Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.
*Jag blev biografmaskinist.
*Jag började spela gitarr.
*Jag var i Essen och på Skiathos.
*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).
*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.
*Jag illustrerade ett bokomslag.
*Jag började recensera för nån annan än mig själv.
*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.
Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Kvantabsurda liknelser
En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.
Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.
En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.
Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.
Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.
Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.
Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.
I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.
Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.
Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.
En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.
Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.
Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.
Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.
I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.
Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.
lördag 25 december 2010
Frånvarande och överspänd
Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.
Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.
En helt spegelvänd version av mig.
(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)
Kanske är jag färdig med jular för ett tag.
Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.
En helt spegelvänd version av mig.
(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)
Kanske är jag färdig med jular för ett tag.
torsdag 23 december 2010
Lägesrapport (31)
Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.
Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),
Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.
Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.
Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),
och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).
Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).
Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".
Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.
Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.
Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).
Slår: in,
och packar: ned julklapparna i en lumparväska.
Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.
Klär: mig för tundravandring,
och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.
Hoppas: att vi en dag ses igen.
Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!
Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),
Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.
Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.
Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),
och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).
Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).
Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".
Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.
Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.
Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).
Slår: in,
och packar: ned julklapparna i en lumparväska.
Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.
Klär: mig för tundravandring,
och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.
Hoppas: att vi en dag ses igen.
Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!
tisdag 21 december 2010
Världens mest uttänkta titel
Sehnsommar (of modern times)
Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.
Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.
"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.
Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".
Ja, det var väl det.
Så slipper ni gå rådlösa och undra.
Sehnsommar (of modern times)
Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.
Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.
"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.
Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".
Ja, det var väl det.
Så slipper ni gå rådlösa och undra.
Sehnsommar (of modern times)1 x 1 m
måndag 20 december 2010
torsdag 16 december 2010
Snögungor vs zombier
Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.
Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.
Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.
På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.
Gunga trädgunga i snö är också roligt
Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.
Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.
På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.
Gunga trädgunga i snö är också roligtmåndag 13 december 2010
Omslag
Avhandlingens författare hävdar blygsamt att han själv inte har en aning om vad boken handlar om. Men om jag förstått saken rätt undersöker den vilka ekonomiska effektiviseringar som kan genomföras inom vården utan att det går ut över enskilda patienters grundläggande behov.
The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.
The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.
söndag 12 december 2010
En kväll i kyrkan
Läsare av den här bloggen vet att jag knappast är religiöst lagd. Likväl är det ju något med tempelbyggnader som borgar för själslig frid.
Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.
En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.
Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.
Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.
Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.
lördag 11 december 2010
fredag 10 december 2010
100 svenska böcker
Den där listan över de 100 böcker som britterna röstade fram som sina favoriter i samband med världsboksdagen 2007 (den som jag pressade in här på bloggen i går) kom mig att tänka på de 100 svenska titlar som svenska folket röstade fram som förra århundradets bästa böcker, i SVT:s Röda rummet 1998.
Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.
Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.
Klicka på bilden för att läsa
Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.
Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.
Klicka på bilden för att läsaFläng, sen häng
Och i dag far jag härs och tvärs genom Stor-Stockholm, mellan tre olika utställningslokaler, för att hämta och lämna tavlor.
Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.
Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!
Välkomna i vilket fall!
Först till Kontoret i Solna Centrum där jag plockar ner kostymnissen som tidigare hängt i receptionen. Sen till Svalner vid Norrmalmstorg där jag norpar en duk ur samlingsrummet och istället krokar upp en annan. Sen slutligen till Grand där jag ställer allt på lut över natten.
Dessutom måste jag ju köpa glögg och kakor till er som tänkt komma förbi vernissagen i morgon. För att lägga era klara pannor i veck och begrunda. Eller ännu hellre: bara säga hej!
Välkomna i vilket fall!
torsdag 9 december 2010
Räknas det om man bara köpt boken?
Hittade den här listan på Daniel Åbergs blogg. Den ska ursprungligen ha sammanställts av brittiska The Guardien.
Pysslet är att markera hur många av de 100 böckerna på listan som man själv har läst. Har man tagit sig igenom hela fetar man titeln (medelbritten gör tydligen detta med sex stycken). Har man bara läst delar kursiverar man. Har man sett filmen istället stryker man under.
Jag har inte mer att göra på jobbet än att jag välkomnar dylikt tidsfördriv.
