Science fiction

Medan jag och min lika Polanski-kategoriska kollega under oklanderligt artiga former sålde biljetter till hans senaste film i går, frågade vi oss vad vi själva gör som skulle kunna resultera i att människor, med någon rätta, kunde vilja utsätta oss för bojkott.

-Jag äter djur, sa min kollega och det vattnades i munnen på honom.

-Jag köper kläder utan urskillning, sa jag.

Steget var sen sedan inte kort till det andra, för mig ofta återkommande, tankeexperimentet: Även om vi inte bryter mot lagen, vilka av våra samtidsvanor kommer framtidens människor skuldbelägga oss för?

Kollegan var inne på kärnkraften, inte minst på hur vi glada i hågen producerade en massa kärnavfall som vi sen inte riktigt visste var vi ska göra av.

Men det där tror jag mer kommer betraktas som ett pinsamt men nödvändigt steg på vägen mot kall fusion eller något liknande. Ungefär som ångkraften var ett steg på vägen mot den, förvisso fortfarande tveksamma, plats där vi är i dag.

Jag är inne på konsumtionen, hur vi med våra pengar valde (alltså väljer) att stödja företag som vi vet inte gör bra saker, och med var krona alltså ge dem alltmer makt, trots att vi egentligen inte vill att de ska ha det. Optimistiskt föreställer jag mig alltså en framtid där konsumentansvaret ska ses som lika självklart som det medborgerliga ansvaret, eftersom makten lämnat politiken och hamnat hos aktörerna på den globala marknaden.

Men min kollega är emellertid mer cynisk och tänker att när vi väl inser det där kommer det vara för sent att göra något åt.

Det var en skrämmande men fascinerande värld vi såg framför oss.

-Tur att vi är döda då, sa jag.

-Det är inte så säkert, sa han.

Och på vägen hem - längs den regnvåta trottoaren förbi Kyrksjön, där alla slemmiga kryp plötsligt vaknat alla på en gång och krälat upp på asfalten (grodor, sniglar, snäckor, maskar, ödlor, slingrande, skumpande klumpar av växelvarma urdjursceller) - insåg jag att jag i min planerade samling pop-noveller (samlingen jag ska skriva så snart jag bara skickat iväg den samling som snart är klar och någon förnuftig människa valt att ge ut den) även måste ingå en klassisk nära-framtidsskildring i stil med Kallocain, Oryx och Crake eller Never let me go.

Jag har gett mig själv en sista redigeringstid fram till mitten av juni, förresten. Sen ska jag cykla genom Ruhr.

Ceci n'est pas vad det förhoppningsvis liknar

Om du har fem-sex timmar liv till övers någon dag, undrar vad du ska göra av dem och tänker: "Ah! Jag tar fram oljefärgerna och målar ett gäng legobitar i något mindre än naturlig storlek, uppe i hörnet på min nya tavla!" så vill jag göra dig en tjänst nu med en gång och säga: "Gör inte det. Vid alla dina sunda vätskor!"

För alla dessa små pluppar! Alla dessa små pluppars alla små ljuspunkter och skuggor!

Kan driva en människa till vansinne!

Som tidigare kanske trodde att lego? Vadå? Kan man redan måla händer och näsor med relativ trovärdighet så måste väl lego vara en tårtbit.

Men herregud! Då hade man glömt symetrin! Symetrin, den skoningslösa, dödliga!

Ögat låter sig inte luras.

Och färgerna, de allra klaraste sorterna, de som flyter så flyktigt i sitt glatthala medium och blandas till smuts under penselstråt.

Blått och rött och gult och grönt. Och bitar med pluppar i tvåpar och flerpar och plattor i 20 om 20 - 400 pluppar i rutlinjemönster på en yta av 8 x 5 cm! - svävande i fria tvåpunktsperspektiv.

Och heller inget Ctrl+Z i denna typ av redigering, hur gärna och desperat man än famlar. Minsta misstag och allt är från början.

