The Beatles för tusan!

Detta är det tusende inlägget i den här bloggen. Jodå. Det känns helt ok att det i flera avseenden kommer att handla om The Beatles.

Bland annat såg jag Nowhere Boy häromdagen. Förutom att den bjöd på en massa bilder av fina gitarrer, förstärkte den min känsla i stort just nu - att det bor en sällsynt lycka i att göra sådant som man ännu inte är självklart bra på (i filmen spelar Lennon gitarr med banjoackord innan MacCartney dyker upp och rätar ut honom), alltså innan förväntningarna (andras, men särskilt ens egna) vuxit sig så stora att de riskerar att konkurera ut den naiva entusiasm som nya passioner alltid bär med sig.

För mig innebar målandet länge ett kravlöst utlopp för allt möjligt som inte tycktes höra hemma i skriveriet. Medan skrivandet länge varit förbundit med en massa ångest, har jag mest ryckt på axlarna åt målningarna och varit lika förvånad som glad över att folk ibland tycker om dem. Och kanske beror det också i någon mån på att jag aldrig gått någon konstskola och därför inte har den ringaste aning om hur jag egentligen "borde" måla (behändigt nog kan jag ju då inte heller misslyckas).

Med tiden har dock även målandet blivit alltmer på allvar och även om jag, liksom med skrivandet, fortfarande kan ryckas med och känna en enorm glädje när jag är mitt uppe i det, kan numera våndatröskeln dithän vara nästan lika hög inför båda sysslor.

Jag pratade med en av mina musikaliska kollegor om detta när jag kom ut från salongen efter att ha sett Lennon-filmen. Kollegan i fråga står i begrepp att spela in nytt material och med detta finns så klart en massa ängslan och ångest förknippat. Han önskade att det bara kunde vara roligt igen, som när man var arton och saknade självinsikt och startade ett band med sin bästa kompis och spelade in kassettband med egenskrivna låtar och var glad bara det lät något alls sedan när man spolade tillbaka och tryckte på play.

Jag sa att jag gärna velat kunna dela med mig av den barnsliga glädje jag nu själv upplever när jag tar fram gitarren och övar mig på att skifta snabbt mellan G- D- och C-ackord utan att trassla in mig i övriga strängar.

I den bok med "100 lätta låtar" som jag köpte för ett par veckor sedan är det inte minst Beatles-bitarna som ger mest tillbaka. "Hey Jude", "Let it be".

Jag hoppas min hyresvärd också gillar dem, för glömsk för tiden har jag suttit uppe till efter midnatt flera gånger och övat just på dem och den arme mannen bor i lägenheten under. Hela dymmelonsdagen har jag dessutom hållit mig helt utanför spotifys räckvidd och spelar istället växelvisa låtar från röda och blå boxen.

Där har varit stunder av genuin lycka.

Om inget oförutsett händer tror jag kvällen får fortsätta i samma anda.

Konsten att välja sina läsare

Nervös och full av onda aningar bjöd jag testläsare nummer två på lunch på Republik i går.

Sedan första utlåtandet - som kanske inte varit dåligt, men som ändå innefattat alltifrån utsagor som "det blir helt obegriplig" och "du begär för mycket av dina läsare" till ifrågasättanden av hela tematiken: "varför skriver du inte om bankrån?" - tänkte jag att jag, efter alla års arbete i enskildhet, kanske snärjt in mig i hopplösa skildringar av inre skeenden och att det gått så långt att det inte längre fanns någon återvändo. Kanske måste allt läggas åt sidan som ännu ett behjärtansvärt försök. Kanske måste jag släppa taget och börja om från början.

Sedan vi tuggat oss igenom vår lamm- respektive grönsaksgryta (jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg hur den smakade, jag tror det var saltgurka i den) kom han så äntligen till saken med ett första sammanfattande omdöme:

-Du är förjävla driven!

Och en lättnadens ballong steg mot skyn.

Till skillnad från tidigare läsaren tycktes han ha förstått exakt vad jag velat förmedla med. Han tyckte till och med att riskerade att bli övertydlig här och var. Jag skrattade åt det och berättade om förra utlåtandet. Han menade att man väl helt enkelt får välja sina läsare.

Jag drack kaffe och kände hoppet återvända. Det var lite grand som att komma hem.

Men vid sidan av beröm fanns så klart invändningar också. Som att det kanske gick att ta bort några turer här och var, eller någon mening där jag skrev läsaren på näsan. Jag ska fundera igenom det hela medan jag väntar in ytterligare något utlåtande.

