Möjlig titel: Hand i hand, hatet och moralen

För några år sedan lärde jag känna en person som tillhörde (och för all del ännu tillhör) andra generationens invandrare från Estland; hans föräldrar flydde hit under andra världskriget, om jag förstod det hela rätt, just i röran som uppstod när ryssarna trängde tillbaka tyskarna och i samband med freden åter erövrade Baltikum. Den del av släkten som blev kvar drabbades svårt av Sovjetunionens brutalitet.

Om detta visste est-svensken att berätta ett flertal skräckinjagande historier, samt en hel mängd andra av mindre exceptionell natur men som ändå betonade ryssens grymhet. Han stammade från ett folk som efter mansåldrar av förtryck till slut vunnit självständigthet och denna bakgrund bidrog så klart på ett betydande sätt till est-svenskens identitet, nationellt men också politiskt.

Han hade med andra ord inte mycket till övers för kommunister.

Vid något tillfälle kom Legionärerna (utgiven 1968) på tal och även om jag inte minns i detalj vad som sades den gången kommer jag ihåg att han starkt fördömde Enquists version av baltutlämningen. Han avfärdade, mycket agressivt, boken som historieförfalskning, eller åtminstone vänsterpropaganda.

Jag hade vid detta tillfälle inget större hum vare sig om själva utlämningen som historiskt faktum eller om Enquists bok. Därför blev jag mest av allt lite beklämd över tanken på att en författare som Enquist, som jag storligen respekterat, i detta fall alltså kunde ha gått extremvänsterns ärenden, må vara av naivitet eller politisk övertygelse.

Snart kom emellertid min tilltro till est-svenskens egna bevekelsegrunder att få sig allvarliga törnar och när jag häromdagen till slut tog mig an boken om de 146 baltiska soldater som stridit på tyskarnas sida och efter krigets slut flydde till Sverige för att ett knappt år senare överlämnas till Sovjet, är det med en stor men reserverad nyfikenhet.

Min utgångspunkt kan sammanfattas i frågan: Vad är det i detta verk som utifrån en est-svensks perspektiv skulle kunna betraktas som ett stort och osande svek? Snavar Enquist faktiskt på sin egen, överdimensionerade vänstersko? Eller är det snarare denne specifike est-svensk som kanske fått något avgörande om bakfoten?

Redan i andra kapitlet drar jag åt mig öronen inför en formulering. Det handlar där om varför de baltiska soldaterna över huvud taget hamnat i tysk uniform. De flesta hade helt enkelt tvångsmobiliserats. Andra tog däremot frivilligt värvning. En andel av dessa frivilliga var förmodligen tyskvänner, några kanske rent av nazister. Men det kunde betonas (vilket jag alltså inte kände att Enquist gjorde tillräckligt) att bland de frivilliga även måste funnits människor som såg tyskarna som sin enda chans att bli kvitt ryssen. Det hade för dessa personer inte spelat någon roll om det var guds härold eller eller djävulens änglar som dykt upp för att trycka undan de röda. Man hade sällat sig till dem i vilket fall, allt enligt principen vår fiendes fiender är våra vänner. Och det förlängda målet för dessa balter var inte Tredje rikets herravälde över Europa, utan autonomi för de egna länderna.

Med denna reservation läser jag emellertid ivrigt vidare. Och för var sida jag vänder stegras min respekt för Enquists arbete. Först och främst imponeras jag över hans enorma, systematiska faktasamlande. Därefter hans förmåga att råda reda i det enorma faktamaterial han slutligen haft i knäet, den förkrossande klarsyn som krävts för att ställa motstridiga uppgifter mot varandra och ständigt undvika att dra förhastade slutsatser, att ständigt betona det osäkra. Samtidigt grips jag av hans empati för de inblandade, och då menar jag empati inte i betydelsen medkänsla/medömkan utan innerlig förståelse eller åtminstone ett aldrig minskande försök till sådan förståelse. Och slutligen berusas jag, på ett trögt, intellektuellt, nästan smärtsamt plan, av hans ständiga kamp för att bli medveten om det vatten han själv simmar i, att skärskåda sina egna motiv i faktavalen och att aldrig slappna av inför uppgiften.

Jag vill falla till marken av beundran.

Gång på gång fördjupar sig Enquist i hur olika grupper kan använda ett skeende som ideologiskt incitament. På detta är baltutlämningen är ett utmärkt exempel. Beroende på vilken politisk utgångspunkt man har kan man välja att se de 146 balterna som oskyldiga offer för svensk undfallenhet mot jätten i öst, eller som stridande soldater, medskyldiga till tyskarnas oöverskådliga härjningar på Sovjetisk mark. Identifierar man sig med balterna föredrar man förmodligen den förra tolkningen.

Estland, 2006

Få saker är så tillfredställande som känslan av moralisk överlägsenhet, övertygelsen om att man själv har rätt och någon annan fel. Det är den känsla som griper folkopinionen månaderna innan de internerade soldaterna lämnas ut. Det är den känsla, den massupplevelse av moralisk överrätt, som vid en demonstration i Humlegården får en kvinna att känna sig så oantastligt god att hon utan vidare kan slå en man med knytnäven rakt på munnen så att faller till marken och förlorar en tand, bara för att han vädrat en annan åsikt.

(En känsla djupt ur grunden: i massan lever djävulen.)

Som erkänt offer för andras brutalitet erhåller man automatiskt en sådan ställning av moralisk överlägsenhet. Som offer kan man aldrig hållas ansvarig för sina egna handlingar. Man blir, på sätt och vis, oantastlig. Och med detta följer också privilegiet att fördöma andra.

Est-svensken jag lärde känna vägrade befatta sig med tanken på att vissa av hans egna landsmän (eller hans baltiska grannländers) faktiskt själva kunnat vara antingen nazister eller kommunister, eller båda delar i tur och ordning, som det fallit sig mest fördelaktigt för stunden. Han föredrog (och nu gör jag mig själv skyldig till en oförsvarbar - oenquistsk - tillspetsning och förenkling) att tänka på sitt andra hemland som en stolt och nära nog enhetlig nation av frihetskämpar, som obefläckade offer för utomstående makters godtycke och grymhet. Ingen vill heller förneka, allra minst PO Enquist, att befolkningen där satts på svåra prov under delar av sin historia.

Men läser man Legionärerna med est-svenskens glasögon måste det enklaste vara att ändå slå den ifrån sig som förtal. För det Enquists efterforskningar pekar på är ju att några av de där 146 balterna möjligen själva var krigsförbrytare, och att de inte alls, vilket många, av politiska anledningar, gärna velat tro, avrättades som förrädare så fort de satte sina fötter på Sovjetisk jord. Och han vågar påstå att livet i en kommunistisk diktatur, för den enskilde individen, den som inte råkade ut för snedvridna rättegångar och straffarbete, som fann sin plats någonstans inom systemet och kunde skapa sig en vardag, faktiskt kunde beskrivas som drägligt, åtminstone efter Stalins död 1953.