Så här ser min lista ut:
1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling (vissa filmer, räknas det?)
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible
7
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller (just köpt, ska snart läsa)
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the
19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma -Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and the Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres (?)
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – A.A. Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
58 Brave
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The
74 Notes From A
75 Ulysses – James Joyce
76 The Inferno – Dante
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple –
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
87
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo (?)
Allt som allt 60 titlar, varav 36 är lästa, 9 delvis lästa och 15 sedda på film. Rätt stabilt, tycker jag.
Utöver det finns 3 titlar som är jag osäker på; kanske har de passerat revy på teve eller under litteraturvetenskapen, men jag kan inte ta gift på att jag läst eller sett dem, så därför räknas de inte.
Om ni har lika tråkigt som jag, berätta gärna hur era listor ser ut!
onsdag 8 december 2010
Skärselden tur och retur
Vid sidan av allt annat har jag de senaste dagarna försökt finna en stil och en teknik för att löpande kunna illustrera ett, än så länge hemligt, projekt.
Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.
Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.
Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.
Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.
För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.
Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.
Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.
Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.
Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.
Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.
Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.
För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.
Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.
Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.
måndag 6 december 2010
Brytpunkten
Försöker samla tankarna kring något vettigt att skriva om här.
Kanske något snärtigt om I'm Still Here. Ett inlägg som kunnat få rubriken "Skämskuddens njutning", "Socialt självmord - ett experiment" eller (med hänsyftning till filmen har premiär i Sverige först sedan det redan bekräftats att Jaquin Phoenix pinsamma förfall bara var en stor elaborerad bluff, vilket också gör dokumentären bitvis ointressant, bitvis intressant på ett helt annat sätt): "Taget ur sitt sammanhang".
Eller om att jag vann ett vad och nu gett mig i kast med att läsa det som visade sig vara vinsten: Stolthet och fördom och zombier. Mötet med en ny genre.
Eller så kunde jag kalkera någon av alla de där listorna jag skriver över saker som jag måste, borde och vill: research jag planerar, möten inför spännande projekt, jakten på en antik gammal skrivmaskin, briljanta idéer till nya målningar. Allt för att ni ska förstå hur otroligt upptagen och viktig jag i själva verket är.
En påminnelse om utställningen på lördag.
Eller något puttrigt om julen, alla duktiga inköp och cholkadkolakok.
Istället återkommer tankarna ideligen till det som eventuellt är resultatet av alla dessa osorterade tankar och planer, något som jag väl egentligen borde låta bli att skriva om alls.
Det som jag tror måste ha varit min första regelrätta lilla panikångestepisod.
Jag stod på jobbet när allt plötsligt krampade samman och min första tanke var att "Oj, nu får jag visst en hjärtattack", följt av "Eller så tror jag bara det eftersom jag har panikångest, och i så fall är det ingen fara". Och eftersom jag inte riktigt hade tid att dö just då förlitade jag mig på det senare, fortsatte med mina sysslor och ett par minuter senare var allt också som vanligt igen.
Nästa vecka tror jag att jag kanske kan vara helt ledig ett par dagar, till och med utan att behöva bli matförgiftad först.
Kanske något snärtigt om I'm Still Here. Ett inlägg som kunnat få rubriken "Skämskuddens njutning", "Socialt självmord - ett experiment" eller (med hänsyftning till filmen har premiär i Sverige först sedan det redan bekräftats att Jaquin Phoenix pinsamma förfall bara var en stor elaborerad bluff, vilket också gör dokumentären bitvis ointressant, bitvis intressant på ett helt annat sätt): "Taget ur sitt sammanhang".
Eller om att jag vann ett vad och nu gett mig i kast med att läsa det som visade sig vara vinsten: Stolthet och fördom och zombier. Mötet med en ny genre.
Eller så kunde jag kalkera någon av alla de där listorna jag skriver över saker som jag måste, borde och vill: research jag planerar, möten inför spännande projekt, jakten på en antik gammal skrivmaskin, briljanta idéer till nya målningar. Allt för att ni ska förstå hur otroligt upptagen och viktig jag i själva verket är.
En påminnelse om utställningen på lördag.
Eller något puttrigt om julen, alla duktiga inköp och cholkadkolakok.
Istället återkommer tankarna ideligen till det som eventuellt är resultatet av alla dessa osorterade tankar och planer, något som jag väl egentligen borde låta bli att skriva om alls.