Och samtidigt som jag väntar: målar klart den nya tavlan, spelar in min låt, stickar klart tröjan till mitt kusinbarn, härdar fingrarna på pappas gitarr, blir biografmaskinist, drogar mig med Lost, firar påsk på solokvisten, ser drivans blommor smälta ner och dö och rent allmänt tar dagen som den kommer.

Ingen dröm är fånig

Hon ville ut i skogen.

-Jag har en skog, sa jag. Gör med mig vad du vill.

Så här blev det.

Sidoläsning

Hobbyverksamhet

Införskaffat denna vecka:

***

Mikrofon (billig)

Ljudredigeringsprogram (gratis)

Garnnystan (bomull, 2 marin, 2 natur)

Stickor (storlek 2,5 och 3)

Målarduk (1 m kinesiskt linne, oljegrundad, väldoftande)

Spännram (100 x 79 cm)

***

Ok. Då kör vi.

Träskblues

I kväll var det releasefest för Mother James nya skiva "Brute Noir" på Strand. (En kursare hjälper dem på livespelningar, så jag var där.)

Det handlar om den typen av musik som spelas av män i svettiga linneskjortor i det södraste av USA, på en brygga vid en flod, på fallfärdiga pianon, kontrabasar och munspel, medan krokodilerna glider genom det bruna vattnet nedanför.

Mycket bra musik med andra ord.

Min sambo äventyraren hade gillat det. Men han sitter i ett rum på Ilha de Moçambique just nu, tillfälligt förvissad om att han inte har malaria, och ser Indiska oceanen kastar sig över murarna borta i hamnen. Jag får ge honom länken när han kommer hem.

Vad gäller målandet

I dag tillfogade jag mitt abstrakta experiment 34 prickar. Sedan tog jag bort 5 av dem.

Klar och tyst (och sedan tysk, kanske)

Jag tycker att jag borde skriva något om De fattiga i Łódź, nu när jag äntligen läst ut den. Det är en stor bok. Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst om den. Men nu när jag är klar har jag ingenting att tillägga. Inte just nu i alla fall.

Jag går direkt på nästa istället.

Alice Munro kanske.

Eller, om jag kanske ska utvidga denna period av allsköns lärande till även språkets område (jag känner mig lite som en fax som plötsligt fastnat i mottagar-läge), Sommerhaus, später av Judith Hermann, som stått i hyllan sedan första läsförsök för tio år sedan.

Tyska kan ju, vid sidan av en välsmord velociped, vara bra att ha i beredskap om jag ska cykla genom Ruhrområdet i sommar.

Livet på den djupa änden

När jag var fyra år var jag stor nog att leka i den minsta av de mellanstora bassängerna på Eriksdals utomhusbad. I den fanns både djup och grund ände. En dag sa jag trotsigt till mamma, som satt en bit från kanten invid vår matsäck och övrig packning, att: "Nu tar jag av mig puffarna!", alltså de där flytkuddarna man sätter om armarna på mindre barn när de badar, så att de inte ska sjunka till botten och dö.

Jag var säker på att mamma skulle säga att det fick jag absolut inte. Så skulle jag bråka och tjura en stund och hon skulle ta till vuxenvärldens maktmetoder och efter ett tag skulle hon vinna, och så skulle jag kunna vara sur i någon kvart till eller så men i alla fall säker.

Så blev det inte alls. Istället för att protestera sa hon: "Ja gör du det" och vände sig på mage på solhandduken.

Perplex blev jag stående. Jag insåg att jag nu inte hade något annat val än att fullfölja mitt hot. Så jag trädde av mig flytetygen och klev, betydligt spakare nu, ner i den grunda änden bland de övriga plaskande barnen med puffar. Så lade jag mig platt i vattnet och simmade ut mot det djupa, där ute där man inte bottnade, vände om vid bortre kanten och simmade tillbaka igen. Lugnt och fint.

Uppspelt skyndade jag sedan upp och ropade till mamma att: "Såg du såg du?!". Och det hade hon så klart gjort. Även om hon inte låtsats om det hade hon naturligtvis haft uppsikt hela tiden.

Det är lite samma sak som med simningen nu, när jag just ska börja lära mig spola film och köra projektorer. "Nu går jag och laddar fyran!" säger jag, halvt på skämt, till min biografkollega, och han säger inte alls: "Eh, vänta lite bara så kommer jag snart och visar hur man gör" utan svarar kolugnt: "Ok" och fortsätter dona med sitt. Och sedan jag smält chocken kan jag ju inte göra annat än att gå upp i maskinrummet och försöka komma ihåg hur tusan det var man gjorde.