Sanningen är alltid mer komplicerad än vad vi orkar med. Och, just som jag nyligen påpekade i samband med Waltz with Bashir, kommer världen aldrig bli ett bättre ställe förrän vi vågar möta vår egen blick i spegeln och utforska vår egen skuld.

En sista bild står fram för mig nu: 2006. Två män sittande på en mur i Narva, på den estniska sidan av gränsen mot Ryssland. Utan ett ord ser de ut över den nedtrampade gårdsplanen, där den uppsluppna finalen av ett ryskt bröllop mellan just utspelar sig. Hatet tycks för ett par minuter förvandla männen till sten. De blinkar inte ens. De har frusit till is.

Kommer historien en dag lyckas smälta dem?

Kvalster, var god dröj

Att läsa Legionärerna var som att hitta en lucka in i PO Enquists huvud, för att där, genom hans ögon, plötsligt se världen i ett klarare sken.

Jag vill inte lämna det tillståndet och behöva ramla ut i ett dike i den vanliga, enfaldiga verkligheten igen. Så jag skyndar direkt från baltutlämningen till Sekonden, som för övrigt blev mitt enda fynd på rean (50 kr å Bok & Bild på Drottninggatan).

Jag hade tänkt skriva betydligt mer omfattande om Legionärerna idag. Men jag vill inte göra det när jag inte själv har mitt eget huvud på någorlunda stadigt skaft. Gårdagens dryckjom har emellertid satt sina spår. Så jag, och ni, får duktigt vänta tills imorgon.

Ha en fin fredag så länge!

Pausfågel (24) - Mr Snowman

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 6)

Ja då har alltså hunnit så långt som deltävling nummer 6 i tunnelbanetävlingen. Men här hemma i datorn växer samtidigt det digitala fototeket. Jag tror vi kan se fram emot 25-30 veckoetapper innan allt nått sin slutstation.

Det är fortfarande mycket jämt mellan dem som hittills lyckats håva poäng med sina gissningar. Och spänningen stiger, så smått.

Utan omsvep kastar jag därför till er veckans ledtråd. Var är vi nu mån tro?

Gökur

Ställer om hjärnan för skrivande. Det är en trög process. Framför allt krävs tråknad och dötid. Efter en knapp veckas gräsänkestånd börjar dock texterna vakna igen.

Den tredje novellen är svår att få grepp om. Jag hittar inte känslan som ska få allt att öppna sig för mig. Det enda jag är helt säker på är sceneriet. En plats, en natt. Platsen är bottenlös. Människorna ter sig ännu som klippdockor.

Jag försöker komma på vad som är fel. Men tankarna är stela och oviga. Huvudet förefaller mig en maskin som makligt rör sig omkring sina egna axlar. Jag kan inte göra annat än vänta på det där perfekta läget när allt klickar till och göken gal.

Vid en given tid måste det hända. Osäkert när.

Långsamt maler kugghjulen på.

Rätt svar (deltävling 5): Kungsträdgården!

Och grattis Kristian som hann först den här gången. Nu är det jämt skägg i ledning!

Kungsträdgården är en av mina (många) favorit stationer, 40 meter under gatunivå. Inspirationen till konsten har hämtats från den månghundraåriga trädgården ovanför. Här finns exempelvis avgjutningar av skulpturer från De la Gardies 1600-talspalats Makalös, vilket minner om en tid när Kungsträdgården var en inhägnad lustpark, bevakad av vakter och med tillträde endast för medlemmar av hovet.

I tunnelgrottorna har detta förvandlats till

en underjordisk sagovärld, som med sina bitvis vackra, bitvis otäcka detaljer närmast för tankarna till Pans labyrint. Liksom i filmen möter vi här en förlorad civilisation, de begravda ruinerna av något en gång storslaget, som nu, sakta men säkert, tas över av grottlevande växter och nedsipprat avfall. Man både förundras och ryser samtidigt.

Mannen bakom det hela är Ulrik Samuelson (född 1935). Han är en våra främsta konstnärer i fråga om utsmyckning av stora offentliga miljöer. Exempel på hans arbeten finns på Riksbanken, Centralstationen och Guldrummet på Historiska museet. Utanför hötorgsskraporna på Sveavägen hittar man också hans installation Parabol (som jag måste erkänna att jag aldrig i mitt liv lagt märke till). Ulrik Samuelson inledde sin konstnärliga bana som målare, gärna av lite abstrakta landskap, var professor vid Konsthögskolan under åtta år på 1970-talet och företrädde Sverige vid Biennalen i Venedig 1982. På äldre dar sluter han nu cirkeln och återgår till måleriet (se bilderna på Galerie Leger).

Kungsträdgårdens tunnelbanestation och konsten där invigdes 1977. Uppgången mot Arsenalsgatan och utsmyckningen av den invigdes 1987 och kompletterades med en betongskulptur 1999.

Det var allt för denna gång. Men misströsta inte. Redan på onsdag kommer en ny ledtråd.

Utom hörhåll

Den här vill jag se. Åtminstone vill jag höra den.

Att titta på den så här duger ju inte.

Man tänker sitt,

med musik av Erik Enocksson.

Jonna Lee bubblar på Tracks

"My High" har bubblat sig upp till utmanarposition på P3:s hitlista.

Om tillräckligt många röstar den här helgen också kan den säkert ta sig hela vägen in på topp 20. Så gör det! Röstningen är öppen från 14.00 idag till samma tid på måndag.

Behöver ni ytterligare puttar i rätt riktning kan ni alltid ta en titt på den här fina recensionen.

"Jag ville se om jag kunde ljuga"

Kanske är jag bara gammaldags. Eller kanske är mitt ogillande faktiskt en fundamentalt mänsklig sak, en medfödd eller åtminstone noga inlärd känsla för rätt och fel: "Du skall icke ljuga".

För mig blir den pågående diskussionen, om sanning och lögn i litteraturen, aktuell i samband med Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten - En roman om mig själv.

Det är en härlig, infallsrik bok. Men den är samtidigt en nyckfull lögn.

När jag själv var på jobbet härom veckan gick min sambo på en uppläsning/föreläsning med De Geer. Vid ett tillfälle berättade han att det där om hur han som barn träffade kungen inte hänt på riktigt. Som den journalist han är sträckte sambon på sig och ställde den självklara följdfrågan:

-Varför påstår du då att det hänt?

En krusning av ogillande löpte nu genom den lilla kretsen av åhörare. Här var man tydligen för att välvilligt nicka och hålla med, inte ifrågasätta. Sambon lyckades därför inte heller få mer svar ur författaren än detta:

-Jag ville för första gången i mitt liv se om jag kunde ljuga.