Det som jag tror måste ha varit min första regelrätta lilla panikångestepisod.
Jag stod på jobbet när allt plötsligt krampade samman och min första tanke var att "Oj, nu får jag visst en hjärtattack", följt av "Eller så tror jag bara det eftersom jag har panikångest, och i så fall är det ingen fara". Och eftersom jag inte riktigt hade tid att dö just då förlitade jag mig på det senare, fortsatte med mina sysslor och ett par minuter senare var allt också som vanligt igen.
Nästa vecka tror jag att jag kanske kan vara helt ledig ett par dagar, till och med utan att behöva bli matförgiftad först.
fredag 3 december 2010
Surtantspudel
Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.
Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.
När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.
Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.
Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.
Rätt ska vara rätt.
Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.
När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.
Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.
Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.
Rätt ska vara rätt.
torsdag 2 december 2010
Lilla baren, i kväll på Riche
Och jag hänger mina musikaliska kollegor i hasorna vart än de drar sta. Som en söt och glad liten gris.
I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.
Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.
I kväll spelas det gitarr (eller var det bas?) på Riche med Pete Molinari.
Jag ska ha min nya tröja med lustiga mustascher på.
tisdag 30 november 2010
Ny utställning på Grand
Från och med lördagen den 11 december hänger jag återigen upp några målningar på biografen Grand i Stockholm. Det blir de två från Paris och några av de nya.
Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!
Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.
***
Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).
Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!
Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.
***
Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).
måndag 29 november 2010
Festivaldag #12
Sista dagen slog maskinisternas huvuden ut. Alla sysslor tog tre gånger längre tid än vanligt och en loj trötthet överföll oss så att vi i stället för att fara upp och ner för trapporna som pigga arbetsmyror ägnade mesta tiden åt att sitta lealöst hopsjunkna i varsin fåtölj och prata om kärlek.
Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.
Pepparkukskakor
Och i dag har jag vinterkräken. Bara så ni vet.
Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.
Pepparkukskakorsöndag 28 november 2010
Festivaldag #11
En halv minut tidigare fanns där tre körsbärslikörer i asken. Någon måste ju offra sig på de sista.
I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.
Jultradition
Trappan mot 2:ans maskinrum,
i vinterskrud
I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.
Jultradition
Trappan mot 2:ans maskinrum, i vinterskrud
fredag 26 november 2010
Kindertotenlieder
"Sånger om döda barn".
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.
Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
Festivaldag #9
Festivalen lider mot sin sista helg och röken skingras i maskinrummen.
Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.
När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.
Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.
När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.
onsdag 24 november 2010
Du och jag, mobilen
Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
Kalejdo med K-J
I kväll rattar jag in P2. För då har Karl-Jonas Winqvist satt ihop musiken till Kalejdoskop.
Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.
Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.
Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.
Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.
tisdag 23 november 2010
Musen och elefanten
Fick just höra skvallrat av en biografkollega, att när en av SF:s maskinister ville köpa loss en projektor som skulle tas ur bruk, och använda den i sin egen hemmabio, så fick han först skriva på ett kontrakt där han lovade att inte använda maskinen för kommersiella syften.
Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.
Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.
Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.
Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.
Festivaldag #7 (ledig - trodde jag)
Intensivt arbete tar över hjärnan. Det kan vara både bra och dåligt. Själv hör jag till dem som sedan de väl kommer upp i spinn har mycket svårt att komma ner igen. Efter ett visst varvtal snurrar jag i stället bara fortare och fortare (tills jag i värsta fall snurrar av pinnen och far med huvudet före in i väggen).
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Festivaldag #6
Undrar varför någon kom med den här
Ljudrackets baksida
Blandade vintervapensamt Projektoren-Öl
söndag 21 november 2010
Festivaldag #5
Den groteska tekniken digibeta***
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Festivaldag #4
(Jag behövde inte vänta länge.)
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
En liten skvätt av alla filmer, här i väntan på transport
Startknappspinnen har jag inte behövt använda än
Skörbjuggfredag 19 november 2010
Festivaldag #3
Efter att ha spänt nerverna inför alla problem som jag varit säker på skulle inträffa även på årets festival känns det nästan snopet när dagarna förlöper utan allvarliga störningar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Festivaldag #2
Mitt första maskinpass på årets filmfestival förlöpte utan intermezzon. Men då slapp jag också vara där i förrgår, dag #1.