(Att ladda film kan ju låta enkelt för den som aldrig sett det göras, och det är enkelt för den som gjort det många hundra gånger förut, men för den oinvigde ter sig ett maskinrum mest som ett snurrande och smattrande kaos av spolar och spakar runt vilka filmremsan måste dras i just rätt ordning och riktning för annars får det ödesdigra konsekvenser.)

Så alltså spindeln först, sen stolpen runt, bort och tillbaka, via armen, och sen helbild och ljudet utåt och klyvarskyddet och så lagom spänt, nollställd matris och så spakarna i rätt läge. Medan reklamen rullar ur digitalprojektorn intill får sen kollegan komma och titta.

Och jodå. Nästan rätt. På tredje försöket. Och det är jag faktiskt lite stolt över.

Biografi (33) - Nya titlar

Till serien märkliga infall sedan min sambo äventyraren försvann in i djungeln, kan vi nu, förutom musicerandet, förresten även lägga mitt nymornade beslut att bli biografmaskinist.

Motivering: När jag nu ändå jobbar på bio kan jag lika gärna lära mig allt som finns att veta.

Lämplighetsbedömning (signerad kollega på Victoria): "Du är smart. Och du vann femkampen på Gröna Lund." (Kanske något att lägga till i cv:t?)

Innan sommaren är det i alla fall meningen att jag ska ha mitt certifikat och därmed kunna köra maskinerna på Grand. Jag började så smått i går genom att ladda En enda man i salong 4, under tjänstgörande maskinists ledning.

(Kuriosa: Till vad jag vill kalla "nötremsa" längst ut/fram på filmen - den flera meter långa bit som alltså bara används för att "trä" maskinen (som en symaskin) och som det inte spelar någon roll om den blir repig - används en grön gammal Astoria-logga.)

Det blev halvbild. Annars gick det bra. Kommer gå som smort detta.

Cuckoo Levin

Jag tänker att när jag nu ändå börjat erövra musiken som uttrycksmedel så kan jag väl lika gärna skriva en låt också. Den behöver inte vara bra. Den behöver bara vara. En rörande usel komposition för orkestergitarr och lergök, och med en förmodligen helt obegriplig text.

Gitarren känner ni redan till. Lergöken är i sin tur självskriven efter som den råkar vara det enda melodiinstrument jag har att tillgå här hemma. I gengäld är den emellertid mycket vacker - hjärtskärande vemodig och varm att hålla om. Jag fick den faktiskt av pappa i present en gång. Tillverkaren grät när han måste skiljas ifrån den. Och det förstår jag mycket väl. Fågeln är lika mycket konstverk som flöjt.

Att den dessutom är oklanderligt stämd gör inte saken sämre och efter att ha blåst den i svansen i ett knappt dygn nu har jag mer eller mindre en halv text och någon slags melodi färdig (vers, refräng, brygga). Titel: "In Between". Genre obestämd (alternativt obefintlig).

Går låten ändå till slut att spela ska jag starta en myspace-sida och lägga upp den där, och bli ett why-not wonder under artistnamnet Cuckoo Levin.

Missförstått geni

Första testläsaren har just lämnat lägenheten efter timmavis av textanalys. Den mest bestående känslan sedan jag vinkat av honom vid bussen är den av missförstått geni.

Trots att mannen i fråga är klipsk och koncentrerad har merparten av mitt sagomakeri gått honom rakt över huvudet. När jag själv benade upp och gick igenom novellerna, förklarade hur jag tänkt och vilka ledtrådar jag lämnat, så kunde han också se hur det var menat. Men innan dess hade det mesta förefallit honom i bästa fall suggestivt, i värsta obegripligt, och där jag nu sitter ensam vid datorn igen med en halv flaska vin i magen vet jag faktiskt varken ut eller in.

Har jag skrivit fem helt oläsliga noveller?

Vad ska jag göra om svaret på den frågan är Ja?

Medan blåsorna läker

På samma gång stolt och frustrerad måste jag trots allt erkänna att blåsorna längst ut på fingertopparna ändå är för ömma för att spela gitarr med. Det gynnar inte heller taktkänslan att jag i nuläget måste göra en paus av bävan inför vart nytt ackord som innefattar ljusa E-strängen (den tunnaste, vassaste, jävulsk smärtsamma strängen). Med sorg i hjärtat får jag alltså nöja mig med att nynna låtar i fantasin, i alla fall en dag eller två.

Och under tiden kan jag ju alltid passa på att läsa ut De fattiga i Łódź som jag väl jobbat på i snart en månad nu.

Litteratur ska ju vara mitt stora intresse i livet, sägs det.

Barn på nytt!

Det här är mitt nya liv. Inte för att jag inte hade fullt upp med mig gamla, men plötsligt finns det inget roligare i världen än att spela gitarr.