Nu har jag själv läst ut boken. Till övervägande delen är den en förlängd (ofta ordagrann) bokversion av Med kameran som tröst, del 2. Med tanke på detta tog jag kanske del av bok och film lite för nära inpå varandra, men jag är mycket förtjust i båda. Jag hade dock varit ännu mer förtjust i boken om jag tydligt fått veta vad som är associativa utsvävningar och vad som faktiskt ska betraktas som Carl Johans subjektiva sanning.

Sån är jag. Men kanske är jag bara gammaldags.

Makten över annan

Två filmer igår: Walz with Bashir och Mellan väggarna.

Den första en animerad dokumentär om kriget i Libanon på 80-talet, den andra en film om en högstadieklass i Paris. Båda mycket bra. Båda, på olika sätt, skildringar av makt och det ansvar som följer med den.

Waltz with Bashir är varsamt och vackert tecknad. Ari Folman tycks ha utgått från inre stillbilder snarare än händelseförlopp. Här är scener som frusit i minnet, och som nu avtäcks igen, efter åratal av posttraumatisk glömska. De små, omsorgsfullt mejslade detaljerna säger emellertid mer än vad några stora gester kunnat göra. Och det är över huvud taget renande med en film om Mellanöstern där berättarna inte uppträder som offer för någon annans övergrepp, utan där någon vågar begrunda sin egen roll som potentiell förbrytare.

Som 19-årig israelisk soldat befann sig Ari Folman på samma sida i kriget som de kristna falangister som kom att genomföra en brutal massaker på civila palestinier i ett flyktingläger Beirut 1982. Frågan som förföljer honom är den om hans eget ansvar för det som hände. På vilket sätt är han bättre än de nazister som mördade hans eget folk fyrtio år tidigare i Warszawas ghetto, eller åtminstone alla de som passivt såg på?

Det slår en hur verklig fred aldrig kan skapas, innan båda parter i konflikt förmår ställa just denna fråga till sig själva: Vilken är vår skuld? Har även vi ett brott att sona?

(Recension i Svd och DN.)

I Mellan väggarna följer vi en lärare i franska och hans arbete med klass 8:3. Varesig läraren eller hans elever är perfekta, men de gör, alla på sitt sätt, sitt bästa. När så en konflikt blossar upp ställs maktförhållandet lärare-elev på sin spets. Nog måste den vuxne kunna kräva att hans regler efterlevs. Men är det verkligen rimligt att bara den ene parten i en konflikt ska kunna avkräva den andre respekt i ord och handling.

Som betraktare upplever jag en stegrande frustration över alla de gånger läraren kunnat ställa en fråga men istället replikerar med en förmaning. Jag vill stiga in i filmen och resonera med alla inblandade, vända på perspektiven, tvinga alla att diskutera allting en gång till och denna gång på djupet. Känslan av att något viktigt aldrig funderats igenom ordentligt hänger kvar när jag lämnar salongen. Och det är också filmens stora styrka.

Ett stort antal skolklasser har kommit till biograferna för att se Mellan väggarna med sina lärare. Jag hoppas att det sedan finns tid att diskutera allt det där som aldrig blir färdigt i filmen. Frågor som makt, respekt och ansvar. Att det ges tillfälle, om så bara för en dag, för båda parter att se sig själv i den andre.

Lägesrapport (15)

Läser: Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

och önskar: att det var enklare att skilja på vad han ljugit ihop och vad som faktiskt hänt.

Tampas alltså, om än lite lojt: med somliga delar av den aktuella kulturella diskursen.

Velar därtill: i frågan om Konstfackselevens tilltag på tunnelbanan är konst eller vandalism (nu hur som helst en ekonomisk framgång - DN.).

Antar så klart: att det ena inte behöver utesluta det andra,

och landar väl: i slutsatsen att en konstnär förvisso bör testa gränser, men ska samtidigt inte räkna med att undkomma straff om konstverkets tillblivelse inneburit ett brott mot lagen.

Vill med detta säga: att konst må vara en anledning, men aldrig ursäkt

och nämner som exempel: att filmad våldtäkt inte är ursäktligt även om förövaren skulle kalla det konst (Per Gudmundson resonerar likartat i Svd).

Tycker nog därmed: att allmänna läroverk bör uppmuntra sina elever till laglydighet, åtminstone inom ramarna för det läroverkets egen verksamhet, även om icke laglydig konst samtidigt bör kunna diskuteras utifrån sina kvaliteter.

Anser annars, personligen och utan hänsyn till lagar och regler: att graffiti, tags, klotter och klisterlappar, bångstyrigt applicerade på allmänna platser, gör stadsbilden betydligt mer intressant och levande än om vår urbana miljö hade varit helt steril, bortsett från företagens olika försök till massiv köphypnos.

Städar samtidigt husligt undan: vardagssmutsens klotter från badrummets porslin

och skingrar enväldigt: dammråttornas ockupation av hörn och vrår,

för att verkligen kunna: njuta ostört av min lediga dag.

Är därför också: uppe med tuppen, eller någon annan arla del av faunan, som ännu inte frusit ihjäl.

Dricker: kaffe som aldrig förr

och planerar vidare: att se två filmer framåt kvällen (Mellan väggarna och Waltz with Bashir) samt att göra en ny utflykt längs någon av tunnelbanans grenar

för att fota: fler exempel på den helt rumsrena konst som pryder olika stationer, i systematisk förberedelse inför kommande delar i den spännande tävlingen.

Kanske fotar jag också: ett olagligt verk eller två

förutsatt att jag, rent subjektivt, finner dem: värda konstnärliga etiketter.

Fler tigrar för Lee

DN. bjuder förresten på en spännande filmnyhet idag: Ang Lee kanske ska regissera Berättelsen om Pi.

Jag älskade boken om den lille pojken som driver runt i en livbåt på Indiska Oceanen med en bengalisk tiger som enda sällskap, och jag har gott hopp om Lee som regissör. Han vågar saktmod (Brokeback Mountain).

Lite långsökt har han ju dessutom varit inne på det där med tigrar förut, ni vet, hukande sådana.

Mickey Rourkes lillebror

Tidigare i år såg jag Rumble Fish.
Igår blev det Angle Heart.

Det känns passande att ha ett par doser Rourke i bagaget innan jag ser The Wrestler.

Och inom mig börjar en castingnerv hastigt vibrera.

Tänk om livet inte förvandlat den där mannen till en knölig Marvel-figur. Då hade han ju fungerat perfekt som Bruce Willis, aningen snyggare, storebror i en melankolisk dramathriller.

Fast det är klart, två små krusade leenden, två par varmt ironiska ögon, i samma film, hade kanske varit ett för mycket.

Grands filmklubb: Morvern Callar (2)

Uppföljning:

Hade Morvern Callar fortfarande makt över mig?