Dag #1 var där en rumänsk film med enbart svensk textning som skulle visas för en jury bestående av engelsmän. Ej bra.
En annan film, Red Nights, hade anlänt så sent att den inte hunnit genomgå festivalens teknisk kontroll, och som när den rullade i gång visade sig vara fullständigt sönderrepad. Sista akten var dessutom bitvis krusad som ett presentsnöre och gick över huvud taget inte att titta på. Filmen utgår således ut programmet. Ej bra det heller.
Men som den människa jag är unnar jag mig ändå att vara nöjd, så länge det inte är vi på biografen som själva orsakar problemen, utan helst av allt folk som jag inte känner, någonstans långt bort i ett annat land. Ta i trä, med andra ord.
Några första bilder ur friden:
Reklamfilm på hjul
Utgår
Dag #1 var där en rumänsk film med enbart svensk textning som skulle visas för en jury bestående av engelsmän. Ej bra.
En annan film, Red Nights, hade anlänt så sent att den inte hunnit genomgå festivalens teknisk kontroll, och som när den rullade i gång visade sig vara fullständigt sönderrepad. Sista akten var dessutom bitvis krusad som ett presentsnöre och gick över huvud taget inte att titta på. Filmen utgår således ut programmet. Ej bra det heller.
Men som den människa jag är unnar jag mig ändå att vara nöjd, så länge det inte är vi på biografen som själva orsakar problemen, utan helst av allt folk som jag inte känner, någonstans långt bort i ett annat land. Ta i trä, med andra ord.
Några första bilder ur friden:
Reklamfilm på hjul
Utgåronsdag 17 november 2010
Helt plötsligt!
Klar! Klar? Ja. Jag tror det.
Strax innan lunch i dag, efter mer än tre månaders idogt kluddande, signerade jag målningen med namn och årtal och tog ett steg tillbaka.
Kanske upptäcker jag något litet som måste justeras när duken stått till sig ett par dagar. Men det är i så fall inget som tar tid, bara någon kontur som behöver förtydligas. Annars står målningen nu här så som den till slut faktiskt blev.
Känns overkligt.
Strax innan lunch i dag, efter mer än tre månaders idogt kluddande, signerade jag målningen med namn och årtal och tog ett steg tillbaka.
Kanske upptäcker jag något litet som måste justeras när duken stått till sig ett par dagar. Men det är i så fall inget som tar tid, bara någon kontur som behöver förtydligas. Annars står målningen nu här så som den till slut faktiskt blev.
Känns overkligt.
Festivalen bakom kulisserna
I dag, onsdagen den 17 november, börjar Stockholms filmfestival. I morgon dyker jag huvudstupa in i det kaos som alltid råder på stadens festivalinblandade biografer, och lyckas förhoppnings hålla näsan över ytan samtidigt som jag serverar rätt filmer i rätt format, på utsatt tid, eller för den delen alls.
När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.
Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.
För att ge er en liten inblick i hur festivalen ser ut, från maskinisternas perspektiv, hoppas jag också kunna bjuda på en fotografisk inblick i livet bakom festivalkulisserna, närmare bestämt på biografen Grand, där jag alltså kommer hållas på de mest oländiga tider de närmsta veckorna. I dag får ni dock nöja er med en bild av årets medlemskort. Jag tycker det är rätt roligt.
När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.
Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.
För att ge er en liten inblick i hur festivalen ser ut, från maskinisternas perspektiv, hoppas jag också kunna bjuda på en fotografisk inblick i livet bakom festivalkulisserna, närmare bestämt på biografen Grand, där jag alltså kommer hållas på de mest oländiga tider de närmsta veckorna. I dag får ni dock nöja er med en bild av årets medlemskort. Jag tycker det är rätt roligt.
måndag 15 november 2010
Inspiration genom tid - förlamning
Blood Diamond igår och sedan ångest.
Inte ångest över de omänskliga förhållandena i världshandeln med diamanter. Ångest för att jag ju känner huvudrollskaraktären Danny Archer. Eller inte honom personligen kanske. Men i en annan upplaga, och så gott som. Och inte fortfarande heller kanske, men gjorde det alla fall, en gång för tio år sedan.