Och otåligheten som stegras till vrede men stillas. (Att ändå en sådan rastlös person - med så anmärkningsvärt hett temperament - faktiskt kan vara så envis. Är märkligt.)

Så fortsätta sikta. Timme efter timme.

Tills de förbannade små klossarna till slut sitter på duken. Platta men ändå tillräckligt inte. Med alla sina förbannade pluppar.

En gång för alla. Och sedan aldrig mer!

Lägesrapport (26)

Läser: Glitterscenen av Monica Fagerholm.

Äter: olika glassar.

Ser: meningslös film (på bio - Gainsbourg, hemma - Changeling).

Brottas: med varianter på b-mollackord.

Vattnar: tomatplantan Hemingway.

Tänker: att jag ska måla klart den pågående tavlan först, för att sen ta tag i sista versionen av novellerna oavsett om sista testläsaren någonsin blir klar, och så skicka iväg allt, cirkus två år senare än planerat.

Målar: mycket långsamt men ganska noga.

Hänger: annars mest oavlönad i kulisserna på biografen Grand, i samband med Junior-festivalen, för att vidga svängarna i lärlingsskapet och insupa undantagsfall,

men bekantar mig: i lika hög utsträckning med de anmärkningsvärt bekväma fåtöljerna där,

snackar: skit med tjänstgörande maskinister,

och fyller: frysen med överbliven sponsor-mjölk.

Borde: formulera en inbjudan till den hastigt nalkande vernissagen.

Kommer: av någon anledning mig inte riktigt för.

Men hälsar (tills dess jag tagit mig i kragen): er alla välkomna ändå!

I målningen som står halvklar

1 tallkotte
1 godispåse (gammal klassisk med färgglada cirklar)
1 smurf (tårtsmurfen)
1 VHS-kassett
3 kritor
1 morakniv (med rött handtag)
1 skiva bröd (skogaholmslimpa med meandrande kaviar)
1 hopprep
6 legobitar
1 melodika
1 barn (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)
1 vuxen (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)

Inte så mycket författaren

Det är svårt att närma sig Björn Ranelid utan att i någon mån bli raljant. Det är så gott som omöjligt att inte göra sig lustig över hans säregna stil och storvulna anspråk. Han är en alltför speciell figur i det här landet och intar en alldeles för central plats i vår kulturpöl för att inte samtidigt bli ett skämt. På gott och ont. Man kan skämta både elakt och med värme.

Torbjörd Forslid och Anders Ohlsson lyckas emellertid skriva en hel bok om denne specielle man utan att någonsin glida ur sitt föredömligt neutrala läge.

Fenomenet Ranelid tar sig nyfiket an sitt objekt, vänder och vrider på det undersökande och nyktert resonerande, och återställer på samma gång en slags balans i den annars sällan sansade bilden av Sveriges kanske märkligaste litteraturpersonlighet.

De tar sig aldrig rätten att värdera hans strävan. Istället för att ge oss sin egen syn på den offentliga personen Ranelid lägger de tonvikten vid hur mannen själv tycks vilja bli ansedd, på vilket sätt han för fram sitt budskap (i böcker, reklam, live-framträdanden och andra offentliga sammanhang), vad han säger och hur han säger det, och undersökarna gör sitt bästa för att förstå vad han egentligen menar när han då och då tycks motsäga sig själv.

Det är respektfullt och mycket spännande. Dessutom håller sig deras bok just där mitt eget intresse vilar. Hos Ranelid just som medialt fenomen. Forslind/Ohlssons bjuder mig att för en stund betrakta Ranelid, inte så mycket som författare, utan såsom en ständigt pågående och stundtals mycket intensiv marknadsföringskampanj, av, med och för Ranelid själv, där romanerna som publicerats minst lika mycket är till för att lyfta fram författaren, som författaren är till för att föra fram böckerna.

Ranelid inte som privatperson eller ens kanske som skribent, utan som en kulturell vara i segmentet mitt emellan smalt och brett. Hur han presenterar sig själv och hur detta tas emot av allmänheten.