Att återse filmen var lite som att möta en gammal kärlek. Det man känner inför det är lika delar nyfikenhet och ängslan. Hur månne tiden ha farit fram med henne/honom? Har den kanske förvandlat henne/honom till bara vilken annan tråkig människa som helst, eller finns det fortfarande något kvar som minner om det som lyste fram, stod ut, höjde upp?

I fallet med Morven Callar blev mötet en lättnad. Även om upplevelsen inte var lika kraftfullt som första gången jag såg filmen, förstår jag ännu varför jag föll så hårt för den då.

En tolkningsmöjlighet jag dessutom också är svag för: En författare har just skrivit klart sitt verk och avlägsnar sig därmed ur bilden. Den karaktär han skapat står chockad kvar, nyfödd och övergiven. Författaren har ordnat allt för henne, har förutsett allt, han har till och med försett hennes liv med ett soundtrack.

Det första hon gör är emellertid att bryta mot skaparens uppsatta regler. Istället för att vörda hans minne tar hon makten över sin existens, plundrar hans kvarlevor och förvandlar sig själv till författare av sitt öde.

Den ursprunglige författaren måste inledningsvis ha vridit sig i sin grav, van att ha makten har han nu svårt att släppa den. Men efterhand tror jag att han måste ha lugnat ner sig, och till slut följer han hennes förehavanden med ett stolt litet leende.

Det var som fan Morvern. Good for you!

Namnsdagsbarn!

Jag har namnsdag idag! Det har nästan Anni-Frid "Frida" Lyngstad också. Dessutom far min samob till Småland i morgon. Så varför inte en liten truddelutt som knyter ihop alltsamman:

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 5)

Då kära läsare, är det dags för nästa del i vår spårbundna tävling.

Som utlovat ska det nog vara lite lättare den här gången. Dessutom är jag generös och lägger upp två bilder på en gång. På sätt och vis hör skulpturerna ju ändå ihop. Det golvfasta "utsläppet" förenar de två.

Det bör poängteras att den som leder leken bara har fyra poäng totalt, och fortfarande är det många deltävlingar kvar. Så även om du inte finns med i tabellen, är det inte försent att ta upp jakten på det hemliga priset.

Jojomen! Då kör vi. På vilken station är vi nu? Först med rätt svar får två pinnar i protokollet.

Grands filmklubb: Morvern Callar

Jag har redan tidigare skrivit om Morvern Callar.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, det måste ha varit 2002, och även om det inte var en mästerlig film slog stämningen an något i mig med en oväntat häftig och långvarig klang: Doooooinnnnng.

Senare läste jag boken och blev mycket förtjust också i den. Det är huvudpersonens underligt känslokalla, avskurna och samtidigt mycket befriande, (paradoxalt nog) närvarande och självtillräckliga sätt att förhålla sig till verkligheten som fascinerar mig. Jag har kommit att kalla det hela för Morvern-känslan. Spadertecknet (som i Spader dam på vernissageaffischen här till höger) har hummat med samma frekvens den, och den svenska pocketutgåvan av Morvern Callar finns även inmålad i tavlan Girl with a gun.

Trots detta har jag bara sett filmen en gång. Detta eftersom jag helt enkelt inte har vågat sätta den där första upplevelsen på prov; kanske kommer jag tvingas inse att filmen inte alls är så bra som jag mindes den?

Imorgon är det ändå dags!

Då strålar medlemmarna Grands interna filmklubb nämligen samman för att hedra sin nya vana: att förmiddagsfika och spela medhavd dvd:film i någon av de större salongernas reklamprojektor. Det är min tur att välja film. En kollega har lovat att baka kanelbullar.

När allt är spisat vet jag slutligen om Morvern alltjämt har makt över min själ.

Som en ilsken räkning på posten

Och så, när allt blivit lugnt, kom snuvan...

***

(Förmodligen blev det inte heller bättre av att jag stod utomhus i inomhuskläder i över en timme och rev biljetter till galapremiären av Män som hatar kvinnor på Grand igår.

Medan snön sakta föll över röda mattan.

Hej. Tack. Välkomma.)

Abstrakt dragning

Ett par dagar senare har jag nu sett alla avsnitt i första säsongen av Mad Men.

Serien slungar mig i en oväntad rikting. Jag som aldrig (åtminstone sedan mellanstadiet) kännt någon längtan efter att ägna mig åt ickeföreställande konst, har plötsligt fått lust att måla abstrakt.

Inte nu, just nu är jag trött på trasor och kladd. Men framåt våren kanske.

Något alltså i stil med den här turkosa målningen i reklambyråns mötesrum.

Ja, det bästa med hela serien är nästan färgerna.

Rätt svar (deltävling 4): Danderyds sjukhus!

Och det var det ingen som lyckades gissa, trots att en extra ledtråd bifogades. På sätt och vis är det glädjande. Ni har alltså inte haft anledning att besöka sjukhuset (invigt 1922 som Mörby lasarett och synligt i bakgrunden av bilden ovan).

De väggfasta keramikskulpturerna som skulle leda era tankar hit sitter just i gången mellan biljetthallen och sjukhusets huvudentré, och vill sålunda knyta an till forna tiders läkeörter, som exempelvis fläder, kamomill och (som syntes i ledtråden) angelica.

Konstnären, Hertha Hillfon (född 1921), räknas till föregångarna inom den fria keramiska konsten; hon var en av de första som började vidareutvecklade brukskeramiken mot skulptur. Hennes verk kan även beskådas i en mängd olika sammanhang, som exempelvis i Berwaldhallen, på Operakällaren, utanför Junibackens entré, på Hötorget, i Rinkeby och i form av teaterpriset Guldmasken.

Stationen Danderyds sjukhus, och Herta Hillfons bidrag till utsmyckningen, invigdes båda 1978.

Av betydligt senare datum är konsten på stationens spårväggar, det svala kakel med förortstrivsamt skogsmotiv som exemplifierades i bonusfotot. Dessa bilder monterades först i fjol, 2008, och ersatte ett (i mitt tycke) hiskeligt, långsträckt schabrak i abstrakt grälla färger.

Konstnären bakom denna förnyelse heter Klara Källström. Hon är fotograf, född 1984, och därmed en av de yngsta konstnärer som fått äran att smycka Stockholms tunnelbana. 2008 gav hon också ut en fotobok, Gingerbread Monument.

På väggarna i motsatta gångtunneln har dessutom Pierre Olofsson (1921-1996) skapat ett verk uppbyggt av cirklar som han döpt till Livets träd (eller Första trädet). I bussterminalens vänthall (Danderyds sjukhus är en knutpunkt för diverse tvärbussar, och norrgående förbindelser) står även hans skulptur Duo, en slags stiliserad pardans. Denna del av konsten invigdes 1980.

Fram till oktober förra året var Danderyds sjukhus för övrigt min egen hemmastation. Granne med sjukhuset står de här röda höghusen, och där bodde jag, på sjunde våningen, i mer än åtta år. Utsikten var fin, och löprundorna. Själva lägenheten har jag inte saknat en sekund.