Jag skrev en bok om honom som bara nästan blev bra. Lade den åt sidan i väntan på att någon gång skulle förstå hur den egentligen måste skrivas. Börjar jag förstå det nu?
Kanske.
Påminns då om allt det andra som också.
Att där är för lite liv till allt som vill göras! För många bakhuvuden till svar på det som faktiskt blir av.
Så faller jag till marken istället.
Inte ångest över de omänskliga förhållandena i världshandeln med diamanter. Ångest för att jag ju känner huvudrollskaraktären Danny Archer. Eller inte honom personligen kanske. Men i en annan upplaga, och så gott som. Och inte fortfarande heller kanske, men gjorde det alla fall, en gång för tio år sedan.
Jag skrev en bok om honom som bara nästan blev bra. Lade den åt sidan i väntan på att någon gång skulle förstå hur den egentligen måste skrivas. Börjar jag förstå det nu?
Kanske.
Påminns då om allt det andra som också.
Att där är för lite liv till allt som vill göras! För många bakhuvuden till svar på det som faktiskt blir av.
Så faller jag till marken istället.
söndag 14 november 2010
Tantsnusk!
Strax efter hälften exploderar plötsligt snusket. Och vilket storstilat snusk det är!
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.
Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
lördag 13 november 2010
Det sexistiska nätverket
Facebook-filmen The Social Network fick ju högt betyg på bloggen häromsistens. Jag hade visserligen några invändningar också, men dem lämnade jag till slut därhän. Man orkar faktiskt inte vara rabiatfeminist hela tiden, även om samhället gärna kräver det.
Uppeldad av en diskussion under gårdagskvällen (om huruvida en statschefs kvinnosyn är hans privatsak) tänder jag emellertid till lite extra på nyheten om gymnasiekillarna i Borås sognam lade ut sina kvinnliga skolkamraters foton på en sajt och uppmanade andra att rösta på vem som var ful och vem som var snygg.
Sajten kan knappast vara annat än inspirerad av facebook-grundaren Mark Zuckerbergs första, lika hastigt nedstängda nätsuccé - att just göra en interaktiv rankinglista över skolans kvinnliga studenter.
Ingenting förvånar. För egen del kulminerade jämförandet redan i mellanstadiet. Ännu utan intranät. Men lika öppet, lika ogenerat, gärna till och med handgripligt (en flyktig, inte sällan smärtsam dask över det man nu hade under tröjan). Och samtidigt som man som flicka blev en mästare i hastiga karategarderingar (vax off) skolades man förvirrat för den vuxenvärld som snart skulle komma, och där det inte var färdigheter utan fysiska företräden som bestämde vad man var värd.
Min invändning mot The Social Network är alltså de manliga karaktärernas kvinnosyn. Jag antar (jag vill tro) att alla de halvnakna tjejer som flamsar förbi ska illustrera den grabbkultur varur grundarna av facebook stammar. Jag kan emellertid inte känna att filmmakarna samtidigt tar avstånd från den kulturen. Det kan vara en omedveten miss. Resultatet blir dock det samma som vid nonchalans. Avskyn lämnas åt publiken och det är tveksamt om publiken över huvud taget inser vad det är de bör förakta. Tvärt om tycks filmen ju lika gärna kunna inspirera till liknande kränkningar som dem på Zuckerbergs eget collage.
Och till Boråspojkarna vill jag bara säga: Ni blir inte snillen själva för att ni kalkerar andra snillens skit.
Gå hem och jämför snorkråkor istället.
Uppeldad av en diskussion under gårdagskvällen (om huruvida en statschefs kvinnosyn är hans privatsak) tänder jag emellertid till lite extra på nyheten om gymnasiekillarna i Borås sognam lade ut sina kvinnliga skolkamraters foton på en sajt och uppmanade andra att rösta på vem som var ful och vem som var snygg.
Sajten kan knappast vara annat än inspirerad av facebook-grundaren Mark Zuckerbergs första, lika hastigt nedstängda nätsuccé - att just göra en interaktiv rankinglista över skolans kvinnliga studenter.