Köpte den här boken med lätta låtar och ackordtabeller i går och plinkar mig nu igenom dem lite som det faller sig. Mina fingertoppar ser ut som röda sammetskuddar och ryggen knakar när jag då och då ändå måste resa mig upp.

Natten ägnades särskilt åt "Bad Moon Rising", och som bäst lät det väl ungefär som när ett litet, litet ulligt djur försöker smyga sig förbi en tiger.

Men alla är vi ju barn i början! (Och somliga av oss växer visst aldrig upp.)

Skulle jag mot förmodan också bli trött på att öva in fingervrickande ackordkombinationer kan jag alltid luta mig tillbaka på den här lappen, som, enligt en av mina musicerande kollegor, innehåller allt jag egentligen behöver veta.

***

Den som förresten vill få smakprov på betydligt mer skolad gitarrhantering, kan gärna klicka sig vidare till en låt som tre av mina andra överbegåvade biografkollegor (tripp, trapp, trull) snickrat ihop tillsammans, som ett litet sidoprojekt.

Jag är särskilt förtjust i hur den tar fart prick 1:28 minuter in!

Pappas Levin

Pappa fick den här gitarren av sin äldre bror (som väl i mångt och mycket även var som ett slags far för honom, tror jag) någon gång för 35 år sedan. Vid det laget hade den hängt med min farbror jazzmusikern ett bra tag.

Farbrodern är död nu, och ingen vet hur han fick tag i gitarren i sin tur. Allt min pappa svävande kan konstatera är att "Han kom över den på något vis...", vilket, när det handlar om min farbror, faktiskt skulle kunna betyda nästan vad som helst.

I dag räddade jag den från pantbanken i Gullmarsplan (där den legat sedan 23 december). Allt som återstår nu är att lära mig spela på den också. Det känns helt enkelt som att jag är skyldig den det. Det är som att den fordrar det av mig.

Gitarrbrottaren

Förra året var det många som trodde att Mickey Rourke skulle kamma hem akademistatyetten för bästa manliga huvudroll i The Wrestler. Istället gick då priset till Sean Penn för Milk.

Lite lustigt är det då att nästa år - det vill säga nu, 2010 - vinner Jeff Bridges en Oscar för exakt samma roll i exakt samma film, med den enda skillnaden att huvudkaraktären här inte är en neddekad fribrottare utan en neddekad countrysångare.

Ännu en gång står alltså den älskvärde gamle skitstöveln i en mynttelefon och försöker göra saker rätt igen. Men kanske är det ändå för sent. Den forna stjärnan tycks ha överlevt sig själv. Och frågan är vad som i så fall återstår av livet.

Det är vemodigt och vackert, och ganska vist också, mycket hjärtknipande. Och om konceptet funkar, varför snåla och bara använda det en gång?

Crazy Heart gör nu inte lika ont som The Wrestler (som stundtals var fysiskt jobbig att se, mycket för att den ärrade Rourke tycktes flyta samman och bli ett med karaktären) men i gengäld är där god musik och en mjukhet över tragiken som jag gärna sjunker tillbaka i och låter mig svepas bort av.

Kanske gör även gitarrerna och temat med slarvande fäder sitt till. I dag löser jag ut pappas gura från pantlånebanken.

Dagens (och större delen av vaknattens) tanke

Kanske borde jag lösa ut min pappas gamla Levin-gitarr från Pantbanken ("Den står på Stampen just nu...") och lära mig spela på den?

Som min kollega sa i går medan han (inspirerad av filmen Crazy Heart och vägledd av jourhavande musicerande biografmaskinist) second hand-googlade allsköns stränglådor:

-Man kan inte gå genom livet utan att behärska ett instrument!

Och det har han baske mig rätt i.

För att spara tid, till dess jag fått loss de nödvändiga 1500 pixen, kan jag ju alltid repetera barndomens mest elevtillvända musiklektioner: "Hemliga Arnes ukuleleskola".

I min slutna kupa

Det är en av de där dagarna då jag hyser den största tilltro till min egen förmåga, men samtidigt ett lika stort tvivel om huruvida jag någonsin ska lyckas nå ut.

Kanske blir jag en av de där (lyckligtvis inte alltför många) författarna som inte blir publicerade förrän efter sin död. Men då ska man i gengäld hitta en hel kista full av färgsprakande historier inne under sängen där jag somnat.

Som en låda fyrverkerier, där allt som saknats var stubintråd.

I dag blev första versionen av ännu en novell färdig...

