrivna dröjsmål blir mitt uppdrag för veckan.

Men nu ska jag gå och lägga mig med Fröding.

Sjukdomen som metod

Pappa Pralin utläst och släpper taget om min hjärna som en panikslagen katt som klamrat sig fast med klorna i vävnaden så att man får dra bort den. Aj.

Ska jag nu åter få tänka mina tankar från idag, inte mina tankar från mitten av nittiotalet och framåt. Boken har trots allt varit svår att värja sig mot. Igenkänningsfaktorn är tragiskt/löjligt/häpnadsväckande hög.

Jag är rent av lite avundsjuk på Anna Jörgensdotter för att hon så ogenerat lyckats slå litterära mynt av problematiken, medan jag alltid känt en ovilja inför att så rakt på sak göra konst av det sjuka.

För, tänker jag, vore inte detta i själva verket bara en vidareutveckling av samma absurda strävan - att försöka vara någon genom att vara sjuk. En önskan som i och med en bokutgivning alltså bekräftas som fungerande metod. För författaren å ena sidan. Och för den lättinspirerade målgruppen å den andra.

(Att koncentrera sig alltför mycket på en viss problematik ökar dessutom risken att otacksamt råka placeras under en eller annan raljant genrebeteckning, vilket om inte annat kan utläsas av den här magisteruppsatsen om mottagandet av fem svenska skönlitterära böcker om just ätstörningar.)

Det är tur att Jörgensdotter inte bara är naket självutlämnande (nej, inte uttalat självbiografisk - men ja, påtagligt insatt) utan också så oavfärdligt ordsäker.

Jag ser nu med spänning fram emot att läsa Bergets döttrar. Där hoppas jag att hon tar det avgörande steget vidare, som hennes romanfigur Andrea i Pappa Pralin aldrig förmår.

Retstickans jultips

Den enda beständiga jultraditionen i vår familj är samtidigt en ovanligt trevlig sådan - vi köper bara pocketböcker till varandra i julklapp.

Detta minskar i ett enda effektivt svep hela julångesten till ungefär en tredjedel. Det minskar köpandet och bortgivandet av onödiga varor som ingen ändå vill ha. Det minskar trängseln i skamskåpen hemma. Det tär inte för mycket på plånboken. Det öppnar för timmar och åter timmar av samvetslös njutning. Det är bra för både oss och (relativt sett) för miljön.

Det är med andra ord ett prima förfarande. Och för alla som tröttnat på att svettas över inköpslistorna och armbågas i varuhusen tre dagar före jul, kan jag inte annat än rekommendera det varmt.

För att på bästa sätt illustrera exakt hur oerhört smidigt det är (och samtidigt mula er andra med julstressen): Idag blev jag klar med alla mina inköp. Hur långt har du kommit?

Rörliga eller inte? Det är frågan

Jag beställde julklappsböckerna igår. 12 stycken för jämt 450 kronor (plus 10 kronor i tveksam klimatkompensation).

Samtidigt går tankarna till debatten om fasta bokpriser.

Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterat över, knappt ens känt till, detta fenomen innan Författarförbundets ordförande Mats Söderlund skrev ett upprop för återinförandet av sådana i DN. för snart två veckor sedan.

Över huvud taget har jag alltid varit mer intresserad av litteraturens innehåll än praktiska förutsättningar. Så länge jag får producera och konsumera text är jag nöjd och belåten. Dock inser jag ju att vad jag eventuellt tillåts producera och konsumera i framtiden i allra högsta grad kommer att vara beroende av de praktiska förutsättningarna.

När så ämnet kom på frukosttapeten förra veckan gav det mig skäl att fundera.

I min enfald har jag hittills gärna trott att en marknad med rörliga priser skulle kunna gynna de smala titlarna eftersom man kan sälja dem billigare - allt enligt principerna om utbud och efterfrågan.

Stieg Larssons triologi borde man exempelvis kunna sälja dyrt till många, och Christine Falkenland samtidigt billigt till, visserligen, färre - men ändå inte fullt till så få som hade varit fallet om båda böckerna kostade lika.

Om efterfrågan på en bok går ner kunde man också lätt reglera det med en prissänkning. Och i den bästa av världar skulle alla böcker sålunda kunna existera sida vid sida så att de publikfriande och breda utan uppoffringar bekostade de små. Man borde rent av kunna ge ut en massa smal litteratur bara för skoj skull och sälja av restlagren vid lämpligt tillfälle, i små pytsar då och då.

I och med den senaste debatten förstår jag emellertid att vi inte lever i den bästa av världar.