Ingenting förvånar. För egen del kulminerade jämförandet redan i mellanstadiet. Ännu utan intranät. Men lika öppet, lika ogenerat, gärna till och med handgripligt (en flyktig, inte sällan smärtsam dask över det man nu hade under tröjan). Och samtidigt som man som flicka blev en mästare i hastiga karategarderingar (vax off) skolades man förvirrat för den vuxenvärld som snart skulle komma, och där det inte var färdigheter utan fysiska företräden som bestämde vad man var värd.
Min invändning mot The Social Network är alltså de manliga karaktärernas kvinnosyn. Jag antar (jag vill tro) att alla de halvnakna tjejer som flamsar förbi ska illustrera den grabbkultur varur grundarna av facebook stammar. Jag kan emellertid inte känna att filmmakarna samtidigt tar avstånd från den kulturen. Det kan vara en omedveten miss. Resultatet blir dock det samma som vid nonchalans. Avskyn lämnas åt publiken och det är tveksamt om publiken över huvud taget inser vad det är de bör förakta. Tvärt om tycks filmen ju lika gärna kunna inspirera till liknande kränkningar som dem på Zuckerbergs eget collage.
Och till Boråspojkarna vill jag bara säga: Ni blir inte snillen själva för att ni kalkerar andra snillens skit.
Gå hem och jämför snorkråkor istället.
torsdag 11 november 2010
Härliga, härliga Unheimlichkeit!
Hur sällsynt är det inte med skräck som på allvar insett att det som skrämmer mest inte är demonen i sig utan de där första små tecknen på att någonting är förbaskat fel. Tecken man fortfarande kan rationalisera bort intellektuellt, men som magkänslan redan börjat göra stora, skavande knutar av. Skräck som alltså stannar kvar i det unheimlichska så länge som det bara är möjligt och som sen inte heller ballar ur och spränger hela huset i luften när demonen mot slutet ändå måste fram.Paranormal Activity 2 fungerar prequel till första filmen, den om ett sympatiskt ungt par som (med oväntat goda resultat) försöker fånga det oförklarliga som händer i deras hem med en uppriggad handkamera. Med sina små medel (både dramaturgiskt och finansiellt) blev detta en av filmhistoriens mest lönsamma lågbudgetproduktioner.
Den nya filmen utspelar sig i samma fiktiva sfär, låter karaktärer komma tillbaka och utvidgar släktmystiken till att innefatta även systerns familj. Det berättartekniska greppet - att placera karaktärerna själva bakom kameran - det kvarstår, men handkameran kompletteras samtidigt med klipp från husets övervakningssystem, oftast helt händelselösa, grynigt blåtonade, men likväl gastkramande klipp. När man vet att vad som helst kan hända, när som helst, behöver det ju sällan hända något alls för att man ändå ska sitta som en spänd fjäder, halvt i knäet på den lika skräckslagne bänkgrannen.
Det är full njutning rakt igenom. (Så gå och se!)
Man blir så underbart lycklig av fasa.
måndag 8 november 2010
(Som ni har väntat!) Ännu ett inlägg om tavlans spännande framväxt!
Och just när jag trodde (igen) att jag kommit så långt att det var dags att fylla i huden, tår, knän, fingrar o.s.v. (jag var redan klar med benen och fötterna i sandalerna) och sedan gå över duken en sista gång för de sista justeringarna av detaljer som kanske bleknat vid torkningen eller smetats ut mot omgivningen,
(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)
så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.
Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.
Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).
Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.
Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!
Eller hur. Jag gör allt för min publik.
(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)
så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.
Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.
Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).
Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.
Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!
Eller hur. Jag gör allt för min publik.
lördag 6 november 2010
Brott: samman, ut eller genom
Målningen är som en galenskap i sig. Hungrig, frusen, kissnödig och lortig sitter jag med fläckiga fingrar och kan inte slita mig.
Som i drömmarna där man redan är försenad till något som det borde vara mycket enkelt att finna fram till, men där man ändå bara skapar fler och fler hinder för sig själv, rör sig allt längre ifrån målet tills man inser att man aldrig kommer komma fram. Vaknar med skenande hjärta och kvävningskänslor. Men i det här fallet: en helt subjektiv, delvis positiv, delvis destruktiv, perfektionism över färg- och detaljbalanser och som gör det omöjligt att sluta måla innan den inneboende, på ständigt nya saker projicerade, missnöjdheten är borta.