Min brorson, Sebbe

Sebbe är nog värd alla fina omdömen. I vågen av bildpoetiska svenska filmer med älvlika barn/ungdomar i huvudrollen lyckas den faktiskt ta ett steg vidare. Det är snyggt filmat, bra spelat och den (i dubbel bemärkelse) oförmögna mamman just så nyckfull och irrationell att hon blir trovärdig.

Mitt problem är återigen rent personligt. Jag kan inte se huvudpersonen utan att se min egen brorson framför mig. De är anmärkningsvärt lika varandra, utseendemässigt. Och när jag ser Sebbe springa över duken tänker jag inte på mobbing och frånvaron av ansvarstagande vuxna, utan på falukorv och hockeyträning och på den mycket söta flickvän som säkert väntar i kulisserna, med ett berömmande ord och en puss.

Nej, för mig blir Sebastian Hiort af Ornäs aldrig den utsatta pojke han spelar. Men det är förmodligen inte hans fel. Och inte regissör Babak Najafis heller.

Det är bara den slumpen som ställer till det, igen.

Parentes

(Ja just det. Den som för anteckningar minns att jag skulle ha träffat en av mina testläsare i går och fått höra hans åsikter om novellerna. Men hans lilla mamma kom på besök. Och min avrättning sköts på framtiden. Så ni slipper undra, menar jag.)

Förlorad

Innan min sambo äventyraren försvann in i djungeln lämnade han en tung låda här hemma och varnade mig i allvarlig ton för att öppna den. Gjorde jag det skulle flera hundra timmar av mitt liv gå till spillo. Och i så fall var han inte här att svara för följderna.

I går när jag kom hem från båtturen, med kanske tre timmars sömn och spåren av diverse färgglada drinkar i kroppen, var jag nog för omtöcknad för att riktigt inse allvaret i hans varning.

Jag öppnade asken. Och är förlorad.

Jag är nu redan inne på andra disken av första säsongen. Och utanför fönstret går solen ner.

Jag kommer aldrig levande ur det här.

Tänk om...

Jag har varit ute och åkt båt, fyra på en fribiljett. (Nej, man håller sig inte för fin för folkliga äventyr).

Isen skrapade mot båten så den skalv och vi hoppades att vi skulle frysa fast någonstans på vägen. Det borde rimligen innebära ett par dagars extra semester på Viking Lines bekostnad. Men så blev det nu inte.

I gengäld roade jag mig med att fantisera ihop ett tänkbart scenario för vad som skulle hända om ett fartyg av den här sorten verkligen skulle isoleras på mitten av ett fryst hav, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Berättelsen fann sig väl tillrätta bland föregångare som Stephen Kings Dimman och William Goldnings Flugornas Herre.

Utvecklingen, föreställer jag mig, skulle genomgå olika faser.

Först en blandning av irritation (hos dem som räknat med att komma hem) och barnslig glädje (hos oss andra slackers). Rutinen på båten skulle under ett par dagar emellertid fortsätta ungefär som tidigare. Man skulle bara köra hela konceptet i repris.

Därefter skulle ändå en oro börja sprida sig. Hur länge ska vi bli sittande här? Varför får vi ingen information? Varför kommer ingen till undsättning? Säkerhetsvakterna får ett allt större ansvar. Fyllecellerna fullbelagda. Servicepersonalen börjar få svårt att upprätthålla en fasad av normalitet. Eftersom ingen kan svara på frågor börjar istället passagerare med initiativkraft stiga fram och anta nya roller.

Vi kan kalla detta för uppluckringsfasen. Olika grupperingar strider (om än inte handgripligt - ännu) om inflytande över organisationen. Kaptenen är fortfarande befälhavare, men han kan inte ensam kontrollera många hundra passagerare och där behövs undergrupper som kan ta ansvar för det rullande - serveringspersonalen får (under högljutt mutter) bli tvättare av kläder och så vidare.

En expedition sänds på ett tidigt stadium ut på isen för att söka efter hjälp (land kan ju inte ligga många mil bort i rätt riktning) men hörs sen inte mera av. Inte heller nästa grupp, ledd av en av kaptenens närmsta män, återvänder, och bristen på kunskap leder snart till fruktan och en närmast religiös spekulation.

För fiktionens och tankeexperimentet skull kan vi väl spä på mystiken med en viss mått av övernaturlighet. Isen ligger varje morgon lika tjock. Inga räddningsfartyg syns vid horisonten. All satelitmottagning är död. Läsaren inser att båten verkligen frusit fast, inte bara i isen, utan också som i en lucka i tid och rum. Finns världen verkligen kvar bortom horisonten? Eller är båten och det som finns ombord på den allt som egentligen återstår?