Hör jag till målgruppen för Ranelids kampanj har den exempelvis både lyckats och misslyckats. För som figur är mig mannen mycket levande. Jag tror mig veta vad han vill säga och är fascinerad av honom som fenomen.

Ändå har jag aldrig läst en rad av karln. Jag läser hellre om honom.

Det ovidkommande, ett tankeexperiment

Säg att det finns en jättegod choklad. Den kanske till och med är en av de godaste chokladerna i världen. I alla fall är det många som tycker det.

Säg att det en dag blir känt att tillverkaren av den chokladen förgripit sig på en av sina minderåriga fabriksarbetare. Han har drogat henne och sedan haft sex med henne. När rättvisan nafsar honom i hälarna flyr han landet. Utom räckhåll för lagens långa arm, försöker han sedan återuppta sin verksamhet.

Skulle man som medveten konsument fortfarande vilja köpa den chokladen?

Skulle man försvara chokladtillverkarens brott med hänvisning just till att han är så bra på att göra praliner?

Skulle människor i branschen skriva på protestlistor om mannen till slut blev gripen för sitt brott i samband med en schweizisk chokladmässa?

Skulle det betraktas som en skymf mot hela den gastronomiska rörelsen att en så duktig chokladmakare måste anpassa sig till samma lagar och regler som människor som inte kan hantera kakao alls?

Skulle man heja på honom när han sedan överklagade beslutet om utlämning?

Eller skulle man avstå chokladen, hur god den nu än kan tänkas vara, för att med den makt man blivit sig given, göra en liten men mycket tydlig markering?

Byt nu ut titeln chokladtillverkare till cykelreparatör.

Byt sedan ut det till filmregissör.

Sedan jag såg Bitter Moon svor jag att inte se fler av Roman Polanskis filmer förrän han sonat sitt brott ("eller dött", som en biografkollega säger). Jag står fortfarande fast vid beslutet. Jag inser att jag denna hållning gentemot Polanski är vidöppen för klander. Man kan anklaga mig för dubbelmoral i det att jag bojkottar just denne regissör men samtidigt köper billiga skor, kaffe och bananer.

Men lika lite som det går att rättfärdiga Polanskis handlande med hänvisning till att han är så bra på att göra film, går det att försvara det med argumentet att någon annan köper billiga kläder. Vi får alla, var och en, ta ställning till varje enskild sak för sig.

The Ghost Writer (alternativt Ghost Whisperer eller Ghost Buster, som folk gärna vill kalla den) går just nu för fulla hus på stadens biografer. Av recensionerna att döma lär den vara mycket bra. Den kanske till och med är en av de bästa filmerna på repertoaren.

För mig spelar inte det någon roll.

Rättelse: Igår!

Efter att utan större problem ha farit kors och tvärs, med bil, buss, tåg, flyg och båt, över en kvarts kontinent nästan i två månader, och dessutom haft turen att utan att inse det då hinna med något av de sista planen till Sverige från Amsterdam innan vulkanmolnet drog fram och ner ridån för Europas flygtrafik, slumrade min sambo äventyraren till på Malmös centralstation och missade tåget till Göteborg.

Några fler tåg skulle inte gå den dagen. I alla fall inga som det fanns plats på.

-Här råder lynchstämning, sa han. Smockan hänger i luften.

Det enda rimliga tåg som skulle gå var ett till Stockholm.

-Så jag får väl komma hem då...

Vid elvatiden i går kväll kom han sålunda stapplande upp för trappan till lägenheten igen. Lika förkyld som när han for, men solbränd och blondrufsig, med mustasch! och en tygpåse med djurmönster under armen full av Afrikanska landslagströjor - de enda souvenirer han köpt med sig från den fjärran kontinenten.

Nu missar han matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborgs IF på Gamla Ullevi i ikväll, det som alltså skulle vara den sista, förhoppningsvis segervisa, anhalten på hans resa, och tvingas istället sitta och lyssna på när jag försöker spela gitarr.

Glädje på torpet! (Stackars man.)