Den här kvadratmetern har redan tagit hela min höst i anspråk. När träden brann som häftigast utomhus (och så förtvivlat kort de brann!) satt jag inne med näsan fyrtio centimeter från en kinesiska linneduk av medelgrov gräng och målade sensommarblommor som jag vid det här laget ändå har raderat. I förrgår målade jag över både vildhortensian och de röda rosetter jag inte vet vad de heter, bytte mot tistlar och vallmor, lät jorden under kvinnan bli blodröd, efter att den tidigare varit ljusgrön, sen mörkgrön, sen brun. Sneglade därefter på trädet som tog mig två arbetspass att bara bli nästan nöjd med. Tänkte att om jag lät grenarna stå nakna skulle det nog göra sig bättre mot de flygande humlornas svartludna ben, och bryta av mot det övriga gröna, och gula. Gör gräset rosa vid vägkorset, sedan grönt igen. Bränner av några kaveldun mot eftermiddagshimlen. Lägger en grundfärg till huden som senare ska skifta i pärleblått enligt någon klassisk teknik som jag inte behärskar men kanske kan efterlikna.
Det är långt i från varje dag jag lämnar duken och har kommit närmare ett färdigt resultat. Rycks ändå därifrån av klockan, burdust som ur en sömnvandring. Stapplar till bussen, sur och folkilsk.
Tränar inte, duschar knappt, ser ogärna folk i ögonen.
Vill bara få förbli i min vindskupa där jag ostört kan tvinga den fysiska verkligheten till anpassning efter mina tankar. Vare sig den vill det eller ej. Oavsett hur lång tid det tar.
Är, sålunda, per gängse definition, tokig.
Vilket bara är glamoröst om man samtidigt råkar vara ett geni.
("En ska vara Fröding först, sen galen", som väl Bangs mamma förmanande sa (?), men som jag inte kan hitta tillbaka till i boken.)
Så därmed punkt.
.
Som i drömmarna där man redan är försenad till något som det borde vara mycket enkelt att finna fram till, men där man ändå bara skapar fler och fler hinder för sig själv, rör sig allt längre ifrån målet tills man inser att man aldrig kommer komma fram. Vaknar med skenande hjärta och kvävningskänslor. Men i det här fallet: en helt subjektiv, delvis positiv, delvis destruktiv, perfektionism över färg- och detaljbalanser och som gör det omöjligt att sluta måla innan den inneboende, på ständigt nya saker projicerade, missnöjdheten är borta.
Den här kvadratmetern har redan tagit hela min höst i anspråk. När träden brann som häftigast utomhus (och så förtvivlat kort de brann!) satt jag inne med näsan fyrtio centimeter från en kinesiska linneduk av medelgrov gräng och målade sensommarblommor som jag vid det här laget ändå har raderat. I förrgår målade jag över både vildhortensian och de röda rosetter jag inte vet vad de heter, bytte mot tistlar och vallmor, lät jorden under kvinnan bli blodröd, efter att den tidigare varit ljusgrön, sen mörkgrön, sen brun. Sneglade därefter på trädet som tog mig två arbetspass att bara bli nästan nöjd med. Tänkte att om jag lät grenarna stå nakna skulle det nog göra sig bättre mot de flygande humlornas svartludna ben, och bryta av mot det övriga gröna, och gula. Gör gräset rosa vid vägkorset, sedan grönt igen. Bränner av några kaveldun mot eftermiddagshimlen. Lägger en grundfärg till huden som senare ska skifta i pärleblått enligt någon klassisk teknik som jag inte behärskar men kanske kan efterlikna.
Det är långt i från varje dag jag lämnar duken och har kommit närmare ett färdigt resultat. Rycks ändå därifrån av klockan, burdust som ur en sömnvandring. Stapplar till bussen, sur och folkilsk.
Tränar inte, duschar knappt, ser ogärna folk i ögonen.
Vill bara få förbli i min vindskupa där jag ostört kan tvinga den fysiska verkligheten till anpassning efter mina tankar. Vare sig den vill det eller ej. Oavsett hur lång tid det tar.
Är, sålunda, per gängse definition, tokig.
Vilket bara är glamoröst om man samtidigt råkar vara ett geni.
("En ska vara Fröding först, sen galen", som väl Bangs mamma förmanande sa (?), men som jag inte kan hitta tillbaka till i boken.)
Så därmed punkt.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