I vilket fall som helst har taxfreeshopen för länge sedan utsatts för plundring och vakter har ställts ut vid ingången till alla lager. Det börjar gå upp för alla att maten inte kommer räcka för evigt.

Det är också nu det börjar bli spännande på allvar.

Säkerhetsstyrkan som tidigare bara fungerat ordningsvakter har plötsligt fått en verklig makt ombord. Den som kontrollerar maten skaffar sig inte bara många nya vänner utan också många nya fiender. Och är tillräckligt många missnöjda med hur du sköter ransoneringen vinner den grupp som är fysiskt starkast. Det är inte självklart att de starkaste heller utgörs av de största humanisterna.

Den som just läser De fattiga i Łódź kan inte annat än måla upp en skräcksituation. Vi har, låt oss säga, 2000 människor och mat tillräckligt för att kanske 200 av dem ska kunna överleva längre än ett par månader. 500 om man snålar. Hur länge är det tillrådigt att fördela maten lika till alla? Och om inte alla ska få äta, vilka ska rimligen förvägras sin ranson?

Vi befinner oss alltså på ett kryssningsfartyg där ca 85 procent av passagerarna är ålderspensionärer och ordningen vidmakthålls av en minoritet av yngre män. Hur lång tid tar det innan någon fattar beslutet att enbart människor som ännu inte uppnått en viss ålder ska få mat, och hur lätt går det inte sedan att successivt sänka den åldern? De som redan dött (av hjärtinfarkt och alkoholförgiftning) förvaras i säckar i frysrummen. Kunde man inte använda (det trots allt - ännu - oätliga) köttet från dem till bete för att försöka få upp fisk ur havet?

(Det behövs knappast sägas att den stora mängd kött och chokladmousse som buffégästerna lämnat kvar på tallrikarna och som sedan skrapats av och ner i soporna också har kommit i nytt omlopp.)

I en miljö där makt bygger på armkraft är dessutom kvinnorna också illa ute - förutsatt att allt får pågå under tillräckligt lång tid. På en båt med 85 (eller snart kanske bara 65) procent ålderspensionärer, en liten maktelit bestående av män som inte drar sig för att använda brutalitet för att tillgodose sina intressen, och utöver det mycket, mycket lite att göra, måste de fertila kvinnorna snart betraktas som en resurs i sig själva. Å ena sidan kan de erbjuda sina tjänster för att få extra ransoner. Å andra sidan kan de lika gärna tas med våld.

Självmord blir allt vanligare.

(Ljudspår: Viking Lines interna radiokanal - discohits, alternativt 90-talsreaggy.)

Motståndsgrupper bildas. Uppviglare fängslas. Hela nedre hyttdäcket har nu förvandlats till fyrdubbla rader av fängelseceller (bör fångar ännu ha rätt till mat på bekostnad av "laglydiga" passagerare?). Intellektualiteten är kanske inte den bland de mentala egenskaper som flödar rikast bland tisdagspassagerarna på en Cinderella-kryssning, men de element som ändå finns lär snart identifiera och söka sig till varandra.

Till skillnad från liknande exempel i historien handlar emellertid inte problemet enbart om en orättvis fördelning av resurser. Problemet i grund och botten är ju att resurserna faktiskt är på väg att ta slut, även för den allt mindre grupp som nu har makt över dem.

Hur historien slutar vet jag inte. Kanske kommer räddningen utifrån (som i alla andra exempel jag kan komma på). Men det vore också en alltför enkel lösning. Kanske dör alla bara tillslut? En sista spillra av kannibaler driver genom båtens tomma korridorer i jakt på och flykt från varandra (Vägen), men snart är även det sista köttet slut. Eller så finner man ett sätt att förnya resurserna (kanske lyckas man tillslut faktiskt med fisket) och läget stabiliseras tillräckligt länge för att motståndsgrupperna med list ska lyckas överta makten och göra livet på båten nästan uthärdligt för de sista 100 passagerarna - åtminstone i fysiskt avseende.

(Till Hollywoods filmatisering måste så klart också en kärlekshistoria vävas in här någonstans, mellan motståndsgruppens ledare och någon för rollen lämplig man.)

Och kanske är det i ett sällsynt ögonblick av frid, när allt är lugnt och vakterna lägger ifrån sig sina vapen, som den första måsen slår sig ner i radartornet med ett skrän som låter vår och isen (likt en stel rygg) knakar till med ett lättat stön och vågorna åter börjar skvalpa kring fören.

Vad vet jag.

Du ska inte tro det blir sommar

Årets första utomhuslopp avklarat! Det var 5,73 km långt och tog en sabla tid, men det senare kan till stor del skyllas på underlaget.

