Humor

Bipacksedel LT1140AB:

"De vanligaste biverkningarna är illamående, dåsighet, svettningar, diarré, sexuella funktionsstörningar (ejakulationsstörningar, impotens, minskad sexuell lust och hos kvinnor svårighet att uppnå orgasm), muntorrhet, huvudvärk.

Dessutom kan följande biverkningar förekomma:
Vanliga: Aptitlöshet, viktminskning/viktökning, förändrad smakuppfattning, förstoppning, buksmärta, kräkning, ökad salivavsöndring, sura uppstötningar. Yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), trötthet, kraftlöshet, muskelsmärta, hjärtklappning, myrkrypningar, darrningar, stelhet i kroppen, gäspningar, allmän sjukdomskänsla.
Hudrodnad, klåda och nästäppa.
Sömnsvårigheter, nervositet, ångest, koncentrationssvårigheter, drömstörningar, likgiltighet, förvirring (särskilt hos äldre).
Vattenkastningsbesvär, oregelbunden menstruation, synstörningar (svårighet att läsa finstilt text), vidgade pupiller.

Mindra vanliga: Allergisk reaktion, svimning, förlångsammad hjärtrytm, krampanfall, hudreaktion vid solexponering, hosta, andnöd, öronsusning, upprymdhet, aggressivitet, leverpåverkan.

Sällsynta fall av vaginalblödning, mag-tarmblödning och övriga hud- och slemhinneblödningar har rapporterats.

Om du observerar en eller flera biverkningar som inte nämns i denna bipacksedel tala om det för din läkare."

Biografi (16) - Tre favoriter

Som Svenska Bios personal får du tre tröjor som du förväntas bära i tjänst för att inte förblandas med vanliga civila. Tröjorna ser ut som tröjor gör. Jag är glad så länge jag slipper befatta mig med SF:s pickolokostym.

På tröjan finns en gulduggla och tvärs över bysten en blank guldrad, som föregås av texten "Min favoritfilm är:" Besökarnas blick vandrar (osökt?) till guldraden. Valet av film kommenteras sedan i varierande ton beroende på vad du skrivit.

Mig frågar de varför jag inte skrivit något alls. Uppfordrande: Måste man inte det? Jag säger att jag ännu inte kunnat bestämma mig. Att det är ett stort beslut, du vet. Och att jag fortfarande funderar.

Jag har funderat i flera veckor nu. Problemet är att så fort jag sätter etiketten "favorit" på en film jag verkligen gillar, blir jag plötsligt mycket medveten om alla dess brister.

Det slår mig att det skulle kunna ses som ett tecken på att jag rädd för att binda mig. Att stå för mitt val och försvara det. Rak i ryggen och med stadig blick. Utan att småpatologiskt och helt opåkallat börja urskuldra mig. I ett försök att slingra mig undan.

Eller så handlar det om en rädsla för att placeras i ett fack. Att fångas in som en fjäril och genast artbestämmas, få en kall nål stucken genom kroppen och nitas fast på en bräda med mitt namn under. Fix och färdig. Utan att någon bryr sig om de spröda ropen i protest: Nej nej nej! Inte detta. Inte BARA detta. Jag är så otroligt mycket mer än bara det!

Kanske vill jag helt enkelt ha valet kvar så länge som möjligt. För att slippa välja bort.

Herregud. Det finns så många skumma aspekter i allt man gör.

Men igår lyckades jag i alla fall begränsa de tre titlarna till tre specifika kategorier, som jag nu (för att visa mig själv och alla andra att jag verkligen kan välja) ska vaska fram en favorit ur. Närmare bestämt: En smart dramakomedi. Ett västerländskt drama. En snygg och gärna lite flippad asiat.

Min kollega har redan snott Dirty Dancing. Den hade annars klarat av första kategorin. Nu får det istället bli Måndag hela veckan. Det känns rätt enkelt.

Nästa är desto svårare. Det finns så många. Det finns så många att hjärnan blir alldeles blank. Franskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt... Attan! Igår var jag säker på att jag bestämt mig för Capote, mycket för att den handlar om författande. Men om jag inom den asiatiska kategorin inte slår till på Den röda lyktan, faller melankolin bort ur mina tre val och inget som har med mig att göra vore helt komplett utan melankoli. Så kanske måste favorittiteln ändå gå till Den blå filmen.

Asiaten då? Järn 3:an kanske. Eller In the mood for love. Jag skulle gärna skriva I'm a cyborg, but that's ok eftersom titeln är fantastisk, och för att filmen är så fullströsslad av pärlor, och för att jag gillar galningar, och för att huvudrollskaraktären inte vill äta, och för att det är så många råsöta teckningar av mördade katter i den. Men min generella uppfattning om Chan-wook Park är att han verkar oförmögen att avsluta sina filmer i tid. Och ska jag välja något mer helgjutet är jag plötsligt tillbaka i melankolin igen...

Sicket elände.

För att i alla fall sammanfatta läget:
Lättsam dramakomedi: Måndag hela veckan
Västerländskt drama: Den blå filmen eller Capote
Asiat: Järn 3:an eller I'm a cyborg, but thats ok

Aghh! Kan man inte få två tröjor till? Jag får äta lunch på saken och bestämma mig sen.

Pannkakor

Jag gräddar pannkakor. Utifall att.

Hos Kerstin Ekman står pannkakan för det bästa hos människan. För det varma och söta, gyllene, generösa i en annars så hård och orättvis värld. Det är samma hos Astrid Lindgren. Pannkaka är vad svältande barn från Sunnanäng får när de äntligen träder genom himmelrikets portar. Det finns inget ont i pannkakor.

Bortsett från dem man kanske går vilse i...

Jag går vilse bland Rövarna i Skuleskogen när jag försöker hitta tillbaka till det där stället där Skord i sin svält upptäcker pannkakan. Hur den ligger som en smörgul sol, nedfallen på själva jorden. Men jag misslyckas. Jag får grädda mina egna. Och läsa om boken ordentligt från början.

Ärligt talat. Jag gräddar pannkakor för att fjäska lite. Jag tänker dem med grädde, banan och hallon. Och vit choklad ovanpå, riven till en knollrig snö. En tårta.

Lite senare.

För först ska jag på Festivalen. Det är en film där med sådan bra titel, att jag faktiskt inte kan stå emot.

Allt eller inget

Är det för att jag inte har något att säga?

Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?

Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.

N, O...

Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.

Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...

Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?

Det är inte värt att nämna.

I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.

Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.

Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!

Eller identitetslös?

Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.

Slitenhet

Är det en kliché att se det som ett vatten?

Ett ganska djupt, ganska mörkt, mycket stilla vatten. Och att jag flyter på det? På rygg. På mitten av det. Någonstans. Utan rädsla för att drunkna. För jag vet att det ska bära mig. Jag vet att vad jag än är så är jag i alla fall lättare än allt det här vattnet under mig. En tillförsikt jag har. Men utan att för den skull kunna göra något annat. Än just detta. Just nu: Att flyta. På rygg. Med himlen ovanför. Där borta. Någonstans.

Tröskeln

På väg tillbaka.
Kanske.