Hälsa hem

Så hur slutade det? Blev samlingen Nära hem bättre efter hand? Levde de upp till mina förväntningar efter Kärlek, vänskap, hat? Är novellerna mot slutet, de som tidsmässigt skrivits närmast Kärlek, vänskap, hat, rent av helt fenomenala? Svar på det: Nja.

Alice Munro är aldrig dålig, men mer än sällan kan hon här faktiskt kännas lite utspädd. Ämnet har i någon mån avhandlats redan i kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg, och det är inte utan sorg jag tvingas erkänna att Munro inte är oantastlig. Eller åtminstone var hon det inte från början. Gång på gång lossnar jag från texten, svävar bort och jag glömmer vad jag läser. När jag efter en stund tar mig tillbaka och åter minns undrar jag istället varför.

Munro har ett öga för vardagens detaljer, mellanmänskliga relationer och avgörande ögonblick som det är omöjligt att inte imponeras av. Sådana ögonblick finns det också gott om i samlingen. Men på ett övergripande plan förstår jag inte vad det är hon vill säga. Det är ofta som om hon bara satt sig ner och dragit sig någon episod till minnes (verklig eller uppdiktad), låtit tankarna associera vidare till andra, angränsande episoder, beskrivit allt grundligt och väl, och sedan bara knutit ihop säcken med en liten knorr när det känts som på tiden. Budskapet tycks ligga i korta passager här och var, inte i novellerna på det stora hela, och som läsare famlar jag villrådigt efter en högre mening som faktiskt kanske inte existerar.

I jämförelse med Kärlek, vänskap, hat (som jag skrev så uppskattande om här) saknar berättelserna på samma gång stilistisk koncentration som tematisk angelägenhet och jag är då och då även frestad att kalla dem fruntimmersaktiga i sitt återkommande ältande av äktenskap och hemma-minnen, men så långt vill jag inte gå. Däremot ger jag otroget upp hoppet om den yngre Munro och riktar istället mina frågor till den nu flera årtionden äldre.

Det ska komma en ny bok i svensk översättning någon gång under året. (Eventuellt köper jag den på kanadensiska för att utesluta risken att det är översättaren det är fel på.)

För mycket lycka. Redan titeln bådar gott.

På måndag!

Vårfödd

Tre lopp på tre dagar.

För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.

Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.

Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!

En annans fönster

I går förmiddag upphörde plötsligt min webbläsare att fungera. Innan jag lyckats lokalisera ett gammalt usb-minne för att spara en gratis nedladdning av firefox, var jag för ett dygn förpassad till min sambo äventyrarens kvarlämnade dator.

Att på detta vis behöva betrakta mina egna virtuella hemkvarter ur en annans elektroniska fönsterglugg ingav mig samtidigt en olustig känsla, som när man ser sig själv på film och liksom lossnar från sitt eget centralperspektiv och plötsligt förvandlas till en bifigur för alla andra.

För ett par timmar i morse hann jag till och med börja undra vad det egentligen var för mening med någonting, om livet inte bara är något som flyter förbi, utan man själv rent av är det som flyter, något slags plankton bara, i alltings stora liknöjdhet.

Kvalitronerna duggar för glest, tänkte jag vid sidan av all annan självförebråelse och föraktade min stundvisa munterhet. Det är bara i mörker sanningen syns. Insåg jag nu, som så många gånger förr. Allt för övrigt är bländverk och bedrägligheter.

Så gav sig usb-pluggen ändå till känna, någonstans ur lådan med utgångna pass, vaccinationskort, stadskartor och försäkringspapper. Med några enkla knapptryck slås fönstret upp på nytt, mitt eget fönster. Och tillbaka i mig själv sitter jag nu och blickar som vanligt ut över världen.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

En uppenbarelse!

Jag har just sett årets hittills bästa film. Miraklet i Lourdes. Heliga våffla! Vilket underverk.

(Möjligen avslöjar jag ett grand för mycket om handlingen i min lovsång nedan. En varning sålunda utfärdad.)