Merparten av sträckan fick jag äggsteppa på knöggliga isar, oviss om huruvida nästa steg skulle innebära en ny triumfatorisk meter uppåtframåt eller en smärtsam kullerbytta utåtnedåt. Dessutom gnällde mina knän över minusgraden.

Kanske är det alltså ännu för tidigt att ropa några trosvissa hej till sommarsäsongen. Men våren känns i alla fall lite närmare.

Konst för jurister och andra

Kontoret Nybroviken är inte bara ett kontorshotell. Det är ett konstgalleri också. I de två våningarnas alla korridorer, fikahörnor, lunchsalar, prång och konferensrum hänger en ständigt pågående samlingsutställning om mer än ett hundratal verk av ett tiotal konstnärer åt gången.

Från och med 5 maj är jag en av dem.

Under organisation av Ana María Lorenzen (som också dirigerade svenska delegationen i Grand Palais) träffades maj-utställarna i dag på Birger Jarlsgatan 2 för att bese lokalerna och möta galleriets sprudlande initiativtagare Kim Sandefeldt, som även är Folkkulturcentrums konstnärliga ledare.

Information om vernissagen skall strax finnas instucket i bloggens högermarginal. Och mycket mer finns annars inte att säga om saken just nu. Men så här på internationella kvinnodagen vill jag ändå berätta om den installation som Sandefeldt just är aktuell med under kulturcentrets egen utställning.

Den fungerar som ett svar till alla dem som är för införandet av sharialagar och har formen av en prova-på-stening.

Eftersom det kan vara lite svårt för de otrogna att gå direkt från ett liv i slapphet och synd till att i ärbarhetens namn stena ihjäl en kvinna de älskar, har Sandefeldt arrangerat en hörna med en tussig vit gose-hund stående i en grop. Runt gropen ligger så bastustenar som publiken får ta upp och öva sig att kasta på hunden.

Härom dagen var det emellertid en liten flicka som steg ner i gropen och istället räddade nallen genom att ta upp den i famnen.

Så länge det fortfarande finns sådana flickor, tänker jag, så finns det kanske hopp för mänskligheten.

Repristips på kvinnodagen

Häromdagen surfade jag in på svt/play och slöklickade på ett avsnitt av K Special. Det skulle handla om vilda djur som målar tavlor. Tydligen var där emellertid ett glapp i uppläggningen, för det jag istället kom att se var en dokumentär om "Tjejer på bio".

Programmet begick inledningsvis en något märklig generalisering genom att definiera chick flicks som alla filmer med kvinnor i huvudrollen, och avsnittets titel är även den en smula svåruthärdlig, men bortom detta väntade ett intressant svep genom filmhistorien, med fokus på kvinnor och hur de har skildrats och ännu fortfarande skildras av Hollywood.

Allt landade i den angelägna frågan hur långt vi egentligen kommit. Och har ni inget bättre för er en dag som denna, så kan ni ju alltid klicka på länken ovan, och själva fundera över saken.

De tre vise (men strängt upptagna) männen

Såhär en dryg månad efter att novellerna överräcktes till tre personer för testläsning var jag ändå nyfiken på hur långt de kommit.

Och jodå, två har i alla fall hunnit börja. Andra uppgifter dock kommit emellan. Båda är småbarnsföräldrar. Den ene har dessutom fullt upp med att fungera jury för ett utländsk litteraturpris. Men de påstår att inledningen gett mersmak och de hoppas snart ha tid för fortsättningen.

Den tredje är bara informationschef för ett stort statligt bolag och inte heller småbarnsfar riktigt än. Följaktligen är han också klar med sin genomläsning, och honom tänkte jag därför mjölka på åsikter på torsdag.

Jag hoppas att mutmiddagen inte gör hans tunga alltför len. Här ska slipas till fulländning.

En handfull blast

Rensar ett huvud blomkål för att koka soppa till mitt nybakta bröd. Skär bort blasten, den träigaste delen av stjälken och kastar överskottet i diskhon. När jag sedan skopar upp renset med omslagsplasten för att flytta det till sophinken blir jag för ett par sekunder stående.

Jag tittar på de friska, blekgröna bladen och den ändå saftiga stammen och förflyttas 70 år tillbaka i tiden och åtskilliga tiotals mil söderut, till det judiska gettot och de fattiga i Łódź.

I Łódź hade slagsmål utbrutit för samma handfull blast som jag nu tänkte slänga. Där uppstod en lukrativ svartabörshandel även med utkokta potatisskal. Av dem kunde (enligt Steve Sem-Sandbergs roman) även en slags sockerlösning utvinnas som gick att ge till de gamla och sjuka intravenöst, som ett dropp. Detta alltså medan de gamla och sjuka ännu togs om hand och inte deporterades till koncentrationsläger för att uppfylla den av tyskarna pålagda avvisningskvoten - allt enligt devisen att det hur som helst var bättre att offra de redan svaga till förmån för de som hade större chans att överleva.