Vi lever snarare i den upp-och-ner-vända.

För istället för att sälja det måttlöst begärda dyrt till alla som absolut måste ha det, slumpas det bort till mängdrabatter, medan det som inte efterfrågas motarbetas ytterligare med höga priser. Och när det dyra och svårsålda av någon märklig anledning blir kvar på lagren kasseras det i förtid för att istället ge plats för ännu fler, ännu billigare och till titlarna ännu färre böcker.

Själv skulle jag tveklöst köpa mindre litteratur om alla pocketböcker kostade 65 kronor, även på nätet. Min bokbudjet är inte obegränsad, vad jag än gärna vill tro. Men om målet är att främja olika slags litteratur, och rådande system bevisligen inte funkar behöver man i alla fall utreda alternativen.

Bland dessa finns ju exempelvis återgången till fasta bokpriser.

Detta förespråkas exempelvis också av förläggare Krister Gidlund i en krönika i Dala Demokraten med hänvisning till en hel del anmärkningsvärd utgivningsstatistik - en statistik som för övrigt är svår att förklara enbart med hänvisning till den senaste tidens ekonomiska kris, något som vår marknadsvurmande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gärna vill.

Dock är jag tveksam till om en återgång till 1960-talets bokprissystem skulle vara politiskt genomförbart ens med en rödare regering. Människan är illa benägen för återgångar.

Kanske sätter jag då hellre mitt (inte sällan naiva) hopp till digitaliseringen, som förutom att erbjuda läsarna ett nytt sätt att läsa böcker, även skulle kunna innebära den smala litteraturens chans till evigt liv. Ja, kanske kan den innebära en massa böckers chans till ett förlagssanktionerat liv över huvud taget, då förlagen kan välja att enbart ge ut vissa riktigt smala titlar digitalt, vilket skulle dra ner kostnaderna (det ekonomiska risktagandet) till ett minimum.

En förändring är i alla fall av nöden.

Som det ser ut nu tycks det onekligen (för att parafrasera påhittade monarker) vara något ruttet i den svenska förlagsbranschen.

(Här har DN. förresten också en översikt över fasta och rörliga bokpriser i Europa.)

Såja såja...

Borde skriva men får inte rum i hjärnan eftersom Pappa Pralin härjar där som en gråtdesperat och självdestruktiv familjemedlem som inte låter någon röra sig en meter utanför det allra närmaste för då tar den kanske alla piller på en gång eller slutar helt att äta.

Det är svårt att koncentrera sig med sådana böcker i närheten.

Den får passa sig så att den inte blir FÖR besvärlig - boken största och allra innerhemskaste skräck! För då kanske jag slutar att älska den.

Stort steg

Skapade just en ny mapp och döpte den till "Klara noveller".

Sen drog jag in en av texterna dit.

Återstår nu de fyra andra.

Demonerna nu och då

Efter 80 sidor i Anna Jörgensdotters Pappa Pralin:

Redan innan jag köpte den här boken förstod jag att jag egentligen hade varit som mest mottaglig för den för 10 år sedan eller mer. När jag nu följer huvudkaraktären Andreas förvirrade krig med eller mot sin kropp och sina känslor, läser jag orden både som den person jag är idag och - på ett blekare avstånd - som den person jag var när jag var 20.

Den person jag är idag nickar erkännande åt skildringen. Den lyckas onekligen sätta ord på det där inre kaoset. Däremot har jag svårt att ryckas med. Jag vill inte ens ryckas med. Och just den bristen på vilja är det finaste av alltihop.

För den person jag var för 20 år sedan skulle ha hetsätit den här berättelsen. Jag skulle ha jämfört mig själv med Andrea i varje nytt kapitel och mina känslor inför henne skulle ha varit en blandning av hat, begär och avundsjuka.

Jag skulle ha hatat henne för att hon lyckades mycket bättre än jag med att vara sjuk, för att hon inte bara var oroväckande smal utan dessutom hade engagerade kontaktpersoner och terapeuter som ägnade en hel massa möda åt att göra henne glad. Jag skulle också ha hatat henne för att hon, trots att hon var sjukare än jag, umgicks med människor och gick på fester. Jag skulle ha hatat att hon, när det krisade, fick ligga på klinik med reglerad kosthållning och med licens att vara hjälplös medan jag aldrig lyckades pressa mig till sådana extremer att omvärlden ingrep, tog över kontrollen, lät mig slippa allt ansvar.