Hela denna pilgrimsfärd till den signade källan i Sydfrankrike är en stillsamt sjudande gryta av lika delar fromhet som svartsjuka, avund och missundsamhet - ska någon av sjuklingarna på den här sällskapsresan i Jungfru Marias namn bli helad så är det jag, inte du (och i alla fall inte hon)!

Utan att göra narr av tron är det genom ett varmt mänskligt och lätt ironiskt filter vi betraktar vallfärdens obligatoriska riter; det helande badet, välsignelsen, besöket vid källan och bönerna som stundom är innerliga men lika ofta går på autopilot. Och undret - att den förlamade unga kvinnan en morgon kan resa sig upp ur sin rullstol och gå - har sin rot i betydligt mer köttsliga tillstånd än vad prästerna på platsen vill tro.

Men lika nyckfull som den allsmäktige herrens är även människans nåd. Och råkar du bara med ett enda ord förhäva dig, vågar du om så bara för ett ögonblick ta för givet att du verkligen är älskad och utvald, så skall den nåden genast ryckas ifrån dig igen.

Sällan har så mycket sagt med så små åtbörder.

Jag lämnar salongen med ett saligt ljus svävande kring pannan.

Pausfågel (36) - Det artar sig

"Polisen stack ut huvudet genom bilen och bad dem lyfta undan vägspärren. Sedan körde han fram till bron och lyste på den med sina strålkastare.

Översta delen av bron syntes inte så bra i det här ljuset, men de såg att det satt någon där.

'Colin!'

Colin hade klättrat upp och satt sig på järnbalkarna. De hade hittat honom.

'Colin! Jag tror inte att du gjorde det där!' skrek Sylvia med ansiktet vänt uppåt. 'Kom ner från bron!'

Colin rörde sig inte. Han verkade försatt i trans. I själva verket var han så bländad av polisbilens strålkastarljus att han inte skulle kunnat klättra ner, ens om han hade velat.

Nu befallde polisen honom, och andra befallde honom också. Mitt i befallningarna och förebråelserna slog det Sylvia att han givetvis inte visste att Ross inte var död.

'Colin, din bror blev inte skjuten! Ross lever!'

Colin svarade inte, men hon tyckte att hon såg hans huvud röra sig, som om han stirrade ner mot marken.

'Vänd bort det där dumma ljuset från honom", sade hon till polismannen, som var en av hennes beundrare. 'Rikta ljuset mot Ross, om du vill rikta det mot något.'

'Varför låter vi inte Ross stå mitt i ljuset?' sade polismannen. 'Sen kan vi släcka det och låta grabben klättra ner.'

'Hör på, Colin,' ropade polismannen. 'Vi tänker visa dej Ross nu, så att du kan se att han inte är skadad.'

Sylvia puffade in Ross i ljuset.

'För Guds skull säg någonting', sade hon. 'Tala om för din bror att du lever.'"

Ur novellen "Monsieur les deus chapeaux" i samlingen Nära hem av Alice Munro (översättning Karin Benecke)

Biografi (34) - En lärlings liv och lustar

Lärlingsskapet (som den uppmärksamme bloggläsaren minns ska jag bli biografmaskinist) för en hel del trevliga saker med sig.

Exempelvis får jag stifta bekantskap med de båda katterna på biografen Grands bakgård, en bakgård man alltså måste korsa varje gång man vill komma till eller från maskinrum 2. Katterna, en svart och en grå, är av den sällskapliga sort som gärna stryker sig mot en om man sätter sig på huk och verkar snäll. De surrar inställsamt och försöker gnida in sin doft över allt på ens kläder för att på alla sina kattlömska sätt lägga en i beslag och göra en till sin. När det är mörkt lurar de i trappan bredvid dörren och skräms genom att plötsligt dyka upp ett par decimeter från maskinistens förbiskyndande ansikte. Inte sällan smiter de in i maskinrummet för att trassla in sig i spakar och kablar, och vid något tillfälle har de även blivit inlåsta där över natten. En gång räddade biografpersonalen också den svarta katten Rocko från en ynklig död sedan den fallit ner på gården och brutit sig. Med någon rätta känns det alltså som om katterna hör ihop med biografen.