Så nu vet ni det!

På onsdag kommer nästa bild att gissa på. Då kanske jag gör det hela lite enklare igen, så ni inte tappar sugen.

Fler dödas av läskmaskiner

Jag var på dåligt humör redan när jag steg ur sängen. Det blev inte bättre av DN.s artikel om att de stora hajarna blivit fler utanför Australien.

Vilket alltså framställs som en skrämmande nyhet, närmast ett ovälkommet bakslag i miljöarbetet!

I faktarutan intill redovisas en lista över de olika hajarternas farlighet.

I artikeln nämns ingenting som kan motverka den (alltså fortfarande?!) gängse bilden av hajen som blodtörstig mördarmaskin.

Nyligen fick vi hem Sharkwater från lovefilm. Förutom att vara en kärleksförklaring till den känsliga, skygga och i regel mycket fredliga hajen, ger filmen ger en inblick i den på samma gång mytologiska häxjakten på detta djur, samt det (inte alltid) illegala sätt på vilket människor fångar haj med hjälp av långa betade revar. Hajarna dras sedan upp i båten på löpande band, och där skärs fenorna av dem innan de levande rullas tillbaka i havet igen, för att långsamt och smärtsamt förblöda. Detta för att hajfenssoppa är en högt skattad delikatess och en obligatorisk statussymbol i delar Asien. (Här en artikel om detta i Sydsvenskan.) Filmen ställer också frågan vad som kommer hända med havens ekosystem om det största rovdjuret, toppen av kedjan, skulle utrotas.

Som kuriosa nämns även lite siffror i eftertexterna. Till exempel att fler människor i USA dödas av läskautomater varje år än av hajar.

I sin artikel lägger Marianne Björklund själv fram vissa siffror: 56 dödade av hajar på 50 år i Australien. Det ger (drygt) 1 person om året. 1 person av alla de (miljoner?) som årligen plaskat runt på Australiens stränder.

Finns det då verkligen inte viktigare saker vi borde vara rädda för?

Röstfiske

Från och med kl 14.00 idag och fram till och med kl 14.00 på måndag, kan man gå in på Tracks i P3 och lägga sin röst på den fina låten "My High" av och med Jonna Lee (och med mig skuttandes runt i videon).

Så gör det. Basta!

Några maskor i det stora nätet

För att fira att jag var klar med sista tavlan till utställningen, promenerade vi till Brommarondellen och åt middag på Restaurang Sorbon, beläget i den utbyggda bottenvåningen av Flyghotellet.

Flyghotellet som även finns avbildat i ett av konstverken på Liljevalchs vårsalong.

Vårsalongen som vi även besökte i onsdags, när vi firade sambons 30-årsdag.

Firar nu gör vi istället alla hjärtans dag, och jag har fått smältgoda presenter i chokladens skepnad.

Choklad som jag senare idag ska stoppa i mig samtidigt som jag hetsäter första säsongen av (bland annat Peter Englunds favoritserie) Mad Men.

Mad Men som utspelar sig i samma slags miljö som, och även har jämförts med, Revolutionary Road.

Revolutionary Road som till min egen överraskning påverkade mig i valet av färger i den sista tavlan till utställningen.

Och så vidare.

Tills jag slutligen dragit upp även dig i båten.

Gissa stationen! Ny ledtråd i deltävling 4

För att öka era chanser har ledningen för tunnelbanetävlingen (läs: jag) beslutat att bifoga en till bild i deltävling 4.

Så passa på! Klicka dit och slunga fram en gissning!

Först med rätt svar får två glansputsade poäng.

Och idag gratulerar jag mig själv!

Klar! Kan det verkligen vara möjligt? Ja det kan det.

Nu kan jag städa undan kladderiet och helt enkelt bara börja se fram emot vernissagen, kanske till och med hinna bli lite härligt nervös, istället för att jagas upp ur sängen av egenställda krav och en överhängande (mer eller mindre relevant) upplevelse av tidsbrist varje morgon.

Hur tavlan blev vill jag ju inte avslöja än. Men för att ändå illustrera det avslutade arbetet med något färgglatt lägger jag upp en bild av mina avskrapade paletter.

Ibland kan jag faktiskt tycka att det är mer konst över dem än över tavlorna själva.

I hopp om förtrollning

Några gånger har det hänt. Inte varje gång. Långt ifrån alltid. Men ändå tillräckligt ofta för att jag gång på gång ska återvända i hopp om att få uppleva det igen.

Jag vet att dans har makten att trollbinda mig.

Jag minns särskilt några av Cullbergs och Kungliga balettens uppsättningar i Vitabergsparken under Parkteaterns gratisparaply. En sällsynt lycklig gång snubblade över teveinspelningen av Svansjön där båda de centrala figurerna dansades av män. Den klassiska koreagrafin laddades med en ny och våldsam kraft och den uttjatade fågeldansen förvandlade plötsligt till Brokeback Mountain. Dumt nog (och typiskt mig) lade jag aldrig ensamblens namn på minnet. Men upplevelser som dessa stiger mig i blodet, får mina tår att peka utåt och ryggen rätas uppåt. Det är samma känsla som kan drabba mig när jag ser stoisk, asiatisk film med lite dialog men i gengäld enorma underliggande känslostormar.

Dans talar helt enkelt till något mycket fundamentalt inom mig som jag inte funnit annat utlopp för. Det är dessutom en mycket tragisk och obesvarad kärlek jag när till denna konst. Efter en lyckad föreställning längtar jag att själv få röra mig som kropparna på scenen. I tanken kan jag också förnimma varje rörelser i muskler och leder. Jag vet precis hur de skulle kännas. Men i praktiken är jag stel och oförmögen. En vingklippt gås som ser fågelsträcken dra förbi på himlen ovanför.

Jag får nöja mig med att bara se på. Och i bästa fall är dans hisnande, omstörtande, förtrollande. Ibland är det det inte.

Positions of Elsewhere är imponerande, ofta vacker, stundtals varmt humoristisk. Den stora, föränderliga stålspiral som hägrar över scenen likt ett tefat och förvandlar ljus och skuggor till cirklar och ellipser är mycket maffig. Kläderna danklassiskt gråsnygga, som vanligt. Men trollbunden blev jag likafullt inte av Johan Ingers sista föreställning på Cullbergbaletten. (Såhär tyckte DN.)

Jag sätter mitt hopp till framtida uppsättningar, för att få min nästa fix.

Jag har den äran

Idag fyller min kära sambo 30 år och blir till slut, om än motvilligt, en stor pojke. Jag har en lång dag planerad för honom, full av hemliga presenter och annat överraskningsskoj.

Ännu ligger han och sover, som en söt liten säl. Men snart ska han vakna.

Det får allt att kännas som en julaftons morgon, där jag dock inte är barnet som väntar - utan tomten.