När jag läste om Andreas magra lår, utskjutande skuldror och kantiga revben, skulle jag i värsta fall ha tänkt att ännu är det inte för sent. Jag skulle ha inspirerats till nya planer, till fiberbröd, vitkål och varma soppor. Jag skulle föraktat mig själv för att jag släppt taget om den där trygga konsten att helt gå in i sin egen värld och stänga av alla känslor utom dem som rör mat och promenader. Jag skulle ha tänkt att tiden var inne för en sista storslagen comeback.

Jag skulle ha slutit boken omkring mig som en skottsäker spegelfilt.

Jag skulle ha känt mig förtvivlat, förtvivlat ensam.

Nu läser jag berättelsen med en nykterhet som inte gagnar inlevelsen, men sörjer inte heller över detta.

Allt jag känner nu är en fläkt av uppgivenhet över all tid som gått åt till att brottas med demoner, istället för att skapa ett framåtriktat liv ute i världen.

Förhoppningsvis landar även romanen i samma, mer konstruktiva slutsats, under de 350 sidor som är kvar.

Julpyssel

Värmeljus på frukostbordet. Apelsiner och torkade fikon. Virvlande snö utan för fönstren. Christmas Hits ur högtalarna. Hela vardagsrumsgolvet täckt av knöggliga kvitton.

Mm. December.

Gott? nytt slut

För någon gång i ordningen har jag kommit till slutet av novell nummer ett.

Och denna gång - ett helt nytt slut.

Det oroar mig.

Den förskräckliga barndomen (apropå)

Det

Biografi (29) - Luftslottet som sprängdes

I onsdags gick en liten skara ur bions personal ut efter jobbet för att fira löningens ankomst. Av slump och bekvämlighet steg skaran in på Monks och möttes av en overklig syn.

Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.

En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.

Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.

För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.

-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.

-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.

En misslyckad present

På allmän (nåja) begäran kommer här en ny novell, den andra i ordningen, ur mitt blåa skrivhäfte från femte klass.

Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.

Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.

***

En misslyckad present

"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.

-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.

Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.

Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den

Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.

-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.

När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.

Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.

Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.

-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.

Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.

Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.

Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.

Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.

-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.

När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?

Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.

-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.

Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.

När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.

Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.

Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.

Klick

Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"

Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen

Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.

Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.

Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.

Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer

SLUT"

Biografi (28) - Insläpp

-Du får komma ihåg att folk med min sjukdom tolkar allting bokstavligt, sa kollegan under insläppet till Victorias salong 3 (Metropia), mycket muntert.

På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.

Mitt hjärtdjur tiger stilla

Vad letar jag efter i alla böcker jag läser?

Kanske något som gör spår i hjärnan. Något som stansar hål i den gamla filten över tillvaron, och få den att blinka som av stjärnor.

Och vidare:

Något som talar till en del av mig jag inte visste fanns, så att den också reser sig och svarar.

Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta.

Men det prosalyriska anslaget talar inte till mig. Och jag svarar inte heller när det ropar.

Istället kör fast i de korta satser där subjektet predikatar objektet, stakar mig i formen, ser rytmen och orden men uppfattar inte vad de menar. Vackra bilder slår upp och försvinner. Men inget blir kvar som gör förenar.

Är jag då ohjälpligt döv för hela Herta Müller, eller bara tillfälligt rastlös och splittrad?

När jag söker upp henne igen, en annan gång i livet, kanske vi hör varandra bättre.

Första advent

Löplogg (23) - Livets cykel

Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.

På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.

Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.

Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.

Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.

Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.

Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.

Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.

Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.

Man nickar till.

Mina tankar också?

Jag läser Herta Müller och mina meningar blir korta.

De förmår inte ta sig längre än till punken.

De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.

Tomtebonus

Idag grundades julklappspocketinköpen 2009 med en ny beställningslista hos nätbokhandeln.

Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.

-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.

Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?

Vem kunde ana?

(Mer trams.)

Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.

Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.

Helvetets ingång

Någon gång som tioåring förlorade jag mig till lusten att skriva skräcknoveller. Jag tejpade ihop två blå skolhäften till ett extra tjock skrivbok och fyllde den till bredden med fasa.

I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.

Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.

(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)

***

Helvetets ingång

"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.

Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.

Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.

Det stod Döda havet.

Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.

Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.

En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.

Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.

Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.

Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.

Hemma under tiden:

-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.

Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.

Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.

Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.

Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.

-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.

Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.

Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.

Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...

SLUT"

Dagens (goda) gärning:

Läsa igenom nio sidor.

Spara fyra. Radera fem.

Pausfågel (35) - Såsom i en spegel

Ur Speranza av Sven Del Blanc:

"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.

[---]

Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.

Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."

Grattis...

En av huvudkaraktärerna i min novellsamling har namnsdag idag.

Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.