Jag får vidare lära mig en massa nya ord (eller den egentliga innebörden av sådana jag redan kan). Som bobin, skentryck, matrix, filmbana, inskift, trissor, klyvskydd, polyesterskydd, dukmask, tontillsats, startsladd och "skumma".

Och samman med detta kommer en smärre uppsjö exemplifierande historier om hur det kan gå när det går fel, och ju mer fel det kan gå, dess mer lyser ögonen på mig. Som hur någon spolat upp en film (alltså lagt ihop alla mindre rullar till en enda stor rulle, eller "kaka", redo att visas) och lagt tre av fem akter upp och ner, så att mer än hälften av filmen var spegelvänd och ljudlös. Eller när någon annan missat en trissa när den laddade King Kong med resultatet att hela den två och en halv timme långa filmen skrapat emot en vass metallregel istället för en mjuk plastsnurra och fått skoningslöst breda, ilsket gröna, längsgående repor. Eller när någon var ny på ett ställe med flera projektorer i samma rum, riktade mot olika salonger, och i förvirringen bytt plats på en skräckfilm och en barnfilm. Eller när någon glömt ta bort tejpbiten i slutet av en film så att öglan som bildades hakade tag i delar av utrustningen och allt stannade med en smäll medan trissor flög som kanonkulor genom rummet (filmen rör sig genom projektorn med 24 bildrutor i sekunden och är så slitstark att om den skulle fastna någonstans och säkerhetsspärrarna inte fungerade så att allt fortsatte snurra så skulle den golvfasta, mer än två meter höga maskinen gå i golvet som en klubbad jätte - eller om inte just det så skulle det åtminstone bli en sabla förödelse).

(Och på tal om förödelse drar jag mig nu till minnes hur ytterligare någon varit med om att ett avloppsrör brustit ovanför fläkten till ett maskinrum på Sture så att innehållet i det röret rann ner och sedan faktiskt propellerades ut över hela rummet - the shit literary hit the fan! Men denna anekdot ligger väl en bit vid sidan om katagorin maskinistfadäser.)

För var dag som går lär jag mig nu något nytt, får klappa katter och lotsas genom aparaturens alla regler och undantag med broderlig mildhet av alla (andra) maskinister och det passar mitt kynne ofantligt mycket mer än att sitta i kassan och flina mot besökarna på Änglavakt (som rent generellt är den mest korkade kategorin biografbesökare jag någonsin stött på), även om detta på sitt sätt också kan vara rätt fascinerande. I nuläget undrar jag bara varför jag inte tagit det här steget tidigare.

Från då till sen

Så har jag äntligen börjat läsa Alice Munros Nära hem.

Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.

Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.

Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.

Men istället för att misströsta byter jag läsart.

Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.

Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.

Galleri Nybroviken

Bara några veckor kvar, och kommande utställningen på Birger Jarlsgatan 2 har nu fått en egen hemsida.

Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.

Tiljans tussilago

Jag kan inte låta bli att läsa Mäktig tussilago inte som en roman utan som ett drama, ett stycke teater.

Föreställ er en medelstor teaterlokal, ganska intim men ändå inte för liten, då skulle inte allt få plats. Endast nyckelföremål till rekvisita - ett piano, en dödsmask, ett par anteckningsblock, några möbler, en påse använda blöjor. Fonden i övrigt svart och nedsläckt och istället för att belysa hela utrymmet på en gång riktas publikens uppmärksamhet växelvis mellan ett fåtal mindre scener, eller ibland till någon enskild person, som för en stund fångas in och lyses upp med en spotlight.

Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då.

Snett bakom: Oscars granne Lemmy i dörröppningen till sin lägenhet. Klädd i "autentisk" indiandräkt delger han den redan ganska stressade Oscar vissa äktenskapliga hemligheter samt framför allt sina åsikter om serbisk nationalism och farorna med ökande (icke-nordisk) invandring.