Och det är faktiskt ännu roligare!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 4)

Ny vecka, ny deltävling i allas vår kära gissningslek. Vi är nu redan framme vi fjärde avsnittet.

Vill ni få en överblick över tidigare delar i tävlingen och även begrunda poängställningen kan ni när som helst klicka på länken i högermarginalen (eller helt enkelt här).

Denna vecka hoppas jag sätta er ordentligt på prov. Men kanske överraskar ni mig igen med er lokalkännedom? Det får vi snart reda på.

Så flexa minnesmuskulaturen nu. På vilken tunnelbanestation finns den här väggdekorationen?

***

Ytterligare ledtråd:

Så gott som, eller nästan

Idag blev de sista två ansiktena i servitris-tavlan färglagda. Äntligen börjar jag närma mig slutet. Och kanske blev det till och med bra. Jag börjar nästan tro det.

Men nu får allting sätta sig ett par dagar.

På torsdag är jag förhoppningsvis i hamn.

Bättre sent än aldrig

När jag fyllde 30, i december 2007, fick jag det här fantastiska presentkortet av min gode vän. I dag ska det äntligen utnyttjas. Då går vi och ser Cullbergbaletten i Positions of Elsewhwere, som också är koreografen Johan Ingers sista uppsättning som konstnärlig ledare. Det ser jag storligen fram emot!

Rätt svar (deltävling 3): Skarpnäck!

Den här gången hade nästan alla rätt! Inte trodde jag att ni skulle ha sådan koll på Stockholms sydligare ändstationer. Men tji fick jag. Och starkt jobbat igen Morgan, som nu med sammanlagt fyra poäng har bitit ett stadigt tag om förstaplatsen. Jag hoppas det sporrar dig att fortsätta gissa, och alla er andra att ta upp jakten. För än är det många deltävlingar kvar, och allt kan ännu hända i poängtabellen.

Skarpnäck är, som det faller sig, Stockholms nyaste tunnelbanestationen, närmare bestämt den 100:de i ordningen, invigd i augusti 1994. Själva stadsdelen har ritats i ett flertal stilar men alla med utgångspunkt i rött tegel.

För att anknyta till detta har också hela tunnelbanestationens grottrum målats med tegelröd färg och golvet är belagt med röda klinkerplattor. I mitten av plattformen står 17 H-formade granitbänkar på rad, likt "ceremoniella portar".

Konstnären bakom det hela är Richard Nonas (född 1939), en amerikansk postmodernist och minimalist bosatt i New York. Hans konst präglas av kargheten och kraften hos materialet i sig. Detta rimmar också väl med hans arbete som antropolog, då han studerade och levde i indiankulturer.

Han har sagt sig vilja placera ”varje skulptur för att bekräfta den historiska närvaron och betydelsen av en viss plats", något som hans "skulptur sedan kommer att förstöra”. På sitt sätt hoppades han kunna göra Skarpnäcks tunnelbanestation till en viktig plats för stadsdelens invånare, och med sin konst önska alla ett värdigt liv.

Jag bodde faktiskt själv här några år på 90-talet (jag sprang min första mil runt sjön Flaten), och tycker att Nanas faktiskt lyckats i sina föresatser att göra plattformen speciell, men kanske inte på det sätt han avsåg. I mina ögon påminner stationen nämligen om en stor val. Bänkarna som löper i mitten är ryggraden, de röda väggarna är djurets mjuka mage, sedd från insidan, och de 17 snedställda granitblocken, i förbindelsegången snett ovanför plattformen, barderna i valens mun.

Den marina asociationen fördjupast än mer i och med min mammas (obekräftade) påstående att att hela Skarpnäck medvetet utfromats som en "skuta", en välbalanserad rektangel med ett torn i vardera änden (med på bilden syns det sydöstliga). Själva tunnelbanan kan då ses som ett vänligt havsvidunder som slukar dig på nedfärd och sedan varsamt spottar ut dig igen vid önskad destination. Jag har hur som helst alltid tyckt att det vilat något moderligt och tryggt över just den här stationen.

Richard Nanas har för övrigt haft ett flertal utställningar både i Sverige och i USA och har även erhållit stipendier från Guggenheimstiftelsen, the National Endowment for the Arts och the New York State Council for the Arts. Permanenta utställningar av hans verk ska finnas i Lund och på Dagens Nyheter i Stockholm.

Vill man se lite fler bilder av Nanas konstverk kan man exempelvis kolla här: Aletheia (1986), bumlingar (1997), diverse mindre skulpturer.

Och det var allt för den här gången. Nästa deltävling presenteras på onsdag. Då ska jag försöka servera något riktigt svårt.

Mig också

Efter att ha läst ut JMG le Clézios Skattsökaren stämmer jag in i Lena Anderssons bitska utlåtande i Svd. härom dagen: Hans naiva exotism tröttar ut mig.

Boken är för tråkig för att jag ska orka leta efter någon högre mening med huvudpersonens resa. Allt påminner om en mer förfinad version av Paolo Coelhos Alkemisten (jag hatar Paolo Coehlo - synd att boken Jag sköt Paolo Coelho inte lär vara särskilt bra). Det är en köttlös, naivt romantiserad prosa med underliggande sensmoral. En pojkdröm utan hunger och smärta.

För att i någon mån ändå roa mig själv under läsningen av Skattsökaren kom jag att mer eller mindre långsökt förknippa var och en av de 7 delarna med en färg eller ett element:

Del 1 - grönt, djungel (ett Eden där huvudpersonen växer upp).

Del 2 - sepiatoner, papper (utbildning).

Del 3 - blått, vatten, havet - och som det ideligen "glittrar" (på väg ut på skattjakt - jag läser hellre Vi, de drunknade, där havet alltid känns i varje kvadratcentimeter av huden).

Del 4 - gråbrunt, jord, sten och klippor (nu gräver han i åratal runt efter guldet på ön Rodrigues, samtidigt som han naturligtvis inleder ett kravlöst sexuellt förhållande med en vacker, mörkhyad kvinna, något av ett naturbarn, och som liksom alla andra karaktärer helt saknar kött, tyngd, angelägenhet - jag läser hellre vad som helst).

Del 5 - rött, blod, eld (skyttegravar, första världskriget - jag läser hellre vilken annan krigsskildring som helst, tex Slakthus 5 eller Vägen till Flandern).

Del 6 - ljusblått, luft, vindar (fred nu och nytt sökande, åter på Rodrigues där stjärnhimlen bjuder svar).

Del 7 - eh... sockerrör? och en blandning av allt det andra, (tillbaka där vi började, cirkeln sluts).

Och det var det. Inte en känsla har kommit i rörelse inom mig under hela läsningen, utom möjligen en stegrande förvåning över hur intetsägande det hela är. Kanske finns större mästerverk att upptäcka av förra årets nobelpristagare i litteratur. Det hoppas jag verkligen.