Argument för slaveriet

Apropå Speranza, Del Blancs dagboksroman om ett slavskepp på färd över Atlanten. Apropå Tyst hav: Jakten på den sista matfisken, Isabella Lövins genomgång av tillståndet i våra hav. Apropå Välkommen till paradiset, Jennie Dielemans reportage om turismen som en fortsättning på kolonialismen

Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.

Jag skulle vilja införa en måttstock.

Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.

Exempel:

Det är billigt

Det är bekvämt

Alla andra gör det

Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning

Det är tradition

Det är naturens ordning

Gud har sagt att det ska vara så

Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig

Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller

Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo

Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa

Det var inte jag som började

Jag orkar inte tänka på det

Jag tycker att jag är värd det

Biografi (27) - Rör ej!

Saker har en tendens att försvinna från biografkassan under festivalveckorna.

Det sker knappast av illvilja, men för att lösöret lätt blandas ihop, när flera personalstyrkor törnar samman på samma mycket begränsade yta.

Desperata tider kräver desperata åtgärder. I år testar platschefen det här.

Dan före dan

Jag skriver så mycket just nu att varje ledig dag känns som julafton.

Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.

Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.

Som jag längtar redan!

Synd att klaga

-Fast jag tycker ju att ditt liv låter rätt bra. Du jobbar lite lagom och behöver inte bekymra dig för pengar. Resten av tiden kan du syssla med det du helst vill och folk gillar dessutom det du gör. Det låter ju rätt idealiskt faktiskt.

-Tja, när du säger det på det viset så...

Biografi (26) - Andra kassan tack

En gång, i vad som känns som en ganska avlägsen dåtid, var Stockholms filmfestival en skimrande lockelse att se fram emot.

En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.

I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.

Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.

Det är de uppgivna leendenas tid.

Jag erkänner att jag helst håller mig borta.

Misantropi föröver!

Läser Speranza ändå.

Ekvatorialströmmen och utropstecknen drog.

Jag kunde inte låta bli.

In vino imagines

När man hälsar på hos min vän vid Odenplan bjuds man alltid på vin och mandelskorpa. Sån är seden och jag är sen att klaga.

Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.

Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.

Efteråt är jag full av nya idéer.

Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.

Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.

Fem små nätta melodier (och en stämpel)

I jämförelse med den obehagsladdade, mycket suggestiva framtidsskildringen Never let me go, är Kazuo Ishiguros Nocturnes: Five Storys of Music and Nightfall, förvånansvärt slätstrukna.

I jämförelse med andra korta berättelser jag nyligen läst är de dessutom onödigt ordrika.

Det ena troligen som en direkt följd av det andra.

De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken.

Det är upplagt för funderingar kring tidens gång, om att önskningar som slår in, sker för sällan, det blir nånting mittemellan.

Men karaktärerna är för enformiga för att riktigt engagera. Männen tafatta och tjurskalliga. Kvinnorna nyckfulla, lite till åren och inte längre fullt så vackra. Deras öden är underhållande men kommer aldrig åt på djupet.

Jag lägger den till handlingarna med en liten axelryckning.

Så här i efterhand gläds jag fortfarande mest åt den fina stämpeln på försättsbladet, från Shakespeare and Company i Paris.

Allting har sin tid

Funderade på att läsa om Sven Del Blancs Speranza. Det var femton år sedan jag öppnade den sist men ur bakhuvudet har den ändå inspirerat mig till den novell jag skriver på nu. (Liksom även Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, och säkert en helt massa andra saker som jag inte kan sätta fingret på med rak arm.)

Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.

Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.

En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.

Otrohet och rödvinstryffel

Det senaste året har jag läst ovanligt många noveller. Det hör naturligtvis ihop med att jag själv försöker skriva en samling sådana. Men det har inte varit ett medvetet beslut. Inför vart nytt bokval har dock det där att jag själv skriver korta berättelser fungerat som ett tungt vägande köpargument. Och så har novellerna stadigt blivit allt fler.

Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)

Scenariot: En man, två kvinnor och ett barn är på bilsemester. I den lilla stad de övernattar har just ett svartsjukedrama utspelat sig. Två personer har mördats. När gryningen kommer räknar polisen med att finna mördaren. Men ännu ligger han och trycker någonstans i staden. Medan regnet öser ned.

Utan att så mycket mer behöver sägas speglas två triangeldramer nu i varandra. Ett våldsamt. Och ett undertryckt.

Att läsa sådant här när man finputsar text är som att äta ren äggvita när man deffar. Skillnaden är bara att Marguerite Duras inte alls smakar som äggvita. Utan som rödvinstryffel.