Och så den största scenen längst fram till vänster, som också upptar ungefär två tredjedelar av utrymmet: Oscars lägenhet, interiör. Middagsbjudningen med alla de högtravande, politiska diskussionerna om genus, klass, våld och identitet, där allt konkret slutligen förklaras för abstrakta konstruktioner, och där parterna ständigt blottar sin egen (och samhällets) självgodhet, dubbelmoral och dumhet. Middagsbjudningen där Oscar är värd (nästan oklanderligt) men i övrigt mest deltar som en skugga av stegrande ångest, en hämmad önskan att när som helst få explodera, eller i brist på sådan vana i alla fall implodera. Middagsbjudningen som också är skälet till att Oscar faktiskt får sin slutliga kollaps och hamnar i fåtöljen hos Mister psykologen.

Att berättelsen i så hög utsträckning drivs framåt i dialoger förstärker också känslan av teater. (De ofta smått absurda ordväxlingarna doftar klassisk-modern svensk dramatik.) Att den dessutom är så jämförelsevis statisk, att den från början på ett snarare teoretiserande än gestaltande sätt pekar mot, och försöker klargöra orsakerna till, det vi redan känner till (att Oscars brutit samman inför alla motstridiga krav) får den också att snarast likna ett stycke dramatik än en konventionell roman.

Ja, kanske hade Maja Lungrens senaste bok faktiskt kommit bättre till sin rätt på en scen än som text. Visserligen hade man då gått miste om många av de slagkraftiga och språkligt lekfulla mellanspelen, men kanske hade dessa kunnat förvandlas till delar av dialog och monolog. Jo, jag tror det hade kunnat bli effektfullt.

I mitt huvud har det i alla fall redan utspelat sig så.

Får jag be om största möjliga tystnad

Jag har nu även sett ut den femte och nästsista säsongen av Lost.

Alla upptänkliga åsikter har redan vädrats kring detta fenomen till teveserie. Men eftersom det här är min blogg vill jag också ta mig plats att säga vad jag tycker.

Jag sällar mig sonika till lägret som menar att den ganska snart blev alltför mycket av en cirkus. Det inledningsvis fängslande var ju hur man låtit en mystisk ö i Söderhavet fungera projektionsduk för seriekaraktärernas inre konflikter, att förlägga handlingens nu till en plats där det förflutna och det undermedvetna antar fysisk form, så att personerna, i stället för att grubbla, kan brottas rent handgripligt med alla sina dämoner. Genialt. Redan i andra säsongen började dock konceptet knaka i fogarna, och även om det inte är något fel i sig med fantasifulla infall, har det mot slutet blivit ganska tröttsamt med alla figurer som till följd av tidigare intrigtrassel ständigt motsäger sig själva, kacklar ur sig långa enfaldiga förklaringar som egentligen är riktade till publiken och oupphörligen slår varandra i huvudet med åror.

Jag hoppas att berättelsen i sjätte och sista säsongen slutligen återfår något av sitt ursprungliga lugn. Annars lämnas serien fullständigt i ruiner.

Åter i bana, alla månar i nedan

Sedan min sambo äventyraren försvann ut i djungeln har jag nästan inte läst något alls. Med en centralpunkt mindre i mitt privata universum släpptes planeterna loss och sökte nya banor. Ett flertal fann sin omloppsbana runt gitarrer. Andra runt biografprojektorer. Rastlösa meteorer (flisor från större stenar) korsade solsystemet i jakt efter ställen att slå ner på med roliga explosioner som följd. De ville ha fart och fest, inte flacka ellipser

I hela den gravitativa omstruktureringen har det inte funnits rum för långsamma kontemplationer. De senaste dagarna har dock lugnet börjat sänka sig över tillvaron igen. Alla månar är i nedan.

I morse läste jag ut Sommerhaus, später (1998), en fin samling noveller som rör sig på det där smärtsamma stället just en liten bit ifrån, just exakt någon stund för sent. Den allmänmänskliga oförmågan att på allvar gripa tag och hålla kvar. Innan det är borta. Men om det inte skedde var det kanske inte heller meningen?