Nu ser jag hur som helst fram emot att läsa något mer inspirerande.

Efterlyses: en trädgårdssax

Om gänget bakom The Truman Show, träffat David Lynch på krogen och i ett anfall av berusad övertygelse utsett honom till sin konstnärliga ledare, hade resultatet kanske blivit något i stil med Charlie Kaufmans Synecdoche, New York.

Min sammanfattning av det hela (och nu utlyser jag en eventuell spoilervarning beträffande resten av detta stycke för den som vill behålla tolkningen av filmen för sig själv): En hypokondrisk teaterregissör, som redan tvivlar på meningen med sitt liv, kastas in i en psykisk mardröm om ensamhet, död och jakten efter konstnärlig sanning, när hans fru hotar att lämna honom.

Kaufman kan vara en briljant manusförfattare. Det visade han om inte annat med Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en av mina absoluta favoritfilmer. När Being John Malcovich smygvisades på Filmhuset 2000 hade åtminstone inte jag sett något liknande. Det var som att få en välkommen slägga rakt i pannan när man minst anade det. Och jag älskar Adaptation.

Men sedan Eternal Sunshine har jag väntat.

Och jag fortsätter vänta.

För just som Kerstin Gezelius påpekar i DN. blir det långt ifrån ofta särskilt bra när manusförfattare själva ska regissera. I Kaufmans fall kunde man nog ana det redan på förhand. Det hade behövts en utomstående, någon som likt en obeveklig trädgårdsmästare hade plockat fram häcksaxen och rensat upp i den vildvuxna rabatt av ömsom sällsynta orchidéer, ömsom sammantrasslat ogräs.

Synecdoche, New York hade kunnat bli en förtrollande film om konst, om kärlek och förgänglighet. Nu nöjer jag mig med att betrakta det hela som ett intressant försök. Och med "intressant" menar jag då inte, som Jan Söderqvist i Svd, ett strålande beröm, utan snarare en välvillig klapp på huvudet. Jag hoppas verkligen att Kaufman fortsätter skriva. Men jag önskar också att han låter andra tukta manusen i fortsättningen.

(Förklaring, för den som undrar, av ordet synekdoke.)

Snäpp

Det är i princip omöjligt att tala om den konstnärliga processen utan att det faller över i flum. Redan ordkombinationen "den konstnärliga processen" får något att knyta sig i avsmak i magen på mig. När exempelvis Horace Engdahl, med barnslig förtjusning, i premiäravsnittet av litteraturprogrammet Babel (21 januari), förklarade hur det var "någon annan" som liksom skrev hans texter, var det förvisso en smula gulligt men i mina öron också mest larvigt. Det finns inget övernaturligt i skapande.

För att undvika att själv ramla ner i samma grop borde jag väl därför helst låta bli att alls försöka tala om "den konstnärliga processen". Men nu tänker jag göra det ändå.

Det är nämligen en märkvärdig känsla, när det konstnärliga projekt man tillfälligtvis råkar arbeta med plötsligt övergår i ett nytt stadium. Nyss var det bara ett spräckligt färgklet, fläckvis utsmetat på en plan linneduk. I timmar har man suttit och flyttat färgen än hit än dit. Och det har fortjämt aldrig varit något annat än just färgklet på duk.

Men så, vid ett godtyckligt tillfälle, händer något. En del av motivet upphör plötsligt att bara vara färg och lossar med ens från duken. Som med ett ljudlöst "snäpp". Och samtidigt lossar den där delen av motivet också ur en själv - ungefär som när en navelsträng klipps av, just med ett liknande "snäpp" - och hela verket drar i samma stund sitt första, egna, kippande andetag.

I slutskedet av arbetet med en målning, sker (förhoppningsvis) dessa "snäpp" allt oftare. Bit för bit upphör målningen då att bara vara färg, och förvandlas alltså till något mer, något självständigt, något som inte längre har med en själv att göra utan som är redo att leva sitt eget liv. När allt är klart tittar man på det och vet att det inte finns något mer att göra. Hur det än blev finns inte längre någon väg tillbaka.

Vägen fram till detta ögonblick må ofta vara lustfullt, eller åtminstone angenämt på ett meditativt vis. Man kan lyssna på musik, hemfalla åt introverta sentimentaliteter, gråta eller skratta lite för sig själv, låta tankarna vandra. Men jag hade aldrig målat om jag inte hoppats nå fram till ett visst mål.

Efter allt tråkigt hantverkstraggel med servitris-tavlan, har nu äntligen de där snäppen börjat inträffa lite tätare. Fortfarande finns avgörande ytor, som ännu inte "släppt" från duken, och fortfarande vet jag inte alls vad det är för en tavla jag egentligen målar. Men jag börjar ändå närma mig det slutgiltiga snäppet nu. Och jag hoppas verkligen, att det som då finns där framför mig, även är en skapelse jag kan tycka om.

Lördagen blandar och ger

Jaha, dagens schema:

10.00-11.00: Foxtrott (lektion nummer två, bara drygt ett år efter lektion nummer ett)

11.30-12.30: Yoga

13.30-kväll: Måleri (händer, eventuellt ett ansikte)

20.45-23.00: Synecdoche, New York (håller tummarna, tårna också)

Dröm

Drömde att jag färdades i bil genom ett landskap. Vid varje avfartsväg lyste en skylt med brinnande bokstäver:

No man road

Det var mycket skrämmande men till en början obegripligt. Det dröjde tills jag förstod att jag befann mig i ett vidsträckt område som helt och hållet tagits över av zombies. Skyltarna sattes upp vid korsningarna av den sista människa som eventuellt lyckats ta sig därifrån, som en varning för andra: Åk inte nedför denna väg, där finns inga levande kvar.

Förklaringen var än mer skrämmande än skyltarna själva. Och den brinnande varningen garanterade ju inte heller att alla andra vägar var säkra. Kanske färdades jag just nu mot en ort varifrån ingen överlevande alls lyckats fly för att därigenom kunna varna andra.

Jag närmade mig slutligen en större klunga människor, som stod i mörkret upplysta av en eld. Jag visste inte om de var zombies eller levande.

Sakta lät jag bilen rulla framåt.

Över krönet

Efter mången suck, och utsagor i stil med att jag helt och hållet ska sluta måla bakgrunder, är jag äntligen så gott som klar med inredningen i tavlan.

Nu är det värsta över.

Nu återstår bara det sista och kanske viktigaste, ansikten och händer.

Lägesrapport (14)

Äter igen: ankdödarbröd.

Läser fortfarande: Skattsökaren av JMG le Clézio.

Målar: fiktiva tapeter

och känner mig sålunda: allmänt uttråkad.

Ser på bio: Tvivel.

Ser på dvd: Sven Klangs kvintett.