Kanske hade jag kunnat rensa lite snålare, tänker jag när jag tittar på den hopknölade blasten i min hand. Jag kunde ha skurit bort mindre av stammen och låtit åtminstone de innersta bladen koka med. Men att göra det nu skulle väl bara bli bökigt? Dessutom har blasten redan snuddat vid slasken.

Jag öppnar luckan till sopkorgen och tänker att nästa gång, kanske.

Sten på börda

I går fick jag idén till ännu en novell.

Den skulle sätta mig i våldsam onåd hos ungefär 93 procent av alla mödrar, och göra mig till en hjälte för de återstående 7. Men då måste den alltså skrivas först. Och sedan publiceras.

Kanske borde jag ta samma genväg som Borges, och beskriva alla böcker istället för att skriva dem.

Då kunde jag möjligen hinna klart med allt innan jag dör.

Lägesrapport (26)

Läser: De fattiga i Łódź, som det tagit ett tag att fastna för men som nu änteligen fått kroken i mig.

Fantiserar: om att baka ett bröd som i sig själv skulle vara en fullvärdig måltid,

och är: eventuellt något på spåren med röda linser och soltorkade tomater.

Avundas: min sambo äventyraren, som efter två veckors konstant skräck, uppenbarligen fått en biljett till paradiset.

Skakar: på huvudet åt mitt eget prat om resor som ständigt skjuts på framtiden.

Gläds: åt att jag hur som helst inte åkte till Chile i februari, vilket länge var på tal.

Men hoppas: på cykelsemester i Ruhrområdet framåt solsäsongen, och sedan Grekland ett tag i september.

Sliter: på gymmet så att jag blir yr och mår illa,

och borde: kanske gå dit lite oftare.

Kastar: tvehågsna blickar mot mitt "abstrakta experiment" som står lutat mot väggen inne i målarhörnan,

och vet: inte riktigt vad det vill mig.

Väntar: fortfarande på utlåtandena från mina tre testläsare,

men har: för tillfället ingen trängande brådska.

Ser klart: första säsongen av Fame i stället,

och fascineras: inte minst, åt hur illa de i övrigt begåvade karaktärerna sjunger.

Överväger: i gengäld, att gå på releasfesten för Vit päls nya album Nu var det i alla fall så i kväll,

men måste: först och främst tjäna pengar.

Cinemateket flyttar in på Victoria

Jag använder en ledig torsdagstimme till att uppmärksamma det faktum att Cinemateket just startat på nytt, övergett Sture och istället flyttat in hos oss på biograf Victoria i Stockholm.

Varje måndag klockan 19 visas en film ur programmet, nu närmast invigningsfilmen Sunset Boulevard (1950).

Medlemskort är obligatoriskt, finns i tre varianter och kan liksom biljetterna köpas i den ordinarie kassan. Som personal ber jag dock om ursäkt för att vi så här till en början inte är hundraprocentigt insatta i de nya rutinerna och inte kan svara på riktigt alla frågor, ännu. Men vi gör vårt bästa.

Program finns också att hämta i kassan men de gamla planscherna är tyvärr borta. Även om det var länge sedan jag själv hade en sådan uppsatt hemma på toalettdörren känns det som att en period därmed har gått i graven.

Vi kan bara hoppas att det som nu tar vid på sikt ska visa sig vara något minst lika bra.

Omstruktureringen av Cinemateket diskuteras utifrån lite fler vinklar borta på bloggen hos FLM.

***

Som en angränsande nyhet kan förresten också nämnas att SF nu, slutligen och i samma veva, tagit över hela driften av bio Sture (som även tidigare var Bonnier-ägt, men då under delvis annan organisation). Och om det får ni vidare tycka vad ni vill.

2003 till 2010

Ryggtavla
81 x 65 cm

Nein

Nine

Från blåljus till scenljus

Efter att ha målat en tavla så gott som klar puttade jag in första säsongen av Fame i dvd:n.

Effekten var förutsägbar och oundviklig.

Efter en dryg timme studsade jag omkring på vardagsgolvet och gjorde improviserade 80-talspiruetter. Dagen efter är jag lockig och klädd i vidhalsad, färgglad tröja plus benvärmare.

En välkommen förändring efter att i en vecka ha gett människorna i min omgivning (inte minst pensionärerna) tyst avvaktande blickar, som gangsterbossen Marlo Stanfield i The Wire.