Stundom kunde jag faktiskt läsa texten utan att se orden, grammatiken, det främmande språket, och buren på denna oväntade våg av tysk läsförståelse beställer jag vidare den "litterära sensationen" Die Vermessung der Welt (2005) vilken jag planerar att inom en snar framtid lägga under mig som ett av civilisationen (eller i alla fall mig) tidigare outforskat stycke av världen.

Härnäst väntar dock Maja Lundgrens Mäktig tussilago. Och så allt annat i olästhyllan.

En olle till Olle

Det här (en present till kusinbarnet) är alltså vad jag sysslat med den senaste tiden (när jag inte stukat fingrarna på gitarren).

***

I övrigt försöker jag mest återhämta mig från skildringen av hur min sambo äventyraren dog nästan-döden på färden uppför Kilimajaro.

Auf Deutsch, bitte!

När jag för tio år sedan för första gången försökte sätta skoltyskan i bruk genom att läsa en vanlig bok kunde jag till min stora besvikelse inte göra reda för någonting. Jag såg orden men begrep inget av sammanhanget. Jag konstaterade att det alltså var som jag anat - de språk man lär sig i klassrummet har ingen praktiskt tillämpning i världen utanför skolgårdens tegelmurar. De är bara ett teoretiskt system av regler och undantag som man måste lära sig utantill om man vill få maxpoäng på proven - och det ville man. Jag gjorde efter detta misslyckanden inga nya litterära försök med tyskan.

Det är anmärkningsvärt att när jag nu läser samma bok igen går det plötsligt geschwindt. Det kan knappast vara min tyska som blivit bättre efter ett decennium i träda. Det måste i stället handla om min inställning.

Kanske har prestationsångesten från klassrummet (jag var övertygad om att när som helst bli avslöjad, med en min av sårad besvikelse skulle lärarinnan inse att allt var ett missförstånd och mitt toppbetyg skulle obönhörligen sänkas till medelnivån) en gång för alla släppt sitt förlamande grepp om mig.

Så att jag nu tillslut är fri?

Lev tillsammans, dö tillsammans

Tredje säsongen av Lost till ända. Abstinensen var ögonblicklig när jag insåg att hela sista disken bara innehöll bonusmaterial, och att resten av serien är i Småland.

Där finns så klart en hel del att reta sig på med den där serien, inte minst öbornas envisa vana att slå varandra i huvudet med grenar, åror och gevärskolvar, så att den slagne faller till marken medvetslös för att sen mycket behändigt vakna till liv igen ett par timmar senare, helt utan men. Som i valfri serietidning.

Men samtidigt är den ju ett mycket fascinerande bygge.

För egen del har serien gett mig ett tidsfördriv när jag står i en lokal tillsammans med främlingar och väntar på något. Som i går på systemet när det var 37 nummer kvar till min flaska gin. Jag ser mig omkring på de slumpmässigt samlade människorna i rummet och roar mig med att försöka föreställa mig vilka roller de skulle anta om vi, just vi, de nu samlade, skulle råka ut för något liknande det som händer flygpassagerarna på Oceanic 815.

Vilka skulle spontant stiga fram och ta kommandot? Vilka skulle bryta samman? Vilka skulle ta livet av sig när hoppet om räddning svek? Vilka skulle börja sabotera verksamheten i plötsliga infall av nihilism? Vilka skulle man vända sig till i förtroende? Vilka skulle hålla humöret uppe? Vilka skulle gå sin egen väg? Vilka skulle börja bygga hus och jaga vildsvin? Vilka skulle dö av ren dumhet?

Det är i regel en ganska sorglig lek. Kanske är det min allmänna misantropi som fäller avgörandet, men det är sällan jag i min fantasi kan låta någon av dessa slumpmässiga grupper överleva hela första säsongen.

***

Och just det ja - Glad påsk förresten!