Planerar: ett förhoppningsvis mycket populärt födelsedagsschema för nästa onsdag, när sambon slutligen spräcker 30-snöret.

Köper: en massa olika presenter

och försöker: göra honom nyfiken.

Går: på yoga

i ambitionen att kanske bli: lite starkare, lite vigare, lite mer samlad.

Hoppas: på en vårresa till Boston

men ser samtidigt fram emot: utflykten i mars, med ännu hemlig destination!

Längtar efter: fritid, skrivtid, en annan årstid.

Sörjer: skrinlagda vänskaper.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 3)

Onsdag betyder ny tunnelbanetävling, enligt en nygrundad och fin tradition.

Den här gången var det svårt att välja vart gissningsleken skulle föra oss. Till slut föll dock beslutet på bilden nedan.

Jag tror att det kommer bli mycket lätt för somliga, och mycket svårt för alla andra. Ingen rättvisa alls, med andra ord. Men som tur är, jämnar ju orättvisan ut sig med tiden.

Nå. Då så. Vid vilken tunnelbanestation befinner vi oss idag?

Jonna's High (nu inbäddad)

"My High" av och med Jonna Lee

Sånt är konstnärslivet

Först ägnar man fyra timmar åt att måla en hiskeligt ful och disrtaherande väggdekoration (bestående av en glanslös ölflaska, en barnslig fyrklöver och det egenpåhittade, illa designade bryggerimärket "Lark") i sin i övrigt ganska lovande målning.

Buttert sitter man sen och hånbligar på den i en kvart

I ett anfall av plötslig beslutsamhet, torkar man sedan bort allt igen.

Se där ja. Det var den förmiddagen.

Rätt svar (deltävling 2): Karlaplan!

Och grattis Morgan, som alltså var först ut med korrekt gissning. Därmed kammade du hem 2 dyrbara poäng i tunnelbanetävlingen, vilket också ger delad ledning i topp, med ett långt släp av enpoängare efterpå.

Karlaplans tunnelbanestation och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes 1967. Det märks om inte annat på de mättade färgerna och den skenbart grovhuggna estetiken, som lätt för tankarna till keramik från samma tid.

Verket består av en dekor i glaserat stengods, med skiftande utformning för var och en av de i 16 sittnischerna. Motiven är inte så abstrakta som man först vill tro. Med lite fantasi ska det gå att se vad de föreställer.

Konstnären bakom det hela är Tor Hörlin (1899-1985). Under sin levnad målade han framför allt landskap, ofta kustmotiv, samt gatumotiv från Stockholm och Bryssel. Idag kan man se bilder av vissa målningar på olika auktionssajter: Regnväder på Dalarö, Landsväg, Blommor.

Han medverkade i ett flertal omfattande kyrkorestaureringar, exempelvis i Lysviks, Gräsmarks och Dalby kyrka, och har även illustrerat en del trycksaker, som de gamla fina affischerna Ingen rädder här (1929) och Jazzprinsens hjärta (1930) för ett par av Paramounts filmer.

Ett urval av Tor Hörlins verk har ställts ut bland annat 1992 på Waldemarsudde, och i Göteborgs konsthall 1938. Åtminstone under 50-talet arbetade han också som lärare vid konstfacks högre avdelningar - konstfack som ju förresten också hade sina lokaler på Vallhallavägen mellan 1959 och 2004, helt i närheten av Karlaplan.

För mig personligen är Karlaplan just en centralpunkt för allsköns studier. Här steg jag av och på tunnelbanan alla de år jag antingen gick i gymnasiet på Östra Real, studerade journalistik vid JMK, eller gjorde periodvis tätt återkommande besök på Cinematekets kvällsföreställningar i Filmhuset.

Trots detta kommer jag inte alls ihåg det "98 meter långa fotomontage" som enligt informationstavlan också ska finnas där nere på stationen, men som nu tagits bort och stilrent ersatts av stora, benvita kakelplattor. Därför vet jag inte heller om jag ska sörja eller glädja mig åt att montaget försvann, och jag undrar hur många andra saker som kommer och går mitt för näsan på mig utan att jag ens lägger märke till dem, på gott och ont.

Kanske kan dock den här tävlingen i någon mån motverka min (och till på köpet även er) förslöade blindhet. Fortsätt med resan, får vi se. På onsdag öppnar deltävling tre.

Konståkning även på nätet!

I dag har DN. en artikel om de trevliga, guidade turer, s.k. "konståkningar", man kan göra i Stockholms tunnelbana för att få veta mer om konsten på de olika stationerna.

Har man inte lust eller möjlighet att åka runt i flock kan min tunnelbanetävling här på bloggen utgöra ett mycket spännande alternativ. Den som redan gjort en guidad tur borde dessutom särskilt ta chansen att vara med och gissa, eftersom ju deltagaren därmed har en mycket kvalificerad möjlighet att kamma hem det hemliga priset.

Idag är exempelvis sista chansen att gissa stationen i deltävling nummer 2.

Tre filmer, fyra tankar

Lars and the Real Girl: Tänk vilket härligt samhälle vi skulle ha om alla som behövde det helt enkelt kunde leka ut, och på det viset arbeta bort, sina egna inre problem under alla andras vänliga överanseende. Vackert men totalt orealistiskt, så klart. Inte desto mindre blir det en mycket charmig film av idéen.

Frozen River: Tänk vilken tur, att hur fattig jag än är, så har jag ändå ett hem isolerat mot vinterkylan, jag har rinnande vatten, nyttig mat på bordet och möjlighet att styra över mitt eget liv, utan att behöva hemfalla åt livsfarlig, brottslig verksamhet.

Revolutionary Road: Tänk vilken tur, att hur trygg min tillvaro än är i jämförelse med Ray Eddys i filmen ovan, så har jag ännu inte tillräckligt mycket saker för att förlamas av rädsla för att förlora dem. Ännu tror jag mig ha möjlighet att styra över mitt liv, utan att behöva hemfalla åt desperata utspel och självbedrägeri.

Ja, tänk vad hemskt att leva i ett samhälle som det i Revolutionary Road, uppbyggt enligt samma principer som en av de datorer som Frank Wheeler är satt att sälja, en av de "stora additionsapparater" som inte består av mekaniska delar, utan av tusentals vakuumrör, sammanlänkade med varandra, utan möjlighet att slita sig fria. Ännu kan jag tro att jag inte fullt har fastnat där.

***

Och slutligen, en lite mer trivial fundering: Tänk om jag när jag är 40-60 verkligen lyckas leva upp till min föresats att inte klippa håret kort och klä mig i tantjeans och bomullst-shirt (som någon av de 55:åriga "tjejerna" i klädkedjan Flashs trogna kundkrets), utan i kjol, blus och kappa, i samma stil som kvinnan Kate Winslet i filmens 50-tal. Det vore något. Ja, påminn mig gärna om detta uttalande om 10-30 år. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer skratta åt det då.